Jag blir så provocerad

Här gör man vad man kan för att bidra när Folkhälsomyndigheten säger att man ska hålla sig hemma och inte träffa folk. När jag kom hem från Cypern satt jag helt ensam nere i Åsa utan min familj i en vecka och träffade inte en människa. Jo jag hämtade pizza en gång, inte för att jag behövde maten men för att det skreks så mycket om att man skulle stödja sina lokala restauranger (och här i Åsa har vi bara tre…) så då köpte jag pizza och hämtade. Helt poänglöst, dom hade jättemycket folk där så jag hade gott kunnat skippa det, men det var i all välmening och jag visste ju inte förrän jag kom dit att det var fullt med folk.

Jag jobbar hemifrån, går inte ut annat än till Apoteket och Hemköp. Nåväl, Apoteket har jag varit på 3-4 gånger för att hämta ut recept men där glömde jag först att ta med leg, nästa gång hade dom datorhaveri och kunde inte expediera recept, tredje gången var min medicin slut och tillslut fjärde gången (igår) fick jag ut det jag behövde. Så det var bara menat att bli ett besök.

Så läser man om folk som åker till Åre. Friluftsliv i all ära, jag är själv ute och motionerar mycket mer nu än annars, men trängas i liftköer och på After Ski?! Gör hellre saker som man gör väldigt få personer; åk längdskidor, gå uppför och åk ner (Randonnee) men undvik att vara med och bilda folkmassor. För övrigt kan jag inte fatta att After Ski och annat var öppet SÅ länge som det var, när kommunen själv bad att dom skulle stänga en hel vecka innan dom faktiskt gjorde det, men det var väl pengar som styrde gissar jag.

YB Södermalm på Twitter igår 27 mars

Okej, Åre har stängt, gästerna har åkt hem. Men övriga landet är väl ändå ödsligt på krogfronten om kvällarna? Oh no, så verkar det inte vara. Jag ser många inlägg i sociala medier där folk frågar efter trevliga restauranger med mycket folk, och när dom får motfrågor om ”är det verkligen smart att gå ut” så svarar dom att ”men man kan ju inte sluta leva!”.

Nä det kan man inte, men man kan tänka ett steg längre och tex gå till restauranger där det är glest med folk eller ta take-away – inte medvetet söka upp folksamlingar. Bara för att man är 35 år och odödlig betyder det inte att alla andra är det, och jag blir så jävla provocerad av hur folk inte tänker längre än så. Att så många bara tänker att dom själva ska fortsätta sitt liv som vanligt.

Sen har vi ju dom virala tanterna i Östermalmshallen, sannolikt 80+ som bara MÅSTE ha sin rökta ål. (Var inte ål utrotningshotat förresten? Det finns säkert en sort som inte är det) Skönt för dom att dom är friska, men det kanske inte alla andra som är där inne är.  Det är helt otroligt hur världsfrånvända dom är som dels är i en saluhall fast dom är gott och väl över 70 och ska hålla sig hemma (dom också), dels säger att dom inte tror att smittan har kommit hit än (Stockholm är väl fortfarande epicentrum i Sverige om inte jag sett fel, men hon menar kanske Östermalm?) och sen en som menar att ”jag är generellt väldigt frisk av mig” och att det är anledning nog till att inte hålla sig hemma.

DET HÄR ÄR INTE SOM VANLIGT, hur har dom undgått att märka det?? Jag har skrattat så jag gråter åt det där klippet, men jag ska låta bli att lägga ut det, dom har sannolikt lidit tillräckligt redan för sina uttalanden.

Vi har ett kollektivt ansvar att hålla oss undan i mesta möjliga mån. Bara för att man själv är frisk betyder inte det att man kommer fortsätta vara det. De flesta av oss kommer få Covid-19, och de flesta av oss kommer överleva det, men alla dom som inte kommer göra det? Hade det inte varit bättre att dom sluppit få det från början?! Det är våra mammor och pappor, farmödrar och morfäder vi snackar om här. Jag vill iallafall ha mina kvar så länge som möjligt, det är säkert.

Sen tänker jag att om vi i Sverige nu fortfarande får lov att gå ut, vi får gå på caféer och restauranger, vi får motionera utomhus och gå promenader – kan vi då inte använda det förtroendet med förnuft? Om vi inte gör det och smittan galopperar även i Sverige står vi kanske där helt plötsligt med poliser som patrullerar gatorna för att se till att vi håller oss inomhus. Och det vill iallafall inte jag.

