Järnbrist

Att inte äta så mycket kött har sina baksidor – att det är lite mer krävande att få i sig järn till exempel; ett ämne jag redan har lite lite av i kroppen. Så i söndags small det till och jag fick stappla hem efter gudstjänsten (som jag var tvingad att delta i som medlem i kören) med min oroliga åttaåring. Det är ju en ganska stor sak när mamman säger ”gå inte så fort” och pustar och flämtar hela vägen till spårvagnen (30 meter), och han var så gullig och klappade mig på handen och sa snälla saker.

Väl hemma däckade jag i sängen och lämnade honom åt sitt öde (dvs sina ljudböcker och en skål vindruvor, så det var inte illa) och somnade.

När jag vaknade två timmar senare av att det morrade i magen (klockan var två på eftermiddagen vid det laget) låg det en tallrik bredvid mig i sängen med en smörgås med ost på, några vindruvor och något som jag först trodde var tomatbitar men som visade sig vara några PimPim från något hemligt lager han har någonstans. Och världens sötaste lapp skriven på ett litet whiteboardark han har fått i skolan.

Det där ”här och här” syftar till att han lagt whiteboardpennorna och sudden i sängen också ifall jag skulle få lust att rita lite ❤

Vid tretiden gick vi till en klasskompis så Hannes fick leka lite, och jag gick hem och däckade i tre timmar igen.

Idag är det tisdag, tre dagar senare, och jag börjar kvickna till. Några järntabletter senare, många timmars sömn och en huvudvärk från helvetet plus allmän matthet börjar jag komma mig så smått.

Imorgon åker jag till London, och det vore väldigt skönt att inte sitta på ett flyg och må dåligt…

PS Hannes hade en teori om att jag kanske blivit dålig av att vara så många timmar i Hagakyrkan. Jag tror han är något på spåren där 😀

 

Vi spelar blomsterspel

För ett tag sen köpte vi ett spel som heter ”Svenska blommor” eller något liknande. Ett kortspel ungefär som Löjliga Familjen fast med blommor och deras familjer. Och nu när jag och Hannes var själva hemma fick vi lust att provspela det.

Blomsterspelet

Det gör sig sådär halvbra på två personer, men vi lät oss inte nedslås.

-”Har du några ur familjen Korgblommiga växter?”

-”Nej, har du några ur familjen Orkidéväxter?”

Och så håller man på. Vissa familjer är bara en, några är två, medan andra är 7-8 stycken.

Så samlar man på familjer och lägger ner i hög hos sig själv när man antingen fått alla i en familj, eller om familjen är fler än 5 stycken så får man lägga ner när man har 5 i den familjen.

Bilderna är ur den klassiska blomboken som ”alltid” har funnits (tror det stod i kartongen att den kom ut på 1950-talet) och är så himla fina.

Och självklart lär man sig något. Framför allt är varje kort en aha-upplevelse ”jasså är det DEN som är kabbeleka”, eller ”DET ogräset, heter det gulmåra”, och alla som är i familj med varandra där man ser att dom ju dessutom liknar varandra.

Nu har vi spelat det massor av gånger, och det är faktiskt ett riktigt kul spel (även om det inte är ett kulspel), som varmt rekommenderas av stor och liten.

Let’s Dance

Jag njuter av livet i skärgården (även om det är väldigt lite skärgårdsliv när typ allt vatten är bottenfruset, men jag är ju de facto på en ö iallafall…). Dagarna går i frisk luft, strålande sol, ganska svalt men ändå skönt. Vi halkar runt på frusna kärr för att fegismorsan inte vågar släppa ut barnen på havsisen trots att vittnesmål menar att den är 2 dm tjock, och vi har det kort sagt allmänt underbart.

Och så kommer kvällen. God mat, vin, barnen går och lägger sig. Och det är dags för Let’s Dance.

