Det är egentligen ganska tråkigt

Så har den sista avslutningen varit. Efter ju-jutsugradering, lucia i skolan, julmys med klassen för barn 1, julmys med klassen för barn 2, avslutningskonsert med flöjten för ena barnet, avslutningskonsert med cellon för andra barnet och julfest med gymnastiken – allt inom loppet av 8 dagar, så är man rätt trött på jul.

För det är ju inte nödvändigtvis jättekul att vara med på alla dom här grejerna.

I vår klass i Oslo var det kul, för där var vi föräldrar ett ganska gott, sammansvetsag gäng, men här i Göteborg har vi ju kommit in en bit in i skoltiden för båda barnen, så här är det tuffare att lära känna andra föräldrar. Och ärligt talat är väl inte drivet lika stort heller.

Så då försvinner en del av entusiasmen för de här evenemangen.

Jobbet är kul på sitt sätt just nu, men egentligen lite segt. Jag klarar inte att få iväg mitt lilla viltstängsel trots att det är färdigt, för vi försökte göra en bra grej som nu bara orsakar en massa problem. Big mistake. My mistake. Så nu är det förbannat segt att få avslutat det projektet.

Och så mina busshållplatser. Där känns det kul iallafall att jag imorgon ska ut och hälsa på entreprenören i Hyltebruk som ska ha kommit igång med hållplatsen. Men de som ska projekteras har jag svårt att komma igång med.

Jag är färdig, jag vill ha semester. Nu. Inte om 6 dagar, nu.

Hur länge måste man sitta kvar?

Jag talar förstås om alla avslutningar som hålls för alla aktiviteter i dessa tider.

Eftermiddagen tillbringas på gymnastikföreningens höstavslutning. Det är luciatåg, lotterier (vinst varje gång) och fika. Det vanliga, mao. Fast större och ganska välorganiserat.

Luciatåget är långt, det har både tomtar, pepparkaksgubbar, möss och bagare förutom Lucia och hennes tärnor.

Och dom har repat in måååånga sånger. Alla dom klassiska plus Tänd ett ljus, Last Christmas och några andra jag aldrig hört. Waila och glissa är inget som är främmande för dom (oberoende av stycke), men för en luciaklassicist som jag själv låter det hemskt.

Mannen med dragspel är självklar och föräldrar med barn i rätt (fel?) ålder tvingas gå runt en enebärabusk och hänga sina kläder tidigt en måndagsmorgon.

Lotteriet siktar högt och lågt, 5 kr lotten, vinst varje gång. Fast det beror på vilken färg man köpt, visar det sig när A får nit på båda sina lotter.

Tjugo kronor senare har även han vunnit – 24 tuschpennor och ett ark med tatueringar. Alla är glada.

Sen kommer det man egentligen vill se. Gymnasterna när dom gymnasticerar och gör otroliga trick.

Dom är grymt imponerande.

Sen är det julklappsbyte för dom som är med på det.

Barnen frågar äntligen om vi inte kan gå hem nu. Då är det väl ändå okej?

Stockholmsonsdag

Sista dagen i Stockholm för i år vad jag vet. Avslutning på kursen i Entreprenadjuridik börjar med flott inflygning till Bromma medan solen gick upp i öster. Stadsgårn med finlandsfärjorna i nederkant, Nybroviken till vänster i mitten, Skeppsholmen och Blasieholmen, Gamla Stan. Den skarpögde kan i det suddiga fotot urskilja Grand Hotel.

Vackert. Men kanske inte värt att gå upp 4 på morgonen för.

Avslutning

Idag var det avslutning och diplomutdelning för våra nyanlända projektarbetare. Samtidigt hade vi i Enhet 7 (min grupp) APT (=ArbetsPlatsTräff) som man har en gång i månaden. Den här gången kom Z upp från Halmstad för att jag tänkte att han skulle vara med och träffa sina blivande kollegor eftersom han ju börjar på måndag nästa vecka hos oss.

Men så skulle jag ta honom till diplomutdelningen också, och då träffade jag alla de andra nyanlända som varit hos oss och gjort ett jättebra jobb, de flesta träffade jag på den där kursen i våras också. Och det gör så fruktansvärt ont att se deras tappra leenden, där dom är glada för att dom fått chansen till ett riktigt jobb, och för att alla som är där med dom just då vet att dom är väl värdiga att få fortsätta, men ändå ledsna för att dom inte får fortsätta. Och för att dom inte förstår varför.

Och jag förstår inte heller varför. Eller snarare – varför inte? Varför inte investera lite tid i att hjälpa någon att lära sig språket och få lite självkänsla och värdighet plus att de blir en viktig resurs i företaget? För att det är lite jobbigt? Naw stackars, ja det är inte lätt nä. Men gnäll då inte om resursbrist och hur jobbigt det är att rekrytera när man väljer att inte ta folk som redan finns under samma tak.

Den naiva drömmen om Stockholm

Från kurs i Solna (Entreprenadjuridik; mastigt, svårt och snårigt, och jag vet nu om inte förr varför jag aldrig varit intresserad av att bli jurist) hem till fadern som är konvalescent efter en elak bakterieinfektion.

