Tre veckor sedan

Igår var det tre veckor sedan vi stod helt tröstlösa vid en grav på en kyrkogård i Paralimni. Och det går väl sådär.

Första veckan tillbaka på jobbet var i ett vakuum. Andra gick lite bättre, kände lite mer igen mig själv. Nu tredje veckan är det backlash. Jag gråter okontrollerat precis när som helst – sprang ifrån en körrepetition i Hagakyrkan i tisdags för att jag fick panik av att vara där inne, rusade ut med min pärm och min jacka och bara grät och grät. Inte för något som någon sagt eller för någon musik vi sjungit, utan helt plötsligt kokade min kropp över av att försöka vara normal och jag kunde inte bara fortsätta som vanligt och var tvungen att bara komma därifrån.

Idag fick jag en bild från T. Det är fotot på mamma som ska stå i det lilla glasskåpet som varje grav har vid sig. Det är tryckt på något extra ljuståligt papper och ska stå där tills hennes lock är färdigt och graven kan färdigställas.

Fram till dess ska vi hitta ett annat foto säger T, men jag tycker det där är fint. Hon är glad, det är taget när vi är ute och cachar i Kyreniabergen på Cypern och hon har en härlig tröja på sig.

Och just här är hon bland sina älskade kaktusar som håller på att spricka ut i blom dessutom.

Det går inte att förklara riktigt hur man mår. Visst är jag glad, jag skrattar och har roligt, lagar mat, jobbar och lever vardagsliv, men det är som att det är en skugga över mig hela tiden som liksom ”hämtar tillbaka” mig med jämna mellanrum. När jag lagar något gott och tänker ”Det skulle nog mamma gilla, det lagar vi när jag kommer ner till Cypern” och inser att vi aldrig mer kommer laga mat tillsammans. Eller när jag ser Allers i affären och tänker på Allerskorsorden som vi satt och knåpade med tillsammans så sent som i mars. Jag hade med mig fyra Allers ner när jag kom, en av dom löste vi tillsammans, en annan hade hon börjat på men dom sista två ligger orörda under bordet i vardagsrummet. Och hundra andra såna där småsaker där jag faktiskt inte ens visste om att jag tänker på henne så mycket och ofta – men det gör jag, och nu gör det så jvla ont!!

Och så gråter jag igen.

Så här ser skåpen ut som står vid varje grav, eller iallafall väldigt många tills det riktiga locket kommit på. Inuti står det en oljelampa som brinner jämt. Ofta kommer anhöriga och pysslar om graven, fyller på olja, ansar lite ogräs och fixar så det ser fint ut.

Inne i det här skåpet kommer fotot att stå, säkert redan från imorgon.

Fotot har min lillasyster tagit, inte jag.

Mer information

Efter besöket på graven igår åkte vi hem till Totis kusin och hans fru, Kokkos och Eleni. Dom bor väldigt nära och har dragit ett stort lass för Totis under den här tiden. ”Den här tiden”…det får det att låta som att det här hållit på länge, men det var bara 7 dagar sedan hon gick bort…

Anyway, deras dotter Kypriana och hennes man Nikos jobbar båda på sjukhuset där mamma låg; hon i receptionen och han som sjukgymnast. Det gjorde att de båda kunde hälsa på mamma flera gånger varje dag, prata lite, prata lite med läkarna, fixa lite osv. Att Totis inte kunde det var pga Covid. Covidreglerna är mycket strängare här nere och det var inte förrän i måndags man började få göra besök på sjukhus, vårdhem och liknande ställen. Så dags då.

Så jag är oändligt tacksam mot ffa Nikos som var hos mamma så mycket, såg hennes sjukdomstillstånd och höll kontakten med läkaren (som dessutom var Nikos kompis). Igår pratade vi länge med Nikos när vi var hos Kokkos och Eleni, och det var så otroligt skönt.

