Tur till Galdhøpiggen

Ja alltså jag börjar ju bli en riktig fjällräv nu – jag har ju faktiskt varit på topptur TVÅ gånger… sen att jag inte riktigt kom upp på den ena behöver vi väl inte älta här??? Nu är det segerns sötma som gäller, för jag har varit PÅ NORGES TAK!!

image

Som kanske syns var det inte precis fridens liljor som växte där uppe, nä högar av folk som mer eller mindre bildar kö för att komma upp och ta foto.
Vi var på avdelningstur med jobbet i helgen, och då var det här en av aktiviteterna. Som jag skrivit i tidigare inlägg var jag lite skraj i för turen även om alla sa att det var en lätt en, men det gick alltså bra även för mig.

Visst, jag var sist både upp och ner men sånt kan man ju inte hänga upp sig på, det var en fin tur helt befriad från krämpor och jag har lagt till flera nya ord i min bruksvokabulär – Jag kan numera med den oerhört erfarnes lätt uttråkade min säga taulag, glaciär, topptur, 2469, och diskutera skillnaderna mellan att gå från Spiterstulen eller Juvasshytta. Inte för att jag varit vid Spiterstulen, men man får väl skarva lite? Det gjorde väl de gamla upptäcksresanden också har jag förstått. Behöver ju inte säga att jag gick den lättaste vägen och att jag tyckte det var alldeles lagom jobbigt, eller? Appearance is everything 🙂

Det var mycket stenigare än jag trott och ingen stig att tala om. Lite jobbigt i början, men efter ett tag fick man in snitsen på att kliva från sten till sten. Bara att låtsas att man är en bergsget och ta det därifrån.

image

Vår grupp var på ca 25 personer plus guide. Man bör ha en guide/glaciärförare med sig i tillägg och det hade vi. En annan guide jag träffade längs vägen gissade att det var ca 600 på väg upp och ner den här dagen. Han var där med ett annat firmagäng, Flytoget.no, som han hade utstyrt i KvikkLunsj-mössor i grälla färger så han skulle ha en rimlig chans att hålla reda på sin tropp. Såg rätt kul ut.

Högre upp är det en glaciär som man kryssar. För mig som är helt okunnig om naturens faror ser der bara ut som snö, men det är det naturligtvis inte. Det bildas bäckar under, det smälter och blir urholkat och det kan brista. Så då bildar man replag så att den som eventuellt trilla ner inte ska bli helt ensam där nere, utan dra med sig några fler så de har något att fördriva tiden med när de väntar på att resten av replaget ska dra upp dem.
Det var inte bara vi som bildade replag – kolla in folkmängden!!
image

Vi knyter ihop oss medan andra grupper ger sig iväg över glaciären.
image

Vi fick instruktioner, i princip bara ”om nån ramlar ner så säg till mig så talar jag om hur vi gör för att få upp dom” . No shit, Sherlock?? Hade vi aldrig gissat…

image

Sen bar det av. Vi bildade tre replag som gick på rad. Ganska snart gick vi om ett gäng som var ungefär lika stort men som var blandat vuxna och barn. De yngsta i det gänget gick i andra klass, så det är helt klart en tur för alla.

image

Efter glaciären var det utknytning o den branta stigningen kvar, men det gick bra. Man ser toppen hela tiden och det är ju ganska uppmuntrande.

image

Så tillslut är man där och cafeet(!) Kommer fram ur molnet
image

Väl uppe sitter de andra och har redan ätit och vilat ut sig. Jag hade ingen matlust alls, men man behöver ju energi så jag tvingade i mig en macka.
Sen var det dags för gruppfoto i våra Multiconsulttröjor men det missade jag, för jag var runt knuten och skrev mitt namn på en liten lapp som jag visste fanns där under några stenar. I sanning en märklig hobby jag har….men jäkligt kul!

Andra människor har andra hobbies – när jag nästan var helt uppe mötte jag två kolleger på väg ner. Nejdå alla hade inte vänt, det var bara de två som skulle ner och upp för branten en gång till lite raskare för att få lite motion. Jaja, alla är olika. (Morten och Tov, jag är bara avundsjuk förstår ni väl…)

Tre timmar upp och två ner. Kanonfin tur, ta den om du får chansen. Och nu kan jag säga det –

Been there!

Ett bra bokbyte?

