Ön igen

Äntligen en vecka ute på Orrö igen. Det är så underbart med hösten här ute, marken är gyllene och svart i en enda röra, knappt några människor förutom en själv och ens gäster.

För den här gången har vi gäster – fyra stycken närmare bestämt; Lotta och Johnny kommer två dagar och Frida och Olle två.

Båten är uppe ur vattnet så vi kan inte åka och handla, lite pyssligt men går utmärkt – gästerna får fylla på med det vi glömt.

Allt ser ut preciiiis som vanligt….

Norrlandsturné i tjänsten

Begreppet ”Norrlandsturné” har fått ändrad betydelse. Förr (dvs på Chalmers) betydde det en veckas föreställningar, tågresor och studiebesök i norra Sverige med mycket festande, nu betyder det visserligen en vecka full av tågresor men sen är det inte så mycket med det där festandet. Och inga föreställningar heller för den delen.

Istället är det city-hopping med start i Gävle dag 1, Härnösand dag 2, Umeå dag 3 och Luleå dag 4 och så hem. Helst med tåg, men den här gången gick det inte pga att jag behövde vara tillbaka i Gbg på fredagsförmiddagen.

Vädret har inte varit lika strålande hela tiden, men Gävle visade sig från sin bästa sida.

I Gävle har jag 4 medarbetare, och jag fick glädjen att träffa allihop – i ett nästan öde kontorslandskap. För så är det nu; oktober ut är det hemarbete som gäller, november växelvis återgång och i december tillbaka till det man kallar ”vår nya vardag”, och som innebär att de som vill arbeta en del av tiden på distans har möjlighet att göra det.

På kvällen 4 timmar tåg till Härnösand.

Härnösand by night, sett från Stadt

Här har jag tre medarbetare och en konsult, och jag fick träffa alla utom en. Betydligt fler på kontoret här, trevligt! En stor skillnad mellan de stora regionkontoren och de mindre lokalkontoren (som tex Härnösand) är att på de små sitter alla mer blandat mellan typer av verksamheter (underhåll, planering, investering osv) vilket jag tror är väldigt nyttigt. Jag tippar att samarbetet går bättre och smidigare och att kunskapen om de olika faserna i verksamheten naturligt blir högre.

Efter Härnösand var det ett stopp i Örnsköldsvik på vägen till Umeå för att hälsa på min underbara svåger och svägerska i deras fantastiska hus. När jag är hos dom vill jag köpa ett stort hus i Norrland och bara flytta, en känsla som är väldigt övertygande och stark just då men som tyvärr inte varar särskilt länge.

Umeå bjöd på ett USELT väder – som vintern i Göteborg när den är som sämst; runt nollan, horisontellt regn och hård vind…Så trots att jag gärna hade gått både till och från tåget så var det inte förnuftigt, så det blev taxi.

Visserligen inte Umeå utan en bit norrut, men det ger en hint om hur illa det var

Ett snabbt stopp i Umeå för att hälsa på 3 av de 4 som jobbar där, sen till Luleå för att träffa min chef för första gången sen jag började jobba för henne i maj i år. Fick även träffat mina två medarbetare där och en person som är tung inom mitt forskningsprojekt också. Många anledningar till att åka till Luleå!

Och Luleå bjöd på snö! Strax under nollan, snö som föll under dagen, det var sådär perfekt småsvalt utan att egentligen vara kallt, luften torr och luktade snö.

Jag som normalt avskyr snö och fruktar kyla värre än jag vet inte vad, tyckte att det var rätt fint och trivsamt. Kan man ändra sig alltså?

Energi igen, och resa!

Har tänkt mycket det senaste halvåret på hur deppigt det varit under lång tid och inte riktigt kommit på varför. Fast det är ju rätt uppenbart varför….Corona, någon? Restriktioner på det mesta under lika lång tid?

