SMARTtelefon

Det är när man får såna här saker som begreppet smarttelefon känns mer passande än annars:

Så här ser det ut när det ringer från vissa telefonnummer, svenska, gärna som börjar med 0751-0xxxxx. Alla jag har kollat upp går till ett callcenter i Karlskoga, och jag har ingen aning om vad dom vill eftersom jag inte svarar när det står Potential Fraud (känns som en bra strategi).

Sen får jag rätt många samtal från utlandet; nu senast idag två stycken från Turkiet, en del från Albanien och Kazhakstan och då står det för det mesta varifrån samtalet kommer. Rätt bra faktiskt. Man kan tycka vad man vill om att det finns något på telefonen som scannar igenom telefonnummer som ringer en, matchar mot en databas och talar om vem det är, men när det gäller sådana här saker är det onekligen praktiskt…

Det omöjliga pusslet

Fighten med det genomskinliga pusslet har börjat. Två långa möten på jobbet där jag inte förväntades bidra särskilt gjorde att jag kunde sitta och lyssna med lite och pussla samtidigt. Eftersom pusslet saknar motiv och dessutom kan vara åt vilket håll som helst, så känns det strategiskt mer viktigt än annars att börja med ramen. Det är givet att det är 12×12, så det är ju något att börja med.

Med kantbitarna utsorterade satt jag med 8 hörnbitar. I ett kvadratiskt, tvådimensionellt pussel.

Och värre blev det när jag försökte få ihop sidor om 12, lyckades med en hörn till hörn och en bit ut på sidorna (till vänster i bild), kom inte längre och fortsatte med en annan hörnbit och började, och….det blir inte 12 bitar på någon av de långsidorna.

Bitarna är kontrollräknade, och är 144 st, så antalet stämmer. Men hur man får ihop det när det är fyra hörnbitar för mycket och alldeles för många kantbitar (12×12 borde innebära 44 kant-och hörnbitar eller hur? Det är över 50 kantbitar…) vet jag inte riktigt. Kanske ligger i namnet – Puzzle IMPOSSIBLE.

Det kom en present på posten!!

Idag när jag kom hem låg ett bubbelplastkuvert med något i, med avsändaradressen hos en kär bekant i Oslo. Märkligt, jag väntar inget från henne, vad kan det vara?

Det var ett pussel. Och inte vilket pussel som helst, utan ett pussel med helt genomskinliga bitar (dvs ingen hint om vilken sida som ska vara upp eller ner). 144 bitar, 12×12, vilket är ALL info jag har om pusslet.

Jag ringde T som stod som avsändare tillsammans med I, och hon skrattade så hon höll på att trilla omkull lät det som – hon och I såg pusslet i en annons och kom överens om att det var den perfekta presenten och något att bita i för mig så dom beställde och skickade över.

Förutom några goda skratt fick vi såklart pratat en lång stund också, välbehövligt just nu att bli påmind om att man har flera goda vänner att prata med, det är faktiskt bara att lyfta luren.

Just nu är jag i stan men åker ner till Åsa imorgon eller på onsdag, och då jägarns ska jag börja med PUSSLET. Vi får väl se hur lång tid det tar…

Ett oväntat möte

I mitt jobb som projektledare på Trafikverket är det naturligt att jag blir uppringd av privatpersoner som undrar något som dom tror att jag kan ha svar på. För närvarande har jag en vägplan ute på granskning, vilket betyder att folk som är närboende till den här vägen och som blir berörda eller bara har åsikter hör av sig mer än vanligt.

Det är en del av jobbet, och det är för det mesta ganska trevligt att byta några ord med dom, visa att även om vi är en statlig myndighet så är vi inte tjockskalliga, hårdhudade byråkrater allihop utan rätt vanliga människor som har ett uppdrag att utföra (we’re on a mission from Regeringen!!! jo vi är faktiskt det)

De flesta samtal är över på några minuter, men härom veckan ringde en markägare längs 41’an och vi pratade jättelänge. Först dom vanliga sakerna; hon undrade om och hur vi skulle ta delar av hennes mark i anspråk, lite om projektet, tidshorisonten på det hela och lite annat.

