I-landsgnäll

Det är inte bara lätt att vara enbröstad på stranden i paradiset. Jag känner mig ful, freakig och okvinnlig, ”damaged goods”. Inte för att någon bryr sig eller tittar efter, och om dom gjorde det så ja….so what?! Det här är det jag är. Dessutom har jag tid hos plastikkirurgen efter nyåret, så vad är problemet?!

Jag vet inte. Men jag vill inte ligga på stranden, det känns jobbigt… Så just nu har jag strandpaus och sitter på fiket med en iskaffe. Stackars mig.

Och ja, jag har badat, både igår och idag och jag kommer båda många gånger till varje dag här Tamarindo.

Så jag antar att jag bara är lite gnällig. Behov av egentid kanske. Och Wifi.

Lördagsmorgon

Efter en underbar kväll igår slår verkligheten ner som en bomb morgonen efter. Och nej jag talar inte om baksmälla, för sånt sysslar vi inte med här. Jag talar om något mycket värre.

Mammografi.

Inte för att mammografi är så hemskt i sig (bortsett från att man får sitt bröst ihopknölat och inklämt mellan två plexiglasskivor på ett ganska smärtsamt sätt), men för alla minnen det väcker.

Sist jag var där var ett och ett halvt år sedan. Det var då dom studerade den mörka vävnaden i mitt vänstra bröst och kom fram till att det var lite för intressant.

Så känslorna när man är där igen, den omedvetna underliggande dödsskräcken som alltid bubblar där under ytan, väller fram där man ligger på bänken för ultraljud (special treatment för oss som redan är i branschen).

Efter undersökning av både höger och vänster sida (jo för man kan visst få återfall även om man inte har något bröst kvar) får jag lugnande besked. Det ser jättefint ut.

Men skräcken är där ändå. Nära-döden-känslan. Den går väl aldrig bort antar jag.

Predika för de redan frälsta

Av förklarliga skäl tycker jag numera att det känns ganska motiverat att ge pengar till Cancerfonden. Även om jag stör mig på att Rosa Bandet-kampanjen samarbetar med Geisha som är bara socker och socker göder cancerceller, men okej då, Geisha är ju rosa iallafall.

Som månadsgivare till Cancerfonden får man då och då en tidning där dom presenterar lite överlevandehistorier, några ord om forskningen och annat cancerrelaterat i ett snyggt format. Jag irriterar mig lite på att dom gör den här tidningen och slösar med mina pengar som kunde gått till forskningen, men är lite kluven för det är samtidigt bra att få uppdateringar om vad dom håller på med.

Jag önskar dock att tidningen hade varit en pdf-tidning som kom via mail. Färre träd som huggs ner, lägre produktionskostnader och mindre skräp + mer till forskningen, och jag hoppas det kommer snart.

Värst är dock de kampanjutskick som vill att man ska ge pengar till Rosa Bandet, eller andra riktade cancerkampanjer. Varför får jag det – jag som redan ger regelbundet? Strunta i att skicka till mig och be om mer pengar – gör en kampanj för att få fler månadsgivare istället som bygger upp en stadig intäktsbas för forskningen.

Eller ännu bättre – ökade statliga anslag kanske?!

Kedjebrev

Det här dök upp i en bekants flöde på Fejan idag, och jag har sett det cirkulera flera gånger förut i lite olika formulering men med samma innebörd:

Efter behandling med kemoterapi är det sant att det kan ta flera år tills du känner dig levande igen… med biverkningar av cellgifter och strålning kommer du aldrig att vara 100 % eftersom ditt immunsystem är svagt.
I de svåraste ögonblicken vet du vilka dina riktiga vänner är eller människor som uppskattar dig. Tyvärr, som de flesta vänskap, kommer fb-vänner att lämna dig mitt i en berättelse. De vill lägga ut ett ”gilla” för historien, men de läser inte riktigt ditt meddelande när de ser att det är långt.

Mer än hälften har slutat läsa. Någon kanske redan har gått till nästa inlägg i nyhetsflödet. Jag har bestämt mig för att publicera det här inlägget till stöd för nära familj, vänner och släktingar som har kämpat mot denna hemska sjukdom. Nu fokuserar jag på de som tar sig tid att läsa detta inlägg till slutet… ett litet test, om man vill, bara för att se vem som läser och som delar utan att läsa.