Jag som aldrig ser på linjär-TV eller för den delen streamar SVT i efterhand heller (även om Let’s Dance tydligen är TV4) får en crasch course i vad jag missar. Efter en kvart är det redan outhärdligt – godisskålen är tom, vindonken nästan tom (den var nyöppnad för en timme sedan) och jag ser kändis efter kändis som jag aldrig hört talas om passera revy i glittriga kläder och breda leenden.

Men jag ljuger lite. Jag har hört talas om några av dom – Britt Ekland, Gunde Svan, Claes Malmberg (dansar till temamusiken ur Madicken WTF?!) och Therese Alshammar. Och i och med det har vi kanske ringat in rätt väl vilken generation jag tillhör?

Förlossningsbloggare och förmodligen den PERFEKTA mamman. Foto: TV4

Jag tuppar av för första gången när en bloggerska (?) som fått pris som ”Årets Influencer” 2018 (Elle-galan) presenteras.

Hennes genombrott och hittills största merit är tydligen att hon livesände en förlossning där hon själv födde. I filmningen från dansträningen beskriver dom vilken känsla hon ska ha under numret – och givetvis är det ”kvinnans urkraft när hon föder” eller något liknande som hon ska uttrycka genom sin dans. I en cha-cha typ. Alla som gått igenom en vaginalförlossning har väl tänkt cha-cha medans det pågick?

Och jag kräks lite i munnen. Efter dansen kastar hon sig ut i publiken och gullar med sin bebis medan programledaren får vänta. Hon är säkert en fantastiskt driftig och högpresterande person, men hela paketet blir bara för mycket för mig. Hon är så otroligt kåt på den bild som ges av henne själv, och allt i hela programmet spelar med i det här, och det är så himla plastigt och obehagligt. Som en nedkokt essens av det värsta med vår lättsamma tidsålder, där det enda som betyder något är hur vi uppfattas av och säljs in till andra som sen ska köpa produkter för att försöka bli som den personen de dyrkar.

Fy FAN vilken skit! Och det har ca 1,8 miljoner tittare varje år i finalen och folk bara ÄLSKAR det. Det kommer dröja åratal innan jag ser det igen hoppas jag.

Britt Ekland anno 2018 Foto: Hänt

Strax får jag annat att fokusera på när Britt Ekland gör entré. Visst, hon har en fantastisk rörlighet som man ju bara kan drömma om själv när man är 75 år, men hon ser ju helt sjukt opererad och konstgjord ut, vilket tack och lov får mig att glömma allt om YouTube-streamade förlossningar.

Nu ser vi på golf, och hur långsamt och segt det än är så är det en befrielse. Halleluja.

Mitt största problem just nu är att förstå vidden av att ”man står med chip’en i motgräs” och vilka konsekvenser det kan ha när man tävlar i Houston Open

Noto Emoji Oreo 1f3cc 1f3fd 200d 2640.svg

Loppis på Nordhemsskolan

Av en händelse fick vi veta att det var loppmarknad på Hannes’s skola idag. Stressen över loppisarna på skolan i Oslo fick håren på armarna att resa sig, men så kom jag ju på att jag var oskyldig den här gången och bara kunde gå runt och titta och njuta.

Sagt och gjort. Vis av erfarenheten ville vi inte vara där kl 10 när dom öppnade, utan kom strax före elva. Och vi var inte ensamma.

Loppis på Nordhemsskolan
Klassrummet som för tillfället tjänstgjorde som ”Böcker och spel”-butik

Det var köer i korridoren för att komma fram till de olika klassrummen, som för dagen var omgjorda till elektronikbutik, leksaksaffär, sportutrustning och så vidare, och så vidare. Betalning med Swish såklart.

Hannes, som just fått ärva en kamera av mig för han vill börja fota lite, gick runt och såg mest ut så här 🙂

2018-03-25 10.33.03.jpg

Och vi fyndade. Jag som tycker att böcker är för jäkla dyrt till barn när dom läser dom några få gånger och sen ligger dom bara och skräpar (jo vi använder biblioteket frekvent, av just den anledningen), blev glad när böckerna kostade 10 kr/st, och ännu gladare när vi hittade 7 st. Grymt värt.

