Fotobok

Ja jag har satt igång ett dokumentationsprojekt över allt jag har sytt. Inte så att det saknas dokumentation, men den är inte riktigt så som jag vill ha den. Så det är väl inte ett dokumentationsprojekt, men mer en strukturering av existerande dokumentation.

Numrering, bloggHelt sedan jag började sy kläder 1998 har jag numrerat allt jag gjort. Okej, allt har inte fått ett nummer insytt, men de flesta har fått, och allt är iallafall registrerat. Om inte med nummer i sig eller kanske inte ens ett foto, så iallafall med ett blad i en pärm med en tyglapp fasthäftad på baksidan och en beskrivning av vilket mönster som använts och kanske en not om vad det gjordes till för tillfälle.

Från början hade jag uppsydda namnlappar som jag beställde hos Knapp-Karlsson och som jag satte i varje plagg. Det kändes stort att köpa sånt – på riktigt liksom. Numreringen gjorde jag för hand med en lite tjockare sytråd jag hade.

När jag köpte broderimaskin blev det lite annorlunda, och jag har ibland gjort en grej av att göra synlig numrering. Som i min ullfordrade regnrock till exempel.

20140829_103358Tygprover och bilder sparade jag länge i svarta A5-pärmar, helt upp till nr 59. Då hade det hunnit gå nästan sex år sen jag började, och jag tyckte jag ville ha något lite finare att spara det i, och det blev större bok (fotoalbum egentligen) i vackert grön väv.

Men nu är tiden kommen för att göra det till något mer ordnat, något mer bestående. Framför allt något man kan göra digitalt med bilder. För let’s face it, jag går inte och fixar en färgutskrift av ett digitalt foto för att klistra in i min pärm. Och det gör att dokumentationen blir bristfällig helt i onödan för allt finns ju där.

Så nu har jag äntligen startat med min fotobok över syprojekt.

Eller, det blir tre stycken rättare sagt; 1-99, 100-199 och 200-299. Det är ju ganska långt kvar till 299 eftersom jag precis tippat över 200, men jag känner mig ganska trygg i att det blir 299 så småningom. Statistiken säger 13 produktioner om året, så då bör jag ha nästa bok klar om….sex år. Och det förutsätter en produktion på drygt en i månaden. Får nog börja göra dukar eller nåt om det ska upprätthållas.

Men nu gäller det de två första böckerna, och där ser det ut så här:

Jag gör fotobok

Dvs en massa bilder inne än så länge men ingen text, ingen layout att tala om, och framför allt ingen röd tråd genom boken. Röd tråd…där kom väl en idé på layout va?

Hoppas skicka den till tryck om någon vecka eller så. Ett ex, bara för det egna minnet.

Eller snarare för det man glömt.

Remake av gravidlinne (!)

imageJa dom där gamla gravidkläderna är avlagda/skänkta för länge sen, men ett linne som hade ett så snyggt tyg har varit värre att kvitta sig med. Inte lätt att göra något av det heller – så himla mycket tyg är det ju inte trots allt.

Men om man bara klipper av själva BH-delen på linnet så är det en vid kjol till en femåring efter en snabb insats med bred resår! Alltså bara klippa av toppen, vika ner kanten över måttad resår och sy fast. Det är ju redan fållat sen tidigare.

 

Barnkjol på ca 60 min! Kajsa Varg hade varit stolt över mig.

Syprojekt nr 217 är klart.

Remake av gammal ulltröja

Det var ett tag sen killarna vara så små att det gick att få ut en varm och go barntröja ur en avlagd eller trasig vuxentröja. Men därmed inte sagt att det är helt kört med re-make. Jag blev häromdagen tvungen att rensa i tyglådorna (!) och då rök bland annat en del gamla slamsor som jag sparat i ”bra-att-ha-andan”. Men när jag såg lite närmare på några avklippta ärmar och höll dom upp och ned såg jag att en avklippt vuxenärm från en ullcardigan är till förväxling lik ett fram- eller bakstycke på en enkel barnkjol.

Vintern närmar sig som bekant, och barn som har kjol bör ha ullkjol.

Ergo, en grå, en blå och en röd ärm tillsammans med lite bred resår, bomullsvoile till foder och röd passpoal som jag fått, några timmars jobb framför tuggummi-TV (sydde på passpoalen för hand, det tog längre tid än allt det andra tillsammans) och tjoho, en ullkjol till Hannes!

image

Syprojekt 216 är klart. .

