70-årsfirande i Covid-tider

Så föll det sig så att min kära mamma behagade fylla 70 år just den dag då jag susade ner från Norrland till Göteborg, lämpligt nog längs E4’an som kör förbi precis utanför Söderhamn, där min mamma bor. Då är det ju ett absolut måste att köpa med sig en tårta och svänga in, stå nere på gården och sjunga Ja må hon leva, lämna en tårta utanför porten, vinka och åka iväg. För det är väl typ så man firar sina släktningar nu för tiden?

Sagt och gjort, tårta införskaffades på morgonen innan vi lämnade Örnsköldsvik och lades på kylt ställe i bilen. Men jag kom inte riktigt ihåg om lägenheten hade fönster ut mot gården eller om det bara var ut åt andra hållet, jag har bara varit där lite snabbt. Men lillasyster V var ju där i julas, HON vet.

Det går åt många hamburgare i Hudiksvall…
Här kommer vi!!
Foto: Alexandra Westergren eller Viktoria Panayi

Så när vi pausade i Hudiksvall och satt och åt våra lunchhamburgare på Max passade jag på att ringa och fråga. Då visade det sig minsann att V och den tredje systern A var på väg UPP (dom bor i Sthlm) i samma ärende, och hade ungefär en kvart kvar.

Dom hade packat in tårta, presenter, bord och stolar och var på väg dit för att överraska. Ute på gården, precis som vi tänkt, fast lite trevligare och lite mer genomarbetat får man väl verkligen säga. Men vi bestämde att dom inte säger någonting och så dyker vi bara upp där så småningom.

Vilket vi gjorde.

Och jvlRRR vad överraskad hon blev – när hon kanske precis hämtat sig från att A och V har dykt upp, så kommer det dessutom fyra till….

Stor fröjd och gamman hos allihop – mamma och Totis har jag ju inte sett sen i mars nere på Cypern där jag lyckades komma hem med ett nödrop innan alla flyg slutade gå typ, och A och V vet jag inte när jag såg senast. Det var ett tag sen iallafall.

Mycket tårta blev det också – dom hade en bamsing och vi hade en lite mindre (den var ju bara tänkt för två personer…), och presenter. Ja slarviga vi som var ute och reste hade helt ärligt glömt bort presenter helt, men så var det bara. Presenterna från de andra var helt fantastiska, så det fick vara bra så.

Två som nog inte riktigt hämtat sig än från vad som just hänt…

Mycket kaffe, saft och A’s underbara kolasnitt med krossad dajm i – så enkelt och så grymt gott. Och en väldigt rörd, glad, chockad och överraskad mamma.

Vi stannade en stund innan vi var tvungna att åka vidare. Jag hade gärna stannat längre såklart, men dels blir man rätt kall av att sitta ute i +2 grader även om man har pälsat på sig, och dels var vi inte ens halvvägs på vår resa hem till Götet. Så det blev tack och hej och grattis – utan kramar naturligtvis, innan vi fortsatte vår färd. Tio timmar senare rullade vi in på vår gata hemma i stan, gäsp.

Så här fint blev det! En röd matta hade dom med sig till och med – den skulle visserligen slängas ändå, men ett fantastiskt sätt att hiva ut den på!
Jag och mina systrar – lika som bär va? Nähä inte det inte 🙃

Vasaloppet á la Covid

På grund av ja ni-vet-vad-orkar-inte-prata-om-det-mer så finns möjligheten att köra Vasaloppet lite när och var man själv vill. Detta givetvis för att inte samla fler än nödvändigt i skidspåret mellan Sälen och Mora (?). Det heter inte heller Vasaloppet, utan Vasaåket Hemma, men är fortfarande 90 km längdskidåkning.

Arrangörerna håller koll på att man genomfört loppet genom en app (naturligtvis, säg det som inte sker via en app idag), där man registrerar sin start när man kör igång, och sen håller den reda på hur långt man har åkt och omvandlar det till vasaloppstermer.

Så jag vinkade adjö till den här snubben i -15 grader kl 7 på morgonen en bit väster om Tärnaby dit jag skjutsat honom.

Sen åkte jag hem och följde med på appen hur långt han kom. Smågan tickade förbi vid 1:13 (då började jag jobba), Mångsbodarna 2:48, Risberg 4:07 (strax dags för lunch) och Evertsberg 5:44.

Men efter Evertsberg tog det stopp. Det var blåsigt och kallt och dåliga spår, tufft att köra 9 mil skidor då, men det blev ändå hela 48 km och det är baske mig inte illa jobbat sådär en förmiddag fram till lunch ungefär. Ingen medalj den här gången, men ett fett

BRAVO!!!

Tillslut händer det

Solen strålar som en besatt, de andra är downtown Hemavan city och åker skidor, och jag sitter i stugan och jobbar och jobbar. Och jobbar. Tänkte att jag skulle komma mig ut en sväng på lunchen men det blev det inget med – telefonsamtal, ”ska-bara-göra-färdigt” och uppgifter jag inte ens hunnit börja på hopade sig och höll mig inne.

