Dags att börja förverkliga drömmar

Den kommer i brevlådan fyra gånger om året numera, Nämdö Nu, som är Nämdö Hembygdsförenings blad, och den påminner mig om den långsiktiga plan jag har lagt och som sakta kryper allt närmare – att spendera en längre tid ute på Orrö.

Ja för ön heter visst Orrö nu igen, det där med Orröföll visst inte så väl ut, verkar det som.

Planen? Jo, jag har som jag tror jag nämnt tidigare tänkt spendera en längre period där ute, inte bara några veckor på sommaren, utan åka ut när isen går så man kan få i båten och åka hem igen någon gång i oktober-november när isen börjar lägga sig.

Varför? Varför inte?! För att man sannolikt bara lever en gång och jag tror att jag skulle ångra mig bitterligen om jag inte tog chansen att få vara där ute lite mer medan jag (förhoppningsvis) är frisk och stark.

Dessutom vill Hannes följa med. Det sa han när jag började prata om det här för ett år sen ungefär och jag trodde det skulle skava av sig fortare än kvickt, men senast idag ville han fortfarande det.

Så nu sitter jag och spanar in möjligheter till skolgång för en då fjärdeklassare, skolskjuts med taxibåt till Runmarö och annat kul! Ja för det är bara ett år kvar eftersom jag har sagt att jag ska göra det våren 2020 (ett helt år kvar, Hannes hinner ändra sig flera gånger till innan dess.

Och då kan man ju tycka att det blir ensligt och eländigt att vara där ute, men faktum är att det håller på att blåsa liv i bygden där ute rätt ordentligt. Sedan affären på Nämdö (Guns Livs) stängde förra året för att familjen Öman inte orkade ha det kvar har ett företag som jobbar med skärgårdsutveckling köpt upp den. Dom jobbar som illrar för att få fart på Nämdö skärgård, och för första gången som jag vet iallafall är affären öppen fortfarande långt in i november – fyra dagar i veckan!

Utöver att hålla affären öppen arrangerar dom luncher, ö-vandringar, fredagsmys, och så har vi Hembygdsföreningen som har pub en gång i månaden och lite andra aktiviteter emellanåt.

Jag tror alltså att det kan bli en rätt givande säsong att vara där ute. Hade såklart varit kul om hela familjen var med, men blir det bara jag så tror jag att jag lär mig väldigt mycket av det också.

Åsså jobbet. Jag måste se till att jag har ett projekt som är i planskede eller där jag på något annat sätt inte måste vara på plats IRL mer än kanske att komma ner en gång i månaden och stämma av. Vi har fiber där ute så bredbandet är bättre än mitt i stan i Götet (hej ComHem….)

Största hämskon är att jag är så jvla mörkrädd. Men det får jag väl bara lägga av med. En sån sak hade varit lättare om man inte var ensam där ute.

På väg hem

Så har jag lämnat min ö och mina barn för den här gången.  Barnen grät på bryggan och jag grät inombords för att inte få vara kvar där ute med dom.

Om man tittar mycket noga på bryggan ser man gråtande men vinkande barn. Ja som en god mor var jag uppe på övervåningen och vinkade såklart (mer flax än något annat – höll på att glömma detta viktiga!!

Jag vill verkligen inte åka därifrån. Inte idag och inte imorgon.

Det finns ingen affär längre ute på Nämdö; de som drivit Guns Livs i alla år sålde förra året och ingen kommer driva butik i år. Ladza fastigheter AB har köpt fastigheten och hade tänkt ha matbutik där som vanligt, och om jag förstod det rätt även gå vidare med annan näringsverksamhet, vilket är välkommet. Tyvärr hade dom inte tillstånd att driva den typen av verksamhet från Livsmedelsverket om det här stämmer, så dom får inte öppna butik.

Den här affären är navet i vår del av skärgården – det var ICA Supermarket, ombud för Systembolaget, en liten restaurang och en mack. Och nu ska den inte öppna?! Jag och E är galet sugna på att anta utmaningen, kanske lika bra att vi inte heller har några tillstånd så slipper vi tänka mer på den saken.

