Heja livet i stan!

Trots att det är fantastiskt skönt att vara nere i Åsa ute på landet, med får som bräker i hagen bakom huset och havet 5 min gångväg bort, så är det varje gång lika underbart att komma in till stan igen och vara här. Jag är som ett barn, eller en guldfisk kanske;

Innan: ”Nej jag vill inte in till stan, det är så skönt att vara här nere i grönskan”

När jag kommit in till stan: ”Ååå det är så skönt att vara här inne i stan och inte få lappsjuka” och har helt glömt bort att jag nyss inte ville in över huvud taget.

Så nu är utsikten över uteplats, rabatt, grönt gräs (well, inte så grönt längre efter all torka, men rent principiellt är det grönt) och bräkande i fjärran utbytt mot det ljuvligt vackra röda Karlsson-på-taket-hustaken, utsikt över husen uppe på Raketgatan och den gigantiska kastanjen på Linnégatans innergård. Och jag är såååå lycklig.

Det där med caféliv får sig ju en törn i dessa dagar, men när en kollega undrade om vi inte skulle ses på en snabb kaffekopp på Bar Italia här i närheten så kunde jag inte säga nej. Så nu har jag brutit mot mina coronabegränsningar och suttit vid samma bord som två andra som jag inte träffat på ett tag. Och ja, jag är lite skraj efter det, men guuuud va trevligt det var, och vad normalt det kändes. Det ska sägas att det över huvud taget inte var trångt där inne tack och lov, men ändå…

Och sen uppför backen och hem igen. Och fasen va fint Linnéstan är ändå!!

Skansen Kronan tornar upp sig bakom Linnégatan och det lilla märkligt ensamstående gröna huset. Undrar hur länge det får stå där utan att någon vill bygga runtomkring. Eller, vem är det som bor där och äger marken som lyckas hålla det så ensamstående?
Uppe på backens topp och blickar ner över Övre Majorsgatan. Så himla fina hus här uppe, och fina balkonger med sol hela dagen. Raketgatans grönska i fjärran

Älskar Göteborg!

Konstigaste färdiglagda pusslet jag sett

Så, 3000-bitarspusslet med en bild som ska vara från San Fransisco (det tror jag inte det är) är färdiglagt för några veckor sedan. Beklagar blänket men det är inte lätt att ta kort i mörkret med kökslampor som ljus och pusslet har en lite glansig yta.

Ok så det är färdigt. MEN. det stämmer inte. Ungefär mitt i pusslet är det två bitar som saknas.

Det är sånt som händer, bitar försvinner, pusselmattan håller inte tätt. Om vi dessutom använde dammsugaren i det här hemmet hade man kunnat skylla på den och att man råkat dammsuga upp bitarna. Nu är inte det ett tema riktigt, så det får falla tillbaka på tidigare alternativ.

Problemet är bara att jag har två bitar över ändå…som jag inte har någon plats för…

…och dom ser över huvud taget inte ut som det som det är hål för…

Tittar man noga på biten som ligger mellan de två hålen, så ser man att den inte riktigt stämmer i formen. Det är mao ett fel här någonstans, men ett helt pussel på 3000 bitar suddig bild (det här är det fulaste pussel jag någonsin lagt) där man ska identifiera några bitar som ligger fel någonstans är inte det lättaste.

Förmodligen är det ett större systemfel, och det hade nog synts bättre om jag kunnat vända pusslet uppochner och se ojämnheterna på baksidan. Men det kommer aldrig att hända. Jag har konstaterat mig besegrad och tänker aldrig lägga det här kassa KASSA Clementonipusslet igen.

 

 

 

Pusselterapi

Så jag började med ett nytt pussel. Jag har lagt om de pussel jag har så många gånger nu så det fick räcka och jag köpte mig ett nytt. Påhittat San Fransisco-motiv som såg fint ut på nätet men som visade sig ha en bedrövlig kvalitet.

Jag frångick principen att köpa Ravensburger-pussel, egentligen bara för att alla var slutsålda, och det blev ett Clementoni istället. Alltid lär man sig något nytt, tänker jag.

