Jag läste bipacksedeln

Trots min läkares förslag om att inte göra det så gjorde jag det nu när det var dags att hämta ut min andra omgång medicin. Vilket betyder att jag gått på cancermedicin i hundra dagar snart.

Den jag fick igår var ett annat märken än den jag haft och det var kartor istället för burk, och för att få ut kartorna måste man ta ut bipacksedeln och då är det ju lätt hänt att man bara råkar läsa lite. Ni fattar.

Det visar sig att en vanlig biverkning (drabbar fler än en av tio) är livmoderhalscancer. Så jag äter alltså en medicin för att inte få tillbaka en sorts cancer och istället ökar jag min risk för en annan sorts cancer…känns ju jättebra.

Skrivkramp

Det är alltså inte så att jag inte finns längre. Eller inte tänker på vad jag vill berätta. Eller har några planer på vad jag vill skriva.

Men det är så att själva drivet att skriva har försvunnit. Min skriv-mojo är borta, temporärt hoppas jag. Efter sommaren har på nåt sätt mitt självförtroende gått i botten, självdistansen är borta, jag är så fruktansvärt dödlig hela tiden och i ljuset av det känns allt så himla fjuttigt att skriva om. Ja om man inte är Magda Gad eller någon annan där ute förstås, då har man faktiskt viktiga saker att skriva om, saker som är lite större än en själv.

Det är inte så att humorn i mig är död, men den kvävs liksom av en allmän dödlighet som är med mig hela tiden.

Tänk dig att du just blivit fri från en cancer. Låt oss för resonemangets skull säga bröstcancer. Du (=läkarna) vet helt helt säkert att allt är borta, för dom har tagit bort tumören och allt runtomkring med god marginal, portvaktslymfan (ett ord du inte visste fanns för en kort tid sedan men som nu är ett kvitto på om saker betyder liv eller död) är frisk men borttagen iallafall. För säkerhets skull. För det är rutinen numera, och bra är väl det.

Men du är fri. Frisk. Inga worries, eller hur? Jo. För du visste inte om att du hade bröstcancer – det upptäcktes bara av en slump, du var aldrig sjuk och gick vägen ner, och har inte haft en process av återhämtning och gått vägen upp; bara en dag med operation, ett bröst fattigare och ett ärr. Allt är som vanligt, right?

Nej det är inte all right. För den där dödliga sjukdomen som grodde i kroppen låg där och smög. Den smärtade inte, den kändes inte, du mådde inte dåligt…den bara var där. Så vad mer finns där? Nu när den är borta – och kanske långt före den?!

Jag har varit sjuk förut – allvarligt sjuk, flera gånger, men det har alltid varit något främmande som kommit in i min kropp. Ett blodvirus, en hjärnhinneinflammationsbakterie, en bil som kört på mig…åverkan utifrån…Men det här är första gången (som jag vet, och det är väl en del av problemet just nu) som min egen kropp attackerar mig. Den har själv bestämt sig för att dela celler på ett dåligt sätt och mutera och hålla på. För att förstöra sig själv. Och jag märkte inget.

Vad mer finns i min kropp som brygger i detta nu? Saker jag inte lider av men som när dom blommar ut kanske tar livet av mig. På riktigt, den här gången? Det finns inga tester där man kollar igenom kroppen på jakt efter abnormala saker – man upptäcker dom efterhand när dom blir för tydliga för att ignorera. Kanske är det försent nästa gång.

För ett halvår sedan var jag odödlig, nu är döden med mig var jag går. Och det är ganska påfrestande.

Jag ska inte gräva mer i det nu, och ja jag har sökt hjälp och kommer att få. Läkarna och det stödet man får när man är allvarligt sjuk är fantastiskt och jag har nu bett om en samtalspartner, kurator heter det just där, och ska få det i nästa vecka.

Och nej, det är inte så här hela tiden, bara korta stunder här och där, men det här med dödligheten har en tendens att dominera sinnesstämningen kan man väl säga. Och det får allt annat att kännas så….fjuttigt.

En ofrivillig vegetarian

Kött. Jag kan inte äta det. Helt plötsligt går det inte. Inte fisk heller. Och det är inte för att jag försökt dra ner på köttkonsumtionen – nä dom försöken har varje gång mynnat ut i trötthet och uppgivenhet och så småningom korv stroganoff och så var vi tillbaka där vi började.

Nä just nu känner jag bara motvilja att äta det, jag får det inte i mig. Jag äter mig mätt på ris, tillbehör och bönor.

