På väg hem

Så har jag lämnat min ö och mina barn för den här gången.  Barnen grät på bryggan och jag grät inombords för att inte få vara kvar där ute med dom.

Om man tittar mycket noga på bryggan ser man gråtande men vinkande barn. Ja som en god mor var jag uppe på övervåningen och vinkade såklart (mer flax än något annat – höll på att glömma detta viktiga!!

Jag vill verkligen inte åka därifrån. Inte idag och inte imorgon.

Det finns ingen affär längre ute på Nämdö; de som drivit Guns Livs i alla år sålde förra året och ingen kommer driva butik i år. Ladza fastigheter AB har köpt fastigheten och hade tänkt ha matbutik där som vanligt, och om jag förstod det rätt även gå vidare med annan näringsverksamhet, vilket är välkommet. Tyvärr hade dom inte tillstånd att driva den typen av verksamhet från Livsmedelsverket om det här stämmer, så dom får inte öppna butik.

Den här affären är navet i vår del av skärgården – det var ICA Supermarket, ombud för Systembolaget, en liten restaurang och en mack. Och nu ska den inte öppna?! Jag och E är galet sugna på att anta utmaningen, kanske lika bra att vi inte heller har några tillstånd så slipper vi tänka mer på den saken.

På deras hemsida står det att dom ska ha affären öppen 2018 och jag hoppas verkligen att det stämmer, för annars blir det nog tomt med sommargäster på öarna runtom.

Men nu är jag på väg till mitt andra hem i Göteborg.

Men jag ska ta upp med min chef, som håller på och planerar för vad jag ska och alla andra jobba med 2020 (jo det är sant!) att jag vill ha ett uppdrag som kan skötas på distans i 6-8 månader och börja planera för att äntligen få vara där en längre tid än en vecka här och där. Det måste bli av, annars blir jag väldigt olycklig i det långa loppet. Jag vill inte vänta med en sån sak tills jag är pensionär – fan, vem vet om man ens får bli pensionär, jag kanske får en allvarlig sjukdom eller blir överkörd av en bil…

Carpe Diem för bövelen!

Let’s Dance

Jag njuter av livet i skärgården (även om det är väldigt lite skärgårdsliv när typ allt vatten är bottenfruset, men jag är ju de facto på en ö iallafall…). Dagarna går i frisk luft, strålande sol, ganska svalt men ändå skönt. Vi halkar runt på frusna kärr för att fegismorsan inte vågar släppa ut barnen på havsisen trots att vittnesmål menar att den är 2 dm tjock, och vi har det kort sagt allmänt underbart.

Och så kommer kvällen. God mat, vin, barnen går och lägger sig. Och det är dags för Let’s Dance.

Jag som aldrig ser på linjär-TV eller för den delen streamar SVT i efterhand heller (även om Let’s Dance tydligen är TV4) får en crasch course i vad jag missar. Efter en kvart är det redan outhärdligt – godisskålen är tom, vindonken nästan tom (den var nyöppnad för en timme sedan) och jag ser kändis efter kändis som jag aldrig hört talas om passera revy i glittriga kläder och breda leenden.

Men jag ljuger lite. Jag har hört talas om några av dom – Britt Ekland, Gunde Svan, Claes Malmberg (dansar till temamusiken ur Madicken WTF?!) och Therese Alshammar. Och i och med det har vi kanske ringat in rätt väl vilken generation jag tillhör?

Förlossningsbloggare och förmodligen den PERFEKTA mamman. Foto: TV4

Jag tuppar av för första gången när en bloggerska (?) som fått pris som ”Årets Influencer” 2018 (Elle-galan) presenteras.

Hennes genombrott och hittills största merit är tydligen att hon livesände en förlossning där hon själv födde. I filmningen från dansträningen beskriver dom vilken känsla hon ska ha under numret – och givetvis är det ”kvinnans urkraft när hon föder” eller något liknande som hon ska uttrycka genom sin dans. I en cha-cha typ. Alla som gått igenom en vaginalförlossning har väl tänkt cha-cha medans det pågick?

Och jag kräks lite i munnen. Efter dansen kastar hon sig ut i publiken och gullar med sin bebis medan programledaren får vänta. Hon är säkert en fantastiskt driftig och högpresterande person, men hela paketet blir bara för mycket för mig. Hon är så otroligt kåt på den bild som ges av henne själv, och allt i hela programmet spelar med i det här, och det är så himla plastigt och obehagligt. Som en nedkokt essens av det värsta med vår lättsamma tidsålder, där det enda som betyder något är hur vi uppfattas av och säljs in till andra som sen ska köpa produkter för att försöka bli som den personen de dyrkar.

