Kaffehycklaren

Det här är vår nya kaffemaskin på jobbet. En så kallad kapselmaskin, något jag är principiellt mycket starkt emot. För varför ha kaffe i kapslar/pods en kopp i taget när man kan göra kannor eller ha automater och slippa allt restavfall som kapslarna ger?

Nespresso var mitt hatexempel med sina metallbehållare och sin otillgänglighet genom att man måste gå till speciella butiker för att köpa.

Så jag har ingen sån maskin och vill inte ha heller. Men hycklaren är lika bekvämt inflyttad i mig som hos de flesta andra. På Holte consulting där vi har kurserna i Jernbaneverket kan man välja mellan kaffe på kanna och kapselkaffe. Nespresso, närmare bestämt. Vore jag så himla god rätt igenom så hade jag naturligtvis tagit kaffet på kannan. Strunt samma att det är det läskiga, blaskiga norska Alis Kaffe eller (N)Evergood, miljövänligheten går först eller så går det bra att dricka te eller vatten.

Men nä, jag frossar glatt i Nespresson när jag är där, gärna flera koppar/kapslar på en dag – det är ju så praktiskt med kapslarna där man kan välja vilken rostningsgrad man vill ha och hur stor eller liten kopp av sin favoritrost man vill ha. Samvetet sträckte sig visst inte så långt.

Iallafall har jag ingen kapselmaskin själv och det kan väl inte räknas när man bara lånar?! Precis som att kalorierna i mat man står och äter inte räknas, bara de när man sitter.

Så döm om min förvåning när det en dag var JAG som på mitt eget initiativ skickade ut mailet till de andra i projektet om att vi väl borde köpa en kapselmaskin för att få lite gott kaffe som alternativ till det där otäcka som kommer ur kaffeapparaten i entrén? Jag hade till och med föreslagit en specifik modell med Tassimokapslar som går att köpa i vanliga matbutiker och föreslagit att alla lägger en hundring.

imag2197_1.jpgPublikens jubel, maskin införskaffad och här är jag nu. Helt såld. Kaffet är underbart. Samvetet får sig ett jättehugg varje gång jag tar ut den stora plastkapseln med sitt aluminiumlock och slänger den i papperkskorgen, osorterad givetvis. För var delar man plast och aluminium på jobbet?

Inte för att jag har någon vidare tro på sopsortering när det gäller plast och mat, bara glas, men att tillverka mer plast när det redan är ett överflöd av plastskräp här i världen och vi borde tillverka färre plastprodukter, inte fler…Kan ingen göra en sån här kapsel i papp? Kanske plastlaminerad papp – då går det åt mindre plast iallafall?

Men jag njuter mitt kaffe och skäms, men den goda kaffesmaken övergår skammen – iallafall när jag dricker.

Hycklare.

Mitt i åkern

I perioder känns det som att man har så himla mycket att berätta. Och tid att berätta det på. Egentligen är det vad jag skulle vilja göra – berätta saker, förmedla, informera, förena genom information och ambition.

Andra perioder är man (jag) som stum. Allt känns fjuttigt och meningslöst att berätta om, det har inget värde som information varken för mig eller någon annan. Och så svänger det tillbaka igen.

Jag skulle till exempel kunna berätta om den otroligt trevliga kortafton jag var på för några veckor sedan, då vi som var i Nobelspexet hade 20-årsåterträff med lunch, spexföreställning och kalas till sena natta. Kul med alla återseenden även om det var begränsat hur många man hann prata med.

Eller om helgen i Åsa då vi plockade stora fina päron från vårt päronträd, frukter som är så stora och välsmakande att de kunde vara köpta. Fast inte lika besprutade som köpta, tack och lov. Inte besprutade alls faktiskt. Efter den här varma hösten har de vuxit till sig som aldrig förr, och det gäller vindruvorna också. Till och med skalet på dom är nästan sött. Nästan, inte helt.

Eller att vi var och klättrade i Gårda i Göteborg på lördagen och på Klatreverket i Oslo på söndagen, och att jag har en inflammation i vänster axel som tack för det och är hemma idag och igår för att inte sitta och jobba en hel dag vid tangentbord, utan vila axeln istället.

Men nä.

Jag vill hellre berätta om syprojekt (har inte gjort några sedan jag gjorde tillbehör till cykelturen), spännande mat jag lagat eller ätit (räknas Brasserie Gyllene Måsen?) eller om hur himla rattiraj livet är i största allmänhet.