En jättebra maträtt till vardags när man har barn är att ta laxbitar och steka i ugnen, sen ta tortillas och lite grönsaker och kanske någon god sås och göra laxburritos av det. Det tar ca 15 minuter, är nyttigt, kul att mecka med och barnen älskar det. Vi gjorde det häromdagen och jag var fullt inställt på att äta lax jag också. Men så låg den där i formen, nystekt och grann, och jag kunde bara inte förmå mig äta av den. Istället tog jag och hackade en lök, tog fram stora vita bönor på burk och sköljde av, fräste löken, värmde sen bönorna i lökfräset, och så på med lite salt och peppar och hackad persilja. Och så åt jag det i min burrito istället och tyckte det var fantastiskt gott.

Jag som knappt gillar baljväxter. Tycker mest det är mjöligt och tråkigt (eller gjorde iallafall, nu har det visst ändrat sig…), vilket är en anledning till att jag aldrig kommer bli vegetarian – den gamla visdomen (?) säger ju att är man vegetarian bör man gilla baljväxter eftersom proteiner är good shit. (Men tack och lov finns det många andra icke-animaliska proteinkällor förutom bönor, puh.)

Jag lagar falafel, gör hamburgare på svarta bönor istället för kött, köper Oumph (barnen älskar det) och har till och med ätit tofu och gillat det. Fast bara en gång. Tofu är läskiga grejer; funkar bara med den rökta fasta än så länge.

Och svamp. Jag blir utfattig på kantareller från Hemköp men det är det värt för det är så gott. Allt blir gott med kantareller!

Men faktum kvarstår – jag äter inte kött. Men jag är inte vegetarian, nä det skulle jag aldrig klara av. För att inte tala om vegan. Jag antar att jag en dag bara vaknar upp ur min bubbla och sätter tänderna i en biff, det är väl det mest logiska.

En bekant som jobbar som sjuksköterska sa att sånt kan hända när tillvaron plötsligt förändras – tex vid en flytt till ett annat land. Så tänker han, och jag tror han kan ha något i det. Men själv tror jag i så fall att det är bröstcancern som är den stora förändringen och inte flytten tillbaka till Sverige.

För det surrar ju en del information i luften om vad som är nyttigt och inte, och den där informationen ändrar sig från en månad till en annan och det som var jättefarligt först är jättenyttigt sen och tvärtom så att spara på källor där känns knappt meningsfullt. Men det jag hör mycket (kan ju vara mitt confirmation bias som slår till, hade väl inte varit helt osannolikt) är att rött kött och processat kött är dåligt (cancer), växtbaserade fetter är bra, animaliska dåliga (kolesterolhöjande). Men såklart också att lax är jättenyttigt, jodå jag hör det också.

Men då slår djurvårdartarmen till. Jag som väl aldrig i hela mitt liv brytt mig om ett djur – iallafall inte sen min hamster Hampus dog någon gång på 1980-talet…

Alla kycklingar som borras upp i slakterierna, alla får och lamm som fraktas, stressas och så får en elstöt i pannan, alla kor och grisar som får gå igenom en fruktansvärd process innan dom tillslut är döda. Jag har börjat se några filmer om djurhanteringen men jag klarar inte av det, Point taken och så stänger jag av och har mardrömmar i några veckor efteråt. Fy fan. Är deras lidande värt det? Bara för att få äta kött?

Allt det där ligger och rumlar när jag tittar på den där lilla laxbiten, eller kycklingbiten eller vad det nu är, och det vänder sig i magen på mig.

Jag har inget mål att bli vegetarian men jag kan inte äta kött just nu iallafall. Men lyckliga kor som fått beta ute på den lilla kärleksfulla lantliga gården med vajande gula sädesfält? Som dött i tron att de bara väldigt fort blivit för gamla? Mja, kanske det. Sen. Vi får väl se, det kanske försvinner lika fort som det kommit och så sitter jag där med mina vanliga blodiga stekar (brrrr….)

Det kunde varit värre

Första besöket på Sahlgrenska sedan operationen. Uppföljning för att se hur jag mår. Jotack bra.

Min läkare som jag träffar är inte samma som utförde operationen men hon är kirurg hon också, bara inte min. Hon är snäll och korrekt, har ett vänligt och öppet ansikte men hon verkar alltid lite besvärad och det inbjuder inte riktigt till småprat. Hon verkar alltid lättad när det centrala i det hon har att säga är sagt och sköterskan kan ta över med den mer empatiska delen av besöket. Men hon är ju kirurg, så jag begär inte att hon ska vara trevlig; hellre att hon är en jäkel med kniven.

Men jag har väl haft tur iallafall mitt i allt det här eländet. Jag har haft otur som fått cancer (eller om det är självförvållat, det vet vi väl för lite om cancer för att kunna säga?) men mitt i den här oturen har jag haft tur. Vadå tur?

