Gisslan på bio

Så var det ena sonens födelsedag. Bio med en klasskompis stod på önskelistan. Biljetter inköpta, Lejonkungen, 11-årsgräns och han fyller 10. Tänker inte mer på det förrän vi ska visa upp biljetterna och jag ska vinka av de lyckliga tu med sin läsk och sina popcorn.

-”Hur gamla är ni då?” Det visar sig att barn under 11 inte får gå på 11-årsfilm ens med målsmans medgivande (vilket jag trodde), utan målsman själv måste vara med. I salongen dessutom, det räcker inte att sitta utanför.

Så jag fick vackert gå och köpa en biljett till mig själv. Ett hundra fyrtio bagis för att se en film jag inte ville se. Lejonkungen, en musikal, och jag som får allergiska utslag av musikaler. Och den här var inget undantag, fyyyyy alltså… det där sjungande dravlet…men snyggt gjort med ”riktiga” djur som var otroligt snyggt animerade. Bara att inse att man inte längre kan se skillnad på vad som är fejk och verkligt ens i rörliga bilder.

För att trösta mig själv i min musikalmisär fick jag äta upp klubban jag köpt åt den andra sonen som tröst för att han inte fick gå på bio, stackars mig.

Den som är sjuk vill bara bli frisk

Den som är frisk vill mycket men den som är sjuk vill bara bli frisk. Så sant som det är sagt.

Jag lallar runt med min dränpåse i ett band i skärpet (jo jag har dolt den i en tygpåse så andra slipper se) och leker Carpe Diem. Vissa dagar är bra, andra inte. Knaprar mina tabletter efter klockan för att hålla infektioner och smärta i schack och allra helst helt frånvarande och det går rätt bra.

Smärtan i såret känns bara när jag anstränger mig, dvs vänder mig i sängen, reser mig upp från liggande eller sittande i soffan och liknande, och det känns mindre och mindre varje dag. Har inte behövt ta de snabbverkande morfintabletterna än, så det är väl nåt positivt ändå.

Jag lyckades tigga till mig en tid på vårdcentralen idag också för att få någon att bara titta till det och se att det ser ok ut, och det gjorde det. Men det är så mycket i dränet fortfarande att jag får gå med det till på fredag. Blä.

Men man vänjer sig vid sånt också, konstigt nog.

Det är inte som vanligt

Första dagen på min tre veckor långa konvalescens. Sovit halvbra, men vem är inte snabbt uppe och hoppar om morgonen ändå när man har en så här smarrig frukost som står och väntar?

Det är min godmorgoncocktail den närmaste veckan. Kirurgens ord är lag

-”Ta morfin och panodil regelbundet varje dag i en vecka vare sig du tycker att du behöver det eller inte!”

Så det gjorde jag. Kände mig frisk och rask och tog min nya vän Mr Dränage och följde sonen på orkesterspel. Mitt i någonstans var det ganska klart att jag hade feber – trots att jag proppat mig full med engrams panodil fyra gånger om dygnet. Febern borde inte kunna tränga igenom det, men det gjorde den iallafall.

Hem och vila och sluta låtsas som att allt är som vanligt. Jag har ont, jag orkar inte så mycket och så måste det få vara några dagar. Jag har ännu inte dragit i nödraketen med det tyngre, korttidsverkade morfinet som jag fått ifall smärtorna blir för stora. Bra det gissar jag.

Men det var nära nu på kvällen när vi satt och såg igenom Ricky Gervais underbara After Life och jag skrattade så dränet höll på att hoppa ur (jo, sant!!). Den mannen är ett geni. Hur lyckas han skriva så fantastiskt fint, känslosamt och roligt om död och sorg? Att han är bra och klok, det visste jag, men det här är ju genialiskt.

Inte sett den? Väl värt ett Netflix-abonnemang!

