Space out

Fjärde dagen ute på ön, och andra dagen helt själv med småkillarna.

Det är lite av ett experiment att släppa allt fritt och se hur dagarna utvecklar sig, vad jag gör, vad barnen gör, vad vi gör tillsammans… Dagarna är fantastiskt vackra med sol hela tiden och nästan ingen vind, och mitt på dagen är det 8-12 grader varmt. Vad mer kan man begära? En båt som är sjösatt kanske så man kan ta sig till och från affären, men det är väl mycket begärt antar jag. Jaja, det finns flera paket pasta och mathavre i skåpet, så vi svälter inte.

Så vad gör vi? Tja, killarna har hittat lite järnskrot som dom har som svärd och kastar prick med pinnar mot svärden med målet att splittra pinnen så det ryker.

Och så håller dom på i långa stunder.

Emellanåt går vi turer på ön tillsammans, upptäcker nya ställen eller gamla ställen med nya fynd som tex en vassrugge så hög, tät och stor att båda barnen försvann in och lekte i den en lång stund.

Stackars jag stod utanför i solen och kollade in svanfamiljen som guppade i närheten.

 

Vi fikar uppe i kojan – tre personer på en dryg kvadratmeter, mysigt mysigt och lite lagom dragigt, men inget som tar ner humöret direkt. Chokladkex och clementin, behöver inte vara mer komplicerat än så.

Vi lagar och äter mat (det finns mer än mathavre och pasta, jag lovar…) när vi blir hungriga, går på span runt ön och letar efter lekkamrater (noll än så länge, hoppas det ändrar sig på torsdag), ritar kartor över ön, läser Kalle Anka från 1986 och har det allmänt soft.

Så fantastiskt skönt att vara här ute och bara ta det lugnt. Jag suger på tanken att vara här länge, och för min egen del känns det välkommet. Jag vet inte hur barnen skulle klara det, speciellt Hannes som har ett ganska stort socialt behov, men det kanske finns alternativ. Det kanske inte är nödvändigt att flytta, utan att bara vara en längre period tex över sommaren, vad vet jag.

Något jag vet är iallafall att jag är nästan tom på ord. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva, jag har slut på berättelser, därav mitt lågfrekventa skrivande för tillfället. Men jag mår bra åtminstone, alltid något som går åt rätt håll…

 

Jobbar från Stockholm

När man vaknar till den här utsikten vet man att det blir en bra dag.

Grace på väg hem igen och glider tyst som en mus förbi mellan Nacka Strand och Biskopsudden

Jag bidar min tid i Stockholm medan jag väntar på att mina barn ska komma upp så vi kan åka ut till Orrö. Bland annat bidades den på Trafikverkets kontor i Solna, där chefen för vårt verksamhetsområde som väl har några hundra under sig såg att jag inte brukade vara där och kom bort och hälsade vid mitt skrivbord. Bra gjort. Så lätt, det tog kanske 15 sekunder av hans dag, men han fick en medarbetare att känna sig sedd. Skickligt.

På lunchen träffade jag hon som håller i det EU-projektet jag hoppas att jag ska få börja jobba i men som helt plötsligt inte var så självklart. Dvs jag, hon och den jag ska jobba för är överens, men min enhetschef verkade helt plötsligt lite tveksam, vilket gör att det känns lite osäkert just nu.

Allt löser sig så småningom.

 

Ett klassiskt barnkalas

Det var kalas idag. Visserligen ett halvår efter att barnet i fråga hade fyllt år, men ändå. Dom som var där trodde att han fyllde nu, och det är väl det som räknas – dom hade presenter och var finklädda (enhörningstema såklart). Vi vuxna skulle kanske ha dragit igång ”Ja må han leva”, men det känns lite knäppt när födelsedagen var i september.

Och säg den förälder som tycker att det är kul med barnkalas…Jag har då aldrig träffat någon. Det är bara ett långt lidande fullt av oro för att något ska gå galet – att födelsedagsbarnet har för höga förväntningar och tycker att allt blir fel, att gästerna tycker att det är tråkigt, att någon börjar gråta för dom har en dålig dag, att dom tycker maten är äcklig…det finns TUSEN anledningar till att inte ha barnkalas, och bara en att ha den – att barnet ifråga inte ger sig (därav halvårsförseningen)

Som den perfekta förälder jag givetvis är har jag jobbat hårt på att försöka få nioåringen att se realistiskt på dagen, och det gick nog ganska bra. Det är som vanligt han och tjejerna som är aktuella på kalaset (det är alltid ”vi bjuder alla tjejer i klassen och Hannes” och så har det jämt varit), men den här gången var dom bara fem. Födelsedagsbarnets önskan. Fint att dom redan inser att dom små festerna är dom bästa.