  1. Det är BRÖSTcancer. Finns väl ingen cancertyp som fått så mycket uppmärksamhet och (antar jag) tillhörande forskningsanslag som det? Rosa bandet…har inte sett bruna bandet för tarmcancer än så länge iallafall men det kanske kommer.
  2. Den upptäcktes i tid, dvs innan den hunnit dela sig så mycket och växt till sig. Tack till min entusiastiske make.
  3. Den var inte aggressiv. När dom skickade tumören till patologen fick hen fram att den faktiskt var ännu mindre aggressiv än vad corebiopsin visade. Och det var ju bra.
  4. Den VAR. Det vill säga den ÄR inte längre. Den är borta nu och det med god marginal (tacka fn för det när jag bad dom ta hela bröstet för en liten knört…)
  5. Just för att dom tagit bort den med så god marginal är det inget behov för strålbehandling, så det slipper jag helt – tjohooo!

Men jag har fått en ny kompis. Mitt livs andra långvariga behandlingskur. Antihormoner.

Dom ska jag mumsa på varje dag i fem år. FEM år. Och jag kommer få vad som kallas ”klimakterieliknande besvär”. Alltså inte klimakteriet, nä det får jag ändå förr eller senare, utan lite extrabonus med klimakteriebesvär till ingen nytta så att säga.

Tjohooo det som verkar så rackarns kul. Men men, vad göra, och alternativet är värre.

Men det visar sig att Sveriges kvinnor inte är så glada i att gå den här kuren och vara i låtsasklimakteriet, så många avbryter sin behandling aja baja. Och sånt finns det folk som vill forska på – dvs varför så många slutar behandla sig själva, och en av dom finns på kirurgen på Sahlgrenska. En doktorerande sköterska försöker ta reda på varför så många hoppar av och hon undrade om jag kunde tänka mig att vara med i hennes forskningsprojekt.

Jag  som är en tjänstvillig sucker för allt som gäller att delta i allehanda undersökningar sa såklart ja, så nu har jag en dagbok som ska fyllas i varje dag de tre första månaderna. 10 min per dag ska det ta; en blandning av kryssfrågor och kvalitativa frågor.

Det roliga är över sen för min del, men inte för den stackars doktoranden som sen ska sitta med min dagbok och lägga över all den här informationen digitalt….jag menar hallå…varför är inte den här dagboken digital? Fint att den finns i pappersform, men de flesta hade nog lika gärna fyllt i digitalt – och då hade fröken Doktoranden kunnat göra andra saker med sin tid. Som att forska till exempel…lägga mer tid på att analysera resultaten som kommer in, delta på konferenser med sin forskning, läsa en bok, sova, vad vet jag…men det är jäklarns ineffektivt att sitta och stansa in det där, det är helt säkert.

Äntligen segla!

Den högra av de två har jag seglat ikväll

En och en halv vecka efter operation firas med att först ta bort stripsen över ärret (de tvärgående ränderna som är en så viktig del i ”Frankensteins monster”-looken) och senare på dagen gå på seglarkurs.

Det här har jag inte vågat berätta för min mamma att jag skulle göra för då skulle hon bli relativt bekymrad tror jag, men läkarna sa ju att jag skulle leva livet som vanligt förutom att bära back och träna kickboxning. Och segla innehåller inte något av de två så det bör väl gå bra?

Skämt åsido så är jag inte så bekymmerslös; jag känner efter och jag har koll på hur mycket ont jag får av olika saker. Och sanningen att säga har jag inte ont alls pga lyft och annat, utan det som gör ont är i huden på sidan av det numera före detta bröstet och inte mitt i ärret.

Vi samlades iallafall kl 17 nere vid Gårda Brygga, 5 vuxna hade anmält sig till kursen som skulle hållas av tre ledare. Hög lärartäthet mao. Senioren i lärargänget var 18 år, han var ansvarig bla för att han var den äldsta 😀 Samma lärare som Adam hade på sin seglarkurs för 2 veckor sen btw…

Jag var väldigt bestämd på att inte segla med O. Jag känner mig så mindervärdig dum och betydelselös när jag ska lära mig något nytt och han är med, och då lär jag mig inget -> jag kan inget tillslut -> jag blir dum och betydelselös. Men havet ser lite jag som min hemmabana och där vägrar jag känna mig sån, alltså vill jag köra mitt eget race så jag lär mig något och alltså bör vi vara i olika båtar. Och det var vi.

Det var jag och en annan tjej + en ledare i vår Omega (den vita på bilden som ser i princip ut som den ljusblå). Och det gick skitbra, rent ut sagt. Först körde vi med en ledare som visade och pratade lite, vi slog och jippade (=slog fast i medvind) och turades om att styra focken hon och jag. Efter en stund satt hon som rorsman, ledaren skotade (=kontrollerade storseglet) och jag fortsatte vara gast/general fock manager/sandsäck. Och när hon var rorsman och det gick jättebra så tänkte jag att vafan. Och så seglade jag också med både skot och roder medan hon körde fock och vår ledare satt i mitten och var sandsäck.

