I StorStan

Så har min man vänt ut och in på sig själv och lever större delen av den här veckan på en buss till eller från Oslo. Och varför då? Jo, så jag ska få åka till Stockholm på kurs i två dagar.

Han åkte Gbg-Oslo i söndags, Oslo-Gbg idag, Gbg-Oslo på fredag morgon (fakir så han ska hinna vara några timmar på jobbet IRL), Oslo-Gbg på fredag kväll och sen Gbg-Oslo upp igen söndag kväll. Det är så himla snällt att jag inte har ord för det ❤

Så nu på kvällen tog jag tåget upp; allt flöt perfekt, inga störningar, lugnt i vagnen, tomt säte bredvid, sushi till middag, några avsnitt på Netflix….vad mer behöver man ibland?

Jag bor på Royal Viking, underbart skönt att ha en minut att gå från tåget, och mitt rum ligger på samma våningsplan som skybaren – det måste väl vara ett omen? Och jag är inte den som går emot ödet, så en väldigt god dry martini  i skybaren innan jag nu är på väg i säng.

Vissa dagar är livet så himla bra!

Men jag märker att jag saknar så otroligt att ha ett jobb som innebär lite resor då och då…

 

Det är alltså fortfarande sommar

För att vi alla tre är dåliga på att gå ut om dagarna eftersom det är så skönt att vara inne, tvingade jag ut oss på förmiddagen. Det var lite svalt så vi tog långbent och långärmat. Det straffade sig bitterligen när vi kom ner till havet och det var helt vindstilla och strålande sol.

Perfekt sommardag; barn som kastar sten i vattnet, leker med krabbor, blir lite blöta om fötterna, skriker och skrattar. En SÅN dag. Det är inte så många av dom, men här var en iallafall.

På besök i Oslo

A’s bästa vän fyllde 10 år på fredagen, och han ville att EN kompis skulle fira den med honom, Adam. Självklart åker vi upp för en sån sak för dom är så himla glada i varandra de här två. Adam hade dekorerat paketet vi köpt med BFF/Adam, så fint så man tuppar av.

Vi andra var också bjudna, tillsammans med en massa trevliga släktingar till Kristian. De flesta har jag inte träffat förut men hört mycket om, så fint att få ansikten på historierna 🙂

Stora och goda kakor och tårtor. Men det behövs, för Kristian skulle firas inte bara den här dagen, utan med tre (eller var det ännu fler?) kalas….partyprinsen!!

Adam var där hela helgen – från och med att vi kom på torsdagskvällen tills vi åkte söndag förmiddag. Ja förutom en kortis på lördag kväll då Kristian hade kalas nr 3 för några personer som inte skulle vara så många. Men ingen var lyckligare än han, för att vara dygnet runt med bästisen och dessutom ha tillgång på kopiösa mängder gelé är två saker som går mycket bra ihop i hans värld.

Hannes lekte med andra kompisar under tiden så det gick ingen nöd på honom.

Lite sightseeing hann vi med också – inget nytt under solen, men en annan känsla att gå i Frognerparken som turist och besökare numera. Vemodigt på sitt sätt, men det känns ändå som att det var rätt sak att göra att flytta tillbaka till Gbg.

Gräset kanske är grönare på andra sidan ändå? No filter, promise!

Tillbaka på Järnvägsmuseet

Ja så var det dags för kurs igen. Den här gången Grundläggande Järnvägsteknik för Ingenjörer, med den självklara förkortningen BAIÖ (vad annars?!). En del nytt, en del gammalt – jag har ju trots allt tillbringat tre dagar på Jernbaneskolen i Grorud för lite drygt ett år sedan och lärt lite av det samma.

Igår var det dags för ett besök på Järnvägsmuseet. Igen. Jag var ju här för bara en månad sedan, men den här gången var besöket mer genomtänkt; vi släpptes inte fritt för att ”kolla runt lite”, utan vår lärare var med och pekade ut olika delar och berättade.

Och så fick vi se de fantastiska modellbyggena igen…Och den som inte står ut med fler bilder av de fantastiska installationerna kan sluta titta här, för nu kommer dom igen. Några kända, några nya. Klicka på bilderna så får du dom i den storlek de förtjänar.

En liten liten del av den stora modellen som tillsammans med bildspelet visar svensk järnvägshistoria
Alltså den detaljrikedomen….Huset är inrett med personal och planscher på väggarna

Och jag gjorde en ny bekantskap; tävlingen mellan Watt och Ericsson fanns också på display (Ericsson förlorade, ifall någon glömt)

Svenska färgerna vajar på Novelty, som ledde stort i flera dagar men som tyvärr inte höll när det väl gällde.

Och återigen den fantastiska detaljrikedomen i installationerna – bakom murbågen till vänster i bilden ovan ligger det några fyllisar och skvallrar och super…


Museet är väl värt ett besök av alla möjliga orsaker, men bland annat för sina modellbyggen. Och för journalfilmerna som visar rallarnas liv och hårda villkor, de små byggena som visar hur alla verktyg användes och en massa annat.