Efter att en längre tid försökt läsa American Psycho av Bret Easton Ellis, har jag tvingats ge upp. Berättarjaget Patrick Batemans människosyn är helt i en egen klass, och den utförliga beskrivningen av hur han torterar och lemlästar sina utvalda offer (speciellt kvinnor, men även andra som av en eller annan anledning misshagar honom) blev helt enkelt för mycket för mig. Helt otroligt, har aldrig varit med om det förut. Pratade lite om bokenmmed en kollega i helgen som var, och han höll med om att det var en bok på den mer magstarka sidan, så det är inte bara jag. Att jag sen inledde konversationen med att säga att jag tycker han utseendemässigt  är lik så som jag ser huvudpersonen för mig är kanske en annan sak. Men det är iofs beröm, det vet de som läst boken (eller som i mitt fall numera – har läst delar av den).

Anyway,till min stora frustration har jag nu lagt den åt sidan och tagit fram en ny; A people’s history of the United States, av Howard Zinn. Den som tror att mina böcker ligger i bokstavsordning tror helt rätt.

Den börjar vid Columbus ”upptäckt” av Amerika 1492. Att han kom till Bahamas och trodde han var i Indien kan vi kanske lägga åt sidan just nu. Första sidorna handlar om hur den modiga upptäcksresanden tappert seglade iväg med sina skepp i solnedgången, Santa Maria, Pinta och Nina (hör ni stråkarna och valthornen?). Hur dom trodde dom var i Indien när dom kom till Bahamas och blev hälsade av ett oändligt vänligt och generöst folk som kom med gåvor, folk som inte visste vad det innebar att ha kläder på sig, leva i par eller hugga ner varandra med kniv och förslava folk. Allt det där kom den gode CC och hans män att lära dem illa kvickt.

Helt kortfattat kom de dit 1492, upptäckte detta fantastiska land och folk, åkte hem, ljög om allt guld de visste fanns där, fick ny spons, åkte tillbaka med tolvhundra(!) man, satte upp ny bas på Hispaniola (ön som idag utgör Haiti och Dominikanska republiken) och började utplåna befolkningen, bit för bit. I sin desperata jakt på guld som dom aldrig hittade, förslavade dom folket, de nöjesmördade stora som små, män som kvinnor, gjorde människorna så svaga att de inte orkade göra nya barn eller ge mat till de de redan hade, så barn och vuxna dog som flugor (en del dränkte sina små för att skydda dem från spanjorerna), och efter 14 år – FJORTON ÅR!!!!! – reducerades befolkningen ifrån 1, 5 eller 8 miljoner (källorna varierar) till 50 000, för att så småningom helt försvinna.

För att rätteligen ära CC och hans vänners heroiska insatser firas i USA årligen Columbus Day. Inget prat om vad som egentligen försiggick, bara storslaget hyllande av upptäckten av Amerika.

Jag tror jag måste spy.

Hjulbob i Lillehammer

Första stopp på avdelningsturen idag efter en utsökt lunch, var hjulbobbanan i (utanför) Lillehammer. Vi snackar alltså om den riktiga bobbanan som var täckt med is och som man tävlade i på OS 1994 (då Norge tog 10 guldmedaljer, tror jag jag lärde mig på quizen i bussen – blir lite osäker helt plötsligt).

Där fick vi först skriva på att vi inte hade rygg, nack eller ledprobroblem, inte var gravida (kan man ju aldrig vara helt säker på) inte var alkoholpåverkade (alla ljög – vi hade alla varsin öl innanför västen efter lunchen) och inte var under 10 år. Den sista var ju lätt iallafall.

image

Fyra i varje bob plus föraren, 70 sekunder av fart och krafter tidvis över 3,5 g tydligen. Vad det sista egentligen betyder i praktiken är ju svårt att veta, men den äldste som åkt var tydligen 80 år. När vi frågade om han blev äldre än 80 eller om det slutade där fick vi inget riktigt bra svar tyckte vi, men bekymrade inte våra små huvuden med det. Dom skulle ju ändå snart tryckas in i en hjälm som enligt utsago hellre skulle sitta för hårt än för löst.

Och så här gick det. ( Två filmer, för jag har ingen ihopklippare på min tablet)

Hur det var? Som en lite mer hardcore berg-och-dalbana, fast utan ilningarna i magen eftersom det inte är några höga fall – bara mer eller mindre tvära kurvor och ett stadigt nedförslut.