Snälla alla, följ rekommendationerna från FoHM…

Heja Generation X, äntligen är det vår tid

För ett tag sen kom en rolig artikel ut på UpWorthy, som refererade till att vi nu skulle stanna hemma (social distancing ni vet) och inte träffa folk, och hur generationerna hanterar det här. I all korthet var deras slutsats att Boomers och Millennials över huvud taget inte kan hantera det men att Generation X är byggd för det här och nu är det vår tid att glänsa 🙂

GenX är den lite bortglömda, inklämda generationen mellan (Baby)Boomers (ungefär 1944-1964) och Millennials (ungefär 1980-1994).

GenX är nyckelbarnen, den första generationen där båda föräldrarna arbetade utanför hemmet, skilsmässogenerationen (inte många av mina jämnåriga som har gifta föräldrar) som när föräldrarna bildade nya familjer fick bonussyskon till höger och vänster och anpassa sig och gilla läget. Vi hade ingen daytime TV att underhålla oss med när vi var hemma från skolan,  utan var rätt bra på att underhålla oss själva. Vi hade inte heller internet förstås, utan det kom när vi var vuxna men fortfarande så unga att vi kunde hänga med i den nya tekniken.

Det är det någon i alla tweets’en under artikeln som påpekar också – vi är generationen som både förstår den nya tekniken och kan leva utan den. Fast fn vet om jag hade klarat mig utan mobilen… ingen regel utan undantag antar jag. Vilket jag för att undvika att få kränkta millennials att skrika Boomer åt mig, verkligen vill understryka: Ingen regel utan undantag.

Så nu är det vår tid! Vi har inget behov av att träffa folk, vi önskar redan att vi kunde jobba hemifrån jämt och vi anpassar oss när hela familjen blir instängd i samma lilla bostad. Social distancing är vår grej.

Själv njuter jag ohämmat av att äntligen få lov att jobba hemifrån jämt. Jag har inget som helst behov av att vara i samma lokal som mina kollegor – vi jobbar ju ändå inte tillsammans mer än 2, högst 3 personer, i övrigt har man hos oss sitt jobbnätverk på distans i vilket fall.

Sök på #GenX på Twitter ifall du är jämngammal med mig. Hög igenkänningsfaktor utlovas 😀

 

Isolationen är över (för den här gången?)

Så kom då dagen då maken tyckte att ”Behöver du verkligen vara i karantän längre?” Vad ska man säga? Vad är sanningen? Ingen vet, är väl närmast sanningen. Jag förstår att han vill att jag kommer så han slipper laga mat varje dag (ingen av oss är förtjusta i vardagsmatlagningen – men vilken förälder är det?), men hur var det nu med det där ”två veckor i karantän”?

Jag är så himla laglydig. Om någon överhet av något slag säger att alla ska göra på ett visst sätt, så gör jag det. Är det röd gubbe så går jag inte över gatan – för det får man inte. Eller, okej, det gör jag numera, men jag tänker varje gång jag gör det att ”jaha nu får du skylla dig själv om du blir överkörd”, och om det kör förbi en polisbil där poliserna ser att jag går mot rött så skäms jag. Jag vet att dom struntar fullständigt i vad jag håller på med, men auktoriteten som kommer med polisbilen räcker för mig.

Så när vi nu har en rätt speciell situation där man ska vara i två veckors karantän om man varit utomlands (eller är det fortfarande bara Italien osv som gäller?) och mitt agerande handlar om liv och död för somliga – ska man verkligen bryta det då?

Jag ringde Previa som är vår sjukvårdspartner på jobbet. Förutom att hantera sjukskrivningar man man få sjukvårdsrådgivning där, och möjligheterna att komma fram där är väl bättre än på 1177 antar jag. Den snälla sjuksköterskan som svarade hade inte mycket mer information än vad de flesta har – inte så konstigt kanske när det ändrar sig så snabbt, men det hon sa var intressant.

Hennes kontrollfråga var om jag varit sjuk. Ja, väldigt förkyld måndag-onsdag efter att jag kom hem, sovit ganska mycket, mycket huvudvärk. Ingen hosta, inga lungproblem utöver den vanliga astman, frisk torsdag-fredag helt utan de tidigare bekymren.

