Tillbaka till början

Ja så känns det när jag är här på Orrö. Eller Orrön som det heter numera, man har av någon anledning tagit tillbaka ett gammalt namn.

Här finns egentligen ingenting; inga vägar, inget folk, ingen IT-infrastruktur, ingen affär, det tar tid att ta sig hit, det blir sällan varmt i vattnet på sommaren, huset är skröpligt och ligger långt från havet…. så varför man ska hit är inte lätt att förklara. Det är sant att det inte finns några vägar, men det finns stigar och allt eftersom fler och fler skaffar fyrhjuligar (och kör så långsamt och fint, så det är inget att hetsa upp sig över) blir stigarna bredare och här och var även grusade. Det finns också folk, närmare en femtio hushåll på ön om jag inte minns fel och varje hushåll är ju några stycken. Tre-fyra hushåll är bofasta – Fogelberg såklart, han har ju bott här i alla tider, men numera även några till i olika ändar av ön.

IT-infrastrukturen är också på gång, det är grävt fram och lagt kabel för fiber så nu är det själva uppkopplingen och abonnemang som saknas. Det tar lite längre tid än beräknat (tror det skulle varit klart nu i höst) men va tusan – vilken utbyggnad är inte försenad?! Affären ligger på ön bredvid, och den stänger för vintern efter den här helgen. Att säga att dom har sin prime time på sommaren är väl årets underdrift. Och varmt i vattnet, ja det är ju jag som säger det och jag badar helst inte om det är under 22. För det mesta kommer det upp till 18 grader i vår vik och det är många som tycker det är badbart.

Det skröpliga huset blir mindre och mindre skröpligt för varje månad min far och fru har vantarna på det. Taket är nylagt, det är ommålat, det har blivit byggt en ny farstu och vi har fått ett nytt kylskåp så det är på bättringsvägen sakta sakta. Men det ÄR på bättringsvägen och det har det inte varit på många år, dom gör underverk.

image

Huset ligger högt och långt från havet, men det gör inte mig så mycket så länge man har sjökontakt. Och det har vi. Det var mer förr men har växt igen mycket – en av anledningarnat till att vi är här den här helgen, det ska tas ner granar. Två är utpekade men om jag känner kära O rätt kommer det gå med en hel del annat också, och varför inte – kör hårt!

Så på söndag har vi förhoppningsvis en bild på vår nya vy över viken, nu ännu bredare 🙂

Oslo idag

I morse åkte jag spårvagn genom centrala stan med A på väg till doktorn för att byta gips. Hans brutna arm hade ökat vinkeln från 12 grader när det var nybrutet till 24 grader efter fyra veckor i gips. En omöjlighet trodde jag, men så var tydligen inte fallet. Det är inte heller kritiskt förrän det är minst 40 graders vinkel och det kommer växa till sig. Fan trot men vem är jag att mopsa med en ohyggligt trevlig överläkare i ortopedi, så okej då, nytt gips och tillbaka med killen i skolan.

Men på vägen genom stan, det var det jag skulle säga, hajade vi till när vi stannade vid en staty av några hönor (japp, hönor som staty, Stortorvet för den som undrar) och en av hönorna hade en lång orange halsduk på sig. Bus tänkte jag, som när statyer får Cortégerockar på sig och ölburkar i handen, men A pekade på andra sidan och kyrkporten, räcket mm som också hade orange halsdukar på sig. Långa dessutom.

Det visade sig att det var Kirkens Bymisjon (Stadsmissionen) som hade kampanj för att uppmärksamma hemlösa och deras situation. På varje halsduk hänger en lapp som förklarar vad det är för något och att om man fryser får man gärna ta den. Genialiskt. Stan är klädd i orange halsdukar, ull tror jag för dom var lite stickiga.

image

Själv hade jag inte kommit på tanken att ta en även om dom såg sköna ut. Det finns helt enkelt dom som behöver de mer än jag. Mycket mer. Men vi är helt klart inte likadant funtade allihop; när jag gick på Karl Johan mötte jag en helt vanlig tant som såg ut att vara i shoppingärende och hon hade en på sig. Halsdukarna syns ju rätt bra i den där färgen, den lyser igenom lixom… Men det är klart, hon kanske frös – det var ju bara 14 grader ute.

Och nedanför några halsdukar satt en utländsk tiggare och frös. Jag tänkte inte på det då, men anledningen till att hon inte hade tagit 2-3 stycken och mått bättre var säkert att hon inte förstod att de var till för att tas. Så det kanske borde stått på fler språk för att nå fler behövande. Jag hoppas djungeltelegrafen nått henne vid det här laget.

Pilatestant

Dom säger ju att långa promenader är så bra för att rensa tankarna i största allmänhet, och flera bekanta som varit i den situation jag är nu intygar den positiva effekten för kropp och själ. Så jag tänkte pröva. Jag tog bussen ut till Huk och gick hem, drygt fem kilometer. Det tog en dryg timme och när jag kom hem var jag ganska trött. Av fem kilometers promenad…

Jag har väl aldrig varit något atletiskt vidunder direkt, men det här var kanske sämst någonsin vilket kanske inte är så konstigt med tanke på det allmänna hälsotillståndet som såklart även sätter sig på kroppsfysiken.

