Fristad

Egentligen är jag trött på allt flackande fram och tillbaka, att aldrig få vara på en och samma plats, men lika ofta tycker jag det är skönt med ombyte. Att det ska vara så jvla komplicerat?!

Sweden..."a country so depressing that even the cars are prone to commit suicide..."
Sweden…”a country so depressing that even the cars are prone to commit suicide…”

Äntligen var det iallafall dags att åka till Stockholm en sen kväll för vidare befordran ut på ÖN med stort O; Orrö(n).

Skrattar varje gång jag kommer till bryggan i Saltis med bilen som tippar utför kajkanten. En skylt som iallafall vi svenskar som då och då befinner oss i havsbandet är väldigt vana vid att se, men som fick en helt annan innebörd efter att jag sett Jon Stewarts The Daily Show och deras ”Stockholm syndrome” (googla på det, var man får tag i den är lite olika beroende på i vilket land man är). Den går iallafall ut på att programmets utsände journalist åker till Sverige för att se hur HEMSKT det är i socialistiskt styrda Sverige, ”a country so depressing that even the cars are prone to commit suicide”. Det är fruktansvärt roligt, leta rätt på det och se det. Se Leif Pagrotsky i en enkel lektion om hur det funkar med skattesystemet och vad som är det bästa med Sverige vs USA, företagshälsovården i fabriksproduktion (massage på ARBETSTID???) och gratis sjukvård mm. Hejdlöst roligt!

 

Iallafall…

på den lilla båten och ut….

2016-10-28-11-06-12
Vi vinkar farväl till fastlandet, Värmdö i det här fallet. Solen vräkte ner och förgyllde dagen.
2016-10-28-12-57-27
…upp för den lilla stigen upp till huset…
2016-10-28-13-26-28
…och in och pusta ut. Havet syns långt i fjärran.

 

 

 

 

Vi började hårt med att fjutta eld på en brasa och flytta på en annan potentiell brasa – eftersom dom som anlade den lade den på fibern som hela öns internet är försörjt med. Inte så bra om vi smälter fiberkabeln, då går boendevärdet ner dramatiskt för dom som är här mycket. Och för oss som är här lite också…

Så den rishögen 3+ meter hög var bara att släpa 7 meter längre bort till den andra brasan. That’s life.

Tur att småhjälparna var med.

2016-10-28-15-02-09
Ber läsaren notera att den lilla brasan närmast bara var att fjutta på (med lite torr björkved och tjärpapp som hjälp, men iallafall…) medan den längre bort skulle flyttas på. Jag bara nämner det alltså. Och så nämner jag att pappa stack som en avlöning för att hjälpa Lelle med ett träd, Oskar gick i telefonmöte med Polen och ja, då var det jag och kidsen kvar.

Eller, ja, de var ju inte så med då; lekte mest med elden och när pappa kom förbi åkte dom lite vagn, men här och där fick dom dragit en gren dom också. Och på slutet var jag lite…eh, trött? så då kom de andra tre vuxna också och hjälpte till med att släpa ris.

Nöjda och belåtna efter dagens arbete förtjänar man att stå och hänga lite medan det knastrar och sprakar så belåtet. Vid det laget var knattarna uppe och tog en fika; då hade dom fått nog för dagen.

2016-10-28-17-24-16

Middag och så ut igen vid halv åtta på kvällen meddelst pannlampor för att möta Elsi på båten. Otroligt mysigt att gå där i beckmörkret och så börja ana ljuset från båten långt där borta och se hur den kommer närmare och närmare…(och så bli fullständigt bländad när dom slår på strålkastarna för att hitta bryggan 😀 )

2016-10-28-19-45-29Jag bara älskar att vara här ute – vinter som sommar, höst som vår…

Så är det SLUT

Så har jag då varit på min tredje Kent-konsert på några veckor – varav två i helgen här i Oslo.

Den första var på Scandinavium 1 oktober, jag och O hade fått biljetter med spridda platser på läktare fast ändå i närheten av varandra. Det bestående minnet av den den är en lätt besvikelse (inte lätt för Kent att infria mina höga ideal om hur bra de är) över låtval och framför allt med ljudkvalitet. Det tog halva konserten innnan det blev något som liknade stämning i och med att Kärleken väntar kom. Ljudkvaliteten där jag satt var rätt kass (men inte där O satt) så det var väl lite sådär. Men det var ju Kent.