Men det ÄR inte så rattiraj sörrö. Inte så illa heller å andra sidan, mest bara…flackt….Livet känns som en enda stor åker på något sätt. Långt därborta i kanterna finns det träd, en avgränsning mot något okänt, nytt, men här i mitten (jag känner det för det mesta som att jag är någonstans i mitten av åkern) vadar man omkring i det knähöga gräset (eller vad det är). Gult och fint, men vääääldigt likt i alla riktningar. En ganska trivsam åker med behaglig temperatur, vackert runtomkring, man mår ganska bra där man svassar fram i okänd takt. Just takten är inte så viktig för man märker ändå inte att man kommer närmare till kanten av åkern, men man knatar på. Vackra blommor här och där, sällskap ibland, absolut angenämt, men bara väldigt väldigt likt.

Och saker som är väldigt lika hela tiden tenderar jag att tappa intresse för och söka mig vidare från. Bara det att det där med att söka sig vidare inte är så lätt när man inte vet vart man vill (tänk om det bara är en till åker efter den lilla rimpan med träd?) och när man har minst tre pers till som har rätt att ha en mening om den där riktningen vidare. Myyycket dålig kombo. Så jag svassar vidare i min trevliga åker och tiden går och går och kommer aldrig till kanten. Eller ja, plötsligt kanske man bara står där och längtar tillbaka in i mitten, vad vet jag.

Jag har lust att flytta tillbaka till Göteborg, men det är inte bara bara det, så vi får väl se.

Jag försöker…

En av föräldrarna som skulle hämta sitt barn efter kalaset i lördags avböjde att få smaka på resterna av tårtan. Svaret på den outtalade frågan om varför var att han för några år sedan bara bestämt sig för att inte äta sötsaker, och från den dagen hade han inte heller gjort det. Kakor, tårtor, godis förstås…icke. En bit vääääldigt mörk choklad någon gång möjligen, men det är det enda. Han tycker helt enkelt inte att socker smakar gott längre.

Det låter ju helt otroligt i mina öron. Tårtor kan jag undvara, det har jag aldrig varit särskilt förtjust i, men allt det ANDRA?! Chokladmuffins, Oreokakor, Center, croissanter med choklad….yum yum YUM!!!

Men jag vill testa. Inte att sluta permanent, men hur många dagar går det innan jag bara inte kan stå emot? Så jag har börjat. Inte på lördagen, nä då hade jag inte tänkt tanken, men efter måndagen då jag medan jag lagade mat helt oprovocerat stod och åt en del av smågodiset som blivit över efter helgens kalas (en klassiker – godis när man är hungrig), DÅ tänkte jag att ”Det där var väl helt onödigt?”

Och det var det ju, så från och med dagen efter (det är ju alltid lättare att börja imorgon, riiight?), alltså i tisdags, har jag varit uppmärksam på att inte stoppa i mig sött här och där. Några fallgropar har uppstått som tex chokladmedaljen efter quiz’en på onsdagen (undveks) och diverse kakor och annat som susat förbi men även de undvikits.

Men jag frestas dagligen.

imag2168.jpg

Det här är kakbordet som är precis vid kassan i personalmatsalen på jobbet. Bra placering va? Hungrig och eländig, ofta missnöjd med vad som finns av mat, lätt att plocka på sig en liten minimunk med rosa kristyr, eller varför inte en fluffig äppelpaj av smördeg med kanderade nötter på.

GAWD vad jag lider…men jag härdar ut. I dag är det fjärde dagen, bravo mig!!

Middag på Smögen

”Det heter PÅ Djursholm, inte I; Vi är väl inga mullvadar heller” som vi som inte bodde på Djursholm menade att dom som gjorde det sa. Om de verkligen sa det är ytterst oklart. Likväl har de en poäng i att det faktiskt är en ö, och det är tydligen Smögen också (se där vad man lär sig), och således var vi PÅ Smögen förra helgen.

Middagen var planerad sedan länge och när dagen väl kom så satt det som en smäck. Oskar lite på halvfart pga en operation på onsdagen, jag med fruktansvärt mycket att göra på jobbet (månadsslut, då jobbar vi ekonomer så tangentbordet blöder) och båda barnens kalas på varsin dag i helgen, en lördag och en söndag.

JA, vilken BRA idé att dra iväg två timmar söderut för en middag, övernatta och sen åka hem igen halv nio på morgonen dagen efter?!

