Aldrig varit på Sandhamn

I hela mitt liv, ja ända sen någon gång på femtiotalet, har vi haft det här stället på Orrö. Det har inte gjort mig till någon sjöbuse direkt, men jag klarar att manövrera en liten båt med påhängsmotor – ett måste för att komma till affären och ha någon form av möjlighet till att vara lite självständig.

Men jag har inte varit särskilt båtburen. Visst, vi åkte till Tärnskär en gång om året och till Brunskär någon gång, men mest har vi bara varit på vår ö. Och trots att det inte är så långt till Sandhamn så var det inte stället jag åkte till när det var som trendigast i gymnasieåldern och ett tag därefter. Bland annat för att vi har haft så små båtar så det har inte varit rimligt mtp tidsåtgång, men även för att jag helt enkelt är lite feg.

Det är alltså inte mer än 10 sjömil ungefär mellan Orrö och Sandhamn, men med vår lilla båt skulle det väl ta en timme att ta sig dit.

Men alla är inte lika fega som tur är. Katja och Bisse till exempel, som har hus på Runmarö, har en snabb båt och är gulliga nog att ta oss med på tur.

Så….jag kan alltså nu säga att jag varit i Sandhamn! Ingen vettlös fylla, glammiga kläder och fräsiga båtar (tack och lov), men först bad på kobbe, sen middag med familjerna på Dykarbaren på Sandhamn.

En skön eftermiddag och kväll, även om allt som kunde gå galet på Dykarbaren gjorde det – från att vi gick fram och bad om ett bord till vi gick därifrån, så kommer jag till Sandhamn igen är kanske inte det första stället jag går till. Men vem vet, det kanske dröjer 50 år till innan jag kommer dit igen…

Två år senare

Så kom jag då äntligen ut till mitt Happy Place. Det var två år sen nu, men med både pappa och E fullvaccinerade och vi iallafall halvvaccinerade fick vi komma. Jag har velat åka ut hela våren och ha hemmakontor, men pappa har vägrat låta mig komma pga smittorisken. Säkert klokt, ffa mtp att man har barn i skolan som kan dra hem smitta lite då och då.

Men äntligen var det dags att stiga upp till den här vyn

Och det är lite oklart vad som är dragningskraften här – det ligger långt bort, långt ut i skärgården, högt uppe på en ö (dvs ingen strandtomt), ständig vaksamhet att vara rädd om kranvattnet (alla har egen brunn), det finns inga ”aktiviteter”, inget att ”göra” som tex spela tennis, cykla eller annat. Man är liksom i sitt hus, nere vid båten, badar (fast det blir sällan särskilt varmt i vår vik), åker till Nämdö och handlar….

Övriga tider på året är det pub i Hembygdsgården en gång i månaden men det har ju varit si och så nu i coronatider. Det finns en restaurang på Idöborg där jag aldrig har varit men som jag hört bra om, och åker man över till Nämdö finns det en champagnebar vid affären, bageri på sommaren och dessutom finns det massa cacher längs fina stigar…

Men ja, det är inte mycket. Och det gör inte mig någonting. Kanske är det till och med ganska skönt. Nästa vecka ska jag jobba hemifrån här ute, och jag är spänd på att se vad det gör med min koncentration. Egentligen borde det bli ungefär samma sak som när jag är i Åsa och inte gör något annat där heller, men det är det som jag vill testa.

Och så kommer bilden ovan att vara min utsikt från kontoret – Yayy!

Varma dagar i Norrland

Den underbara värmen gör mirakel. I Norrland framför allt att jag under hela vistelsen knappt sett en mygga eller ett knott. Desto fler bromsar förstås, men jag föredrar dom alla dagar – dom är större så man hör dom bättre och man märker (oftast) när dom sätter sig.

I stort sett ser min dag i Bastunäs ut så här

Solstol halvt i skuggan av ett träd, Byssträsket några meter bort ifall andan skulle falla på (men just här faller den inte på så ofta eftersom sjöbotten här är så väldigt slemmig, bättre borta på andra stranden), min semesterbok om förändringsledning och en penna i högsta hugg. Det räcker.

O och alla barn/tonåringar/ungdomar röjer i ladugården och gör antikvariska fantastiska fynd men dom har inte ropat på mig.