Då var hennes resonemang att ”eftersom du varit sjuk redan sedan du kom hem och blivit frisk, så bör det nog vara ok att du åker till din familj när du varit frisk i två dagar”. Att hon slänger in lite ”bör”, ”nog” och säkert några fler mjukisar som jag glömt är okej, det finns ingen som har klara besked i dessa dagar. Men hon byggde sin slutsats på just det att jag redan varit sjuk, även om det kunde varit vilken förkylning som helst som man gärna får när man flugit.

Så imorgon ska jag träffa dom andra för första gången på två veckor och därmed bryta min (självvalda) isolering. Det ska såklart bli underbart att träffa dom igen, men det är otroligt vad bra jag trivs i mitt eget sällskap också…

Det finns ändå något fint i det hela

Det är en ganska konstig tid just nu, som verkligen visar människans förmåga att anpassa sig.

Att från en vecka till en annan få miljontals människor över hela världen att ändra sin vardag och helt plötsligt jobba hemifrån (hej nätkapacitet!!), avboka alla resor, sluta träffas och istället handla toapapper som galna – det är lite av en bedrift. Många är isolerade och ensamma (alla är inte som jag som njuter av att vara ensam med mig själv), många behöver hjälp med att handla, och många bör inte gå ut ens för att dom ingår i riskgrupperna.

Ett elände med andra ord.

Men mitt i allt det deprimerande finns det många positiva saker som händer som aldrig aldrig hade hänt annars, och det gör det till en väldigt spännande tid även på den positiva sidan.

Luftföroreningarna i Wuhan-området och norra Italien (och säkert på fler ställen) har gått ner

Kolla in dom här satellitfotona över Italien och Wuhan, och se vad mycket bättre luften har blivit efter att folk inte reser till jobbet så mycket längre, och om jag förstått det rätt, att fabrikerna i Wuhan hållit stängt under en längre tid (men nu börjar tuffa igång igen, säkert till stor glädje och lättnad för alla de som får sin inkomst därifrån (foton från ESA).

Italien, januari till vänster och mars till höger
Wuhan

Nätfika och nät-AW är en grej

Vi har börjat ha nätfika kl 14 varje dag. Alla som vill vara med loggar in i mötesverktyget Zoom och så fikar vi en stund, snackar skit och umgås en stund tills folk droppar av till möten eller annat man gör på jobbet – även om jobbet är hemma i ens eget kök…

Några av deltagarna vid dagens fikastund.

Då kan man tycka att vi väl kunde ses och fika ändå? Nä det kan vi inte, för jag jobbar (i vanliga fall) i centrala Göteborg, den ena tjejen en bra bit utanför Göteborg, den andra norr om Arvika och killen i Linköping. Vi pratas aldrig vid på det här sättet, men nu gör vi det. Mycket trevligt!

Vi lär oss äntligen att hantera web-baserade möten

Jag gissar att de flesta företag har pratat i åratal om att övergå mer till nätbaserade möten, så även mitt. Men det blir inte av riktigt, det är trots allt bättre att träffas och prata, och så reser vi istället. Jag ska inte säga något, jag älskar att resa, och det ÄR bättre att träffas, men det funkar ändå att inte göra det. I måndags hade jag en heldags workshop med folk från Göteborg, Luleå, London och Wien och det funkade utmärkt. Vi fick ändra upplägget lite, men det funkade.

Människor stiger fram och erbjuder matinköpstjänster i grannskapet

Privatpersoner lägger ut på fejan att dom ställer upp och handlar åt folk som är isolerade i hemmet, eller gör ärenden eller annat. Helt vanliga människor som bara vill hjälpa till.

Vissa butiker har extraöppet tidigt på morgonen för att personer i riskzonen ska kunna handla och känna sig trygga att inte bli smittade

Givmildheten är större

IKEA Kållered som helt plötsligt hittade 50 000 munskydd på lagret som legat där sen fågelinfluensan för några år sedan, företaget som gör Absolut Vodka erbjuder sprit till de som kan tillverka handsprit och en massa andra initiativ.

Viruset gör vissa till egoistiska monster (såna som länsar hyllor i butiker eller säljer munskydd för 250 kr/st), men det som rör mig mest är det goda som kommer fram i människor, en medmänsklighet som gör mig verkligt glad!

Allt har en silver lining!

