Resrutt

Det här är planen än så länge. Den uppdateras kontinuerligt vartefter fler ställen kommer till.

Posten är en Sticky, dvs den kommer ligga överst ända till jag tar ner den, vilket blir i januari någon gång, så om du vill läsa annat så scrolla vidare för uppdateringar.

 

Den naiva drömmen om Stockholm

Från kurs i Solna (Entreprenadjuridik; mastigt, svårt och snårigt, och jag vet nu om inte förr varför jag aldrig varit intresserad av att bli jurist) hem till fadern som är konvalescent efter en elak bakterieinfektion.

Båt från Nybrokajen väcker liv i mina stockholmsdrömmar, även om de mest är skärgårdsdrömmar numera. I det stilla mörkret vid Nybrokajen (förvånansvärt lite biltrafik så jo det var ganska stilla; stadsstilla dvs suset från stan men utan öronbedövande larm) stod vi och tittade på dom som satt inne i värmen på båten. Ja för dom satt i fönstret där fram och släppte inte på oss förrän tre minuter innan båten skulle gå. Lite fisigt tycker jag men nejdå jag är inte bitter.

Men låt oss inte hänga upp oss i sådana petitesser. Det är ju BÅTEN det handlar om. Att stå på Nybrokajen, höra stadens sus, se ljusen från Grönan i fjärran, Strand Hotell glimmar vackert, Strandvägen på andra sidan, Tornbergs ur (ersatt av gigantiska lysande älgar, är inte säker på att det är en bra grej)….drömmen om Stockholm i sin mest levande form. Även här hög nostalgifaktor trots att den här båttrafiken inte fanns när jag var i krokarna, men det är ändå mina hoods efter flera år i servisen på Berns.

Tänk att åka från jobbet varje dag med båt, så otroligt avkopplande.

Haken i det hela finns naturligtvis där – att båtresan Nybrokajen-Nacka Strand tar 35 minuter och hela resvägen från Solna blir en dryg timme och jag avskyr att pendla, men sånt får man ju inte tänka på när man drömmer. I drömmar är allt möjligt.

Så låt mig drömma loss och tänka att jag inte går av i Nacka Strand utan på Blockhusudden och går upp till mitt lilla (?) hus jag har där ute. Tyst och stilla men ändå mitt i stan, båt och buss för att komma in, lagom glest mellan grannarna, natursköna omgivningar överallt, Skansen och Grönan i närheten men ändå tillräckligt långt bort, Strandvägen en liten cykeltur bort med tillräckligt många restauranger rätt nära, båten nere vid vattnet….

För det är väl så det är att bo i Stockholm numera? Inte en trång trea i en förort till galna priser och pendling 90 minuter enkel väg om det är vackert väder och nerförsbacke? Nä det är dom glimmande bilderna som är verkligheten, iallafall för mig som bara bor på hotell när jag är här numera, så jag håller drömmen levande!

Smicker har sitt pris

Det här är min utsikt just nu. Södra delen av Hallsbergs rangerbangård. Ett toppenställe att sitta på för en Trafikverkare kan tyckas, men nej. Inte för att jag pratar särskilt högt om att jag är Trafikverkare just nu precis, eftersom vårt tåg står still på grund av ett signalfel i norra änden av Hallsberg vilket orsakar lite tågkö.

Signalfel är förmodligen vårt fel eftersom det är infrastrukturen, och kan inte skyllas på tågoperatörerna.

Försening redan i Gbg

Fast vi var försenade redan från Göteborg. 20 minuter närmare bestämt, för att det var något fel på tåget som dom inte kunde identifiera. Man blir sådär lagom lattjo av att ha gått upp halv fem på morgonen för att hinna med ett tåg tio i sex – bara för att sen sitta där och få höra att ”det är något som inte fungerar riktigt, vi vet inte vad men återkommer när vi vet mer”…

Febrilt letande i SJ-appen, när går nästa tåg (06:29) och när är det framme (alldeles för sent). Jag sitter kvar. Såhär på plats i Hallsberg vet jag inte om det var rätt att sitta kvar eller om 06:29-tåget har kört om oss, bäst att inte veta.

Så går det när man för en gångs skull vågar chansa på morgontåget till Stockholm istället för kvällståget dagen innan som jag brukar. Man ska inte falla för smickret att få vara med i en expert/erfarenhet/tyckar-panel på kvällen för då kan det gå så här på morgonen efter.

Dags att börja förverkliga drömmar

Den kommer i brevlådan fyra gånger om året numera, Nämdö Nu, som är Nämdö Hembygdsförenings blad, och den påminner mig om den långsiktiga plan jag har lagt och som sakta kryper allt närmare – att spendera en längre tid ute på Orrö.

Ja för ön heter visst Orrö nu igen, det där med Orröföll visst inte så väl ut, verkar det som.

