På väg hem

Så kom dagen för hemresa. Efter en berg-och-dalbana av känslor i Corona-cirkusen, och återigen en bekant känsla av dödshot har det på något konstigt vis blivit en normalitet i det hela. Jag har accepterat det faktum att jag kommer bli smittad, och hoppas att det blir milt, men man vet aldrig eftersom jag har astma. Lungproblem verkar vara något som hör till, så vi får väl se.

Lite spännande mao att åka in till Larnaca Airport. Jag trodde flygplatsen skulle vara öde och det såg lovande ut vid incheckningen, men gawd det var mycket folk där inne. Lika långa köer till security som vanligt, och massor av folk i gaten. Jag hade tänkt att jag skulle hitta ett hörn och stå och vara ensam i, men efter att ha trängts i alla köer var väl det kanske ingen vits.

Vacker flygning över Alperna iallafall…

Tomt på flyget var det, men sen massor av folk igen när jag landade på Heathrow, och likadant på flyget till Göteborg.

O mötte mig på Landvetter och räckte över bilnyckeln med en lååång arm till min behandskade hand. Andra människor kramades och var glada för att ses, men vi kramades inte minsann, utan bara en klinisk överlämning av bilnyckel och sen gick O till flygbussen och jag tog bilen ner till min självvalda karantän nere i Åsa. Oh the romance.

Så nu är man i karantän.

En annorlunda semester

Kan man lugnt påstå att det blivit. Jag som skulle ner hit till Cypern, extra många dagar den här gången för att riktigt hinna åka runt och röra sig på ön, för att ha det varmt och skönt, slappna av, jobba lite (ja tyvärr) och sen åka hem via London där jag skulle ha ett möte i mitt projekt.

Det har delvis inträffat. Varmt och skönt har det varit alla dagar utom tre, och två av dom var planerade arbetsdagar i vilket fall så det gjorde inget. Röra sig på ön har vi gjort lite grann, innan den här Coronahistorien fullständigt lamslog mig och det inte var att tänka på att göra en 2-3-dagars tur västerut. Ja för man kommer inte till västra delarna av ön och hem igen över dagen, iallafall inte utan viss stress, och stress gillar vi inte så då blir det övernattning. Och ta in på hotell och vara i samma byggnad som en massa andra är man inte så sugen på just nu, så då blir det inget.

Ganska stationärt här i Paralimni med andra ord. Limmade vid radioapparater, mobiltelefoner, TV och skvaller för att försöka förstå vad som händer och hur man ska förhålla sig till det. Vilket ju ingen vet och alla länder säger olika, så då håller man sig helst hemma och träffar samma 2-3 personer hela tiden. Och det är ju trevligt på sitt sätt.

Onsdag och torsdag var värst för mig. Då hade jag panikkänslor över hela situationen – om jag skulle komma hem till Sverige, hur jag skulle kunna skydda mig, och tänk om jag själv redan var smittad efter att ha varit på Heathrow några timmar på fredagen och nu hade fört över det till andra? Och alla pratar om det heeeela tiden. Jag försökte få det till att vi skulle låta bli att kolla hela tiden, spara det till kvällen för inget som påverkar oss hinner ändå hända på några timmar. Men det gick dåligt. Det är svårt att inte prata om det eller tänka på det.

Men nu när det gått ytterligare några dagar har jag lugnat ner mig på nåt konstigt vis. Inte så att något blivit bättre – tvärtom har väl allt blivit värre, men det blir ett nytt normalläge på nåt vis. Man kan tydligen vänja sig vid det mesta.

Cypern 2020, dag 2 – Ute och far

Om det var gammalt och känt igår var det nytt och vackert idag. Vi åkte på GC-tur till trakterna nordväst om Larnaca, som tar ca 1,5 timme att köra härifrån. Bilen packad med mammas hembakade bullar (yes hon är ett fullblodsproffs när det gäller att baka bullar), kaffe och kakor. Ingen mat, för vi skulle ju äta på haket vid Chirokoitia som tydligen ser ut som ett hak men har rykte om sig att vara The Best.

Som vanligt när vi är ute och härjar på Ön åker vi småvägar i mer eller mindre tillgängliga trakter, stannar lite här och där och hittar små skatter och upptäcker samtidigt nya platser som vi aldrig varit på och som är så fantastiska att jag vill bo på dom allihop.

