Bra vinter för skridsko

När det blir plötsligt kallt under en längre tid men inte kommer någon snö, då är det guldläge för alla skridskoåkare. Och det råkar vara så att vi har en som ska träna konståkning (träningen börjar nästa vecka), och som är mer än sugen på att ge sig ut.

Här i Åsa är det första gången jag har sett att vi har is på havet, så det har utforskats, precis som en sank äng som numera är en otroligt säker sjö att släppa ut ungar på utan uppsikt, att föredra framför havet på så vis iallafall om man inte måste kunna åka långt. Men det kan man inte på den lilla havssnutten vi har heller.

Havsvik nere i Åsa ute på Ölmanäs

Det som inte syns på den här bilden är vad mannen som står på bryggan i gråbrunbeige jacka håller på med. Eller rättare sagt vad hans kvinnliga kompanjon gör. Hon är nämligen på väg ner för en stege och ett uppfriskande bad. Jag trodde inte mina ögon när jag bara slängde ett öga på paret på bryggan och helt plötsligt ser att hon resolut tar av sig in till bikini, mössa och sockar och med bestämda rörelser klättrade ner och simmade runt (!) lite innan hon klev upp och svepte en handduk om sig. Med lite god vilja och skarpa glasögon ser man hennes armar om stegen på väg ner.

Betydligt säkrare att åka på en äng. Men det blev fort uppkört tyvärr.

 

Stegutmaningen tog stopp

Två veckor höll det, från julafton till och med trettondagen. På fjortondagen var det snöigt och isigt på gatorna, jag hade jobbat som en iller och kom inte loss förrän det var beckmörkt ute, och då var jag inte så sugen på att gå ut längre.

Stegutmaningen som (tillfälligt) tog slut

Orange betyder att jag gått så långt jag borde, blålila att jag inte. Ganska stort dropp från fjortondan till femtondan, men så är det…

Mer snö!!

snö
Så här luddigt och fint var det när jag klev upp för att ”gå till jobbet” idag

Ja herregud, vem kunde tro det – att vi skulle få ENORMA mängder snö på Västkusten??!! Ja alltså en knapp decimeter eller så, men det är en bra början. Och förmodligen slut också, för på söndag ska det visst vara regn och plusgrader, men man får vara glad så länge det varar. För fint är det, och när temperaturen håller sig på 1-2 minusgrader är det perfekt temperatur också – inga förfrusna tår när man går ut och går till exempel, hurra!!

Han kallar den Blorglob

Det blir ganska bra liv i barnen också, även om dom är så stora. Speciellt H (som vanligt) som bara MÅSTE ut och göra en snögubbe (igen). Och den här gången fanns det ju lite mer material att jobba med än igår, om man säger så.

Var han får inspirationen ifrån är lite oklart, men det som från början var en mer traditionell figur i tre våningar urartade rätt fort. Helt plötsligt var han ute med en matsked och började karva ut ett stort gap ur huvudet, fick lite feeling och sprang in efter vattenfärger och pensel och började omsorgsfullt och mödosamt att pensla dutt för dutt i munnen, ner på bröstet och lite splatter på marken.

Kronan på verket var en liten snögubbe med ögon och allt i munnen på den stora, tandpetare runt hela gapet som sylvassa tänder och…ja, där var skapelsen färdig.

Han var naturligtvis stolt över sin kreation, och insåg att när den står där på baksidan är det inte så många som ser den, så O fick rycka ut med en snöskyffel och flytta ut den på framsidan. Så där står den nu och hälsar glatt (?) på de som går förbi.

Det ska bli spännande att se hur den ser ut när den smälter ihop om några dar…

Så det kom lite mer snö ändå

Vi hade ju vinter redan i november, vilket brukar vara mer än nog för västkusten. Förra året var det ingen vinter alls rent meteorologiskt, dvs under noll grader för en ”varaktigt”, vad nu det innebär i praktiken, och jag har tänkt att det är slut med sånt. Men så helt plötsligt var det sånt där lite vitt flir i luften en dag, och H sprang ut vild av lycka över att det äntligen var snööööö och att han ville göra SNÖGUBBAR!!!, och han lät sig inte nedslås av trista påpekanden som ”ja hoppas bara inte att det börjar blåsa, då kan det ju kanske bli lite snö i springorna på uteplatsen i allafall”

Vargavinter på västkusten
Västkustens minsta snögubbe?

