Så otroligt deprimerande

Nu är vi nio månader in i Coronaeländet. Det har gått rätt bra för mig så här långt (Generation X, remember?) men nu börjar det bli ganska tärande. Under några veckor tidigare i höstas var jag på jobbet nästan varje dag och det var fantastiskt. Att sitta i riktiga kontorsstolar, att ha skrivbord i rätt höjd, att säga hej till de 2-3 kollegor som också var inne (på en yta dimensionerad för 100)…var något som man tidigare ryckte på axlarna åt men som nu ses som något exotiskt och halvt ouppnåeligt…

Jag har lagt en del tid på att fundera över varför det känns så miserabelt just nu – det här har ju funkat bra hela våren och sommaren, så vad har hänt?

Ingenting.

Och DET är hela problemet.

Ingenting har hänt.

Inga nya intryck, inga möten med nya kollegor, inga nya samarbetspartners att lära känna, inga byggen eller entreprenader att besöka, fan inte ens några externa möten så man får se nya lokaler. Och när det börjar betraktas som spännande att se andra kontor, ja då är man svältfödd. I september hade vi föräldramöte i klassen (man fick träffas då), och efter det var det några av oss som fick sån feeling av att träffas (på ett FÖRÄLDRAMÖTE!) så vi gick ut och åt en bit i närområdet och hade en jättetrevlig kväll.

Ja nä det är väl de intrycken jag haft sen i mars. Två. Och det räcker inte. Bristen på intryck skapar tristess, tristess gör att man scrollar sin mobil mer än nödvändigt, scrollande på mobilen ger bekräftelse på saker man redan vet (att Trump är dum och Biden snäll, att man ska hålla sig hemma för att undvika Corona och att det blir regn imorgon), dvs inget nytt. Till slut sitter man fast och fördummas sakta men säkert, hjärnan ruttnar och depressionen sätter in.

Filterpodden | Lyssna här | Poddtoppen.seOch där är vi nu. På nåt sätt stängs hjärnan av och förmågan att se möjligheter försvinner. Man glömmer sina hobbies – Sy? Nä, tråkigt. Skriva? Om vad, har ingen inspiration. Sjunga? Kören är nedlagd igen.  

En sak kom jag på. EN. Att lyssna på podcasts. Några har lyckats fånga min uppmärksamhet och haft den goda smaken att inte vara sådär babbliga och flamsiga, och just nu sträcklyssnar jag på Filterpodden. Och DÄR någonstans väcks den lilla gnistan igen. Viljan att berätta en historia, att förmedla något. Lusten att bli journalist eller i alla fall skribent som poppar upp igen, gamla drömmar som aldrig kommer förverkligas men ändå, bra att drömma.

Men mest av allt, lite liv. Ett fönster öppet om att det finns något annat där ute, utanför hemmakontorets fängelse, andra frågor som är viktiga och intressanta  (apatiska flyktingbarn, nya droger, José Gonzales, anti-5G-rörelsen), och något rör sig där inuti tack och lov.

Jag är inte helt död iallafall, det finns hopp.

Kontorkontor

Som bekant har det varit en rätt märklig sommar. Och vår också för den delen och lär väl bli i höst med. Många far illa av att jobba hemifrån och känner sig isolerade eller har det dåligt hemma. Jag är glad att jag bor i Sverige där vi inte har stängt ner så mycket, där barnen har fått gå i skolan och näringsverksamheter har fått hålla öppet. Jag är förstås ledsen över alla som har dött, men det verkar ju som att många av dom som rapporterats döda i Sverige med Covid-19 som dödsorsak egentligen dött av andra orsaker men dessutom haft Covid-19 och då fått det som dödsorsak.

Inte vet jag, jag är inte ens hobbyepidemiolog – vårens garanterat hetaste sysselsättning världen över…

Men att det är lite annorlunda just nu är jag helt säker på.

Nu i veckan har jag varit på jobbet 4 av 5 dagar, och förra veckan 2-3 dagar eller nåt också. Trots att jag älskar att sitta hemma och jobba och egentligen inte har något behov av ett kontor så är det skönt att träffa lite kollegor. Ja för det går inte att träffa många kollegor ens om man vill, eftersom det bara är 8-10 pers per våningsplan. Men det är trevligt att prata lite över de tomma skrivborden, och det är praktiskt att ha tillgång till två skärmar och skrivare.