Och jag som får näring och energi av att resa och formligen ruttnar av att vara stationär en längre tid – och undrar varför jag vantrivs?! Inte Einstein alla dagar direkt.

Men nu är det dags igen!

Idag börjar en kort Norrlandsturné! Imorgon måndag är jag i Gävle, tisdag Härnösand, onsdag Umeå, torsdag Luleå och sen hem. Tåg hela vägen förutom sista benet från Luleå till Göteborg där jag måste ta flyg pga möte i Gbg på fredagen.

I’m on the MOVE!!

Aldrig varit på Sandhamn

I hela mitt liv, ja ända sen någon gång på femtiotalet, har vi haft det här stället på Orrö. Det har inte gjort mig till någon sjöbuse direkt, men jag klarar att manövrera en liten båt med påhängsmotor – ett måste för att komma till affären och ha någon form av möjlighet till att vara lite självständig.

Men jag har inte varit särskilt båtburen. Visst, vi åkte till Tärnskär en gång om året och till Brunskär någon gång, men mest har vi bara varit på vår ö. Och trots att det inte är så långt till Sandhamn så var det inte stället jag åkte till när det var som trendigast i gymnasieåldern och ett tag därefter. Bland annat för att vi har haft så små båtar så det har inte varit rimligt mtp tidsåtgång, men även för att jag helt enkelt är lite feg.

Det är alltså inte mer än 10 sjömil ungefär mellan Orrö och Sandhamn, men med vår lilla båt skulle det väl ta en timme att ta sig dit.

Men alla är inte lika fega som tur är. Katja och Bisse till exempel, som har hus på Runmarö, har en snabb båt och är gulliga nog att ta oss med på tur.

Så….jag kan alltså nu säga att jag varit i Sandhamn! Ingen vettlös fylla, glammiga kläder och fräsiga båtar (tack och lov), men först bad på kobbe, sen middag med familjerna på Dykarbaren på Sandhamn.

En skön eftermiddag och kväll, även om allt som kunde gå galet på Dykarbaren gjorde det – från att vi gick fram och bad om ett bord till vi gick därifrån, så kommer jag till Sandhamn igen är kanske inte det första stället jag går till. Men vem vet, det kanske dröjer 50 år till innan jag kommer dit igen…

Två år senare

Så kom jag då äntligen ut till mitt Happy Place. Det var två år sen nu, men med både pappa och E fullvaccinerade och vi iallafall halvvaccinerade fick vi komma. Jag har velat åka ut hela våren och ha hemmakontor, men pappa har vägrat låta mig komma pga smittorisken. Säkert klokt, ffa mtp att man har barn i skolan som kan dra hem smitta lite då och då.

Men äntligen var det dags att stiga upp till den här vyn

Och det är lite oklart vad som är dragningskraften här – det ligger långt bort, långt ut i skärgården, högt uppe på en ö (dvs ingen strandtomt), ständig vaksamhet att vara rädd om kranvattnet (alla har egen brunn), det finns inga ”aktiviteter”, inget att ”göra” som tex spela tennis, cykla eller annat. Man är liksom i sitt hus, nere vid båten, badar (fast det blir sällan särskilt varmt i vår vik), åker till Nämdö och handlar….

Övriga tider på året är det pub i Hembygdsgården en gång i månaden men det har ju varit si och så nu i coronatider. Det finns en restaurang på Idöborg där jag aldrig har varit men som jag hört bra om, och åker man över till Nämdö finns det en champagnebar vid affären, bageri på sommaren och dessutom finns det massa cacher längs fina stigar…

Men ja, det är inte mycket. Och det gör inte mig någonting. Kanske är det till och med ganska skönt. Nästa vecka ska jag jobba hemifrån här ute, och jag är spänd på att se vad det gör med min koncentration. Egentligen borde det bli ungefär samma sak som när jag är i Åsa och inte gör något annat där heller, men det är det som jag vill testa.

Och så kommer bilden ovan att vara min utsikt från kontoret – Yayy!