På deras hemsida står det att dom ska ha affären öppen 2018 och jag hoppas verkligen att det stämmer, för annars blir det nog tomt med sommargäster på öarna runtom.

Men nu är jag på väg till mitt andra hem i Göteborg.

Men jag ska ta upp med min chef, som håller på och planerar för vad jag ska och alla andra jobba med 2020 (jo det är sant!) att jag vill ha ett uppdrag som kan skötas på distans i 6-8 månader och börja planera för att äntligen få vara där en längre tid än en vecka här och där. Det måste bli av, annars blir jag väldigt olycklig i det långa loppet. Jag vill inte vänta med en sån sak tills jag är pensionär – fan, vem vet om man ens får bli pensionär, jag kanske får en allvarlig sjukdom eller blir överkörd av en bil…

Carpe Diem för bövelen!

På mitt HappyPlace

Kom till Stockholm sent igår kväll och idag upp tidigt för att hinna med båten ut till mitt kära Orrön. I min värld heter det fortfarande Orrö, men jag inser att jag inte kan vara så bakåtsträvande, så OrröN it is.

Men dagen började med den här utsikten från sängen (=bäddsoffan i vardagsrummet) när jag vaknade av mig själv klockan 6 på morgonen:

Grace glider ljudlöst in i Stockholm i gryningsljuset…sämre kan man ha det.

Några timmar senare glider vi själva in – inte fullt så ljudlöst, men ändå – vid bryggan på Orrön. Vi var inte ensamma; de andra stammisarna som liksom min pappa och hans fru mer eller mindre bor här ute på ön var också på väg ut, och imorgon kommer det väl ännu fler för påskfirandet skulle jag tro.

Det har varit en fantastisk dag idag med strålande sol från klarblå himmel hela dagen. Termometern uppe vid huset visade i solhörnet att det var 40 grader varmt, och det stämmer nog just där och på den sidan av kroppen som vetter mot solen. Vi satt ute och fikade och det var helt underbart.

Pappa glassar i solen och Elsi hjälper våren lite på traven.

Vi var nere vid sjön också och på vägen dit plockade vi björkris som vi ska pynta med fjädrar imorgon. Isen i vår vik är tydligen två decimeter tjock, men längst in var det mycket luft i den så det krasade friskt när man gick där. Jag skulle gärna gå ut till stenen, men jag vill gärna ha någon annan vuxen med också ifall det händer något, och inte bara två barn att förlita sig på.

Vindstilla, vintrigt, sol, barn som leker otroligt bra tillsammans och har den där barnsliga upptäckarglädjen, korv med bröd till lunch (och en lite hutt till minsann!), kaffe på altanen…. vad mer kan man begära?

Jag smider långtgående planer på att tillbringa en längre tid (ett halvår ungefär, längre tror jag inte jag står ut) här ute, och de planerna får näring av att vara här när det är så här fantastiska dagar. Vi får väl se vad det blir av det.

Fristad

Egentligen är jag trött på allt flackande fram och tillbaka, att aldrig få vara på en och samma plats, men lika ofta tycker jag det är skönt med ombyte. Att det ska vara så jvla komplicerat?!

Sweden..."a country so depressing that even the cars are prone to commit suicide..."
Sweden…”a country so depressing that even the cars are prone to commit suicide…”

Äntligen var det iallafall dags att åka till Stockholm en sen kväll för vidare befordran ut på ÖN med stort O; Orrö(n).

