10 år

Igår var jag tvungen att smita ut en stund mitt på dagen för att fixa med Adams födelsedagspresenter. Javisst, jag har vetat länge när hans födelsedag är så det kunde jag gjort i god tid för länge sen, men det är lika troligt som att man börjar plugga för en tenta i tid, eller att en kommun ser till att det finns skolplatser 7 år efter att barn har fötts. Det händer bara inte.

Men efter den tydliga önskelistan var det ett snabbt jobb faktiskt, och igår kväll slog jag in paket.

Klockan sex i morse väckte jag Hannes och vi preppade morgonfikat. En dougnut med ett stearinljus i 😀

Med Oskar på en halvtaskig telefonuppkoppling sjöng vi Ja må han leva – vi före och Oskar ett slag efter pga någon fördröjning på tråden, så det var väl inte det vackraste och mest synkroniserade, men ack om det var välment iallafall.

Present på sängen blev ett minecraftgosedjur (Endeman), och sen tog vi resten i köket. Viktigast var såklart Minecraftlegot, som genast nagelfors och så småningom började byggas med.

Men det var fler som ville gratulera – Odontologen till exempel, som hade gett honom tandläkartid på självaste födelsedagen. Så efter presenter och lite bygge bar det av uppför Sahlgrenskabacken och tandläkarstudenternas härjningar.

Livet på en pinne.

Och på kvällen skulle han få välja själv vilken restaurang han ville gå till, och valet föll på Piccolo Italia – italienaren på hörnet här uppe. En helt vanlig kvarterskrog med italienskt stuk; pizza, pasta och några vanliga rätter. Goje och Erik hängde med till båda barnens vilda förtjusning, och det blev en grymt bra och trevlig födelsedag.

Med ett väldigt nöjt födelsedagsbarn, som tur var – inte bara jag som tyckte det var bra mao.

 

 

Så satt vi där igen

Det var tisdag och dags för Ju-Jutsu. Sist vi var här var för två veckor sedan, då tyckte A mest att det var allmänt awkward att vara ny på ett ställe och vi var där för att titta på en träning. Han ville inte träna själv, det fick jag lova. Han har tränat lite taekwondo tidigare i Oslo och vill gärna hålla på med någon pyjamassport så han är sugen, men det är ju det där med att vara ny…

Förra veckan blev det så mycket spänning uppbyggt kring det så då ville han inte ens gå dit. Jag pressade inte på heller, jag tänker att det går till sig med tiden och när tryggheten kommer lite mer, men andra är visst rädda att han ska bli försoffad och en spelgalning och vill därför tvinga dit pöjken. Det vill inte jag, men idag ville han själv gå ner och vara med, så något har mognat fram iallafall.

Och så satt han där på led helt plötsligt.

Jag vet inte vad jag tycker om tränarna riktigt; dom är ju inga pedagoger direkt, men så länge barnen lär sig något är det ju bra. Och han hade en tjej där som han gjorde alla övningarna tillsammans med så han trivdes nog ganska bra. Det är en början. Och det var en glad kille som cyklade hem sen också.

 

 

Första cellolektionen

Adam har kommit in på Kulturskolan på cello. Tidigare har han spelat blockflöjt och slagverk men nu vill han prova på cello. Och mitt hjärta sväller av glädje och stolthet.

Jag är så otroligt glad över att han ska spela stråkinstrument. Och det är kul att han inte valt fiol som jag spelar – större bredd i familjen! Men det är bra att han ändå valt ett stråkinstrument, för det är så många av de i varje orkester och chanserna att man får vara med är därmed så mycket större. Och det fantastiska med att spela instrument är att man kan skapa musik med andra människor i alla åldrar; musiken har verkligen ingen åldersgräns, och det finns inget som säger att man är bättre bara för att man är äldre. En femtonåring kan uttrycka sig lika bra eller dåligt som en sextioåring, men framför allt kan dom skapa något tillsammans på gemensamma villkor. Det är inte alla hobbies man kan göra det!

