Midsommar i sol och värme

Noto Emoji Oreo 1f608.svgJapp, vi hade tur med vädret den här midsommaraftonen! Känns extra bra efter att ha pratat med min far på östkusten i Stockholms skärgård där han satt mitt på dagen och eldade i brasan för att hålla värmen när det var 13 grader och regn…

Vi gick till och med bort till Österbyn och var med på Ölmevalla Hembygdsgårds firande. Och vi var inte de enda direkt.

I princip hur mycket folk som helst. Och så snubblade vi på två gamla spexare som vi väl inte sett sedan 1998 eller nåt, sånt piggar alltid upp.

Men i övrigt så är jag nog en usel mamma när det kommer till att föra traditioner i arv. Jag tycker verkligen inte att det är kul att dansa kring stången, och äta kakor kan jag göra hemma, så vad ska vi göra där egentligen? Det blir lätt lite upphaussat med midsommar; man får lite småpanik över att hitta någon som vill fira tillsammans med en (för man MÅSTE ju kunna säga att man varit tillsammans med massor av människor, kan inte vara själva), man vill att det ska vara sådär perfekt – vad nu det innebär.

Så jag gör som vanligt när det gäller sånt – kryper ihop i mental fosterställning och väntar på att det ska dra över och att allt ska vara som vanligt igen.

Idag blev det sillis med familjen hemma (barnen åt korv dom svikarna), sen en stunds ”riktigt” midsommarfirande i Österbyn, sen hem igen och så småningom lite grillade hamburgare på kvällen. That’s it.

Inga blommor i håret tyvärr, det kunde vi ju fixat lite snabbt och lätt iallafall. Det gör vi till nästa år.

GDPR

Då är det snart dags för dagen D. Eller G. Eller GDPR, då den nya personskyddslagstiftningen träder i kraft som ersätter PUL. personuppgiftslagen. Det har nog ingen missat.

Det mest intressanta i samband med  att den inträder är att alla som har mig i sitt register (alla i EU antar jag) har skickat mig mail där dom talar om att dom ska följa det här. Och jag fascineras över hur många som har mig i registret och som jag således har en relation med.

ICA, Com Hem, SJ, Spotify, Telenor, Telia och några till känns väl ganska självklara, men en del överraskar mig; CareerBuilder.se (aldrig hört talas om – eller det har jag nog eftersom jag registrerat mig hos dom men dom gjorde tydligen inget större intryck…), Truecaller (skräpprogram som inte gjorde det det skulle, ta bort mig please), Trustpilot (huh?!) och några till. Men nu kan jag iallafall kontakta dom och be snällt att dom tar bort mig. Om dom nu gör det.

100%

Ja då är det dags att ge sig på den igen. Motionen. Alla tjatar om hur bra det är att träna, och det motverkar både det ena och det andra. Jag förstår inte men gör ett försök till att dechiffrera detta som verkar så fantastiskt men som jag bara tycker är

tråkigt

TRÅKIGT

TRÅKIGT

2018-05-07 19.51.09.pngSå var det sagt och gnällandet är färdigt och jag får snällt foga mig och…ja träna helt enkelt. Springa har jag gjort förut tills knäna protesterat efter några veckor, men skam den som ger sig och allt det där och nu är det dags att aktivera min lilla app igen som sakta och metodiskt ska bygga upp min stackars kropp.

Jag tar det lugnt; Soffpotatis till 5 km på åtta veckor. Ja jag ska alltså inte ta åtta veckor på mig att springa 5 km, nä det tar väl en halvtimme kanske, men hela programmet är åtta veckor 🙂 Bäst att vara tydlig här, man vet ju aldrig vad man gett för intryck. Eller jo, det vet jag nog – Sporty Spice har aldrig varit mitt mellannamn direkt…

IALLAFALL…jag har nu hållit på en vecka, och jag känner mig som en som går på något avhållenhetsprogram fast tvärtom – istället för att säga ”IDAG ska jag vara nykter” måste jag säga ungefär varannan dag ”IDAG ska jag ut och springa”. Ja, och sen göra det också såklart. Och jag är inne på vecka 2 nu, dag 1!

 

(lämnar lite plats för spontana applåder)

 

Idag gick turen till Slottsskogen eftersom jag var i stan. Jag hörde tuff musik dundra där innifrån och tänkte att det väl var något evenemang på gång. Och det var det. Vårruset, närmare bestämt, med 10 000+ kvinnor i alla åldrar som vällde fram genom Slottis.

2018-05-07 19.17.12

 

Så jag fick tänka om lite med min runda. Nu springer jag ju så förtvivlat korta sträckor än så länge så Vårrusets utbredning i markerna är väl ett problem med relativt begränsad omfattning, men ändå. Dom hade lagt loppet precis där jag tänkt springa.