Så jag anmälde mig till en Pilatestimme på SATS. Tänkte att yoga var för jobbigt (det är ju ganska mycket styrka plus mycket stå med huvudet upp och ner vilket inte känns så frestande just nu när jag lätt blir yr). Pilates skulle i min värld vara yoga light, mer stretch och avslappning och så lite träning också förstås.

Och det var det!! En timme pilates i fredags var precis det jag hoppades på. Lugnt och stilla, mycket core-träning som man kunde göra lättare om man ville (och det ville man…)

image
Bilden är från SATS film om Pilates. Äras den som äras bör.

Musiken var lugn, stämningen var avslappnad och koncentrerad, folk kämpade med sina mage-rygg-övningar, instruktören hade lugn röst, ingen hets och inget Namaste och annat yoga-lingo och attityd som jag tycker kan vara lite pretto. Men det är väl bara för att jag ser det utifrån.

Så om Pilates är tantgympa så okej, men just nu är det perfekt för mitt huvud och min kropp.

Hade tänkt gå upp på G-8 Summit en dag med vackert väder, men jag inser att det nog får vänta. Jag är inte fit för det kan vi säga.

Frisk men sjuk

Jag ligger inte till sängs illamående, jag har inte ont någonstans, jag har inget som något kan smittas av (utom möjligen löss då men det är förhoppningsvis historia nu) men ändå är jag sjuk. Jag orkar inget, har liten koll på vad som hänt mellan lämningen och hämtningen i barnehagen och ändå har dagen gått och jag har inte fått gjort något av det jag tänkt. Inte ringt någon av de jag tänkt ringa, fortfarande inte gått ner med grejerna i källaren, definitivt inte börjat på något syprojekt (huvva, känns helt fjärran) och inte försett min familj med fantastiska middagar.

I förrgår var jag innne på intranätet på jobbet för jag behövde göra två reseräkningar. Jag satt alltså hemma vid bordet i syrummet och la in lite text och siffror på en websida. Det tog för det första nästan två timmar. TVÅ timmar. Och sen var hela dan förstörd. Jag hade en enorm huvudvärk, kände mig helt nertryckt i skorna (det hade gått bra att göra reseräkningarna, inget att vara nertryckt över) och kände mig deprimerad i flera timmar efteråt.

Idag hade jag lite dialog med en kund som gjorde att jag ville gå och kolla några saker. Samma då; fysiska åkommor som huvudvärk, ledsamhet, matthet, ont i magen som om jag var jättenervös… Fruktansvärd stresskänsla. Läskigt. Och då gjorde jag ändå något jag brukar gilla – Excel! Men det hjälpte inte.

O tycker det är självklart – jag är sjuk. Men jag känner mig ju inte sjuk, bara….konstig och inte som vanligt…

Jag är oändligt tacksam mot min läkare som sjukskrev mig utan vidare, hon kände nog igen det hon såg. Att gå till jobbet hade inte varit hälsosamt just nu. Hoppas det snart går över, men det blir inte bättre av den övriga arbetssituationen med en juridik och sakbehandling som är helt ny för mig. Facket hjälper till lite grann, men ärligt talat undrar jag vad jag betalar min fackavgift för; de pengarna jag lagt där betalar ganska många advokattimmar. Det ska jag ta mig en funderare på när allt det här är över.

När allt det här är över…..va härligt det låter…men ändå så långt bort…

Publicerad för första gången

image
Norsk Forening for Prosjektledelses blad som kommer ut 6(?) gånger om året

För ett tag sen blev jag ombedd att skriva en artikel i den norska facktidsskriften Prosjektledelse. Temat för artikeln skulle vara Kommunikation, sett ur en praktisk synvinkel från utförandesidan i projektdriften. Lättsmickrad som man är sa jag naturligtvis ja, och deadline var måndag den här veckan.
Efter den senaste tidens händelser och min lite pressade situation just nu var jag på vippen att lägga ner artikeln (precis som jag gjort med jobbet, IPMA-certificeringen och kursen i Financial Accounting), men jag ville ändå se om det var möjligt. Och det var det.

Några dagar försent lämnade jag in den igår till redaktören och fick den godkänd, så nu ska jag publiceras för första gången! Det var väl inga revolutionerande teorier jag kom med, men det var inte heller uppgiften, så det är okej. Nästa gång blir det ännu bättre, promise!

Lök på laxen

Ja för att lägga lite extra piff på den redan mycket piffiga vardagen kom Adam hem en dag och sa att han hade löss. Jaha. Fram med kammen och börja reda ut lockarna, och mycket riktigt hade han det. Tre stycken närmare bestämt. Jag blev lite chockad över hur stora dom var, rätt läskigt faktiskt, men skönt att det inte var så många.