Varma dagar i Norrland

Den underbara värmen gör mirakel. I Norrland framför allt att jag under hela vistelsen knappt sett en mygga eller ett knott. Desto fler bromsar förstås, men jag föredrar dom alla dagar – dom är större så man hör dom bättre och man märker (oftast) när dom sätter sig.

I stort sett ser min dag i Bastunäs ut så här

Solstol halvt i skuggan av ett träd, Byssträsket några meter bort ifall andan skulle falla på (men just här faller den inte på så ofta eftersom sjöbotten här är så väldigt slemmig, bättre borta på andra stranden), min semesterbok om förändringsledning och en penna i högsta hugg. Det räcker.

O och alla barn/tonåringar/ungdomar röjer i ladugården och gör antikvariska fantastiska fynd men dom har inte ropat på mig.

På kvällen är det vedeldad bastu. Jag har inte badat bastu här sen jag blev av med bröstet. Nu när jag har ett nytt kan jag inte komma över tröskeln ändå. Varför? Vet inte. I den här värmen är det ändå inget jag saknar.

Trasträddarna

Igår på promenaden såg vi en liten fågelunge som hoppade omkring på grusvägen, klart skadad med en vinge som såg trasig ut. Jag försökte sätta min ”naturen-tar-hand-om-den”-sida till och tänka att den var dödsdömd och att det var lika bra det (gick inte så bra, jag tänkte på den lilla fågeln hela kvällen och undrade hur det gått).

Idag gick vi samma sväng och den lilla trasten hoppade fram igen. Eftersom jag berättade om den för H när vi sett den igår, gick vi och hämtade honom idag så han så han skulle få se den. Och han blev helt kär, så nu har vi ett till husdjur, en trastunge.

För det som hände var att han och kusinen O lyckades få trastungen att känna sig trygg hos dom.

Dom fångade lite bromsar och andra insekter till den (som den snappade i sig som bara det så hungrig var den nog), och den hoppade runt med sin skadade vinge från det ena barnet till det andra.

Vän av ordning undrar förstås varför vi inte lät den vara så att mamman som säkert letar efter den skulle hitta den, men 1) den låter inte över huvud taget, inga rop på en mamma och inga trastar i närheten heller som verkar hålla utkik, och 2) letar verkligen djurmammor (eller pappor?) efter skadade ungar? Den här har säkert blivit skadad när den föll ur boet och jag antar att fågelmamman inte bryr sig om den efter det.

Så vi har en trastunge nu som H och O matar, flygtränar, förser med vatten och annat. Ska bli spännande att se hur det går – jag tänker att om den får tillbaka lite styrka och energi så kanske den trasiga vingen läker. Eller inte, men då har vi försökt iallafall.

Helt vanliga åttioåringar

Svemesterresan norröver når sin geografiska nordpunkt hos mina svärföräldrar på deras gård i Västerbotten. Jag tror att jag redan postat typ fyrtio miljoner bilder på den fruktansvärt idylliska och maximalt pittoreska gården, så vi hoppar över det.

Istället bjuder jag på en helt vanlig dag i min svärfars liv. Som alla åttioåringar har han på eget bevåg monterat upp en åtta meter hög byggställning inne i lagården och börjat förstärka innertaket.

Jo för i vintras när grannen (som är jämnårig med svärfar) stod uppe på lagårdstaket nedsjunken i snö upp till hakan för att se hur djupt det var (!) kom svärfar efter diverse bärighetsberäkningar (han är en riktig ingenjör som kan dimensionera hus, broar och annat) fram till att taket egentligen inte höll för all den snön. Så dags att komma på det när snön är bortskottad.

Men för att undvika att den gamla lagårn faller ihop kommande vintrar behöver den stagas upp lite, och därför har han börjat bygga limträbalkar i taket. Därav den höga ställningen. Limträbalkarna byggs upp genom att sätta rejäla brädor på sidorna av en befintlig balk i taket, snyggt tillsågad i ändarna så den kilas fast och hängs upp. Inget litet jobb precis.