Och det har jag gjort, nämligen: Köp inte Clementoni, håll fast vid Ravensburger. Mycket bättre fotokvalitet och bättre pussel med bitar om inte faller isär hela tiden.

Fotot är av kass kvalitet och blir väldigt suddigt när det är utsmetat på 3000 bitar, så det är rätt tråkigt att lägga det.

Men, skam den som ger sig, så jag håller på. Började på allvar i tisdags, då såg det ut så här; lite spridda skurar, kanten lagd, börjat lite på spårvagnen och bilen samt den väldigt reflekterande marken och lite himmel.

Några dagar senare ser det ut så här:

Det tar sig så sakteliga, men nu måste jag börja antingen med den bruna husfasaden till höger eller till stadsmotiven i mitten. Svårt val, båda känns ganska trista.

Så var man riksskurk i hela världen

Läser på tidningarnas sidor att länder öppnar upp för turism igen – men inte för svenskar. Våra grannländer ska öppna upp sina gränser för varandra – men inte för svenskar. Vi är allmänt på tapeten i diverse talkshows (bla i de två senaste avsnitten av Bill Maher show), i utländska nyhetsmedia och lite otippat är vi poppis hos amerikanska kokosnötshögern. Föga smickrande.

Alla menar sig veta att strategin i Sverige är att vi strävar efter flockimmunitet, att vi lever loppan precis som vanligt  och att alla umgås, friserar sig, går på gymmet och kramas precis som vanligt, och då är det väl självklart att så många har dött i Covid-19 och att vi kanske får skylla oss själva?!

Men guess what – det är inte riktigt så det är. Jag vet bara två saker vi gjort annorlunda än våra grannländer, och det ena är att skolorna för barn upp till och med nionde klass varit öppna hela tiden. Det sågs först som konstigt (jag tyckte också det var jobbigt att skicka barnen till skolan, men tvingade mig själv att lita på våra läkare och vetenskapsmän), men nu börjar andra länder också mena att skolbarn inte verkar sprida smitta och att det kanske var förhastade politiska beslut att stänga dom från början. Det var ju skönt.

Det andra är att vi inte stängt ner alla företag fullständigt. Dvs restauranger, frisersalonger mm har fått hålla öppet. Det har knappt varit några kunder hos dom, men dom har iallafall haft en chans att överleva. Och det verkar dom göra också, iallafall fler än vad som hade överlevt en total nedstängning.

Och ändå har vi så många döda per capita, trots att vi håller oss hemma och tvättar händer till förbannelse. Vad f-n är det som händer?!

Om jag förstått det hela något så när så har det varit stora brister i säkerheten på våra äldreboenden, och det är där de allra flesta av alla dödsfall inträffat (källa på det? Vet inte, men jag läser bara DN och SVT.se, så någon av dom). Dom har varit dåligt förberedda, och en längre tids nedskärning i Sverige inom krisberedskap har visst fungerat som en japansk sjö här (fast på ett dåligt sätt, för när bristerna visat sig har vi inte haft någon möjlighet att åtgärda dom snabbt nog).

Det är alltså inte nödvändigtvis Sveriges val att hålla skolor och affärsverksamheter öppna som är problemet och orsaken till att vi har så många döda, utan politiska beslut bakåt i tiden som gjort oss dåligt förberedda för en sån här situation. Och jag tror att vi orkar hålla på med det här levnadssättet ett bra tag till, vilket man inte kan säga om andra länder som stängt ner totalt och där befolkningen håller på att gå bananas över att vara hemma hela familjen jämt jämt och som nu börjar öppna allt istället.

Det ska bli väldigt spännande att se om ett eller två år hur olika ekonomier återhämtat sig, hur smittspridningen i alla länder utvecklat sig, och när vi vet hur alla mäter kunna jämföra siffror och verkligen lära oss något av det här.

För jag har väldigt svårt att tro att tex Kina gick ner till noll döda bara sådär.

Det blir en spännande höst, och jag kommer inte ändra mina levnadsvanor i första taget. Nä, hemmakontor, matinköp sent på kvällen och i övrigt en mycket stillsam tillvaro hemma.

Något att fira? Nä.

Idag firar jag 8 veckor med hemmakontor!! Konfetti till alla!!