Cancer är en mycket aggressiv och destruktiv fiende till våra kroppar. Även efter avslutad behandling bryts kroppen, även i ett försök att återställa de skador som orsakas av behandlingen för att bekämpa den jäveln. Det är en mycket lång process.

Snälla, för att hedra en ❤ familjemedlem eller en vän som dog i cancer, eller som fortsätter att kämpa mot cancer: kopiera och klistra in detta inlägg på din fb! Hur många gånger har vi hört de andra säga, ”om du behöver något så tveka inte att ringa mig, jag kommer finnas där för att hjälpa dig”. så jag slår vad om att de flesta som har sett och läst hela detta inlägg till slut Det, för att visa sitt stöd för familj och vänner som kämpar.

Kopiera och klistra in – dela inte det här inlägget. Jag skulle vilja veta vem jag kan räkna med och vem som tar tid och läser detta. När du är klar med detta, skriv ”gjort” i kommentarerna.
❤️

Och jag tycker så fruktansvärt illa om den här typen av inlägg. Jag har naturligtvis ingen aning om vad den som skrev det ursprungligen har gått igenom – kanske är det en person som gått igenom mängder med behandlingar mot cancer och som varit nära slutet men som tack vara alla hjärtan hen fick på Facebook orkade kämpa vidare. Någon som fått massa energi av sina vänner när dom argt skrev Fuck cancer på sin vägg för att ”hedra” offer dom känner, eller har hört talas om, eller iallafall sett på en löpsedel.

Jag stör mig som fn på tonfallet i det där inlägget – det har en så självgod underton av att ”Jag bryr mig så himla mycket men många andra orkar inte läsa till slutet, men JAG bryr mig verkligen. Ja verkligen.”

Vänta nu; Du bryr dig så mycket att du orkar dela något som någon annan skrivit i sitt flöde? Woooow, heeeelt amazing, ååååå goals asså!!! 

Låt mig bara säga att jag tror att de personer som delar sånt här gör det med stort varmt hjärta och att dom egentligen  menar väl, men när man själv varit med om cancer på riktigt så slår det lite fel. Förtvivlan när man lever under dödshot från sin egen kropp och den dödsångesten det innebär (ja på riktigt) går inte att föreställa sig, den måste upplevas inifrån för att förstås, tror jag. Och när någon då kommer med ett typ ”Kämpa, kämpa, du KAN besegra cancern” då blir jag lite pissed. JAG kan inte besegra en cancertumör – LÄKARNA kan möjligen besegra den, eller ta bort den om man har tur. Men att mitt i dödshotet få i fejan (bokstavligt talat) att någon annan lite käckt lägger ut en självgod text om hur otrooooligt mycket man bryyyyr sig…ja nä då kortsluter det sig för mig.

Jag får säkert en massa skit för att jag säger det här, men okej då, bring it on.

Nobelpriset

Sitter på mitt hotellrum och ser på TV (enda gången jag tar chansen att se på TV) och får med mig att vinnarna av nobelpriset i medicin har utsetts, och det är väl första gången jag hajar till över det. 

Dom får det för upptäckten av immunterapi – att kroppens egna system kan användas för att utrota cancerceller. Och jag blir så glad så jag nästan sitter och snyftar lite här på kvällskvisten. Tänk om det nu kunde komma en metod där man kan vända kroppens eget immunförsvar mot cancerceller på bred front. 

Forskning är fantastiskt!

Jubileum

Idag är det ett år sedan jag kom ut ur operationssalen på Sahlgrenska, ett bröst och en cancertumör fattigare. Det har varit ett ganska jobbigt år måste man väl få säga utan att få en drama queen-stämpel på sig. Inte så att det egentligen påverkat något, men hela mitt liv har ändrats (fast allt ser ut som vanligt) och jag är inte samma person som jag var för ett drygt år sedan.

Det är svårt att säga vad som är skillnaden, men det mest tydliga är väl att jag inte räknar med att få bli gammal längre, att jag inte vågar tro att jag ska klara mig från fler typer av cancer, den gamla klyschan om att inte ta livet för givet (vilket man ju gör, erkänn! Man tar livet för givet tills det helt plötsligt inte är självklart längre att man ska få leva vidare).

