Hallandsleden etapp 2

Efter några dagars vila med bara hårt trädgårdsarbete dagtid och sömnad kvällstid som enda syssla är det fint att koppla av med lite vandring igen. Eller, koppla av…det var en bitvis rätt jobbig vandring, så så här 16 km senare är man rätt mör.

Tolvåringen följde med ytterst motvilligt och bara för att vi tjatar om hur bra det är att bygga upp muskler i kroppen när man växer typ en decimeter i kvartalet, så man inte faller ihop som en burksparris. Men han tog täten och med den äran – han går ifrån mig hur lätt som helst, det är helt klart.

Etapp två börjar där – tadaaaa! etapp ett slutar, dvs vi fick gå förbi vår fina badplats vid Stensjön igen. Sen en kort sträcka uppe på en bilväg innan det gick brant uppför och in i skogen. Ganska mycket skog faktiskt, många slingriga branta stigar med gott om stenar och rötter att snubbla på, inget för den som är ostadig på foten.

Pliktskyldigt stannade vi vid skylten som talade om att det var Brattabjärs gravrösen, sa våra oooohhs och aaaaahs och gick vidare. För ärligt talat har jag det inte i mig att stå och hänfört beundra högar av sten och låtsas att jag känner historiens vingslag och att jag tycker det är fantastiskt att man gjorde en så stor hög för bara en person. Men det är faktiskt fantastiskt – allt detta jobb för att gömma en enda död en. Men det finns så mycket som är fantastiskt, så… Moving on!

Gravrösena kan skymtas mellan träden längst bort i fjärran. Det var så nära vi kom.

Uppför och nerför, genom skogar och kalhyggen, skönt med frisk luft och inga barn som klagar utan bara knatar på. Vi gick och gick så vi glömde att stanna, och tillslut var vi så trötta att när vi väl såg en bänk att sitta vid så var det bara att dråsa ner på den, trots att vi egentligen bara var 2 km från lunchstället i Naturum på Fjärås Bräcka.

Visst ser det idylliskt ut på vår lunchplats? Sanningen är att vindarna är svinkalla och väldigt hårda, jag hade på mig T-shirt, någorlunda vindtät jacka och ändå frös jag som en tok. Och visst saknas någon på familjefotot? Det stämmer, för O var tvungen att backa bandet och gå tillbaka samma väg vi kommit för att försöka hitta sina solglasögon som han upptäckte att han tappat.

På Naturum åt vi en väldigt god ärtsoppa med gott bröd och tapenade på kalamataoliver (!) till. Inte riktigt den långsamma, njutningsfulla lunch jag sett för mig – O rusade iväg och vi andra glufsade i oss maten så fort vi kunde så vi kunde börja gå igen innan vi frös till och stelnade helt.

Så upp och hoppa igen! Och när solen kommer fram och man rör på sig blir det ganska fort och ganska skönt, så då kan man gå och gå igen och njuta av omgivningarna, för det är fint där uppe.

Kungsbackafjorden i fjärran, åkrar emellan, och åsen som är Fjärås Bräcka som man går på

Och bara en bild till på lummig, fantastisk skog, ok?

Sista pausen för dagen vid badplatsen vid Skärsjön. H sa att han skulle bada men isande vindar kan få även den mest entusiastiska att backa några steg. Lite fika med kaffe och bulle blev det iallafall innan vi gav oss i kast med de sista två kilometrarna av upp-och nerförsbackar.

16 km väldigt fin och varierad vandring; stigar, grusvägar och asfalt, uppför och nerför (och uppför igen…), granskog, bokskog och björkskog. Lunch på halva vägen där det kunde varit varmt och skönt och en stund i solen och säkert är det andra dagar. I slutet av etappen ligger Äskhults By där man kan gå och ta sig en fika om cafét är öppet, övernatta i vindskyddet, fylla på färskvattnet eller bara använda toaletterna.

Vad väntar ni på, ut och gå etapp 2!!

 

Hallandsleden etapp 1

Man skulle kunna tro att det enda jag gör just nu är att gå. Och det är väl inte riktigt sant, men det är en aktivitet som ger mig riktigt nöje faktiskt. Motion har aldrig varit min grej, men att cykla för att komma någonstans är roligt och att gå för att komma någonstans är också roligt. Från A till B till exempel, behöver inte vara krångligare än så.

