Ja den här veckan är det verkligen tillbaka med en duns i vardagen igen. Båda barnen går i skolan och jag ska börja jobba. En lång tids arbetssökande har resulterat i en tjänst på Jernbaneverket, den statliga organisation som har ansvaret för nybyggnation, drift och underhåll av järnvägsnätet och allt som hör till. Det vill säga inte köra tåg, för det gör NSB och Flytoget mfl, men ha allt på plats så att det går att köra och övervaka tågen när de är i drift. Eller kanske efter också vad vet jag.
Jobbet är som Prosjektstyrer, vet inte vad det rätta ordet är på svenska men det är alltså en stödfunktion till projektledare i stora projekt och ska hjälpa till med planering och ekonomi i projekten. Dvs kontrakts-och framdriftsansvaret ligger hos projektledaren medan projektstyraren är en mer administrativ roll. Allt det där som inte är så kul, med andra ord. Men det har en del saker med sig som ska bli kul; jag ska lära mig Primavera som är ett projektplaneringsprogram jag velat lära mig en längre tid (konkurrent till MS Project, om det är mer bekant), och så är det kanske en bra start efter en lång sjukskrivningsperiod. Jag får inte glömma att min långa sjukskrivning haft en grund som man bör ta på allvar för att inte hamna där igen, och då är det möjligen en god idé att inte ha en massa PL-ansvar från dag 1.
Så var det dags för andreman att börja skolan. Känslan inför den här skolstarten är helt annorlunda än inför den förra, för här är det inte en strömlinjeformad sexåring, utan en som är annorlunda på ett sätt som syns. Han har ju kjol och klänning.
Men vi har gjort vad vi kunnat så långt och haft möten med skolan och barnehagen för att få dom att få upp ögonen för ett barn starkt nog att välja kontroversiella kläder men kanske inte starkt nog att stå på sig om det, och nu är det dags att se vad som händer. Känns lite passivt på sitt sätt, men det är ju faktiskt så just nu. Vi får helt enkelt vänta och se vad som händer, och så agera utifrån det.
Men men, dags att gå till skolan, helt utan tvivel om vad han skulle ha på sig – finaste klänningen förstås.
En smoothie och chokladbit på café före första skoldagen
Förstaklassarna börjar lite senare än de andra, så efter avlämningen av storebror blev det cafébesök i Vika innan det var dags att gå tillbaka upp till skolgården – den här gången bara tillsammans med sina nya klasskamrater som han ska gå med de närmaste tio åren.
En vanligtvis pratglad och trygg liten kille är plötsligt liten i det stora nya sammanhanget, en då är det fint att mamma och pappa är på plats (fattas bara annat). Och det var fler än Hannes som ville ha sällskap av en stor en när man gick upp och skakade hand med rektor och sin nya lärare, Lasse.
När alla 56 (!!!) blivit uppropade och indelade i sina två grupper med varsin lärare var det dags att gå upp till klassrummet. Där satt lappar på tavlan med allas namn på och dom fick var och en gå fram till tavlan när dom blev uppropade, hitta sitt namn och sätta det i listan. Alla kunde läsa sitt namn iallafall, så helt på scratch börjar dom inte.
H sitter bredvid E, en talför och rekorderlig tjej som dessutom har väldigt trevliga och vidsynta/moderna föräldrar, och dom fann dessutom varandra ganska snabbt och bra (ett gemensamt intresse i Winx Club underlättade nog) så det har börjat bra iallafall.
Första gången jag badade i sommar var lite tvunget pga duschförbud. Det underlättades av att jag var svettig och smutsig så det var okej.
Idag är det, trots en vecka i Stockholms skärgård och tre på Hallandskusten dags för säsongens andra bad. Det är 23 grader varmt i luften och vattnet har väl krupit upp till cirka 20.
Vi är på Bygdøy Sjøbad och njuter det sista av en lång lång ledighet.
Allt är perfekt.
Och det vill jag bara tala om att jag är mäkta stolt över. Jag har äntligen fått certifiera min kunskap som projektledare, dvs blivit granskad och nagelfaren i Metodkunskap (dvs vad kan jag egentligen om teorin i projektledning) och Ledarskap.
Metodkunskapen har gåtts igenom på 34 olika områden där jag blivit rangerad på en skala från 1-10, och Ledarskap på 10 områden. Jag har utvärderat mig själv och en kollega har utvärderat mig från sitt håll, och så har det varit intervju med praktiska case-diskussioner och genomgång av metod, praktiskt arbete och ledarskap. Ganska krävande att bli granskad på det viset – inte minst av sig själv, och därför fantastiskt kul att jag passerade på den nivån jag önskade.
Och vad är det för nivå då? Jo så här står det i sammandraget av certifiseringens omfång som följer med diplomet:
IPMA nivå C: Sertifierad projektledare, ska kunna leda mindre komplexa projekt och/eller assistera projektledare i komplexa projekt.
Och den som tvivlar på äktheten kan gå in på http://www.ipma.ch och slå in mitt certifikatsnummer och så kommer mitt namn upp. Tjo!