Eller kanske inte bara tjoho nä. För hur mycket jag än älskar att ha hemmakontor så börjar vissa tecken att visa sig som tyder på att det kanske inte är jättebra under så här lång tid.

Men jag lär mig mycket. Till exempel att det finns en anledning till att det är speciella kontorsstolar på ett kontor (och inte köksstolar) och att dom där stolarna gör underverk för ryggmuskler och ryggslut. Jag lär mig också hur tråkigt det är att laga mat varje dag (det visste jag redan men det blir så mycket tydligare nu) och jag inser att vi nog går ut och äter lite då och då för att lätta på det där tråkiga.

Fast inte nu då förstås, nu är det närmaste vi kommit ”att gå på restaurang” att hämta pizza på (den överfulla) pizzerian nere i Åsa… Känns inte bra att gå in där, kan inte förstå folk som står där inne och hänger och väntar på sina pizzor. Jag står utanför och kikar in tills jag ser att det står en trave där som ser ut som vår, då kastar jag mig in, betalar och rusar ut. Ser förmodligen lite stressad ut, men det bjuder jag på – jag ÄR ju stressad.

Jag tror också att man är lite smådeprimerad hela tiden; stressen över att råka få viruset, stressen över att mannen inte har något jobb, deppig över att man inte får träffa sina nära och kära – webfika och dito AW i all ära, men att träffas och kramas…

8 veckor and counting. Just nu är det påbjudet med hemmaarbete till 16 augusti, så mer konfetti lär det bli.

Jag försvinner

Jag märker hur jag gradvis försvinner som människa, det är snart inget kvar av mig. Jo rent fysiskt är det det; ganska precis lika mycket som vanligt, men det där som är inuti – psyket, själen, jaget eller vad tutan det kan vara, det känns som att det håller på och ruttnar bort. Mitt vanligtvis lite bitska och alerta jag är förbytt mot en håglös typ som inge vill någonting – vare sig det gäller att göra något eller som har en åsikt. Och jag brukar vanligen ha en åsikt.

Förut ville jag skriva böcker. Nu har jag ingen aning om hur jag tänkte; jag har inga historier kvar inuti mig. Jag hade energi, nu vill jag ingenting. Jag känner mig som om jag vore hundra år, rädd för allt. Alla mina nära-döden-upplevelser har hunnit ifatt mig i och med bröstcancern, och jag var liksom lite på väg upp efter den när corona kom. Jag hade börjat klara av att ha ont i huvudet utan att tro att det var en hjärntumör, jag kunde tänka att faktiskt inte ALLA som haft bröstcancer får återfall (kanske speciellt inte de som tagit bort bröstet…), och så kom corona och tryckte in mig i mitt hörn igen och jag blev rädd.

Alldeles för många människor som rör sig ute för min smak, vågar inte gå till affären, räknar dagarna sen vi var i Frölunda (inkubationstiden är 2 veckor, räkna, räkna), står utanför affären och kollar in för att se om det ser ut som att det är mycket folk där inne, och är det det går jag inte in.

Orolig för O som blivit av med sitt uppdrag pga corona. Även om vi kommer klara oss bra så länge banken fortsätter ha amorteringsfritt så är det ett orosmoment. Jag vet att det egentligen är väldigt bra att han är ledig om dagarna, för han fixar och rustar upp vår lagård som verkligen behöver lite TLC innan den faller ihop, men ändå.

Man ska ju helst inte vara utan jobb när man är i den fasen i livet där vi är…

Och när rädslan är där finns det inte plats för mig, verkar det som.

Allt inuti mig tynar bort och jag är bara en robot som jobbar om dagarna och inte vill något i övrigt. Känns väldigt väldigt konstigt. Och nu när jag sitter och skriver så här, så är det som att en liten liten låga flämtar till inuti mig ändå. Det finns något litet kvar där inne, en liten bit av mitt gamla jag som jag saknar så väldigt och som faktiskt glimtar fram lite. Frågan är bara hur jag ska få det att flämta lite mer och kanske flamma upp lite igen…

Shoppingångest i coronatider

Så. Barnen växer tydligen även fast det är coronastopp för övrigt, och nu har vi kommit till en punkt där dom faktiskt inte har några skor att ha på sig på gymnastiken. Adam växer dessutom som ett ogräs på längden, så snart är det bye-bye till alla byxor men inte än tack och lov. Har vi tur hinner han till sommaren och då är det shorts som gäller om han får bestämma, även om det är 10 grader och regnar småspik – det är ju sommar!

