Pepparkakebak

Även om man inte firade jul när det var tänkt, dvs ca den 24 december, betyder inte det att barnen inte vill baka pepparkakor, för DET vill dom. Och dom glömmer inte heller.

Så dagen före nyårsafton satte vi igång med pepparkakebak.2016-12-30 12.11.39.jpg

Dom hade föresatt sig att det skulle bli pepparkakshus, modell hyreshus som vi bor i, dvs gulliga småhus göre sig icke besvär – och jag är lika glad för det. Sen visade det sig att närbutiken inte hade NonStop när H skulle ner och handla, men han improviserade och köpte Seigmenn istället. Seigmenn är alltså sega gubbar med socker på.

Och medan dom sen monterade sagda hus växte historien fram. Seigmennen är ungdomar (deras ordval!) som har ff hemma (betyder föräldrafritt mamma, det har vi lärt oss i Tzatziki-böckerna. Okej.), och det går ganska vilt till. Pepparkaksgubbarna och -gummorna utanför är vuxna som står utanför och försöker kika in, men det försöker ungdomarna som klättrar på fasaden att förhindra.

2016-12-30-16-11-35

Så fort huset var klart kom ju såklart frågan om när de får riva och äta det. Och ja eftersom julen var över redan när det bakades så blev det nyårskross av huset.

Och numera ser det ut så här

2017-01-02 12.33.57.jpg

Men det kanske är helt normalt efter en ff-fest, vad vet jag.

 

En mycket stillsam jul

Ja det ska det ju vara enligt den kristna traditionen – stillsam men glad eftersom jultomten har födelsedag, riiight?

I vårt hem är det en underdrift att kalla julen i år för stillsam, och en överdrift att kalla den särskilt julig. Jag har haft feber sedan lördag morgon, inte så farligt först med strax under 38, men sedan julaftons eftermiddag har jag haft 39,5 grader konstant, lagom dizzy i huvudet, huvudvärken från helvetet (har inte haft så ont i huvudet sedan jag hade hjärnhinneinflammation för 15 år sen) och en mindre skön hosta. Kombinerat med en näsa som växlar minutvis mellan att vara stockkorkad och som en öppen kran.

Toppen, helt enkelt.

Jag lever livet med hjälp av en kombination av panodil och ibuprofen, äter lite av den mat som serveras, hjälper inte till med någonting och går till och från sängen.

Men jag fick gjort marsipangodis med killarna i fredags kväll, och skinka på julaftons morgon som vi åt till risgrynsgröten jag också lagade, men sen har jag väl inte direkt bidragit så mycket.

Och frossan….DEN frossan när pillrena är på väg ut ur kroppen….Jag har en idé om att det är bra att låta tabletterna gå ur kroppen emellanåt för att kolla vad man får för temperatur utan dem – kanske är febern över?! Jag skulle prova det igår kväll tänkte jag, när vi satt och såg en film. Å fy, det var en läskig känsla av förvandling. På kanske 15 minuter gick jag från att känna mig rätt okej bara väldigt förkyld, till en skakande hög av frossbrytningar med plågor i rygg och nacke/bakhuvud pga spänningarna. Så mitt i natten ställde jag mig i en het dusch i vad som kändes som en evighet. Trodde jag skulle somna stående, det var så himla skönt. Så på med långkalsonger och tröja, i med droger igen och krypa ner under täcket, vänta en timme tills det tar fjutt i kroppen och så hoppas på en god natt.

Idag är det tredje dagen. Jag vet inte vad jag har för feber, tänkte genomleva frossan i badkaret senare för att få veta, det borde sätta in runt 13-14-tiden i eftermiddag. Längtar inte precis, men tror det är en bra grej för att få veta om man har feber fortfarande eller ej.

Håller på att tappa rösten också, sweet…

Blodfan? Det beror på vad man jämför med

En del menar att jag är ett riktigt Kent-blodfan. Visst, jag har varit på några konserter genom åren (men inte så hemskt många) och så fyra stycken den här sista turnén – Göteborg, 2xOslo och Stockholm på den SISTA konserten.

