Prestigefyllt jobb i Vatikanen

Tänk dig att du är ny på jobbet. Du bor i ett lätt krisdrabbat land där det inte är helt lätt att få jobb, men DU har klarat det! Dessutom är jobbet hos en som har tumme med Han Där Uppe, och du ska jobba med något högst ansvarsfullt nämligen att vakta honom som har tumme med Han Där Uppe. (Ja för det är alltid en han. En han som inte får ha någon hon hos sig, eller en han heller för den delen.)

Anyway, du har fått DET DÄR jobbet, kommer spänd och full av förväntan första dagen. Blir visad in i personalingången, omklädningsrummen, kaffemaskinen och allt annat som är viktigt på varje arbetsplats, och så ska du tydligen ha arbetskläder. Kul, det brukar ju vara lite snoffsigt med arbetskläder.

Och så kommer de med en uniform som ser ut som en kombination av Ronald McDonald och GB-gubben – och den ska du ha på dig medan miljontals folk flanerar förbi. Till råga på allt en lustig mössa.

Antiklimax, så gick det med den yrkesstoltheten….

Men dom verkar ta det med gott humör iallafall, Schweizergardisterna!

 

Snabbvisit till Rom

När det har gått tillräckligt många födelsedagar utan att man har kommit på en roligare present att ge än kalsonger, slips eller ny skjorta, då är det dags att tänka lite. Det gjorde jag för ett tag sen, och kom fram till att jag skulle vilja ge kärestan en resa med den trevligaste och mest okomplicerade människa jag känner – nämligen mig själv.

Sagt och gjort, och i september beställde jag en resa för två personer. Jag hade engagerat min mans chef och bett honom göra en heldagsbokning i kalendern med honom så han var obokad i övrigt, och det gjorde han verkligen. En strålande glad respektive kom hem en dag och berättade om det otroligt spännande heldagsmötet som han skulle vara med på med ett väldigt intressant tema och profilerade deltagare. Jag tror visst att vi hade tagit i lite när vi bokade möte, Mattias. Fallhöjden höll på att bli ganska stor, och större blev den när det kom närmare med det här spännande heldagsmötet.

Men han tog det bra när min pappa plötsligt satt i soffan i torsdags kväll och sa att han skulle passa barnen i helgen, och jag föreslog att det skulle packas.

Det blev Rom. Första gången för honom, andra gången för mig. Mycket sten. De flesta har du säkert sett på bild eller i verkligheten.

Blandad känd romersk sten.

Vissa saker MÅSTE man se när man är i Rom; Basilika St Pietro, Vatikanstaten, Colosseum, Spanska trappan, Fontana di Trevi, Pantheon och en mängd annat (som rätt ofta är sten på ett eller annat sätt). Utöver det bör man passa på att äta en massa god mat, dricka gott vin, äta mängder av den underbara italienska glassen, och strosa runt och bara vara så där kär och romantisk som man ju MÅSTE vara när man är på tu man hand utan barn.

Så det blir fort lite stressigt.

Men det gick bra, ett stort antal av målen hanns med, och så här i efterhand undrar jag varför en del saker blir turistmål. Spagna, till exempel. Det är en trappa. En trappa i sten. Lång och bred (även om jag ifrågasätter att den är Europas bredaste, som påstods) och byggd för att en rik man en gång skulle ha en fin trappa från sitt hem upp till kyrkan han gick till. Men ändå, det är en trappa och inget mer.

Spanska trappan, ett av Roms stora turistmål. Kortet är visserligen taget högt upp i själva trappan, men det var då det blev fint av julbelysningen över shoppingatorna.

Colosseo är ju magnifikt, det går inte att säga annat.

Alla har kanske inte sett hur mycket trafik det faktiskt är precis runt Colosseo. T-banan går precis utanför – ganska överväldigande att komma upp ur djupet och ut genom dörrarna och så står Coloseo där 🙂

Och så förstås Fontana di Trevi. Jag blev så överraskad över folkmängden där att jag glömde ta kort på själva fontänen, men de flesta vet nog hur den ser ut.

Och så fanns det kuriositeter av annat slag; kiosker som sålde Kodakfilm. Those were the days!

Exotiskt; butiken säljer Kodak film!

Hem alltför tidigt dessvärre, men man kan ju alltid komma tillbaka – även om vi glömde att slänga en peng i Fontana di Trevi, något som tydligen ska garantera att man kommer åter. Jag tyckte det hade varit skojigare att slänga ett American Express Gold i fontänen och se hur länge det dröjde innan någon försökte fiska upp det, men vi hade inget tillgängligt så det får väl vara till nästa gång.

To see or not to see

Det är frågan. Jag har svarat att jag vill se – och framför allt bli kvitt den ständiga huvudvärken, och nu har jag tagit hem några för genomsyn (höhö…).
Jag ska ha två par; ett på jobbet och ett när jag kör bil, ser på film osv dvs anstränger ögonen länge på lite avstånd.

