Det kan ju lika gärna gå bra!

Rosa bandet

Under den tunga tid som varit de senaste dagarna med en cancer-döende kollega (som jag aldrig träffat men ändå…) har jag haft en hel del kontakt med F. Hon är läkare i ”vanlig klinisk medicin” men håller på och svänger över mot beteendesidan, plus att hon själv har en hel del erfarenheter i cancersvängen.

Bland allt det vardagliga pratet över en öl igår kväll fick jag svar på mina frågor som jag går och gror på, svar som jag som ingenjör klarar av att förstå i min fyrkantiga värld där frågor har svar (för det mesta). (Att F dessutom läst på Chalmers i några år innan hon bytte bana gör ju inget heller för då förstår hon hur ett sånt fyrkantigt mindset funkar)

Så svaren på mina frågor häromdagen är de här:

Om det är lika stor chans att få cancer i andra bröstet för mig som för vem som helst, varför ska jag då äta Tamoxifen? Då borde väl alla kvinnor äta det i förebyggande syfte?

Det finns läkare som menar att alla kvinnor borde äta Tamoxifen i förebyggande syfte. Den tar ner östrogennivåerna (=hormon) och östrogengenererade (inte särskilt läkarmässigt ord, men det här är min översättning…) cancertumörer är de vanligaste. Dessutom skyddar Tamoxifen mot äggstockscancer, som är riktigt nasty stuff.

I en värld av prioriteringar är det väl bättre att inte äta Tamoxifen och få bröstcancer igen än att få spindelvävsliknande cancer i livmodern och livmoderslemhinnan?

Nej. De två cancerformerna i livmodern är lätta att upptäcka med hjälp av vissa symptom (stora mellanblödningar tex) och ett snabbt prov hos gynekologen. Det är ”enkelt” att ta bort livmodern och cancern håller sig där och sprider sig inte ut i kroppen. Om man inte äter Tamoxifen ökar risken för äggstockscancer, som vi nu vet är riktigt nasty stuff.

Jag fick en massa andra bra förklaringar också på relaterade frågor, så TACK F för att du finns ❤ ❤ och orkar förklara. Jag fattar att det inte är så kul att vara läkare och alltid få frågor om folk som har ont i en tå eller rygg och vill få lite expertråd vid sidan av ”Du som är läkare vet kanske….”, men jag lovar att jag inte ska komma dragandes med sådant.

Det är ovärderligt att ha en vän som vet vad som händer i kroppen och hur saker hänger ihop, och jag tror inte min läkare på Sahlgrenska hade förklarat det bättre för hon känner inte mig och vet inte vilken information jag vill ha och kan hantera. Det vet F.

Tack för att du finns, nu ska jag gladeligen ta min medicin varje morgon.

 

Blir man aldrig frisk?

Idag var en tung dag på jobbet. Det kom ut ett mail (efter att man delgett de närmaste arbetskamraterna) som berättade att en kollega har obotlig cancer som spridit sig i hela kroppen och inte går att behandla. Hen har ett år kvar att leva ungefär, och vardagen just nu går ut på att dämpa illamåendet och ge lindring in till slutet.

Och det slår som en boxhandske i magen. Dagligen konfronteras jag, gärna flera gånger, med tankarna som ”är det verkligen borta?” ”har jag fått en annan typ nu i stället?” och funderingar om vad det är som brygger i min kropp som jag inte har någon aning om. Och när det kommer sådana här saker (och det gör det ju lite då och då tyvärr) blir det som ett kvitto på att jag inte kan vara lugn, det kan alltid komma tillbaka. Det är alltid någon som känner någon som trott att de var friska och säkra men så BAM slog det till igen och nu är det obotligt.

Jag kan ju inte få det igen i det ena bröstet, för det är ju borta obviously. Men i det andra? Och då har jag kommit så långt att jag tänker att ”ja men då kan jag ta bort det med”, så den processen är redan förbi. Men jag äter ju medicin för att hämma bröstcancern? Ja medicinen hjälper mot bröstcancer ja, men det hjälper inte mot alla andra sorters cancer som finns, och som är mer bedrägliga än den gamla vanliga ”en knöl i bröstet”.

Tvärtom så är det ju faktiskt så att min medicin mot bröstcancer ger cancer i livmoderslemhinnan hos upp till 1 av 100 användare, och livmodercancer hos upp till 1000. Och det är många människor det. Visst är det okej att känna det som att man skriver under sin dödsdom varje morgon man tar sin medicin?

Jag tar medicin mot en sorts cancer (som jag knappt kan få längre eftersom 50% av dess målgrupp är borta) men riskerar att få två nya?! Såna som säkerligen är betydligt mer diffusa och mer svårbehandlade (vågar inte googla, ignorance is bliss) än en klump i bröstet som går att skära bort? Och så undrar dom varför kvinnor slutar ta sin medicin….Jo jag vet att dom undrar det, för det var bakgrunden till att dom initierade den undersökningen som jag var med om de tre första månaderna av min behandling.