Det blev en handväska också (nej inte till mig), ett jättefint schackspel till Adam och nåt familjespel med Hagbard Handfaste som vi ska ta med ut till Orrö nu i påsk.

2018-03-25 11.49.41.jpg

Tutti makaroni: 180 kr. Sjukt värt.

Heja Lufthansa!

Ära den som äras bör, är lite av ett motto för mig. Har man gjort något bra ska man ha cred för det, så enkelt är det.

Min flygvärd för dagen är Lufthansa, och nu på andra benet (München – Larnaca) är det lunchservering. Halleluja redan där för jag var jättehungrig, men dubbelt halleluja för maten!

Kyckling med örtpotatismos och rotsaker (=palsternacka och morot), och det var JÄTTEGOTT! Kycklingen var saftig och mör (jag väljer att se det som något positivt och trycker undan alla tankar på antibiotikakycklingar för tillfället), moset var gott (lite skinn på får man räkna med) och rotsakerna var smask.

Till det fick vi det sedvanliga tråkiga brödet men dessutom en stooooor KitKat!

Gott (!) rött vin till när drickavagnen kom, och en stund senare är jag mätt och nöjd och inte lika irriterad över att mina Netflix-nedladdningar på datorn inte funkade offline. Men nästan. Jävla Netflix, dom ska inte äras…

Det kan ju lika gärna gå bra!

Rosa bandet

Under den tunga tid som varit de senaste dagarna med en cancer-döende kollega (som jag aldrig träffat men ändå…) har jag haft en hel del kontakt med F. Hon är läkare i ”vanlig klinisk medicin” men håller på och svänger över mot beteendesidan, plus att hon själv har en hel del erfarenheter i cancersvängen.

Bland allt det vardagliga pratet över en öl igår kväll fick jag svar på mina frågor som jag går och gror på, svar som jag som ingenjör klarar av att förstå i min fyrkantiga värld där frågor har svar (för det mesta). (Att F dessutom läst på Chalmers i några år innan hon bytte bana gör ju inget heller för då förstår hon hur ett sånt fyrkantigt mindset funkar)

Så svaren på mina frågor häromdagen är de här:

Om det är lika stor chans att få cancer i andra bröstet för mig som för vem som helst, varför ska jag då äta Tamoxifen? Då borde väl alla kvinnor äta det i förebyggande syfte?

Det finns läkare som menar att alla kvinnor borde äta Tamoxifen i förebyggande syfte. Den tar ner östrogennivåerna (=hormon) och östrogengenererade (inte särskilt läkarmässigt ord, men det här är min översättning…) cancertumörer är de vanligaste. Dessutom skyddar Tamoxifen mot äggstockscancer, som är riktigt nasty stuff.

I en värld av prioriteringar är det väl bättre att inte äta Tamoxifen och få bröstcancer igen än att få spindelvävsliknande cancer i livmodern och livmoderslemhinnan?

Nej. De två cancerformerna i livmodern är lätta att upptäcka med hjälp av vissa symptom (stora mellanblödningar tex) och ett snabbt prov hos gynekologen. Det är ”enkelt” att ta bort livmodern och cancern håller sig där och sprider sig inte ut i kroppen. Om man inte äter Tamoxifen ökar risken för äggstockscancer, som vi nu vet är riktigt nasty stuff.

Jag fick en massa andra bra förklaringar också på relaterade frågor, så TACK F för att du finns ❤ ❤ och orkar förklara. Jag fattar att det inte är så kul att vara läkare och alltid få frågor om folk som har ont i en tå eller rygg och vill få lite expertråd vid sidan av ”Du som är läkare vet kanske….”, men jag lovar att jag inte ska komma dragandes med sådant.

Det är ovärderligt att ha en vän som vet vad som händer i kroppen och hur saker hänger ihop, och jag tror inte min läkare på Sahlgrenska hade förklarat det bättre för hon känner inte mig och vet inte vilken information jag vill ha och kan hantera. Det vet F.

Tack för att du finns, nu ska jag gladeligen ta min medicin varje morgon.