Om några år hoppas jag att jag får anledning att genomföra IPMA B som senior projektledare som ska kunna leda komplexa projekt, men tills dess ska jag gona mig med det här.
Idag var jag på mitt gamla jobb och lämnade in dator och passerkort, och nästa vecka börjar jag på nytt jobb, friskskriven och redo. Många saker är bra med nya jobbet så långt jag ser det nu, och en sak är definitivt bra. Läget. Läget, läget, läget. Mitt i stan nere vid centralstationen ligger den del där jag ska jobba.
Och vad är det som är så bra med det då? Ja förutom nära hem (3 km) så ligger närmaste sybutiken 100 m bort, nästa sybutik 200 m bort, och så stans bästa MATAFFÄR 150 m bort!!!
Ja för mat är ju ett ständigt tema för oss invandrare, eller kanske framför allt bristen på urval av mat. Men området där jag ska jobba är där öst möter väst i Oslo, ett område där man har nära till bra alternativ till de vanliga Kiwi, Rema 1000, Rimi, Bunnpris och de andra butikerna med något sparsmakat sortiment. De kallas för ”invandrarbutiker”…ett härligt, alienerande ord som jag förstår används i Sverige också. ”Turken på hörnet” sa vi när jag växte upp, inte så mycket bättre det tyvärr.
De här affärerna har oftast stora pallar med frukt utanför, därav att vi kallar ”vår” butik för Fruktaffären, gärna drivor med stora gröna mango för tio kronor styck, små gula för 50 kr/kilot, stora ovala vattenmeloner för 7 kr kilot, bananer för en struntsumma osv osv. Grönsaker också förstås, en charkdisk med en levande man bakom som skär upp kött åt en (det var ju ett tag sen man såg; på ICA Skøyen i våras närmare bestämt!) och ett helt rum bara med ris och pasta av alla de slag.
När jag handlar i någon av de vanliga affärerna känner jag aldrig matglädje. Jag blir aldrig nyfiken på något, det är inget som fångar mitt intresse. Men när jag går i Fruktaffären har jag nästan bara frågor – Tapiocagryn, vad kan man göra av det? Kassavamjöl? Juice på litchiplommon, dricker man det rätt av eller blandar man? Hur många sorters oliver finns det egentligen? Och alla dessa kryddor som säljs hela eller malda i stora påsar – inga små Santa Maria-burkar här inte, många som jag inte har en aning om vad det är för något eller vad man har de till.
Och jag blir jättenyfiken. Jag vill lära mig. Jag vill ta de här vita fläckarna på min matkarta och lägga färg på dom, lära mig laga ny mat. Men inte genom en kokbok, nä jag vill att en PERSON ska lära mig. Och då kommer jag på att nu är bästa chansen i mitt liv. Jag har barn i en skola med föräldrar från hela världen. Jag känner några riktigt trevliga föräldrar från Iran och Somalia. Varför inte börja där? Två kök som borde vara rätt olika varandra men för mig helt okända och nya.
Jag tror jag hittat mitt mål för hösten – att lära mig nytt i köket!
Mig veterligen har jag varit på cirkus en gång i livet. Jag minns (rätt eller fel, minnet är ju bedrägligt) att jag ville sitta längst fram och trodde min mamma förstod det, men hon hade tänkt tvärtom och just inte valt biljetter längst fram för hon trodde jag skulle bli rädd för djuren.
Det är alltså inte själva cirkusbesöket jag minns, utan besvikelsen inför det. Inga traumaer av det, men det säger väl något om vad barn lägger märke till och inte. Jag antar att själva besöket med andra ord var helt efter förväntningarna.
Nu var det dags för cirkus för nästa generation. Och jag ser som vuxen och den som håller i plånboken en anledning till att inte sitta på första raden. Priset. Fy vad dyrt det är att gå på cirkus. Men det behövs å andra sidan bara ett besök i livet, så nu kör vi.
Cirkus Maximum gästar lilla Åsa med fullt spett – tält i ”rätt” färger, vagnar, mycket folk…ja, cirkus 1A helt enkelt.
Och platserna längst fram, förstås, trots att dom knappt har några djur nu för tiden.
I väntans tider…
Och det var som cirkus förväntas vara, fast i princip utan djur då. Inga tigrar eller elefanter (förutom en som man kunde se på i pausen om man betalade en slant extra och stod i kö en liten stund, precis som kamelerna man kunde rida på för en slant och en lång kö), men väl en massa konstfärdiga akrobater. Först ut var det här gänget, Trio Sarkozi, från Ungern. Grymt skickliga på att jonglera, kasta, fånga och bra showmen också. H var helt betagen av deras trixande.
Trio Sarkozi
Sen var den lite nummer med hundar, åsnor (som tydligen kan dresseras…), en hund, ponnyer…ganska trist tycker jag att se dom gå runt runt i manegen, tvärvända och gå åt andra hållet runt runt. Okej, imponerande att få en åsna att hoppa genom en ring, jag medger, speciellt när tio andra åsnekompisar står bredvid och glor i väntan på att få börja gå åt andra hållet… Men det var imponerande mer på det viset att man tänkte ”Wow, hur har han lyckats lära duvorna det där? Eller få hunden att ligga still SÅ länge?”, inte för att det var så stort underhållsvärde.