Det han sa var egentligen att han var glad för mammas skull att det hade gått så fort. Det man väntade på när hon gick bort var att hennes blod skulle bli tjockare så att dom kunde skicka henne till Nicosia och ta bort stenen som blockerade gallgången. Och dom gjorde det dom kunde för att det skulle hända, men hon hann gå bort innan det skedde.

Det här visste vi redan.

Det vi inte visste var att även om hennes blod hade tjocknat så dom kunnat ta bort stenen så betyder inte det att allt hade varit bra. Ingenting hade varit särskilt bra. Hon hade sannolikt bara fått några månader till, kanske ett år, och hon hade behövt åka in och ut på sjukhuset ofta för att vätskan i buken hade dom inte kunnat få bukt med mer än lite grann.

Nikos sa också att förväntad livslängd vid konstaterad levercirros är ca 5 år, och mamma fick 8, plus att hennes svåraste tid blev rätt kort (jämfört med hans pappa som tydligen höll på så här i fem år), så han tyckte att det var rätt lyckosamt för mamma under omständigheterna.

Och jag håller med. Rent egoistiskt vill jag såklart ha henne några månader till, några dagar, timmar…men för hennes egen skull var detta en bättre utkomst.

Hur ledsen jag än är över att hon är borta så är det här ändå bättre en några månader med konstant lidande.

Försöker vara turister

Efter den fruktansvärda dagen med begravning känns det tydligt att det värsta är över. Hur sorgligt det än är att mamma är borta, så är hon nu på rätt ställe – i en fin blomstersmyckad grav på sitt älskade Cypern.

Och livet måste gå vidare för oss som är kvar, så torsdag-lördag försökte vi leka turister och åka runt lite på vår del av ön, dvs det sydöstra hörnet

Barnen var här med mig senast 2017, och Oskar har vi kommit fram till att han nog inte varit här sedan 2010, så då finns det förstås en del att titta på även här i det närmaste området. Och bada, vilket inte är någon självklarhet. Det har varit en lång och kall vinter och det var inte mer än 20-21 grader i vattnet, men av ren princip har vi faktiskt hoppat i vattnet. Konnos beach blev mitt premiärdopp 2022.

Och vi såg lite Sea Caves, vi var uppe på monumentet mellan Sea caves och Cape Greco (och såg spår av klättrare, dvs topprep med aktivitet runt).

Sea Caves
Brandkårsviken nedanför (Mamma och) Totis (måste vänja mig vid att bara säga Totis…)

Och på lördagen var vi på ett ställe som heter Blue hole (alla ställen med hav och berg måste väl ha ett Blue Hole som turistattraktion, så även Cypern – finns säkert flera stycken) ute på Cape Greco. Där finns en cache som jag, mamma och Totis varit på minst två gånger men inte hittat. Det finns en bild att kolla på (en spoiler) så det ska bli lättare, men täckningen där är så dålig så man måste komma ihåg att ladda ner den i förväg.

Det gjorde vi idag och gav oss ner och letade.

Med hjälp av bilden tog det inte så lång tid innan vi kunde få fram den lilla lådan. Jag vet att det säkert är fjantigt, men vi loggade med mammas geocaching-alias, CaddyMum, som en sista hommage i den världen. För att vi har varit där och gått bet flera gånger hon och jag tillsammans, för att det är en BrandiSour-cache och vi har hittat så många av hans, och för att cacha var något vi alltid gjorde tillsammans, nästan ända sen jag började med det för tolv år sedan.

Sen åkte vi till graven och träffade de andra, och jag berättade för mamma att vi tillslut hittat den lilla rackarn och att vi loggat med hennes namn.

Larvigt? Ja säkert. Men det kändes bra ändå, och Totis undrade också om jag hade berättat för mamma, när jag sa till honom att vi hittat den, så det är nog inte bara jag som tänker så.

Men hon var ju min CaddyMum – jag var cacharen och hon var Caddyn som körde mig dit jag ville, det var så hon fick sitt namn 🙂 Nu har jag ingen Caddy längre.