Men vid halv tre hände något, en oväntad paus i kombination med ett ”om jag ändå inte skulle passa på” – och på några minuter var jag ute i spåret!

Klädvalet var svårt, yr.no sa -20, SMHI nåt liknande men termometern utanför dörren bara -9….vem ska man tro på? Sticka ut näsan och känna efter? Tror inte det, då kommer jag väl aldrig ut igen.

Och ut kom jag!

Strax utanför huset går Umeälven, och parallellt med den går en grusväg sommartid och ett skoterspår vintertid, och där har tillräckligt många kört längd för att det ska bli ett spår. Inte så långt tyvärr – skotern svänger av ner på älven och jag är inte så tuff att jag törs ge mig ut där, men någon (maken?) har åkt ett stycke längre och börjat göra ett nytt spår.

Full av mod tänkte jag att jag skulle spåra lite av det, men gav snart upp när man sjunker ner hela tiden, tröttsamt. Så några mil blev det inte, men väl några kilometer – och bäst av allt: jag kom ut!!!

Sen tillbaka in och nästa möte medan solen försvann bakom fjället.

Nytt hemmakontor med bättre utsikt

Det här är hemmakontoret för den här veckan; en liten brun stuga bland björkar i rimfrost, och med en liten bastustuga bredvid. Hur fint som helst. Öppen spis, gott vatten, ström och ja det är väl det man behöver.

Själva kontoret och dess ergonomiska förutsättningar lämnar väl en del att önska däremot. Efter en dag lätt framåtlutande i en schysst krum position för ryggen och hård trästol (men med en tunn dyna, icke att förglömma) ser jag redan fram emot imorgon.

Backup-planen var att åka med in till Hemavan och backen och sitta på fiket i backen, men efter att ha suttit där några timmar igår insåg jag att det var snäppet sämre. Inte ens en tunn dyna, och alldeles för mycket kaffe tillgängligt dessutom. Och inte ens en öppen spis att mysa vid.

Nä, det fick bli hemmakontoret i stugan idag.

I det här vädret var det såklart självklart att gå ut och ta en liten längdtur på lunchen. Blev det så? Nej. Är jag en hängiven motionär som inte försitter en chans att anstränga mig lite? Nej.

Men det blev en liten promenad iallafall, en liten sväng ute i solen innan jag var tvungen att krypa tillbaka in och jobba några timmar till. Jag har så sjukt mycket att göra på jobbet, så en veckas ledigt är inte att tänka på.

Nu på kvällen är det -19. Lite i krispigaste laget, men det kanske lättar och DÅ kanske det blir en tur på längden. Kanske.

 

Tonåringens mardröm

Åka skidor är väl kul och så, off-pist i synnerhet, tycker somliga. Inklusive familjens tonåring. Trädkramning verkar ingå emellanåt när man åker off-pist, vilket gör hjälm till en väldigt bra sak att ha (och något man således har).

Kanske borde man ha mobilen i hjälmen, vad vet jag, för det här var resultatet av dagens trädkramning:

Inget mer WhatsApp, inget Reddit, inget Snapchat, inget Youtube….är livet slut då?

Den är numera böjd och spräckt, och historia. Vilken OSIS att man inte kan köpa nya mobiler i Hemavan, nu måste han ju vara utan en hel vecka. Det blir spännande att se hur det funkar…

En heldag i bil – med obligatoriskt semmelstopp på Open New Doors

Plan: Starta med 100% laddat batteri i Gbg 8:00, stanna i Ödeshög, Uppsala och pausa för natten i Hudiksvall.

Facit: Se ovan. Jo faktiskt! Istället för att dutta med 5 min här, 10 min där så körde vi lugnt och fint (=mer energieffektivt) och stannade ordentligt två gånger.

Eller tre. För vi var ju tvungna att stanna på Open New Doors i Mjölby och smaka på deras prisvinnande semla! Eller ja, dom vann ju inget pris eftersom Arla stoppade tävlingen – enligt egen utsago för att dom hade kommit på att det var pandemi och att det la sordin på semmelglädjen Twemoji12 1f602.svgTwemoji12 1f602.svgTwemoji12 1f602.svgTwemoji12 1f602.svgTwemoji12 1f602.svg Tjena, som om det var därför dom avbröt tävlingen och inte det faktum att en produkt som inte innehåller ko höll på att vinna deras ko-baserade tävling. Det var alltså inget snack om Sveriges godaste SEMLA, utan om Sveriges godaste KO-SEMLA. Mu på den.