Men, gympaskor. Första tanken är att handla på nätet förstås. Andra tanken är att det blir et j*dra skickande fram och tillbaka innan man har hittat rätt skor så nä tack. Alla köpcentra står väl tomma nu ändå, så det borde väl funka att gå dit? Hörde mig för lite i göteborgsgrupper på facebook hur mycket folk det var ute om dom visste, och alla sa att det var väldigt tomt överallt plus att dom stänger 18 istället för 20 som dom brukar.

Så vi tog en tur till Frölunda Torg igår.

Ångest 1: Spårvagnen. Det går 3 linjer till Frölunda, en av dom går hemifrån oss. Jag sa till barnen att om det är för mycket folk på vagnen så tar vi nästa, men det var okej. Om folk hade spritt ut sig lite bättre hade det gått att hålla 2 m, men det var faktiskt inte möjligt.

Jag tryckte mig mot dörren typ för att hålla mig så långt bort från folk som jag kunde, men vad hjälper det när övriga inte alls bryr sig om att hålla avstånd, utan glatt kommer närmare.

Fruktansvärt ångestframkallande.

Foto: Göteborg Direkt

Ångest 2: Frölunda Torg. Jag tyckte att jag hade gjort research innan, och alla sa att det var väldigt lite folk där. Och det kanske det var jämfört med hur det brukar vara, men det var verkligen inte tomt eller ens i närheten. Och även här har folk inget vett när det gäller säkerhetszon – dom ställer sig tätt bakom i rulltrappan (och vad hjälper det då att jag har tagit 2 m till framförvarande?!), går nära i butiker och så vidare.

Skitläskigt. Jag är jätterädd för den här sjukdomen men ungarna måste ha nya kläder. Att beställa på nätet är väl bra, men med tanke på hur mycket folk det är i kiosken som är vårt utlämningsställe, så är det tveksamt om det är en bättre lösning.

Men. Det var nästan större trängsel (ok, trängsel är ett starkt ord här, det var verkligen ingen trängsel) på dom öppna ytorna/transportsträckorna än inne i butikerna där det var mer luft. Så vi fick köpt gympaskor, sommarskor, shorts, kalsonger och strumpor. Middag på McDonald’s, handsprit högt upp i handväskan och frekvent använt.

Så nu tänker jag sitta i karantän i 2 veckor igen för att se om jag blivit smittad. Och sen aldrig gå i ett shoppingcenter förrän det här är över, för nu klarar sig barnen över sommaren iallafall innan dom behöver nya skor igen för att dom har vuxit ur…

Det ÄR inte över än, ok?

Det är slitsamt att följa med i alla kurvor och grafer. Trots ett antal år på teknisk högskola där man får mer än sin beskärda del av grafer över allt möjligt, så har jag nog aldrig sett så många exponentiella kurvor på så kort tid som de senaste månaderna.

Känns bekant? Liggande stapeldiagram, den där kurvan som ska plattas till, och andra kurvor som skjuter i höjden, alla med olika fördröjning för att hävda olika länders duktighet eller brist på dito. Alla twittrare som ba ”Jag är ingen immunolog, men…” och som ser som sin självklara rätt att mena hur man bör hantera det här.

Och den amerikanske presidenten *tar mig för pannan* som väl slår alla rekord i dumhet, lögner och ignorans nu, värre än någonsin. Men men, det är ett helt hav mellan oss och honom, så what could POSSIBLY go wrong…

Men grejen är att vi inte vet hur vi ska hantera det här. Vi har alla hittat någon slags vardag där vi inte träffar människor (okej, låååångt från alla, det är trångt på uteserveringarna i vårsolen har jag förstått), det känns som att det är det vanliga nu, och då börjar man slappna av.

