Så man uppoffrar sig…

Måla hus är så ofattbart tråkigt. Ändå har jag tillbringat två dagar den här helgen med just det. Och inte ens mitt eget hus, utan en ANNANS hus. Lättmålat iofs, huset är nybyggt, så inget behov av att tvätta eller skrapa, men ändå…

27 grader i skuggan gjorde sitt till att jag inte riktigt fungerade normalt (eller är min aversion mot målning så stark att jag blir sjuk av att måla? Kan hända, det hade i så fall varit vääääldigt praktiskt), men slabba på färg gick väl an.

Husmålning både den här sommaren och förra – nu får det vara nog för några år framåt.

 

 

Skolåret slut för den här gången

Då är sista sången sjungen och sista farväl-tåren torkad. Smakfullt nog hade ena skolan avslutning kl 8 och den andra 9:30. Men den som var 9:30 höll på i en halv evighet, så jobbet blev rätt lidande.

Ja jag vet – tänka på JOBBET när det är skolavslutning?!?!?! Tja, när man har några saker som trycker på och som man bara behöver få lösta och som har en tidsgräns på sig, ja då är det svårt att prioritera att sitta och lyssna på sjuåringar som gapar ut Idas Sommarvisa. Gulligt, javisst. Men jag är förbi den fasen nu och på väg in i den där kidsen tycker att det är astrist att behöva stå där och sjunga tillsammans och helst bara vill krypa därifrån.

Nåväl, här var dagens första firande:

20190613_0821274473150657094359877.jpg

20 st nioåringar som sjöng en poplåt som jag aldrig hört. Vad hände med Den blomstertid? hälsar surtanten. Föräldrarna stod på skolgården medan förskoleklassen, tvåorna och treorna framförde varsin sång medan regnet hotade att sätta igång. Nej jag vet inte varför ettorna inte sjöng något, dom hade väl annat för sig.

Det finns inga fyror, femmor och sexor på den här skolan (än), så det här var liksom det. Sen fika och diplomutdelning (alla barn får diplom såklart) uppe i klassrummet.

Vidare till nästa.

20190613_1011473436833627872767722.jpg

Här har vi en skola rutinerad med skolavslutningar. Det har varit 1-6 här sedan istiden ungefär, så dom vet hur man gör. Alla klasser sjunger en sång (även här fick vi oss Idas Sommarvisa men även Den Blomstertid. Fast surtanten fnyser åt att det var som allsång – och bara en vers *fnys*), rektor höll ett jättebra och kort tal, några elever körde solostycken, prisutdelning till de som sålt flest majblommor och diplom till elever i sexan som varit extra bra kamrater under det sista skolåret innan dom går över till högstadiet på andra skolor.

SEN fick man gå till jobbet. Kom dit lagom till lunch. Pratade med några kollegor som också varit på skolavslutningar, och vi verkade alla tycka att det väl var sådär halvroligt. Det är ju lixom inte för oss, utan för barnen…

Pris för Fair Play!!

Göteborg Energi hade för några veckor sedan en fotbollsturnering för femteklassare – Energikicken. Adam var med i gänget från sin klass som tävlade, och dom förlorade visst varenda match. Men dom vann ändå.

För idag kom representanter till skolan för att dela ut pris för Fair Play – 10 000 pickadoller rätt in i klasskassan! Kolla in klippet från när dom kommer och överraska klassen:

Och för den som undrar varför i all världen dom sitter så tyst och snällt (är det nåt fel på ungarna??!!) så är det för att deras lärare precis gett dom ett improviserat matteprov i väntan på den stora överraskningen.

Lärarhumor!!

Resultatet

FlätaJag förstår ju att det är en olidligt spännande väntan på resultatet av det senaste flätandet, så här är det.

Eftersom barnen själva inte längre är så intresserade av att göra saker med pärlor finns det all anledning att gå loss i den rätt så omfattande pärlburken. Varför? Varför inte.

Recension av bandet: Jag hade för tunga vikter på vilket gjorde att det blev väldigt utsträckt och tunt. Tänk en tulpan som får alldeles för mycket vatten och växer i en hög vas istället för att ge den lite vatten i en lägre vas.

Så vad gör man med ett sådant underverk till hantverk? Gardinstropp att dra ner rullgardinen med. Check.

Hej då Nina

Jag kände inte Nina särskilt väl, hon är en vän till en vän, men vi har träffats många gånger. Senast i höstas när den gemensamma vännen gifte sig.

Vi fick våra bröstcancerdiagnoser nästan samtidigt. Jag hade tur, hon hade otur. Och nu, knappa två år senare finns hon inte längre.