Svärmor är lika tuff hon och står i bikini och gummistövlar nere i fontänen och röjer den från blomblad som har blåst ner.

Skönt iallafall att veta att man aldrig någonsin kommer kunna matcha sina svärföräldrar i något, så slipper man ens försöka 😀

Stugan för första gången på snart två år

Så var det dags att åka upp till den röda stugidyllen i Hälsingland och spendera lite tid med ena syrran och hennes familj, och så förstås mamma och T.

Då vi var några stycken som var där blev det lite trångt om härligheten, men när det är 28 grader varmt ute varje dag så behöver man inte klättra på varandra inomhus iallafall så det gick alldeles utmärkt. Lätt att säga i och för sig när man inte är en av dom som måste sova i vardagsrummet varje natt, men jag erbjöd mig att sova på soffan men fick nobben, så…

Ja och vad gör man då när det är så varmt så man inte kan göra något egentligen, och det finns en badsjö 75 m bort?

Just precis. Bada. Och bada igen. Och sen igen.

Men det fanns dom som gjorde annat också, som har ett löparprogram att följa för att komma till halvmara, och som råkade ha Race Day (finalen på hela träningsprogrammet då man ska visa att man klarar det. eller inte.) just en dag i den 28-gradiga värmen.

Då är det bara att bita ihop och ge sig ut. Eller inte. Men det gjorde han.

Jag mötte honom som avtalat i en korsning ute i skogen på vägen in mot Långkässlingen och bidrog med lite vatten och tog emot svettiga kläder. Sporthustrun, jajemen!

Bara av att gå 1,5 km till korsningen och sen 1,5 km tillbaka igen fick mig att bli helt sjöblöt av svett, så….i vattnet igen!

Fantastiska dagar.

Kort vandring i Sandsjöbacka

Så att det är viktigt att träffa nära och kära har vi lärt oss nu, right? Bara att omsätta det i praktiken då och bli BÄTTRE på att ringa upp varandra och föreslå att ses, och tex gå en tur, vilket vi gjorde idag, tjo!

M är relativt nyopererad, så det var inte aktuellt med någon längre eller mer ansträngande tur. Helt okej, det är inte ansträngningen som är viktig utan att ses, få en stund tillsammans och prata. Och så gå lite dessutom. M var i stan, vi i Åsa, halvvägs ligger naturreservatet Sandsjöbacka. Vi har varit där och gått några gånger förut (jag och killarna en gång, och en gång tillsammans med mamma och T), och då det kan vara ganska ansträngande i Sandsjöbacka (kuperat, ett paradis för alla trailrunning-entusiaster) tog vi den vägen jag och barnen gick 2016.

Lite GC blev det också när vi ändå höll på, kan inte bara gå förbi ju? Eller jo, några gick vi förbi för dom var en bit in i skogen och blev lite meckigt.

Det är så underbart fint nu med böljande vitsippsbackar. Det är inte mitt foto, utan Malin Helanders.

Det gick lite upp och ner även på den här slingan, men överlag var den väldigt vandringsvänlig även för den som inte är helt läkt inne i kroppen.

5 km blev det totalt och det tog oss två timmar inkl fikapaus.

Lite fin utsikt allra överst på toppen med skogen åt ena hållet och faktiskt havsutsikt åt det andra (det är en bit från Sandsjöbacka och ut till havet men man såg det skymta långt bort).

En regnskvätt fick vi också med oss – och där fick jag som för en gångs skull INTE hade med mig regnjacka, skoteroverall och yllebyxor, utan bara en tunn dunjacka…och vad tycker dunjackor om regn? Nä just det. Tur att det inte blev mer än några droppar då.

Hannes fick provgått sina nya vandringsbyxor, och dom fick godkänt. Bådar gott för sommarens leder!