Hennes dialekt fångade mig direkt – den var ju MIN!! Hon pratade som JAG, dvs en stockholmsdialekt hos en som är uppväxt på 60-70-talet med dom ord som ”gällde” då, men som inte bott där på länge vilket innebär att språket inte utvecklats utan snarare frysts fast så som man pratade när man var 25. Vi verkade vara jämngamla också och fann tonen direkt. Jag undrade ju hur i hela världen hon hamnat som markägare längs en väg utanför Borås, och det visade sig att det varit en snirklig livsstig som genom en kärlek till Mustanger (bilarna alltså, inte hästar) lett henne till både USA och så många år i Nya Zeeland (eller om det var Australien).

Och hon hade skrivit en bok om sitt liv och publicerat den! MIN dröm – att skriva en bok, och hon hade GJORT det! Inte för att jag skulle vilja skriva en bok om mitt liv, så intressant är det inte, men jag vill skriva en bok någon gång.

Hon sa att hon hade flera av den liggande hemma och att hon gärna kunde skicka en till mig om jag ville. Och här kom Fru Statligt Anställd in och var en tråkmåns. Jag får inte ta emot några gåvor. Inga alls. Och det var jag ju tvungen att säga, men nu när vi pratat en stund om boken och hennes livshistoria så sa jag att jag ju fortfarande kunde köpa den istället för att få. Sagt och gjort, en stund senare var beställningen lagd på AdLibris.

Jag vet egentligen inte varför jag köpte den, det var mest en stundens ingivelse då jag blev lite hög på det goda samtalet, flashbacks till en svunnen tid och glädjen i att möta nya människor. Men nu är den på nattduksbordet iallafall, och jag har läst en bit.

Det är en fin berättelse, fängslande och hemsk med en ton av hopp hela tiden, även när det är dystert. Den är helt kronologisk, börjar i början av livet, tidig förlust av sin mamma som dog, uppväxten med pappa och styvmor som båda var märkligt avståndstagande och okänsliga vuxna i en liten flickas liv. Som använde henne som husslav i tidiga år, gav henne en kärlekslös uppväxt där hon i stort sett fick klara sig bäst hon ville. Vilket hon gjorde. Man kan deppa ner sig fullständigt i den berättelse hon delar, men man kan också välja att se hur någon som blir illa behandlad under många år (jag har bara läst en tredjedel ungefär än så länge) och är helt kuvad ändå har ett litet frö av trots i sig och låter det blomma ut. Yrkesstoltheten (receptionist, telefonist), stoltheten över barnen, de groende tankarna av ”förtjänar jag verkligen inte bättre än det här?”

Jag kommer definitivt läsa vidare, och jag är så otroligt glad över de underliga vägar som kommer ibland, möjligheten att få nya perspektiv, höra en människas livshistoria, och veta att hon inte är så hemskt långt bort heller. Den där INTERAKTIONEN som jag så desperat längtar efter…

Interaktion?

Jag upplever själv en väldigt stor håglöshet just nu, vilket jag helt säkert inte är ensam om. Så här ett år in i livet med social distansering märks det på de flesta, även om alla biter ihop och kämpar på, men i en vardag kliniskt befriad från intryck börjar det bli tungt.

Vad gör man om man har tråkigt (och bor i stan)? Man går kanske ut och tar en kopp kaffe på något av alla de cafeer som finns i närheten. Står och funderar på vilken sorts kaffe man ska ha – latte, cappucino eller bara vanligt svart? Kanske ta något till? De där bullarna ser lite torra ut, men kakorna bredvid ser goda ut, och vad är det där för något, det har jag aldrig sett förut, jag testar!

Och så håller man på, man provar nytt, upptäcker, lär sig, glömmer bort, upptäcker igen. Kanske träffar man en kompis när man är ute också, himla trevligt!

Men nu? Tja, det kaffet du får nu är det kaffet du gör hemma, och så kan du välja om du vill ha mjölk i det eller ej, mer spännande än så blir det inte. Har du riktig tur kanske det finns några halvdöda Mariekex i skafferiet. Mums. Sällskap? Javisst, de vanliga 3 som du träffar varenda dag, det är vad som bjuds.