På kvällen är det vedeldad bastu. Jag har inte badat bastu här sen jag blev av med bröstet. Nu när jag har ett nytt kan jag inte komma över tröskeln ändå. Varför? Vet inte. I den här värmen är det ändå inget jag saknar.

Trasträddarna

Igår på promenaden såg vi en liten fågelunge som hoppade omkring på grusvägen, klart skadad med en vinge som såg trasig ut. Jag försökte sätta min ”naturen-tar-hand-om-den”-sida till och tänka att den var dödsdömd och att det var lika bra det (gick inte så bra, jag tänkte på den lilla fågeln hela kvällen och undrade hur det gått).

Idag gick vi samma sväng och den lilla trasten hoppade fram igen. Eftersom jag berättade om den för H när vi sett den igår, gick vi och hämtade honom idag så han så han skulle få se den. Och han blev helt kär, så nu har vi ett till husdjur, en trastunge.

För det som hände var att han och kusinen O lyckades få trastungen att känna sig trygg hos dom.

Dom fångade lite bromsar och andra insekter till den (som den snappade i sig som bara det så hungrig var den nog), och den hoppade runt med sin skadade vinge från det ena barnet till det andra.

Vän av ordning undrar förstås varför vi inte lät den vara så att mamman som säkert letar efter den skulle hitta den, men 1) den låter inte över huvud taget, inga rop på en mamma och inga trastar i närheten heller som verkar hålla utkik, och 2) letar verkligen djurmammor (eller pappor?) efter skadade ungar? Den här har säkert blivit skadad när den föll ur boet och jag antar att fågelmamman inte bryr sig om den efter det.

Så vi har en trastunge nu som H och O matar, flygtränar, förser med vatten och annat. Ska bli spännande att se hur det går – jag tänker att om den får tillbaka lite styrka och energi så kanske den trasiga vingen läker. Eller inte, men då har vi försökt iallafall.

Helt vanliga åttioåringar

Svemesterresan norröver når sin geografiska nordpunkt hos mina svärföräldrar på deras gård i Västerbotten. Jag tror att jag redan postat typ fyrtio miljoner bilder på den fruktansvärt idylliska och maximalt pittoreska gården, så vi hoppar över det.

Istället bjuder jag på en helt vanlig dag i min svärfars liv. Som alla åttioåringar har han på eget bevåg monterat upp en åtta meter hög byggställning inne i lagården och börjat förstärka innertaket.

Jo för i vintras när grannen (som är jämnårig med svärfar) stod uppe på lagårdstaket nedsjunken i snö upp till hakan för att se hur djupt det var (!) kom svärfar efter diverse bärighetsberäkningar (han är en riktig ingenjör som kan dimensionera hus, broar och annat) fram till att taket egentligen inte höll för all den snön. Så dags att komma på det när snön är bortskottad.

Men för att undvika att den gamla lagårn faller ihop kommande vintrar behöver den stagas upp lite, och därför har han börjat bygga limträbalkar i taket. Därav den höga ställningen. Limträbalkarna byggs upp genom att sätta rejäla brädor på sidorna av en befintlig balk i taket, snyggt tillsågad i ändarna så den kilas fast och hängs upp. Inget litet jobb precis.

Svärmor är lika tuff hon och står i bikini och gummistövlar nere i fontänen och röjer den från blomblad som har blåst ner.

Skönt iallafall att veta att man aldrig någonsin kommer kunna matcha sina svärföräldrar i något, så slipper man ens försöka 😀

Stugan för första gången på snart två år

Så var det dags att åka upp till den röda stugidyllen i Hälsingland och spendera lite tid med ena syrran och hennes familj, och så förstås mamma och T.

Då vi var några stycken som var där blev det lite trångt om härligheten, men när det är 28 grader varmt ute varje dag så behöver man inte klättra på varandra inomhus iallafall så det gick alldeles utmärkt. Lätt att säga i och för sig när man inte är en av dom som måste sova i vardagsrummet varje natt, men jag erbjöd mig att sova på soffan men fick nobben, så…

Ja och vad gör man då när det är så varmt så man inte kan göra något egentligen, och det finns en badsjö 75 m bort?

