Nyopererad

 

Väldigt hungrig
Så var dagen kommen för min sista (?) operation. Ut med expanderprotesen och in med den permanenta. 
Kom dit vid halv elva, sådär härligt hungrig som man är efter att ha fastat sen kvällen innan. Dessutom tokförkyld, vilket kan vara en showstopper om man har otur.
Jag hade tur, dvs ingen feber och inget slem i halsen så då blev det klartecken. Skönt, jag vill verkligen få gjort det här.

 

Även den här gången var jag nere på den privata Art Clinic där Sahlgrenskas kirurger hyr in sig för att det är ont om operationssalar uppe på Sahlgrenska. Det är alltså inte ont om kirurger, utan dom som finns har svårt att få plats att operera. Intressant nog i sig.

Lite lyxigt ändå att få komma hit. Art Clinic ligger i ett vanligt kontorshus i Mölndal, och skylten i hissen säger Plan 6 Art Clinic Operation (till skillnad från Art Clinic plan 5 som är reception). Det ser ut som att man är på vilket jobbmöte som helst med kaffemaskin i väntrummet, helt okej soffor…inte som att man ska dit och få kniven i sig precis. Men det ska man. Eller jag iallafall.

Kirurgerna är från Sahlgrenska men övrig personal är från Art Clinic. Och som alltid får man ett fantastiskt bemötande, en känsla av att man är den enda och viktigaste patienten i hela världen, vilket är något man behöver tro i just den stunden. Narkossköterskan J kom först och pratade om vad som skulle hända, han var där när jag var där förra gången också, så det var inte så mycket nytt vi hade att gå igenom.

Det roliga (?) kom när kirurgerna kom efter J och dom såg allmänt förbryllade ut. Det visade sig att min kirurg PA hade ryggskott så dom hoppade in istället, och nu hade dom tittat på 3D-bilderna som jag fick gjort för ett tag sen och dom tyckte det såg himla konstigt ut. Ooookej? Jo, dom tyckte att expanderprotesen inte var tillräckligt fylld och att det hela satt väldigt ojämnt, så dom ville se IRL om det verkligen var så konstigt.

Lite pyssel med ett skjutmått (jomen, precis ett sånt man kan köpa på vilket Clas Ohlsson som helst), fram med spritpennan, rita några linjer, skriva några mått (9,5-10, jag har det fortfarande på magen), skissa lite… ”Det blir bra det här!” Hantverk.

Sen in på operationsbordet, på med den varma uppblåsbara filten och sen blev allt svart. Nästa gång man kikar upp är man i uppvaket en timme senare. Lövely.

Dagens första mål mat kl 14:30, konstatera att man inte har någon smärta över huvud taget (grymt!) och så bara kvickna till så sakteliga.

När det var dags att checka ut en timme senare passade jag på att ställa en fråga jag funderat över ett tag. Om man som jag har 85 i Hb (blodvärde), kan man då själv göra så att man får upp blodvärdet, eller behöver man få medicinsk hjälp med det, så som en läkare sagt till en kollega till mig?

Kirurgerna stelnade till. Åttiofem???!! Hade dom vetat det hade dom inte opererat. (tur att ni inte visste det då, tänkte jag)

Omedelbar remiss till vårdcentralen för utredning, storögda frågor

– Har du haft så länge??

– Så länge jag kan minnas…

– Men hur orkar du gå i trappor? Motionera?

– Tja det orkar jag knappt, men jag är van. Har alltid trott att det varit min dåliga kondition

– Men du kan ju inte få upp någon kondition med dom värdena???

och så vidare.

Ny mätning, det visar sig att mitt ätande av järntabletter dagligen samt kycklinglever en gång i veckan sedan mätningen i slutet av augusti har tutat upp Hb’t till 105. All is safe, operationen hade blivit genomförd. Men fortfarande lågt, så utredning väntar.

Ingen sträng medicin-regim den här gången som det var sist. Riktlinjen var typ ”du får en massa morfin och annat, ta det du behöver när du har ont, sluta när du tycker det räcker”.

