Dag 7, Grangärde – Borlänge, Flykten från Småpåvarna

Det visade sig att de trevliga människorna som äger Rossa Camping hyr ut sin mark åt elaka, vresiga småpåvar som agerar på eget bevåg och kräver att alla ska kunna de oskrivna regler som finns på campingen. Annars blir de arga. Inte för att det märks när de blir arga, för de går på med full attack redan från början, som pitbulls. 

Jag har bestämt mig för att jag inte vill låta människor som ger dålig energi få någon plats att försura mitt liv på, så jag drog till Borlänge istället. Ont i knät? Jajemen, men fantastiskt vad lite ibumetin kan göra ändå…

Säker i Grangärde!

Själva Grangärde centrum var en otrolit söt liten by, så allt gott om Grangärde fortfarande. Ett litet torg med en ICA Supermarket och en massa trevliga dalmasar som undrade vart jag var på väg och varför då och var kommer jag ifrån och annat trevligt. 

Och man kan känna sig trygg i Grangärde, Durexautomaten hänger fortfarande kvar på en vägg. Ser inte ut som att det är något kvar i den däremot, och jag är lite osäker på om tjuvlarmet var riktigt inkopplat…

Fin tur, humöret på topp, vääääldigt trött i låren. Fem mil idag var nog lagom.

Temat för den del av turen som går genom Rämshyttan och Idkerberget var, förutom en fantastiskt gullig och mycket dalalik och rätt aktiv bygd, bra hus för läskiga filmer. Mitt i gulligaste dalabygden, Tuna Hästberg, reste sig plötsligt ett högt torn som är så gammalt och övergivet att fönsterrutorna har spruckigt och det ser allmänt creepy ut. När man kollar på hitta.se tex så är det inte markerat med annat än nr 2.

Naturen har börjat ta över; det växer ett träd på taket, även det är synligt på hitta.se 😀

Och strax innan hade jag åkt förbi det här trevliga bygget. Det lägre huset har på baksidan ett stort gapande hål högt upp mitt i huskroppen. Antar att det varit en in/utgång för något man lyft ut med kran eller nåt. Det här är en aktiv verksamhet och det som ligger inne på ”gården” är enorma rader/högar med antingen grov makadam, sand eller något som ser ut som helt vanlig jord (på bilden).

”Grustäkt”

Inte så många tankar idag.

Dag 5, Sunne – Hagfors

Wow vilken dag!!! 

Det dröjde innan jag kom iväg för jag visste inte vad jag ville egentligen – stanna kvar i Sunne och vila en dag till eller ge mig iväg? Mitt hjärta hade slagit så hårt under kvällen igår och det kändes obehagligt så jag tänkte att jag skulle stanna, och jag bävade för de branta backarna jag sett på kartan skulle komma idag och ville inte fler backar.

Men samtidigt är ju backarna kvar oavsett hur många dagar jag stannar i Sunne och om jag ska vidare så måste dom forceras, så enkelt är det. Och det var ju bara 6 mil på asfaltsväg, så lika illa som igår kunde det inte bli. Faktiskt var det färre höjdmeter uppåt och kortare sträckor med stigning än igår, och när jag såg det så blev jag Cyklisten som tänkte att va fan.

 Trögt gick det, men tillslut var jag packad och glad (well, mest spänd faktiskt) och checkade ut från campingen. Och där utanför blev jag haffad av en Lennart Nordenstein på SR P4. Han hade varit och intervjuat badlandet som hör till campingen om deras dåliga badsommar (kallt och dåligt väder tydligen) och var på väg någon annanstans när han fick syn på mig som fixade det sista på cykeln. Vi pratade lite och han undrade om han fick göra en intervju med mig om cyklingen. Tjavisst, varför inte (mitt mantra för den här turen)? Så det blev några minuter i radion i förmiddags, sänt medan jag flåsade som värst på topparna mellan Sunne och Munkfors.