Jag är varje morgon sugen på att sluta ta min medicin på eget initiativ men törs inte riktigt. Det är den laglydiga i mig som säger att ”läkarna har sagt så, då är det säkert så” och så väljer jag att göra som dom säger. Jag tänker inte att ”en stressad läkare som försöker generalisera för att det stämmer i 80% av fallen och gör arbetsbördan lättare har sagt så” och att det därmed inte behöver vara rätt sak att göra. Eller, jo, jag tänker ju så bevisligen men det går bara inte riktigt vidare till handling.

Kanske behöver jag bara gaska upp mig lite och ringa till min kontaktsköterska igen och lägga fram mitt tankeproblem som består av tre faktapunkter och några tankevurpor:

Fakta:

  1. När jag blev utskriven sa min läkare att det är lika liten chans att jag får cancer igen som för någon annan
  2. Jag äter medicin för att göra miljön i bröstet (det som är kvar) ogästvänlig för celler som gillar att dela sig okontrollerat och bilda tumörer
  3. Jag äter en medicin som har ganska hög risk att ge mig nya cancerformer som känns mer skrämmande än bröstcancer

Tanke:

  • Punkt 1: Om det är lika liten chans att jag får cancer i det andra bröstet som att någon får det över huvud taget – varför äter jag då medicin mot det? Risken är ju ganska liten, och i om det förebygger bröstcancer borde väl alla kvinnor äta Tamoxifen bara för att vara på den säkra sidan?
  • Punkt 2 och 3 tillsammans: Vad är värst? Att bli av med ett bröst till eller ha en spindelvävscancer i livmodern som lömskt smyger sig ut okontrollerat i kroppen? Jag tror vi alla vet svaret på den frågan…

Ja nämen godnatt då allihop och välkommen till min vardag och mina tankar. Så här är det jämt i min hjärna, och även om jag träffat en bra kurator som jag haft bra prat med så hjälper inte det. Mot dom här tankarna hjälper bara fakta, för jag är en faktabaserad människa som behöver få ihop logiken i min hjärna och just nu funkar det rätt dåligt.

 

Julklappsutdelning i februari

Jodå det går det också.

Vi hade gett E & M i julklapp att få gå med oss till Glasateljén på Fjärde Långgatan och göra mosaik. Det var förstås Hannes’ idé, för vi går förbi där varje vecka till och från flöjtlektionen nere på Tredje Långgatan, och på utsidan har Glasateljén en liten porlande fontän i mosaik som han inte kunde motstå så vi bara måste gå in.

Typ varje vecka.

Så vi blev lite hej och tjenis med hon som har ateljén och verkstaden bakom, Angelika, och Hannes blev väldigt sugen på att lära sig göra glaskonst (tiffanyteknik vet jag nu att det heter) men det var inte aktuellt för så små barn. Men mosaik kunde han få göra, och då kom idén att få med sig några fler barn och göra det tillsammans. Så var årets julklapp till barnen Rittfeldt klar, och idag var det dags att dela ut den på riktigt. Det passade extra bra idag eftersom det var E’s 10-årsdag!

Dom kunde välja mellan att göra en skalbagge eller en spegel, eller för den delen båda delar om dom hann. Angelika hade preppat plywoodskivor i fyrkanter eller i skalbaggeform med små metallben, och så var frågan vilka färger dom ville ha. Lite tveksamt och försiktigt i starten, men när dom såg vilka resurser som stod till buds i form av mer och mer glittrande och fluorescerande små plattor och pärlor försvann den initiala blygsamheten rätt snabbt…

Och när man är klar med sin egen kan man hjälpa andra och det är minst lika kul.

Dom höll på en dryg timme innan de flesta hade producerat två alster som nu ligger på tork och så småningom fogning för att sen hämtas senare i veckan.

Efteråt gick vi hem till oss och firade E på riktigt med middag, tårta och presenter.

Julafton och födelsedag på samma dag – i februari!

 

Jag låter övervaka mig själv

Som så många andra idag har jag ett osunt förhållande till min mobiltelefon. Nej jag tar inte med den in på toaletten om det är det någon tror, men själva användandet av den håller på att gå överstyr. Jag tycker inte själv (naturligtvis) att jag hänger i mobilen så mycket, men kan heller inte blunda för det faktum att jag har ganska ont om tid fast jag egentligen inte är upptagen med något. Inte ser jag på TV så den tidstjuven är eliminerad, men nä det är mobilen jag hänger med näsan i.

Jag är inte så mycket för att tro saker, jag vill veta, och så även här. Jag vill veta hur mycket jag egentligen håller på med min mobil om dagarna.