Men när jag ser på de Kent-forum jag är med i inser jag att jag inte är i närheten. Jag har tex ingen tatuering (och inga planer på att skaffa en).

Jag tycker som så många andra fans att halva grejen med Kent är Joakim Bergs fantastiska texter. Så himla banala egentligen men med formuleringar som sätter ord på mycket man tänker och känner och som är väldigt underfundiga fast inte på ett lustigt sätt.

Trots att jag gillar texterna skulle jag aldrig komma på tanken att tatuera in dem på kroppen, men där är vi visst olika. Det är otroligt hur många som väljer att ha citat eller bandlogon för evigt och alltid inpräntat på kroppen. Visst, jag tror heller aldrig att jag någonsin kommer tycka att Kent är dåliga, men därifrån till att tycka att det är en bra idé att rista in ”Jag är livrädd för att leva men dödsrädd för att dö” (verkar vara lite av en favorit) på kroppen är steget ganska långt.

tatueringarEller kolla tjejen i mitten på mitt collage – hon som tatuerat trumslagarflickan från sista turnén och ett citat över typ hela övre delen av ryggen. Inte diskret direkt, och kanske inte den enklaste att kvitta sig med om man ändrar sig en dag. Missförstå mig rätt, jag tycker att de flesta av tatueringarna är jättesnygga, men det är rätt….slutgiltigt att göra en tatuering. Inget man reverserar hur lätt som helst.

Bilderna är resultatet av en supersnabb genomsökning i ett av kentforumen jag är med i på fejan, och var och en av de här bilderna får rätt många likes och kommentarer som ”ååå va fin, en sån skulle jag också vilja ha”, så jag får nog inse att jag är i minoritet. Jag är väl helt enkelt inte ett riktigt blodfan. Bara en sån sak som att jag inte har typ all merchandise från 2007 och framåt…uselt alltså…Är jag bara med för musiken? Så banaaaaalt!!!

Heja kantinan!

Ja det ska en del till för att jag ska yttra mig positivt om personalmatsalen på jobbet. Eller Kantinan, som det heter. Maten är ju helt ärligt sådäääär, men inte unikt dålig på något vis – det är ju ISS så det är same same, dvs samma halvfabrikat som överallt annars.

Men ibland glimmar dom till, och speciellt så här i juletid. Idag när jag klev in på sjätte våningen (samma våning som kantinan ligger på) så möttes jag av ett bord fullt med glögg, pepparkakor, nybakta russinbullar mm.

wp-1482478553689.jpg

Jättefint och även om jag redan ätit frukost och jag av erfarenhet vet att glöggen är rätt utspädd, så förser jag mig ordentligt. För jag blir så himla glad där dom gör det där lilla extra, och om dom ska tycka det är kul att fortsätta måste dom se att folk vill ha det.

Russinbullarna är för övrigt fortfarande ljumna, mmmmm!

Jag tror dessvärre inte att åtgången blir så stor – det är inte mycket liv i luckan här såhär dagen före julafton….

wp-1482478553684.jpg
Alla kontoren runt här är tomma idag. Jag sitter allra längst ner och in en gång till höger, väääääl gömd för offentligheten 🙂

Nytt uppdrag!

Efter att det förra uppdraget slutade hastigt pga att företaget ville flytta projektledningen till Polen helt plötsligt har det varit hemmajobb den senaste månaden för Oskar. Tror det har varit välkommet faktiskt – för mig har det definitivt varit skönt att ha någon hemma hela tiden.

Men det är ju inte så man betalar sina utgifter, så jakten på nytt uppdrag har pågått kontinuerligt. ”Ting tar tid” som det så fint (och sant) heter.

Så då blir man så här glad när man äntligen får fira med en flaska Concerto att nytt uppdrag startar i januari!

20161223_084647.jpg

Nu blir det försäkringsbranschen för den självständige näringsdrivaren.