Fy FAN vilken skit! Och det har ca 1,8 miljoner tittare varje år i finalen och folk bara ÄLSKAR det. Det kommer dröja åratal innan jag ser det igen hoppas jag.

Britt Ekland anno 2018 Foto: Hänt

Strax får jag annat att fokusera på när Britt Ekland gör entré. Visst, hon har en fantastisk rörlighet som man ju bara kan drömma om själv när man är 75 år, men hon ser ju helt sjukt opererad och konstgjord ut, vilket tack och lov får mig att glömma allt om YouTube-streamade förlossningar.

Nu ser vi på golf, och hur långsamt och segt det än är så är det en befrielse. Halleluja.

Mitt största problem just nu är att förstå vidden av att ”man står med chip’en i motgräs” och vilka konsekvenser det kan ha när man tävlar i Houston Open

Noto Emoji Oreo 1f3cc 1f3fd 200d 2640.svg

På mitt HappyPlace

Kom till Stockholm sent igår kväll och idag upp tidigt för att hinna med båten ut till mitt kära Orrön. I min värld heter det fortfarande Orrö, men jag inser att jag inte kan vara så bakåtsträvande, så OrröN it is.

Men dagen började med den här utsikten från sängen (=bäddsoffan i vardagsrummet) när jag vaknade av mig själv klockan 6 på morgonen:

Grace glider ljudlöst in i Stockholm i gryningsljuset…sämre kan man ha det.

Några timmar senare glider vi själva in – inte fullt så ljudlöst, men ändå – vid bryggan på Orrön. Vi var inte ensamma; de andra stammisarna som liksom min pappa och hans fru mer eller mindre bor här ute på ön var också på väg ut, och imorgon kommer det väl ännu fler för påskfirandet skulle jag tro.

Det har varit en fantastisk dag idag med strålande sol från klarblå himmel hela dagen. Termometern uppe vid huset visade i solhörnet att det var 40 grader varmt, och det stämmer nog just där och på den sidan av kroppen som vetter mot solen. Vi satt ute och fikade och det var helt underbart.

Pappa glassar i solen och Elsi hjälper våren lite på traven.

Vi var nere vid sjön också och på vägen dit plockade vi björkris som vi ska pynta med fjädrar imorgon. Isen i vår vik är tydligen två decimeter tjock, men längst in var det mycket luft i den så det krasade friskt när man gick där. Jag skulle gärna gå ut till stenen, men jag vill gärna ha någon annan vuxen med också ifall det händer något, och inte bara två barn att förlita sig på.

Vindstilla, vintrigt, sol, barn som leker otroligt bra tillsammans och har den där barnsliga upptäckarglädjen, korv med bröd till lunch (och en lite hutt till minsann!), kaffe på altanen…. vad mer kan man begära?

Jag smider långtgående planer på att tillbringa en längre tid (ett halvår ungefär, längre tror jag inte jag står ut) här ute, och de planerna får näring av att vara här när det är så här fantastiska dagar. Vi får väl se vad det blir av det.

Intensivt sångarliv just nu

Det är intensivt med kör just nu. Vi ska snart till Cork och tävla i Cork International Choral Festival på Irland, men varför fokusera på det allena när man dessutom kan köra på och uppföra Arvo Pärts Te Deum på påskdagen också. Ett verk  som inte har något med tävlingsprogrammet att göra, nejdå, det är en helt annan produktion.

Och vi repar och repar på det smått fragmentartade verket, inte lätt att hålla ihop det och få ett sammanhang i det man gör, men så är det äntligen dags för rep med orkestern och allt kommer till liv igen!

Det visar sig att det är medlemmar ur Göteborgs Symfoniker som är vår orkester den här gången, och de känner jag ju väl igen efter alla år som jag sjungit i Göteborgs Symfoniska Kör. Men alla har blivit så gråhåriga…och han killen på kontrabas som var så ung och pojkspolig ser ut som vilken medelålders småbarnspappa som helst?! Och jag inser att det var tio år sedan jag slutade i kören, att jag inte sett dom sedan dess, och att jag högst sannolikt åldrats lika mycket jag….