Tröjan är förresten också en re-make som jag gjorde till Adam för 3 år sen.

Går Jorden under om en knölval ramlar ner?

Tjohooo jag flyyyger!
Tjohooo jag flyyyger!

Om ett järnföremål stort som en knölval dimper ner på stenunderlag med en nedslagsvinkel av 90 grader mot ytan i en hastighet av 55 km/s krossas glasrutorna i fönstren på 1 km avstånd från nedslagsplatsen. Ca 33 sekunder efter nedslaget kommer det en vind farande i ca 28 m/s och det frigörs energi motsvarande ca 4 Megaton TNT.

Som gjort för att börja skriva en katastrofroman va? För mitt inre ser jag den där stackars knölvalen (i järn förvisso, men iallafall…) som far ner mot jordens yta och undrar vad f-n det var som hände och så börjar jag skratta bara av det, så det blir nog ingen katastrofroman med det scenariot kanske. Inte av mig iallafall.

Purdue University i Indiana har gjort en underbar simulator för alla som väntar på jordens undergång genom objekt i rymden. I den kan du sätta värden på ett antal parametrar och få veta hur stor ödeläggelse det blir, beskrivning av kratern efter nedslaget, eventuell tsunamivåg som sätts i rörelse och en massa annat skojigt värt att veta (?).

http://www.purdue.edu/impactearth/
http://www.purdue.edu/impactearth/

Purdue 1, storlekOch det behöver inte vara så komplicerat, för det finns förinställda alternativ. Ifall det känns svårt att relatera till 500 meter eller för den skull 18 kilometer, så finns det förinställda val som tex en skolbuss, Empire State Building, London eller varför inte se vad som händer om ett objekt i samma storlek som månen kraschar in i Jorden?

Så väljer du densitet hos föremålet, nedslagsvinkel och -hastighet, samt i vilken typ av material den slår ner i. Sist av allt väljer du avstånd; hur långt från nedslagets centrum vill du veta skadegörelsen?

Medan Calculate Impact jobbar visas en liten film av hur ”ditt” objekt dalar ner mot Jorden. Spoiler-alert; Den slår alltid ner i vad som ser ut att vara New York – var annars? Katastrofernas centrum, om man får tro filmindustrin…

 

 

Inte så star struck längre

2014-08-19 Oslo Militære Samfund
Oslo Militære Samfund

Det gick fort över. Liksom mitt efterlängtade bladvänderi. Det visade sig nämligen direkt att alla noter för pianisten bara var tvåsidiga, så han behövde ingen hjälp. Ett stycke var längre, men där var det så mycket inlagda hopp hit och dit så han tyckte det var enklast att vända själv eftersom han hade relativt god tid dessutom.

Jaha.

Konserten var i Oslo Militære Samfunds lokaler, mitt i centrum i en stadsdel som heter Kvadraturen. Det är det gamla, ursprungliga Oslo efter att stan vällde ut utanför Akershus Festning och behövde lite mer plats. Jag hade en kollega på mitt förra jobb som var i 70-årsåldern, och hans pappa var född på en tid då det räknades som att man var ifrån ”stan” (Kristiania/Christiania) om man var ifrån det som idag kallas Kvadraturen, annars var man en lantis.

Iallafall, Kvadraturen är ett väldigt fint gammalt område med mycket historia förstås, kolla gärna in stadsantikvariens fina interaktiva sida för att få med det historiska, och kom sen och se dagens verklighet med gamla tegelhus blandat med toppmoderna hus, parkeringsgarage och prostituerade. En fin mix, något för alla.

Det var en ganska liten konsertsal, bara drygt 90 personer fick plats eftersom alla skulle sitta vid bord och äta lunch, plus att det här var Arve Tellefsens enda framträdande som musiker under festivalen. Ergo var det proppfullt och dom fick öppna upp till soffområdet utanför själva salen. Fint med mycket folk tycker jag; hellre proppfullt i en liten lokal än ödsligt i en stor.