Grattis Oskar!! ❤

Begravningsfest för Jernbaneverket

Här i landet har man hört så mycket om hur dåligt det har gått för andra länder som privatiserat sin järnvägsverksamhet (Schweiz, England, Tyskland och inte minst Sverige), och hur dåligt det fungerar när fler icke-statliga aktörer ger sig in och ska försöka göra något vettigt, så det tänker man att man måste prova!

Det kallas Jernbanereformen, och går ut på att Jernbaneverket (där jag jobbar) som är ett statligt företag som lyder under Samferdselsdepartementet ska delas upp i två;

  1. Jernbanedirektoratet – statlig myndighet som ska ställa krav och ge pengar till
  2. BaneNOR – ett statligt ägt företag (inte samma som statligt) som ska utföra Jernbanedirektoratets uppdrag om att förvalta och förnya infrastrukturen på räls

Jag vet ärligt talat ingenting, det blir säkert bra (trots att det bevisligen inte blivit det i något av länderna ovan, men man måste väl ha en positiv hållning gissar jag). Men i vilket fall upphör Jernbaneverket att existera den 31 december, och det var dags för avslutningsfest.

Festen var på fem platser i landet samtidigt; Oslo, Kristiansand, Bergen, Trondheim och Narvik, och det började kl 13:00. Vart och ett av ställena hade sin egen konferencier, och så sände de över till varandra.

I Oslo var arrangemanget på Oslo Spektrum, där jag ju var för inte så länge sedan men i ett HELT annat ärende. Det såg inte riktigt likadant ut. Bilderna nedan är tagna på ungefär samma ställe:

Jämförelse.jpg
Även om det var trevligt att vara där med JBV så vet jag ju vad jag föredrar…

Men hursomhelst, let bygones be bygones. Sista konserten är på lördag, komigen jag överlever, youcandoit.

Programmet för eftermiddagen var ju på ett givet format; som skärmarna ute på tågstationerna ser ut….

2016-12-09 12.52.47.jpg

Och runtom i lokalen hade dom utställning av allt möjligt spännande som hade med järnvägen att göra.

Jag lärde mig massor om praktiken runt hur man hanterar solkurvor, något som jag hållit på med i teorin ett tag nu men hade några frågor om. Herren i gult här nere svarade på det.

2016-12-09 13.31.09.jpg

Jag vann ett quiz, ganska överlägset tycker jag själv. En påse choklad fick jag som förstapris!

Och så var det en jättefin fotoutställning som visade upp alla typer av roller som finns i Jernbaneverket; kontorsfolk, tunnelborrare, elmontörer, signalarbetare, lokförare, tågexpeditörer, rallare, snickare….alla möjliga!

collage.jpg

Och det är en av sakerna jag tycker är så himla bra med Jernbaneverket – allas jobb får ett erkännande. Det är inte bara chefer och projektledare, utan alla åtnjuter en väldig respekt för sitt kunnande, och man ser verkligen upp på de som gör ett bra jobb oavsett var i organisationen de sitter. Och det är så fantastiskt och jag tror det bidrar stort till den stolthet som finns hos dom anställda – jag har iallafall aldrigt sett en liknande stolthet och lojalitet hos någon av mina tidigare arbetsgivare. Det är kul att tillhöra en sån organisation!

Självklart var det kul underhållning från scenen (med personer kända från TV), tal från avgående direktör Elisabeth Enger, påtroppande direktör Gorm Frimannslund och lite annat som hör till.

På kvällen var det stor fest med god mat och dryck.

En värdig begravning.

Hej då

12-12-2016-19-28-21

Hej

12-12-2016-19-28-57

Morgonkaffe från Privatmegleren

wp-1481182281499.jpgDet är vintermorgon, mörkt ute, man är på väg med killarna till spårvagnen, nästan framme. Så står dom där med sitt lilla bord, marschaller på marken, kaffetermosar och bullar (norska bullar, släta med russin i, inte kanelbullar). Kaffe till dom vuxna, bullar till barnen och de vuxna som vill ha.

