Utan drän iallafall

Fredagen kom och jag fick äntligen gå upp till vårdcentralen och träffa dom underbara sköterskorna Niclas och Josefine. Niclas var den jag träffade i tisdags och han hade ju jobbat som koordinator på bröstenheten på plastiken på Sahlgrenska så han kunde ju det där. Tur det, för Josefine var lite osäker när hon skulle dra ut dränet – tänk om det satt med ett stygn på insidan också, för det gör det visst ibland och det här satt himla hårt.

Gulp, inte så sugen på att få lossdraget ett stygn med handkraft, ritsch liksom, men Niclas kom till undsättning. Inget stygn på insidan så det var bara ren dragkraft som måste till. Aj. Men loss kom det, och sen dess känner jag mig fri som fågeln.

Lite rädd att det skulle bli vätskeansamlingar eftersom mängden i dränet aldrig gått ner utan snarare upp, men nu så här några dagar senare kan jag konstatera att det ser fint ut, inga svullnader och inga infektioner.

Jobbigast just nu är att gå med den där skottsäkra special-BHn och det extra bandet som ska trycka ner…ja jag vet inte vad den ska trycka ner egentligen, men den sitter över bröstkorgen och ska väl se till att implantatet inte fyller ut sig uppåt, utan nedåt. Trodde tyngdlagen löste sånt, men tydligen inte. Det arrangemanget ska jag ha i flera veckor till.

Men LYCKAN att duscha som vanligt!!! Inte i tre delar – midjan och neråt med dusch, tvätta håret med huvudet hängandes över badkarskanten för att inte blöta ner såren och sen en gammal hederlig tvättlapp för det där emellan, utan bara skruva på vattnet och låta det rinna över heeela kroppen.

Man lär sig uppskatta de små sakerna.

Mest sliter jag nu med det dåliga samvetet över att jag är hemma. Läkaren har sjukskrivit mig 3 veckor, idag börjar vecka 2 och jag mår bra och då har jag dåligt samvete över att jag är sjukskriven. I helgen hade jag väldigt ont i operationsområdet så då känns det befogat att vara hemma, men som idag när jag mår bra, är det verkligen legalt att vara hemma? Ja kanske; kanske är det meningen att vara hemma just för att inte stressa upp kroppen med att vara på jobbet, kanske finns det en tanke med att läkaren så definitivt skriver ut 3 veckor.

Kanske man inte måste vara illamående, febrig och kräkas för att få räknas som sjuk, kanske konvalescent efter en operation också är giltigt. Antagligen är det så eftersom jag blivit sjukskriven, men det känns bara så…..lyxigt att få vila upp sig så här. Fantastiskt är vad det är!

Den som är sjuk vill bara bli frisk

Den som är frisk vill mycket men den som är sjuk vill bara bli frisk. Så sant som det är sagt.

Jag lallar runt med min dränpåse i ett band i skärpet (jo jag har dolt den i en tygpåse så andra slipper se) och leker Carpe Diem. Vissa dagar är bra, andra inte. Knaprar mina tabletter efter klockan för att hålla infektioner och smärta i schack och allra helst helt frånvarande och det går rätt bra.

Smärtan i såret känns bara när jag anstränger mig, dvs vänder mig i sängen, reser mig upp från liggande eller sittande i soffan och liknande, och det känns mindre och mindre varje dag. Har inte behövt ta de snabbverkande morfintabletterna än, så det är väl nåt positivt ändå.

Jag lyckades tigga till mig en tid på vårdcentralen idag också för att få någon att bara titta till det och se att det ser ok ut, och det gjorde det. Men det är så mycket i dränet fortfarande att jag får gå med det till på fredag. Blä.

Men man vänjer sig vid sånt också, konstigt nog.

Det är inte som vanligt

Första dagen på min tre veckor långa konvalescens. Sovit halvbra, men vem är inte snabbt uppe och hoppar om morgonen ändå när man har en så här smarrig frukost som står och väntar?

Det är min godmorgoncocktail den närmaste veckan. Kirurgens ord är lag

-”Ta morfin och panodil regelbundet varje dag i en vecka vare sig du tycker att du behöver det eller inte!”