Nytt försök i lördags på Oslo Spektrum, biljetter bredvid varandra och dessutom kom min allra käraste A upp från Göteborg. Lite annat låtval,  Den Döda Vinkeln bland annat (!!), men även den här gången lite svalt.

Så jag gick för en tredje. På golvet den här gången – för det kan väl inte vara fel på Kent, det måste ju vara placeringen det brister på, riiight? Biljett köpt av en kille på ett av alla Kentforum som finns, och iväg med mig!

Vad kan jag säga? Magiskt. Jag stod i mitten ganska långt fram, kunde säkert kommit lite längre fram om jag pressat men det var helt okej.

Timern räknade ner som vanligt, började 30 min före start. Extra markering på 7:47 såklart (de andra siffrorna är vita).

Redan det att vara på golvet var ett lyft. Tråkig publik har de fördelarna att det är ganska luftigt runtomkring 😊 så inga knuffar. Men i gengäld inte så mycket tryck från den heller, stämningen var inte på topp. Men det struntar väl de riktiga fansen i, vi diggar ändå och gör det vi kan för att få upp öset lite!

Det här var helt klart den bästa av de tre. Vi fick både Berg och Dalvana och Thinner, den förra var min innersta önskan på låtlistan och jag trodde aldrig jag skulle få den infriad….

Hyfsad skillnad mot dagen innan. Aldrig mer läktare på en Kent-konsert  (safe to say – det är ju sista turnén…)

Samma konsertögonblick, det ena lördag och det andra söndag. Klart det var bättre tryck dag 2…
Jocke frälser de redan frälsta med sitt intima, personliga prat. De ofrälse tycker det är långsamt men vi andra vill bara höra mer.

Så kommer oundvikligen slutet. Jag tänker som de andra gångerna att DEN HÄR gången är det annorlunda, DEN HÄR gången lägger dom spontant in fem låtar till, men nej.

Konfetti rasar ner och slutet är nära

Även den här konserten tar slut. Kent tackar för sig med Den Sista Sången.

Det smått makabra bildspelet med barnen tar slut och det är….SLUT.
Jag stod kvar en stund för att komma ner lite på jorden igen. Fragglarna var framme på nolltid och började riva scen. Första gången jag sett att de har hjälm och något som liknar arbetskläder. Inspektörerna har tydligen gått på konsert.

Ljuset tänds, och plötsligt är all magi borta. Publiken strömmar ut och Fragglarna strömmar in. Ingen känsla kvar i lokalen, ritsch så är det bara borta.

Och jag tar trikken hem. Mycket rikare, mycket fattigare. Jag vet att det är patetiskt men jag kan inte acceptera att det är slut. Kent har varit en så viktig del av mig så länge så det känns som en enorm förlust, så är det bara.

Fan!

Setlist från söndagen:

1. Gigi
2. 999
3. Thinner
4. Berg & dalvana
5. Romeo återvänder ensam
6. Var är vi nu
7. Hjärta
8. Andromeda
9. Egoist
10. Vi är för alltid
11. Innan allting tar slut
12. Den vänstra stranden
13. La Belle Epoque
14. Ingenting
15. Kärleken väntar
16. Jag ser dig
17. Musik Non Stop
18. Utan dina andetag
19. Sverige
20. 747
================
21. Förlåtelsen
22. Dom andra
23. Mannen i den vita hatten
================
24. Den sista sången

Våld i småskolan

Så har det eskalerat. De små tjuvnypen, en spark här och där som kunde varit av misstag i en lek på skolgården (himla lustigt att just den personen skulle råka sparka till just min son – igen! Märkligt med sammanträffanden, men barn ni vet haha…) som blivit en vardag tog igår en ny vändning.

H fingrade på en klasskamrats penna, av ren nyfikenhet. Det tyckte uppenbarligen inte hen om, men istället för att säga ifrån så började hen slå H med sitt pennskrin. Hen slog så mycket att H tog skydd under hens bänk. Anledningen till att han inte tog skydd under sin egen var att det här var i slutet av dagen då eleverna ställer sina stolar upp och ned på bänkarna och ryggstödet hänger ner, plus att han hade ryggsäck på sig och helt enkelt inte kunde komma in under sin egen.