Så här på köksbordet ser dom väldigt lika ut måste jag medge, men det tyckte jag inte i butiken. Eller det kanske var det jag tyckte och därför inte kunde bestämma mig…

Javel, här är finalisterna:
image

 

Dom här vann som jobbrillor:

20121206_152816

Om något verkar för bra för att vara sant…

….så är det ju oftast det. Möjligen har jag fallit i en sån fälla idag, men jag gjorde iallafall vad jag kunde för att avslöja den, utan att lyckas.

Det var en telefonsäljare som ringde, en från Telenor. Som alla undrade han vad jag hade för operatör (NetCom), antog att jag mest använde telefonen till att prata i och skicka sms (Nä jag använder den mest till mobil data, visste inte att den hade ringfunktion förrän du ringde nyss) och jaha vad betalar du för det då (249 kr/mån) men då har du inga fria minuter och inga fria sms (nä jag visste knappt att den kunde användas till sånt).

Och så hade han ju ett erbjudande. Förstås. Samma månadskostnad (249 kr), 600 fria ringminuter och 400 gratis sms utan bindningstid. Erbjudandet gäller från den dagen jag tecknar det (idag) och 12 månader framåt.

What’s the catch? Ingen vad jag kunde se. Ingen extra kostnad för mitt andra SIM-kort som jag har i min tablet (och som jag ju faktiskt betalar 30 kr/mån för hos NetCom tror jag), jag kan säga upp när jag vill, förpliktar mig inte till något som helst…

Jag tog det. Vet inte vad jag missat i hans förklaring, men kanske var det så enkelt att han pratade vackert Vestlandsmål från trakterna runt Stavanger? Ibland ska det inte så mycket till för att sälja in något, och han kan ju tacka Jan Ove och grabbarna för ett lätt sälj.

En produktiv helg

Medan vissa varit i UAE och roat sig på stranden har andra varit hemma.

Vit bomullsribb, jersey, från Stoff og Stil, mönstret från Ottobre nr 1-2011.

Alltför liten storlek; tyget förväntas krympa 8% så det är tilltaget stora marginaler och gjort strl 44. Ändå sitter den som en 42’a innan den är tvättad, så det här är enda gången den kommer att sitta på mig. Sen måste jag ge bort den till någon som är smalare än jag och så göra mig en ny i större storlek som sen kan krympa ner till att bli lagom. Tur att tyget är billigt och att det går fort att göra.

Materialkostnad ca 100 kr, och då är det riktigt tjock härlig bomull.

Vill bara tillägga att bilden till höger är tagen av en femårig fotograf.

Go with the flow

Flytet just nu är mycket bra. Flytet genom symaskinen alltså. Det är en mycket produktiv period då det verkar spruta allehanda saker ur den – iallafall tröjor.

En bra sak med små barn är att det alltid finns några restbitar som kan bli något fint och/eller användbart. Baksidan av det är att man aldrig får slut på en del tyger. Till exempel en meter elefantjersey som jag köpte för en evighet sen och som blivit allt möjligt till A och H, och som nu var på plan för att ta slut till lilla Cecilia. Men icke – det är för lite tyg för att sy något av, och det är för mycket för att någonsin ta slut som restbitar.

Mönstret är från Ottobre nr 1 2011, den rosa fleecen och den tryckta jerseyn är från Stoff og Stil.

Syprojekt nr 183 färdigt och skänkt bort.

Foreldre og mobilbruk

Det anses av många som ohyfsat att ta upp mobilen och kolla sms eller sociala medier när man sitter på tu man hand med någon. Varför? För det tar uppmärksamheten från det ögonblick som ni två delar där och då. Du känner dig inte viktig eller värdefull i den situationen, eller hur?

Det gör inte barn heller.

Det skriver Marianne Østby och Kjersti Hildonen i en krönika i tidningen Dagsavisen häromdagen. Jag tar mig friheten att lägga in den här för jag tycker den är så bra och jag vet att de flesta inte orkar följa en länk. Läs den och tänk efter (ja den är lite lång men den är lättläst). För mig är den tillsammans med alla andra signaler på området en tankeställare. Jag ser att det sker hemma hos oss, så jag försöker börja med att sopa rent framför egen dörr.

Aldri er det blitt tatt flere bilder av barna enn det gjøres i dag. Aldri er det blitt delt flere opplevelser med venner og bekjente på Facebook. Aldri er barn blitt fulgt opp på flere fritidsaktiviteter. Aldri har fedre engasjert seg så mye i barna som de gjør i dag. Er dette likevel ikke bra nok?

Hans lille hånd drar deg i buksebenet, først forsiktig og så litt hardere. Ansiktet er vendt mot deg, spørrende og åpent. Den lyse stemmen forsøker å trenge gjennom. I det fjerne hører du han si noe, og kjenner det klemme rundt benet. Du enser ikke regnet, vinden i trærne eller bilene som suser forbi. Hører ikke sirenene til ambulansen like i nærheten. Du er opptatt av å følge livet inne på smarttelefonen, og merker ikke at ditt eget liv passerer forbi. Du ser ikke gleden som slukner i blikket hans. Du får ikke med deg alle gangene han har latt ordene forbli usagt. Trukket hånden til seg, fordi han vet du er et annet sted.

