Järnbrist

Att inte äta så mycket kött har sina baksidor – att det är lite mer krävande att få i sig järn till exempel; ett ämne jag redan har lite lite av i kroppen. Så i söndags small det till och jag fick stappla hem efter gudstjänsten (som jag var tvingad att delta i som medlem i kören) med min oroliga åttaåring. Det är ju en ganska stor sak när mamman säger ”gå inte så fort” och pustar och flämtar hela vägen till spårvagnen (30 meter), och han var så gullig och klappade mig på handen och sa snälla saker.

Väl hemma däckade jag i sängen och lämnade honom åt sitt öde (dvs sina ljudböcker och en skål vindruvor, så det var inte illa) och somnade.

När jag vaknade två timmar senare av att det morrade i magen (klockan var två på eftermiddagen vid det laget) låg det en tallrik bredvid mig i sängen med en smörgås med ost på, några vindruvor och något som jag först trodde var tomatbitar men som visade sig vara några PimPim från något hemligt lager han har någonstans. Och världens sötaste lapp skriven på ett litet whiteboardark han har fått i skolan.

Det där ”här och här” syftar till att han lagt whiteboardpennorna och sudden i sängen också ifall jag skulle få lust att rita lite ❤

Vid tretiden gick vi till en klasskompis så Hannes fick leka lite, och jag gick hem och däckade i tre timmar igen.

Idag är det tisdag, tre dagar senare, och jag börjar kvickna till. Några järntabletter senare, många timmars sömn och en huvudvärk från helvetet plus allmän matthet börjar jag komma mig så smått.

Imorgon åker jag till London, och det vore väldigt skönt att inte sitta på ett flyg och må dåligt…

PS Hannes hade en teori om att jag kanske blivit dålig av att vara så många timmar i Hagakyrkan. Jag tror han är något på spåren där 😀

 

Semesterdag

Skolan stängd och fritids stängt. Mamman tar ut en semesterdag och tar ut barnen för att gå på tur i Änggårdsbergen. Vi tog vägen genom Botaniska, där barnens nyfikenhet ledde till det bästa – att man stannar till på ställen man inte brukar stanna på och gör avvikelser man inte heller brukar. Och tack ock lov för det.

Jag trodde aldrig vi skulle komma ur Botaniska, för det var så mycket att titta på och vi hade ju ingen brådska. På två timmar kom vi en dryg kilometer – men då fick vi ätit lunch också och lekt en massa.

Adam kämpar med att få upp locket. På just den här (dagens sista) fick vi faktiskt inte upp det för det satt för hårt. Synd.

Och det blev perfekt. Varm choklad, mackor på hembakt bröd (yup!), lite frukt, några kokta ägg och något sött tills när orken tryter lite senare. Killarna var på gott humör hela dagen och det från början rätt svala vädret blev bara varmare och varmare.

Lite GC blev det också, och vi hittade de största skatter jag någonsin sett. Någon har tagit sig för att lägga ut rejält stora hinkar, men som tyvärr inte innehöll särskilt mycket. Och vi som normalt brukar ha med oss en massa extra att lägga i för att fylla på till kommande barn hade förstås inte med oss något just idag.

Vi hade ingen plan, vi följde humöret och cachernas väg i en någorlunda närhet; poängen var inte att gå långt utan att ha en skön dag i skogen med lite fysisk aktivitet. Och det blev det – upp och ner, klättra i stenrösen och gå upp för branter och nerför slänter.

Killarna var som tända ljus hela dagen, eller ännu bättre – som entusiastiska springande barn fulla av energi som ska klättra högt och springa långt. Den där oron man känner ibland över att dom (speciellt den ena) sitter och ser på YouTube-klipp på när andra människor spelar Minecraft och ser det som sitt högsta nöje, den oron försvann direkt idag.