Jag skriker inte åt mina barn att tvätta händerna varje dag dom kommer hem från skolan längre (vilket jag borde, för dom är i den åldern då dom inte gör något dom inte blir tjatade på), jag har till och med varit i en affär förra lördagen med alldeles för mycket folk i, väldigt ångestfyllt, och idag tänkte jag tanken att ”Man kanske ska åka in till kontoret någon dag”.

Sen hade jag telefonmöte med några kollegor, där E berättade om sina två vänner i 50-årsåldern, båda vid mycket god fysisk hälsa, som just dött i Covid-19 efter några dagar på sjukhus. Och då kändes det inte så viktigt längre att komma in till kontoret.

Norge öppnar småskolan efter att dom sett att det funkat i Sverige (tack för att vi får vara försökskaniner 🙂 ), amerikanska stater öppnar en massa igen för att dom menar att det är deras individualistiska rätt att få röra sig som dom vill och att det är kommunistiska och socialistiska terroristmetoder att beröva dom deras frihet.

Va fan säger man.

Ingenting, antar jag.

Så jag kryper ihop i mitt lilla hus igen, lämnar mitt bidrag till samhällets överlevnad genom att fortsätta att träffa de andra tre i min familj och ingen mer än det, och inser att jag trivs rätt bra med det.

Jag vet inte vad det är för fel på mig; jag tycker det är jätteskönt att sitta hemma och jobba, ha kollegorna på Skype, mail eller telefon, hålla möten nästan som vanligt, planera verksamheten som vanligt…allt är som vanligt, förutom att kontoret är i köket (noll resväg till jobbet och jättevacker utsikt – yayyy!) och jag inte får åka runt i Europa som en del av mitt jobb längre (buuu). Jag gör färre utskrifter på skrivaren (=0 eftersom vi inte har någon skrivare hemma…) vilket väl är bra och räddar några träd, och så läser jag om glada maneter i Venedig. En liten happy-story trots allt elände.

Ja åsså dom där studenterna som menar att dom är berövade det största ögonblicket i sina liv när dom inte får stå fulla på flak och sjunga….och som skickar ut budskap på skolor om att dom ska trotsa förbudet att samlas. Vaf*n har dom för pulver i skallen – tänk liiiite större än dig själv någon gång….tänk på…din farmor tex?

 

Historiska fynd bland allt skräp

För ett antal år sedan lät vi en bekant bo i vårt hus. Hon hade det tufft, behövde en tillflyktsort för sig och sina två barn från en våldsam man och hade det allmänt knackigt. Vi bodde i Oslo då, så visst kunde hon bo i vårt hus. Hon behövde inte betala hyra men skulle stå för alla fasta utgifter (eftersom uppvärmningen här nere kostar FLÄSK) och ta hand om hus och trädgård så som man gör när man bor någonstans.

Det var i all välmening, men det var inte så bra gjort av oss. För huset alltså, för henne var det nog bra. Vi var nere några gånger och hälsade på, och insåg att hon gjort vårt fina gamla hus till en sopstation. Allt skräp som någon ville bli av med och la ut på typ Blocket eller olika gratisbytargrupper på Facebook räckte hon upp handen på och tog emot.

En gammal lekstuga, en trasig vattendispenser, oändligt antal trasiga maskiner, leksaker och prylar som hon väl tänkte laga och få användbara igen. Helt utan självinsikt om sina kunskaper/förmågor på området.

Inlagt en bild för att ge en aning om hur det såg ut. Ser det plottrigt ut? No shit – så här var det i varje rum. Tänk tanken att hålla rent i det här, och man inser snabbt att det är omöjligt. Barnen på bilden är mina egna, så jag hänger inte ut någon annans ungar…

Bara för skojs skull var jag tvungen att ta samma bilder igen men hur det ser ut nu. Det är ju uppenbart att vi inte är några städfreaks, men det är ändå en viss skillnad.

Ungarna är på ungefär samma ställe som dom var då, lite roligt 🙂 Det ska sägas att vi ändrat layouten där köksbordet är och tagit ner en vägg, vilket såklart gör att det ser lite mindre trångt ut bara av det

Men iallafall, en jävla massa skit samlade hon på sig under tiden hon bodde här, och fascinerande stora mängder av det lämnade hon kvar när hon flyttade. Det var flera år sen nu, men vi har kört lass efter lass av hennes skräp till tippen och sorterat och hållit på. Fy fan.