Jag överlevde operationen (såklart)

Ganska pigg på uppvaket

Flera punkter på listan från igår har redan kunnat bockas av:

  1. Jag överlevde (just det var jag kanske inte så himla orolig för, men visst är det ett succékriterium)
  2. Narkosen tog helt perfekt
  3. Smärtorna är hanterbara än så länge, eventuellt har det något att göra med den icke helt obetydliga mängd smärtstillande jag fått order om att ta

Fyra och fem får vänta lite med att bevisa sig.

Jag åkte in i operationssalen kl 8, och jag minns att jag på uppvaket frågade en sköterska vad klockan var och hon då sa att den var kvart i nio, så det var ju en ganska snabb operation.

Sov ca 2 timmar efteråt innan det började bli uppenbart att dom ville ha ut mig därifrån, snabba puckar i vården idag. Men å andra sidan är det väl bra om dom kan få in fler patienter på samma dag om operationerna är av en sådan art att man inte behöver vara inne särskilt länge.

Dagens första måltid; ostmackor, juice, kaffe och en liten chokladbit och sen väntan på kirurgen Peter som tydligen försökt prata med mig tidigare men då var jag så borta att jag inte ens mins det.

Peter berättade att allt gått jättebra och att jag fick åka hem. Eller snarare klä på mig och sätta mig i väntrummet och vänta på O som skulle skjutsa mig hem.

Sagt och gjort, på med kläder, ut i väntrummet och så var det hela över för den här gången.

Allt har gått smidigt och bra, och det enda jag inte gillar är att jag har kvar dränet ut från bröstet och kommer få ha kvar det till måndag när Vårdcentralen öppnar. Förra operationen för två år sen var uppe på själva Sahlgrenska som har dygnet-runt-service, och där fick jag ligga över natten (längre operationstid då iofs) och det gjorde att blodmängden i dränet var under 30 ml dag 2 så då tog dom det direkt. Nu måste jag gå med den här otäcka påsen i släptåg ända till på måndag.

Sjukskrivningen blir längre än väntat – 3 veckor tom 30 september.

Viss lättnad

Som kanske framgått var jag en aaaaning spänd inför operationen idag. Till ganska stor del för att jag kände att jag visste för lite. I januari i år träffade jag en plastikkirurg, Peter, på Sahlgrenska som tittade och funderade kring upplägg för rekonstruktion, och så en fotograf som plåtade min nakna överkropp i 3D så alla som behövde kunde se hur jag ser ut. Inte särskilt upphetsande bilder direkt – materialet som ska vara hud i bilden ser mest ut som grön plast, så det kändes mest som att se på en misslyckad avgjutning till en människodocka. För vilken människodocka har bara ett bröst liksom – det är ju helt onormalt, så kan vi inte ha det…

Men iallafall, så kom den här kallelsen i augusti, men då kallades jag till Art Clinic i Mölndal och inte till Sahlgrenska. Det förklarades mer eller mindre ordagrant med att man kommit på att man inte kan operera alla som står i kö och därför vänder sig till externa parter. Vänligen fyll i den bifogade hälsodeklarationen och skicka in för att bekräfta din tid, läs den bifogade informationen. Välkommen! Tack.

Bekräftelse på tid kom en vecka innan via SMS och informationen som kom med kallelsen gav instruktioner för skrubbning enligt konstens alla regler, en remiss till återbesök för borttagning av drän och lite annat matnyttigt. Men det kändes ändå inte som att jag visste särskilt mycket om vad som egentligen skulle hända, och så skulle jag träffa nya människor som jag inte har en aning om vilken information dom har fått och inte. Det är ju inte alltid så vattentätt med informationsöverföringen i sjukvården, om man säger så.

Så jag blev väldigt glad när kirurgen Peter från i januari dök upp och sa hej i morse! Det var han och ingen annan som skulle utföra operationen, tjoho! Eller, jag vet ju inte om han är något att hurra för, men man griper ju lite efter halmstrån när det gäller saker som kan skapa trygghet i den här situationen och just nu är en person jag träffat en (1) gång tidigare något som ger en grundmurad trygghet i min värld just nu.