Planen? Jo, jag har som jag tror jag nämnt tidigare tänkt spendera en längre period där ute, inte bara några veckor på sommaren, utan åka ut när isen går så man kan få i båten och åka hem igen någon gång i oktober-november när isen börjar lägga sig.

Varför? Varför inte?! För att man sannolikt bara lever en gång och jag tror att jag skulle ångra mig bitterligen om jag inte tog chansen att få vara där ute lite mer medan jag (förhoppningsvis) är frisk och stark.

Dessutom vill Hannes följa med. Det sa han när jag började prata om det här för ett år sen ungefär och jag trodde det skulle skava av sig fortare än kvickt, men senast idag ville han fortfarande det.

Så nu sitter jag och spanar in möjligheter till skolgång för en då fjärdeklassare, skolskjuts med taxibåt till Runmarö och annat kul! Ja för det är bara ett år kvar eftersom jag har sagt att jag ska göra det våren 2020 (ett helt år kvar, Hannes hinner ändra sig flera gånger till innan dess.

Och då kan man ju tycka att det blir ensligt och eländigt att vara där ute, men faktum är att det håller på att blåsa liv i bygden där ute rätt ordentligt. Sedan affären på Nämdö (Guns Livs) stängde förra året för att familjen Öman inte orkade ha det kvar har ett företag som jobbar med skärgårdsutveckling köpt upp den. Dom jobbar som illrar för att få fart på Nämdö skärgård, och för första gången som jag vet iallafall är affären öppen fortfarande långt in i november – fyra dagar i veckan!

Utöver att hålla affären öppen arrangerar dom luncher, ö-vandringar, fredagsmys, och så har vi Hembygdsföreningen som har pub en gång i månaden och lite andra aktiviteter emellanåt.

Jag tror alltså att det kan bli en rätt givande säsong att vara där ute. Hade såklart varit kul om hela familjen var med, men blir det bara jag så tror jag att jag lär mig väldigt mycket av det också.

Åsså jobbet. Jag måste se till att jag har ett projekt som är i planskede eller där jag på något annat sätt inte måste vara på plats IRL mer än kanske att komma ner en gång i månaden och stämma av. Vi har fiber där ute så bredbandet är bättre än mitt i stan i Götet (hej ComHem….)

Största hämskon är att jag är så jvla mörkrädd. Men det får jag väl bara lägga av med. En sån sak hade varit lättare om man inte var ensam där ute.

Jag och Petter räddar världen

Det en behöver när en ska bo på hotell är inte mycket; ett eget rum med en skön säng, badrum och gärna elkontakter placerade på smarta ställen så det är lätt att ladda mobilen och datorn. Om hotellet i fråga ligger bra till för det man ska göra på resan är det ett plus i kanten. Eller, förresten, det är ett helt fundamentalt kriterium på om ett hotell är bra eller inte.

Men sen då? Vad är det som gör att man väljer ett hotell framför ett annat? Well, här tror jag att jag och Petter Stordalen har ett litet samförstånd, för han gör precis det som gör att jag väljer hans hotell framför andra. Det finns många hotell med bra läge i Stockholm om man ska på kurs i Solna (hotellet som kursen ges på till exempel…), men Petter gör det lilla extra; små roliga kommentarer överallt.

Som när man tar trapporna upp till rummet tex (ja så fick jag sagt att jag tog trapporna och inte åkte hiss också, lite cred please? behöver inte nämna att jag bara bodde på andra våningen däremot)

Små roliga kommentarer när man segar sig uppåt ett steg i taget. Jag gick faktiskt hela vägen upp en dag för att kolla om det fanns något extra skojigt på sista trappen som tex ”Woaa! You made it all the way, good job!!” eller något annat kul, men SÅ roligt var det inte.

På frukostbuffén står små informativa skyltar som förklarar varför tallrikarna är så små (dom har reducerat matsvinnet med 20% sedan dom började med mindre tallrikar) och andra små peppande kommentarer relaterat till att vi gemensamt försöker göra miljön här i världen lite bättre hela tiden.

Det funkar hur bra som helst på mig.

Jag känner det som att jag och Petter hjälps åt för att rädda världen (även om han nog mest försöker rädda sin stackars fru för tillfället), det liksom växer ut en liten superhjältekappa på ryggen på mig.

Kommentarerna inne i rummet är också guld för en sån som jag. ”Wine Not?”….jag dööööör….

 

Du har väl förresten inte missat det där missförståndet om symbolen på damtoaletterna?

Men nu är mitt samarbete med Petter slut för den här gången. Dvs jag har slutat betala mina pengar till hans hotell, vilket ju är vår primära kontaktyta. Lite distanserat kan jag tycka, men man tar vad man får. Och om det är vitsiga kommentarer för en bättre värld i kombination med ett hotell med stans BÄSTA läge precis vid Rådhusets T-banestation OCH mitt i Jocke-land….ja då tar jag det gärna.

