Så satt vi där igen

Det var tisdag och dags för Ju-Jutsu. Sist vi var här var för två veckor sedan, då tyckte A mest att det var allmänt awkward att vara ny på ett ställe och vi var där för att titta på en träning. Han ville inte träna själv, det fick jag lova. Han har tränat lite taekwondo tidigare i Oslo och vill gärna hålla på med någon pyjamassport så han är sugen, men det är ju det där med att vara ny…

Förra veckan blev det så mycket spänning uppbyggt kring det så då ville han inte ens gå dit. Jag pressade inte på heller, jag tänker att det går till sig med tiden och när tryggheten kommer lite mer, men andra är visst rädda att han ska bli försoffad och en spelgalning och vill därför tvinga dit pöjken. Det vill inte jag, men idag ville han själv gå ner och vara med, så något har mognat fram iallafall.

Och så satt han där på led helt plötsligt.

Jag vet inte vad jag tycker om tränarna riktigt; dom är ju inga pedagoger direkt, men så länge barnen lär sig något är det ju bra. Och han hade en tjej där som han gjorde alla övningarna tillsammans med så han trivdes nog ganska bra. Det är en början. Och det var en glad kille som cyklade hem sen också.

 

 

Tårfylld överraskning

Adam fyller tio år på onsdag. Mitt i veckan, utslängd i en stad där han inte känner så många har det ju goda förutsättningar att inte bli en så lyckad födelsedag. Men jag har allierat mig med hans bästa väns mamma och sett till att dom skulle komma ner till Göteborg i helgen, och hållit det hemligt för Adam för att göra det till en riktig överraskning.

Men det var några saker som behövde fixas. Ett vardagsrum till exempel, med en bäddsoffa i så dom skulle ha någonstans att sova, så lördagsförmiddagen var rätt hektisk. Som tur är har vi tåliga barn som är vana vid att tryckas in i bilar tillsammans med diverse bråte och fraktas hit och dit, lasta i och ur och fraktas vidare någon annanstans, så dom ifrågasatte inte nödvändigheten i att lasta in byggställning mm i bilen direkt efter frukost, köra ner till Åsa och lasta ur, slänga upp en soffa på taket och lite annat i bagaget, in i bilen igen och in till stan. Det var tyvärr en helt normal lördag för dom.

Ösa båten som står i trädgården hann de med också. Plus ta några coola slowmotion-filmer på vattenforsande, men de har jag inte hunnit redigera än.

Det onormala kom väl sen när vi bara MÅSTE iväg till IKEA ”för visst vore det väl kul att komma dit just idag när det är lönehelg och allt?!”. För att Adams madrass har varit madrassen som ska vara i bäddsoffan, och om vi ska ha gäster i bäddsoffan måste han få sin riktiga madrass.

För att flytta är ett enda stort femtonspel.

Sagt och gjort, efter rundan till Åsa blev det en tur till IKEA i Bäckebol.

Vid det här laget hade våra vänner från Oslo börjat närma sig stan, så vi insåg att det mest praktiska var att dom ”bara dök upp” inne på IKEA. Och så fick det bli. Inne på bottenvåningen dök helt plötsligt Trude och Kristian upp.

”Hej Adam” säger Trude. ”Hej Trude” säger Adam och ser ut som att det är väl det vanliga att hon är i närheten. Tills det har gått några millisekunder och tanken har nått hans hjärna att det är inte alls normalt att hon är där – och om hon är där borde väl….KRISTIAN!!!! och han kastar sig om halsen på Trude som säger grattis på födelsedagen och att dom skulle komma och överraska honom som en födelsedagspresent. Och Adam blir jätteglad för att sen två sekunder senare när chocken sätter in sjunka ihop och storgråta i min famn. Trude är gråtfärdig av rörelse, och jag frågar Adam om det var en bra present att dom kom ner?

-”Det är den bästa present jag kunde få, den enda jag vill ha!” och han gråter och gråter. Fast han är glad. Så otroligt rörande att se, jag blir så himla glad över att han har en så fin vän som Kristian. En Kristian som för övrigt vill att dom ska flytta ner till Göteborg så dom får vara tillsammans 🙂 gullisar.

Tyvärr kom dom sent och kunde inte stanna så länge (plus att även ett kort IKEA-besök tar tid…), så det blev födelsedagsmiddag på stan och sen lite kvällslek på Plikta. Otroligt vad vatten kan fascinera.

Och idag ville barnen bara göra en sak – gå till Plikta och fortsätta med vatten/sand-leken. Så därför hängde vi några timmar där idag också, och alla tankar på att ”se stan” och liknande la vi i malpåse. Barnen var lyckliga över att få leka tillsammans alla tre och vi vuxna fick mycket tid att prata på och alla var glada. Varför rubba ett sånt system lixom.