Även om introduktionen till backarna blev ganska brutal och tydlig så var det faktiskt inte så farligt när jag väl kom igång. Det var en jämn och fin lutning som inte var alltför brant och som emellanåt hade plana sträckor på några hundra meter innan nästa stigning startade. Jag körde på lägsta växeln hela tiden och trampade tålmodigt. Inte hårt eller fort men kontinuerligt. 

Först så går det upp….

Och rätt som det var var jag plötsligt uppe på den första toppen!! Jeezuz det hade jag inte trott. Eller, jag hade väl trott att jag skulle komma dit, men inte att jag skulle känna mig så frisk och rask när jag väl gjorde det. Bäst att ta lunch då för att njuta läget och ladda för nästa topp, så jag passade på vid en liten avtagsväg där jag kunde sitta och se ner på trafiken som susade förbi. 

För det var en del trafik, även om den mesta var i motsatt riktining – mot Sunne. Många körde fort också, men det ska sägas att en hel del bromsar ner ordentligt och går rejält ut i högerfil. Motorcyklister kör förbnnat fort överlag och lastbilschaufförer är väldigt hänsynsfulla. (Föreningen för stereotyper har haft sammanträde…) Flera lastbilschaffisar har bromsat och legat bakom mig en stund i väntan på en säker omkörning istället för att bara kasta sig ut och hoppas på det bästa. Tack alla ni!!!
Ja o vipps var jag på nästa topp och så gick det utför. Som bara den. På asfalt den här gången, så yaaayyy vad det gick! Runtastic bippade och bippade fram kilometer efter kilometer, hej och hå! 

…och sen så går det ner

Och så var jag plötsligt nere i Munkfors. Denna bygd i vilken jag delvis har mina rötter. Men det jag såg gav ingen känsla av ”hem”, ”ursprung” eller ”arv” eller något, det kändes bara som ytterligare en tragisk halvliten tidigare blomstrande bygd nu på utdöende. 

Jag tänkte stanna på något fik och pausa lite, stödja den lokala näringen, känna lite på Munkfors, och utanför Coop hittade jag en söt liten tant som hankade sig fram med rullator. Jag frågade henne fint om det kanske fanns ett café här?

”- Jalähölu vare enne attå aaua” sa tanten och hostade och harklade sig på ett sätt som inte söta små tanter gör
”- Huh?” sa jag som inte förstod ens vilket språk hon pratade
”- Ja hä sölle väll väre i Munkeru a'” sa tanten på sin allra mest ansträngda version av något som kanske har gemensam språkstam med rikssvenska. Ett café i Munkerud alltså. Det som jag just passerat för några kilometer sen. I don’t think so.

Inplastad bulle…

Då var det enda alternativet cafét i turistbyrån tvärs över gatan. Göra kaffe och baka bullar kunde dom inte där, men dom hade humor! Mannen med den kraftiga finska brytningen som stod bakom disken såg inte min bricka över kanten, men han sa 

– Det plir hyndrafemtio kronor!

– Va? För en läsk, en kaffe och en bulle??!!

– Nei int’ vet ja va du har där, ja para skoja! Norrmännen går på det där, dom petalar hahaha, dom tykker det er pilligt! Dom tar alltid det tyraste på menyn för dom tror att det är det pästa, spelar ingen roll va de egentligen vill ha, hahaha!!!

Det blev femtio kronor tillslut, fick jag veta av den snälla damen som också jobbade där. Läsken var väl det som gick att konsumera, bullen var urläskig och kaffet blaskigt. Cafétragik…

Ännu värre kändes det när jag kom några kilometer längre fram till den lilla orten Höje. Där var det ett idylliskt, gulligt litet rött hus med skylten ”Café” på, och ”Stenungsbakat bröd” och ”Fika”. 