Så det gjorde jag. Kände mig frisk och rask och tog min nya vän Mr Dränage och följde sonen på orkesterspel. Mitt i någonstans var det ganska klart att jag hade feber – trots att jag proppat mig full med engrams panodil fyra gånger om dygnet. Febern borde inte kunna tränga igenom det, men det gjorde den iallafall.

Hem och vila och sluta låtsas som att allt är som vanligt. Jag har ont, jag orkar inte så mycket och så måste det få vara några dagar. Jag har ännu inte dragit i nödraketen med det tyngre, korttidsverkade morfinet som jag fått ifall smärtorna blir för stora. Bra det gissar jag.

Men det var nära nu på kvällen när vi satt och såg igenom Ricky Gervais underbara After Life och jag skrattade så dränet höll på att hoppa ur (jo, sant!!). Den mannen är ett geni. Hur lyckas han skriva så fantastiskt fint, känslosamt och roligt om död och sorg? Att han är bra och klok, det visste jag, men det här är ju genialiskt.

Inte sett den? Väl värt ett Netflix-abonnemang!

Jag överlevde operationen (såklart)

Ganska pigg på uppvaket

Flera punkter på listan från igår har redan kunnat bockas av:

  1. Jag överlevde (just det var jag kanske inte så himla orolig för, men visst är det ett succékriterium)
  2. Narkosen tog helt perfekt
  3. Smärtorna är hanterbara än så länge, eventuellt har det något att göra med den icke helt obetydliga mängd smärtstillande jag fått order om att ta

Fyra och fem får vänta lite med att bevisa sig.

Jag åkte in i operationssalen kl 8, och jag minns att jag på uppvaket frågade en sköterska vad klockan var och hon då sa att den var kvart i nio, så det var ju en ganska snabb operation.

Sov ca 2 timmar efteråt innan det började bli uppenbart att dom ville ha ut mig därifrån, snabba puckar i vården idag. Men å andra sidan är det väl bra om dom kan få in fler patienter på samma dag om operationerna är av en sådan art att man inte behöver vara inne särskilt länge.

Dagens första måltid; ostmackor, juice, kaffe och en liten chokladbit och sen väntan på kirurgen Peter som tydligen försökt prata med mig tidigare men då var jag så borta att jag inte ens mins det.

Peter berättade att allt gått jättebra och att jag fick åka hem. Eller snarare klä på mig och sätta mig i väntrummet och vänta på O som skulle skjutsa mig hem.

Sagt och gjort, på med kläder, ut i väntrummet och så var det hela över för den här gången.

Allt har gått smidigt och bra, och det enda jag inte gillar är att jag har kvar dränet ut från bröstet och kommer få ha kvar det till måndag när Vårdcentralen öppnar. Förra operationen för två år sen var uppe på själva Sahlgrenska som har dygnet-runt-service, och där fick jag ligga över natten (längre operationstid då iofs) och det gjorde att blodmängden i dränet var under 30 ml dag 2 så då tog dom det direkt. Nu måste jag gå med den här otäcka påsen i släptåg ända till på måndag.

Sjukskrivningen blir längre än väntat – 3 veckor tom 30 september.

Viss lättnad

Som kanske framgått var jag en aaaaning spänd inför operationen idag. Till ganska stor del för att jag kände att jag visste för lite. I januari i år träffade jag en plastikkirurg, Peter, på Sahlgrenska som tittade och funderade kring upplägg för rekonstruktion, och så en fotograf som plåtade min nakna överkropp i 3D så alla som behövde kunde se hur jag ser ut. Inte särskilt upphetsande bilder direkt – materialet som ska vara hud i bilden ser mest ut som grön plast, så det kändes mest som att se på en misslyckad avgjutning till en människodocka. För vilken människodocka har bara ett bröst liksom – det är ju helt onormalt, så kan vi inte ha det…

Men iallafall, så kom den här kallelsen i augusti, men då kallades jag till Art Clinic i Mölndal och inte till Sahlgrenska. Det förklarades mer eller mindre ordagrant med att man kommit på att man inte kan operera alla som står i kö och därför vänder sig till externa parter. Vänligen fyll i den bifogade hälsodeklarationen och skicka in för att bekräfta din tid, läs den bifogade informationen. Välkommen! Tack.