Och det var så himla underbart!

Det var länge sen jag körde optimistjolle ute på Orrö anno dazumal kan man säga, men känslan för vind och vissa reflexer för ”hur man gör” sitter där inne någonstans, och det var helt fantastiskt att få utlopp för det. Vi var så bra hon och jag (tyckte vi alltså) och det var så roligt!!!

Imorgon ska vi köra tre båtar så vi är färre i varje båt, och det ser jag fram emot. Ska bli så himla kul.

Och såret/ärret? Jag ska tala om att jag var mer mobil och rörlig i armen än jag varit på hela tiden. Segla var grymt mycket bättre än att göra sjukgymnastikövningarna – jag var nästan lika vig som vanligt. Vilket i och för sig inte säger så mycket, men ändå.

En repetitiv historia

Så var det urtonde kvällen som barnen är deppiga över att flytta, gör underförstådda anklagelser mot mig om att det är MITT fel alltihop (”till och med pappa gråter över att vi ska flytta”) och ser på mig med anklagande hundögon samtidigt som de emellanåt kastar sig under täcket och verkar som de börjar gråta.

Ja det var jag som började tänka på att flytta tillbaka till Sverige, men det är inte mitt beslut. Det är VÅRT beslut, tillsammans, jag och O. H frågar varför dom inte fick vara med och bestämma, en rimlig fråga med ett jobbigt svar; För att ni är barn och ser det så kortsiktigt, vi är vuxna och ser att det här är det bästa för vår familj i det långa loppet. Ingen stående ovation på det svaret, det kan jag lova.

Och det är så J*VLA jobbigt att stå där ensam i skottelden så många gånger. Jag förstår att dom är upprivna över att flytta, jag förstår att dom har svårt att se att Göteborg har något att erbjuda, jag förstår att det är tufft att lämna sina kompisar.

Men det kommer nya kompisar plus att dom gamla är kvar, Göteborg är precis som Oslo en fin och bra stad där mängder av barn har vuxit upp och trivts väldigt bra, och det kommer totalt sett att bli bättre för att vår familj kommer att må bättre i Göteborg. Dom också, i och med att vi föräldrar kommer må bättre.

Och jag känner att jag inte orkar stå där fler gånger och ta all bitterhet, upprepning av frågor som vi redan diskuterat flera flera gånger andra kvällar som den här, bara för att jag är vuxen gör inte det mig osårbar. Jag gråter också, men bara för att jag gör mina barn illa, och jag skäms över att jag är en sån egoist som låter min egen vilja gå ut över dom på det här viset, men vi är två vuxna som är överens om det här.

Jag vet att det kommer fler gånger och jag vet att dom kommer fortsätta låta allt gå ut över mig och jag vet också att det är min uppgift att ta emot det med tålamod. Men det är jobbigt – det är ju inte så att jag inte haft en del egna bekymmer att hantera de senaste månaderna och fortfarande har plus att jag numera har ett operationsärr som känns rätt ordentligt emellanåt (svullet i vänstra armhålan så ett tryck ligger på hela hela tiden och gör ont).

Men det kan jag inte lägga över på dom, så det är bara att fortsätta ta emot. Blir en fin höst det här.

Femte dagen

Idag är det fem dagar sedan jag blev lagd under kniven för att ta bort en 2-4 cm cancertumör ur mitt vänstra bröst. Jag har varit en duktig patient och ätit mina panodil (1 gram fyra gånger dagligen) för att inte hämma mina rörelser, jag har gjort mina fysioterapiövningar morgon och kväll (och lite däremellan), jag har burit matkassar och lagat mat som vanligt och jag har inte minst tagit bort mina förband. Det enda jag har kvar nu är stripsen över sömmen (säger man söm när man sytt i huden?!) och en klar likhet med Frankensteins monster. Fast över bröstet då förstås…

Och visst blir det bättre. Oklart om det är den allmänna läkningen som kroppen sköter självt eller om det faktiskt gör skillnad med de här övningarna, men det blir lite bättre varje dag. I natt kunde jag till exempel vila vänster överarm rakt på vänster sida när jag låg på höger och sov – det gick inte i förrgår, då gjorde det alldeles för ont med det tryck som då blev på såret. Små steg i rätt riktning, det här ska gå bra så småningom. Och den dagen det blir implantat kör vi ett varv till på den här leken 🙂

Annars har jag mer ont idag än någon dag hittills, kan också bero på att jag inte ätit min dagliga dos paracetamol, utan halverat den på prov. Det känns ju inte helt bra att smaska 4 g paracetamol per dag, men kanske är det vad som ska till för att smärtan inte ska kännas för mycket, vad vet jag. Må man så må man, som det heter…