Första vårdagen?

Idag var nog den första riktiga vårdagen. Därmed inte sagt att det kommer att vara vår från och med nu – nä det hoppas jag verkligen inte, då kan jag ju inte åka mer skidor, och det är jag inte klar för, men det brukar ju alltid komma en första liten föraning om våren vid den här tiden.

Och den föraningen var idag.

Fika i Tinkern (vår närmaste park) i värmande sol och droppande snö. Underbart!

Vi hade med oss chokladbitar också, annars vet jag ett ställe i parken där det växer choklad...
Vi hade med oss chokladbitar också, annars vet jag ett hemligt chokladställe i parken. Hannes vet också för han var med när vi hittade det, men han har glömt var det är, hihi…

Jag känner inte igen mig

I veckan som gick började en helt ny känsla spira i mig, något jag ALDRIG ALDRIG känt förut. En smått positiv inställning till längdskidåkning har börjat gro i min kropp. Från att ha varit ren och skär skräck och inget annat har det börjat vända verkar det som, och det är riktigt trevligt att känna.

Den känsla jag har i magen när jag står på toppen av en backe är inget jag önskar någon. En nervositet enbart slagen av den jag känt vid provspelningar (och DET var längesen).  Jag kallsvettas över hela kroppen, darrar som ett asplöv, hjärnan och hjärtat jobbar för högtryck med att behandla alla sinnesintryck och lägga upp en plan för hur vi ska hantera den uppkomna situationen. Dvs den oundvikliga nedförsbacken.

Jag tar hellre tio uppförsbackar än en nedför, vilket blir lite opraktiskt i längden (man kan ju inte gå Midtstuen-Frognerseteren jämt och sen ta tunnelbanan ner igen) och därför får det hellre vara med åkningen.

Men så har jag åkt två-tre gånger ute på Bygdøy som är platt som en pannkaka och blivit lite stursk (över vad är oklart, men jag gissar att självkänslan är det viktiga här), och för några helger sen fick vi glädjen att hälsa på uppe i Eggedal och åka lite blandad terräng där, så det har liksom börjat komma lite.

Och så i fredags var det första gången Den Där Känslan kom….VILJAN att åka skidor. Inget snack, imorgon ska jag åka skidor. Och det gjorde jag, i Østmarka! Lutvann-Nøklevann på sjöarna, platt som en spätta och kanonhärligt. Inte en människa på Lutvann men betydligt flera i slutet av turen när jag kom ner vid Skullerudsstua.

Inte en människa på hela Lutvann...
Inte en människa på hela Lutvann…

Och idag gick jag inte ut och åkte, och det ångrar jag något kapitalt, vill SÅ gärna ha den här dagen tillbakaspolad så jag kan åka iväg en sväng 9-11, men det är försent. På tisdag har vi vinteraktivitetsdag med jobbet och då skulle jag egentligen åkt Korketrekkern på kälke, men jag ändrar mig och går en tur på skidor istället.

Vad är det som HÄNDER med mig?? Inte vet jag, men härligt är det.

Idag har det varit sol och varmt så massor av snö har smält. Inte vill jag det längre; jag vill ha nya snöfall så det fortsätter att vara vitt och luddigt i marka när jag ska ut och åka.

Vem har tagit över min kropp och kidnappat mitt sinne? Inte vet jag, men ni kan behålla det så får jag behålla den här Pernilla!

The Feng Shui junke

Den bok som råkade hamna överst i högen nyligen var The Feng Shui junkie. Läser man recensionerna på Goodreads.com och väljer de negativa eftersom dom alltid är roligast och ofta poängterar det centrala, verkar det som att det bästa kommer först och att den inte är värd att läsa färdigt.

Så då började jag. 1212302

Och den ÄR väldigt rolig – jag finner mig ofta sitta skrattandes högt för mig själv på den annars ganska tysta spårvagnen och tunnelbanan, mycket befriande.

Berättarjaget är en kvinna i trettioårsåldern, mycket framgångsrik och välbärgad advokat med det perfekta fancy livet, är gift med en likaledes framgångsrik och vacker äkta man. Precis som mitt eget liv alltså, förutom att jag inte är advokat då. Men här slutar beröringspunkterna (hoppas jag).