I John Lennons tekst beskrives det at livet er det som skjer mens du er opptatt med å legge andre planer. Kanskje er det nettopp slik mange erfarer foreldrerollen i dag?

En venn sjekker mobilen, eller skal bare sende en SMS mens hun sitter sammen med deg. De fleste oppfatter dette som uhøflig. Hvorfor? Fordi det tar oppmerksomheten bort fra øyeblikket dere deler her og nå. Du føler deg ikke viktig og verdifull da, gjør du vel? Det gjør ikke barn og unge heller.

Du rekker kanskje å ta tre jobbtelefoner mens du er på fotballkamp med sønnen din, men får ikke med deg at gutten skårer mål. Han leter etter blikket ditt og uttrykker se meg! Du følger med på skjermen, oppslukt av at du «skal bare». Han føler ikke at du deler hans opplevelse, selv om du faktisk sitter der. Øyeblikket kommer aldri tilbake.

Barnet eller tenåringen har vanskelig for å si til deg med ord: Jeg trenger at du er med meg i følelsene mine. I stedet opplever vi barnet som klengete, masete, misfornøyd, frustrert eller trist. Du blir kanskje bekymret eller irritert. Hvorfor er hun ikke fornøyd, vi gjør jo alt for henne? Kjører, henter, har flotte aktiviteter, klær og leker. Barnet blir problembæreren, men vil egentlig helst si deg: Vær hos meg når jeg trenger deg. Ikke når det passer inn i hverdagslogistikken mellom fotballtreninger, ballett, mors yoga eller fars jobbtelefoner. Jeg trenger deg når jeg trenger deg – ikke når du trenger at jeg trenger deg.

Er barnet blitt nok en oppgave du multitasker? Hvis du kjenner deg igjen i dette, er det på tide å ta noen grep.

Det skrives i ukeblader og aviser om mindfulness, – det å være aktivt tilstedeværende og oppmerksomt nærværende i eget liv. Det kan kanskje oppleves som nok en metode du burde sette deg inn i for å bli en god nok forelder eller oppnå sjelefred. Kanskje legges det til side i bunken over alt som burde gjøres, noe du skulle ha tatt et kurs i eller lese om på nettet? Det er lett å overse at din nærmeste læremester til mindfulness nettopp er ditt eget barn.

Barn har en medfødt evne til å erfare livet her og nå og gjør dette intuitivt. «Jeg skal bare….» sier Albert Åberg. Du smiler fordi du kjenner det så godt igjen. Men Albert skal nettopp bare, fordi han er et barn som opplever seg til stede her og nå. Tid og planer forstyrrer ikke hans opplevelse i gleden over å finne igjen hjulet til Mercedesen. Voksne «skal bare», fordi vi skal gjøre mange ting først, eller aller helst samtidig. Kanskje veien til sjelefred er enkel? En rolig søndag uten planer der du og poden bare har en plan: Å være sammen. Når hadde du det sist?

Den digitale verden er en tidkrevende oppmerksomhetstyv. Først en velkommen gjest, men siden en besøkende du aldri blir kvitt. Den drar deg inn i en virkelighet hvor barnet må konkurrere for å få din fulle oppmerksomhet. Din tilgjengelighet blir frarøvet av din avhengighet. Du kobles på verden der ute, men er likevel så langt unna det levde livet her og nå. Hvordan er det for barnet å bli nedprioritert til fordel for din digitale følgesvenn?

Mindfulness handler om å kunne være sammen i øyeblikket. Kunne se hverandre inn i øynene. Bare være i hverandres sinn et lite øyeblikk. Her og nå. Det handler om å kjenne på kontakten med barnet ditt. Legge merke til lukten av barnet og lydene barnet uttrykker. En lubben arm som holder deg rundt halsen eller en stemme som hvisker inn i øret ditt. Hva slags person er den lille foran deg? Hvordan føles det å være sammen?

Mindfulness handler også om å gi slipp på stress som kommer på «besøk» og vende fokus tilbake til øyeblikket. Akseptere livet og virkeligheten, akkurat slik det er her og nå. Oppdage vinden i trærne. Se solen på himmelen, og kjenne fotsålene trykke mot bakken. Når tankene på alt som burde vært gjort kommer, gi det aksept, men la det så få lov til å passere. Aksepten og tilstedeværelsen gir mer kontroll over følelsene og stresset.

Samhørighet krever samtidighet i opplevelse. En opplevelse av at det bare er «her og nå» som eksisterer en liten stund. At livet leves når det leves. Alle trenger små øyeblikk der vi føler tilhørighet og tilstedeværelse med en annen. Barn «fylles opp» følelsesmessig ved slik ubetinget kontakt med deg. Du er barnets viktigste «batterilader»! Din medopplevelse gir barnet følelse av egen betydning og bygger selvfølelsen. Det handler om å være der barnet er, når det er der. Det handler om å dele noe, samtidig, ikke mens du er delvis opptatt av noe annet. En kort og dyrebar stund der barnet egentlig sier: Jeg trenger deg, vil være med deg, og se verden sammen med deg.