Quite depressing, really. Men det är ingen tid att deppa över det; den gamla klyschan att ”alternativet är värre” är efter förra sommaren mer aktuell och sann än någonsin.

Så jag skyller på åldern när jag sitter och försöker hålla mig från att nicka till emellanåt. För det är baaaara paus i våra stämmor. Så otroligt tråkigt att repetera. På konserten är det annorlunda för då är man mer alert, men på rep….herrarna i vår kör och damkören som är med också har massor att göra och musiken är riktigt häftig, men för damerna i Haga Motettkör är det en seg historia.

Utsikt från min plats i kören när jag sitter och väntar på att det är vår tur

Och jag var tyvärr tvungen att gå lite tidigare för att inte lämna barnen ensamma hemma till alltför sent, men då fick jag lyssna lite istället 🙂

Det ser inte ut som att vi är så många, men herrarna står längst bak och framför sig har dom två rader damer som sitter och hänger och väntar på att det är deras tur…

Självklart finns ett Facebook-event också, och där har över 900 människor sagt att dom är intresserade! Nej alla kommer inte förstås, men jag skulle tro att det blir rätt fullt i kyrkan, och det blir himla kul!

Kom kom på söndag kl 17!

Loppis på Nordhemsskolan

Av en händelse fick vi veta att det var loppmarknad på Hannes’s skola idag. Stressen över loppisarna på skolan i Oslo fick håren på armarna att resa sig, men så kom jag ju på att jag var oskyldig den här gången och bara kunde gå runt och titta och njuta.

Sagt och gjort. Vis av erfarenheten ville vi inte vara där kl 10 när dom öppnade, utan kom strax före elva. Och vi var inte ensamma.

Loppis på Nordhemsskolan
Klassrummet som för tillfället tjänstgjorde som ”Böcker och spel”-butik

Det var köer i korridoren för att komma fram till de olika klassrummen, som för dagen var omgjorda till elektronikbutik, leksaksaffär, sportutrustning och så vidare, och så vidare. Betalning med Swish såklart.

Hannes, som just fått ärva en kamera av mig för han vill börja fota lite, gick runt och såg mest ut så här 🙂

2018-03-25 10.33.03.jpg

Och vi fyndade. Jag som tycker att böcker är för jäkla dyrt till barn när dom läser dom några få gånger och sen ligger dom bara och skräpar (jo vi använder biblioteket frekvent, av just den anledningen), blev glad när böckerna kostade 10 kr/st, och ännu gladare när vi hittade 7 st. Grymt värt.

Det blev en handväska också (nej inte till mig), ett jättefint schackspel till Adam och nåt familjespel med Hagbard Handfaste som vi ska ta med ut till Orrö nu i påsk.

2018-03-25 11.49.41.jpg

Tutti makaroni: 180 kr. Sjukt värt.

Våruppvisning med GF Kennedy

2018-03-24-11-09-18.jpg
Det här var innan den lilla gången i mitten som barnen skulle komma fram igenom täpptes till, så fortfarande luftigt i kön

Så var det dags för alla barnen i gymnastikföreningen att ha våruppvisning för nära och kära. Frölunda kulturhus var platsen för skådespelet, och det var sjuuukt mycket folk. Iallafall i kön – sen när vi kom in var det långt ifrån fullt.

Och vad kan man säga? Först kommer de små barnen, 4-åringarna klädda i pippikläder, som inte kan koordinera sig utan mest springer omkring och har föräldrarna med för att dom är för små. Dom virrar runt en liten stund och är bedårande söta och så är musiken slut (Pippi med Sjörövarfabbe). Applåder, ut med barn och föräldrar, och så gör åttaåringarna entré.

Eller om det var de äldre, det går lite runt runt efter ett tag, och föreställningen var ganska lång, men den var bra upplagd med att dom varvade stora och små barn så det kom intressanta uppvisningar emellanåt.

Hannes gav järnet trots att deras program var lite tamt. Han klagar ju lite över det också med träningen – att det bara är kullerbytta, ljushopp och hjulning, så vi får väl se hur det blir framöver.

Och så fick vi ju se dom riktiga proffsen förstås, för några sådana var också med.