Det där gräset…

det som är allmänt känt som grönare på andra sidan…Det känns som att jag betar över hela jvla gräsmattan just nu, kastas från ena sidan till den andra, tycker det är finare här, finare där, nej hit nej dit…

Just nu är jag på väg från Oslo efter att ha lämnat stan mitt i 17. mai-firandet. Jag har varit där sedan i fredags kväll, mitt första besök i staden sedan jag drog för snart två månader sen. Glider in med bussen på stationen, allt ser ut som vanligt såklart, glada barn som kommer och möter, släntrar den vanliga vägen över Jernbanetorget, tar spårvagnen hem som vanligt, in på gården och upp i lägenheten. Allt är som vanligt fast ändå inte.

Det syns inget i lägenheten om man inte vet var man ska titta – i syrummet till exempel där alla möbler är borta, eller i skåpen i köket där bara hälften av alla tallrikar och glas står kvar. Eller i vårt sovrum där det inte är en dubbelsäng längre, utan bara en enkel.

Barnen är som vanligt fast ändå inte. Dom håller krampaktigt i mig, och ska kramas, pussas och kela hela tiden. Vill inte släppa taget, som att jag ska försvinna hela tiden. Jag går på toa. ”Var är mamma?” kommer direkt en lätt orolig röst.

Det dåliga samvetet är som citron i ett sår. Det känns ibland, ibland inte.

Och jag undrar vad det är jag har gjort. Jag har för mitt eget ego ryckt upp man och barn från en toppenvardag med bra jobb (för mannen), goa kompisar, bra lärare (i stort sett) och en internationell miljö i en huvudstad. En lokalmiljö med bra sammanhållning, barnens klasser har barn med bra föräldrar (i stort sett) och där A’s klass utmärker sig särskilt som ett gott gäng föräldrar.

För vad?

Just nu: Jag vet inte. Kanske var det inte rätt. Kanske var det helt helt fel, och kanske kommer det visa sig om ett tag. Det vet man inte. Det går inte att tänka på just nu, just nu måste vi bara genomföra det, se om det håller, se om det blir vad vi hoppas. Vad nu det är – det kan jag inte heller komma på just nu.

Det gröna gräset i Göteborg kanske? Just nu, när jag är på väg till Den Andra Sidan känns det som att jag lämnar det gröna gräset i Oslo. Imorgon när jag är på jobbet igen kommer jag känna att det är bra att vara där. När jag var på BaneNOR (=det som tidigare hette Jernbaneverket, mitt gamla jobb) kändes det fantastiskt skönt att det inte var min arbetsplats längre, utan att jag är på Trafikverket…

Jag kastas fram och tillbaka rent känslomässigt. Jag antar att det som i slutänden avgör om det här är succé eller fiasko är vad barnen tycker när dom kommit på plats och etablerat sig. Om ett år kanske vi kommer få veta, när vi åker upp till 17. mai igen?

Fortifierade grönsaker

Jag har odlingslust. Vill att en del av trädgården ska gå till att odla grönsaker eftersom det är bättre än att odla gräsmatta tycker jag. Men jag känner mig själv och vet att idealismen ibland når lite längre än handlingskraften när den krassa verkligheten kommer. Att det är kallt ute, att man inte har lust att rensa ogräs, att man måste vattna osv osv, så jag börjar i liten skala. Så här långt har jag grävt mig ett litet land om ca 2×3 m, och där har jag tänkt odla några rader grönsaker. Antar att rådjuren står i buskarna och tittar på och undrar vad gott som här skal komma månde.

Men tji får dom, för nu har jag engagerat min make i planen på att bygga ett litet stängsel för att hålla rådjuren borta. Jag hade tänkt mig en ungefär manshög bur med ett tillräckligt tätt och stadigt nät som dom inte kan peta igenom. Någon typ av dörr så att man kan komma in och ut för att rensa ut sagda ogräs, men utan tak.

Igår gjorde vi en design som var enkel nog, gick in och lade upp en inköpslista på ByggMax och käre maken åkte iväg och handlade. Sen började vi bygga så fort han kom hem.

Barnen var med lite till och från kan man säga. Barnet på bilden är inte särskilt representativt som ”hjälpande hand”. Inte det andra barnet heller, som inte är med på bild. Men dom var glada ändå och vi också.

Bygget avstannade igår ungefär efter att bilden är tagen, och återupptogs idag på morgonen. I två plusgrader och snöflingor i luften!! Vad hände med våren??!!

Men skam den som ger sig, eftersom idag och imorgon är lite av sista chansen för att få upp det här innan allt redan skulle varit planterat. Så vi högg i. Och efter några timmar hade vi en stomme ovanpå våra cementplintar och vår grundram.

Det är ju NATURLIGTVIS mycket stabilt byggt. Rådjuren gillar visst att försöka stånga och trycka ner eventuella burar för att komma åt godiset inuti, så en viss stabilitet måste det vara. Sen har vi säkert överdimensionerat det hela, men buren är nu näst intill perfekt, och iallafall precis som vi tänkte oss. Nederst är det hönsnät och ett annat galler, och på övre 2/3 är det vad ByggMax kallar ”stängsel”. Ordentligt förankrat upptill, på mitten och nedtill.

Men vad ska det bli inuti då? Tja vi börjar enkelt; morötter, lök och ärtor. Det är ärtorna som är orsaken till att det behöver vara så högt, annars hade det ju räckt med en halvmeter.

Nu är det iallafall klart, nu ska det ”bara” planteras. Antingen hinner vi det imorgon, eller så får det vänta till slutet av april. Varför så länge?! Jo, för på tisdag tar vi över LÄGENHETEN!!! och då dröjer det en dryg vecka innan vi kommer tillbaka.

Life is gooood.