Sista dagen, sista solstålarna…

Vi packar nu väskorna för att i slutet av dagen bege oss hemåt. Första flyget går vid 12 svensk tid och ungefär ett dygn senare ankommer vi Gbg Centralstation med X2000. Tack och lov har vi någon variant på business class på vägen hem (kostade någon hundring extra) så vi kommer att få sova ganska bra i alla fall.

Lite solat och badat blir det nog allt idag, men allt blir lite meckigare i och med att vi måste lämna rummet vid 12. Storfamiljen kommer att få behålla Johans och hans familjs rum, men det kommer att bli trångt på eftermiddagen när vi alla ska duscha och piffa oss inför flygresan hem, 8 vuxna, 4 småbarn och en toddler.

Kram på er alla så ses vi snart igen!

Bad högt uppe i bergen!!

Okej man ska lyssna till vad doktorn säger, men att vänta tio dagar på att få bada var lite mer än jag klarade av, så igår firade jag mitt sista läkarbesök (som innehöll förmaningar om att absolut hålla såren torra…) med att gå ner till stranden och ta mig ett dopp. Om det var underbart?! DET VAR HIMMELRIKET!!!! Fast sen var jag lydig och tvättade med koksaltlösning och smörjde med antiseptisk salva. Har fått antibiotika förresten, stora rejäla piller som ser ut som piller SKA göra, dvs halva blå och halva vit, lagom glansiga 🙂

I förrgår dristade vi oss till att hyra moppar igen och åka upp i bergen (nej, vissa idioter lär sig visst aldrig av sina misstag). Målet var att kolla in en orkidéodling som vi svischade förbi sist och aldrig kom tillbaka till. Det visade sig att odlingen var en liten plutt som låg i en park som var en riktig oas. Dyrt inträde, javisst, men det var det värt visade det sig, för parken var jättefin! Gångstigar som visade vägen runt, fågelburar med en massa färgglada papegojor i – varav en som man fick gå in i och mata fåglarna om man ville, det har jag aldrig sett förut. Sen var det ett magnifikt vattenfall (ehh helt torrlagt om man ska vara helt ärlig), frigående djur (getter, höns, rådjur, påfåglar mm) som på Lilla Kolmården för den som varit där och härliga promenader runt om. Väldigt kuperat, men så låg det ju på en sluttning också. Mitt i parken låg en swimmingpool…mmmmmm…..Fantastisk utsikt över bergen, havet och öarna runtomkring. Där mådde man bra kan jag säga.

Idag har vi varit på dyktur till en av öarna i krokarna. Det visade sig att Samui har ingen dykning eller snorkling värd namnet, så vi bokade en tur till Koh Tao med provdyk. En och en halv timme enkel väg med speed boat och rätt mycket folk på plats när vi väl var där eftersom det verkar vara den enda dykbara ön på ett tag.

Många vackra fiskar, anemoner, muränor och läskiga saker på botten som Pernilla försökte lära sig att se på utan att spy (fobier är inte lätta att göra sig av med, men det går, små små steg vettu sen är det borta), en barracuda minsann….Hemma igen vid halv fem och nu är man rätt mör. Brände mig i solen igår, och dagens event har väl spätt på det lite. Kommer se ut som en kokt kräfta när jag kommer hem 😀

BTW, nyss var vi ute och åt middag; för 48 SEK fick vi två varmrätter med ris, en mineralvatten, en iskaffe och en vattenmelonshake.

Djurparksbesök med bitter eftersmak

Here we go, tredje dagen i Thailand utan att få bada 😦 Fast det går rätt ok att ligga i skuggan under parasollet och känna vinden fläkta. Går varje dag till Thai International Hospital och får såret omlagt och stränga order att inte bada dagen efter. Den 11/3 har vi bokat dykkurs, så attans om jag inte får bada då.

Alltså, de två senaste dagarna inte så mycket mer än sol o bad att berätta om, men i förrgår däremot var vi på utflykt med elefantsafari, krokodilshow och lite annat. Beskrivningen lovade gott, men det som var roligast var att rida på en elefant (iaf för mig som aldrig gjort det förut). Mäktiga djur men med något sorgset över sig – eller var det kanske bara jag som tyckte det. Syskonbarnen var ju extatiska iallafall över allt som fanns där.

Vi turister köar till elefanthållplatsen (på- och avstigning på samma sida, mind the gap!)