Har ni helt missat storyn? Ingen fara, den finns här, och ett litet klipp på essensen i den:

Arlas ko-semmeltävling

Jag fattar ju att Arla bara har den tävlingen för att promota sina egna produkter, få folk att äta fler semlor med kogrädde och baka med kosmör eftersom det är det som är deras affärsidé, men det hade nästan varit bättre PR för dom om dom hade tagit det med jämnmod, erkänt sig besegrade och tagit upp kampen för kobaserade semlor som det enda alternativet, istället för att göra det så här…

Hoppas att ståhejet gör att några fler blir nyfikna på vad en semla utan mamma kan tänkas smaka, provar, och kanske tycker att det var riktigt gott och undrar varför man inte provat det tidigare.

För jag inbillar mig inte att alla ska bli veganer (jag kan ju inte själv hålla mig till enbart vegansk kost, och då är jag ändå övertygad om att det är det bästa för djur(hållning) och människor).

Men jag tänker så här: för varje gång någon tycker att ”äh det där kan jag lika gärna ha sojagrädde i istället för kogrädde” eller inser att det är jätteenkelt att göra pannkakor utan ägg, så har några animaliska produkter färre blivit sålda, efterfrågan har blivit något mindre, människor har vågat prova något nytt och några djur har sluppit plågas ihjäl. Alltid något.

 

 

Långresa med Tesla

Det som visas i de röda bubblorna är vilken typ av laddare det är (T för Tesla, blixt för övriga) och antal minuter dom tycker man ska stanna för att fylla på. Ibland kort ibland långt.

Det är ett himla meck att åka långt för att åka skidor. Det är ännu lite mer meck när man har en elbil, även om det är en med ganska lång räckvidd. Men det finns såklart verktyg, tex A Better Route Planner, som ska vara en hjälp att lägga upp sin rutt.

A Better Route Planner är det bästa verktyget jag hittat så här långt, men när man verkligen sätter det på prov och ska åka väldigt långt (läs: närmare 150 mil) så visar det sig att det har sina brister. Poängen med att använda det är att man ska kunna planera sina laddstopp, lunchpauser osv för att åka så tidseffektivt och energieffektivt som möjligt, och till det funkar det halvbra.

Vi vill helst bara stanna på Teslas egna Superchargers, för där laddar vi gratis och väldigt snabbt, men det gör att verktyget lägger in stopp på ALLA superchargers – även dom man kan åka förbi pga att man har tillräckligt med kräm i batteriet och låta en stanna på nästa. 

Men det ger en vink om hur lång tid det tar ändå: 22 timmar bilkörning och 5 timmar laddning ungefär. FEM timmar. Det är ett ganska bra påslag på en resa som redan innan var lång… 

Hotell med pool bokat i Hudiksvall, halvvägs, för att göra det hela lite lättare. För hur äter man en elefant? Jo, man delar upp den i mindre bitar.

 

Vargavinter

Det har varit riktig vinter i snart TVÅ veckor. Helt otroligt. Snön har legat konstant i snart två veckor, det är väl nåt sorts rekord för att vara Västkusten? Visserligen är det bara 4-5 cm, men det är tillräckligt för att det ska vara vitt och fint och ge lite ljus.

Men det är kallt. Så pass kallt att värmen i huset inte håller sig ens inom skyhöga elkostnader. Så vi eldar som besatta i vedspisen, morgon och kväll, för att hjälpa värmesystemet på traven. Ja för det är ju så lyckligt ändå att vedspisen i köket värmer upp vattnet i elementen i andra rum så värmen man får igång går ut i resten av huset – hurra!!!

VedspisenOch så kan man laga hipstermat och koka hipsterkaffe. Inget är väl så gott som mat stekt i gjutjärnspannor på vedspis som eldas med björkved?

Målade plankor från en fd ladugårdsfasad går också bra, rödfärgen ger extra smak. Och kokkaffe? Fast det finns väl inte längre (?) så vi kör på med kaffepressen, same same but different.

Den kloke kanske undrar varför man håller sig i ett hus på landet och dras med jättehöga uppvärmningskostnader, när man har en fullt fungerande lägenhet i ett hus med gratis uppvärmning mitt i stan?

Ja, well Corona, som gör att man inte får vara på jobbet om dagarna. Och en lägenhet där hallen är under ombyggnad sedan fyra månader och som ett bra tag har varit obeboelig pga att det är en massa saker i vardagsrummet som inte brukar vara där. Allt som är i hallen tex och lite till. Och i vårt minimala kök står, förutom köksbordet som är undanträngt i ett hörn, en sågbänk med klinga.

Och då är det inte så lätt att vara 4 pers där, varav tre är hemma hela tiden – en som bygger hall, en som jobbar heltid och en som går i sjuan på distans.

Det finns alltså bara ett ställe att vara på i lägenheten – sovrummet, yay!! så därför står vi ut med de skyhöga uppvärmningskostnaderna, och för H’s del (och i viss mån A eftersom han har vissa dagar i skolan) pendlingen. Får se hur länge det håller….