Men det är också skönt att vara hemma. Trots att min jobbpendling består av 15-20 min på cykel så känns det tydligt att dagarna blir mycket stressigare när jag måste ta mig till och från jobbet än när jag jobbar hemma. Vad ska då inte dom tycka som har en timme enkel väg?

Kaffet hemma är godare också. Men man jobbar för effektivt när man är hemma, det är inte heller bra. Man skippar alla pauser, kan liksom inte med att gå och lägga sig på soffan en kvart mitt på förmiddagen, medan man utan att tveka kan sitta i en soffa på jobbet och prata strunt med sina kollegor i en kvart då och då utan att känna dåligt samvete. Men hemma gäller andra regler. Jobba jobba jobba, möte, jobba, kort lunch, jobba jobba, och så slut. Och efter en sån dag är man generellt rätt slut, så kvällarna blir det ofta inte så mycket med.

Allt är helt klart annorlunda och det tar tid att anpassa sig.

Börjar springa (igen)

Sent omsider den här sommaren har jag kommit igång med att springa. Igen.

Precis som SOMLIGA är experter på att sluta röka (”Jag kan sluta när jag vill, jag har slutat MASSOR av gånger” är ett av mina favoritcitat <3) är jag expert på att börja motionera. Helst springa, men gym kan jag också börja gå på lite då och då. Problemet med gym är att det fort blir väldigt dyrt när man bara börjar och aldrig fortsätter, så där är springa bättre.

Garmin 405. En traktor.

Den här sommaren har jag dessutom dammat av min gamla Garmin pulsklocka som jag köpte anno dazumal cirkus 2010 eller så. Den är som en gammal traktor bland räserbilar, men jag har gett mig tusan på att den ska funka och det ska gå bra, gammal är äldst och allt sånt där. Men faktum är att den har en del avigsidor med sig.

Som att den till exempel med högst varierande liv och lust mäter hur långt man har sprungit eller i vilken fart. Två parametrar som det är rätt käckt att ha lite koll på när man springer. Ja för jag kör Runkeeper på mobilen samtidigt som jag kör pulsklockan bara för att ha lite att jämföra med.

Från början hade jag Garminklockan som säkerhet och Runkeeper som experiment för Runkeeper var så himla instabilt medan klockan var stadig och trovärdig. Men nu har det helt märkligt svängt över på nåt konstigt vis och det är Runkeeper som står för stabiliteten och pålitligheten, medan Garmin 405’an ger osäkra resultat.

Ett exempel: Idag sprang jag 3 km (i ösregnet klockan åtta på kvällen, ja ni kan applådera nu tack), en liten runda i Slottsskogen. Visserligen hade både klockan och appen ganska lik uppfattning om min genomsnittshastighet, vilket de inte brukar, men klockan hittade inte GPS förrän jag var en bra bit in i Slottis, och när jag kommit halvvägs och vände tillbaka tappade den kontakten helt. Fullständigt värdelöst.

Om man försöker hålla lite koll på hur fort (=sakta) man springer och vill se till att hålla jämn takt – eller för den delen ojämn och springa fort vissa sträckor, är det grymt bra att ha en klocka eller app. Men när appen vägrar koppla ihop sig med pulsbandet får man inte med pulsen, men bandet funkar ihop med klockan…

Lösningen kan vara att uppgradera sig på pulsklockefronten. Det kostar pengar. Eller så kan man använda en annan app som gillar pulsbandet bättre, dvs Polar. Men i Polar-appen finns inte programmet jag följer, det finns i Runkeeper, och Runkeeper gillar inte när man kör andra appar samtidigt, då vill Runkeeper stänga ner sig och det är inte heller bra.

Då kan man byta program till ett som finns i Polarappen. Eller köpa en ny pulsklocka som har träningsprogram inbyggda i sig och mäter pulsen direkt på handleden från baksidan av klockan, och från den kan man spela musik också, dvs man slipper helt ha mobilen med sig. Vilket är käckt nu i en värld där mobiltelefonerna börjar likna tablets i storleken och är lite byngliga att ha på armen, måste medges.

Eller så skiter man i allt sånt och går bara ut och springer. Men jag känner mig själv; utan teknik är det inget roligt, och jag kommer bara slöjogga.