Men jag märker att jag inte är så stabil som jag vill tro. Ett besök i en helt vanlig turistgiftshop i Ayia Napa resulterade i tårar för att dom hade små keramikhus som när dom stod många tillsammans påminde mig om alla cypriotiska byar jag, mamma och Totis varit i genom åren. Så jag köpte en. Den ser säkert helt malplacerad ut när den kommer hem och står för sig själv, men jag kunde inte åkt utan den. Knäppt? Kanske.

Begrava sin egen mamma??!!

Jag vet att det rent generationsmässigt sett ska vara helt naturligt, men HUR säger man farväl till någon som funnits bokstavligt talat i hela ens liv? Någon som alltid varit där, lika säkert som att solen går upp, och som plötsligt inte finns där längre?

Idag var det begravning av min älskade mamma, 71 år ung. Jag vet att det inte är jätteungt, men det är inte heller jättegammalt, och hon dog på grund av en trasig lever och stenig galla som ger en kombination man bara inte KAN besegra, och det är så jvla orättvist!!! Hon var inte gammal på det sättet, hon var bara skadad av ett virus hon hade – och som hon inte ens visste om förrän det var försent!! Det var 8 år sen, men det är det som gjorde att hon sedan i lördags inte längre finns ibland oss.

Och idag var det begravning.

Här på Cypern är det dels väldigt kort mellan dödsfall och begravning, väldigt rimligt rent historiskt med tanke på värmen, och egentligen väldigt bra att det går lite fort istället för att dra ut på det. I mammas fall blev det längre eftersom det fanns släktingar som skulle resa ner (=jag och min ena syster, den andra var redan här), så det var hela 4 dagar, vilket ses som lite väl lång tid.

Eftersom mamma inte är grekisk ortodox utan vanlig kristen (hon var väl inte så kristen heller men det är kanske en annan historia) så fick inte ceremonin bli riktigt som den skulle ha varit. Vilket inte gjorde så mycket för mig personligen, eftersom – 1) Vi inte fick vara i en ”riktig” kyrka inne i stan (vilket innebar att vi slapp en biltransport för alla besökare mellan kyrkan och kyrkogården, som ligger en bit utanför stan) 2) ceremonin var kortare för dom måste ta bort vissa delar (vilket inte gör något när det är på ett språk man ändå inte talar). Istället för att var i en kyrka i stan var vi i det pyttelilla kapellet på kyrkogården. Vilket var väldigt mycket mer intimt och nära och kändes mycket mer passande, i mitt tycke.

När vi kom till begravningsplatsen stod likbilen där (ja det heter ju faktiskt så, hur hemskt det än låter) med kistan i. Mamma i kistan, och kistan öppen. Jag såg hennes hårfäste och panna där jag stod några meter ifrån och det var så fruktansvärt svårt. Pga sjukdom var jag beredd på att hon skulle vara väldigt gul i hyn, men det var liksom det jag var beredd på. Jag vet inte hur man skulle kunna vara beredd på något annat.

Men där var hon, i kistan, i bilen och jag såg henne genom fönstret. Jag gick närmare för att se om jag över huvud taget vågade se mer av henne (jag MÅSTE – tänk om jag inte gör det och ångrar mig??!!), den ångesten. Hur raderar man bort något från näthinnan? Några steg närmare. Där låg hon. Nacken i en alldeles för onaturligt brant vinkel – om man sover är det inte skönt att ha hakan så tätt ner mot bröstkorgen, man ligger bara inte så. Och hennes hy…jag var beredd på att den skulle vara gulaktig, men den var gul-lila??!! Det hade ingen sagt något om?! Hon såg inte ut som min mamma, hon såg ut som…något annat… och jag ångrade att jag hade sett henne.