Så jag laddade ner en app (Oh the irony) för att se hur mycket tid jag lägger på min kära Galaxy. Det ska sägas att all tid jag lägger på mobilen är inte värdelös tid; idag repade jag körstämmor i en halvtimme tex, så det ska in i ekvationen här, men ändå….

Det första jag fick göra var att fylla i en liten profil för att den ska veta vilken typ av användare jag är. Och i deras måttstock är jag en sån som bara ska kolla något lite snabbt men sen fastnar i än det ena, än det andra och så sitter jag där. Dom kallar det ”Rabbit-hole wanderer”…. och beskrivningen är väl ganska träffande.

Efter det fick jag min dagliga kvot; 110 minuters mobilbruk och 35 upplåsningar (hur ofta man tar upp mobilen ”bara för att kolla något”)

Det började bra – och det får man väl hoppas, eftersom jag var på jobbet de första åtta timmarna av dagen. Förutom kvarten på spårvagnen då när jag satt och spelade spel.

Men sen gick det utför. Jag vet inte vad som hände faktiskt, och jag vet inte riktigt hur appen mäter, men enligt den hade jag halv sju på kvällen tillbringar 115 minuter på mobilen?! 15 min på spårvagnen och så 30 min repetition, det är 45 min, och då är det ändå över en timme kvar. Hur i all världen kan jag ha hunnit lägga en timme på min mobiltelefon som jag inte ens märkt?

21 unlocks, det är faktiskt färre än jag trodde. Det är ca en gång i halvtimmen, det är inte så illa, jag trodde det var oftare.

Och sitter man och hänger över mobilen för länge i sträck (vet inte hur länge) så kommer det en liten pop-up som säger något i stil med ”nu har du suttit här lite länge va, dags att stänga ner och göra något annat, huh?”

Men det ska ju sägas att man skärper till sig så här första dagen; blir spännande att se om några dagar när jag inte orkar vara duktig längre utan håller på som vanligt – det är då den riktiga data’n kommer in och jag får se hur illa det verkligen är…

Och självklart har appen en widget – så man hela tiden kan gå in och kolla hur många gånger man gått in idag Noto Emoji Oreo 1f602.svgNoto Emoji Oreo 1f602.svgNoto Emoji Oreo 1f602.svgNoto Emoji Oreo 1f602.svg

DET mina vänner, är humor!

Mumbo Jumbo-Yoga

Namaste, käääära vänner….

Yoga är inte något man genomför, utan LIVET….oouuummmm…..oouuummmm…..oouuummmm…..

Och så andas ni i xxx-andningen i små stötar så att toxinerna i era kroppar försvinner ut genom huden!

På låtsas? Nä på riktigt, på ett stort träningscenter i en stad nära mig. Jag höll på att tuppa av.

Anledningen till att jag går på yoga (vilket jag gör minst vartannat år om det är fint väder) är för att jag vill sträcka ut mina leder, böja på kroppen, få lite styrketräning (ja yoga är för mig styrketräning, så klen är jag) och göra gott för kroppen. Jag har väldigt lite till övers för det där blaj-blajet med yoga. Och inte blir det bättre när dom kommer med rena felaktigheter – hur i all världen ska toxiner i kroppen kunna försvinna ut genom huden bara för att man andas på ett visst sätt? Jag är helt med på att andningen är viktig och att man gott kan lägga någon minut på yogan för att tänka igenom och känna efter hur man andas, men 10 minuter? Då börjar det bli lite mycket.

Och så sitta där och oumma i grupp?! No please no….

Jaja, ett gott skratt förlänger livet, och skratt var det gott om på timmen idag (det räknas väl även om man bara skrattar högt inombords?). Nu två år till nästa yogapass om traditionen ska hålla i sig!

Ryggvärken från helvetet

Det fanns ett febersjukt barn hemma, och sådana tenderar att vilja ligga i min säng. Och när man har barn i sängen sover man i de mest märkliga positionerna, och för det mesta inte alls. Eller med väldigt många avbrott, så ”lätt ledbruten” är väl den vanligaste åkomman efter sådana nätter.

Så även efter denna natt. Men istället för att bli bättre under dagen blev det värre och värre, tills jag reste mig från stolen på jobbet i en ansträngning som mest kändes som en korsning av 100 år och höggravid (hur nu det känns). Stapplade hem, rörde mig som en halt zombie, fick mat och gick och la mig.

Bättre nästa dag, men inte bra, kollegan med erfarenhet diagnosticerade ”ryggskott”. Man behöver tydligen inte vara helt rörelsehindrad för att det ska klassas som ryggskott.

Naprapaten igår bekräftade att det nog var ett partiellt ryggskott, som vi det laget när jag släpat mig dit i princip hade gått över.

Men för att det inte ska komma tillbaka fick jag föreslaget stretchövningar, så de ska tant ta och sätta igång med nu.