Och det fina med det hela är att jag inte har något ont över huvud taget. Inget. Nix. Nada. Så då hoppar vi väl det där med smärtstillande då? 

Najs.


Sjuk efter lång ledighet – patetiskt

Efter att ha varit ledig nu i dryga två veckor har en förkylning börjat krypa sig på. Idag är illa, men eventuellt är det inte den värsta dagen idag utan den är imorgon. När det är tänkt att man ska vara på jobbet. Så möjligen är jag hemma sjuk imorgon, går till jobbet onsdag och sen borta torsdag igen pga operation.

Men det finns värre konsekvens av den här förkylningen än att jag verkar lite slö. Det är att om jag är förkyld på torsdag så ställs operationen in, och DET vill jag inte.

Så jag som aldrig bryr mig särskilt om hur man blir frisk från en förkylning (för det blir man ju alltid, det är bara en fråga om tid) undrar nu lite smått desperat vad man kan ta till för knep för att bli frisk fort? Finns det några?

Mot värmen

Two happy campers

Så var man på väg till värmen med tre godingar, och ytterligare fyra som väntar på en när man kommer ner.

En vecka på Teneriffa, med en väderprognos som utlovar ett smärre mirakel (20-25 grader, sol och vindstilla typ hela tiden) som iallafall jag verkligen längtar efter.

Allt fixat och klaffat i förväg, min kära far med hustru har köpt biljetter och bestämt allt, och min käre make hade bokat en hyrbil så vi inte skulle vara helt låsta när All Inclusive-paniken blir alltför påträngande.

Fast det var lite svårt att hitta den där hyrbilen; Sixt hade varit förutseende och skickat ett SMS när vi landade med instruktioner till var vi skulle hitta dom på utsidan av flygplatsen, så det var lugnt. Vi gick till Apollo-representanten och sa att vi skulle ha egen bil och att vi inte skulle åka med bussen som det egentligen var menat (helt ok tyckte hon och önskade oss en trevlig semester), och så började vi gå.

Vacker inflygning i klart väder med utsikt över Teide.

Det är ingen stor flygplats den här på södra sidan av ön, så vi gav oss ut med våra väskor som ett litet torn på en vagn som A manövrerade med all skicklighet man kan förvänta sig av en tolvåring. Området utanför är inte heller jättestort, men vi fick inte riktigt instruktionerna i meddelandet att stämma med verkligheten där på flygplatsen, trots att vi gick runt en bra stund och försökte olika angreppsvinklar.

Jävla dåliga instruktioner. Tur att det fanns en Google Maps-länk i SMS’et då. Klicka på den, kartan öppnar sig – men det är en KASS karta och dom har lagt in FEL länk – den pekar ju på flygplatsen på Lanzarote, och där är inte vi iallafall. Tillbaka till meddelandet. Ett av barnen noterar att det faktiskt står i meddelandet att bilen är bokad på just Lanzarote, vilket torde betyda att länken är korrekt ändå.

Fan.

Vi är på fel ö.

Eller, vi är på rätt ö men bilen är bokad på en annan ö.

Tillbaka in på flygplatsen med våra väskor på vagnen och en tapper tolvåring, och prata med Sixt om vi kan rätta till det här på nåt fiffigt sätt. Jag kastar en blick på Apollo-tjejen som väntar på folk, och hon står kvar. Bra.

Sixt ger oss ett högt pris på en liten bil, O går vidare till en annan biluthyrare (tiden går, vi ser inte Apollo-tjejen och vet inte om bussen har gått), får ett högt pris men en stor bil iallafall. Ska vi ta det? En snabb titt ger att vår buss har gått så, ja vi har inte mycket att välja på.

Den stora bilen är vår, och vi biter ihop, gillar läget och beger oss iväg till hotellet. Allt är frid och fröjd.

Eller hade varit iallafall om det fanns parkering till bilskrället. Men nej. Hotellet har ingen parkering, men portieren sveper med handen över området utanför och säger ”All parking is free”….vilket betyder att all parking är upptagen också. Många varv runt parkeringen senare ger vi upp och betalar dyrt för att få ha den i ett parkeringsgarage. Äktenskapet knakar i fogarna.