Och för att fira våra stolta svenska traditioner har vi bundit kransar med ängsblommor (som vi givetvis plockat själva först, slowmotionfilmen med skrattande barn över en äng rullar NU), hissat flaggan, sett lite Emil-filmer, ätit köttbullar (hemlagade av ekologiskt, närodlat kött förstås från en gård mitt här i Linnéstan, wouldn’t have no less) och sen spelar barnen ett trevligt kortspel med lagom mycket konkurrens och glada pärlande skratt. Hembakade kanelbullar till efterrätt, jajemen.

Typ.

Fast när dagens barn får bestämma blir det lite annorlunda. Spaghetti carbonara kan vi börja med, där jag inte har en aning om varifrån varken grädden, bacon’en, äggen eller osten kom ifrån. Hemköp.

Detta följt av cupcakes-pyntning. Dvs gott kladd på muffins som jag och Hannes bakade igår kväll (hembakat, yes!!). Jag har gjort röd, blå och lila frosting, vi har köpt olika strösseltyper och lite pyntgelé och minismarties att dekorera med. Och jag tänker att det är väl jättekul, här får dom ut sin pysslighet, sitta och fundera på vad man vill ha på för att det ska bli fint och gott, pynta, fixa lite.

Facit: Tre av fem barn tror att spritsen med frosting i är tänkt att det ska vara allt på en muffin typ och vräker på ett tjockt lager av den ena färgen, för att sen ta hälften av strösslet och sen toppa med ett fett lager frosting till och lite godis på toppen. Hur dom ska kunna äta det här ägnar dom inte en tanke åt. Ett av barnen frågar om hon får blanda frostingen som läckt ut med lite saft och suga i sig det med sitt sugrör (=nej), och börjar istället att hugga in på sin muffin. Och märker rätt snart 1) att den är väldigt svår att äta (får en sked), och 2) att det är rätt äckligt med 5 cm frosting, godis och strössel på en gång.

Runda nr 2 med muffins, uppmuntrande kommentarer från mamman (=jag) om att man kanske inte behöver ha allt på varje muffin möts med förståelse (!) och hyfsat efterföljande faktiskt. Kul har dom iallafall.

Sen till den nya trenden, och håll i er nu: Käpphästar. Japp, jag skojar inte, rätt in i 1930-talet bara, smack! För trenden bland nioåringarna i Göteborg just nu är att ha en käpphäst. Eller nio, som K har (Hannes har bara en men han uttrycker ingen uppenbar avund, det är väl rätt jobbigt att rykta och ta hand om alla nio kan jag tro). Det är så pass poppis att den stora lekparken här nära oss hade käpphästridbana uppställd dagen till ära. Eller det kanske var för att det är Göteborg Horse Show också, inte vet jag.

Pinkie Pie har en nära-döden-upplevelse

Ja och sen den trevliga klassiska barnaktiviteten som avslutar varje lyckat barnkalas, där man har ett gulligt djur som man slår i stycken med hjälp av något hårt.

Alla barnen får stå på kö och slå i tur och ordning (ordning i ledet, nåde den som tränger sig) . Egentligen ska man ha bindel för ögonen så själva slakten inte går så fort, men det har dom inte riktigt tid och ro med – det är ju en häst som ska slås ihjäl ju!

Sen när alla fått slå några gånger på det stackars djuret, som i det här fallet var en My Little Pony-kändis, Pinkie Pie, så går det tillslut sönder, och till folkets jubel faller godis ut. I det här fallet godispåsar för att minska slagsmålspotentialen, och för att slippa plocka godis ur golvspringorna i allt för lång tid efteråt.

När godiset fallit ur är Pinkie Pie glömd sedan länge, och kvar hänger ett stackars huvud som vajar sorgligt. Och alla tycker det var ett bra kalas. Kanske inte så många hembundna kransar och Emil-filmer, men istället italiensk Carbonara, amerikanska cupcakes och mexikansk piñata i form av en rosa häst.

Och om barnen tycker det är bra tycker väl föräldern det också och andas lättat ut för att alla överlevde den här gången också. Ja förutom Pinkie Pie då.

Rest in peace, Pinkie Pie

Undrar du hur välgörenhet kan se ut?

Det kan till exempel se ut så här:

”Men det är ju bara en påse jord” tänker du?

Mmhmmm det kan se ut som det, men det är intet mindre än en påse innehållandes fyra liter jord inköpt till det facila priset av sjuttio kronor. That’s right, 70 bagis för en liten fjuttig påse med fyra liter i. Det ger ett literpris på 18 kronor litern.