Ett litet Godmorgon!, ett leende och en kaffekopp och dagen har startat riktigt riktigt bra. I slutet av november delade dom ut chokladkalendrar till barnen minsann!

Tack Privatmegleren för att ni bidrar till ett trevligt bostadsområde!

Julkonsert med eliten?

12-12-2016 18-31-40.pngNär man har en vän som jobbar i turistbranschen kan man ibland ha tur och få en fringis av typen fribiljett på konsert för Thon-anställda eller associates. Så jag var medföljande på en konsert i Frogner Kirke häromdagen.

Kyrkan ligger rätt uppför backen där jag bor, så det blir inte närmare hem än så!

Det var en sån där treeevlig julkonsert med populära artister som jag såklart inte har en aning om vilka dom är (Lex Invandrare). Fast det hade jag visade det sig, iallafall delvis. Konsertvärden Ole Edvard Antonsen är ett namn jag känner igen, men jag visste inte att han är trumpetare. Och en väldigt skicklig sådan. Med sig hade han två gäster; Didrik Solli Tangen och Stine Hole Ulla. Och du ser ju hur treeeevligt det är?

12-12-2016 18-37-47.png

Antonsen så faderlig, Solli Tangen så stilig och Hole Ulla så vän och vacker?

Didrik Solli Tangen är operasångare som varit med i Melodifestivalen och därigenom blivit tillräckligt känd för att få vara med i frilufts/sportprogram där kändisar tävlar mot andra kändisar i saker som inte egentligen är deras specialitet. Och så blir dom ännu mer populära, särskilt när dom vinner, vilket DST gjorde. Över OEA dessutom vilket inte underläts att nämnas 🙂 . SHU har visst vunnit en talangtävling på TV, hon hade en fantastisk röst, hög och klar och matchade DST mycket bra.

Det var en bra konsert; OEA var konferencier och spelade mycket vackert på trumpeter av flera slag, DST och SHU sjöng ljuvligt med sina unga klara röster, och så hade de med sig tre musiker till; keyboard, bas och trummor, och en ljuskille och en ljudkille.

Och det betalade sig nog; ljudet var fantastiskt välbalanserat och perfekt i lokalen, ingen vanlig kyrko-PA-anläggning här inte. Ljuset var också mycket snyggt gjort, koret var vackert upplyst i färger som skiftade i samklang med musiken.

wp-1481409181452.jpg Emellanåt användes hela taket i kyrkan för projektion, ibland bara koret, ibland rörligt, ibland stilla, men aldrig tråkigt. Imponerande.

Så summa summarum var det en väldigt fin konsert, även om den väl inte berörde sådär in i själen kanske. Men kul bonus att Solli Tangen sjöng O Helga Natt – på svenska! Ingunn förklarade att här är det Jussi Björlings version som gäller och att det liksom hör till att den ska vara på svenska, så man har helt enkelt inte velat översätta den.

Som sista nummer sjunger man tydligen Härlig är Jorden (Deilig er Jorden) alla tillsammans – publik och artister. Så det gjorde vi. Jag klämde glatt i med den svenska texten, det var för det mesta ganska likt. Tillräckligt likt iallafall. Men efter att vi sjungit färdigt och det maffiga ljudet av sången från en fullsatt kyrka klingade ut hörde man ett svagt ljud av några som sjöng…Deilig er Jorden??!! Det var nåt jfla ljushuvud som med sin mobil spelat in sången från kyrkan en liten stund, och som tyckte att det var en jättebra idé att lyssna igenom det man spelat in medan de andra sjöng färdigt. Inte var han så smart heller att han stängde av sin uppspelning när han märkte att vårt sjungande höll på att ta slut, och i en dödstyst kyrka hörs sånt ganska bra….även fast han med mobilen satt nästan längst bak började dom på scenen att skratta, så det var inte bara vi som stod rakt framför som hörde…Klantigt Mr., ….klaaaantigt…

Avrundning på en restaurang längs gatan, ett stort glas gott rött vin efter en jättefin kväll. Tack Ingunn!!