Eller äta mat. Är man hungrig måste man fixa mat själv efter sina egna idéer och sin egen inköpslista. Man kan inte gå ut och äta, låta sig inspireras av menyn, fundera om man vill ha vin eller öl till, prova något man inte ätit förut. Nä, graden av kreativitet på matbordet är helt och hållet ens eget ansvar, inspiration och initiativ. Och alla glansiga mattidningar till trots så räcker inte det för att inspirera mig längre.

Ja eller kultur då? Vad hände med att se något på Operan (jo jag gör faktiskt det ibland i mitt vanliga liv)? Visst, GöteborgsOperan har digitala sändningar som säkert är jättebra, men det är ju inte SAMMA SAK som att gå där i foajén, höra sorlet, nästan komma försent in, förundras över alla sjukt talangfulla människor som framför fantastisk musik och dans. Nä, man får gå till sin föredragna digitala enhet, söka upp det man vill se (ingen inspiration) och sätta igång ChromeCast’en. Å andra sidan kan man spola fram när det är tråkigt och pausa när man vill gå på toaletten, även om det är mitt i en akt. Allt har väl sina fördelar gissar jag.

Det är så otroligt tomt på INSPIRATION! Allt måste komma från en själv nu, allt, ALLT. Och jag håller på att bli helt tom och därmed passiviserad. Behovet av mänsklig interaktion, FYSISK, börjar bli desperat. Inte bara träffas ute och gå en promenad, eller sitta vid ett väl avskärmat bord på en uteservering (brrr), utan KRAMAS, SITTA NÄRA, inte hålla 1,5 m, prata och flamsa obekymrat utan att hela tiden tänka lite på när man tvättade händerna senast eller varför snubben där borta hostar helt plötsligt. Desperat efter interaktion med människor på samma plats som en själv….

Dumma, dumma WordPress

För ett tag sen började WordPress (som driver den här sajten) att ändra sitt sätt hur man skriver inlägg. Istället för att själv styra över hur ens texter och bilder ska se ut när man publicerar, började dom med någon sorts blockstruktur som gör att det är mycket svårare att få det att se ut som man vill. Glesare mellan raderna, konstig rubrikliknande text när man har text vid sidan om en bild och det blir jättekonstigt. Säkert coolare om man är en hipp människa som skriver om cafébesök och sitt liv som influencer, men för oss vanliga nötter ser det bara otroligt krystat ut.

Som tur var fanns alternativet att använda ”Classic Editor” så den har varit en livlina. En livlina som inte finns längre, för WordPress har tagit bort den för att tratta ner alla längs samma väg så allt ser likadant ut.

Men det finns en lösning, en sk Plugin, som är ett litet program i WordPress som man kan installera och så kan man använda det gamla sättet. Till det facila priset om $300 om året… Det är ju en smart strategi – introducera något man inte vill ha, låta det ta över smygandes samtidigt som man har kvar en bakdörr för de som vill. Sen inser man att det kanske är många som faktiskt vill ha kvar det gamla sättet, och då låter man det vara kvar men tar hutlöst betalt för det. Det är väl inga privatpersoner som tycker det är värt så mycket pengar?

Så från och med nu kommer alla inlägg se ut som skit. Eller så får jag bli influencer.

Ut på andra sidan

Det är tydligt att Covid-livet börjar tära på mig också. Så här ett år senare. Men som den ensamvarg jag kan vara ibland har jag på många sätt tyckt att det varit skönt att man är tvungen att isolera sig, att inte träffa andra. Samtidigt är ju det där att träffa andra och interagera själva meningen med livet, så det har ju fått sig en smäll.

För jag är så himla lydig. Nästan. Jag har varit i Nordstan en gång (och hade sjuk ångest efter det, men jag klarade mig nog utan smitta för jag har inte märkt något och det var över två veckor sedan), Systembolaget och Apoteket några gånger, jag har klippt mig och handlat mat. Men det är väl typ det. Slutade gå på gymmet i oktober när det drog igång igen och det kändes tveksamt att vara i den typen av lokal.