Nejdå, det här är en kille som är full av positivt tänkande, så HÄR skulle det minsann göras snögubbar! På med vinterkläder och ut med sopkvasten. Ja för det var ju så lite snö så att skotta var ju inte att tänka på.

Och det blev faktiskt en snögubbe. Jag satt inne och jobbade (för att man gör sånt när man är vuxen istället för att bygga snögubbar, även om det är trettondagen), men killarna kom in och täljde en morotsnäsa efter ett tag – eftersom snögubben var så liten så det inte fanns några morötter som kunde passa.

Så….ja, det här var vad det blev av snön idag. Snögubben blev så liten så den fick stå på motorhuven för att synas.

Grymt stolt över mig själv

I give you….min träningskalender för 2020! (inte den med all träning jag tänkte göra, utan den jag faktiskt gjorde)

Och vad är det vi tittar på?

Jo, en försiktig start i mars (januari och februari behöver vi inte ens titta på, blankt som en lönecheck), som fortsatte hyfsat in i april och början av maj…

Emojione 1F447.svg

Emojione 1F447.svg

Nya friska försök i juni, gick halvbra…

Emojione 1F447.svg

Emojione 1F447.svg

Garmin 405. En traktor.

Och sen BAM!! I juli hittade jag min gamla pulsklocka igen i en låda nere i Åsa och satte igång ett Runkeeper-program som jag redan försökt mig på förut (och gett upp).

Men gav jag upp den här gången? Oh no, inte än iallafall…

Sen juli har jag sprungit tre gånger i veckan! Först ett 10-veckors Runkeeper-program som väl var upp till 10 km tror jag, och det avslutade jag i början av september. Min belöning då var en ny pulsklocka – en som man kan koppla upp mot telefonen för att synka aktiviteter, och som man kan ha musik på och få träningsprogram i.

 

Så då började jag med ett nytt program genom Garmin istället (de blå strecken visar planen, de gröna vad som är genomfört), som skulle vara klart i början av januari och som var 10 km på 55 minuter. Det var tydligen att ta i lite för hårt för fort, så någon gång i november bytte jag till ett annat program, att bara genomföra 10 km över huvud taget, och det programmet är jag på nu. 

Det programmet tar slut någon gång i februari, så då börjar jag väl med ett nytt då. Poängen är inte att nå ett mål egentligen, det är att komma ut och röra på mig, få gröna pluppar i en lista, vad som helst som får mig att träna – eftersom argumentet att ”det är bra för mig” absolut inte funkar.

Men just nu (medan jag pustar ut efter min 9 km-runda idag, så fick jag det sagt också…) tittar jag på mina framgångar i 2020 och klappar mig själv hårt och nöjt på axeln! Och när man får gå på gym igen ska jag komplettera med styrketräning också.

Stegutmaning

Dom säger ju att det är så bra att gå ut och gå. Exakt vad det är bra för har jag glömt men det är säkert något viktigt, så då går vi ut och går. Det är antaget en stegutmaning på Garmin att gå 10 000 steg varje dag i 30 dagar. Första dagen var julafton, så det har redan gått en vecka.

Men det tar så lång TID att gå 10 000 steg!! Och när vädret är kasst är det extra utmanande. Tack och lov (?) springer jag redan 3 ggr i veckan, så där får man ihop några tusen steg ändå, men dom andra dagarna? Bara ut och knata.

Att stilla röra sig i hemmet gav knappa tusen steg. Ut och gå mao, ner till Näsbokrok för om man går dit ner får man ”automatiskt” några kilometer i benen pga att det är en bit dit.

Totalt blev det ca 7 km och 9000 steg, dvs ännu en dag har jag klarat 10000-stegskravet, yayyy!

Och det är ju fint när man väl är där nere…