 

Tar mitt ansvar

Förra veckan var jag på kurs. Inget ovanligt med det – jag har en del att lära mig om Trafikverket och att bygga väg, och det här var ”Arbete på väg del 1-2”. Men på den här kursen var det ett lite annorlunda elevunderlag än vad det brukar vara – hälften vår grupp på 20 pers bestod av nyanlända, och det är inte så vanligt.

Det visade sig att de flesta av dom var praktikanter på Trafikverket i Halmstad, och ingick i ett projekt för att inventera vägtrummor i Halland (dvs mäta upp exakta koordinater på var dom ligger, fotografera och dokumentera konstruktionen och dess skick). Några hade fast tjänst redan och höll på med annat, någon var praktikant hos oss i Göteborg (fast på en annan del så jag har aldrig träffat henne förut).

Gemensamt för dom alla var att dom var relativt nyanlända civilingenjörer från Syrien och Afghanistan, och de flesta var väl 30-någonting. Dom kämpade som djur för att hänga med i det som läraren sa, dom var grymt positiva och hade en entusiastisk inställning till att vara på kurs.

Jag satt bredvid Zak från Syrien. Ja numera är han ju Zak från Halmstad, och han hade en arabisk-svensk ordlista i sin mobiltelefon som han kikade i då och då för att få förklaringar, men facktermer och Trafikverket-terminologi är ju inte det lättaste att hitta där, så vi satt och viskade typ hela dagen för att förklara ord, begrepp och kulturella sammanhang (vad betyder ”behörighet”, ”roll” och varför bygger inte Trafikverket själva?).

Han och jag har samma utbildningsbakgrund, vi kan egentligen ungefär samma saker, men vi har så otroligt olika förutsättningar just nu. Han har världens språkbarriär som han jobbar på att komma över, och så har han en kulturbarriär för arbetskulturen (den är nog inte likadan i Sverige och Syrien) och en kulturbarriär för den sociala/privata kulturen utanför jobbet. Det är mer än en handfull för de flesta.

Att få honom att känna sig lite mer ”med”, förstå lite mer av vad det egentligen är för ett företag han är på (vad är en ”byggherre”, ”entreprenör”, vad gör jag som projektledare, vad är skillnaden på Trafikverket Investering och Trafikverket Underhåll) och i längden kunna liiiite mer om landet han hamnat i och företaget han praktiserar på, var min största behållning med dagen.

Vi behöver de här nyanlända ingenjörerna för att kunna bygga allt som vi behöver de närmaste åren, och dom finns överallt och bara VILL komma in på den svenska arbetsmarknaden.

Det är egentligen en ganska enkel ekvation:

  1. Vi har många kvalificerade nyanlända i Sverige
  2. Vi på Trafikverket och alla våra entreprenörer och projektörer har ett otroligt behov av folk just nu och de närmaste 7-8 åren som kommer
  3. Trafikverket är ett statligt företag och har som en del av vårt uppdrag att få folk i jobb och hjälpa till med integration (vet inte exakt hur det är formulerat men det är kontentan av det)

Om dom är civilingenjörer är dom vana att lära in mycket material på kort tid och ändå få något vettigt ut av det (det är ju essensen av det man lär sig när man läser på teknisk högskola), alltså är språkproblemen temporära och överkomliga. Och dom har en kompetens som vi desperat behöver. Varför inte göra en insats och få dom här människorna att lära sig språket, träna språk och arbetskultur på en arbetsplats – och voilá! en glad arbetare med fast jobb så småningom och en glad arbetsgivare!

Men gapet där emellan – hur kommer vi från att dom å sin sida finns i landet och kan och vill arbeta och vi å vår sida behöver dom? Jo, det finns det tydligen mekanismer för det, och nu har jag utlöst den genom att säga till min chef att jag menar att vi har kapacitet i vår grupp att ta en nyanländ och få in hen i ett produktivt arbetsliv i Sverige. Och hon höll med.

Så bollen är i rullning för att göra en insats och få en person med rätt utbildningsbakgrund att komma lite närmare acklimatisering och känna sig nyttig och värdefull. Det blir spännande att se hur fort det går (vi har ju en del att jobba på i Trafikverket när det gäller att vara snabba…) och vad vi får för ny kollega. Jag hoppas ju såklart att det är en person man trivs med, för då är det så himla mycket lättare, och vi begär väl in CVn och kanske till och med gör intervjuer som i ett anställningssammanhang, det visar sig väl så småningom.

Ett steg i rätt riktning.