 

 

Ett års väntan med att göra ett inköp

När vi hade julbord förra året (på Gunnebo Slott) bodde vi hos Emely. Hon hade en grymt snygg kopparfärgad ljusstake som jag blev kär i direkt. Själva staken bestod av halvsfärer i två storlekar, några med ljushållare i och några tomma. Hon hade lagt lite pärlor, julgranskulor och annat pynt i några av dom, och det blev så himla fint så jag ville gärna ha en.

2016-12-04-19-52-26

De fanns att köpa tvärs över gatan på La Fleuriste (en fantastisk blomsteraffär, kolla in deras hemsida!), men var så himla dyr tyckte jag. Det hör till saken att jag är grymt ointresserad av heminredning och därför tycker det mesta i den vägen är dyrt (vilket väl också är en förklaring till att vårt hem är rätt IKEA-standard; ingen av oss är inredningsintresserad…), men jag köpte den i allafall inte.

Och det har jag ångrat sen dess.

Så den här gången bet jag ihop och gick in och sa att jag ville ha Den Stora Ljusstaken. Och det fick jag. Eller, fick och fick, men….

Och den är så himla fin. Jag har lagt i någon liten tomte, några svampar och några av våra Ingrid Marie-äpplen och den är så snygg. Bilden här gör den inte riktigt rättvisa, men hittar ingen annan dessvärre. Den ger jättefint ljus när det reflekterar i den gulbruna metallen och jag är jätteglad att jag köpte den.

Men heminredning är fortfarande jägla tråkigt alltså, dvs hemmet ändras inte för att bättre passa till den fina nykomlingen, men det är å andra sidan ingen här hemma som stör sig på det heller, så…

 

Det årliga julbordet

Varje år samlas vi ett gäng gamla kompisar på en fin restaurang i Göteborgsområdet och äter julbord. Det har vi gjort i många år nu, och de enda som är kvar från de första rundorna på tidigt 2000-tal är väl jag och O tror jag, kanske David var med då också.

Men det är ju trevligt med förnyelse också – om ”förnyelse” gäller folk man känt sedan sent 1900-tal 🙂 Genom åren har några respektive kommit till, några andra fallit ifrån och så tuffar det på. Man vet med andra ord inte vilka det blir egentligen, men ATT det blir och att det blir otroligt trevligt och gott, DET är säkert.

I år var vi nio personer som gick på Sjömagasinet den 3 december.

sjomagasinet
Sjömagasinets egen bild på hur det ser ut där i juletid. Att bilden inte är tagen i år är helt säkert, för det småregnade den dagen.

Eftersom det är Sjömagasinet är det visst fokus på…just det, mat från havet. Så det är inte dit man går för de fina revbensspjällen direkt, men maten i övrigt är ju såklart fantastisk.

wp-1481408922143.jpg

Vi har en ganska bra ordning på hur vi äter julbord, dvs i vilken ordning vi tar det.

Första rundan är sill, andra kall fisk, tredje varm fisk, fjärde kallt kött, femte varmt kött, sjätte ost och sjunde dessert. Eller om vi kastar om sjätte och sjunde – vid det laget börjar alla bli rätt så mätta och någon tar en extra vända på det som var extra gott och kör helt enkelt åtta turer.

wp-1481408955975.jpg

Att vi sjunger mycket är en självklarhet, och vi skäms inte. Först Livet, sen Halvan, Tersen och så lite hipp som happ med andra låtar. Numera efter att fler folk från andra delar av Göteborg kommer till ser vi behov för ett sånghäfte så det ska vi fixa till nästa år.

Nästa år har vi för övrigt börjat prata om att boka en hel restaurang och dra dit massor av folk. Så trots att julen inte ens har varit längtar jag redan till nästa års julbord – det blir för övrigt den 2 december, det har vi redan bestämt!