Men det var en ganska bra idé faktiskt. Sånt här gör nämligen susen:

2016-09-09-17-50-31

 

Och det här – några av festdeltagarna anländer meddelst båt spelandes på dragspel i den ljumma kvällssolen. Magiskt…

2016-09-09-18-37-10

För att inte tala om det här

2016-09-09-18-46-51

Sång på bryggan, sill-och nubbeprovning med introduktion och presentation av dryckerna av herren i gul slips. Kortversionen är att OP Andersson är de flesta nubbars moder (fader?) och att resten härleds därur genom att späs ut (Skåne), lagringstypen (Norrlands) och en del andra. Intressant. Förklarar varför jag inte tycker det är så illa om jag får Skåne, Norrlands eller OP i glaset; jag trodde ju det var min breda gourmandiska gom men jag är alltså bara lättlurad. Nåväl, det är väl inte det sämsta.

Vi lärde oss också att Bäsk inte bidrar positivt till mat över huvud taget – Berätta något mer jag inte redan visste 😀

Sen var det in i lokalen och förtäring av oändliga mängder havskräftor, räkor, krabbor, västerbottenstårtor, vinflaskor och chokladtårtor. Jag hade inte ätit färdigt när det var dags för efterrätt, men dom dukade helt sonika bort buffén så jag fick väl vara nöjd då. Gott som tutan var det iallafall, och trevligt sällskap hade jag vid bordet; både tvärsöver, snett över och vid sidan. Bara en jag kände sedan tidigare (maken såklart) men det är ju inte alltid ett problem.

Ett mycket trevligt arrangemang, tack HurtigGutten för det!

 

 

Mitt huvud just nu

wordcloud

…efter ett tvåtimmars möte som jag nog egentligen inte borde varit i. Det finns en anledning till att jag inte valde Elektroteknik på Chalmers, och det finns en anledning till att just Elektrotekniktentan (fem poäng extremt grundläggande ellära) var min allra sista tenta. Den var så sist att jag fick gå upp alldeles ensam och munta, för läraren orkade inte göra en tenta till mitt i sommaren för en enda elev som uppenbarligen ALDRIG skulle hålla på med sånt efter examen.

Och är det inte lite humor i att jag med min fullständiga inkompetens på området sitter i Signal og Tele-divisionen i Jernbaneverket, signalsystemen som BARA är sånt där rusk som jag hållit mig undan, och visst är det lite komiskt att jag ska leda arbetet med att få på plats strategiska planer för bland annat delar av elkraftrelaterade system?

Tur att jag inte leder det ensam, utan har en ruggigt kompetent kollega som verkligen kan det här. Hon är en klippa, förstår alla detaljer och verkar hänga med på de mest detaljerade diskussioner. Jag tillber marken där du går, S!!

 

Ny roll som FAU-ledare

En orsak till att det är lite fullt om dagarna är att jag tagit på mig rollen som FAU-ledare på skolan. Alla föräldrar som har barn på en skola ingår i Foreldrerådet, vare sig de vill eller inte, och Foreldrerådet i varje klass ska välja en representant som ska sitta i skolans ArbeidsUtvalg. Foreldrerådets ArbeidsUtvalg är alltså FAU, och med en representant för varje klass blir det 2 st i 1-7 och 3 st i 8-10 (man går tio år i grundskolan här), så totalt är det här rådet 23 personer.

Tanken med FAU är att föräldrarna ska kunna vara med och påverka barnens skolmiljö; den psykosociala (mobbing, samhörighet osv) och den fysiska (skolgårdens utformning, vad som finns där, klassrummen, trafikmiljön runt skolan).

fugMandatet uttrycks så här:

Foreldrene har rett til medvirkning i skolen. FAU skal sikre reell medvirkning fra foreldre og ha medansvar for at elevenes læringsmiljø er trygt og godt.

Men hur gör man det då? Ja det kan ju ske på rätt många olika sätt genom sociala aktiviteter för eleverna, jobba med skolan för att förbättra studiemiljön, vara med och påverka utformningen av skolans mål eller se på trafiksituationen runt skolan (högaktuellt för oss som är en skola mitt i Oslo).