Kul att ha testat, man var lite rusig en stund efteråt (fast det kanske bara var lunchölen som tryckts upp i huvudet förstås). Absolut värt att testa om man har vägarna förbi, men kanske inte worth a trip.

Världens finaste hotell?

Lyx och guldbelagda kranar i all ära, men ett hotell med hus som är hundratals år gamla (stabbur, stall och annat) som moderniserats med en utsökt fingertoppskänsla som saknar motstycke och nu är i tipptopp skick men helt med den gamla känslan, DET är grejer det.

Maken till vackert läge helt i botten av dalen med de branta fjällsidorna som börjar rätt bakom gården och kvällssolen som strålar helt där uppe medan det redan är skugga här nere – det är så vackert att jag helt tappar andan.

Vi har kommit till Røisheim Skysstasjon nära Lom i Jotunheimen. Här har vi ätit en god middag, druckit gott vin och jag har haft väldigt trevligt – tack mina kära bordsgrannar. Kan inte fatta att jag ska lämna det här gänget om några dagar.
Festen fortsätter säkert på något rum, men jag vill inte ta några chanser på en tur till Galdhøpiggen. Hade aldrig förlåtit mig själv om jag inte kom upp pga för mycket vin dagen innan.

Då jag tagit de flesta bilderna med kameran lägger jag in lite som andra har tagit, hoppas det är ok med dom… Jag vill bara visa hur fint det är här.

image

image

image

Att acklimatisera sig

Visst var det (alltför) tufft att (nästan) gå Skåla Opp i helgen som var, men det GÅR inte att bo i Norge och vara socialt accepterad utan att man går på tur, så därför får man inte ge upp bara för att man har lite motgångar.

Eller, man behöver inte nödvändigtvis bevisa att man går på tur, men det är helt klart ett plus i kanten att säga att man varit på den och den toppen, att kunna säga ”Jotunheimen”, ”Jostedalsbreen” och ”gå från hytte till hytte” och verka som att man vet vad man pratar om. Man ska gärna kunna ge tips på fina turer i Rondane nationalpark och ha klippkort på Haukeliseteren. För att inte tala om att känna till nuvarande snödjup i Røldal, när det senast snöade på vissa platser, vilka skidområden som är öppna och om vägarna är farbara dit (jo för man stänger vägarna ibland när naturen kommer i vägen).

Så jag gör ett nytt försök – jag menar, nu kan jag ju både säga ”Stryn” och ”Skåla Opp” helt naturligt och jag vet dessutom var Lom och Otta ligger, dessa knutpunkter mellan Rondane och Jotunheimen (se, visst går det bra?!), och har för avsikt att lägga till ett nytt ord i min vokabulär:

GALDHØPIGGEN

Jag kan säga det som i ”Norges högsta berg” och numera ingår det i mitt begrepp om ”Jotunheimen”, men efter helgen hoppas jag kunna säga det på ytterligare ett sätt; ”Been there!”. På fredag åker vi på avdelningsresa (jag fick följa med trots att jag har sagt upp mig) med ett späckat program; på fredag till Lillehammer (ja ni vet, där OS hölls förr i tiden en gång) för att åka hjulbob i vad jag förstår den riktiga OS-bobbanan, på lördag går vi upp Galdhøpiggen, ”Norges tak”, och på söndag är det rafting i Sjoa. Så nog kommer jag utöka min inhemska vokabulär betänkligt?

För den som inte vet var allt det här är någonstans så ser fredagens rutt ut så här:

Den uppmärksamme ser att Lillehammer fortfarande har OS-ringarna som sin symbol, och det har även alla kommuner runt omkring. Det säger inte ”Wow vi är i LILLEHAMMER” till mig, utan snarare ”Vi hade OS 1994 och inget har hänt sen dess”. Det har säkert hänt en massa i Lillehammer sedan 1994 men det kanske inte finns något kort och klatschigt sätt att visa det på, vad vet jag.

Anyway, att åka hjulbob i Lillehammers olymiska park ska bli askul, se bara

Galet coolt!! Sen vidare till middag och övernattning på Røysheim Hotell og Skysstasjon.

