Blue planet på Scandinavium

Redan i september såg H reklamen på spårvagnen och började pratade om att han ville gå på den här föreställningen. Fantastiska undervattensbilder från BBC och en riktig symfoniorkester som spelar till dessutom, vem kan säga nej till ett barn som vill se det som alternativ till Disney on Ice och annat man inte tycker verkar så bra? Men BBC liksom??!!

Så vi köpte biljetter, och idag var det dags.

Mycket folk på Scandinavium, men goooott om biljetter kvar på läktaren. Tror inte det sålt riktigt så bra som dom tänkt, och jag har mina aningar om vad det kan bero på.

Vi fick det vi kommit för att se; fantastiska naturfilmer på storskärm, livs levande symfoniorkester (från Prag minsann) och så lite lärdomar från en konferencier.

Och ändå var vi inte nöjda – vad är det för FEL på oss? Eller, vad är det för fel på föreställningen? Tja, om vi börjar med ”storbildsskärmen”, så är den inte så stor längre när den ställs in i en lokal som Scandinavium, så det blev inte precis den där mäktiga överväldigande upplevelsen som jag hade trott. Och nej det berodde inte på att vi satt så långt bak; skärmen var alldeles för lite för att göra något vidare intryck där inne.

Vi kan fortsätta med filmerna. Som var heeeelt fantastiska – det har tagit åratal av filmning för att få ihop de där relativt korta sekvenserna vi fick se, unikt och fantastiskt foto och situationer. MEN, dom var otroligt korta, och avbröts hela tiden av den där konferencieren som gick in på scenen efter varje sekvens och berättade något. Han berättade bra, det var roligt och intressant och inte minst relevant, men det förstörde helt själva upplevelsen.

Man hann lagom komma in i filmen för stunden och sugas in i miljöerna (trots den lilla storbildsskärmen) och gripas av äventyret som utspelade sig – så slutade musiken abrupt, nästan som mitt i en fras, ljuset gick på och där var han igen, Mr Konferencier. Otroligt irriterande, istället för att göra det sådär borde dom ha haft hans speakerröst på medan filmerna gick så hade det blivit ett bättre flöde i filmerna och inte så rumphugget hela tiden.

Kvällens mest intressanta person var han som mixade ljuset, för han satt dessutom och läste partitur för musiken för att synka ljuset. Coolt.

Funderar ni på att gå på BBC Blue Planet 2? Gör inte det, sitt hemma i soffan och se naturfilmer istället, mycket mer prisvärt.

 

Tillfälligt avbrott

Så….nu har jag tillfälligt lämnat bakom mig mitt liv som projektledare. I veckan som gick hade jag mitt sista byggmöte uppe på etableringen i Varekil. Svårt att förklara kanske, men det är otroligt sorgligt att lämna ett bygge som funkar så fruktansvärt bra och där vi jobbar tillsammans för att göra en bra väg så bra som möjligt.

Varför är det så speciellt? Jo för alltför ofta hör man inom Trafikverket om byggen där det är dålig arbetsmiljö och dåligt samarbetsklimat mellan entreprenör och byggherre. Entreprenören ”hävdar hinder” så fort allt inte går helt perfekt och så är tjafset igång. Att entreprenören ”hävdar hinder” är en viktig term rent kontraktsmässigt, som betyder att dom menar att det finns hinder utanför deras kontroll (=vår kontroll) som gör att dom inte kan arbeta mer och inväntar våra direktiv.

Varje byggmöte (kontraktsmässigt viktigt möte som man oftast har månadsvis) är det en punkt då man (=jag) frågar ”Finns det några hinder för arbetet?”. Då ska helst entreprenören säga ”nej” och så betyder det att allt är frid och fröjd och så går man vidare.

I en del projekt hävdar entreprenören hinder lite för ofta och menar att ditt och datt händer som gör att dom inte kan uppfylla sitt kontrakt och därmed vill ha ersättning för att dom inte kan jobba. Oavsett orsaken till att projektet hamnat i den situationen är det olyckligt och gör inget bra för arbetet att man hävdar hinder. Jag förstår att entreprenören kan göra det ibland för att inte bli behandlad som skit med dåliga handlingar och orimliga krav, men jag önskar verkligen att man istället försökte jobba tillsammans.

Sveriges vackraste byggarbetsplats? Foto: Örjan Magneson

I vårt projekt på Väg 160 har vi våra utmaningar, men vi försöker lösa dom tillsammans. Vi är nog alla väl medvetna om vem som äger problemet (ibland entreprenören, ibland Trafikverket), men vi försöker bortse från vems problemet är och istället lösa det tillsammans – och så ser vi sen hur vi delar kostnaderna. Utopiskt, javisst, men det fungerar.