Hjärnan sa ”nä du har ju just fikat” men hjärtat sa ”stanna, du måste handla här, stöd den här verksamheten i den lilla bygden mitt i nowhere Värmland!!” Hjärtat vann tack och lov och jag gick in.
Där inne var en jättegullig tjej som jobbade, dom sålde alla möjliga sorters bröd och fikabröd, närodlat kött från gårdar runtomkring och mejerier och grönsaker från bygden. Det var jättefint där inne med handvävda dukar, rena fina bord i gammal stil och jag önskade SÅ att jag inte fikat för en kvart sen. Blä-fika dessutom.

Jag behöver ju bröd till frukost iallafall, så jag köpte en surdegslimpa av henne, och fick själv gå in i köket och skära upp den (så jag fick den tjockleken på skivorna jag ville ha). Vi stod och pratade en stund och det visar sig att det är en verksamhet som faktiskt går runt något så när, väldigt beroende av att folk stannar som jag gjorde och handlar lite på vägen eftersom bygden inte är stor nog. Jag köpte två äppelknyten också som jag ätit nu på kvällen. Fantastiskt goda med massor av halvsmält strösocker ovanpå, yum!!

Så om man har vägarna förbi längs 62’an mellan Hagfors och Munkfors, så stanna för bövelen – det är en verksamhet som behövs för att bevara en levande landsbygd!! Dom firade tioårsjubileum i år, men i vintras var första vintern själva cafét var stängt och de bara sålde genom andra gårdsbruk i bygden så det blir tuffare.

Men jag kom till Rådastrands camping vid fyratiden, vid gott humör efter en bra dag men ont i vänster knä. Det är iallafall olika kroppsdelar som härjar olika dagar. Idag har jag inte alls haft ont i axlar, armbåge och handleder, utan istället rumpan och knät. 

Omväxling förnöjer, heter det visst.

Jag reviderar planerna

Efter den tunga dagen idag har jag suttit med kartor och telefon för att se om jag ska ändra mina planer för de närmaste dagarna.

När jag tittar närmare på kartan ser jag att de första milen på nästa ben faktiskt är skogsväg av samma typ som idag, men om man kör via Munkfors istället så är det bilväg, så den går bra att undvika. Men 10 mil är fortfarande mycket.

Planen nu är att eventuellt stanna en natt till här i Sunne, sen på torsdag cykla dryga 6 mil till Uddeholm och en natt på Rådastrands camping, fredag 6-7 mil till Säfsen, lördag 4 mil till Grangärde, söndag 5 mil till Svärdsjö och sen måndag 8 mil till Stråtjära. Eventuellt ta första benet till Uddeholm redan i morgon, men det är två FETA uppförsbackar som jag inte vet om jag fixar redan imorgon. Två hundra höjdmeter på fem kilometer, och sen lite nerför och så hundra hödmeter till på två och en halv kilometer…

Sunne till Uddeholm via Munkfors

Tror inte jag är i form för det imorgon faktiskt. Visst, om det hängde på liv och död är det klart att det skulle gå men nu gör det faktiskt inte det…

Nä, jag kommer nog fram en dag senare än tänkt, så blir det bara. Då får jag väl åka till Norrland en dag senare också då, så det går jämnt ut.

 

Dag 4 Magnor – Sunne, den jobbiga vägen

Det var en jobbig dag, och för att göra det lite jobbigare råkade jag radera inlägget jag skrivit om den här dagen. Jag hade inte publicerat det för jag skulle lägga till en bild som strulade lite och helt plötsligt var allt borta. Jaha. På’n igen ba’!

Ny cykelhjälm inköpt i Charlottenberg på den lilla sportbutiken utanför centret. Dvs jag slapp dels åka ända in till centret, dels gå till XXL och vänta på att klockan skulle bli 10 (och förlora värdefull tid som jag visste att jag skulle behöva) och så fick jag stödja den lokala handlaren i Charlottenbergsbygden. Som lök på bonusen fick jag se en motorburen ungdom iförd klassisk truckerkeps försöka starta sin bil där tändningen inte ville riktigt som han ville. Hans kompisar dröjde också med att komma och hämta honom (vi snackar nio på morgonen här, gissar att dom var på jobbet), så han väntade, gnekade med motorn, prövade igen (den lät bara tröttare och tröttare), väntade….

och så var jag borta som ett sus när jag fått min hjälm!