Det är svårt att beskriva vad jag känner. Maktlöshet kanske. Att det är som ett lotteri – det händer vissa men inte andra. Ingenjören i mig vill veta precis hur jag ska göra för att det inte ska hända. Igen. För något har jag förmodligen gjort för att få det att hända en första gång, men jag gör vad som helst bara det inte händer igen.

Ovissheten.

En liten korist

20190510_2137395659578034858114037.jpgVi har konsert nästa lördag, en första konsert med vårt tävlingsprogram som vi ska bidra med i European Choir Games i augusti. Det börjar brännas lite nu på vissa partier i vissa stycken kan man säga utan överdrift, så jag repeterar rätt mycket just nu.

Ikväll repade jag Karin Rehnqvists ”Bara du går över markerna” (där jag för övrigt har hela 6 toners solo – det är över på en sekund) och Galina Grigorjevas ”Bless the lord, oh my soul”. Båda ingår i det sakrala programmet, ifall någon undrade.

Hur som helst så fick jag oväntat sällskap på de sista genomkörarna för dagen – Hannes! Han har ju spelat diskantinstrument i flera år nu och läser noter rätt bra, så när han ville vara med så ja varför inte? På med inspelningen på Spotify och så var det sing-a-long! Han tyckte det var roligt och han hängde med i noterna bra också – särskilt när han förstod att det var partitur och inte rad för rad som det gärna är i instrumentnoter 🙂

Intressant också att se hur han i Grigorjeva inte såg komplexiteten som vi vuxna sliter med; att den byter taktart varje takt, för det mesta åttondelar som bas men från 3/8 till 7/8 till 5/8 till 8/8 och så vidare, runt runt. Ganska stressande att hänga med innan man får in schwunget.

Lyssna gärna nedan (nej det är inte vi, vi har inte så skrälliga vibrerande sopraner vad jag vet), det är ett ganska coolt stycke. Ja förutom delarna med skrällsopranerna då, men det är ju knappast styckets fel…

I brevlådan

Så var det valdags igen. Och vad dyker upp (ner?) i brevlådan? Jo Jimmy förstås. Förra valet skickade han en broschyr till min svenske kollega med asiatiskt namn med ett förslag i all vänlighet om att han (kollegan) skulle ta flyget tillbaka till där han kommer ifrån.

Vilket i hans fall råkar vara Borås. En stad som han över huvud taget inte har några som helst planer på att flytta tillbaka till, och det går för övrigt inga flyg mellan norra Göteborg och Borås, och det lär nog dröja också så Jimmy får vänta på den flytten.

Just nu vill Jimmy få in sina partikamrater i Europaparlamentet, så dom inifrån kan jobba för att EU ska få mindre makt.

YYYYYEEEEAHHH right….som om dom som sen sitter i maktens korridorer i Bryssel, berusade över hur bra det gått för dom (från lastbilschaffis till EU-politiker, ingen dålig karriärvändning) vill minska sin makt??!! Det har väl aldrig hänt förr, och lär väl inte hända med Jimmys representanter heller.

Men intressant att deras material är det enda som kommit i lådan hittills.

Snart är det val.

Vi var på IKEA

Det var första gången på riktigt länge, och målet var stolar. Det blev inte bara stolar, utan det blev dessutom ett nytt matbord, som visade sig väga 97 kg. Visserligen fördelat på tre platta paket som var och ett för sig var riktigt hanterbara, men ändå.

Hela bordet monterades upp och ner för att sedan svängas runt på det sätt som ett bord ska stå. Ja, i den mån man kan ”svänga runt” något som väger nästan hundra kilo, men jag har en mycket envis och stark man och han löste det hela med bravur såklart.

Skitsnyggt. Tills man tittar lite närmare och ser att de två parallella skivorna inte är lika långa.

Eller, ja dom är lika långa, men dom börjar och slutar inte parallellt med varandra, dom är förskjutna i förhållande till varandra. Och inte så lite heller; en halv centimeter. Visst, inget som förstör bordets funktion på något vis, men det syns ju…

Inte heller är man så sugen på att montera ner hundrakilosklumpen, stuva in den i bilen och åka tillbaka med den precis…Vi hoppas på att felanmälan vi gjorde samma dag och att dom kommer och hämtar det och byter ut det mot ett bord som är jämnlångt.

Och det är inte felmonterat, bara så det är ur världen. Monteringsanvisningarna från IKEA är ju ofelbara, så det är stört omöjligt att misslyckas.

Till och med toaborsten vi köpte hade en monteringsanvisning. Failsafe!

Och vi behövde inte ens ringa kundtjänst.

 

Vårkänslor

Efter vad som känns som veckor med varmt väder är körsbärsblommorna i Seminarieparken nästan utblommade, så jag skyndade mig dit för att få skåda skönheten.