I en vanlig symfoniorkester för elever är det ca 20 fioler, 10 viola och kanske 8-10 celli. Då är det givetvis mycket större chans att man får plats än om det är två, som på flöjt, klarinett, oboe och fagott (om dom ens har de två sistnämnda). Men blåsare kan såklart spela blåsorkester, men det är så begränsat. Tycker jag alltså, men jag är ju partisk.

Tårfylld överraskning

Adam fyller tio år på onsdag. Mitt i veckan, utslängd i en stad där han inte känner så många har det ju goda förutsättningar att inte bli en så lyckad födelsedag. Men jag har allierat mig med hans bästa väns mamma och sett till att dom skulle komma ner till Göteborg i helgen, och hållit det hemligt för Adam för att göra det till en riktig överraskning.

Men det var några saker som behövde fixas. Ett vardagsrum till exempel, med en bäddsoffa i så dom skulle ha någonstans att sova, så lördagsförmiddagen var rätt hektisk. Som tur är har vi tåliga barn som är vana vid att tryckas in i bilar tillsammans med diverse bråte och fraktas hit och dit, lasta i och ur och fraktas vidare någon annanstans, så dom ifrågasatte inte nödvändigheten i att lasta in byggställning mm i bilen direkt efter frukost, köra ner till Åsa och lasta ur, slänga upp en soffa på taket och lite annat i bagaget, in i bilen igen och in till stan. Det var tyvärr en helt normal lördag för dom.

Ösa båten som står i trädgården hann de med också. Plus ta några coola slowmotion-filmer på vattenforsande, men de har jag inte hunnit redigera än.

Det onormala kom väl sen när vi bara MÅSTE iväg till IKEA ”för visst vore det väl kul att komma dit just idag när det är lönehelg och allt?!”. För att Adams madrass har varit madrassen som ska vara i bäddsoffan, och om vi ska ha gäster i bäddsoffan måste han få sin riktiga madrass.

För att flytta är ett enda stort femtonspel.

Sagt och gjort, efter rundan till Åsa blev det en tur till IKEA i Bäckebol.

Vid det här laget hade våra vänner från Oslo börjat närma sig stan, så vi insåg att det mest praktiska var att dom ”bara dök upp” inne på IKEA. Och så fick det bli. Inne på bottenvåningen dök helt plötsligt Trude och Kristian upp.

”Hej Adam” säger Trude. ”Hej Trude” säger Adam och ser ut som att det är väl det vanliga att hon är i närheten. Tills det har gått några millisekunder och tanken har nått hans hjärna att det är inte alls normalt att hon är där – och om hon är där borde väl….KRISTIAN!!!! och han kastar sig om halsen på Trude som säger grattis på födelsedagen och att dom skulle komma och överraska honom som en födelsedagspresent. Och Adam blir jätteglad för att sen två sekunder senare när chocken sätter in sjunka ihop och storgråta i min famn. Trude är gråtfärdig av rörelse, och jag frågar Adam om det var en bra present att dom kom ner?

-”Det är den bästa present jag kunde få, den enda jag vill ha!” och han gråter och gråter. Fast han är glad. Så otroligt rörande att se, jag blir så himla glad över att han har en så fin vän som Kristian. En Kristian som för övrigt vill att dom ska flytta ner till Göteborg så dom får vara tillsammans 🙂 gullisar.

Tyvärr kom dom sent och kunde inte stanna så länge (plus att även ett kort IKEA-besök tar tid…), så det blev födelsedagsmiddag på stan och sen lite kvällslek på Plikta. Otroligt vad vatten kan fascinera.

Och idag ville barnen bara göra en sak – gå till Plikta och fortsätta med vatten/sand-leken. Så därför hängde vi några timmar där idag också, och alla tankar på att ”se stan” och liknande la vi i malpåse. Barnen var lyckliga över att få leka tillsammans alla tre och vi vuxna fick mycket tid att prata på och alla var glada. Varför rubba ett sånt system lixom.