Just precis. Bada. Och bada igen. Och sen igen.

Men det fanns dom som gjorde annat också, som har ett löparprogram att följa för att komma till halvmara, och som råkade ha Race Day (finalen på hela träningsprogrammet då man ska visa att man klarar det. eller inte.) just en dag i den 28-gradiga värmen.

Då är det bara att bita ihop och ge sig ut. Eller inte. Men det gjorde han.

Jag mötte honom som avtalat i en korsning ute i skogen på vägen in mot Långkässlingen och bidrog med lite vatten och tog emot svettiga kläder. Sporthustrun, jajemen!

Bara av att gå 1,5 km till korsningen och sen 1,5 km tillbaka igen fick mig att bli helt sjöblöt av svett, så….i vattnet igen!

Fantastiska dagar.

Kort vandring i Sandsjöbacka

Så att det är viktigt att träffa nära och kära har vi lärt oss nu, right? Bara att omsätta det i praktiken då och bli BÄTTRE på att ringa upp varandra och föreslå att ses, och tex gå en tur, vilket vi gjorde idag, tjo!

M är relativt nyopererad, så det var inte aktuellt med någon längre eller mer ansträngande tur. Helt okej, det är inte ansträngningen som är viktig utan att ses, få en stund tillsammans och prata. Och så gå lite dessutom. M var i stan, vi i Åsa, halvvägs ligger naturreservatet Sandsjöbacka. Vi har varit där och gått några gånger förut (jag och killarna en gång, och en gång tillsammans med mamma och T), och då det kan vara ganska ansträngande i Sandsjöbacka (kuperat, ett paradis för alla trailrunning-entusiaster) tog vi den vägen jag och barnen gick 2016.

Lite GC blev det också när vi ändå höll på, kan inte bara gå förbi ju? Eller jo, några gick vi förbi för dom var en bit in i skogen och blev lite meckigt.

Det är så underbart fint nu med böljande vitsippsbackar. Det är inte mitt foto, utan Malin Helanders.

Det gick lite upp och ner även på den här slingan, men överlag var den väldigt vandringsvänlig även för den som inte är helt läkt inne i kroppen.

5 km blev det totalt och det tog oss två timmar inkl fikapaus.

Lite fin utsikt allra överst på toppen med skogen åt ena hållet och faktiskt havsutsikt åt det andra (det är en bit från Sandsjöbacka och ut till havet men man såg det skymta långt bort).

En regnskvätt fick vi också med oss – och där fick jag som för en gångs skull INTE hade med mig regnjacka, skoteroverall och yllebyxor, utan bara en tunn dunjacka…och vad tycker dunjackor om regn? Nä just det. Tur att det inte blev mer än några droppar då.

Hannes fick provgått sina nya vandringsbyxor, och dom fick godkänt. Bådar gott för sommarens leder!

Tillslut händer det

Solen strålar som en besatt, de andra är downtown Hemavan city och åker skidor, och jag sitter i stugan och jobbar och jobbar. Och jobbar. Tänkte att jag skulle komma mig ut en sväng på lunchen men det blev det inget med – telefonsamtal, ”ska-bara-göra-färdigt” och uppgifter jag inte ens hunnit börja på hopade sig och höll mig inne.

Men vid halv tre hände något, en oväntad paus i kombination med ett ”om jag ändå inte skulle passa på” – och på några minuter var jag ute i spåret!

Klädvalet var svårt, yr.no sa -20, SMHI nåt liknande men termometern utanför dörren bara -9….vem ska man tro på? Sticka ut näsan och känna efter? Tror inte det, då kommer jag väl aldrig ut igen.

Och ut kom jag!

Strax utanför huset går Umeälven, och parallellt med den går en grusväg sommartid och ett skoterspår vintertid, och där har tillräckligt många kört längd för att det ska bli ett spår. Inte så långt tyvärr – skotern svänger av ner på älven och jag är inte så tuff att jag törs ge mig ut där, men någon (maken?) har åkt ett stycke längre och börjat göra ett nytt spår.

Full av mod tänkte jag att jag skulle spåra lite av det, men gav snart upp när man sjunker ner hela tiden, tröttsamt. Så några mil blev det inte, men väl några kilometer – och bäst av allt: jag kom ut!!!