Så det är inte undra på att man blir lite hängig. När dessutom jobbet kräver 120% av en, både i tid och energi, under en längre tid och det dessutom är den mörka tiden på året, ja då är det lätt att åka ner i skorna lite.

MEN NU!!!

NU är våren här. Alla vårtecken är på plats

✔️ Snödroppar i gräset

✔️ Lunch och fika ute i solen

✔️ Vårens frön är planterade

✔️ Tulpanbladen börjar sticka upp ur rabatterna (dvs det är bara en tidsfråga innan rådjuren kommer och gör sånt som rådjur gör)

✔️ I stan kör grusbilarna och virvlar upp damm (=vårtecken för oss som är uppvuxna i betongförorterna 🙂 )

Vad mer kan man begära?

En solig lunchpromenad ner till havet kanske? Check på den också!

Livet återvänder, och med det kanske lite mer energi också. Högst sannolikt faktiskt. Tjohoo det är vår!!

70-årsfirande i Covid-tider

Så föll det sig så att min kära mamma behagade fylla 70 år just den dag då jag susade ner från Norrland till Göteborg, lämpligt nog längs E4’an som kör förbi precis utanför Söderhamn, där min mamma bor. Då är det ju ett absolut måste att köpa med sig en tårta och svänga in, stå nere på gården och sjunga Ja må hon leva, lämna en tårta utanför porten, vinka och åka iväg. För det är väl typ så man firar sina släktningar nu för tiden?

Sagt och gjort, tårta införskaffades på morgonen innan vi lämnade Örnsköldsvik och lades på kylt ställe i bilen. Men jag kom inte riktigt ihåg om lägenheten hade fönster ut mot gården eller om det bara var ut åt andra hållet, jag har bara varit där lite snabbt. Men lillasyster V var ju där i julas, HON vet.

Det går åt många hamburgare i Hudiksvall…

Här kommer vi!!
Foto: Alexandra Westergren eller Viktoria Panayi

Så när vi pausade i Hudiksvall och satt och åt våra lunchhamburgare på Max passade jag på att ringa och fråga. Då visade det sig minsann att V och den tredje systern A var på väg UPP (dom bor i Sthlm) i samma ärende, och hade ungefär en kvart kvar.

Dom hade packat in tårta, presenter, bord och stolar och var på väg dit för att överraska. Ute på gården, precis som vi tänkt, fast lite trevligare och lite mer genomarbetat får man väl verkligen säga. Men vi bestämde att dom inte säger någonting och så dyker vi bara upp där så småningom.

Vilket vi gjorde.

Och jvlRRR vad överraskad hon blev – när hon kanske precis hämtat sig från att A och V har dykt upp, så kommer det dessutom fyra till….

Stor fröjd och gamman hos allihop – mamma och Totis har jag ju inte sett sen i mars nere på Cypern där jag lyckades komma hem med ett nödrop innan alla flyg slutade gå typ, och A och V vet jag inte när jag såg senast. Det var ett tag sen iallafall.

Mycket tårta blev det också – dom hade en bamsing och vi hade en lite mindre (den var ju bara tänkt för två personer…), och presenter. Ja slarviga vi som var ute och reste hade helt ärligt glömt bort presenter helt, men så var det bara. Presenterna från de andra var helt fantastiska, så det fick vara bra så.

Två som nog inte riktigt hämtat sig än från vad som just hänt…

Mycket kaffe, saft och A’s underbara kolasnitt med krossad dajm i – så enkelt och så grymt gott. Och en väldigt rörd, glad, chockad och överraskad mamma.

Vi stannade en stund innan vi var tvungna att åka vidare. Jag hade gärna stannat längre såklart, men dels blir man rätt kall av att sitta ute i +2 grader även om man har pälsat på sig, och dels var vi inte ens halvvägs på vår resa hem till Götet. Så det blev tack och hej och grattis – utan kramar naturligtvis, innan vi fortsatte vår färd. Tio timmar senare rullade vi in på vår gata hemma i stan, gäsp.

Så här fint blev det! En röd matta hade dom med sig till och med – den skulle visserligen slängas ändå, men ett fantastiskt sätt att hiva ut den på!

Jag och mina systrar – lika som bär va? Nähä inte det inte 🙃