Mamma inspekterar en skylt i en lummig eukalyptusskog i halvbergen norr om Lefkara. Telefonstolpar också, exotiskt värre!

Förra gången jag var här var det trakterna runt Tochni som fullständigt bergtog mig, och dagens runda slog väl inte det, men visst var det fint. Och jag såg en livs levande kameleont för första gången i mitt liv också!

Cypern förtjänar så otroligt mycket bättre än att vara känt för Ayia Napa, fylla, skumbadsfester och annat.

Det är tex inte alla som vet att gatorna i en del byar är så trånga att det knappt går att köra igenom dom med en vanlig liten bil, bara med 2 dm marginal på varje sida om bilen. Det visste inte jag heller, och inte mitt kartprogram heller som glatt föreslog att ta oss in på de här gatorna. Efter att ha sniglat oss fram 50 cm i taget för att försäkra oss om att inte bilen skulle skrapa i på någon sida, kom vi tillslut fram till en högersväng där vi insåg att vi inte skulle klara att få runt bilen utan att fastna i kurvan. Och då är vår bil ganska liten. Så det blev till att backa in på en garageuppfart (hur dom fått in sina två bilar dit skulle jag gärna vilja se), vända bilen och köra tillbaka. Mot enkelriktat då alltså. Som tur var fick vi inget möte.

Så här i efterhand hade jag gärna haft ett foto på hur det såg ut (bland annat för att avhjälpa blackouten som inträdde när hjärnan gick i krismodus) och hur nära det var, men just då var jag lite för …. låt säga….stressad… för att ens tänka på att ta bilder. Och nej, vi åker inte dit igen för att ta en bild. Aldrig mer dom gatorna.

Och ja, gatorna var skyltade som bilväg.

Byn Lefkara ligger i ett veck i bergen. Otroligt vackert, känt för sina spetsar (som gamla yoghurttanter kränger i gathörnen, inte särskilt varken pittoreskt eller mysigt, men hey folk måste överleva även här). Byn gör sig bäst på avstånd. Eller iallafall gör den sig bäst när man håller sig på stora gator. 

Vindkraftverk blev det också en del av uppe på en höjd utanför Larnaca. Mäktiga pjäser får man väl säga.

Larnaca from above. Temat för dagen var att hitta små plastburkar här och där, så även på den här punkten.

Cypern 2020, dag 1

Så var jag äntligen här igen, på Den Fantastiska Ön. Man ska ju inte ta ut sig fullständigt redan första dagen på semestern, så dagen spenderades i närområdet. Inte så många överraskningar här numera, jag har väl sett de flesta platser här nere i öns sydöstra hörn tror jag, men det är fint att besöka kända platser igen.

Tex skulptur-och kaktusparken i Ayia Napa där det kommit massor av nya konstverk sedan jag var här senast för två år sen. Metallskulpturer till exempel, riktigt snygga dessutom.

Spana in spindeln i sitt nät…rätt biffig och glänser gyllene. Mässing gissar jag.

Annars är det mest stenskulpturer, hundratals vågar jag påstå, och det blir fler och fler varje år. Vissa stora och intressanta, andra mest lite konstiga och känns som en bra deal för en konstnär som fått mycket pengar (?) för att göra en gigantisk näsa och mun. Men så har jag heller aldrig utgett mig för att vara någon konstkännare – och det lär väl aldrig hända heller.

Jättefina blommor i metall, som vajar i vinden. Ayia Napas hotellcirkus i bakgrunden.

Ut i omvärlden – med fara för livet?

Det är dags för min årliga resa till Cypern för att hälsa på mamma och Totis. Biljetterna bokades i höstas när ingen vanlig människa associerade Corona med något annat än blekt öl, men tiderna förändras.

Jag är inte så jätteorolig (då hade jag inte åkt…), jag tänker på det som en influensa som är lite kraftigare än vanligt och som det är bra att passa sig för i allmänhet, men inte som ett dödshot.

Fast helt cool är jag nog inte ändå; jag tvättar händerna med mer tvål än vanligt, och jag använder handsprit som jag aldrig någonsin använder. Och visst försöker jag hålla mig lite avsides här på Heathrow medan jag väntar? Hur man nu håller sig avsides på Heathrow med miljoner människor i rörelse samtidigt.

På Cypern är dom tydligen helt hysteriska, enligt mamma.

