Världens lättaste byxor att göra

Den som vill göra något enkelt som är helt fail safe (?) till barn ska satsa på att göra leggings. Eller långkalsonger, som det hette när jag var liten. Mönstret består av en (1) del, tex från Ottobre nr 1-2011 som man klipper två gånger,

image

och arbetsgången är den här:
1) Sy ett rör var av vardera delen (= höger och vänster ben), sy ihop de två raka långa sidorna
2) Trä in det ena benet i det andra så de ligger räta mot räta, dvs du måste vända det ena benet ut och in
3) Sy längs det som nu är en U-form. Det blir sömmen mitt fram och mitt bak i ett enda svep
4) Vänd brallorna så de är rätt, dvs som de ska sitta på
5) Fålla nederändarna
6) Gör en bredare fåll i midjan och sy, lämna en liten öppning där du kan trä in ett resårband av lämplig längd

Klart! Borde inte ta mer än 2-3 timmar.

Materialet bör vara någon typ av jersey (dvs T-shirttyg), eller sån trikå man gör collegetröjor av.

Just den här gången var det inte leggings som var aktuellt för vår del men tjockare byxor i ulltyg att ha utanpå långkalsongerna men under täckbyxorna. Om man ska göra av ett sånt tyg måste man göra benen lite vidare och ändra linjen från grenen och nedåt till att bli lite rakare. Annars helt likt.

De här är gjorda av resttyger som sattes ihop, och så lite olika band påsydda härs och tvärs bara för skojs skull.

image

Så…. syprojekt 222 är klart!

Tuffa byxor med smarta features

Tillslut orkar man inte se alla byxor som är i toppform överallt – utom på knäna där det är stora hål. Kvaliteten på det man köper i butikerna är verkligen usel; det går en vecka eller två så är det hål. Varför kan dom inte göra byxor med förstärkning på knäna? Om man ska göra själv, vad ska man välja för tyg?

Svar? Bävernylon.
Jag hade kvar från ett vinterset jag gjorde för flera år sedan och hittade ett mönster i Ottobre nr 1 2011; nr 29 NO KUNG-FU

Så här i efterhand inser jag att jag glömde dragkedjorna nederst på benen, men det har inte kommit några klagomål så jag antar att det är förlåtet.

Svart manchester, grön bävernylon på knän, ficklock på benfickor och insidan av framfickorna. Förutom det är det snedställda bakfickor också, men de är bara markerade med gröna sömmar.

Alla sömmar gjordes gröna för att synas ordentligt. Sidsömmar med tvillingnål för att få det att se lite proffsigare ut (jadå det är lov att göra så, och ganska enkelt också).

Så här blev det

collage

Syprojekt 221 är avslutat.

Med de bästa intentioner

Mina 5 kmEfter en lång stunds prokrastinering genom att hänga på fejan, kolla Markadatabasen för att hitta den perfekta turen och yr.no för att försöka förutse vädret de närmsta timmarna in i minsta detalj, gick det inte att skjuta upp längre. Med två ynkliga minusgrader i stan och fyra på höjden, solsken som strömmade ner och de flesta på arbetet och inte i spåren fanns det inga argument kvar för att inte ge sig ut.

Och det kändes egentligen ganska bra. Ner i garaget; skidor, stavar och pjäxor, valla (ja minsann, någon gång i livet måste man börja valla skidorna säger dom), termos och mackor in i bilen. Bilen ut och upp mot Øvresetertjærn för att parkeras och efterpå avnjuta dryga fem kilometer i spåret.

Det blev ingen åkning. Eller, bilen åkte och gled på vägen uppe vid Frognerseteren så jag hamnade lite halvt på tvärs över vägen. Kom inte upp. Det var precis så folk kunde köra förbi mellan nosen och andra vägkanten, och det gjorde dom. Körde förbi alltså. Tog sats längre ner i backen och gav järnet upp och försvann. Ingen som stannade och försökte hjälpa till när jag stod på ett sätt som uppenbarligen inte var intentionen.

En tant skrek åt mig till och med. Som om det skulle hjälpa. Skrämma bilen på rätt köl liksom. Bra tänkt.

Oskar på tråden, vad nu han kunde göra från sitt varma kontor nere i centrum, men det känns väl bra att prata med någon antar jag. Och jättemycket trafik på den där lilla struntvägen en helt vanlig tisdag runt lunch.

Det var inte bara jag som halkade och gled, nä det var många andra, men dom fick lixom fart på sina bilar igen, är väl mer vana vid vinterkörning antar jag. Och det krävs ju inte mycket för att vara det. Mer van på vinterkörning än jag alltså.

Tillslut var vi tre bilar som stod mer eller mindre i en liten grupp på olika kryss och tvärs. Men stilla, ingen som gled på någon annan. Och fortfarande ingen som ville hjälpa oss tre.

Heja SverigeFörrän den där bilen kom från Frognerseteren och skulle ner.  En bil med tre svenska män i, där en glatt klev ur och tog min bil och körde den åt rätt håll och lämnade tillbaka den till mig. Dom var på väg till ett möte i stan visade det sig, och hade bara åkt upp för att ta sig en lunch med en fantastisk utsikt. Och så hjälpte dom mig på vägen ner.

Jag gissar att det var 95% norrmän i bilarna som valde att inte stanna, men det var en bil med utlänningar som stannade för att hjälpa till. Jag vet inte vad det säger om något, men lite bitter blir man. Och glad och stolt över att vara samma nationalitet som dom här killarna – för att inte tala om överlycklig över att inte halvt blockera trafiken till Frognerseteren.

Men jag var så skakis (näst efter människogjorda saker under vatten är att köra bil på vinterväglag min största fobi) att jag inte längre ville åka skidor. Jag vågade inte stanna någonstans. Efter en kort lunchpaus med te och lite mackor åkte jag ner och hem med mitt vilt bankande hjärta.

Och så gick jag till SATS och sprang 7 km istället. Bliv vid din läst, försök inte komma dig ut i den där naturen, den är livsfarlig.