Men det hjälpte inte; hen fortsatte att slå med pennskrinet och började även sparka H i huvudet under bänken, där han satt för att ta skydd. Hen sparkade i nacken, i pannan och på kinderna, så pass att H bet sig i kinden av misstag, och hen slutade inte förrän läraren kom ner och undrade vad som stod på och fick det att sluta. Vid det laget grät H såklart och ville bara därifrån, så läraren fick inte chans att prata med honom. Som tur var mötte han en vän i fyran där ute som fick tröstat honom.

Det är en rad saker här som är mycket störande, och en del som är bra i sin eländighet.

Det som är bra är att det hände. Hur hemskt det än låter så har det det positiva med sig att det är ett konkret fall som går att rapportera (vilket vi gjort). Tjuvnyp och småsparkar är svåra att få uppmärksamhet kring, det här är ingen tvekan om att det har hänt.

Visst kan man säga att H började det hela. Men vad gjorde han? Han petade på en penna. Att det andra barnets första reaktion på det inte är att fräsa ifrån (eller ännu hellre säga det vänligt men bestämt), utan att börja slåss är ett jätteproblem. Att hen sen accelererar våldet till att omfatta sparkar är jäkligt illa, och att hen inte förstår hur allvarligt det är med våld mot huvudet är ofattbart. Dom är faktiskt 7 år och går sitt andra år i skolan, det här är inga små dagisungar som larvar runt.

En annan störande faktor är att den som sitter bredvid H inte gjorde någonting. Ja förutom att flina och säga ”Kan någon ge mig en biostol”. Hen tyckte uppenbarligen att det var mycket underhållande med lite skolvåld så här på eftermiddagen.

Det finns ett större problem här än det enstaka barnet, och det är situationen i skolan. H’s lärare är fantastisk. Han har ett oändligt tålamod, är så otroligt glad och positiv och tror i grunden gott om alla verkar det som. Han gillar H mycket det märks, och det förstår jag. H är smart, kan tala för sig, argumenterar väl inom saker han behärskar, han räcker upp handen, står på led (för det mesta…) och har stor kapacitet helt enkelt.

Men han är ”bara” en lärare. Inte psykolog, beteendevetare eller socionom. Hans yrkesval i livet är att lära ut grundläggande färdigheter till små barn inom alla skolämnen, inte att uppfostra dem eller ta hand om deras dåliga hemförhållanden eller arbeta med deras psykosociala färdigheter generellt. Det är det föräldrarnas uppgift att sköta, och ta hjälp av den stödapparat som finns – sociallärare, socionomer, BUP och andra, för att ge sitt barn en bra start.

Men eftersom han är en så god och bra människa så försöker H’s lärare att lösa allt det här, så förutom en dålig situation i klassen (för det är inte bara H som är utsatt) ser jag en risk för en utbränd lärare.

En utbränd superlärare.

Om jag fick välja fritt bland alla lärarna på skolan hade jag alla dagar valt honom som lärare åt H för han är så toppen, och jag vill inte att han ska försvinna. Så idag har jag tagit det här vidare till inspektören på skolan (ansvarig för den sociala miljön bland eleverna 1-7), som inte hade hört om det här tidigare. Hen skulle prata med H’s lärare så dom får upp några handlingar på planen framöver och något blir gjort.

Det är många dimensioner; en dålig situation för H, att det tydligen allmänt blir hårdare klimat i klassen (på grund av bland annat H’s nemesis) och därmed sämre arbetsmiljö för H’s lärare som vill så väl och försöker så mycket, risk för en utbränd lärare med allt vad det innebär för honom personligen och för alla de som älskar honom i skolan.

Något måste göras, jag har börjat genom att lyfta det till inspektören på skolan och försöker se till att H’s lärare får mer stöd. Vi får se an i nästa vecka hur det går.

Klänning i rosa krossad plysch 

Designern lämnade in sin vision i lördags på klänningen som han ska ha ikväll. Tygerna noggrnnt utvalda på förhand – krossad plysch i ljust rosa och guldorange med en kant nedtill av mörkare rosa. (Tidsbrist gjorde att det senare får vänta till efter kalaset ikväll.)

I midjan och en bit av halsringningen är det fäst silverhjärtan som dessutom hänger löst mitt bak.

Vit underklänning. Mönstret är Ottobre Creative Workshop, t-shirt, och kjoldelen är fyra lika delar utritade utifrån midjemått/4 och önskad vidd nertill/4.