Den som lever får se, men visst vore det uselt att överleva bröstcancer bara för att dö i Covid-19?

Äntligen ute igen

Ja jag vet, klimatångest och sånt, och nu när vi hoppat över vintern i Göteborg i år helt och hållet dessutom. Men jag är ändå extremt glad över att vara i Delft, Nederländerna.

Vi kom igår kväll, kryssade runt med diverse tåg för att komma rätt (dom har spårarbeten här också som gör genvägar till senvägar), gick en sväng från stationen i Delft och kom någorlunda helskinnade till hotellet efter att ha blivit vilt plingade på av alla cyklister som inte har väjningsfunktionen aktiverad på sina cyklar. Klarade dessutom av ett restaurangbesök utan att bli ihjälkörda, vilket får ses som en lyckad kväll överlag.

Jag är här med en kollega från Trafikverket, som ska ha redovisningar med alla partners i hans delprojekt (eller Work Package, som det heter i de här sammanhangen), och anledningen till att jag är med är för att jag ska hjälpa honom med att ta anteckningar. Dom som är med i hans WP ska sen fortsätta med sina uppgifter fast ta det ett snäpp vidare i mitt projekt, så det är dessutom mycket bra för mig att vara här och träffa dom. Några av dom har jag träffat förut, andra är det första gången, men förhoppningsvis inte sista.

Redovisningarna görs hos en av partnerna, Delfts tekniska universitet, och det var inlagt ett studiebesök i ett av deras labb där dom gör järnvägsrelaterade experiment. Det ska tilläggas att de flesta som är med här är antingen tillverkare av järnvägsrelaterad utrustning, eller så är dom forskare, och oavsett vilket så finns det ett förhållandevis stort järnvägsintresse och -kunskap. Vilket väl är lämpligt, eftersom det är järnväg vi forskar inom.

Så istället för ”Vart är vi på väg?” säger jag ”Vad är det vi tittar på?” Det är en stor, roterande anordning som lägger på tryck som simulerar järnväg. Sen studerar de sprickor och andra skador som uppstår i materialet som rälen är gjord av.

Riktigt kraftiga saker, jag minns inte hur stor tyngd dom kunde lägga på, men rotationen motsvarar iallafall ett tåg som går med ca 20 km/timmen ungefär. Vilket inte är så mycket jämfört med höghastighetsjärnväg precis, men mätningarna är ändå viktiga i forskningen.

Anordningen består av 4 armar jämnt fördelade över en cirkel. Fjädrar orsakar en kraft från hjulet ner på den lilla, i mitt tycke rätt spinkiga rälen, men det kanske räcker för att se vad som händer och resultaten kanske är skalerbara upp till riktiga bredder och laster.

Eller, jag förutsätter att det är det, för om jag inte trodde det innebär det ju att jag tror dom gör fel i sin forskning, och det är kanske inte jag rätt person att bedöma… (japp, även jag har en viss grad av självinsikt).

Förutom studiebesöket i labbet bestod dagen enbart av avrapportering. En sorts löpande band där han som ledde min session ropade upp en person i taget och så fick dom redogöra hur långt dom kommit på sina respektive uppgifter (som i slutänden alla är delar i forskningen) och om dom tror att dom kommer att bli klara i tid, dvs i höst/vinter.

Mycket relevant för min del, eftersom det är deras uppskattade färdigresultat som jag bygger nästa projekt på….lurigt.

Och nu är vi på väg hem. En del folk med munskydd på flygplatsen, men inte särskilt många. Idiotiskt att åka iväg så här egentligen – visst, det är inte mycket Covid-19 i Nederländerna vad jag har förstått, men att vara på en flygplats som Schiphol i flera timmar kanske inte är så smart.

Fast man kan ju inte gå runt och vara rädd hela tiden heller.

Backar ett steg

Jag har tänkt efter vad som är problemet egentligen. Och jag har kommit fram till att det är en direkt throw-back till vintersemestrarna när jag var 10-15 år. Lite långsint att skickas tillbaka till den tiden kan man tycka, men det känns precis likadant som det gjorde då. Det där att man ska ut i backen och ha så JÄVLA roligt hela tiden. Det är liksom inte okej att tycka att snö är blä, man är ingen riktig människa då, snö är KUL, åka skidor är KUL och så är det med det. Alla ÄLSKAR att åka skidor.