Nästa gång vi jobbar ihop blir i november. Glädjer mig redan.

Kursjunkie

Jag älskar att gå på kurs. I Stockholm, Örebro, Ängelholm eller var det nu kan vara som är aktuellt för tillfället. Helst inte på hemmaplan, dvs i Göteborg.

Just den här gången är det Arbete på väg Nivå 3A, märk väl. Det betyder att Nivå 1 är genomförd (webkurs) och Nivå 2 med – det var då jag träffade vårt gäng med nyanlända. Och eftersom jag klarat Nivå 2 får jag…ja det är jag inte helt säker på. Nivå 1 är typ vett och etikett och grundläggande regler för att vistas ute på vägen. Nivå 2 är ett steg vidare; man får inte sätta ut skyltar men man får framföra fordon för arbete på väg och se till att de har rätt skyltning.

Nu med Nivå 3A tror jag att jag blir godkänd för att gå ut och sätta ut skyltar längs vägen (efter en plan som någon annan med Nivå 4 bestämt hur den ska se ut, sk TA-plan).

Kursledaren är soft. Vi undrade om morgondagens tider:

-”När börjar vi imorgon?”

-”Tja jag är här från strax före 8 så då kan ni ju komma så småningom och så börjar vi när alla är här. Vi hinner igenom programmet ändå”

Det är bra att träffa folk från här och där; bland annat är en av kursdeltagarna en person som jag mailat en massa fram och tillbaka med i upphandlingen av våra busshållplatser, och helt plötsligt har han ett ansikte också!

Mitt i alltihop ringer min entreprenör i ett av projekten och meddelar att dom stött på berg när dom grävde på ett ställe där vi måste gräva och absolut inte vill stöta på berg. Vi har över huvud taget inte räknat med att det ska vara något berg där, och har det varken i tidplanen eller budgeten att vi ska spränga – för att inte tala om att vi inte har gjort några vibrationsutredningar för att se hur de näraliggande fastigheterna påverkas…Verkligheten pockar på, men jag är en god projektledare som delegerar ut uppgifter och sen går in på min kurs.

Delegera är grymt; man får folk som jobbar med en att göra arbetsuppgifter som man själv inte vill/kan/hinner – och dom tar tag i uppgifterna och får dom gjorda fortare och förmodligen bättre än vad man själv hade gjort det. Varför har jag inte kommit på det förut? Nä just det, jag har ju inte haft någon projektorganisation runt mig förut nä.

Heja Trafikverket!

 

Ont gör det

Jag är tillbaka i Staden. Stockholm förstås. MIN stad. Ränderna går aldrig ur, det blir bara mer plågsamt för varje besök.

Stockholm är något speciellt, det är en viss lukt, känsla och en fantastiskt underbar stad. Båtarna, vattnet, stadsmiljöerna…och de gigantiska spindlarna som kan ta luften ur vilken GC-tur som helst, brrr.

Efter kursdagen i Solna åkte jag till mitt hotell på Kungsholmen (i Joakim-land, bittersweet) och gick därifrån ner på stan. Skulle ha en bok på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, som i mitt tycker är landets bästa bokhandel, men dom hade den inte. Dags att omvärdera det där med landets bästa? Förmodligen. Gick vidare neråt Hamngatan, områden jag varit i så många gånger att jag bara hittar helt automatiskt, jag går bara inte fel och jag vet vart jag är på väg och var jag är hela tiden.

Det blev middag på Riche.

Nostalgifaktorn gick fullständigt i taket – trots att jag aldrig varit på Riche förut (jo det är sant!), men jag har varit mycket i områdena runt Stureplan ner till Nybroplan och gått förbi en miljon gånger, och idag var det dags att gå in. God mat men inte värd kostnaden, ska inte bitcha igen om en restaurang, men man går inte till Riche för den fantastiska maten, utan för stämningen och miljön. Och vinet. Gaawd vilket gott vin det var.

Sen gick jag hem till Kungsholmen, via Grand Hotell, Helgeandsholmen, Strömsborg och så över vattnet. GC-tur förstås.

Och så fruktansvärt melankoliskt hela tiden, och jag undrar om jag gjort rätt som befinner mig på den andra kusten eller om jag borde varit kvar här hela tiden och stärkt mina band till staden och vårt hus i skärgården. Och det finns inga rätta svar. Hade jag stannat hade jag väl hamnat ute i förorten precis som alla jag känner, jag hade inte haft råd att ha livet inne i stan som jag värdesätter så högt. Det hade väl bara blivit ett liv i pendlarmisär, något jag verkligen inte vill ha, och då är det väl bättre att jag är i Göteborg ändå. 

Men det känns blä just nu. Sitter på hotellrummet och lyssnar på Kent och känner mig obeslutsam och miserabel. Tur att det är borta imorgon när jag vaknar, för det är en jobbig känsla och stockholmslivet som jag vill ha hade aldrig funnits för mig.

Eller?