Skrattar varje gång jag kommer till bryggan i Saltis med bilen som tippar utför kajkanten. En skylt som iallafall vi svenskar som då och då befinner oss i havsbandet är väldigt vana vid att se, men som fick en helt annan innebörd efter att jag sett Jon Stewarts The Daily Show och deras ”Stockholm syndrome” (googla på det, var man får tag i den är lite olika beroende på i vilket land man är). Den går iallafall ut på att programmets utsände journalist åker till Sverige för att se hur HEMSKT det är i socialistiskt styrda Sverige, ”a country so depressing that even the cars are prone to commit suicide”. Det är fruktansvärt roligt, leta rätt på det och se det. Se Leif Pagrotsky i en enkel lektion om hur det funkar med skattesystemet och vad som är det bästa med Sverige vs USA, företagshälsovården i fabriksproduktion (massage på ARBETSTID???) och gratis sjukvård mm. Hejdlöst roligt!

 

Iallafall…

på den lilla båten och ut….

2016-10-28-11-06-12
Vi vinkar farväl till fastlandet, Värmdö i det här fallet. Solen vräkte ner och förgyllde dagen.
2016-10-28-12-57-27
…upp för den lilla stigen upp till huset…
2016-10-28-13-26-28
…och in och pusta ut. Havet syns långt i fjärran.

 

 

 

 

Vi började hårt med att fjutta eld på en brasa och flytta på en annan potentiell brasa – eftersom dom som anlade den lade den på fibern som hela öns internet är försörjt med. Inte så bra om vi smälter fiberkabeln, då går boendevärdet ner dramatiskt för dom som är här mycket. Och för oss som är här lite också…

Så den rishögen 3+ meter hög var bara att släpa 7 meter längre bort till den andra brasan. That’s life.

Tur att småhjälparna var med.

2016-10-28-15-02-09
Ber läsaren notera att den lilla brasan närmast bara var att fjutta på (med lite torr björkved och tjärpapp som hjälp, men iallafall…) medan den längre bort skulle flyttas på. Jag bara nämner det alltså. Och så nämner jag att pappa stack som en avlöning för att hjälpa Lelle med ett träd, Oskar gick i telefonmöte med Polen och ja, då var det jag och kidsen kvar.

Eller, ja, de var ju inte så med då; lekte mest med elden och när pappa kom förbi åkte dom lite vagn, men här och där fick dom dragit en gren dom också. Och på slutet var jag lite…eh, trött? så då kom de andra tre vuxna också och hjälpte till med att släpa ris.

Nöjda och belåtna efter dagens arbete förtjänar man att stå och hänga lite medan det knastrar och sprakar så belåtet. Vid det laget var knattarna uppe och tog en fika; då hade dom fått nog för dagen.

2016-10-28-17-24-16

Middag och så ut igen vid halv åtta på kvällen meddelst pannlampor för att möta Elsi på båten. Otroligt mysigt att gå där i beckmörkret och så börja ana ljuset från båten långt där borta och se hur den kommer närmare och närmare…(och så bli fullständigt bländad när dom slår på strålkastarna för att hitta bryggan 😀 )

2016-10-28-19-45-29Jag bara älskar att vara här ute – vinter som sommar, höst som vår…

Lata dagar på Orrö

2016-07-20 19.45.49Eller OrröN som den heter numera.

Killarnas frågor om ”när kommer vi till Orrö?” gav tillslut frukt när vi åkte dit på onsdagen. Att de tjatat har ingenting med själva ön att göra, utan med det faktum att de efter att de varit där i en och en halv vecka ska åka med mormor och morfar till Kolmården och Skara Sommarland. Det betyder ca två veckor utan mamma och pappa, men det verkar stå sig slätt när det är sommarland som hägrar. (Nope, inte bitter)

2016-07-21 08.59.52Skärgården visade sig från sin bästa sida; 25 grader varmt och strålande sol, frukost utomhus i linne och shorts, vindstilla kvällar (prisa gudarna för insektsspiralen, nervgift is da shit) med mat och vin tills det är läggdags.