Det hade väl varit bra om det inte var så ”etta-nolla”. Dvs 99% av tiden lever man i en värld (Göteborg) där det inte finns snö över huvud taget, plus att jag kommer från en värld (Stockholm) där jag knappt sett snö heller under uppväxten. Dvs ingen naturlig relation till snö, men varje vinter skulle man åka på familjetur en vecka till fjällen för att ha JÄTTEKUL och åka massor av slalom. Mina tydligaste minnen från alla dom där resorna är temperaturer på -17 grader och vuxna som fnyser när man tycker att det är kallt om tårna, en ständig upplevelse av att man är sist fram hela tiden, trött, men när jag kommer fram har alla andra vilat och åker vidare (dvs jag som är sist får inte vila -> ännu tröttare när vi ses nästa gång) och bara en massa j*vla otillräcklighet.

Nu är jag vuxen och kan göra som jag vill, och blotta tanken på att ge mig ut i backen får tillbaka den där prestationsångesten som ingenting. Get over it, kan man ju säga, och man kan ha rätt. Jag är vuxen nu och bestämmer själv.

Så det blev en dag i stugan.

Egengjorda spår. Bitvis iallafall.

Det var bara så skönt att vinka farväl till skidentusiasterna, hälla upp en kopp kaffe till och sjunka ner i korsordet, sen ett sudoku, sen ett korsord till, kanske det blev en kaffekopp till vem vet. Så småningom blev det lunch, svärmor gick och tog en eftermiddagslur, och jag – hör och häpna: GICK UT PÅ EN SKIDTUR! Jajemen, yours truly tog sina längdskidor och gick ner och åkte en bit längs det som brukar vara väg på sommaren.

För det är ju rätt härligt med snö ändå – speciellt när temperaturen och snömängden är så perfekta som dom är nu. Ingen risk att man fryser ihjäl precis, inte heller någon risk att göra illa sig för snön är puderlätt = bra och har ingen skare = is under sig. Perfekt, med andra ord.  Men dagen blev ändå en dag hemma i stugan för mig.

Någon annan hade gått före ett tag, men en bit efter fick jag spåra själv. Det var inte tungt (snön är som pulver) men för mig som är fullständigt kass på att åka längd blev det ändå lite halkigt och glidigt så jag gav upp efter en stund. Astmaspray hade jag också glömt ta i förväg, fruktansvärt klantigt.

MEN, jag var ute en stund iallafall, och det var skönt. Fast det känns så begränsat; antingen tar man sig fram genom att köra längd, eller så går man längs E12’an (inte ett alternativ om du frågar mig), eller så åker man slalom inne i Hemavan. Det är liksom de alternativ som är. Och för en som ser slalom som ett umgängestvång är det inte alltid enkelt att hitta roliga nöjen så här ute i förskingringen i snöns värld.

Vem har sagt att det ska vara enkelt?

Snöångest

H spanar längtansfullt upp i backen

Så. Jag är på den perfekta platsen för folk som älskar snö och vinter, vädret är mycket bra med temperaturer på någon enstaka minusgrad, dvs inte fuktigt och blött men inte heller kallt.

Snödjupet är 150 cm säger dom, och om man mäter längden på A i närmaste driva verkar det stämma rätt bra. Det snöar hela tiden så det kommer nu snö och lägger sig på och det är sådär ljuvligt nytt och fluffigt hela tiden.

Idag var en dag i backen. Eller, de andra var i backen, jag hade längdåkningsskidorna med mig och tänkte ge mig ut i de perfekta (?) spåren som låg en bit bort. Men åkte jag något? Knappt. Några meter. Varför? Jag fick fullständig snöångest. Blev skiträdd för snön, det kalla (som ju inte var så kallt…) och…ja jag vet inte vad. Vågade knappt köra bilen heller pga vinterväglaget som gör mig skiträdd och ovillig att köra fortare än 60 km/h.

Jag blev så blockerad av alla mina rädslor att jag inte klarade av att ta mig för något, så jag åkte och laddade bilen istället. Eller, snarare väntade på att några som satt sin bil på laddning och gått därifrån skulle komma tillbaka, vilket visade sig ta en bra stund. Bra meditation för mig.

Fick köpt ett nytt underställ till A så det var ju bra, men hela dagen i övrigt var väl ett rätt fett misslyckande på alla sätt och vis.