Finkamning av familjen gav att Hannes hade en och jag en, O klarade sig tydligen den lykkisen. Intvålning med schampo som verkade i tio minuter och sen sköljdes ur (Tenutex är ett minne blott, mamma) och så kamning igen.

Det här var en vecka sen och vi har inte sett något sen dess. Kamning varje dag för att se om det fanns några gnetter kvar (schampot skulle ta de också men man vet aldrig) men inget. Förrän idag när Hannes hade en liiiiiten liten en. Så liten så hen inte hunnit lägga ägg än, får vi hoppas. Så ikväll är det fest med lusschampo igen, tjo!

Birinu Castle

Jag har en projektkollega som bor en bit utanför Riga. När vi möttes i projektmöte i Tartu torsdag-fredag berättade jag för honom om min förestående tur i helgen till Vilnius och Riga, och han tyckte att det väl var kanon om vi kunde träffas! Det tyckte jag också, för det var innan jag visste att jag skulle krascha på fredagkväll (hur skulle jag kunna veta det?). Han har ett slott (ja det är sant!) utanför Riga som han har berättat om när vi träffats förut. Eller, han och han, det är hans frus egentligen och hon äger det med sin bror, men det blir ju hans i och med att dom är gifta. Men det märks när man pratar med honom att det han inte riktigt känner att det är hans. Och slott och slott….det heter Biriniu Pils och Pils betyder Slott, men han menar att det mer är ett Manor. Vad ju det är på svenska – Herrgård?

Vilket som, igår när jag kom till RIX stod han där och väntade på mig för att ta mig ut och visa mig sin herrgård. 50 minuter norr om Riga ligger det

image
Om du är på humör för en ögonöppnare - kolla hur löjligt nära Stockholm det är. Stockholm - Gotland - Riga. Svisch. Jag förstår varför Rigabukten är med på sjövädret i P1, det är ju fläsknära.

Ja och slottet då. Eller herrgården. Min kollegas svärfar fick en gång i tiden syn på den och tyckte så mycket om den att han bad att få hyra det från staten. Det fick han, men det här var efter världskrig, sovjetockupation och allmän nedgång, så bygget hade inte mycket till tak och mycket annat som också behövde renoveras, så istället för att hyra bad han att få köpa. Och det fick han. Det var det första slottet i Lettland som var privatägt, har jag fått lära mig. Så skred han till verket och började renovera så smått, men dog kort efteråt varpå barnen ärvde det. Dom har nu rustat upp det till stor del, driver en restaurang och stor konferens-och bröllopsverksamhet som går ganska bra, dom är på TripAdvisor och både letter och utlänningar bokar här. 45 anställda, heltidskockar, vinkypare och hela balunsen.

image
Man kommer till huvudbyggnaden via vägen till vänster. I lusthuset nede vid sjön vigs de lyckliga brudparen, och går slänten upp mot huset som ligger lite högt förstås. Sen en fantastisk middag med utsikt över sjön och övernattning med plats för minst hundra sittande tror jag. Fler om man sitter i flera salar.

Men det är fortfarande mycket jobb kvar; bara hälften av rummen är renoverade, portalen in till huvudbyggnaden är fallfärdig, andra hus på egendomen har dom inte ens börjat fixa med (It is not critical, som han säger) så det är långt ifrån halleluja. Men det ligger fantastiskt fint och jag förstår att dom gör investeringarna, för det är en uppåtgående verksamhet.

Och nära Riga, cykelspår, kort väg att cykla eller köra till oändliga sandstränder…what could POSSIBLY go wrong? Åt dit vetja, gör nästa företagsresa eller smekhelg på Birini Castle!
image

Riga

image
Även letter gillar att sticka tydligen.

Ja resan den här helgen var ju planerad för ett bra tag sen med flyg och hotell bokade, så det är ju lika bra att fullföra det hela som det var tänkt även om jag mår skit. För jag skulle nog inte må så mycket bättre hemma med jobbet så nära och lilla familjen som pockar på uppmärksamhet tätt inpå. Nä det är nog lika bra att vara borta. Gå dit jag vill, sitta still när jag vill. Inte prata med någon egentligen.

Så nu har jag gått en tur i stan här i Riga också, och hinner en runda till innan jag ska åka till flygplatsen vid fyratiden. Alltför tidigt, jag vet, men tidspessimisten i mig gör att jag måste åka tidigt, jag hatar att vara ute försent med alla orosmoment det innebär. Speciellt nu när jag börjar gråta för minsta lilla och pulsen går upp i hundra vid första antydan till något utöver det förväntade eller något som ställer krav.

För att inte vara hur neggo som helst vill jag bara lägga in några fina bilder från min promenad i Riga. Ganska fin stad, men inte sådär überspeciell, iallafall inte efter vad jag tycker. Lugnande och med en intressant historia iallafall.

image

image

image