Dom bar in henne i det lilla kapellet, och ställde henne på ett bord. Ett ganska litet bord, fullt av målarfärg, såg ut som något dom liksom hade när dom renoverade. Och så råkade det bli mammas bord. Huvudet vänt mot ikonostasen vid ”altaret”. Vi närmast anhöriga var där en stund innan för att säga farväl, skönt att få vara ifred lite med mamma. Jag gick närmare, steg för steg, de andra var framme och pussade och klappade om henne, men DET ÄR JU INTE MIN MAMMA SOM LIGGER DÄR!!! Det är någon annan som är lite lik henne – hon är inte DÄR, hon är borta!

Några steg närmare. Bortsett från hyn var hon sig rätt lik ändå. Men hur hon hade munnen i förhållande till hakan – så hade hon det inte. Som ett litet konstigt överbett. Eller var det underbett? Jag vet inte, och jag är väl petig, men hon såg inte UT SÅDÄR!!!

Prästen kom och började mässa. En väldigt konstig ritual följde, med en präst som lät som att han rabblade en sedan lång tid invand text som egentligen inte betydde något, hade blicken fäst på helt andra platser och mest såg ut som att han glömt strykjärnet på hemma eller nåt. Gick runt där i ”koret” och rabblade, tittade efter något och verkade disträ. Så hittade han det han sökte – lampknappen till mannen som var hans motsångare och som svarade på hans texter. Duetten kunde börja.

Och jag ville att det skulle vara högtidligt och fint, men jag fick inte bort känslan av att han lite var på väg någon annanstans egentligen och inte hade lust att ta just det här giget. Dom verkade inte ha förberett särskilt heller – när det var dags för rökelse fanns inte rökelsekaret, utan någon fick springa ut och leta lite medan prästan och hans duettpartner fortsatte. Vid ett tillfälle gick prästen fram till sin sidosångare och sa något, allt avstannade lite, dom bläddrade fram några sidor och så fortsatte dom – typ ”hoppa över dom är verserna, vi skippar direkt till sidan 20”. Och det gjorde dom. Efteråt fick jag höra att dom tydligen hoppade över en del som bara var för ortodoxa begravningar så det var väl ok, men det såg lite märkligt ut.

Handen på hjärtat: jag vågade mig aldrig riktigt fram till mamma. Det var liksom inte hon där. Hon är varm, mjuk, ler, suckar, pratar lite för högt, är stor och rörlig och löser korsord. Hon ligger inte bara där – förutom när hon borrat ner sig under filtarna i soffan och ligger och tittar på sin favoritserie på TV.

Men ceremonin tog slut och kistan skulle bäras ut. Oskar ställde upp som en av kistbärarna, och det var nog tur eftersom han är stark och mamma är tung. Hon var tung redan innan, men efter kopiös vätskeansamling i kroppen var det förstås ännu värre – stackars älskade mamma. Och så började trippandet med den stora tunga kistan i de trånga gravgångarna fram till hennes sista vilorum.

Väl framme la dom över den inre svepningen runt mamma, tog tag och lyfte hela henne i den yttre för att ta henne ur kistan och ner i gropen (kistan får inte följa med), kistan välte nästan för att det var svårt att synkronisera lyftet, kunde blivit hemskt, men så tillslut var hon nere i gropen, insvept i tyg.

Jag kastade ner mimosakvistarna vi plockat, mamma älskade mimosa och längtade alltid till att den skulle blomma här nere. V hade redan petat ner några sockerbitar (godis) som hon tagit ner till mamma när dom fortfarande trodde att det skulle vara en vanlig semester, dom hällde olivolja på och vatten, och sen dags för jord. Vi närmast anhöriga slängde varsin näve jord på mamma, innan dom tog de stora hinkarna fyllda med jord och täckte henne helt tills det var en hög över.

Det går inte att beskriva sorgen och smärtan i det ögonblicket man verkligen säger farväl, som för mig var där vid graven. Där är hon, alldeles ensam på sin sista färd. En färd hon visserligen påbörjade redan i lördags, och guuuuud vad jag undrar var hon är någonstans just nu. Inte lätt att vara ateist som inte tror på ett liv efter döden, i såna här stunder. Jag VILL att det ska finnas något efter, att hon är med oss, men rent rationellt kan jag inte tro det. Jag bara låter bli att tänka på det nu.

