Jag har bröstcancer

Jag övar mig på att säga det men det känns så främmande. Så…definitivt? Jag har celler i mitt vänstra bröst som inte beter sig som de ska, utan löper amok och vi kallar det cancer.

Jag vet inte vad jag känner. Allt. Inget. Försöker mest att inte tänka på det eftersom jag inte kan göra så mycket åt det. Kommer jag dö av det? Vet inte. Tror inte folk vanligtvis dör av bröstcancer, men man vet ju aldrig. Vill inte googla, vill inte veta statistiken. Vad gör den mig – jag kan ju ändå inte göra något åt det? Om statistiken är optimistisk kanske jag blir full av falska förhoppningar, om den är pessimistisk blir jag kanske mer deprimerad än vad som är nödvändigt.

Beskedet kom uppe på Kirurgen på Sahlgrenska idag. Vävnadsprovet de tagit på mammografin visade tydligt att det är patogena celler, men så mycket mer ser man inte. Nya prover imorgon, större bitar för att kunna analysera och se vad det är för sort och därmed lägga en plan för hur man kan försöka få bort det.

Vi bestämde att jag hellre tar bort hela bröstet än bara en del av det. Dels för att jag har så små bröst att det skulle synas så tydligt om ett stycke försvann ur det, och så tycker jag själv att det på något sätt känns säkrare, att om man tar bort hela bröstet så är chansen större att alla cancerceller försvinner.

Det påverkar naturligtvis allt. Och ändå inget. Från dag till dag blir det ingen förändring men det ligger en plan med magnetröntgen, vävnadsprover, operation och sen strålning och eventuellt cellgifter (beroende på vilken sort det är, om jag förstår det rätt). Och när vi kommer så långt påverkar det allt.

Men det mesta som påverkas just nu är i huvudet; i min hjärna och förstås i min mans hjärna. Så jag försöker att inte tänka på det – det är ju ändå inget jag kan göra mer än vänta.

Jag vill inte att barnen ska veta. Dom har det tufft nog som det är med omställningen och flytten, inget blir bättre av att dom tyngs ner av det här också och går och oroar sig över något dom inte kan påverka eller se.

En dag i taget.

Paralyserad

Det var ett tag sen jag var här, det medges. Men det har sina skäl. Har tusen miljoner tankar i huvudet som jag inte klarar av att formulera i skrift på ett vettigt sätt, så nu gör jag det bara.

Jag har en knöl i ena bröstet. Efter ultraljud hos Unilabs går det inte att säga vad det är (beningt/malignt) men jag skulle skickas upp till Sahlgrenska för vidare undersökningar (Unilabs går till en viss gräns, sen ska dom skicka vidare, det är rutin). Igår kom en kallelse till kirurgen, tid redan imorgon. Inget om fasta eller sånt, så det är nog inte tal om kniven än. Men ändå. Direkt till kirurgen liksom.

Klarar inte riktigt att fokusera på jobbet, men vill inte heller gå härifrån. Då har man ju bara tankarna, och det blir inget bättre av.

En kompis som varit i samma situation sa ”Ja det är ju liksom ett hot mot hela ens existens”. Och det stämmer så väl. Det känns som att jag har ett svart hål vid sidan av mig, och att jag hoppar i och ur det hålet lite hipp som happ, helt utan plan. Plötsligt är man där nere, sen är man det inte. Sen är man där igen.

I övrigt rätt så tom inombords just nu. Känner mig som ett skal.

Det där gräset…

det som är allmänt känt som grönare på andra sidan…Det känns som att jag betar över hela jvla gräsmattan just nu, kastas från ena sidan till den andra, tycker det är finare här, finare där, nej hit nej dit…

Just nu är jag på väg från Oslo efter att ha lämnat stan mitt i 17. mai-firandet. Jag har varit där sedan i fredags kväll, mitt första besök i staden sedan jag drog för snart två månader sen. Glider in med bussen på stationen, allt ser ut som vanligt såklart, glada barn som kommer och möter, släntrar den vanliga vägen över Jernbanetorget, tar spårvagnen hem som vanligt, in på gården och upp i lägenheten. Allt är som vanligt fast ändå inte.

Det syns inget i lägenheten om man inte vet var man ska titta – i syrummet till exempel där alla möbler är borta, eller i skåpen i köket där bara hälften av alla tallrikar och glas står kvar. Eller i vårt sovrum där det inte är en dubbelsäng längre, utan bara en enkel.

Barnen är som vanligt fast ändå inte. Dom håller krampaktigt i mig, och ska kramas, pussas och kela hela tiden. Vill inte släppa taget, som att jag ska försvinna hela tiden. Jag går på toa. ”Var är mamma?” kommer direkt en lätt orolig röst.

Det dåliga samvetet är som citron i ett sår. Det känns ibland, ibland inte.

Och jag undrar vad det är jag har gjort. Jag har för mitt eget ego ryckt upp man och barn från en toppenvardag med bra jobb (för mannen), goa kompisar, bra lärare (i stort sett) och en internationell miljö i en huvudstad. En lokalmiljö med bra sammanhållning, barnens klasser har barn med bra föräldrar (i stort sett) och där A’s klass utmärker sig särskilt som ett gott gäng föräldrar.

För vad?

Just nu: Jag vet inte. Kanske var det inte rätt. Kanske var det helt helt fel, och kanske kommer det visa sig om ett tag. Det vet man inte. Det går inte att tänka på just nu, just nu måste vi bara genomföra det, se om det håller, se om det blir vad vi hoppas. Vad nu det är – det kan jag inte heller komma på just nu.