Incheckning, middag (utan vin för somliga som måste ut och flytta bil och jaga parkering igen = inte jag), sen ut i mörkret för att hämta bil och förbereda oss på varv efter varv igen tills bensinen tar slut.

Och vi har en sån flax att vi får en glugg precis utanför hotellet! Äktenskapet är räddat.

 

Jamen god morgon då!

Jag är i Stockholm och slår min hotellvana trogen på morgon-TV för att få lite sällskap (?) och nyheter. Fast idag önskar jag att jag låtit det vara…

Nyhet 1: SD är största parti.

Please shoot me. Jag lever nog i en bubbla för jag fattar inte vilka som röstar på SD, men var fjärde person tydligen. Tröstar mig med att det betyder att 75% inte röstar på SD, men det hjälper föga.

Nästa nyheten är den orangea presidenten, och det blir en berg-och dalbana… Först uppåt – det är bestämt att han ska ställas inför riksrätt

Sen snabbt nedåt; han kommer inte fällas i senaten pga att han har republikansk majoritet där. Och så ytterligare lite nedåt, det kommer möjligen gynna hans kampanjande för det är så synd om honom.

Jag hänger upp mig på ”möjligen” och går ner och äter frukost.

 

Comfort TV

Kan man ha comfort food måste man väl kunna ha comfort TV? Comfort TV är TV-program, alltid serier, som handlar om någonting meningslöst, förutsägbart och väldigt likt avsnitt till avsnitt. Skådespelarna säger sina repliker på samma sätt hela tiden, inget Dramatenskådespeleri direkt, och inga överraskningar, please.

För det mesta är det serier som slutade produceras för typ 10 år sedan så alla avsnitt är gamla, och dom går på kanaler som alltid bläddrar igenom när man är på hotell.

Man kommer fram, lite trött efter resan – även om det bara är Göteborg-Stockholm, får av sig skor och jacka och slänger sig på sängen. För det är ju för det mesta bara en säng i rummet eftersom det är rätt små rum. Ja förutom det pyttepyttelilla skrivbordet då, som absolut inte är stort nog att sitta och jobba vid, men som ser bra ut.

Så man slänger sig på sängen, det är för tidigt för att sova men för sent för att göra något vettigt. TVn hänger över fotändan, guvd så praktiskt! Upp med fjärren och slår på burken (som ju inte är en burk längre), och DÄR är han.

Gibbs. I ett avsnitt som jag är helt säker på att jag sett förut eftersom dom alla är likadana så det är svårt att se skillnad. Han ler sitt underfundiga leende under lugg (inte för att han har någon lugg, men ändå), skrapar på sin båt medan han pratar med någon och delar med sig av livsvisdomar, eller ropar ”GRAB YOUR GEAR, WE HAVE A DEAD MARINE!!” och Tony Di Nozzo och de andra hastar efter. Över till Abby i labbet med sin coola frisyr, kläder och musikstil, och som naturligtvis kan ALLT om alla analyser, teorier och mystiska samband som kan vara aktuella. Hon gullar med Mr Masspec (=masspektrometern som löser en hel del åt henne) och allt löser sig, precis som vi visste att det skulle göra.

Ah….comfort TV. Avsnittet är slut, vi zappar vidare. Friends….gamla trötta relationsproblem frampratade i den unkna soffan på The Central Perk Café (eller är det där Seinfeld, Elaine och George Costanza brukar träffas? Det flyter ihop litegrann mellan serierna det måste medges).

Han den rödblonda i CSI Miami drar ner sina solglasögon på näsan och kikar över dom som bara han kan och slänger ur sig en oneliner innan det klipps över till en övermättad bild över Miamis skyline….

Och man behöver inte tänka, det bara fladdrar förbi…inga överraskningar, det är aldrig spännande, det berör inte, det känns bara tryggt och välbekant, som gamla åttiotalshits ungefär. Fast bättre.