Vår skola står inför rivning och uppbyggnad av en ny, vilket gör att FAU har ett jobb att göra i samband med det och försöka få fram föräldrarnas uppfattningar till skolledningen. Inte som klagoinstans, men VI föräldrar har chansen att påverka utformningen av den nya skolan tillsammans med byggherre, arkitekter, skolledning, och inte minst elever. Det är oerhört spännande och meningsfullt att vara med i det brukarråd där alla vi är representerade och diskutera hur just vår skola vill ha placeringen av funktioner (tex var skolsyster bör vara för att ivarata elevernas rätt till diskretion), att få chansen att se till att det går att ha catering/matleverans (möjligheter till skolmat tjohooo!!!), hur eleverna ska komma till och från skolan på ett säkert och praktiskt sätt, och massa massa mer.

entreI mellantiden mellan rivning av den gamla och uppbyggnad av den nya skolan ska våra elever gå på en nybyggd skola i en annan del av stan. Det betyder att det blir busstransporter till och från skolan, något som bekymrar många föräldrar.

Graden och arten av deras oro varierar, men gemensamma punkter är tex hur barnen ska komma med bussen på morgonen – var ska dom stå och vänta, vad händer om man missar bussen, vem håller koll på ungarna medan de väntar (vi är mitt i stan, remember?), och motsvarande på hemväg från skolan. Andra är bekymrade över mobbing på bussresan; att vara ”instängd” med så många jämnåriga under 2×30 min menar en del att det är ökad risk för mobbing, medan andra återigen är oroliga för att barnen kommer ta skada av att åka buss till och från skolan.

ruselokkaMan kan tycka vad man vill om de olika bekymringspunkterna och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att vara neutral bara för att man är i FAU. Hela grejen med att vi är i FAU är ju att vi har barn i skolan och självklart har vi en åsikt. Men det viktiga är att vår roll är att ivarata föräldrarnas uppfattningar  och vara föräldrarnas röst in mot skolledningen, så jag för fram alla åsikter som kommer in till rektor.

Utmaningen är informationsflödet. Det är svårt att informera föräldrar till 500 barn, av vilka de allra flesta inte bryr sig men likväl måste få veta hur läget är emellanåt.

Om någon har guldbiljetten till den lösningen så tar jag den gärna!

Ja nä jag är väl här…

…men jag har inte så mycket tid och ork att skriva…

Det är som att det bara smäller till den där andra skolveckan när aktiviteterna för barnen sätter igång och man går inn som i en dimma som mest går på överlevnad, middag för dagen och någorlunda läggningstider för stora och små.

Saker blir ju inte bättre direkt av att man måste ha matlåda med till barnen varje dag i skolan i det här landet (ja det är min stora bitterhet mot Norge, det och deras vägran att ha söndagsöppet). Visst man kan göra två ostmackor och slänga med en morot, det är det nog många som gör, men va fan…det är ju inte MAT. Ungarna behöver energirik bra mat om dom ska orka en hel dag – speciellt som matrasten är typ halv elva på förmiddagen.

När Adam fyllde år i tisdags ville han att vi skulle laga pizza, så det gjorde vi. Två stora pizzor blev det med massor av skinka, ananas och oliver på den ena, och kyckling, ananas, banan och curry på den andra. Det är perfekt lunchmat tillsammans med lite tomater, nötter eller russin. Mat och energi.

Andra dagar blir det korv med pasta i mattermosen. Inte så bra med vit pasta kanske, men då brukar jag pynta på med lite grova kex, en frukt (clementiner går fint in i matlådan) och sånt.

Iallafall behöver dom mat, så om man slarvar med maten på kvällen för att man inte hinner – ja då har man slarvat med lunchen till dagen efter också. Det får ganska stora följdeffekter de dagar då de tex har någon aktivitet direkt efter skolan och behöver en liten macka med sig som eftermiddagssnacks. Då går det ju inte att ha mackor till lunch direkt.

Alltså blir det stora krav på oss föräldrar som har lite högre lunchambitioner för kidsen än formbröd med nutella på (jo det finns de som har det som lunch också), och då är det rätt körigt innan man har kommit in i vardagsracet igen.

Och jag sitter i FAU, föräldrarådet på skolan kan man säga. Eller, jag har precis tagit över som ledare av FAU. Och vår skola ska rivas i vår för att sen byggas om, så det finns en del för föräldrarådet att ta tag i och hjälpa skolan med.

Jag har fullt upp med andra ord. Hoppas jag får näsan över ytan strax, annars får jag göra något åt det. Som lök på laxen börjar jobbet bli krävande efter ett års lugn och ro, tajming va?!