När Julie kommer hem tidigare från en spavecka som hennes perfekte man Ronan har skickat henne på med en väninna (för att hon ska glömma att hon vill ha barn), ligger han ute vid poolen med sin älskarinna. Deras kläder och underkläder ligger spridda över hela lägenheten och det är helt klart att hon flyttat in och tagit hustruns plats de senaste dagarna.

Istället för att rusa ut vid poolen och ställa till en scen och göra processen kort, börjar hon något slags hämndstråt. Inte en sån där mörk utstuderad hämnd med en massa intrikata planer och detaljer, utan tvärtom – rätt från hjärtat till hjärnan och ut till händer och fötter som agerar på någon slags autopilot. Att säga att den här kvinnan är en känslomänniska är årets understatement vill jag påstå.

Julie förstör makens bil, älskarinnans bostad och tappar fullständigt koncepten, fy fy. Men det är så kul skrivet och man hör klart och tydligt rösten i sig när hon diskuterar med sig själv om det ena eller andra alternativet för stunde, och följer heeelt med i resonemanget om varför det här just nu är det mest logiska. Sen har hon en jäkligt rolig vännina också, Sylvana, som också har ett resonemang som är helt självklart trots (eller kanske tack vare) sin totala avsaknad på sans, måttlighet, rim och reson. Mycket befriande.

Efter ca 50 sidor (av 370) har Julie kört de numera döda och frysta akvariefiskarna i mixern och gjort en sås av dem som hon ställt i kylen. Det är efter att hon blivit vän med älskarinnan och har hennes akvariefiskar i badkaret (eftersom Julie krossade deras akvarium),  medlat mellan älskarinnan och hennes man, och fått sin mamma att sälja huset för att flytta in hos Julie och Ronan tillsammans med sin stora flygel.

Låter inte så kul? Nä men det är det, det är bara jag som är dålig på att berätta. Att det är en man som skriver med en kvinnas berättarröst gör inget sämre, tvärtom!

Men vi får väl se hur länge det varar – recensionerna var ju inte överpositiva direkt.

Om man tvättar ull kan man få på pälsen

Om någon tex hade gjort ett plagg, säg…en halslue, i varmt ulltyg och som var högt älskad, och om denna

20130218_205511

någon (rent hypotetiskt) eventuellt skulle ha tvättat den och den hade krympt så den helt plötsligt var lagom som sovsäck till en liten docka…då får den som tabbat sig ta sig tiden att göra OM halsluen, annars… Och helst bättre med en rymdman på, och inte bara planeter.

Åkej.

Ulltyger = slut -> ta fram de gamla tröjorna från O som utgör banken av stickat ulltyg här i huset. Ta dessutom fram det gamla mönstret (som vi nu dessutom vet är lite för litet) och måtta ut det på tyget. Om man ska brodera på tyget måste det vara lite större än färdigklippt för att man ska kunna spänna fast det i ramen och sätta in det i maskinen.

Började igår och nu händer det grejer. Vem har sagt att maskinbroderi är tråkigt?

Här är bakstycket på en tröja som var sydd med raglanärmar, det är därför det fasar av lite uppåt. Kivatstyle-mönstret ritas på med lite extra marginal (eftersom den förra var lite för liten)
Här är bakstycket på en tröja som var sydd med raglanärmar, det är därför det fasar av lite uppåt. Kivatstyle-mönstret ritas på med lite extra marginal (eftersom den förra var lite för liten)

 

In i broderimaskinen med ett post-it-liknande papper på baksidan så tyget inte ska dra sig i maskinen. Stickade tyger gör gärna det, och då går broderiet isär och ser väldigt konstigt ut.
In i broderimaskinen med ett post-it-liknande papper på baksidan så tyget inte ska dra sig i maskinen. Stickade tyger gör gärna det, och då går broderiet isär och ser väldigt konstigt ut.
Små rymdraketer i vardande som sen blir på ena kinden. Uppe till höger skymtar UFO't med sin gröna rymdgubbe.Med rymdgubbe menade A för övrigt en astronaut och inte en alien. Inte så lätt att veta, men den gröna gubben fick accept iallafall...
Små rymdraketer i vardande som sen blir på ena kinden. Uppe till höger skymtar UFO’t med sin gröna rymdgubbe.
Med rymdgubbe menade A för övrigt en astronaut och inte en alien. Inte så lätt att veta, men den gröna gubben fick accept iallafall…

 

 

 

Flexibility is key

Planen för Alla hjärtans dag var att gå ut och äta middag och dricka vin. Jag, A och I alltså. O skulle vara hemma och ta hand om kidsen.