Men okej, cirkus är för barn och inte för vuxna. Så vad tyckte barnen då? Jo dom verkade tycka lite likadant, även om dom tyckte numret med hunden som var utklädd till elefant var himla skoj – tur det eftersom det var clownens nummer, och dom gillade ljusprojektionerna i taket (moderna barn) som föreställde dansande gubbar och annat och gick nästan hela tiden, OCH dom gillade akrobaterna. Det vill säga ungefär samma sak som jag själv.
Den här mannen heter Iurie Basiul och var en fantastisk akrobat i handstående. Vighet 10.0 och styrka densamma kan man säga. Verkligen långsam underhållning, men kidsen tog det bra.
Det var fler sådana skickliga akrobater; de tre jonglörerna ovan och en vietnamesisk duo som tog andan ur de flesta. Hennes dräkt tog i allafall fullständigt andan ur min minsting…rosa upptill och en kort kjol av grönglittriga blad…
Och så var det här gänget kvar helt till sist. Det går på temat ”hur många motorcyklar kan man stänga in och köra i en rund bur samtidigt som en kvinna står glatt leende i mitten?”. Svaret är två, och kommer ca 2 minuter in i filmen nedan. (hade tagit en egen som var betydligt kortare, men uppladdningen fungerade inte så bra, men det här är precis samma föreställning några månader tidigare).
Svaret på hur många man får in om mar tar ut tanten och proppar in fler motorcyklar kommer runt 3 minuter.
Summa sumarum, inklusive sockervadd, popcorn och tingeltangel så gick kvällen på jvligt mycket pengar.
Lyckligtvis för mig har jag barn som gillar att vara med i köket och hjälpa till, och kakor är tacksamt. De är målfokuserade (kakor, KAKOR!!! Är det färdigt snart??!!) och aktiva med både att blanda och att slicka skålar. Häromdagen gjorde vi sockerkaka som vi modifierade med lite kakao, grovhackad choklad och mashmallows (som smälte, så gör inte det).
Det brukar bli en vacker kaka, men jag tror den ökade sockerhalten från mashmallows och choklad spökade lite och orsakade den lilla formationen i mitten.
Jag är vanligtvis inte särskilt glad i sockerkaka – förutom när den kommer rykande ur ugnen förstås, sen blir den bara torr och ointressant. Men för några år sedan var jag med på en baksession hemma hos en bagarson som tydligen fick både bullar och recept när han var liten, och då fick jag med mig det här sockerkakereceptet. Kakan håller sig saftig i flera dagar. Hemligheten är tydligen det heta vattnet och hur det sätter igång bakpulverprocessen med språng.
Smörj och bröa en hålform, lite större än 1,5 l. Sätt ugnen på 175 grader.
Vispa ägg och socker pösigt, tillsätt vaniljsocker och bakpulver och vispa ihop med elvisp.
Tillsätt mjöl och kör försiktigt med elvispen.
Smält smöret, häll i vattnet och koka upp. Häll det sedan i smeten och vispa det jämnt, häll i formen och direkt in i ugnen. Det är viktigt att man är snabb, eftersom värmen gör att bakpulvrets jäseffekt startas.
Grädda i nedre delen av ugnen i 175 grader ca 45 minuter.
Det är grundreceptet. Sen får man då smaksätta det här efter behag. Citron o citronskal, kakao (minska lite på mjölet), bär osv osv.
Ja det där med att äta mer vegetariskt går sådär, för det är ju så himla gott med kött…
Idag blev det två olika såser som var så enkla och goda (har bara smakat på dom, inte testat till mat än men det verkar lovande) som jag gärna vill dela med mig av; Rö(r)da vinbär och Pepparrotssås. Båda är från Allt om Mats sommarspecial 2000 med lite modifikationer.
Rörda vinbärssås 2 dl röda vinbär (jag skarvade lite med några vita också eftersom vinbärsbusken inte riktigt producerat som förväntat, om man så säger)
1/2 dl socker
1/2 stort äpple (eller ett helt mindre)
rivet skal av en citron
2-3 msk finriven färsk ingefära
Rör vinbär och socker tills sockret löst sig, ha i det grovrivna äpplet, citronskalet och ingefäran och blanda alltihop. Låt det stå och moja ihop sig lite.
Inte svårare än så.
Pepparrotsröra
2 dl Kesella 10% (fett ger smak, ta den riktiga och inte den magra)
2 msk riven pepparrot
2 tsk dijonsenap
1/2 dl hackad persilja
Salt
Rör ihop allt och smaka av med salt, låt stå i kylen en stund och mogna lite.
Ta riven färsk pepparrot och inte den som är på små plastburkar. Och om du ändå tar plastburksvarianten, se till att den är färsk så den har lite sting i sig. Min var nog lite bedagad och gav inte riktigt den där starka pepparrotssmaken tyvärr.
Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet, så är det bara.