Båt från Nybrokajen väcker liv i mina stockholmsdrömmar, även om de mest är skärgårdsdrömmar numera. I det stilla mörkret vid Nybrokajen (förvånansvärt lite biltrafik så jo det var ganska stilla; stadsstilla dvs suset från stan men utan öronbedövande larm) stod vi och tittade på dom som satt inne i värmen på båten. Ja för dom satt i fönstret där fram och släppte inte på oss förrän tre minuter innan båten skulle gå. Lite fisigt tycker jag men nejdå jag är inte bitter.

Men låt oss inte hänga upp oss i sådana petitesser. Det är ju BÅTEN det handlar om. Att stå på Nybrokajen, höra stadens sus, se ljusen från Grönan i fjärran, Strand Hotell glimmar vackert, Strandvägen på andra sidan, Tornbergs ur (ersatt av gigantiska lysande älgar, är inte säker på att det är en bra grej)….drömmen om Stockholm i sin mest levande form. Även här hög nostalgifaktor trots att den här båttrafiken inte fanns när jag var i krokarna, men det är ändå mina hoods efter flera år i servisen på Berns.

Tänk att åka från jobbet varje dag med båt, så otroligt avkopplande.

Haken i det hela finns naturligtvis där – att båtresan Nybrokajen-Nacka Strand tar 35 minuter och hela resvägen från Solna blir en dryg timme och jag avskyr att pendla, men sånt får man ju inte tänka på när man drömmer. I drömmar är allt möjligt.

Så låt mig drömma loss och tänka att jag inte går av i Nacka Strand utan på Blockhusudden och går upp till mitt lilla (?) hus jag har där ute. Tyst och stilla men ändå mitt i stan, båt och buss för att komma in, lagom glest mellan grannarna, natursköna omgivningar överallt, Skansen och Grönan i närheten men ändå tillräckligt långt bort, Strandvägen en liten cykeltur bort med tillräckligt många restauranger rätt nära, båten nere vid vattnet….

För det är väl så det är att bo i Stockholm numera? Inte en trång trea i en förort till galna priser och pendling 90 minuter enkel väg om det är vackert väder och nerförsbacke? Nä det är dom glimmande bilderna som är verkligheten, iallafall för mig som bara bor på hotell när jag är här numera, så jag håller drömmen levande!

Smicker har sitt pris

Det här är min utsikt just nu. Södra delen av Hallsbergs rangerbangård. Ett toppenställe att sitta på för en Trafikverkare kan tyckas, men nej. Inte för att jag pratar särskilt högt om att jag är Trafikverkare just nu precis, eftersom vårt tåg står still på grund av ett signalfel i norra änden av Hallsberg vilket orsakar lite tågkö.

Signalfel är förmodligen vårt fel eftersom det är infrastrukturen, och kan inte skyllas på tågoperatörerna.

Försening redan i Gbg

Fast vi var försenade redan från Göteborg. 20 minuter närmare bestämt, för att det var något fel på tåget som dom inte kunde identifiera. Man blir sådär lagom lattjo av att ha gått upp halv fem på morgonen för att hinna med ett tåg tio i sex – bara för att sen sitta där och få höra att ”det är något som inte fungerar riktigt, vi vet inte vad men återkommer när vi vet mer”…

Febrilt letande i SJ-appen, när går nästa tåg (06:29) och när är det framme (alldeles för sent). Jag sitter kvar. Såhär på plats i Hallsberg vet jag inte om det var rätt att sitta kvar eller om 06:29-tåget har kört om oss, bäst att inte veta.

Så går det när man för en gångs skull vågar chansa på morgontåget till Stockholm istället för kvällståget dagen innan som jag brukar. Man ska inte falla för smickret att få vara med i en expert/erfarenhet/tyckar-panel på kvällen för då kan det gå så här på morgonen efter.

Jag fyller Internet med tomma ord

Mitt senaste skrivuppdrag tar en del tid. Det är typ reklamtexter, eller iallafall säljande texter som ska övertyga någon som kommit till en sajt att det är där dom vill köpa sina produkter. Det är ganska korta texter men ändå väldigt långa, för hur mycket kan man övertyga någon om att just en penna är den profilprodukten dom behöver? Eller en kopp? I 300 ord?

Så det känns som att jag lämnar ett alltför stort bidrag till att fylla Internet med blaj. Fast det är väl en del av gamet; sälja. Tror inte det blir någon lång karriär i mitt fall – det tar alldeles för lång tid mot vad man får betalt. Men å andra sidan kanske det är som att sy en T-shirt – har man väl gjort mönstret och provat det en gång så går det löjligt fort att damma iväg en 3-4 stycken. Antar att det är en del copy+paste i den här branschen också, fast med vissa modifieringar.

Men det är ganska tröttsamt att sitta och jobba fram superlativ för att argumentera för att folk ska köpa skräp eftersom det är något jag själv inte tror på. Överkonsumtion.

Tror det är bra för mig att sitta på en ö i skärgården med ett begränsat antal kläder och begränsade shoppingmöjligheter (=obefintliga), det kommer nog ge mig ro i själen att veta att jag bidrar till lite bättre hushållning på jorden. Eller kanske inte – taxibåt till och från skolan varje dag kan väl knappast kallas för miljövänligt…