Att ta steget fullt ut till något Carpe Diem-aktigt med yoga på stranden i solnedgången är väl inte riktigt min grej, men jag har två mål:

  1. Jag vill trivas och stå för mig själv och det jag gör (unikt va?….)
  2. Jag tänker göra vad jag kan för att reducera de hälsomässiga risker jag kan; bröstcancer kan man väl inte motverka när väl amningsperioden är över, men det finns andra saker som är riktigt dåliga och som man faktiskt KAN förebygga

Undantaget till 2 är chips. Men man måste väl få ha någon last?

Mina nya vänner

Jag dricker ju knappt någon alkohol, jag äter väldigt lite kött och inte heller så mycket fisk och skaldjur och har helt slutat med komjölk och komjölksbaserade produkter. Nej jag har inte gått så långt att jag vägrar äta om jag blir serverad, eller att jag ber värdparet att få något annat, men så långt jag kan styra det själv undviker jag det. Vårt kylskåp fylls av Oatly och Alpros produkter, jag lär mig tycka om tofu (trodde jag aldrig, men jag trodde å andra sidan aldrig jag skulle gilla mozzarella heller…) och att äta mer grönsaker.

Har mitt liv blivit matmässigt tråkigare? Kanske, men saken är att jag inte bryr mig så mycket om mat längre. Bara jag blir mätt och det är vettig mat. Svårt när man är småbarnsmorsa, men mina kids börjar komma in i den åldern då dom lever på mackor iallafall, och det fixar dom själva.

Livet, folkens! Det ändrar sig hela tiden!

Carpe Diem för böfvelen!

Det kan ju lika gärna gå bra!

Rosa bandet

Under den tunga tid som varit de senaste dagarna med en cancer-döende kollega (som jag aldrig träffat men ändå…) har jag haft en hel del kontakt med F. Hon är läkare i ”vanlig klinisk medicin” men håller på och svänger över mot beteendesidan, plus att hon själv har en hel del erfarenheter i cancersvängen.

Bland allt det vardagliga pratet över en öl igår kväll fick jag svar på mina frågor som jag går och gror på, svar som jag som ingenjör klarar av att förstå i min fyrkantiga värld där frågor har svar (för det mesta). (Att F dessutom läst på Chalmers i några år innan hon bytte bana gör ju inget heller för då förstår hon hur ett sånt fyrkantigt mindset funkar)

Så svaren på mina frågor häromdagen är de här:

Om det är lika stor chans att få cancer i andra bröstet för mig som för vem som helst, varför ska jag då äta Tamoxifen? Då borde väl alla kvinnor äta det i förebyggande syfte?

Det finns läkare som menar att alla kvinnor borde äta Tamoxifen i förebyggande syfte. Den tar ner östrogennivåerna (=hormon) och östrogengenererade (inte särskilt läkarmässigt ord, men det här är min översättning…) cancertumörer är de vanligaste. Dessutom skyddar Tamoxifen mot äggstockscancer, som är riktigt nasty stuff.

I en värld av prioriteringar är det väl bättre att inte äta Tamoxifen och få bröstcancer igen än att få spindelvävsliknande cancer i livmodern och livmoderslemhinnan?

Nej. De två cancerformerna i livmodern är lätta att upptäcka med hjälp av vissa symptom (stora mellanblödningar tex) och ett snabbt prov hos gynekologen. Det är ”enkelt” att ta bort livmodern och cancern håller sig där och sprider sig inte ut i kroppen. Om man inte äter Tamoxifen ökar risken för äggstockscancer, som vi nu vet är riktigt nasty stuff.

Jag fick en massa andra bra förklaringar också på relaterade frågor, så TACK F för att du finns ❤ ❤ och orkar förklara. Jag fattar att det inte är så kul att vara läkare och alltid få frågor om folk som har ont i en tå eller rygg och vill få lite expertråd vid sidan av ”Du som är läkare vet kanske….”, men jag lovar att jag inte ska komma dragandes med sådant.

Det är ovärderligt att ha en vän som vet vad som händer i kroppen och hur saker hänger ihop, och jag tror inte min läkare på Sahlgrenska hade förklarat det bättre för hon känner inte mig och vet inte vilken information jag vill ha och kan hantera. Det vet F.

Tack för att du finns, nu ska jag gladeligen ta min medicin varje morgon.