Och jag har ju faktiskt hållit på i 6 veckor nu, så snart kommer den tiden då jag brukar börja tröttna på det där med att springa, och känna ”jag kan det där nu, jag behöver inte gå ut”. Då kanske pulsklocka känns som en onödig investering…

Då är det nära till nyår och dags att skaffa gymkort och börja gå på gym igen!

Norsemen

Jag fick reklam i Netflixappen idag, om typ ”du borde även gilla”… Något som jag alltid bläddrar bort, och så även den här gången.

Men så sitter jag nu i soffan med A och vi ska välja vad vi vill se, han skummar förbi just det programmet som jag blivit tipsat om av Netflix bara för några timmar sen. Amazing, eller hur?! (Ska väl inte nämna här att det var mitt konto på Netflix som han var inne på, och det kanske inte heeeelt var en slump att just DET programmet kom upp på båda ställena?)

Men iallafall, Norsemen blev det. Jag trodde det var någon vikingahistoria med magiska krafter och bla bla som det finns miljoner av på Netflix, men okej då.

Det visar sig att det är en norsk parodi på allt vad vikingaserier heter. Norska skådespelare som pratar riktigt dålig engelska med stark norsk brytning (och det är meningen), en historia som blandar nutida jobbsnack, parrelationer med traditionell vikingastory på bästa sätt, flera av Norges bästa skådespelare och bara jääääätteroligt. Kanske ännu roligare för oss som bott i landet ifråga i många år och ser fler dimensioner i det än vad den genomsnittlige svensken gör. Men roligt för alla.

Se den!

Rädda fikonet!

I Åsa har vi en fikonbuske som är ett arv från min mammas hus i Orminge. Fikonet bodde i en stor vit kruka på hennes och T’s inglasade veranda, och gav massor med frukt varje år. Så när huset såldes och pendlarlivet Hälsingland-Cypern började så fick jag det här fikonet. Yum, tänkte jag och satte ut det mot solig södervägg nere i Åsa.

Men fikonet gillar inte att bo ute i den svenska sommaren. Eller vintern heller för den delen. Det överlever och ser ut att må bra, och det kommer en del frukt varje år, men i det här hemska klimatet vi har är det aldrig tillräckligt varmt för att fikonen ska hinna mogna innan hösten kommer.

Ja förutom sommaren 2018 då när halva Sverige brann upp, men då blev det inget heller för att vi inte vattnade tillräckligt. Tänkte väl att det knappt skulle behövas med tanke på att dom växer nere på Cypern utan att få en droppe vatten mellan april och november, men det funkar kanske inte likadant med nordiska fikon…

Anyway, för att hjälpa den här stackars busken lite på traven investerades det i ett växthus. Eller snarare en liten plastkuvös i pocketformat, precis lagom stor för att rymma fikonet och två andra plantor som behöver skyddas lite extra. Det var en stor investering, 229:- på Biltema, och det här mina damer och herrar är kvalitet som känns ut i fingerspetsarna, det här är ett växthus som kommer hålla i åratal. Om det inte blåser bort, vilket grannens tydligen gjorde och hittades långt ute på åkrarna.

Men det blir en annan historia. Nu håller vi tummarna för fikonbuskens vällevnad.

Göteborgs Stad försöker få oss att gå mer

Det är mycket prat just nu om att coronapandemin inte på långa vägar är över. Att vi väntar på nästa våg, att det definitivt inte är över, men att alla börjar tröttna på restriktionerna. Restriktionerna som i ärlighetens namn inte är så hårda för tillfället, så de bör inte vara något problem att följa dom. Men jag ser ju hur jag själv börjar tulla lite på de gränser jag tidigare satt upp för mig själv – jag har åkt buss en gång, spårvagn fyra gånger (sen i mars alltså, inte per dag), och jag har träffat kompisar både hemma hos oss (utomhus) och hemma hos dom (inomhus). Så det finns anledning att bli påmind.

För att inte vara nära varandra och för att låta cyklarna bre ut sig lite mer i stan har Staden gjort lite insatser. Dom låter cyklarna bre ut sig mitt i gatan med fina, tydliga blå linjer och bilarna får maka på sig, mycket trevligt tycker jag.