Men hur hamnade Peter från Sahlgrenska på Art Clinic i Mölndal?! Jo, det är nämligen så att man har full beläggning och mer än så i operationssalarna på Sahlgrenska, men inte på kirurgerna. Dvs det är tillgången på lokaler som är flaskhalsen, inte personal, så då hyr man in sig på ställen som Art Clinic och så går Sahlgrenskakirurgerna ner dit och opererar istället… Och det är ju en bra lösning. Kostar säkert fläsk, men det ligger väl i linje med många andra prioriteringar inom sjukvården som inte heller nödvändigtvis är jättebra, och jag är glad för att jag äntligen fått tid.

Peter kunde förklara det hela också. Dagen idag är Seans 1; påse inopereras under bröstmuskeln (förklarar varför man inte ska anstränga bröstmuskeln de första 6 veckorna efter), och fylls med lite koksaltlösning. Färdigt. Jag får massa smärtstillande godis och åker hem. Återbesök på VC för att ta bort drän så snart det är mindre än 30 ml blod i, dvs på måndag eftersom det är stängt på helgen. Återbesök på Sahlgrenska (!) om 3 v för att titta till såret i största allmänhet och fylla på lite mer koksaltlösning.

Sen fyller man på lite mer då och då till volymen i vänster och höger bröst är lika, och det verkar var upp till mig när jag tycker det. Det svåra här är att det är volymen som ska uppskattas, inte formen, för att formen ändrar sig när det riktiga silikonimplantatet med rätt form ska in i Seans 2 någon gång i vår kanske.

Och det är väl den informationsmängd jag klarar av att hantera just nu.

Det är äntligen dags för operation

När de flesta på fredagsmorgonen börjar fundera på om dom ens ska gå upp, sitter jag redan på en spårvagn på väg till Art Clinic på Göteborgsvägen i Mölndal. Härligt doftande av klorhexidin efter skrubben innan läggdags kvällen innan och den sista på morgonen innan jag på fastande mage går hemifrån.

Jag ska påbörja den årslånga processen för att få ett nytt bröst, ett implantat. Och med tanke på hur mycket jag längtat och hur länge jag väntat är det märkligt att jag nästan ångrar mig nu när det är så nära.

Imorgon ska dom sätta in en sorts påse som sen fylls på med jämna mellanrum tills storleken på det nya bröstet är lik det gamla (det får väl ändå ses som en slags framgångsfaktor att dom är lika stora). Men med tanke på att huden där jag en gång hade ett bröst numera är platt och dessutom har ett långt ärr tvärsöver, kan jag livligt föreställa mig hur det att strama varje gång jag varit och fyllt på den lilla påsen.

Efter operationen imorgon får jag morfintabletter att hämta på recept eftersom det är ”mycket vanligt med starka smärtor”. Första gången jag får morfin vad jag vet, men anledningen till det känns inte så kul. Jag är ganska nervös faktiskt.

Men jag har en prioriteringslista på vad som är viktigast:

  1. Att jag kommer levande därifrån (jag tar ingenting för givet längre)
  2. Att narkosen tar, dvs att jag blir bedövad (har blivit opererad utan smärtstillande en gång, inte att rekommendera)
  3. Att smärtorna är hanterbara och att morfinet gör susen
  4. Att det inte blir infektioner (jepp, jag får antibiotika också)
  5. Att bröstet med tiden blir likt det andra

Sjukskriven i minst två veckor, kanske mer…

Livet.

Dom här elsparkcyklarna…

Lite fundersam är jag allt när det kommer till elsparkcyklarna som invaderar städerna en efter en. Argumenten för att använda dom verkar vara några stycken, och jag har själv inte använt dom så jag kan inte tala av erfarenhet.

  1. Dom är små och smidiga och tar sig fram överallt, är godkända på cykelbanan till exempel
  2. Topphastigheten är 20 km/h, dvs ganska ofta snabbare än lokaltrafiken
  3. Man behöver inte ha sin egen utan hämtar bara en där man snubblar på den och lämnar den där man är när man inte längre vill ha den (mer om det sen)
  4. Det är en variant av delningsekonomi – det finns en pool av elsparkcyklar som alla använder sig av, men behöver inte ha kapital för att köpa

Och visst är det bra att folk tar sig runt smidigt och är en del av delningsekonomin – men vad är det dom använder elsparkcyklarna istället för?