Ett provisoriskt kors tills dom har gjort ett riktigt marmorlock åt henne, och hon är för evigt nere på sitt älskade Cypern.

Älskade, älskade mamma.

Hej då mamma. Jag älskar dig.

Försöker behålla förnuftet

På plats i Paralimni. Möter Vickan, Henke, lilla Theo och framför allt Totis.

Sorgen. Den bottenlösa, förvirrade sorgen, som gör att man inte talar klart, säger samma saker om och om igen bara för att plötsligt börja gråta.

Praktiska detaljer att hålla fast förnuftet vid – vad ska mamma ha på sig i kistan (det är öppen kista)? vilket örngott ska det vara på kudden? ska vi gå till Muzikos och äta meze och köpa tårta på Liotatí som mamma älskade? vad ska vi äta till middag? hur gör dom egentligen när dom klär på de avlidna inför begravningen? finns det frukost hemma? kan man lägga en mimosakvist på mamma nere i graven eller ses det konstigt här nere? vad ska vi plantera för blommor på graven – cyklamen, en kaktus och dom där liljeliknande växterna som mamma älskade? och vad fint det blev som mamma kaklade för bara några veckor sen.

Emellanåt en gråtattack från en eller flera, tårar torkas och samtalen fortsätter.

Det här är vilda cyklamen som växte som ogräs vid en av cacherna vi letade efter när vi var ute i mars (och inte hittade). Mamma älskade cyklamen, de vilda är förbjudna att plocka, men när dom växer som ogräs tyckte hon inte att det var så farligt. Hon grävde upp och satte på uteplatsen, och dom trivs så väldigt så dom kommer upp mellan plattorna. Vackert ogräs. Och väldigt mycket mamma.

Det är så himla bisarrt. Det är som att hon bara inte är här, vi är nere på semester, det är varmt och underbart, och vi bara inte träffar just henne. Kanske är det bästa sättet att behålla förnuftet på? Att inte tänka på att hon faktiskt är borta? Eller så gör man bara smärtan värre och mer utdragen. Varför finns inget facit på sånt här? Det är så fruktansvärt smärtsamt.

Resa ner till Cypern – för begravning den här gången

Idag reser vi alltså ner till Cypern. Ja, det blev hela familjen då det var fler än jag som ville ta ett sista farväl av mamma. Skaffade rosa pass till barnen igår, bokade biljetter till övriga familjen på samma resa som jag bokat, fixat med större bil nu när det inte bara är jag och Alex, och en liten lägenhet med pool till de andra tre. Jag och Alex ska bo i en liten lägenhet i samma komplex som mamma och Totis, och de andra tre några hundra meter längre ner mot havet.

Alex flög från ARN samtidigt som vi lämnade GOT, och vi möttes i München. Skönt egentligen att det inte bara var hon och jag, för samtalen blir så annorlunda – prat om betygssystemen i skolan, klädmärken och en massa annat. Väldigt bra.

Många tankar far genom huvudet när man sitter på flyget….tippar att 90% av dom som sitter här är på väg till världens semester – 26 grader varmt, sol, dom har säkert schyssta hotell som väntar på dom, påskfirande kanske (lite i efterhand). Har knappt hört några grekisk-eller cypriotisktalande på flygen, så det är nog inte så många som är på väg hem.

Och så är det vi. Ett begravningsfölje på 5 pers som ser ut som vilka turister som helst. Kontraster. Men vem vet, det kanske är fler som vi på det här flyget. Har fått en förvarning om de lokala begravningsceremonierna. Väldigt lokala, Paralimni-lokala, och det känns inte helt bekvämt men jag vet inte så mycket om det än mer än att det är så annorlunda så att vi behöver prata om det i förväg så vi är beredda och att det innebär svepning. Hu. Eller bra, kan ju vara ett bra steg i sorgearbetet kanske. Inte mycket att välja på i alla fall.