Och det gör att det här projektet är så otroligt energigivande, och en viktig anledning till att jag inte vill ge upp det.

Men nu går jag alltså in i andra uppgifter. Och lämnar mitt projekt på Orust. Tillfälligt.

Tanken är att jag ska tillbaka om några månader när tillförordnandet är över, men vem vet vad som händer under dom månaderna? Saker tenderar att ändra sig snabbt och oväntat, så vi får väl se hur det blir.

I Nacka igen

Alltid lika jobbigt att vara här. Jobbigt för att det går så bra att jag har flyttat från Stockholm ända tills jag kommer hit igen. Tröttnar aldrig på utsikten från vardagsrummet.

Var inne i stan en sväng igår, dyrt blev det men så är det när man handlar på Ströms. Som tur var regnade det småspik och var ishalka så nostalgin var inte så stor som den är idag när det är soligt och vackert och jag ska hem igen.

Sen kan man ju göra det mer eller mindre jobbigt för sig också. Man kan ta bussen från Nacka Strand in till stan, och då är det inte så kul med ombyggnaden av Slussen, vänta på buss osv, men så kan man ta båten, och då blir det mer nostalgi och känns som skärgårdsliv i några minuter. Men man kan ju faktiskt åka båt som transportmedel i Göteborg också – vi har ju en hel älv som går igenom staden, så kanske dags att åka hem och sätta sig på Älvsnabben några varv och sluta lipa.

Kulturminnesexpert?

Ja någon ska ju vara det också, och inte är det jag. Men jag hade förmånen idag att få vara del av en grupp där det faktiskt finns kulturminnesexperter, och där dom ville höra lite vad projektledarna tycker (=jag och 3 till).

Det är Riksantikvarieämbetet som har ett ”Uppdrag att stödja tio myndigheters utarbetande av vägledande strategier för kulturmiljöfrågor”, där bland annat Trafikverket är en av de myndigheterna. (Tillväxtverket är en annan, och dom hade jag ärligt talat aldrig hört talas om förrän jag fick det här uppdraget…dags att kolla upp, det låter lite som ett skämt)

Det låter ju som ett ganska tungt uppdrag och det är det nog, men de flesta av oss som var där idag hade den stora förmånen att bara vara där och tycka saker, säga dom eller skriva ner dom i workshop’en och sen gå därifrån. I kallelsen står det att inbjudan riktar sig till ”enhetschefer, specialister och andra nyckelpersoner” – och eftersom jag varken är enhetschef eller specialist måste jag ju räknas till nyckelpersonerna då eller?! Klart man säger ja till att vara med när man får en inbjudan med den formuleringen, smicker funkar ALLTID 😀

Så nu har vi 16 som var med idag och som representerar Trafikverkets verksamhetsområde Investering tyckt, tänkt och menat om kulturminnen och hur de bör hanteras, och så får de som håller i det sammanställa det hela.

Ganska kul faktiskt!

Sjuk på hotellrum

Känner mig allmänt blä och hade gärna varit hemma från jobbet idag, men jag skulle dels säga hej till den enheten på Trafikverket som jag ska ha hand om i några månader och dels vara med och intervjua nya projektingenjörer, plus att jag skulle åka till Stockholm på kvällen.

Så nu sitter jag här på mitt favorithotell i Stan, ser på Efterlyst (linjär-TV, otroligt exotiskt, ser jag bara på när jag är på hotell, och när jag gör det förstår jag varför – sicket skräp….) och har dopat mig med lite Ibuprofen, majskakor (inte särskilt veganska) och någon smoothiedryck med ingefära i.

Imorgon bitti ska jag ut till Arlanda och vara med i en workshop om hur vi i olika myndigheter ska hantera fornlämningar. Ironin i att just jag blir utvald till att sitta i den här gruppen är uppenbar för alla som varit med uppe på projektet på Orust.  Där har vi stora mängder sten i olika konstellationer som alla är fornminnen på olika sätt, och för mig som lekman är det helt obegripligt att vissa av dom är bevarandevärda, men som tur är har vi fornminnesexperter som håller ordning på det och ser till att vi bevarar det som ska vara kvar.

Men just nu känns det mest bara blä.