Utan att ha någon statistik på det (har sökt lite grann men inte hittat något) så känns det som att det generellt är korta resor inom stan som dom används till, dvs dom ersätter främst användandet av spårvagn, buss och ens egna fötter, inte bil. Ingen vinst på avgaserna mao.

Elsparkcykel på Nordhemsgatan kl 9 lördag morgon. Har full förståelse för att man vill ha hjälp uppför vår hemska backe när man vinglar hem från krogen en fredagkväll, men STÄLL den upp när du raglar hem… Och ja, jag reste den upp och ställde den mot väggen när jag gick förbi.

Bra för oss som åker kollektivt eftersom det blir färre människor på spårvagnen (dom åker mellan spårvagnsskenorna istället, oklart vad Västtrafik tycker om det), men det är inte särskilt många kostymnissar i rusningstid som använder dom med sin lilla matlåda hängande på styret så det är tveksamt om det är någon lättnad när det behövs som mest.

Nä, det är faktiskt helt andra tider på dygnet som jag ser dom oftast. På eftermiddagen eller kvällen när kidsen är på väg ut på krogen eller tar sig mellan krogarna eller upp till Slottsskogen för att kröka (ja det är förbjudet men vem bryr sig?). Då är dom gärna fler än en på cykeln, kör i full fart, har någon öl eller två innanför västen och har ganska lite fokus på sina medtrafikanter. Då tror dom att cykelbanan är ett säkert fält, att ingen någonsin går ut i cykelbanan med flit eller av misstag, för om man trodde det hade man inte blåst på i 20. Fascinerande att inte fler olyckor har hänt.

Hjälm? Eh nej. Och det är förståeligt – hela poängen försvinner om man måste släpa på en cykelhjälm.

Men sen då, när man är färdig med sin cykel. Fäller man ut det lilla stödet då och parkerar snyggt längs sidan av trottoaren? En del gör det, men långt ifrån alla. Det är väldigt många sparkcyklar som man bara ser ligga och skräpa på alla möjliga och omöjliga ställen.

Och då kommer jag att tänka på alla synskadade och rullstolsburna.

För mig är det lätt att runda sparkcykeln och gå vidare. För en som inte ser den kan det bli en smärtsam upptäckt när man plötsligt snubblar över den. Hur svårt kan det vara att ställa den upp? De har ju ett alldeles utmärkt litet stöd som är hur lätt som helst att fälla ut, no excuses!

Maken har ett förslag som går ut på att taxan inte slutar räkna förrän stödet är utfällt. Det är inte en så dum idé faktiskt. Att använda dom kostar 10 kr i startavgift och sen en peng per minut. Om det fortsätter att ticka och ticka för att man inte fällt ut stödet så blir det fort en del pengar. Det kräver förstås att alla befintliga elsparkcyklar får en teknologiuppdatering, men det kan det kanske vara värt? För alla synskadade, rullstolsburna och personer som har svårt att gå kan det vara helt centralt.

Svårt att vara snäll när man bara vill hem

Så sitter jag i ett flyg på Arlanda och väntar på att få åka hem till Göteborg. Flyget från Umeå var försenat 30 minuter men med 90 minuters transfer gör det varken från eller till. Men nu är klockan tio på kvällen, flyget skulle gå nu och vi skulle vara på Landvetter kl 23. Sent nog, men det var ju något jag valde själv när jag bokade.

Bältade och klara inne på flyget kommer kaptenen ut i kabinen och meddelar att vi ska vara lite bussiga och vänta på några anslutande flyg som är försenade. ”30, kanske 40 minuter”

Alla som har suttit i ett försenat flyg vet att det sällan blir som dom säger, utan det blir mer. Och om det är mitt på dagen är det väl en sak, men när det nu innebär att vi bara för att vara schyssta riskerar att missa sista flygbussen, då är det inte lika lätt att vara snäll längre. I praktiken kommer det här innebära att jag är hemma ungefär klockan ett i natt, vilket inte var något jag räknade med när jag bokade.