En till hemma strax

Halleluja för Flightradar24 i dessa tider. Jag var nyss på Cypern själv, min mamma och T är kvar där nere (dom har biljetter nästa vecka med ett Norwegian som är på fallrepet) och min pappa är i Spanien.

Screenshot på Flightradar24 filtrerat på Novair

När jag själv var på Cypern kollade jag då och då för att se att plan landande och framför allt lyfte från ön, speciellt British Airways naturligtvis, och det kändes tryggt att se att allt inte stannat av fullständigt.

Min pappa har biljett nästa vecka dom med, men jag tror dom bokat långcharter eller något, för någon har meddelat dom på hotellet att dom ska packa sina väskor och golfbagar och vara beredda på att åka när som helst. Och klockan 3 i natt var dom på väg.

Men man vågar ju inte tro på att dom verkligen kommer iväg, och det är där Flightradar24 kommer in i bilden. Det första jag gjorde när jag vaknade i morse var att se om dom var i luften.

Och det var dom!!! Rätt ovanför Nederländerna, tryggt på väg. Och igår såg jag att svenska medborgare får komma in i landet (oklart med andra nationaliteter, jag fokuserade på vad som gällde för pappa), så det bör väl gå bra.

Kollade igen för en liten stund sen och då var dom 7 min från landning på Arlanda, men nu när jag kollade nyss har dom gjort en lov runt och förlängt hela resan med några minuter – precis vad man har tålamod till när man är nästan framme och börjar slappna av och vågar tro på att man faktiskt kommer hem…OpenMoji-black 1F602.svg

 

En annorlunda semester

Kan man lugnt påstå att det blivit. Jag som skulle ner hit till Cypern, extra många dagar den här gången för att riktigt hinna åka runt och röra sig på ön, för att ha det varmt och skönt, slappna av, jobba lite (ja tyvärr) och sen åka hem via London där jag skulle ha ett möte i mitt projekt.

Det har delvis inträffat. Varmt och skönt har det varit alla dagar utom tre, och två av dom var planerade arbetsdagar i vilket fall så det gjorde inget. Röra sig på ön har vi gjort lite grann, innan den här Coronahistorien fullständigt lamslog mig och det inte var att tänka på att göra en 2-3-dagars tur västerut. Ja för man kommer inte till västra delarna av ön och hem igen över dagen, iallafall inte utan viss stress, och stress gillar vi inte så då blir det övernattning. Och ta in på hotell och vara i samma byggnad som en massa andra är man inte så sugen på just nu, så då blir det inget.

Ganska stationärt här i Paralimni med andra ord. Limmade vid radioapparater, mobiltelefoner, TV och skvaller för att försöka förstå vad som händer och hur man ska förhålla sig till det. Vilket ju ingen vet och alla länder säger olika, så då håller man sig helst hemma och träffar samma 2-3 personer hela tiden. Och det är ju trevligt på sitt sätt.

Onsdag och torsdag var värst för mig. Då hade jag panikkänslor över hela situationen – om jag skulle komma hem till Sverige, hur jag skulle kunna skydda mig, och tänk om jag själv redan var smittad efter att ha varit på Heathrow några timmar på fredagen och nu hade fört över det till andra? Och alla pratar om det heeeela tiden. Jag försökte få det till att vi skulle låta bli att kolla hela tiden, spara det till kvällen för inget som påverkar oss hinner ändå hända på några timmar. Men det gick dåligt. Det är svårt att inte prata om det eller tänka på det.

Men nu när det gått ytterligare några dagar har jag lugnat ner mig på nåt konstigt vis. Inte så att något blivit bättre – tvärtom har väl allt blivit värre, men det blir ett nytt normalläge på nåt vis. Man kan tydligen vänja sig vid det mesta.

Nyopererad

 

Väldigt hungrig
Så var dagen kommen för min sista (?) operation. Ut med expanderprotesen och in med den permanenta. 
Kom dit vid halv elva, sådär härligt hungrig som man är efter att ha fastat sen kvällen innan. Dessutom tokförkyld, vilket kan vara en showstopper om man har otur.
Jag hade tur, dvs ingen feber och inget slem i halsen så då blev det klartecken. Skönt, jag vill verkligen få gjort det här.

 

Även den här gången var jag nere på den privata Art Clinic där Sahlgrenskas kirurger hyr in sig för att det är ont om operationssalar uppe på Sahlgrenska. Det är alltså inte ont om kirurger, utan dom som finns har svårt att få plats att operera. Intressant nog i sig.