CHARM revisited

Det börjar bli några år sedan man gick ut Chalmers. Väldigt många, för att vara mer exakt. Så vad kan man göra för att få hänga i sina gamla hoods lite utan att verka creepy eller påbörja en forskartjänst?

Jo man kan representera sitt företag på Chalmers Arbetsmarknadsdagar, CHARM.

Vårt hörn på mässan. Please notera snön utanför, det här var en del av den långa svåra göteborgsvintern 2018/2019 som varade i flera dagar.

Fullt med folk i vår monter hela tiden (well, inte hela tiden kanske, fick jaga bort några för att kunna ta fotot), men tillräckligt för att jag skulle prata mig hes iallafall. Kanske inte säger mycket förresten.

Vår representation var bred; jag från projektledarehållet på Investering, en annan från Stora Projekt i Stockholm och jobbade med Mälarbanan, en annan från Stora Projekt i Göteborg som jobbar med Göteborg-Borås, och så en från elsäkerhetssidan av specialister som sitter i Borlänge.

Kul, men man är rätt spak efteråt!

När man gör oväntat besök

Det har sina fördelar att ha vänner i kultur-Göteborg, dels i att man med jämna mellanrum får höra lite om vad som rör sig i kultursfären, och dels för att det ibland kommer biljetter till föreställningar när man minst anar det. Damien Jalets fantastiska verk Skid till exempel, som vände upp och ner på min värld i några dagar, och filmen Amadeus med live-orkester (jääääättebra) och häromsistens Carmina Burana. Och idag var det dags igen!

På förmiddagen visste jag ingenting om det, och O och H var iväg och åkte skidor (tränade inför sportlovet, utan A som var hos sin bff i Oslo). Men så trillade det in i den lilla messengergruppen att det var feber i familjen och att de som skulle gå på Ringaren i Notre Dame ikväll inte skulle kunna gå, och var det någon här som kunde ta det med kort varsel (4 timmar)?

Yes, oh YES! H har pratat om att han vill gå och se just den, men vi har sagt nej för biljetterna är så dyra (Disney…), så ett kort samtal ut i skidbacken och så var dom på väg hem.

Platserna var i loge en våning upp, jättekul för då såg vi både ner i orkesterdiket och hela scenen.

Och jag måste meddela att jag har ÄNDRAT mig. I know, inte lätt att medge i vuxen ålder, men jag är så illa tvungen. Jag har alltid avskytt musikal, jag tycker det är en otroligt tramsig form av underhållning som mest gör mig irriterad. Men nu har jag alltså ändrat mig. För det här var så FRUKTANSVÄRT bra.

Bra musik, bra framförande, spännande och genomtänkt scenografi med publik på scenen också (sittandes i munkkåpor i bänkar som snurrade runt på scenen lite efter vad de skulle föreställa; kyrkobesökare, torgbesökare mm), och grymt bra ljusshow.

Och då menar jag inte att det var vackra färger som svepte över scenen, nä det var en digital kuliss som sträckte sig utanför själva scenen och en bit ut i salongen precis till höger om oss, och den här varierade sig genom scenerna. Häftigast var när det först föreställde Quasimodos kammare överst i Notre Dame och sen snabbt skulle ner i markplan i kyrkan, och man som åskådare ”rasade” genom kyrkan, som att en kamera åkte hiss ner igenom kyrkan jättefort, och ljudeffekter som gjorde att det kändes som att hela marken skakade. Hur coolt som helst (H tyckte det var läskigt, så verkligt var det).

Men den digitala kulissen var också vackra blyinfattade fönster på sidorna (bredvid oss), utsikt över Paris från toppen av katedralen, stads/torgmiljöer och annat. Otroligt snyggt gjort.

Artisterna var förstås fantastiska dom också; vilka röster, vilket bra skådespel (här sliter jag lite med hur överdrivet det är i musikaler, men det överskuggades av resten och ändrar inte det faktum att jag är frälst).

Tyvärr fick man inte ta några bilder från föreställningen, men en från innan det började måste väl ändå vara okej.

 

Längst till vänster i bild, till vänster om klockorna, är ytan där två kyrkfönster projicerades (och samma på vår sida), och på scenen står kyrkbänkarna som ännu inte har fått sin munkpublik. Det stora ”fönstret” bakom kyrkbänkarna var där hela tiden och var ibland fönster från Notre Dame och ut över staden och ibland en del av husfasader. Mycket av musiken och det alltid lika intressanta birollsspelet från de som inte har namngivna roller skedde från balkongerna, så med tanke på var vi satt så hade vi det nära oss.

En otroligt bra föreställning, se den den som kan!!