Sen tillbaka in och nästa möte medan solen försvann bakom fjället.

Nytt hemmakontor med bättre utsikt

Det här är hemmakontoret för den här veckan; en liten brun stuga bland björkar i rimfrost, och med en liten bastustuga bredvid. Hur fint som helst. Öppen spis, gott vatten, ström och ja det är väl det man behöver.

Själva kontoret och dess ergonomiska förutsättningar lämnar väl en del att önska däremot. Efter en dag lätt framåtlutande i en schysst krum position för ryggen och hård trästol (men med en tunn dyna, icke att förglömma) ser jag redan fram emot imorgon.

Backup-planen var att åka med in till Hemavan och backen och sitta på fiket i backen, men efter att ha suttit där några timmar igår insåg jag att det var snäppet sämre. Inte ens en tunn dyna, och alldeles för mycket kaffe tillgängligt dessutom. Och inte ens en öppen spis att mysa vid.

Nä, det fick bli hemmakontoret i stugan idag.

I det här vädret var det såklart självklart att gå ut och ta en liten längdtur på lunchen. Blev det så? Nej. Är jag en hängiven motionär som inte försitter en chans att anstränga mig lite? Nej.

Men det blev en liten promenad iallafall, en liten sväng ute i solen innan jag var tvungen att krypa tillbaka in och jobba några timmar till. Jag har så sjukt mycket att göra på jobbet, så en veckas ledigt är inte att tänka på.

Nu på kvällen är det -19. Lite i krispigaste laget, men det kanske lättar och DÅ kanske det blir en tur på längden. Kanske.

 

En heldag i bil – med obligatoriskt semmelstopp på Open New Doors

Plan: Starta med 100% laddat batteri i Gbg 8:00, stanna i Ödeshög, Uppsala och pausa för natten i Hudiksvall.

Facit: Se ovan. Jo faktiskt! Istället för att dutta med 5 min här, 10 min där så körde vi lugnt och fint (=mer energieffektivt) och stannade ordentligt två gånger.

Eller tre. För vi var ju tvungna att stanna på Open New Doors i Mjölby och smaka på deras prisvinnande semla! Eller ja, dom vann ju inget pris eftersom Arla stoppade tävlingen – enligt egen utsago för att dom hade kommit på att det var pandemi och att det la sordin på semmelglädjen Twemoji12 1f602.svgTwemoji12 1f602.svgTwemoji12 1f602.svgTwemoji12 1f602.svgTwemoji12 1f602.svg Tjena, som om det var därför dom avbröt tävlingen och inte det faktum att en produkt som inte innehåller ko höll på att vinna deras ko-baserade tävling. Det var alltså inget snack om Sveriges godaste SEMLA, utan om Sveriges godaste KO-SEMLA. Mu på den.

Har ni helt missat storyn? Ingen fara, den finns här, och ett litet klipp på essensen i den:

Arlas ko-semmeltävling

Jag fattar ju att Arla bara har den tävlingen för att promota sina egna produkter, få folk att äta fler semlor med kogrädde och baka med kosmör eftersom det är det som är deras affärsidé, men det hade nästan varit bättre PR för dom om dom hade tagit det med jämnmod, erkänt sig besegrade och tagit upp kampen för kobaserade semlor som det enda alternativet, istället för att göra det så här…

Hoppas att ståhejet gör att några fler blir nyfikna på vad en semla utan mamma kan tänkas smaka, provar, och kanske tycker att det var riktigt gott och undrar varför man inte provat det tidigare.

För jag inbillar mig inte att alla ska bli veganer (jag kan ju inte själv hålla mig till enbart vegansk kost, och då är jag ändå övertygad om att det är det bästa för djur(hållning) och människor).

Men jag tänker så här: för varje gång någon tycker att ”äh det där kan jag lika gärna ha sojagrädde i istället för kogrädde” eller inser att det är jätteenkelt att göra pannkakor utan ägg, så har några animaliska produkter färre blivit sålda, efterfrågan har blivit något mindre, människor har vågat prova något nytt och några djur har sluppit plågas ihjäl. Alltid något.