Eskil, Eskil…

Jag får nyheten i mobilen om att gamla ministern Eskil Erlandsson frias från anklagelserna om sexuellt ofredande. Enligt DN.se säger Tingsrätten att det är bevisat att han rört vid kvinnorna på låret, men att beröringen inte haft en straffbar sexuell innebörd.

Det är möjligt att det han gjorde inte hade en sexuell innebörd, men inte fn krafsar man någon på låret under bordet om inte för att pejla läget och se om man får respons? En respons som man med största sannolikhet önskar att det ska leda till något sexuellt?!

Jag är med på att det han gjort inte är straffbart i sig, men på något sätt bör man kunna dela ut reprimander á la gamla skolfröknar för att markera att sånt beteende inte är okej. Inte från Eskil och inte från någon annan. Vill man pejla möjligheterna för en potentiell kärleksaffär så gör man det på andra sätt, inte genom att tafsa, ok?!

Och ja, det här är skrivet i affekt, för jag är så innerligt less på att folk beter sig illa och kommer undan med det. Krafs på låret är väl inte det värsta man kan tänka sig, men bara själva grejen att han tänker att det är en bra idé, att han tar sig rätten att klämma på en annan person utan att helt säkert veta att den andra personen vill det.

Spexåterträff, AKA Kortafton

Vår affisch, ritad av Ellinor Sörlin som var arkitekt.

När man varit med i Chalmersspexet har man jobbat som ett litet as tillsammans med 35 andra i ett år, tätt, tätt. Man har repat, byggt, städat, festat, åkt buss och gjort 30-40 föreställningar runt om i Sverige, Finland och i London och kort och gott lärt känna varandra ganska bra. Man blir rätt tajta, och även om man inte ses så ofta längre (många träffar man inte alls annat än när det är återträff) så är det en sån där grymt bra vänskap som gör att det tar 5 minuter så är man up to date med alla igen.

 

Vi är ju trots allt i grund och botten samma människor som vi var för 20 år sedan…

Och igår var det dags för 20-årskortafton (=återträff) med Chalmersspexet Nostradamus som alltså hade sin spelperiod från mars 1999 till sista föreställningarna i januari 2000.

Av alla spex jag varit med i (6 stycken) är Nostradamus mitt absoluta favoritspex. Det var mitt fjärde spex och jag var Chalmersspexets första kvinnliga regissör, ganska stort för mig. Dessutom hade vi hade en helt kvinnlig detalj (ljud, ljus, scenografi) som visade alldeles förträffligt att tjejer också kan snickra rekvisita och skapa tekniska lösningar, och det vet jag inte om det varit så många innan med bara tjejer, så även det förmodligen en milstolpe.

Back in the day, Nostradamus 1999

Förutom det hade vi ett mycket bra manus som i mitt tycke blandade gammalt och nytt på ett väldigt snyggt sätt. Flera av oss som var med och påverkade manus hade varit med och gästat gamla spex och fått lite inspiration därifrån, vilket vi tog med in i det nya spexet och som resulterade i ett operettparti som utgjorde en stor del av andra akt. Snyggt arrat av Jens, väl dirigerat av Jonas och förtjänstfullt genomfört av orkestern och ensemblen. Snygg rekvisita och dekor, och snygga kläder.

Utöver det ett otroligt gôtt gäng, där jag verkligen verkligen gillar allihop så himla mycket, så det var otroligt kul att träffa alla igår. Eller ja, alla blev det inte men två tredjedelar ungefär. Några gick det inte att få tag i, några bor långt bort, men tillräckligt många kom ändå.

Och vi är lika stiliga idag som då. Lite fler grå hårstrån, lite större i kroppsvolymen (men inte mycket) men fortfarande samma otroligt goa gäng.

Och vi gick självklart och såg årets föreställning, det hör till, det SKA man göra. Fast jag ville inte. Det här är min fjärde kortafton på lika många år, och ärligt talat tycker jag att spexen är astråkiga, dåligt manus, tafflig regi, dålig ensemble, så att det sammantaget bara blir en enda lång pinsamhet. Så jag hade faktiskt inte anmält mig till föreställning, utan nöjde mig med lunchen och sen skulle jag gå hem.

