Tillbaka till början

Ja så känns det när jag är här på Orrö. Eller Orrön som det heter numera, man har av någon anledning tagit tillbaka ett gammalt namn.

Här finns egentligen ingenting; inga vägar, inget folk, ingen IT-infrastruktur, ingen affär, det tar tid att ta sig hit, det blir sällan varmt i vattnet på sommaren, huset är skröpligt och ligger långt från havet…. så varför man ska hit är inte lätt att förklara. Det är sant att det inte finns några vägar, men det finns stigar och allt eftersom fler och fler skaffar fyrhjuligar (och kör så långsamt och fint, så det är inget att hetsa upp sig över) blir stigarna bredare och här och var även grusade. Det finns också folk, närmare en femtio hushåll på ön om jag inte minns fel och varje hushåll är ju några stycken. Tre-fyra hushåll är bofasta – Fogelberg såklart, han har ju bott här i alla tider, men numera även några till i olika ändar av ön.

IT-infrastrukturen är också på gång, det är grävt fram och lagt kabel för fiber så nu är det själva uppkopplingen och abonnemang som saknas. Det tar lite längre tid än beräknat (tror det skulle varit klart nu i höst) men va tusan – vilken utbyggnad är inte försenad?! Affären ligger på ön bredvid, och den stänger för vintern efter den här helgen. Att säga att dom har sin prime time på sommaren är väl årets underdrift. Och varmt i vattnet, ja det är ju jag som säger det och jag badar helst inte om det är under 22. För det mesta kommer det upp till 18 grader i vår vik och det är många som tycker det är badbart.

Det skröpliga huset blir mindre och mindre skröpligt för varje månad min far och fru har vantarna på det. Taket är nylagt, det är ommålat, det har blivit byggt en ny farstu och vi har fått ett nytt kylskåp så det är på bättringsvägen sakta sakta. Men det ÄR på bättringsvägen och det har det inte varit på många år, dom gör underverk.

image
Utsikt från vardagsrumsfönstret. Det ena av de röda husen är det första som byggdes på vår tomt; min farmors pappa Edvins stuga. Den är numera mina sysslingars. Granarna till vänster i utsikten över viken har en nära-döden-upplevelse, dom vet bara inte om det än. Moahahahaaaa....

Huset ligger högt och långt från havet, men det gör inte mig så mycket så länge man har sjökontakt. Och det har vi. Det var mer förr men har växt igen mycket – en av anledningarnat till att vi är här den här helgen, det ska tas ner granar. Två är utpekade men om jag känner kära O rätt kommer det gå med en hel del annat också, och varför inte – kör hårt!

Så på söndag har vi förhoppningsvis en bild på vår nya vy över viken, nu ännu bredare 🙂

Oslo idag

I morse åkte jag spårvagn genom centrala stan med A på väg till doktorn för att byta gips. Hans brutna arm hade ökat vinkeln från 12 grader när det var nybrutet till 24 grader efter fyra veckor i gips. En omöjlighet trodde jag, men så var tydligen inte fallet. Det är inte heller kritiskt förrän det är minst 40 graders vinkel och det kommer växa till sig. Fan trot men vem är jag att mopsa med en ohyggligt trevlig överläkare i ortopedi, så okej då, nytt gips och tillbaka med killen i skolan.

Men på vägen genom stan, det var det jag skulle säga, hajade vi till när vi stannade vid en staty av några hönor (japp, hönor som staty, Stortorvet för den som undrar) och en av hönorna hade en lång orange halsduk på sig. Bus tänkte jag, som när statyer får Cortégerockar på sig och ölburkar i handen, men A pekade på andra sidan och kyrkporten, räcket mm som också hade orange halsdukar på sig. Långa dessutom.

Det visade sig att det var Kirkens Bymisjon (Stadsmissionen) som hade kampanj för att uppmärksamma hemlösa och deras situation. På varje halsduk hänger en lapp som förklarar vad det är för något och att om man fryser får man gärna ta den. Genialiskt. Stan är klädd i orange halsdukar, ull tror jag för dom var lite stickiga.

image

Själv hade jag inte kommit på tanken att ta en även om dom såg sköna ut. Det finns helt enkelt dom som behöver de mer än jag. Mycket mer. Men vi är helt klart inte likadant funtade allihop; när jag gick på Karl Johan mötte jag en helt vanlig tant som såg ut att vara i shoppingärende och hon hade en på sig. Halsdukarna syns ju rätt bra i den där färgen, den lyser igenom lixom… Men det är klart, hon kanske frös – det var ju bara 14 grader ute.

Och nedanför några halsdukar satt en utländsk tiggare och frös. Jag tänkte inte på det då, men anledningen till att hon inte hade tagit 2-3 stycken och mått bättre var säkert att hon inte förstod att de var till för att tas. Så det kanske borde stått på fler språk för att nå fler behövande. Jag hoppas djungeltelegrafen nått henne vid det här laget.