Och vem i hela världen köper jord till det priset? Jo, jag. Men bara en gång, och det var idag, aldrig mer. Tanken var att handla hos min lokala blomsteraffär tvärs över gatan för att stödja henne istället för att gå till dom stora kedjorna, och det är klart att det kostar lite mer, men inte så här galet mycket mer.

För den som inte vet vad jord kostar, så får man 200 l för ca 125 kr på ställen som Plantagen och Blomsterlandet. Det är ett literpris på ca 63 öre, viss skillnad mot jättarna.

Visst har hon tvärs över gatan högre omkostnader per blomma för sin lilla butik än vad en Plantagen-butik har, men ett 30 ggr högre pris?! Njä, det är det inte värt.

Så det här gick på välgörenhetskontot i min ekonomiräkning. Hoppas verkligen att fröna vi ska sätta gror bra så det var någon nytta med det…

 

Dagens ungdom

Visst är det förtvivlat med dagens ungdom? Det har det väl alltid varit, men nu är det väl värre än någonsin (vilket det också alltid är), du vet, med sociala media och sånt där? Facebook, Instagram, WhatsApp, YouTube och gud vet allt vad det heter?

Och det enda de gör där är att skriva konstiga förkortningar, lägga ut pinsamma bilder på varandra och mobbas!

Eller?

A är elva år. I hans klass använder dom WhatsApp, där dom har en grupp för hela klassen. Eller ja, dom har flera grupper och jag fattar nog inte riktigt skillnaden på grupperna men alla som vill vara med får det (om dom går i klassen). Det är många bilder på gulliga katter i olika sammanhang och andra (i mitt tycke) poänglösa posts, men emellanåt händer det något annat.

Som häromdagen, när en person, L, i klassen la ut i gruppen att hen inte mådde bra, inte tyckte sig vara värd något och funderade på om det var värt att fortsätta leva. Den efterföljande kommentarstråden var full av positiva kommentarer, och inte av typen ”å äsch nej du är finast vännen” och annat småytligt, utan värmande på riktigt. Som att dom tyckte L var en klok och bra människa, en vän att lita på och alla möjliga på riktigt fina kommentarer om hur dom värdesatte sin klasskamrat. Inte en enda tog ”chansen” att racka ner på en som mår dåligt eller göra putslustiga kommentarer på temat, utan alla var inne och kommenterade och gjorde sitt bästa för att rycka upp L.

Några uttryckte en självinsikt som överraskade mig när dom sa att dom själva inte hade så lätt att läsa av känslor så det var lite krångligt och att dom var glada över att L hade sagt till nu för då kunde dom ju försöka hjälpa till.

L återkom längre ner i tråden och tackade för stödet och sa att det är jobbigt och inte alltid så logiskt när man har återkommande depressioner.

Några saker slår mig:

  1. För att den här personen ens ska våga uttrycka sin deppighet inför (nästan) hela klassen måste det finnas en väldigt tolerant miljö, annars hade L aldrig gjort det
  2. Ingen gjorde narr av L, alla tog det på allvar, ett allvar som jag inte riktigt sett hos våra elvaåringar än så länge
  3. Det här är sociala medier när dom är som bäst; någon slänger ut ett rop på hjälp och tjugo livbojar och händer sträcks ut inom loppet av några timmar

Det finns verkligen hopp!

Saknaden av en vän

Jag har en vän som är mig så kär så kär. Men hon har fått annat på hjärnan och har inte tid för mig längre.

En smått instabil, maktgalen och oförutsägbar exman är det närmare bestämt som tar upp hennes tid, så hon inte har möjlighet att träffa mig längre. Eller så många andra heller för den delen – det blir lätt så när man måste dela sin tid mellan jobbet på dagtid och exmannens nycker (framför allt sms och chattmeddelanden) kvällstid och samtidigt hålla en trygg och entusiastisk fasad inför barnen.

Inte svårt att tänka sig att det inte blir så mycket energi över till annat då.

I helgen hade jag chansen att träffa henne, för hon var barnfri för första gången på länge. Men jag ville inte, och jag kan inte förklara varför.

Nu har helgen varit, chansen att träffa henne på ett tag är förbi. Och det känns mest tomt och sorgligt att det inte blev av, även om jag inte ångrar att jag inte hängde med henne och en kompis till henne in till stan för att gå i affärer (guuuuud så tråkigt). Inte lätt det där med vänskap.

Men jag är inte på topp just nu heller, och orkar inte hur mycket som helst så då orkar man väl inte dra i saker gissar jag.