Lite lyxigt ändå att få komma hit. Art Clinic ligger i ett vanligt kontorshus i Mölndal, och skylten i hissen säger Plan 6 Art Clinic Operation (till skillnad från Art Clinic plan 5 som är reception). Det ser ut som att man är på vilket jobbmöte som helst med kaffemaskin i väntrummet, helt okej soffor…inte som att man ska dit och få kniven i sig precis. Men det ska man. Eller jag iallafall.

Kirurgerna är från Sahlgrenska men övrig personal är från Art Clinic. Och som alltid får man ett fantastiskt bemötande, en känsla av att man är den enda och viktigaste patienten i hela världen, vilket är något man behöver tro i just den stunden. Narkossköterskan J kom först och pratade om vad som skulle hända, han var där när jag var där förra gången också, så det var inte så mycket nytt vi hade att gå igenom.

Det roliga (?) kom när kirurgerna kom efter J och dom såg allmänt förbryllade ut. Det visade sig att min kirurg PA hade ryggskott så dom hoppade in istället, och nu hade dom tittat på 3D-bilderna som jag fick gjort för ett tag sen och dom tyckte det såg himla konstigt ut. Ooookej? Jo, dom tyckte att expanderprotesen inte var tillräckligt fylld och att det hela satt väldigt ojämnt, så dom ville se IRL om det verkligen var så konstigt.

Lite pyssel med ett skjutmått (jomen, precis ett sånt man kan köpa på vilket Clas Ohlsson som helst), fram med spritpennan, rita några linjer, skriva några mått (9,5-10, jag har det fortfarande på magen), skissa lite… ”Det blir bra det här!” Hantverk.

Sen in på operationsbordet, på med den varma uppblåsbara filten och sen blev allt svart. Nästa gång man kikar upp är man i uppvaket en timme senare. Lövely.

Dagens första mål mat kl 14:30, konstatera att man inte har någon smärta över huvud taget (grymt!) och så bara kvickna till så sakteliga.

När det var dags att checka ut en timme senare passade jag på att ställa en fråga jag funderat över ett tag. Om man som jag har 85 i Hb (blodvärde), kan man då själv göra så att man får upp blodvärdet, eller behöver man få medicinsk hjälp med det, så som en läkare sagt till en kollega till mig?

Kirurgerna stelnade till. Åttiofem???!! Hade dom vetat det hade dom inte opererat. (tur att ni inte visste det då, tänkte jag)

Omedelbar remiss till vårdcentralen för utredning, storögda frågor

– Har du haft så länge??

– Så länge jag kan minnas…

– Men hur orkar du gå i trappor? Motionera?

– Tja det orkar jag knappt, men jag är van. Har alltid trott att det varit min dåliga kondition

– Men du kan ju inte få upp någon kondition med dom värdena???

och så vidare.

Ny mätning, det visar sig att mitt ätande av järntabletter dagligen samt kycklinglever en gång i veckan sedan mätningen i slutet av augusti har tutat upp Hb’t till 105. All is safe, operationen hade blivit genomförd. Men fortfarande lågt, så utredning väntar.

Ingen sträng medicin-regim den här gången som det var sist. Riktlinjen var typ ”du får en massa morfin och annat, ta det du behöver när du har ont, sluta när du tycker det räcker”.

Och det fina med det hela är att jag inte har något ont över huvud taget. Inget. Nix. Nada. Så då hoppar vi väl det där med smärtstillande då? 

Najs.


Sjuk efter lång ledighet – patetiskt

Efter att ha varit ledig nu i dryga två veckor har en förkylning börjat krypa sig på. Idag är illa, men eventuellt är det inte den värsta dagen idag utan den är imorgon. När det är tänkt att man ska vara på jobbet. Så möjligen är jag hemma sjuk imorgon, går till jobbet onsdag och sen borta torsdag igen pga operation.

Men det finns värre konsekvens av den här förkylningen än att jag verkar lite slö. Det är att om jag är förkyld på torsdag så ställs operationen in, och DET vill jag inte.

Så jag som aldrig bryr mig särskilt om hur man blir frisk från en förkylning (för det blir man ju alltid, det är bara en fråga om tid) undrar nu lite smått desperat vad man kan ta till för knep för att bli frisk fort? Finns det några?