Idag blev det familjeaktivitet av det hela, och ambitionen var att gå första etappen av Hallandsleden, från Blåvätterna till Stensjön, 12 km. Och så blev det, eller nästan iallafall, för det gick inte att komma närmare med bil än vad parkeringen uppe i vänstra hörnet av bilden visar. Kan vara bra att veta att det blir en liten anmarsch till själva vandringsleden (grönturkos linje i bilden).

Man kan egentligen inte komma riktigt så långt heller, för det är inte allmän väg, men det går bra att köra dit och det finns bra med plats att stå på. Hur vi skulle få fatt i bilen igen var redan löst; en cykel hade parkerats vid Stensjön för O att cykla upp till bilen med efter att vi gått färdigt. Tanken var att det skulle göras medan vi andra badade, ganska orättvist egentligen.

Hallandsleden etapp 1 var fin att gå; omväxlande grusväg/skogsbilväg, stig och asfalt, genom bostadsområden (små med ganska gamla fina hus för det mesta), längs hagar och mitt inne i mörkaste granskogen. Några svampplockare stötte vi på, vi åt massor av hallon längs vägen, blåbären var rätt sura fortfarande men gick ner dom också, vi hittade gigantiska björnbärssnår och jag såg mitt livs första hasselnötter på kvist. Förortsbarn, jag vet, men jag erkänner iallafall min okunskap.

I början av vandringen fanns det bänkar lite här och där mitt ute i spenaten att sitta och vila sig på. Något som överraskade mig var mängden hus som ändå fanns här i vad som för mig är mitt ute i ingenstans. Nybyggen dessutom, flera av de, kunde varit i vilket nytt villaområdet som helst, och de bara poppade upp så där helt plötsligt när man trodde att man var ensam mitt inne i skogen.

Vackra vägar och stigar längs etapp 1

Välskyltat och fint som vanligt, men trots det (och trots att boken där vandringarna står listade varnar för att det är lätt att gå fel) så gick vi galet en gång. Rätt som det var efter en lång och skön nerförsbacke fanns det plötsligt inga orangea markeringar längre… Världens bästa kartprogram (Locus maps) kom till undsättning genom att visa rätt väg så vi kom tillbaka till stigen igen. Men först fick vi gå igenom ett rätt skumt område där vägen gick inne mellan husen och där dom hade som en stor hage med en massa gamla rostiga bilvrak staplade. En bebodd husvagn där dörren stod öppen och en skällande hund (en liten bjäfsig en, inte en schäfer som jag hade väntat mig) kom ut och skulle skrämmas (lycka till…). Ganska så creepy tomt faktiskt. Knäpptyst förutom hunden men det kändes ändå som att det var folk där. Ingen som stoppade oss iallafall, så vi kom tillbaka till spåret utan någon längre omväg.

Ut på tur aldrig sur, så var det väl?

För oss som gillar att leta plastburkar av olika storlekar på mer eller mindre uppenbara ställen här och där fick också vårt lystmäte. Bra när det inte är så tokmånga cacher längs en väg, för det tar sån fruktansvärd tid. Här var det fyra (6 egentligen, men en var inaktiv och en råkade vi gå förbi), rätt lagom.

Och efteråt när vi var härligt svettiga och mysiga kom så det efterlängtade badet (för oss som inte skulle cykla tillbaka och hämta bilen). Ett tips för den som kommer till Stensjöns allmänna badplats på kvällen är att inte stanna vi bryggorna man kommer till först, utan gå förbi alla gamla skräpiga båtar så kommer man fram till en öppen glänta där det är gräs ända ner till vattnet och kvällssolen når hela vägen ut. Ett extra plus är att det ligger en uppdragen brygga på gräset, så det finns en solvarm plats att sitta på när man torkar efteråt också.

Till sist vill jag gärna dela med mig av några bilder på de vackra stigarna och vägarna. Rundan är inget för den som har svårt att gå knöliga stigar, men för alla andra är det väl värt en tur!

(Klicka på bilderna så får du upp dom i storformat)