Det ofattbara

Så har det hänt, det man vet ska hända någon gång men som man skjuter framför sig så länge det går. Nu går det inte att skjuta längre. Min mamma finns inte mer och jag kan inte förstå det.

Jag var ju där för bara några veckor sedan?! Vi var ute och cachade, och såg som vanligt flera nya platser på Cypern tack vare vår lilla hobby. Lite vingklippta, visst, eftersom jag var så vänlig och (ovetandes) hade med mig covid ner, men ändå, vi gjorde vad vi kunde av det.

Det här är min sista bild av mamma någonsin. Och det är väl så här jag kommer minnas henne

Glad som en speleman med ormkäppen i ena handen (man måste ha en ormkäpp när man cachar på Cypern som man petar bland stenar med) och cachen i den andra. Trots dålig balans och lite svårt att ta sig fram bland stenar och tuvor men med en j*vla envishet för att hon SKULLE FRAM själv.

Bland annat var vi på en geologisk utkikspunkt strax utanför Vavla. ”Wiggly Trail 2 – 360 degree view” hette cachen, och den låg uppför en väldigt brant, grusig och regnskadad ganska lång backe. Jag tyckte att jag kunde gå upp själv och logga åt oss alla, och jag gick upp. Medan jag var där uppe och beundrade utsikten, så nog tusan hade mamma tagit sig upp också. Totis med naturligtvis.

Hon var så himla nöjd men också med ett ”ja men det är väl fn om man inte kommer upp??!!”

På toppen av en brant backe som envisa hon prompt skulle upp för. Och det var det värt när hon väl var där uppe.

Att gå ner för den höga branten hon gått uppför var inte lika enkelt förstås, men när jag gick en bit bakom mamma och Totis tog jag väl en av dom gulligare bilderna jag har av dom.

Hej då mamma.

Hur ska man resa?!

Säkert är det fler än jag som känner en spirande ångest över vart vi är på väg? Som vet att vi inte kan fortsätta leva som vi har gjort, men som inte känner helt vad man själv kan göra – egentligen? Som fattar att vi om vi ska bromsa den accelererande klimatkatastrofen måste alla vi, var och en, göra uppoffringar?

Klart man fattar. Och det är fina ord, men sen när det ska omsättas i handling är man inte lika idealistisk helt plötsligt. Själv har jag gått en bit och har nästan helt slutat äta animaliska produkter sen några år tillbaka. Jag klarar det inte helt, ibland är det bara så gott med en rejäl stek, och att ändra sin kosthållning tar tid och man orkar inte alltid vara ”duktig” och då är det enklare att laga mat man redan lagat i trettiofem år. Men jag försöker. Check på den.

Resor är nästa punkt jag tänker att det är lätt att göra något med. Ända tills jag kommer på vart jag vill resa någonstans, och då blev det genast svårare, dyrare och mer omständligt att undvika flyg. Tåg till Patagonien? Eller inte riktigt så långt, men Cypern, för att hälsa på mamma och T? Not possible.

Det här är Europas tågnät just nu, med ungefärliga restider (och för den som börjar jobba upp blodtrycket av att inte Sverige norr om Stockholm är med så är det för att spara plats. Det ÄR med på kartan egentligen)

Det går alltså att ta sig till Aten, vilket är närmast. En google-sökning ger att det skulle ta ca två och ett halvt dygn att komma ner till Aten från Göteborg; Öresundståget till Köpenhamn 14:40 söndag, sen byte för tåg till Hamburg, nytt tåg till München, ett annat till Budapest och sen diverse bussar via Sofia och Thessaloniki innan man tillslut är i Aten på tisdag 23:24 på tisdag kväll. Sista snutten ut till Pireus där man gissar att båten går är en baggis. Bortsett från att det inte går någon båt.