Lyckliga barn som springer nere på bryggorna med håvar och fångar spigg och underhåller sig själva så länge man låter dom (och det gör man!) medan man själv sitter och lyssnar på Stephen Fry som läser Liftarens Guide till Galaxen. En bok som för övrigt gör sig utmärkt att låta sig få uppläst för sig. Alla irrgångar och sidospår hänger plötsligt ihop med huvudhistorien och jag tappar inte intresset som jag gjort de gånger jag försökt läsa den själv. Första boken brukar gå bra, men den andra eller tredje snoozar jag ut. Men inte den här gången, heja Stephen Fry!
2016-07-23 14.58.55

2016-07-21 11.47.34Och det blev gjort en del nytta också, framför allt av pappa och Oskar som bytte takstolar på boden, klapp klapp, bravo!

Ingen lätt match att vara uppe på det taket i den gassande värmen – jag vet, för jag stod nere på altanen och slipade och målade om spjälorna på ett halvmåneformat bord. Det var så varmt så jag tog parasollet och stod under, då var det perfekt. Smågrabbarna målade trädkojan inuti med lite överbliven rödfärg. När dom ändå höll på kladdade dom ner sig lite överallt med den där färgen – trots handskar och skyddskläder. Värst var Adam som hade en stor blodröd blobba från håret som rann ner i pannan mot ögat + att han torkat sig med handsken under det andra ögat…det såg ut som det varit blodsstrid uppe i kojan 😀

2016-07-21 13.58.49

Det var iallafall two happy campers där ute, ända tills vi skulle åka därifrån och lämna dom kvar med morfar (mormor hade redan åkt hem för att jobba). Adam grät och försökte hålla fast mig på bryggan så jag inte skulle åka. Otroligt vad sånt är plågsamt för en – man vet ju att de efter en kvart har har glömt allt om att man är borta men ändå är avskedet så himla jobbigt…

2016-07-24 10.00.27

Vi vinkade från aktern på färjan (vilket väl egentligen mest förlängde plågan för oss alla, men…) och såg hur han stod där och snyftade. Hannes? Nä, han är inte så rörd i sådana situationer; han gråter lite pliktskyldigt och så försöker han dölja sitt leende under tårarna och när han vet att man sett att han försöker hålla sig för skratt så sprätter han iväg och är glad igen…

Så hej då Orrö(n) för den här gången!!
2016-07-24 17.17.47

Ljuvliga sommar

Turen drog vidare idag, Stockholms skärgård nästa. Vi missade min lillasyster med familj med 5 minuter  i stugan hos mamma – mötte dom på grusvägen en bit bort när dom var på väg dit och vi därifrån. Inte för att vi fattade att det var dom, men det VAR ett väldigt vinkande i bilen, och  när dom kört förbi tänkte jag att det där var väl en Toyota och dom kör en Toyota…hmmm…. Jodå, visst var det dom. Surt att vi missade varandra.

På kajen i Saltis mötte vi Elsi som tajmat vår båt.

Skärgården visar sig från sin bästa sida; Waxholmsbåten Roslagen ut på kvällen, kav lugn sjö och 23 grader varmt.

Klädd i halvlånga byxor och tunt ärmlöst linne gick man i land, klar för myggornas middagsattack. Men vem bryr sig när det är en helt underbar och perfekt kväll?

Killarna sprang direkt upp i sin koja och sopade den, lade på duk på bordet, tog fram vaser och fyllde med blommor (torkat gräs) och började bygga upp ett förråd av blåbär. För att komma till kojan var man tvungen att gå över en smal spång för att inte falla ner i den glödande lavan, tuffa bud.

Kvällens övning var att montera ihop en Malm-byrå så att killarna har något att lägga sina kläder i. Eller ja, så VI har något att lägga deras kläder i…. I morgon monterar vi upp krokbrädorna så DOM har något att HÄNGA upp sina kläder på. Det är väl inte för mycket begärt?

Semesterplanerna

Ja alltså vi skulle bara ta det lugnt och inte flänga runt så mycket den här semestern, bland annat för att jag knappt har några semesterdagar att ta ut.

Så här blev det.

Dvs inte särskilt lugnt och stilla alls och ganska mycket flängade.

Och det ska bli så HIMLA kul!!!! Förändringsvillig – javisst!