Rätt tidigt kom den första ändringen av den planen; I bestämde sig för att ha vinkväll på fredagen 15’e för att fira sin födelsedag, och för att det inte skulle bli för mycket av det goda (hur det nu skulle kunna bli det??) så ställde vi in Valentines och satsade på dagen efter. Barnvakt fixades (O alltså).

Dagen före kom nya besked: hög feber hemma hos I’s tre små med kräks och andra härligheter. Nä, ingen vinkväll där inte så fredagen inställd.

Jag och A var fortfarande friska, starka och med barnvakterna i behåll, så sugna på en kväll ute bestämde oss för att ses iallafall. Sagt och gjort, vi gick till (ett fullständigt öde) Bølgen og Moi på Briskeby. [För ett år sen var det här ett väldigt trendigt ställe men det var då det. Finns väl en anledning till att jag som inte är så trendy var där igår och inte för ett år sen. Antar jag.]

1212302

Vi beställer in cava och god mat, som kommer in med dålig service men vafan man kan inte få allt – jag hade ju världens bästa sällskap! En stund iallafall. För sen blev det en kris på hemmafronten med en liten en som ringde och grät efter mamma på ett sätt som det inte går att säga nej till – i synnerhet som vi ju faktiskt inte var så långt hemifrån. Rent geografiskt alltså.

Så off she goes, kvar är jag för eventuellt skulle hon komma tillbaka. Men inte, det visar sig att krisen var värre än väntat.

Men jag har fortfarande en barnfri kväll på stan och den ska utnyttjas, så är det bara! Så jag beställde in en osttallrik och en portvin till efterrätt och njöt ohejdat av en lugn och stilla kväll på stan med en bok (The Feng Shui Junkie står på tur).

Det är en av de fina grejerna med småbarnslivet; man lär sig att inte planera för mycket och inte sätta för stora förväntningar till de planer man gör, och om de skulle ändra sig så blir det bra ändå – bara inte som man hade trott från början.

Go with the flow…

22 Britannia Road

En roman om tre människoöden under och efter andra världskriget låter inte särskilt spännande eller intressant, men är väl nästan en egen genre som måste prövas.

En man och en kvinna och deras son återfinner varandra i England när kriget är över. Han lämnade hustrun och sonen i Warzawa och drog ut i krig, och de fick klara sig s

22 Britannia Road

jälva. Boken växlar i tiden och väver på traditionellt sätt ihop den samtida historien med deras respektive berättelser av kriget. Läsaren får en allt djupare inblick i varför de agerar som de gör, men de tre kommunicerar dåligt eller inget med varandra och kommer inte förbi krigets spöke. Han försöker leva det perfekta brittiska livet (perfekt accent, prata cricket, han en perfekt engelsk trädgård i bakgården), hon försöker hantera alla krigsminnen, framför allt av övergivna och svältande barn, och sonen vill bara ut och leva i skogen igen som han och mamman gjorde under kriget.

Det är inte en särskilt lång bok, 272 sidor i min ebokläsare, och inte heller särskilt munter. De mest återkommande känslorna under läsningen var förtvivlan, frustration, sorg och svagt hopp, ett litet ”kanske ändå, om inte bara”. Inte särskilt bra drivkrafter för att läsa färdigt en bok. Men på något vis lyckades boken i all sin misär, olycka och fasad att få mig att vilja veta hur det går, att läsa den till slutet – väl medveten om att det inte måste vara ett lyckligt sådant.

Jag vet inte om jag rekommenderar den eller inte; jag mådde aldrig särskilt bra under tiden jag läste den men kunde ändå inte lägga den ifrån mig (vilket inte var fallet när jag läste American Psycho som bara fick mig att vilja kräkas), och så här i efterhand är jag glad att jag läst den. Kanske.

Det är väl den starkaste känslan nu efteråt – ett Kanske. Men ett Kanske för många saker; kanske går det bra, kanske blir de britter på riktigt, kanske kommer de över sin historia, kanske får pojken en bra uppväxt, kanske hittar de tillbaka till varandra,  kanske flyttar dom hem till Polen, kanske slutar allt lyckligt?

Läs den.