En arg passagerare säger det vi alla säkert tänker

– ”Varför ska vi vänta på dom för när ni fan aldrig väntar på oss?”

– ”Jo men det är väl fint att vi kan vara lite snälla?”

Och ja, visst är det fint att vi kan vara snälla, men han har ju en poäng – jag har aldrig varit med om att ett flyg väntat på mig?! Tvärtom blev jag frånåkt med några sketna minuter när jag var på väg från Luleå till Göteborg och mellanlandade i Stockholm.

Men ja, någon måste börja vara snäll. Fast jag gissar att det inte har så mycket med snällhet att göra som att vårt missnöje här på flyget inte kostar lika mycket ekonomiskt som 40 försenade passagerare från andra håll gör. Hotellnätter och allt, eftersom det här är sista flighten ARN – GOT för idag.

Segt är det i alla fall, det är helt odiskutabelt.

Så man uppoffrar sig…

Måla hus är så ofattbart tråkigt. Ändå har jag tillbringat två dagar den här helgen med just det. Och inte ens mitt eget hus, utan en ANNANS hus. Lättmålat iofs, huset är nybyggt, så inget behov av att tvätta eller skrapa, men ändå…

27 grader i skuggan gjorde sitt till att jag inte riktigt fungerade normalt (eller är min aversion mot målning så stark att jag blir sjuk av att måla? Kan hända, det hade i så fall varit vääääldigt praktiskt), men slabba på färg gick väl an.

Husmålning både den här sommaren och förra – nu får det vara nog för några år framåt.

 

 

Skolåret slut för den här gången

Då är sista sången sjungen och sista farväl-tåren torkad. Smakfullt nog hade ena skolan avslutning kl 8 och den andra 9:30. Men den som var 9:30 höll på i en halv evighet, så jobbet blev rätt lidande.

Ja jag vet – tänka på JOBBET när det är skolavslutning?!?!?! Tja, när man har några saker som trycker på och som man bara behöver få lösta och som har en tidsgräns på sig, ja då är det svårt att prioritera att sitta och lyssna på sjuåringar som gapar ut Idas Sommarvisa. Gulligt, javisst. Men jag är förbi den fasen nu och på väg in i den där kidsen tycker att det är astrist att behöva stå där och sjunga tillsammans och helst bara vill krypa därifrån.

Nåväl, här var dagens första firande:

20190613_0821274473150657094359877.jpg

20 st nioåringar som sjöng en poplåt som jag aldrig hört. Vad hände med Den blomstertid? hälsar surtanten. Föräldrarna stod på skolgården medan förskoleklassen, tvåorna och treorna framförde varsin sång medan regnet hotade att sätta igång. Nej jag vet inte varför ettorna inte sjöng något, dom hade väl annat för sig.

Det finns inga fyror, femmor och sexor på den här skolan (än), så det här var liksom det. Sen fika och diplomutdelning (alla barn får diplom såklart) uppe i klassrummet.

Vidare till nästa.

20190613_1011473436833627872767722.jpg

Här har vi en skola rutinerad med skolavslutningar. Det har varit 1-6 här sedan istiden ungefär, så dom vet hur man gör. Alla klasser sjunger en sång (även här fick vi oss Idas Sommarvisa men även Den Blomstertid. Fast surtanten fnyser åt att det var som allsång – och bara en vers *fnys*), rektor höll ett jättebra och kort tal, några elever körde solostycken, prisutdelning till de som sålt flest majblommor och diplom till elever i sexan som varit extra bra kamrater under det sista skolåret innan dom går över till högstadiet på andra skolor.

SEN fick man gå till jobbet. Kom dit lagom till lunch. Pratade med några kollegor som också varit på skolavslutningar, och vi verkade alla tycka att det väl var sådär halvroligt. Det är ju lixom inte för oss, utan för barnen…