 

En repetitiv historia

Så var det urtonde kvällen som barnen är deppiga över att flytta, gör underförstådda anklagelser mot mig om att det är MITT fel alltihop (”till och med pappa gråter över att vi ska flytta”) och ser på mig med anklagande hundögon samtidigt som de emellanåt kastar sig under täcket och verkar som de börjar gråta.

Ja det var jag som började tänka på att flytta tillbaka till Sverige, men det är inte mitt beslut. Det är VÅRT beslut, tillsammans, jag och O. H frågar varför dom inte fick vara med och bestämma, en rimlig fråga med ett jobbigt svar; För att ni är barn och ser det så kortsiktigt, vi är vuxna och ser att det här är det bästa för vår familj i det långa loppet. Ingen stående ovation på det svaret, det kan jag lova.

Och det är så J*VLA jobbigt att stå där ensam i skottelden så många gånger. Jag förstår att dom är upprivna över att flytta, jag förstår att dom har svårt att se att Göteborg har något att erbjuda, jag förstår att det är tufft att lämna sina kompisar.

Men det kommer nya kompisar plus att dom gamla är kvar, Göteborg är precis som Oslo en fin och bra stad där mängder av barn har vuxit upp och trivts väldigt bra, och det kommer totalt sett att bli bättre för att vår familj kommer att må bättre i Göteborg. Dom också, i och med att vi föräldrar kommer må bättre.

Och jag känner att jag inte orkar stå där fler gånger och ta all bitterhet, upprepning av frågor som vi redan diskuterat flera flera gånger andra kvällar som den här, bara för att jag är vuxen gör inte det mig osårbar. Jag gråter också, men bara för att jag gör mina barn illa, och jag skäms över att jag är en sån egoist som låter min egen vilja gå ut över dom på det här viset, men vi är två vuxna som är överens om det här.

Jag vet att det kommer fler gånger och jag vet att dom kommer fortsätta låta allt gå ut över mig och jag vet också att det är min uppgift att ta emot det med tålamod. Men det är jobbigt – det är ju inte så att jag inte haft en del egna bekymmer att hantera de senaste månaderna och fortfarande har plus att jag numera har ett operationsärr som känns rätt ordentligt emellanåt (svullet i vänstra armhålan så ett tryck ligger på hela hela tiden och gör ont).

Men det kan jag inte lägga över på dom, så det är bara att fortsätta ta emot. Blir en fin höst det här.

Det där gräset…

det som är allmänt känt som grönare på andra sidan…Det känns som att jag betar över hela jvla gräsmattan just nu, kastas från ena sidan till den andra, tycker det är finare här, finare där, nej hit nej dit…

Just nu är jag på väg från Oslo efter att ha lämnat stan mitt i 17. mai-firandet. Jag har varit där sedan i fredags kväll, mitt första besök i staden sedan jag drog för snart två månader sen. Glider in med bussen på stationen, allt ser ut som vanligt såklart, glada barn som kommer och möter, släntrar den vanliga vägen över Jernbanetorget, tar spårvagnen hem som vanligt, in på gården och upp i lägenheten. Allt är som vanligt fast ändå inte.

Det syns inget i lägenheten om man inte vet var man ska titta – i syrummet till exempel där alla möbler är borta, eller i skåpen i köket där bara hälften av alla tallrikar och glas står kvar. Eller i vårt sovrum där det inte är en dubbelsäng längre, utan bara en enkel.

Barnen är som vanligt fast ändå inte. Dom håller krampaktigt i mig, och ska kramas, pussas och kela hela tiden. Vill inte släppa taget, som att jag ska försvinna hela tiden. Jag går på toa. ”Var är mamma?” kommer direkt en lätt orolig röst.

Det dåliga samvetet är som citron i ett sår. Det känns ibland, ibland inte.

Och jag undrar vad det är jag har gjort. Jag har för mitt eget ego ryckt upp man och barn från en toppenvardag med bra jobb (för mannen), goa kompisar, bra lärare (i stort sett) och en internationell miljö i en huvudstad. En lokalmiljö med bra sammanhållning, barnens klasser har barn med bra föräldrar (i stort sett) och där A’s klass utmärker sig särskilt som ett gott gäng föräldrar.

För vad?

Just nu: Jag vet inte. Kanske var det inte rätt. Kanske var det helt helt fel, och kanske kommer det visa sig om ett tag. Det vet man inte. Det går inte att tänka på just nu, just nu måste vi bara genomföra det, se om det håller, se om det blir vad vi hoppas. Vad nu det är – det kan jag inte heller komma på just nu.