Pilatestant

Dom säger ju att långa promenader är så bra för att rensa tankarna i största allmänhet, och flera bekanta som varit i den situation jag är nu intygar den positiva effekten för kropp och själ. Så jag tänkte pröva. Jag tog bussen ut till Huk och gick hem, drygt fem kilometer. Det tog en dryg timme och när jag kom hem var jag ganska trött. Av fem kilometers promenad…

Jag har väl aldrig varit något atletiskt vidunder direkt, men det här var kanske sämst någonsin vilket kanske inte är så konstigt med tanke på det allmänna hälsotillståndet som såklart även sätter sig på kroppsfysiken.

Så jag anmälde mig till en Pilatestimme på SATS. Tänkte att yoga var för jobbigt (det är ju ganska mycket styrka plus mycket stå med huvudet upp och ner vilket inte känns så frestande just nu när jag lätt blir yr). Pilates skulle i min värld vara yoga light, mer stretch och avslappning och så lite träning också förstås.

Och det var det!! En timme pilates i fredags var precis det jag hoppades på. Lugnt och stilla, mycket core-träning som man kunde göra lättare om man ville (och det ville man…)

image
Bilden är från SATS film om Pilates. Äras den som äras bör.

Musiken var lugn, stämningen var avslappnad och koncentrerad, folk kämpade med sina mage-rygg-övningar, instruktören hade lugn röst, ingen hets och inget Namaste och annat yoga-lingo och attityd som jag tycker kan vara lite pretto. Men det är väl bara för att jag ser det utifrån.

Så om Pilates är tantgympa så okej, men just nu är det perfekt för mitt huvud och min kropp.

Hade tänkt gå upp på G-8 Summit en dag med vackert väder, men jag inser att det nog får vänta. Jag är inte fit för det kan vi säga.

Frisk men sjuk

Jag ligger inte till sängs illamående, jag har inte ont någonstans, jag har inget som något kan smittas av (utom möjligen löss då men det är förhoppningsvis historia nu) men ändå är jag sjuk. Jag orkar inget, har liten koll på vad som hänt mellan lämningen och hämtningen i barnehagen och ändå har dagen gått och jag har inte fått gjort något av det jag tänkt. Inte ringt någon av de jag tänkt ringa, fortfarande inte gått ner med grejerna i källaren, definitivt inte börjat på något syprojekt (huvva, känns helt fjärran) och inte försett min familj med fantastiska middagar.

I förrgår var jag innne på intranätet på jobbet för jag behövde göra två reseräkningar. Jag satt alltså hemma vid bordet i syrummet och la in lite text och siffror på en websida. Det tog för det första nästan två timmar. TVÅ timmar. Och sen var hela dan förstörd. Jag hade en enorm huvudvärk, kände mig helt nertryckt i skorna (det hade gått bra att göra reseräkningarna, inget att vara nertryckt över) och kände mig deprimerad i flera timmar efteråt.

Idag hade jag lite dialog med en kund som gjorde att jag ville gå och kolla några saker. Samma då; fysiska åkommor som huvudvärk, ledsamhet, matthet, ont i magen som om jag var jättenervös… Fruktansvärd stresskänsla. Läskigt. Och då gjorde jag ändå något jag brukar gilla – Excel! Men det hjälpte inte.

O tycker det är självklart – jag är sjuk. Men jag känner mig ju inte sjuk, bara….konstig och inte som vanligt…

Jag är oändligt tacksam mot min läkare som sjukskrev mig utan vidare, hon kände nog igen det hon såg. Att gå till jobbet hade inte varit hälsosamt just nu. Hoppas det snart går över, men det blir inte bättre av den övriga arbetssituationen med en juridik och sakbehandling som är helt ny för mig. Facket hjälper till lite grann, men ärligt talat undrar jag vad jag betalar min fackavgift för; de pengarna jag lagt där betalar ganska många advokattimmar. Det ska jag ta mig en funderare på när allt det här är över.

När allt det här är över…..va härligt det låter…men ändå så långt bort…

Publicerad för första gången

image
Norsk Forening for Prosjektledelses blad som kommer ut 6(?) gånger om året

För ett tag sen blev jag ombedd att skriva en artikel i den norska facktidsskriften Prosjektledelse. Temat för artikeln skulle vara Kommunikation, sett ur en praktisk synvinkel från utförandesidan i projektdriften. Lättsmickrad som man är sa jag naturligtvis ja, och deadline var måndag den här veckan.
Efter den senaste tidens händelser och min lite pressade situation just nu var jag på vippen att lägga ner artikeln (precis som jag gjort med jobbet, IPMA-certificeringen och kursen i Financial Accounting), men jag ville ändå se om det var möjligt. Och det var det.

Några dagar försent lämnade jag in den igår till redaktören och fick den godkänd, så nu ska jag publiceras för första gången! Det var väl inga revolutionerande teorier jag kom med, men det var inte heller uppgiften, så det är okej. Nästa gång blir det ännu bättre, promise!