De har också ställt upp skyltar som visar hur långt det är att gå i olika riktningar – antal minuter, inte meter, och dessutom har Västtrafik gjort om spårvagnskartan så den visar sträckningarna som vanligt fast med antal steg istället.

Enligt den kartan är det ca 4600 steg hemifrån och till jobbet, vilket stämmer ganska så precis, så man kan väl anta att den stämmer på övriga sträckor också. Bara att ta på sig skorna och ge sig ut och kolla!

Heja livet i stan!

Trots att det är fantastiskt skönt att vara nere i Åsa ute på landet, med får som bräker i hagen bakom huset och havet 5 min gångväg bort, så är det varje gång lika underbart att komma in till stan igen och vara här. Jag är som ett barn, eller en guldfisk kanske;

Innan: ”Nej jag vill inte in till stan, det är så skönt att vara här nere i grönskan”

När jag kommit in till stan: ”Ååå det är så skönt att vara här inne i stan och inte få lappsjuka” och har helt glömt bort att jag nyss inte ville in över huvud taget.

Så nu är utsikten över uteplats, rabatt, grönt gräs (well, inte så grönt längre efter all torka, men rent principiellt är det grönt) och bräkande i fjärran utbytt mot det ljuvligt vackra röda Karlsson-på-taket-hustaken, utsikt över husen uppe på Raketgatan och den gigantiska kastanjen på Linnégatans innergård. Och jag är såååå lycklig.

Det där med caféliv får sig ju en törn i dessa dagar, men när en kollega undrade om vi inte skulle ses på en snabb kaffekopp på Bar Italia här i närheten så kunde jag inte säga nej. Så nu har jag brutit mot mina coronabegränsningar och suttit vid samma bord som två andra som jag inte träffat på ett tag. Och ja, jag är lite skraj efter det, men guuuud va trevligt det var, och vad normalt det kändes. Det ska sägas att det över huvud taget inte var trångt där inne tack och lov, men ändå…

Och sen uppför backen och hem igen. Och fasen va fint Linnéstan är ändå!!

Skansen Kronan tornar upp sig bakom Linnégatan och det lilla märkligt ensamstående gröna huset. Undrar hur länge det får stå där utan att någon vill bygga runtomkring. Eller, vem är det som bor där och äger marken som lyckas hålla det så ensamstående?

Uppe på backens topp och blickar ner över Övre Majorsgatan. Så himla fina hus här uppe, och fina balkonger med sol hela dagen. Raketgatans grönska i fjärran

Älskar Göteborg!

Konstigaste färdiglagda pusslet jag sett

Så, 3000-bitarspusslet med en bild som ska vara från San Fransisco (det tror jag inte det är) är färdiglagt för några veckor sedan. Beklagar blänket men det är inte lätt att ta kort i mörkret med kökslampor som ljus och pusslet har en lite glansig yta.

Ok så det är färdigt. MEN. det stämmer inte. Ungefär mitt i pusslet är det två bitar som saknas.

Det är sånt som händer, bitar försvinner, pusselmattan håller inte tätt. Om vi dessutom använde dammsugaren i det här hemmet hade man kunnat skylla på den och att man råkat dammsuga upp bitarna. Nu är inte det ett tema riktigt, så det får falla tillbaka på tidigare alternativ.

Problemet är bara att jag har två bitar över ändå…som jag inte har någon plats för…

…och dom ser över huvud taget inte ut som det som det är hål för…

Tittar man noga på biten som ligger mellan de två hålen, så ser man att den inte riktigt stämmer i formen. Det är mao ett fel här någonstans, men ett helt pussel på 3000 bitar suddig bild (det här är det fulaste pussel jag någonsin lagt) där man ska identifiera några bitar som ligger fel någonstans är inte det lättaste.

Förmodligen är det ett större systemfel, och det hade nog synts bättre om jag kunnat vända pusslet uppochner och se ojämnheterna på baksidan. Men det kommer aldrig att hända. Jag har konstaterat mig besegrad och tänker aldrig lägga det här kassa KASSA Clementonipusslet igen.

 

 

 

Pusselterapi

Så jag började med ett nytt pussel. Jag har lagt om de pussel jag har så många gånger nu så det fick räcka och jag köpte mig ett nytt. Påhittat San Fransisco-motiv som såg fint ut på nätet men som visade sig ha en bedrövlig kvalitet.