Så jag sprang med. Alltid var det några som blev förvirrade när jag helt plötsligt tog en annan väg än dom, och det bjuder jag på. Lite kul får man väl ha?

2018-05-07-19-29-04-e1525724043314.jpg
Sporty Spices i alla åldrar och storlekar bara väller fram

Andra tog det mer soft och satt i den ljumma kvällen (20 grader…yum…) och satt helt sonika och tittade på när andra ansträngde sig.

2018-05-07 19.42.03.jpg

Mer mitt team, men inte längre. Eller inte just nu iallafall – får se hur länge jag orkar försöka motionera den här gången.

Men jag ska cykla, för DET tycker jag ändå är rätt kul.

Sporty Spice kan ju inte bara hålla på med en sport eller hur?

 

Cork, dag 4 – Resultatet

På podiet sitter juryn och prisutdelarna.

Ok låt oss bara få det ur världen. Vi vann pris för bästa låt (Herr, wenn trübsal da ist) – YAYYYYYY, men Adolf Fredrik vann hela tävlingen. Fan. Ja jag är svinbitter. Jag trodde inte vi skulle vinna, nä jag var helt övertygad om att den ungerska kören var en given etta, men dom drog över tiden och fick poängavdrag som blev helt avgörande för deras del. Om dom inte gjort det hade dom kommit trea (så gissa om DOM är bittra…). Men jag trodde INTE att AF skulle vinna. Eller att en irländsk kör som var väldigt nja skulle komma tvåa. Den finska manskören var en värdig trea.

Nä vi kom fyra. Elva hundradelar efter trean….nämnde jag att jag är lite bitter?

Järnbrist

Att inte äta så mycket kött har sina baksidor – att det är lite mer krävande att få i sig järn till exempel; ett ämne jag redan har lite lite av i kroppen. Så i söndags small det till och jag fick stappla hem efter gudstjänsten (som jag var tvingad att delta i som medlem i kören) med min oroliga åttaåring. Det är ju en ganska stor sak när mamman säger ”gå inte så fort” och pustar och flämtar hela vägen till spårvagnen (30 meter), och han var så gullig och klappade mig på handen och sa snälla saker.

Väl hemma däckade jag i sängen och lämnade honom åt sitt öde (dvs sina ljudböcker och en skål vindruvor, så det var inte illa) och somnade.

När jag vaknade två timmar senare av att det morrade i magen (klockan var två på eftermiddagen vid det laget) låg det en tallrik bredvid mig i sängen med en smörgås med ost på, några vindruvor och något som jag först trodde var tomatbitar men som visade sig vara några PimPim från något hemligt lager han har någonstans. Och världens sötaste lapp skriven på ett litet whiteboardark han har fått i skolan.

Det där ”här och här” syftar till att han lagt whiteboardpennorna och sudden i sängen också ifall jag skulle få lust att rita lite ❤

Vid tretiden gick vi till en klasskompis så Hannes fick leka lite, och jag gick hem och däckade i tre timmar igen.

Idag är det tisdag, tre dagar senare, och jag börjar kvickna till. Några järntabletter senare, många timmars sömn och en huvudvärk från helvetet plus allmän matthet börjar jag komma mig så smått.

Imorgon åker jag till London, och det vore väldigt skönt att inte sitta på ett flyg och må dåligt…

PS Hannes hade en teori om att jag kanske blivit dålig av att vara så många timmar i Hagakyrkan. Jag tror han är något på spåren där 😀

 

Vi spelar blomsterspel

För ett tag sen köpte vi ett spel som heter ”Svenska blommor” eller något liknande. Ett kortspel ungefär som Löjliga Familjen fast med blommor och deras familjer. Och nu när jag och Hannes var själva hemma fick vi lust att provspela det.

Blomsterspelet

Det gör sig sådär halvbra på två personer, men vi lät oss inte nedslås.

-”Har du några ur familjen Korgblommiga växter?”

-”Nej, har du några ur familjen Orkidéväxter?”

Och så håller man på. Vissa familjer är bara en, några är två, medan andra är 7-8 stycken.

Så samlar man på familjer och lägger ner i hög hos sig själv när man antingen fått alla i en familj, eller om familjen är fler än 5 stycken så får man lägga ner när man har 5 i den familjen.

Bilderna är ur den klassiska blomboken som ”alltid” har funnits (tror det stod i kartongen att den kom ut på 1950-talet) och är så himla fina.

Och självklart lär man sig något. Framför allt är varje kort en aha-upplevelse ”jasså är det DEN som är kabbeleka”, eller ”DET ogräset, heter det gulmåra”, och alla som är i familj med varandra där man ser att dom ju dessutom liknar varandra.

Nu har vi spelat det massor av gånger, och det är faktiskt ett riktigt kul spel (även om det inte är ett kulspel), som varmt rekommenderas av stor och liten.