Lördagens tur är kortare rent milmässigt och ser i stort sett ut så här: Topptur till Galdhøpiggen från Juvasshytta, och jag är skiträdd (men se va många nya ord jag kan!).

För att vara lite förberedd har jag sett på höjdkartan. Ganska mycket också.

Över en glaciär en bit och sen brant. Brant. Detta ord som får mig att tänka på Skåla… Men höjdkartan är faktiskt inte så skräckinjagande, se bara

Det är de sista 5-700 längdmetrarna som ser riktigt blodiga ut.

Men Skåla ser ut så här:

Bilden är från arrangören, Skåla Opp La Sportiva

Där var det brant hela tiden. Plus att Skåla är 3 km längre. Så, det borde vara möjligt att gå 600 höjdmeter på 5 km om man har klarat 1350 höjdmeter på 6 km, right? Ja och sen ner igen då förstås.

Jag får tänka på värdet i att kunna säga Galdhøpiggen och verka insatt (kallar man det Galdis kanske om man är en i gänget?). Ännu bättre om jag faktiskt ÄR insatt när jag säger det också. Jag får satsa på det.

Dagen efter är det forsränning. Det blir lätt.

Inspiration!

De syprojekt som alltid är på gång bildar en hög som just nu är större än på länge. För tillfället består högen av
– En regnrock till mig
– En tröja med knappar och volanger till Hannes. Han såg en som en av tjejerna i barnehagen hade och han grät av förtvivlan över att han inte fick ta den och jag lovade att vi skulle fixa det hemma. Han påminde mig så sent som i morse.
– En kameraväska som ser ut som en handväska
– En klänning och/eller en handväska i tyget jag köpte i Växbo
– Mörkläggningsgardiner till sovrummet

Det är säkert något mer, som tex att Hannes vill designa sin egen klänning och att jag har lovat en kompis att sy en klänning till henne (tyget ligger här i lådan), men i stort sett är det det hela.

Inspirationen har lyst med sin frånvaro, men eftersom hösten nalkas är det dags att börja med regnkappan. Det är klippt nu och broderierna på ärmarna är på plats. Den ska fordras med blågrönt yllefoder så man inte fryser i höststormen och så ska den vara LÅNG. Lång så man slipper bli blöt om byxorna mellan jackan och stövlarna.

Här är det, work in progress i broderimaskinen:

image

Skåla opp 2012

I vintras kom det upp ett anslag på intranätet på jobbet; dags för Skåla Opp, påmelding nå! Från kolleger hade jag hört om förra årets tur som genomfördes av bla ett gäng från kontoret på Oslo, och att det var en fin tur och att vi skulle göra en grej av det och gå ett stort gäng från min avdelning. ”1848 m rakt upp” men man behövde ju inte delta i tävlingsgruppen, utan kunde ha en hyggelig och fin tur  tillsammans. Ta det lugnt, stanna längs vägen och fika och då kanske det tar 4 timmar.

Så jag anmälde mig, och i helgen var det dags! Jag såg fram emot att få åka till Stryn och se en ny del av det här underbara landet. Jag och E hade bestämt att vi inte skulle åka E6, utan ta parallellvägen genom Valdres – Jippi!

Tvärs över sydnorge.

Vi kom upp efter en underbart fin bilresa (hade velat stanna 15 gånger minst och bara pausa och fotografera, ta en kopp kaffe och njuta) och inkvarterade oss i stugorna tillsammans med en ca 50 andra Multiconsultanställda.

Till vandringen och tävlingen på lördagen var det ca 1600 personer anmälda. Lång historia kort var det en mardröm för mig. En mardröm som varade 12 km och upp och ner 1350 höjdmeter. Det var helt rätt att det var en fantastiskt vacker tur, men jag var helt klart inte i form för att ta den – iallafall inte i den hastighet jag försökte.

Startområdet var helt nere vid älven, ca 20 möh.

Skåla är den topp som sticker upp lite bakom den närmaste som ser högst ut. Men den närmaste heter Vesleskåla; ”Lilleskåla”…
Här har vi kommit ca 300 höjdmeter. Redan trötta och rödbrusiga 🙂
Bilden tagen av Anne Bjørgård Jenssen

Vid en ca 800 höjdmeter och 3 timmar senare (tror jag) började tävlingsklassen komma och det blev toktrångt på stigen, så då stannade vi och åt lunch…

…medan tävlingsklassen började komma uppför. Det här är Ahmet Arslan från Ankara. Han SPRINGER 1850 höjdmeter på 1 timme och 7 minuter. Det var rekord; den förra tiden var 1:20. Snabbaste kvinnan sprang på 1:22

Jag mötte Ahmet en stund senare när jag började ge upp hoppet om att komma till toppen. Då släntrade han glatt småspringande neråt och log uppmuntrande mot mig. Kändes lite bättre en stund men inte särskilt länge.