Mot värmen

Two happy campers

Så var man på väg till värmen med tre godingar, och ytterligare fyra som väntar på en när man kommer ner.

En vecka på Teneriffa, med en väderprognos som utlovar ett smärre mirakel (20-25 grader, sol och vindstilla typ hela tiden) som iallafall jag verkligen längtar efter.

Allt fixat och klaffat i förväg, min kära far med hustru har köpt biljetter och bestämt allt, och min käre make hade bokat en hyrbil så vi inte skulle vara helt låsta när All Inclusive-paniken blir alltför påträngande.

Fast det var lite svårt att hitta den där hyrbilen; Sixt hade varit förutseende och skickat ett SMS när vi landade med instruktioner till var vi skulle hitta dom på utsidan av flygplatsen, så det var lugnt. Vi gick till Apollo-representanten och sa att vi skulle ha egen bil och att vi inte skulle åka med bussen som det egentligen var menat (helt ok tyckte hon och önskade oss en trevlig semester), och så började vi gå.

Vacker inflygning i klart väder med utsikt över Teide.

Det är ingen stor flygplats den här på södra sidan av ön, så vi gav oss ut med våra väskor som ett litet torn på en vagn som A manövrerade med all skicklighet man kan förvänta sig av en tolvåring. Området utanför är inte heller jättestort, men vi fick inte riktigt instruktionerna i meddelandet att stämma med verkligheten där på flygplatsen, trots att vi gick runt en bra stund och försökte olika angreppsvinklar.

Jävla dåliga instruktioner. Tur att det fanns en Google Maps-länk i SMS’et då. Klicka på den, kartan öppnar sig – men det är en KASS karta och dom har lagt in FEL länk – den pekar ju på flygplatsen på Lanzarote, och där är inte vi iallafall. Tillbaka till meddelandet. Ett av barnen noterar att det faktiskt står i meddelandet att bilen är bokad på just Lanzarote, vilket torde betyda att länken är korrekt ändå.

Fan.

Vi är på fel ö.

Eller, vi är på rätt ö men bilen är bokad på en annan ö.

Tillbaka in på flygplatsen med våra väskor på vagnen och en tapper tolvåring, och prata med Sixt om vi kan rätta till det här på nåt fiffigt sätt. Jag kastar en blick på Apollo-tjejen som väntar på folk, och hon står kvar. Bra.

Sixt ger oss ett högt pris på en liten bil, O går vidare till en annan biluthyrare (tiden går, vi ser inte Apollo-tjejen och vet inte om bussen har gått), får ett högt pris men en stor bil iallafall. Ska vi ta det? En snabb titt ger att vår buss har gått så, ja vi har inte mycket att välja på.

Den stora bilen är vår, och vi biter ihop, gillar läget och beger oss iväg till hotellet. Allt är frid och fröjd.

Eller hade varit iallafall om det fanns parkering till bilskrället. Men nej. Hotellet har ingen parkering, men portieren sveper med handen över området utanför och säger ”All parking is free”….vilket betyder att all parking är upptagen också. Många varv runt parkeringen senare ger vi upp och betalar dyrt för att få ha den i ett parkeringsgarage. Äktenskapet knakar i fogarna.

Incheckning, middag (utan vin för somliga som måste ut och flytta bil och jaga parkering igen = inte jag), sen ut i mörkret för att hämta bil och förbereda oss på varv efter varv igen tills bensinen tar slut.

Och vi har en sån flax att vi får en glugg precis utanför hotellet! Äktenskapet är räddat.

 

Jamen god morgon då!

Jag är i Stockholm och slår min hotellvana trogen på morgon-TV för att få lite sällskap (?) och nyheter. Fast idag önskar jag att jag låtit det vara…

Nyhet 1: SD är största parti.

Please shoot me. Jag lever nog i en bubbla för jag fattar inte vilka som röstar på SD, men var fjärde person tydligen. Tröstar mig med att det betyder att 75% inte röstar på SD, men det hjälper föga.

Nästa nyheten är den orangea presidenten, och det blir en berg-och dalbana… Först uppåt – det är bestämt att han ska ställas inför riksrätt

Sen snabbt nedåt; han kommer inte fällas i senaten pga att han har republikansk majoritet där. Och så ytterligare lite nedåt, det kommer möjligen gynna hans kampanjande för det är så synd om honom.

Jag hänger upp mig på ”möjligen” och går ner och äter frukost.