Satt och handsydde till halv ett i natt, men vad gör man inte?

En förälders dröm

wp-image-1152463154jpgInte en helt misslyckad bild, även om man kan tro det; det är mitt impulsköp igår när jag var där för att köpa ullunderkläder till A.

Vad det är? Det är varje förälders dröm – en jacka (väst) till barn helt i reflextyg. Man slipper alla reflexer som hänger och slänger och fastnar i saker i några dagar tills dom faller av och är borta, och den SYNS!

Jag tog fotot i hallen hemma för att visa H hur bra dom syns i mörkret, och där råder inga tvivel längre om synligheten med reflexer.

På Cubus’ hemsida kan man se lite mer hur den ser ut

FP_Langside_1452x_Reflex_NO.jpg

Som en vanlig jacka eller väst med andra ord. Avtagbar huva of course.

Cubus bara ÄR bäst när det gäller barnkläder; både mtp sortiment, kvalitet och kul idéer, det är bra, fortsätt så!!

Handarbete

I vanliga fall är det mycket spel och film som går i bilen när vi kör mellan Oslo och Göteborg. Den här helgen var ett undantag.

Barnen har upptäckt Storytel och metodiskt börjat lyssna igenom barndeckarna en efter en, och i bilen blev det Nelly Rapp och handvirkning på fingrarna. I tre timmar 😊

Kul att sitta fram och det för det mesta är helt tyst med avbrott för gemensamma plötsliga gapskratt blandat med andäktig spänning. 

Sommaren är över

I helgen blev det klart att sommaren är över. O och hans mamma plockade (nästan) rent päronträdet och ett av äppelträden och kokade två hinkar underbart gott mos av det, tack!!

Nu har vi äppelmos så det räcker till barnen havregrynsgröt varje morgon hela vintern, helt perfekt. Jag kan inte förstå att jag tycker det bär emot så himla att göra sånt – en dags arbete och utdelning i vad som nästan blir en evighet. Tur att jag har en svärmor…

I rena förskräckelsen beskar  de några fruktträd (ni känner väl till JASO-skärning, en högst reeell verklighet för alla trädgårdsägare. JAS i all ära, men vem vill hålla på med sånt mitt i sommaren?) också så nu får vi förhoppningsvis gott om frukt nästa år – förutsatt att träden gillade det.

Men ärligt talat, vi har beskurit våra träd när som helst och det har inte påverkat fruktmängden negativt. Den enda som var lite kräsen var fikonbusken som inte gav frukt i år efter att vi flyttade den senhösten förra året. Men den ser ut att ha hämtat sig, så det blir spännande att se nästa år – det ser lovande ut iallafall och nu står den i perfekt söderläge.

Och så tog vi in sommarmöblerna. Det är liksom att slå spiken i kistan på sommarhalvåret och man inser att nu är det faktiskt SLUT för i år…Det blir inga fler långa, sena kvällar i den ljumma värmen med ett glas svalkande i handen, med barn som sover, bin som surrar (ni hör stråkmusiken i bakgrunden va?), sommarens alla dofter, klar himmel…

Eller ja, det var väl inga såna kvällar den här sommaren heller; mest som vanligt med skugga från träden på granntomten, inte alls särskilt ljumt, snarare ganska kallt och ruggigt, varpå man går in och myser istället. Eller tar en ohemul mängd filtar och lyktor och bullar upp med. Och en kopp varmt te istället för det där svalkande.

Men vackra färger är det, sumaken är som finast nu.

I födelsedagspresent gav min svärmor mig en orre som svärfar knäppt dagen innan hon kom. Den har vi haft hängande på balkongen i stan i två dagar och nu var det dags att preppa  den, dvs flå och ta ur. Allt finns på Youtube lyckligtvis, så inga worries.

Ett snitt vid benen och så metodiskt dra skinnet uppåt längs hinnorna.

Småkillarna såg på men tyckte det var lite läskigt (slå ihjäl och ta ur abborar går bra, men en gullig mjuk orre var visst inte lika lätt). När den bara var död gick det bra men så fort skinnet skulle av blev det hemskt tydligen, stackars fågel mm. Jaja, nu ligger den i frysen och väntar på att bli något gott.

Fin helg nere i fina Åsa.