 

Hundtävling hemma

Det var hundtävling i köket. Den samlade skaran av Lego-hundar, fåglar, apor, pandor och ekorrar ställde upp tillsammans med diverse Friends-och Elves-figurer för att genomföra en hinderbana på kortast tid. Det var en serie prövande moment som först satte förmågan att hoppa över en liggande stav ner på en gungbräda med vattenväxter på, springa över gungbrädan och hoppa igenom en vit port (ekorrar och apor ska hoppa genom loopen ovanpå), ner på nästa gungbräda och glidflyga in i målbågen på slutet.

Domaren står på sin tribun med en stav i handen och sina egna djur som meddomare och pressen är självklart där och rapporterar från pressbåset. Medicinsk personal är på plats för att se till att alla deltagare får snabb hjälp i händelse av olycka, och den blonda läkaren med sin vagn kan skymtas bakom det höga hopptornet.

Spänningen var hög inför starten, och koncentrationen i leden var på topp. Inget kivande i leden, men snarare en peppande och uppmuntrande stämning.

Så är det då dags för den första starten, det är Tina med hunden Iga som helt utan fruktan ger sig ut på banan, och vi direktsänder såklart.

Nej, på grund av tekniska störningar kommer sändningen tyvärr inte igång, vi ber att få återkomma. Men tävlingen har ändå gått av stapeln, och det var Tina och Iga som avgick med segern och genomförde loppet på rafflande 9 sekunder. NIO sekunder mina damer och herrar!!!

Omedelbart efter tävlingen började festligheterna med kakor, tårtor, jordgubbar och såklart en segerbukett. Som sig bör fick alla deltagare fina priser som sedan avnjöts i största harmoni av glada festdeltagare.

För den som önskar den fullständiga resultatlistan, look no further:

Avdammatisering i diariet

Pratade nyss med en handläggare på Diariet här på Trafikverket. Finns det något som låter tråkigare än att vara handläggare på diariet på ett statligt verk? Om Trafikverket är en grå slips så måste väl ändå diariet vara en blekgrå slips med svag ton av beige? Jag hör innan samtalet börjar hur den här personen är en gråbeige, dammig gubbe som pratar långsamt och sitter och ruvar på ett krångligt arkiveringssystem och vägrar dela med sig av dess hemligheter samtidigt som han heller inte vill göra något. Jag har redan tagit första steget genom att ringa det centrala numret för frågor och fått veta att den som svarade inte kunde hjälpa mig men att dom skulle ringa upp. Jorå, tjena.

Diariet. Arkivering av dokument. Staten. Gäsp.

Efter en minut ringer hon. Ja för det är en hon, Anne-Linn och hon är inte en gammal beige pappersvändare precis. Nä, Anne-Linn är ung och full av fart och ger mig svar på mina frågor – ”jo man använder den här mallen på det sättet”, ”nej använd inte den sökfunktionen som ligger på intranätet för den är KASS, beställ den här istället, kontakta Anne-Marie så ordnar hon det åt dig”, ”du kan göra si eller så”. Utan en sekunds tvekan. Anne-Linn kan det här med diarieföring och arkivering, och hon är så långt från en dammig gubbe i Staten som man kan komma.

Och jag blir så glad. När hon är så på och genom hela sin inställning avdramatiserar den här enorma elefanten i rummet som kallas  ”diarieföring” (som ju faktiskt bara handlar om att man ska sätta rätt nummer på sina dokument så de går att hitta för den som är intresserad), så blir jag så himla glad.

Jag gillar nog inte den typen av administration mer än andra (okej då, kanske lite mer, men inte mycket!), men när Anne-Linn är så kunnig och hjälpsam så gör ju det att jag vill göra saker rätt, jag vill hjälpa henne att göra sitt jobb på bästa sätt. För om hon gör ett bra jobb (baserat på att jag gör det lättare för henne att göra det med just mitt projekt) så blir det så enormt mycket lättare för mig att uppfylla det kravet jag har på offentlighet och tillgänglighet för allmänheten. Ja Staten, remember?

Så jag får nog ändra min uppfattning att Diariet är fullt av dammiga byråkrater, och TACK och lov för det.

Heja DIARIET, tummen upp för er!!