Bekräftelse på tid kom en vecka innan via SMS och informationen som kom med kallelsen gav instruktioner för skrubbning enligt konstens alla regler, en remiss till återbesök för borttagning av drän och lite annat matnyttigt. Men det kändes ändå inte som att jag visste särskilt mycket om vad som egentligen skulle hända, och så skulle jag träffa nya människor som jag inte har en aning om vilken information dom har fått och inte. Det är ju inte alltid så vattentätt med informationsöverföringen i sjukvården, om man säger så.

Så jag blev väldigt glad när kirurgen Peter från i januari dök upp och sa hej i morse! Det var han och ingen annan som skulle utföra operationen, tjoho! Eller, jag vet ju inte om han är något att hurra för, men man griper ju lite efter halmstrån när det gäller saker som kan skapa trygghet i den här situationen och just nu är en person jag träffat en (1) gång tidigare något som ger en grundmurad trygghet i min värld just nu.

Men hur hamnade Peter från Sahlgrenska på Art Clinic i Mölndal?! Jo, det är nämligen så att man har full beläggning och mer än så i operationssalarna på Sahlgrenska, men inte på kirurgerna. Dvs det är tillgången på lokaler som är flaskhalsen, inte personal, så då hyr man in sig på ställen som Art Clinic och så går Sahlgrenskakirurgerna ner dit och opererar istället… Och det är ju en bra lösning. Kostar säkert fläsk, men det ligger väl i linje med många andra prioriteringar inom sjukvården som inte heller nödvändigtvis är jättebra, och jag är glad för att jag äntligen fått tid.

Peter kunde förklara det hela också. Dagen idag är Seans 1; påse inopereras under bröstmuskeln (förklarar varför man inte ska anstränga bröstmuskeln de första 6 veckorna efter), och fylls med lite koksaltlösning. Färdigt. Jag får massa smärtstillande godis och åker hem. Återbesök på VC för att ta bort drän så snart det är mindre än 30 ml blod i, dvs på måndag eftersom det är stängt på helgen. Återbesök på Sahlgrenska (!) om 3 v för att titta till såret i största allmänhet och fylla på lite mer koksaltlösning.

Sen fyller man på lite mer då och då till volymen i vänster och höger bröst är lika, och det verkar var upp till mig när jag tycker det. Det svåra här är att det är volymen som ska uppskattas, inte formen, för att formen ändrar sig när det riktiga silikonimplantatet med rätt form ska in i Seans 2 någon gång i vår kanske.

Och det är väl den informationsmängd jag klarar av att hantera just nu.

Det är äntligen dags för operation

När de flesta på fredagsmorgonen börjar fundera på om dom ens ska gå upp, sitter jag redan på en spårvagn på väg till Art Clinic på Göteborgsvägen i Mölndal. Härligt doftande av klorhexidin efter skrubben innan läggdags kvällen innan och den sista på morgonen innan jag på fastande mage går hemifrån.

Jag ska påbörja den årslånga processen för att få ett nytt bröst, ett implantat. Och med tanke på hur mycket jag längtat och hur länge jag väntat är det märkligt att jag nästan ångrar mig nu när det är så nära.

Imorgon ska dom sätta in en sorts påse som sen fylls på med jämna mellanrum tills storleken på det nya bröstet är lik det gamla (det får väl ändå ses som en slags framgångsfaktor att dom är lika stora). Men med tanke på att huden där jag en gång hade ett bröst numera är platt och dessutom har ett långt ärr tvärsöver, kan jag livligt föreställa mig hur det att strama varje gång jag varit och fyllt på den lilla påsen.

Efter operationen imorgon får jag morfintabletter att hämta på recept eftersom det är ”mycket vanligt med starka smärtor”. Första gången jag får morfin vad jag vet, men anledningen till det känns inte så kul. Jag är ganska nervös faktiskt.