2014-08-19 Lunsjkonsert

De i publikgruppen var redan ganska många och konsertgruppen hade lite att göra och räckte med en person. Alltså var jag över helt plötsligt. Men eftersom jag redan var där passade jag på att kolla lite vad en Konsertansvarig gör (det ska jag vara på fredag och lördag) och så naturligtvis sitta i publiken och höra en fin konsert.

Knut Buen i ett annat sammanhang. Bilden är från TelemarksAvisen och jag har inte bett om tillstånd att använda den , men hoppas på nåd eftersom den är snart tio år gammal...
Knut Buen i ett annat sammanhang. Bilden är från TelemarksAvisen och jag har inte bett om tillstånd att använda den, men hoppas på nåd eftersom den är snart tio år gammal…

Arve Tellefsen, vad kan man säga, han bara är bra så enkelt är det. Och han levererar och är en god presentatör mellan styckena, han ramar in verken fint och får det till en historia. Pianisten var Ole Christian Haagenrud som gick på musikhögskolan här i stan, duktig såklart, men den stora upptäckten för mig var Knut Buen.

Jag har aldrig varit något fan av folkmusik; jag tycker mest det är ett himla gnäll och gnet. Men jag har ändrat mig. Eller, okej inte ändrat mig helt, jag tycker fortfarande att det mesta jag någonsin hört är gnäll och gnet, men Knut visade på något annat. Han…äh jag vet inte, men jag antar att han bara är så himla duktig på hardingfela (en åttasträngad fiol med fyra vanliga och fyra resonanssträngar som ger en fantastisk klang) och styckena han valt och det han berättade om dom och på samma sätt som Tellefsen vävde ihop det till en historia….

Ja han fick mig att bli väldigt nyfiken på den norska folkmusiken. Goddamn, om han fick MIG att visa intresse för folkmusik, då är det ett gott betyg alltså… Jag är liksom fortfarande lite skärrad över att jag tyckte det var så bra.

Så nu ska vi kolla Spotify och YouTube efter Knut Buen och sen välja någon av alla de furton skivor han gett ut för att snöa in lite mer. Och så ska jag läsa mer om Myllarguten och Ole Bull.

Nya världar öppnar sig och jag välkomnar dom med öppna armar (oh så poetiskt, eller hur?!).

Efter konserten var det ett raskt uppvaknande och tillbaka till verkligheten med jobbmöte på Tjuvholmen. Tvära kast.

Jag är star struck på mig själv!

image

Nä inte på mig själv för att jag inbillar mig att jag är stjärna, det vet jag gott att jag inte är, men för det jag ska göra imorgon.

JAG SKA VÄNDA BLAD ÅT ARVE TELLEFSEN!!!!!!

Total tystnad hör jag.

ARVE TELLEFSEN folkens, kom igen nu då?!

Anyone?

Han är ju en superstjärna i den klassiska världen, eller iallafall den Nordiska, och jag ska stå på samma scen som honom imorgon!  Jag är så star struck så jag är alldeles matt…

Okej jag ska inte vända åt Arve himself eftersom han är violinist och de får vackert vända blad själva, men jag ska vända åt pianisten som han spelar med på konserten. Hoppas jag inte fumlar med sidorna bara. Och dom ska spela Ole Bull, SOM jag har längtat (nej jag skämtar inte).

Här är programmet, och det är på Oslo Militære samfunn i Myntgata.  Kom för hundingen, du kommer inte ångra dig!

image

Vadå? Om jag inte borde vara på jobbet? Jo det borde jag verkligen, men jag tar ledigt några timmar mitt på dagen och jobbar tidig morgon och eftermiddag + har ett jobbmöte i centrum direkt efter konserten.

Persikor på västkusten

Det stackars vanvårdade persikoträdet som gav massor första året men sen inte mer, har haft en frukt som blev något det här året. Från ett litet luddigt kart fotat 8 juni till en stor fin frukt idag som i alla avseenden ser ut som de man hittar i butiken. Lika stor och samma fina färg. Fast helt biodynamiskt odlad då – sol, vind och vatten. Men så blev det bara en frukt då.

image

Men visst är den fin? Får se hur den smakar bara.

imageVindruvorna håller också på att blåa på sig. En entusiastisk sjuåring provsmakade i morse,  men för att inte bidra till det dåliga språket på internet behöver vi inte citera direkt men kan nöja oss med att säga att dom inte är helt färdiga än.