Är det bara jag som är negativ här, eller finns det fler som tycker det känns lite tveksamt att rida på elefanter i långa rader som går en slinga runt djurparken 10 timmar om dagen med turister på ryggen, och en elefantskötare på huvudet som har en pinne med en rätt läskig krok ytterst (som f.ö en naiv svenska sa till mig att den var till för att böja undan grenar för elefanterna så dom inte skulle vara i vägen för elefanten när den går…öööh hallå eller?!), och sen titta på en elefantshow där två babyelefanter har turisterna och deras barn på ryggen i tur och ordning och går upp på en sån där elefantpall (och sen sticker fram snabeln för att tigga pengar som de sedan ger till sin skötare)?

 

Om ni kollar snett bakom Melker (killen som apan klänger på) ser ni kedjan som han satt fast i. Den var knappt 2 m lång – inte så mycket för en liten apa att löpa på mao.

Efter det fler tveksamheter med en apshow bestående av ett enda nummer där en babian i kedja klättrar upp i en kokospalm och desperat försöker få ner en omogen kokosnöt (tror fasen att den är svår att få loss), och utanför sitter en annan apa av något slag fast i en kedja och är till för barnen att leka med. Den sista apan var RÄTT stressad i slutet kan man säga, men inte sjutton kunde han ta sig någonstans för att komma undan barnen…Bakom apan kedjade dom förresten sen fast den minsta av babyelefanterna och där stod han och slängde med huvudet fram och tillbaka i minst en timme (så länge satt vi f.ö kvar i väntan på vår hämtning). Åsa (svägerska) sa att elefanten påminde om skadade barn på barnhem; barn som blivit okontaktbara och bara vaggar fram och tillbaka.

Krokodildomptörinnan har lite svårt att motivera sina adepter till att det är kul att showa, så hon gick helt sonika runt och släpade i dom tills någon masade sig upp på scenen.

Det enda som kändes lite ok var krokodilshowen, för de där krokodilerna var så slöa att när tjejen som skulle showa med dom simmade dom iväg för dom orkade inte. Det slutade med att hon fick dra dom i ”svansen” för att få upp dom på showpodiet (kolla in bilderna). Känns inte som att krokisarna showar om dom inte vill 🙂

Turen avslutades med en kort vandring upp till ett litet vattenfall ca 10 min vandring därifrån. Alla som var där verkade tycka att det var fint, men inget att skryta med direkt. Skönare blev det sen när det blev bad i poolen nedanför vattenfallet (för dom andra alltså, jag blötte en handduk och blaskade av mig med).

 

Skönt väder, god mat, låg aktivitetsnivå…kort sagt, underbart….

Inget mer bad på några dagar enligt farbror doktorn

Säg den lycka som varar för evigt; i måndags var allt toppen toppen, och nu har jag bandagerat knä och badförbud i minst två dagar. Så kan det gå 🙂

Det Perfekta Lunchstället

Igår hyrde vi moppar här på resorten och åkte söderut. Avstånden är ju inte så mycket att tala om; ön är tydligen som Tjörn i storlek ungefär, så man hinner rätt långt med en moppe tänkte vi (och vi hade mer rätt än vi vågat tro…)

Första stoppet var i grannbyn / turistorten där vi bokade en dykkurs till den 11/3 hos en svensk dykfirma. Mixed fruit och mango-smoothies på the Sweet Spot bar och ett bad innan vi drog vidare.

Lunch på en restaurang som var precis som i resereklamen för parresor och i de romantiska filmerna – avskilt läge, inga andra gäster (just då…), 3 m mellan restaurangen och stranden (som givetvis var helt öde), den pittoreska lilla träbåten låg förtöjd vid en uppstickande påle en bit ut i vattnet och sittplatserna var byggda i bambu och med ett vasstak över varje bord.

Javisst, ett stycke helt öde strand, och den var lika lång åt andra hållet. Trodde inte det fanns sånt på såna här turistinvaderade små öar, men tydligen…Waikiki hette den dessutom 😀

Helt stilla givetvis. Kokossmoothie, ananassmoothie och Pad Thai (som smakar som hemma fast lite hetare), och ett mms till några av er därhemma för att dela med oss lite (tack MLY för upplysningen om läget i Gbg 😀 ).