Men jag har en prioriteringslista på vad som är viktigast:

  1. Att jag kommer levande därifrån (jag tar ingenting för givet längre)
  2. Att narkosen tar, dvs att jag blir bedövad (har blivit opererad utan smärtstillande en gång, inte att rekommendera)
  3. Att smärtorna är hanterbara och att morfinet gör susen
  4. Att det inte blir infektioner (jepp, jag får antibiotika också)
  5. Att bröstet med tiden blir likt det andra

Sjukskriven i minst två veckor, kanske mer…

Livet.

Hej då Nina

Jag kände inte Nina särskilt väl, hon är en vän till en vän, men vi har träffats många gånger. Senast i höstas när den gemensamma vännen gifte sig.

Vi fick våra bröstcancerdiagnoser nästan samtidigt. Jag hade tur, hon hade otur. Och nu, knappa två år senare finns hon inte längre.

Det är svårt att beskriva vad jag känner. Maktlöshet kanske. Att det är som ett lotteri – det händer vissa men inte andra. Ingenjören i mig vill veta precis hur jag ska göra för att det inte ska hända. Igen. För något har jag förmodligen gjort för att få det att hända en första gång, men jag gör vad som helst bara det inte händer igen.

Ovissheten.

I-landsgnäll

Det är inte bara lätt att vara enbröstad på stranden i paradiset. Jag känner mig ful, freakig och okvinnlig, ”damaged goods”. Inte för att någon bryr sig eller tittar efter, och om dom gjorde det så ja….so what?! Det här är det jag är. Dessutom har jag tid hos plastikkirurgen efter nyåret, så vad är problemet?!

Jag vet inte. Men jag vill inte ligga på stranden, det känns jobbigt… Så just nu har jag strandpaus och sitter på fiket med en iskaffe. Stackars mig.

Och ja, jag har badat, både igår och idag och jag kommer båda många gånger till varje dag här Tamarindo.

Så jag antar att jag bara är lite gnällig. Behov av egentid kanske. Och Wifi.

Lördagsmorgon

Efter en underbar kväll igår slår verkligheten ner som en bomb morgonen efter. Och nej jag talar inte om baksmälla, för sånt sysslar vi inte med här. Jag talar om något mycket värre.

Mammografi.

Inte för att mammografi är så hemskt i sig (bortsett från att man får sitt bröst ihopknölat och inklämt mellan två plexiglasskivor på ett ganska smärtsamt sätt), men för alla minnen det väcker.

Sist jag var där var ett och ett halvt år sedan. Det var då dom studerade den mörka vävnaden i mitt vänstra bröst och kom fram till att det var lite för intressant.

Så känslorna när man är där igen, den omedvetna underliggande dödsskräcken som alltid bubblar där under ytan, väller fram där man ligger på bänken för ultraljud (special treatment för oss som redan är i branschen).

Efter undersökning av både höger och vänster sida (jo för man kan visst få återfall även om man inte har något bröst kvar) får jag lugnande besked. Det ser jättefint ut.

Men skräcken är där ändå. Nära-döden-känslan. Den går väl aldrig bort antar jag.

Predika för de redan frälsta

Av förklarliga skäl tycker jag numera att det känns ganska motiverat att ge pengar till Cancerfonden. Även om jag stör mig på att Rosa Bandet-kampanjen samarbetar med Geisha som är bara socker och socker göder cancerceller, men okej då, Geisha är ju rosa iallafall.

Som månadsgivare till Cancerfonden får man då och då en tidning där dom presenterar lite överlevandehistorier, några ord om forskningen och annat cancerrelaterat i ett snyggt format. Jag irriterar mig lite på att dom gör den här tidningen och slösar med mina pengar som kunde gått till forskningen, men är lite kluven för det är samtidigt bra att få uppdateringar om vad dom håller på med.

Jag önskar dock att tidningen hade varit en pdf-tidning som kom via mail. Färre träd som huggs ner, lägre produktionskostnader och mindre skräp + mer till forskningen, och jag hoppas det kommer snart.

Värst är dock de kampanjutskick som vill att man ska ge pengar till Rosa Bandet, eller andra riktade cancerkampanjer. Varför får jag det – jag som redan ger regelbundet? Strunta i att skicka till mig och be om mer pengar – gör en kampanj för att få fler månadsgivare istället som bygger upp en stadig intäktsbas för forskningen.

Eller ännu bättre – ökade statliga anslag kanske?!