Eller ja, när alla andra gick upp till Chalmers för att ta en öl innan föreställningen gick jag med. Då kunde jag ju gå när dom andra gick in på föreställningen. Men det var några till som inte hade jättelust heller, så det blev att vi satt kvar i puben och pratade under första akten, sen gick vi upp för punsch i pausen och blev kvar och såg andra akt. Och det var faktiskt riktigt bra – så pass bra att jag nog motvilligt måste medge att jag önskar att jag sett hela.

Ensemblen kunde sjunga rent i stämmor och dom kunde agera på scen, redan där ett rejält uppköp mot de senare åren, orkestern var mycket bra med oboist, konsertmästare och pianör utöver det vanliga, manus var välskrivet och dom hade fått regi, bra regi dessutom. Nu låter jag som en gammal surprutt, jag vet det, men ärligt talat har det varit millimetrar från att jag rest mig upp och gått ur salongen för att det varit så gräsligt dåligt de senaste spexen, så det här var verkligen en wow-upplevelse och jag kände för första gången på länge att det kanske finns hopp för Chalmersspexet.

Tack för en bra andra akt, Marie Antoinette!

Och tack underbara Nossyspexare, jag längtar tills jag får träffa er igen.

Jag tänker att rätt många av oss ändå bor i Göteborgsregionen, och jag har en idé att man skulle starta en brunchklubb eller nåt liknande för att samla goa gubbar och gummor och ses på söndagsbrunch regelbundet, tex varannan månad eller så på nåt trevligt ställe i stan. Bara träffas, äta, sitta och snacka… Det enda som behövs är ju att folk anmäler in att dom tänker komma och så beställer någon (jag tex) bord på något ställe och så ses vi. Lavterskeltilbud, bara att slinka in.

Ska kolla om det finns intresse av det, så är det bara att dra igång!

Lediga och på Bokmässa

Det föll sig så lyckligt att de sista skälvande dagarna på sjukskrivningen sammanföll med årets Bokmässa i Göteborg. Dessutom hade barnen ledigt från skolan pga studiedag (lärarna var på Bokmässa…), så jag släpade med mig A och gick dit.

En mycket liten del av bokmässan, kanske 20% av totala utställararean. Eller möjligen 25%.

Alla de stora förlagen var naturligtvis där; Bonnier hade en gigantisk monter, Norstedts, Liber och alla de andra stora också. Dels vänder dom sig till företag som köper böcker i större volymer, tex små bokhandlare, och förr om åren var Bokmässan inte för ”vanligt folk” de första två dagarna, utan vi som inte är i branschen fick bara gå på helgen. Men så är det inte längre, och man kan göra massor av bokfynd till väldigt rimliga priser de här dagarna.

Jag trodde A skulle låta sig bli runtsläpad med en lätt uttråkad min och en ständig fråga om vi kunde fika, men tack och lov (och det var anledningen till att jag tog med mig honom) har jag en son som gillar att läsa. Som alla tolvåringar, och alla vi andra också för den delen, vill han dock göra det lätt för sig och läser mest Kalle Ankas pocket. *suck* MEN när han var 10 läste han Harry Potter-böckerna på engelska och det gick utmärkt också, så han kan bara han vill. Och den där viljan ville jag puffa lite på genom att gå på bokmässa.

Och han sprätte runt bra och var entusiastisk, och vi köpte flera böcker. Bland annat första boken om Miss Peregrin’s Peculiar Children, fast på svenska. Ja den finns som film nu och det vet han, men han skulle ändå försöka läsa den. H fick en bok som författaren själv sålde och signerade åt honom, vi köpte en bok att läsa högt ur på kvällarna, några Kalle Ankas pocket blev det också när vi gick förbi Egmonts monter, och en otippad bok ”Fiser fiskar?” som redan när vi bläddrade i den fick oss att skratta högt.