Det gröna gräset i Göteborg kanske? Just nu, när jag är på väg till Den Andra Sidan känns det som att jag lämnar det gröna gräset i Oslo. Imorgon när jag är på jobbet igen kommer jag känna att det är bra att vara där. När jag var på BaneNOR (=det som tidigare hette Jernbaneverket, mitt gamla jobb) kändes det fantastiskt skönt att det inte var min arbetsplats längre, utan att jag är på Trafikverket…

Jag kastas fram och tillbaka rent känslomässigt. Jag antar att det som i slutänden avgör om det här är succé eller fiasko är vad barnen tycker när dom kommit på plats och etablerat sig. Om ett år kanske vi kommer få veta, när vi åker upp till 17. mai igen?

Ledig eftermiddag

Ja vad gör man när man fått en ledig eftermiddag helt plötsligt, vädret är hyfsat och det finns en skog med hemlisar bakom knuten? Jo, man passar på och tar sig en liten GC-tur innan man åker tillbaka till Helsingborg. Klockan var bara två så det var ju all tid i världen och gott om burkar var det visst i området också.

Började med en multi som var på Trafikskolans området och som jag gick igår för att samla in info. Nu skulle jag bara samla in burken, men det var lättare sagt än gjort för det DÄR hålet sticker inte jag ner handen i, det är ett som är säkert. Och det var fler före mig som tvekat tydligen, och det var nog inte meningen att den skulle ha ramlat ner. Jaja, nu är det COs problem att fiska upp den, stackarn…

Turen vidare gick genom en vacker blandskog på en väg som var en cykel-och gångväg/stig. Jättefin kvalitet, solen gassade (!) och lite då och då mötte man folk med hund eller på cykeltur. Verkar vara ett aktivt folk i Ängelholm. Och jag hittade det jag sökte, iallafall för det mesta, men det var inget särskilt upphetsande längs färden värt turen i sig. Inga särskilt fiffiga installationer eller genialiska lösningar, men en fin gåtur iallafall.

En skön promenad med visst målsökande. Stegräknaren på mobilen visade 19 000 steg, så det var nog okej att vara lite trött i fötterna på kvällen.

 

Järnvägsmuseet i Ängelholm

Idag fick vi sluta tidigare än planerat, bland annat för  att ta en tur på järnvägsmuseet.

Foto: Ängelholms kommun

Flera hade redan varit där i samband med andra kurser på Trafikverksskolan, men för mig var det första gången. Och den korta versionen är: Har ni vägarna förbi så ta en titt in, det är det värt!

Det är såklart mycket järnvägshistoria, gamla verktyg och arbetsmetoder, lite gamla foton, många gamla vagnar av olika slag. Allt mycket fint installerat i en i mitt tycke väl genomtänkt och genomarbetad permanent utställning. En film om järnvägens historia fram till idag med passande skakande säten (jag blev lite åksjuk måste jag säga) och en….MODELLJÄRNVÄG!!!

En stor rackare var det, säkert en 7 m bred och 2-3 m djup, som var en del i en annan film om järnvägens historia – den här utan skakande säten dessutom! Filmen visades ovanför järnvägen och tågen dom pratade om för tillfället åkte runt på olika banor medan det berättades. Först det lilla ångloket, sen de äldsta vagnarna, godstrafik mm, över till trävagnar, de mer moderna loken och så X2000 till slut. Alla kom dom ut och körde några varv över modelljärnvägen i rätt tid.

Jag tog några bilder, titta på dom och det fantastiska hantverk som ligger bakom. Det är tyvärr inga tåg på bilderna eftersom dom bara for fram när filmen var på och då var ljuset lite dämpat. Men spana in hantverket…

NU ringde dom….ett halvår för sent

Så kom plötsligt nästa samtal. Världens sämsta timing. Fosterhemstjenesten ringde och sa att vi äntligen var mitt i prick och att en 2½ -årig flicka på Stovner i Oslo var i stort behov av snabb placering. Hur snabbt kunde jag komma loss från jobbet?!

Det var över fem år sedan vi gick PRIDE-utbildningen och blev godkända som fosterfamilj. Kursledarna sa att i enstaka fall tar det upp till tre år innan det blir en match, men oftast mycket kortare och att man skulle vara beredd att få SAMTALET när som helst. Första gången vi hörde ifrån dom var för ett och ett halvt år sedan, en liten en som behövde snabb placering, och då blev vi inte valda. Märklig egenprocess med sorgearbete över förlusten av något vi aldrig haft.

En anledning till att jag inte vill bo kvar i Norge är att jag inte kände mig hemma, kände mig som en del av samhället, ”svensken”. Men det i sig själv är inte hela anledningen, och det finns/fanns många anledningar till att vi kunnat stanna kvar också. Fosterbarn är en av dom, men eftersom vi aldrig hör ifrån dom om någon aktuell placering (räknar ett samtal på fem år som aldrig) så hjälper inte det som argument. Jag har ju till och med stannat längre än jag önskat på mitt tråkiga jobb bara för att det är statligt och lätt att ta föräldraledigt snabbt från dels eftersom min chef visste om att vi var i loopen för fosterbarn och dels för att staten ställer sig positiv till att man gör den typen av insats och därför har fördelaktiga (well, inte lika betungande i alla fall) system för den typen av föräldraledighet.

Det kanske hade blivit annorlunda när vi inte var statliga längre i BaneNOR, vad vet jag.

Men nu ringde hon i alla fall, hon ville ha OSS, och jag kunde inte hjälpa till.

Det känns så jävla kasst, rent ut sagt.