Fast i ett hörn av lagården har det stått några lådor väl inträngda bland vinterdäck, ved och annat. En sista pandoras ask från henne där vi inte vågat lyfta på locket av rädsla för vad som ska välla ut. Men nu kunde vi inte vänta längre – när vi rivit väggar måste vi hitta andra ställen att lägga saker på, och det var helt enkelt rätt tillfälle att riva ut det.

Och det var faktiskt inte bara skräp. Ganska mycket dock, men det räcker gott och väl med en tur till sopstationen den här gången.

Det var inte bara skräp, en hel del saker var en resa i tiden; gamla GöteborgsPosten från november 1956 om oroligheterna i Suez, svartvita fotografier i ramar, mögliga Lilla Katekesen och andra skolböcker och varukataloger från början av 1900-talet och en del gamla redskap för att spinna (tråd alltså, inte sitta på en cykel i ett svettigt rum tillsammans med 20 andra), karda och behandla ull mm.

Bland de mer solida grejerna fanns en ostpress daterad 1807 som tillhört en MN (ja jag trodde först att det var en äggostform, men lite snabb google-sökning gör att man hamnar här). Om man vill drömma lite kan man tänka på att den har varit här hela tiden (dvs inte L’s skräp som hon dragit hit) och att M står för Marje, som gården är uppkallad efter, för vårt hus heter visst Marjes Gård i rullorna, och då får ju formen ett stort värde. Men det känns inte så troligt att den tillhört Marje, eller ens att den varit här sen 1807. Den är sprucken och har inte mått så bra av att ligga oömt vårdad under (sannolikt) många år, så den går tyvärr inte att använda. Annars hade det varit extremt coolt att pressa ost i en två hundra år gammal form…Eller i mitt fall – göra egen tofu, då behöver man en ostpress!

Av det mer moderna slaget var askarna för cykelreparationsgrejer (tomma så när som på en liten gummilapp) som A snabbt googlade upp och såg att man fick 120 kr för en rostig och eländig, så vår måste ju vara värd MINST 200 kr. Fast det förutsätter ju att man vill sälja den, vilket jag inte vill.

Medicin i urgamla burkar som det knappt går att se vad det står på, fina glasburkar ”Konserveringsburk Surte” som tyvärr inte har sin klämma kvar på, så de funkar nog inte så bra för konservering, men till att förvara surdeg i är de utmärkta. Märk A’s glädje när jag sagt att vi kan ha surdeg i dom och han ser på locket att dom är för sur-te….och besvikelsen när jag säger att Surte är ett samhälle norr om Göteborg…

En hel del fina gamla grejer mao; burkar och lådor i gott skick behåller vi. Tre ljuslyktor som vi hittade pryder numera köksbordet, ostformen får vi se vad vi gör med.

Nere i Åsa igen

Ja jag vet att man inte ska resa, men när det är ett ställe vi bor halvtid på under vår/sommar-halvåret så betraktar jag det som en bostad, inte ett resmål. Så jag och Hannes åkte ner i torsdags för att fortsätta hålla oss undan folk.

Och jag tror det går ganska bra för mig att hålla mig undan. Sedan 15 mars har jag träffat en handfull människor förutom min familj, och det är folk som jobbar på Apoteket, Hemköp och Repris (en second-handbutik i vårt kvarter), fler än så har jag inte träffat. De gånger jag varit på dom ställena är ytterst få, och bara på tider då det varit väldigt få människor där i övrigt. Typ 21:30 på Hemköp och liknande.

Så jag känner mig ganska trygg på att jag gör det jag kan för att hålla min del av avtalet med sjukvården – den att dom går till jobbet om jag stannar hemma. Hemma är sedan 2 april Åsa mao, och här tänker jag stanna i överskådlig framtid, iallafall juni ut om min arbetsgivare låter mig ha hemmakontor så länge.

Hemmakontor ja. Så här ser det ut:

Ja det blev ju ett pusselläggande också för att ha något att göra på lediga stunder. För det mesta är pusslet ihoprullat och ligger fint på ena änden av bordet, men det här är min sysselsättning den närmaste tiden på lediga stunder!