Jag frångick principen att köpa Ravensburger-pussel, egentligen bara för att alla var slutsålda, och det blev ett Clementoni istället. Alltid lär man sig något nytt, tänker jag.

Och det har jag gjort, nämligen: Köp inte Clementoni, håll fast vid Ravensburger. Mycket bättre fotokvalitet och bättre pussel med bitar om inte faller isär hela tiden.

Fotot är av kass kvalitet och blir väldigt suddigt när det är utsmetat på 3000 bitar, så det är rätt tråkigt att lägga det.

Men, skam den som ger sig, så jag håller på. Började på allvar i tisdags, då såg det ut så här; lite spridda skurar, kanten lagd, börjat lite på spårvagnen och bilen samt den väldigt reflekterande marken och lite himmel.

Några dagar senare ser det ut så här:

Det tar sig så sakteliga, men nu måste jag börja antingen med den bruna husfasaden till höger eller till stadsmotiven i mitten. Svårt val, båda känns ganska trista.

Så var man riksskurk i hela världen

Läser på tidningarnas sidor att länder öppnar upp för turism igen – men inte för svenskar. Våra grannländer ska öppna upp sina gränser för varandra – men inte för svenskar. Vi är allmänt på tapeten i diverse talkshows (bla i de två senaste avsnitten av Bill Maher show), i utländska nyhetsmedia och lite otippat är vi poppis hos amerikanska kokosnötshögern. Föga smickrande.

Alla menar sig veta att strategin i Sverige är att vi strävar efter flockimmunitet, att vi lever loppan precis som vanligt  och att alla umgås, friserar sig, går på gymmet och kramas precis som vanligt, och då är det väl självklart att så många har dött i Covid-19 och att vi kanske får skylla oss själva?!

Men guess what – det är inte riktigt så det är. Jag vet bara två saker vi gjort annorlunda än våra grannländer, och det ena är att skolorna för barn upp till och med nionde klass varit öppna hela tiden. Det sågs först som konstigt (jag tyckte också det var jobbigt att skicka barnen till skolan, men tvingade mig själv att lita på våra läkare och vetenskapsmän), men nu börjar andra länder också mena att skolbarn inte verkar sprida smitta och att det kanske var förhastade politiska beslut att stänga dom från början. Det var ju skönt.

Det andra är att vi inte stängt ner alla företag fullständigt. Dvs restauranger, frisersalonger mm har fått hålla öppet. Det har knappt varit några kunder hos dom, men dom har iallafall haft en chans att överleva. Och det verkar dom göra också, iallafall fler än vad som hade överlevt en total nedstängning.

Och ändå har vi så många döda per capita, trots att vi håller oss hemma och tvättar händer till förbannelse. Vad f-n är det som händer?!

Om jag förstått det hela något så när så har det varit stora brister i säkerheten på våra äldreboenden, och det är där de allra flesta av alla dödsfall inträffat (källa på det? Vet inte, men jag läser bara DN och SVT.se, så någon av dom). Dom har varit dåligt förberedda, och en längre tids nedskärning i Sverige inom krisberedskap har visst fungerat som en japansk sjö här (fast på ett dåligt sätt, för när bristerna visat sig har vi inte haft någon möjlighet att åtgärda dom snabbt nog).

Det är alltså inte nödvändigtvis Sveriges val att hålla skolor och affärsverksamheter öppna som är problemet och orsaken till att vi har så många döda, utan politiska beslut bakåt i tiden som gjort oss dåligt förberedda för en sån här situation. Och jag tror att vi orkar hålla på med det här levnadssättet ett bra tag till, vilket man inte kan säga om andra länder som stängt ner totalt och där befolkningen håller på att gå bananas över att vara hemma hela familjen jämt jämt och som nu börjar öppna allt istället.

Det ska bli väldigt spännande att se om ett eller två år hur olika ekonomier återhämtat sig, hur smittspridningen i alla länder utvecklat sig, och när vi vet hur alla mäter kunna jämföra siffror och verkligen lära oss något av det här.

För jag har väldigt svårt att tro att tex Kina gick ner till noll döda bara sådär.

Det blir en spännande höst, och jag kommer inte ändra mina levnadsvanor i första taget. Nä, hemmakontor, matinköp sent på kvällen och i övrigt en mycket stillsam tillvaro hemma.