Seminarieparken, Göteborg

Vackert va? Ja först tyckte jag det också, tills jag började titta på andra saker som tex människorna som var där. Och det var tamej tusan inte en enda som var där för att sitta ner, njuta av blommorna och ta en paus. Nä alla var där för att antingen fotografera eller bli fotograferad. Gärna ruska i en gren på ett av träden så man står i ett romantiskt snöfall av körsbärsblommor och ler naturligt och varmt mot fotografen.

De tre tjejerna vid bänken kollar in bilderna dom tagit på sig själv medan dom kammar håret med fingrarna samtidigt, hon i svarta långbyxor poserar för hon i beige, och dom vid den andra bänken vet jag inte vad dom gör just då men dom plåtar iallafall. Och så kameran som sticker in från vänster i bild.

Ja åsså jag själv då…inte bättre jag. Men jag blev lite trött på alla som var där och kråmade sig för den perfekta instabilden så jag gick hem 🙂 Surkärring 😀

Min dag idag

I morse:

Madam och Cascade möts ute på Orröströmmen med Nämdö i bakgrunden

Total tystnad, lite folkliv vid bryggan eftersom det var några som skulle möta vid båten, annars tyst.

I eftermiddags:

Vegansk bulle och latte med havremjölk på ett fik på Söder i väntan på tåget

Efter en vecka med falukorv, mjölk, kyckling och annat som jag inte ätit på rätt länge satt det fint med en vegansk bulle på Sööööder. (jag var tvungen att åka dit för att mitt tåg inte gick från Centralen pga spårarbeten. Heja Trafikverket som vågar stänga av järnvägen ibland!)

Samtidigt får jag Telegram-meddelanden från familjen som sitter ute på Nämdö utanför bageriet och smaskar på bullar.

Splittrande? Ooooh yes. Då gäller det att tänka efter vad som är viktigt.

Fika

Jag älskar att vara i stan och sitta på det där fiket och få precis det jag vill ha (bullen var som en dröm!), men jag älskar också att vara ute i skärgården och inte ha dom möjligheterna för att det helt enkelt inte finns där ute. Ja förutom numera då när det är en ny driftig ägare av affären som har dragit igång bageriet och har ett fik vissa dagar. Okej, så fika-aspekten går bort, det kan jag göra på båda ställena.

Handla mat

Det är väldigt bekvämt att gå från spårvagnen och slinka in på Hemköp och köpa lite mat. DET är en större aktivitet där ute – ta båten över oavsett väder och så finns det kanske inte allt man vill ha. Icke-animaliska produkter som havre-och sojamjölk till exempel. Och så måste man släpa grejerna upp från sjön till huset, jobbigt, i stan kan man ta hissen.

Men å andra sidan handlar man kanske mer mat som man inte äter upp ifall det är för lätt att få hem den? Långsökt kanske, men min tanke var att man kanske äter lite mindre när man är där ute, och det kan väl aldrig skada. Nä, handla mat är ingen game changer.

Socialt

Ja här är väl den största stötestenen. Det finns inte så många i min ålder som bor på Orrö, och definitivt inga i mina barns ålder. Personligen skulle jag nog klara mig utan i några månader, men det samma kan inte sägas om barnen. Man hinner som vuxen mitt i familjelivet ändå inte träffa kompisar så jätteofta, så det är kanske inte ett jätteproblem. Värre för barnen som sagt.

Aktiviteter

Den här är kanske ännu större. Vad ska man GÖRA där ute hela dagarna? Well, jobba för det första. Man måste ju försörja sig var man än är. Det blir väl inte så mycket körsjungande precis, det finns mig veterligen ingen motettkör på Nämdö. Men jag såg i programmet att kyrkokören hade konsert på Påskafton, och även om den kanske inte är så utmanande för mig så kan man kanske vända på steken och känna att man bidrar lite? Kanske finns det möjligheter att lära några av barnen där att spela fiol? Eller tvärflöjt? Jag är inte jättebra på tvärflöjt, men jag kan nog hålla några sjuåringar aktiverade med det iallafall.

En gång i månaden är det pub i Hembygdsgården, det är kul!

Kort sagt, det blir en annan värld, en annan hastighet på livet, och det kanske inte behöver vara något negativt. Men det behöver inte vara något positivt heller.

Mitt problem är att jag slits så fruktansvärt mellan Göteborg och Orrö. Jag känner mig mer ”i mina rötter” när jag är på Orrö, det är mina domäner, jag vill inte bara vara en gäst här, men mitt hem och mitt liv är i Göteborg.

Skitjobbigt.