Jag frågade vid ett tillfälle om det var dags att börja styra kosan hemåt, och fick ett enstämmigt och rungande NEJ till svar. Adam ville att vi skulle vara ute i flera timmar till, men då började det bli eftermiddag och vi fick ge oss för verkligheten.

Men det är fantastiskt att bo där vi bor och ha en enorm skog bara tio minuters gångväg hemifrån, och dessutom en botanisk trädgård och en Slottsskog. Heja Göteborg!!

 

 

Olympic day

Ja det var ju inte bara min födelsedag, utan det var ju dessutom Olympic Day på Liseberg. Där samlades olympiska mästare i en del udda sporter som tydligen är med i OS (antar jag – Olympic indikerar OS för mig iallafall, men jag är ju sällan ett sportlexikon kan man säga), som tex orientering,  fäktning, klättring, skidskytte (jo i Sverige betraktas det som en udda sport), tae-kwon-do, gymnastik (?!), capoeira (??!!), skateboard (???!!!) och en del annat. Poängen var att få barn att prova på de här idrotterna och helt enkelt locka till sig dom.

Adam orienterade sig runt Liseberg med hjälp av stämpel och karta (och en far som kartläsare), Hannes klättrade, såg på skidskytte och hängde vid gymnastiken. Vi var där med A och hennes två barn, där den ena blev helt frälst på skateboard men den andra hängde med Hannes på gymnastikmattan.

Sen hamnade Adam på klätterväggen, och det syntes att han gjort det där förut. Han är duktig på att klättra och blir han bara lite starkare i armarna kommer han bli en grym klättrare om han bara vill. Stoooolt mamma!

Det var ett jättebra arrangemang, och det var toppen att vara där så sent som vi var. De värsta köerna var över, det var ingen trängsel och alla fick komma fram och prova inom rimlig tid.  Fyra uppspelta och glada barn som gick därifrån vid fyratiden.

Det är alltså fortfarande sommar

För att vi alla tre är dåliga på att gå ut om dagarna eftersom det är så skönt att vara inne, tvingade jag ut oss på förmiddagen. Det var lite svalt så vi tog långbent och långärmat. Det straffade sig bitterligen när vi kom ner till havet och det var helt vindstilla och strålande sol.

Perfekt sommardag; barn som kastar sten i vattnet, leker med krabbor, blir lite blöta om fötterna, skriker och skrattar. En SÅN dag. Det är inte så många av dom, men här var en iallafall.

10 år

Igår var jag tvungen att smita ut en stund mitt på dagen för att fixa med Adams födelsedagspresenter. Javisst, jag har vetat länge när hans födelsedag är så det kunde jag gjort i god tid för länge sen, men det är lika troligt som att man börjar plugga för en tenta i tid, eller att en kommun ser till att det finns skolplatser 7 år efter att barn har fötts. Det händer bara inte.

Men efter den tydliga önskelistan var det ett snabbt jobb faktiskt, och igår kväll slog jag in paket.

Klockan sex i morse väckte jag Hannes och vi preppade morgonfikat. En dougnut med ett stearinljus i 😀

Med Oskar på en halvtaskig telefonuppkoppling sjöng vi Ja må han leva – vi före och Oskar ett slag efter pga någon fördröjning på tråden, så det var väl inte det vackraste och mest synkroniserade, men ack om det var välment iallafall.

Present på sängen blev ett minecraftgosedjur (Endeman), och sen tog vi resten i köket. Viktigast var såklart Minecraftlegot, som genast nagelfors och så småningom började byggas med.

Men det var fler som ville gratulera – Odontologen till exempel, som hade gett honom tandläkartid på självaste födelsedagen. Så efter presenter och lite bygge bar det av uppför Sahlgrenskabacken och tandläkarstudenternas härjningar.

Livet på en pinne.