Det finns en godsfärja från någonstans i landet till Limassol, och den tar två dygn på sig, delad plats i hytt. Tjena, det chansar man ju gärna på.

Så ja, det går att åka Gbg-Cypern utan flyg, men det tar fyra dagar. Och jag vågar inte ens tänka på vad det kostar.

Och jag vet inte om jag kan med skammen att säga att jag tar flyget. Jag VET ju att man inte ska flyga? Samtidigt har jag medarbetare som gläder sig åt att Covid falnar av så dom äntligen kan åka på sin ”måste-resa” till Thailand, eller ner till dottern i Schweiz eller hit eller dit. Alla med goda anledningar naturligtvis, men ändå…. Då har man ju kommit till att man borde låta bli något men ändå inte kunde.

Det är inte lätt det här – jag ÄR inte nöjd om jag inte får resa. Får man kosta på sig EN flygresa om året iallafall? Eller är man bara född i fel tid för sånt? Lika bra att låta bli? (svaret där är väl ja, men lättare sagt än gjort)

Hej Ryssland?

Det var ju det där med att man inte mår bra av att läsa nyheter numera. Som just nu Putin’s kravlista till NATO där han bland annat förbjuder NATO att låta fler länder bli medlemmar. Jag har aldrig varit förespråkare (eller motståndare heller för den delen) till att Sverige ska ansluta sig till NATO, men när nu Putin är så fullständigt maktgalen tycker jag vi ligger lite väl nära… Ensam är som bekant inte stark, och ska jag välja mellan Ryssland, Kina och NATO, ja då är valet enkelt.

Men eftersom tjurskalle-Sverige förmodligen kommer fortsätta hävda att vi ska vara så himla neutrala hela tiden (och att det är något bra, hej WW2?) så är det kanske dags att dra sig tillbaka norrut. Och då menar jag varken Stockholm eller Västerbotten, utan Oslo…

Lyssna på det här (har försökt lägga in själva klippet men eftersom jag och nya WP inte är vänner precis – en anledning till att jag inte skriver så mycket längre, det är för krångligt…, så får ni följa länken bara):

https://sverigesradio.se/embed/publication/7925222

Nytt år!

Yes, så blev det ett nytt år den här gången också. Väldigt deprimerande värld vi lever i just nu med covid som härjar och sätter begränsningar på mycket, en förestående klimatkatastrof som är illa nog i sig men också gör att alla tankar på att resa någonstans med andra färdmedel än typ till fots är skambelagda, världens stora länder och deras ledare verkar bli helt knäppa i huvudet, politikerna verkar köra sjukvården helt i botten, och…ja nä men det räcker väl?

Går inte att gå in på en nyhetssajt för att se vad som hänt i det senaste utan att man drunknar i info om vem som gjort rätt och fel i sin covidhantering, och för en sån som jag som försöker att inte se bakåt allt för mycket är det väldigt tröttsamt.

I mars skulle vi ha vårt första projektmöte i mitt forskningsprojekt. Jag bokade mars för att jag tänkte att det väl var tillräckligt långt bort så att vi skulle kunna träffas, men icke. Avbokade det strax efter nyår för att det känns oförsvarligt att samla 50-75 pers i konferenslokaler och middag i två dagar. Det där med att hamna i tidningarna för att man skapat ett superspridarevent är ett kändisskap jag kan vara utan tror jag bestämt.

Vi är också varmt rekommenderade av Firman att jobba hemifrån. Inte tvingade, men VÄLDIGT varmt rekommenderade. Och det gäller fram till 27 februari. Jag slits mellan att dels tycka att det är skönt att slippa gå till jobbet, dels sakna mina kollegor rent fysiskt; träffa dom, sitta och prata med dom, gå och äta lunch tillsammans, komma på att man behöver grunna på något ihop och sätta sig tillsammans en stund och spåna lite.

Två månader till, we can do it!!