Det gröna gräset i Göteborg kanske? Just nu, när jag är på väg till Den Andra Sidan känns det som att jag lämnar det gröna gräset i Oslo. Imorgon när jag är på jobbet igen kommer jag känna att det är bra att vara där. När jag var på BaneNOR (=det som tidigare hette Jernbaneverket, mitt gamla jobb) kändes det fantastiskt skönt att det inte var min arbetsplats längre, utan att jag är på Trafikverket…

Jag kastas fram och tillbaka rent känslomässigt. Jag antar att det som i slutänden avgör om det här är succé eller fiasko är vad barnen tycker när dom kommit på plats och etablerat sig. Om ett år kanske vi kommer få veta, när vi åker upp till 17. mai igen?

Strålande dag i Götet

Så var det en dag i stan också – med båda barnen! Adam börjar så smått vänja sig vid tanken på att flytta, det är inte lika hemskt längre verkar det som. Kanske till och med lite okej till och med?!

Idag var en perfekt dag att göra reklam för Göteborg – 14 plusgrader och strålande sol! Så vi gick till Slottsskogen. Men först hade Oskar något att visa. Han hade nämligen haft ont i huvudet på Valborg och därmed inte festat så glatt som han hade tänkt/önskat. Inget ont som inte har något gott med sig – han hade rivit väggen mellan hallen och klädkammaren!!

Javisst, vi ska inte riva så mycket, mest bygga upp, men vi måste riva lite först. I klädkammaren är dörren som så småningom ska gå in till Adams rum, och vi vill ha ytan som en del av hallen och inte som en klädkammare. Fint som tutan kommer det bli.

Men så gick  vi till Slottsskogen iallafall.

Vi körde en repris på förra helgens besök i labyrinten, fast den här gången var det Adam och Hannes och inte jag och Hannes. Tycker det verkar som att det blev roligare 🙂

En miljon barn på Plikta (lekplatsen) i det underbara vädret var ytterkläder överflödiga och jag längtar till nästa vecka och hoppas att det blir lika fint då. Då ska vi ha picnic och grilla och vara hela dagen i Slottsskogen. Medan Oskar börjar med killarnas sovrum. Inte för att vara taskiga, utan för att han gillar att hålla på och fixa och det är så himla himla bra. Det kommer bli så BRA det här!!

 

Glassringen är på

20170424_075547Innan dom åkte hem igår gav Hannes mig en ring från sitt finger. Jag skulle ha den på så att det skulle vara lättare att tänka på honom  (”och pappa och Adam!”) när jag kände mig ensam eller bara ville tänka på dom.

Han har nämligen syskonringen – en pinnglass med ett hjärta på och den ska han ha på sig för de hänger ju ihop.

Så nu är glassringen på och kontakten upprättad. Och jag tänker på dom, så visst funkar det!

Prova-på med Göteborgsgymnasterna

Hannes är glad i gymnastik och vill gärna fortsätta med det i Göteborg. För att göra den här flytten lite lättare för killarna och för att dom ska känna att dom har något att komma till här och inte bara en massa att lämna, har jag börjat kolla lite på diverse aktiviteter som dom håller på med i Oslo för att hitta en fortsättning här nere. För Hannes började det nu på påsken med några prova-på-dagar för barn som står i kö till Göteborgsgymnasterna.

För att han inte ska känna sig helt ensam hade jag tjatat med en kompis’ son också som är lika gammal som Hannes. För en dryg vecka sen hade dom aldrig träffats – nu är det en självklarhet att allt är bra bara O är med. Det ska verkligen inte mycket till 🙂

En av dagarna hängde dessutom gamla kompisen Maja med, och det var ju extra kul.

Disciplin vid uppropet!

Två eftermiddagar, 12:30-16:00 ute i Bergsjön. Lite avigt till, men för två dagar funkar det utmärkt. Där fanns allt man kan önska sig – bland annat en skumgummigrop! Där fick man vara och leka när det var paus, vilket man inte fick i de övriga redskapen (pausen är till för att vila så man inte skadar sig av trötthet när man tränar sen efter vilan! Och det var dom noga med – bravo 👏)

Skumgummigropen var ju naturligtvis inte bara till för att leka i, utan den var landningsplats för allehanda övningar som inte våra barn gjorde så mycket – höga romerska ringar bland annat, men dom gjorde volter ner där iallafall!

Dom gjorde mycket annat också, och det var två grymt bra dagar som gav alla ”våra” tre barn en massa inspiration, boost och mästringskänsla. Till exempel så har dom en liten skeppsklocka som man får klinga i när man klarat något svårt för första gången, och när klockan klingar applåderar alla i salen – obereoende om dom sett vad som hänt eller inte.  Det är som en betingad reflex bland gymnasterna att när klockan klingar så applåderar och tjoar man för att då vet man att någon gjort nåt stort, och på så sätt är dom med och boostar varandra kontinuerligt. Himla fint!

Här är skumgummigropen längs väggen på motsatta sidan borterst i bild.

Både H, O och M var iallafall stensäkra på att dom ville fortsätta med gymnastik, och det är toppen. Man behöver inte åka till Bergsjön heller, det finns både i Majorna och på Guldheden så det här ska vi nog få till!