Och på kvällen skulle han få välja själv vilken restaurang han ville gå till, och valet föll på Piccolo Italia – italienaren på hörnet här uppe. En helt vanlig kvarterskrog med italienskt stuk; pizza, pasta och några vanliga rätter. Goje och Erik hängde med till båda barnens vilda förtjusning, och det blev en grymt bra och trevlig födelsedag.

Med ett väldigt nöjt födelsedagsbarn, som tur var – inte bara jag som tyckte det var bra mao.

 

 

Tårfylld överraskning

Adam fyller tio år på onsdag. Mitt i veckan, utslängd i en stad där han inte känner så många har det ju goda förutsättningar att inte bli en så lyckad födelsedag. Men jag har allierat mig med hans bästa väns mamma och sett till att dom skulle komma ner till Göteborg i helgen, och hållit det hemligt för Adam för att göra det till en riktig överraskning.

Men det var några saker som behövde fixas. Ett vardagsrum till exempel, med en bäddsoffa i så dom skulle ha någonstans att sova, så lördagsförmiddagen var rätt hektisk. Som tur är har vi tåliga barn som är vana vid att tryckas in i bilar tillsammans med diverse bråte och fraktas hit och dit, lasta i och ur och fraktas vidare någon annanstans, så dom ifrågasatte inte nödvändigheten i att lasta in byggställning mm i bilen direkt efter frukost, köra ner till Åsa och lasta ur, slänga upp en soffa på taket och lite annat i bagaget, in i bilen igen och in till stan. Det var tyvärr en helt normal lördag för dom.

Ösa båten som står i trädgården hann de med också. Plus ta några coola slowmotion-filmer på vattenforsande, men de har jag inte hunnit redigera än.

Det onormala kom väl sen när vi bara MÅSTE iväg till IKEA ”för visst vore det väl kul att komma dit just idag när det är lönehelg och allt?!”. För att Adams madrass har varit madrassen som ska vara i bäddsoffan, och om vi ska ha gäster i bäddsoffan måste han få sin riktiga madrass.

För att flytta är ett enda stort femtonspel.

Sagt och gjort, efter rundan till Åsa blev det en tur till IKEA i Bäckebol.

Vid det här laget hade våra vänner från Oslo börjat närma sig stan, så vi insåg att det mest praktiska var att dom ”bara dök upp” inne på IKEA. Och så fick det bli. Inne på bottenvåningen dök helt plötsligt Trude och Kristian upp.

”Hej Adam” säger Trude. ”Hej Trude” säger Adam och ser ut som att det är väl det vanliga att hon är i närheten. Tills det har gått några millisekunder och tanken har nått hans hjärna att det är inte alls normalt att hon är där – och om hon är där borde väl….KRISTIAN!!!! och han kastar sig om halsen på Trude som säger grattis på födelsedagen och att dom skulle komma och överraska honom som en födelsedagspresent. Och Adam blir jätteglad för att sen två sekunder senare när chocken sätter in sjunka ihop och storgråta i min famn. Trude är gråtfärdig av rörelse, och jag frågar Adam om det var en bra present att dom kom ner?

-”Det är den bästa present jag kunde få, den enda jag vill ha!” och han gråter och gråter. Fast han är glad. Så otroligt rörande att se, jag blir så himla glad över att han har en så fin vän som Kristian. En Kristian som för övrigt vill att dom ska flytta ner till Göteborg så dom får vara tillsammans 🙂 gullisar.

Tyvärr kom dom sent och kunde inte stanna så länge (plus att även ett kort IKEA-besök tar tid…), så det blev födelsedagsmiddag på stan och sen lite kvällslek på Plikta. Otroligt vad vatten kan fascinera.

Och idag ville barnen bara göra en sak – gå till Plikta och fortsätta med vatten/sand-leken. Så därför hängde vi några timmar där idag också, och alla tankar på att ”se stan” och liknande la vi i malpåse. Barnen var lyckliga över att få leka tillsammans alla tre och vi vuxna fick mycket tid att prata på och alla var glada. Varför rubba ett sånt system lixom.