Vi trodde inte att det gick att hitta öde stränder på en sån här ö, men vi snubblade på en lång rackare på sydsidan = slappa igen, men sen var det fan slut med slappande…Vi skulle upp i bergen med våra moppar för att komma upp på höjden lite (högsta toppen är ca 600 m tror jag) titta på lite vattenfall och göra lite schysst off-the-beaten-track-turistande.

Vägen var jättefin först, och kartan verkade stämma bra med de landmärken vi hittade (restauranger, view points och lite annat), och vi tänkte gena tvärs över ön för att spara lite tid. Max 1 timmes färd tänkte vi. Tjena….”genväg blir ofta senväg”, I know, men det här blev ju löjligt. Den fina vägen gick över till att bli nån typ av sandig kostig som iofs var lätt att köra på (uppför) och som emellanåt avbröts av cementerad väg i några hundra meter, där cementen låg i hjulspåren och var alltså ca 50 cm breda att balansera på. Det gick ändå okej.

 

Uppe i bergen med våra moppar, fortfarande vid gott mod. Inga blodsutgutelser än, och vi tror fortfarande att vi vet var vi är (SÅÅÅ naiva haha)

Efter ett tag (kanske 2 timmar?) insåg vi att vår karta inte innehöll ens en bråkdel av sanningen om vägen, inga skyltar någonstans och inga människor att fråga. Vi irrade runt ett bra tag, solen började sjunka (middag med familjen var bestämd till 18.30, en tidpunkt som passerade fullständigt obemärkt medans vi var vilse uppe i bergen), en viss trötthet började infinna sig efter att ha kört den där moppen utan bakbroms rätt länge, och DÅ förstås, i en sandig / fingrusig nerförsbacke där jag helt enkelt inte orkade försöka med bakbromsen längre utan bara ville få stopp på eländet – så ramlade jag. En härlig vurpa som jag tog mestadels med vänster knä, men även lite smalben, underarm och högerhand medan jag rullade runt och försökte stanna (det var RÄTT branta backar). Aj aj, härligt uppskrapat knä med en del rätt stora gruskorn inne i fåror i knät, trött o eländig och inte en jäkla aning om vad vi var – inte så rajtan tajtan direkt.

Anyway, lång historia kort, bara att ignorera det modifierade knät och försöka ta sig ner med mopparna (Oskars stannade dessutom lite då och då bara för att få det hela att bli lite mer spännande), alldeles beckmörkt och djungelns skrikande ljud överallt (vilken kakafoni!!). En hjälpsam man följde oss en bit på vägen och guidade oss på Thai tills han visste (och vi vet nu i efterhand) att det bara fanns en väg att följa för att komma ut på stora vägen. In till sjukhuset i Chaweng, bli omplåstrad och tvättad ordentligt och förmanad om att inte bada på minst två dagar (köra moppe sa dom inget om….) och komma tillbaka för desinfecerande tvätt varje dag. Otroligt snabba och professionella, och de tyckte jag såg så risig ut att dom erbjöd mig rullstol haha. Det hade ju å andra sidan blivit lite grisigt efter några timmar i vägdammet / sanden, så det kan man förstå.

Var hemma vid nio på kvällen; den fina restaurangen som alla de andra var på fick vara, det blev en room service-hamburgare istället – men den smakade himmelskt efter 7 timmar utan mat och vatten….

Som parentes kan nämnas att vi nu hittat en bättre karta, och när man tittar på den ser man att vi varit i typ hela bergsområdet från norr till söder. Nog för att vi anade oråd när vi märkte att solen gick ner i ”fel” ände mot vad vi trodde, dvs det vi trodde var sydost var sydväst…jaja, 90 grader hit eller dit…

Idag har vi gjort….öööhhh…ingenting….

En riktigt svettig dag idag – började med frukost (Pernilla alltså, Oskar gick ut och sprang först!) bestående av ett mindre berg av färsk frukt, en brödskiva och lite dumplings. En timme senare dags för dagens andra aktivitet – att gå ner till stranden. Pust o puh, flera meter ner till solstolarna, och ja….resten av dagen framgår nog av bilderna.

Oskar har snorklat och lekt med undervattenskameran, men Pernilla…inte ens gått upp för att äta, för det gick såååå bra att bara vinka till sig på stranden…mer frukt, en majskolv, och så var man mätt igen. Jobbigast under dagen har varit att rotera solstolarna så de legat rätt under parasollet.

Tur att man får gå och lägga sig nu och vila upp sig lite, får se hur morgondagen ter sig…