Jag vet inte hur många böcker det blev tillslut, men kanske 5 skönlitterära och 3 Kalle Anka. OCH A tyckte det var jätteroligt, vilket var det viktigaste för mig. Det här blir nog repris nästa år.

Utan drän iallafall

Fredagen kom och jag fick äntligen gå upp till vårdcentralen och träffa dom underbara sköterskorna Niclas och Josefine. Niclas var den jag träffade i tisdags och han hade ju jobbat som koordinator på bröstenheten på plastiken på Sahlgrenska så han kunde ju det där. Tur det, för Josefine var lite osäker när hon skulle dra ut dränet – tänk om det satt med ett stygn på insidan också, för det gör det visst ibland och det här satt himla hårt.

Gulp, inte så sugen på att få lossdraget ett stygn med handkraft, ritsch liksom, men Niclas kom till undsättning. Inget stygn på insidan så det var bara ren dragkraft som måste till. Aj. Men loss kom det, och sen dess känner jag mig fri som fågeln.

Lite rädd att det skulle bli vätskeansamlingar eftersom mängden i dränet aldrig gått ner utan snarare upp, men nu så här några dagar senare kan jag konstatera att det ser fint ut, inga svullnader och inga infektioner.

Jobbigast just nu är att gå med den där skottsäkra special-BHn och det extra bandet som ska trycka ner…ja jag vet inte vad den ska trycka ner egentligen, men den sitter över bröstkorgen och ska väl se till att implantatet inte fyller ut sig uppåt, utan nedåt. Trodde tyngdlagen löste sånt, men tydligen inte. Det arrangemanget ska jag ha i flera veckor till.

Men LYCKAN att duscha som vanligt!!! Inte i tre delar – midjan och neråt med dusch, tvätta håret med huvudet hängandes över badkarskanten för att inte blöta ner såren och sen en gammal hederlig tvättlapp för det där emellan, utan bara skruva på vattnet och låta det rinna över heeela kroppen.

Man lär sig uppskatta de små sakerna.

Mest sliter jag nu med det dåliga samvetet över att jag är hemma. Läkaren har sjukskrivit mig 3 veckor, idag börjar vecka 2 och jag mår bra och då har jag dåligt samvete över att jag är sjukskriven. I helgen hade jag väldigt ont i operationsområdet så då känns det befogat att vara hemma, men som idag när jag mår bra, är det verkligen legalt att vara hemma? Ja kanske; kanske är det meningen att vara hemma just för att inte stressa upp kroppen med att vara på jobbet, kanske finns det en tanke med att läkaren så definitivt skriver ut 3 veckor.

Kanske man inte måste vara illamående, febrig och kräkas för att få räknas som sjuk, kanske konvalescent efter en operation också är giltigt. Antagligen är det så eftersom jag blivit sjukskriven, men det känns bara så…..lyxigt att få vila upp sig så här. Fantastiskt är vad det är!

Gisslan på bio

Så var det ena sonens födelsedag. Bio med en klasskompis stod på önskelistan. Biljetter inköpta, Lejonkungen, 11-årsgräns och han fyller 10. Tänker inte mer på det förrän vi ska visa upp biljetterna och jag ska vinka av de lyckliga tu med sin läsk och sina popcorn.

-”Hur gamla är ni då?” Det visar sig att barn under 11 inte får gå på 11-årsfilm ens med målsmans medgivande (vilket jag trodde), utan målsman själv måste vara med. I salongen dessutom, det räcker inte att sitta utanför.

Så jag fick vackert gå och köpa en biljett till mig själv. Ett hundra fyrtio bagis för att se en film jag inte ville se. Lejonkungen, en musikal, och jag som får allergiska utslag av musikaler. Och den här var inget undantag, fyyyyy alltså… det där sjungande dravlet…men snyggt gjort med ”riktiga” djur som var otroligt snyggt animerade. Bara att inse att man inte längre kan se skillnad på vad som är fejk och verkligt ens i rörliga bilder.

För att trösta mig själv i min musikalmisär fick jag äta upp klubban jag köpt åt den andra sonen som tröst för att han inte fick gå på bio, stackars mig.