Bara följ den långa raden av folk – ingen risk att man går vilse här. Och man får god insikt i att det inte är någon raksträcka att vänta i den närmaste halvtimmen iallafall.

Tävlingsklassen susar vidare medan jag sitter och beundrar utsikten.

Efter en stund är det slut på gräset och stenen börjar. Det har länge varit som trappor i marken, men härifrån och upp är det garanterat stentrappor. Vid det här laget hade jag så mycket mjölksyra i benen och mina vandringskompisar hade jag skickat iväg för länge sen, och jag började ge upp.

När jag såg den här skylten frågade jag en man på väg ner hur lång tid det var kvar att gå upp.

Tja 45 min – en timme, sa han och skuttade vidare nedåt som en get. Dvs minst 2 timmar för mig alltså, i mitt dåvarande skick. Sen ska man ner också den där steniga vägen, så jag bestämde mig för att vända innan jag kommit till toppen.

Tråkigt först, men jag var snabbt klar över att det var det klokaste jag gjort den dagen.

Vägen ner är som bekant lika lång som vägen upp, och minst lika jobbig när det är brant nerförsbacke, alternativt trappor med rätt stora steg. Jag var rejält illamående och kände mig allmänt klen och var tvungen att stanna långa stunder ganska ofta, så det tog sin tid.

När jag kom ner i vegetationen och under trädgränsen var jag ganska dålig tyckte jag själv och kunde inte riktigt förstå varför. Trött var jag också; sömnig, inte bara sliten, och jag la mig ner på gräset på ett ställe och somnade en liten stund. Hela tiden fortsatte den oändliga strömmen av folk att flyta förbi, alla med varsin medalj från toppen.

Efter en stund tänkte jag att nu tar jag de sista 300 höjdmetrarna, kom igen! Då kom en kille upp från Röda Korsets läger en liten bit nedanför och undrade hur jag mådde.  Någon hade sagt till dom att jag låg och sov i slänten, och det var tydligen inte ett helt vanligt beteende hos vandrare på Skåla Opp så han gick upp och kollade. Sen satt jag en liten stund hos dom i deras läger, fick lite samarin för dom trodde jag hade salt-och mineralbrist, lite jordnötter och choklad och så undrade dom om det hade blivit bättre. Det hade det inte, men det var ju bara att gå ner ändå. En jobbig brant till (RK-killen bar min ryggsäck) och sen var det skogsbilväg där RK hade en gammal pick-up truck som körde upp och ner vid behov. Jag och dom andra två som åkte med mig (jag fick sitta i kupén och dom på flaket, så jag antar att jag var i sämst skick) var tydligen fjärde rundan för dagen. Inte särskilt mycket, med tanke på att det är 1600 deltagare!

Den sista biten var egentligen inte så lång, ca 10 min att gå i normal takt, men väldigt skönt att få åka ändå.

Sen ner till parkeringen och tillbaka till Stryn Camping och in och sova i 2 timmar. Ingen festmiddag för mig; det blev en halv pizza i Stryn centrum (klarade inte att äta mer) och sen hem och sova igen, helt slut.

Jag ångrar ingenting; inte att jag deltog och inte att jag avbröt. Så här såg det ut för dom som nådde toppen (bilderna är från Anne Bjørberg Jenssen, som tog sig ända upp):

…och där fick man sin medalj, och sen var det bara att vända ner. Dimma tyvärr för de som kom upp efter kl 12.

Så på så sätt tycker jag kanske inte att jag missade så mycket. Men visst hade det varit kul att komma hela vägen.

Mitt bestående minne av den här turen ska inte vara hur jobbigt det var, utan det ska vara det här:

Och för den som undrar hur man klarar att komma upp på toppen av Skåla på en dryg timme så är det ju faktiskt inte så svårt. Bara att springa så här (filmat när han susade förbi mig, helt oberörd):