Jag visste att det skulle vara uppför idag, speciellt jobbigt runt 40 km men sen en skön lång nerförsbacke som belöning efteråt. Det jag inte visste var att 2,4 mil av vägen var grusväg…Du vet, en sån där skogsväg som är välkörd och ganska slät men inte asfalterad. En sån som är rundad i kanterna (tänker man inte på när man kör bil) och där är det extra mycket grus, men som har tre spår på sig där det är relativt grusfritt men lagom gropigt istället. 

Det här är VTI’s bild, för de bilderna jag har tagit håller sig av olika anledningar (jag vet vilka men orkar inte förklara) inlåsta i min gamla gamla mobil som jag använder som kamera…Fotocred till VTI alltså, men så här såg min dag ut idag. Fast mer uppförsbacke då förstås och inte nerför som här *bitter*

You may chooooose your weapon…
Så jag som var vid oerhört gott mod runt 31 km var 15 km senare en relativt knäckt person, och då hade jag den näst sista toppen kvar. Lång historia kort så var det jättetungt.

Bloody jvla grusväg från 31 km och 24 km framåt…

Många backar fick jag gå av och putta cykeln, och den är ganska tung -> mina armar är som spaghetti och var det även mitt i det hela. Men det är ju inte så mycket att göra mer än att ta korta pauser ofta, ta en lång lunch, stanna när man behöver, lyssna på bippet från Runtastic som säger ”en kilometer till, det gick väl bra, youcandoit, komigennurå” och kämpa på.

När tillslut den långa nerförsbacken som jag längtat så efter väl kom, var den med extra mycket grus i, så det gick inte att få någon som helst fart och njutning. Inte jag iallafall som är en första klassens rullgrusfegis.

Trött och eländig och med knappa två mil kvar till Sunne kom så äntligen asfalten. Då kändes det rätt hopplöst, men det är ju inte läge att ge upp direkt – vad ska man göra? Ringa mamma och be att hon kommer och hämtar en för att man är trött? Ta bussen? Sätta sig ner och strejka?

Underbara vänner, det betyder MASSOR!!

Jag gick online och la ut ett allmänt blaha på fejan om hur trött jag var (självömkan?) och fick GALET stor respons – massa goa kompisar som hejade på mig och pushade på. Inte för att jag såg det förrän jag kom till campingen förstås, men ändå, jag blev rörd till tårar över att folk bryr sig så mycket. 

Nu på kvällen är jag osäker på om jag verkligen ska cykla de planerade 100 km jag tänkt. Det känns som att det hade varit fint att stanna här på den enorma campingen i en dag och vila lite. Jag vet inte…

Dunder och brak


Det blev en tur till på Vekterveien, men först ett besök på Magnor Glassverk.Fint glas, genuint hantverk med blåseriet i samma byggnad, men jag är rätt ointresserad av att köpa. Jag behöver inga fler glas eller vackra saker så det blev ett kort besök. Den vackra stationen på andra sidan vägen var mer intressant och vackrare att se på tyckte jag. Gammal, välhållen byggnad, de gammeldagsa bokstäverna på huset, markeringarna vid övergången…historia.

Stationshuset i Magnor

Cyklade istället  några kilometer norrut till Skotterud och hoppade på en annan del av Vekterveien, men det var egentligen inte så intressant det heller.
Däremot var det ett fascinerande väder. Jag som inte bryr mig något särskilt om väder kunde inte låta bli att tilltalas av de mörka molnen som var runtomkring samtidigt som jag själv cyklade i strålande solsken. Emellanåt kom det en droppe eller två, men det var precis så jag fick på mig regnjackan så var det över och solen strålade igen.

Men himlen var så fantastisk och den gav så vackra färger på hela naturen. Allt var som om det var mer färgrikt.

En kvarlämnad stol vid den tidigare fiskrika Gaustadsjøen, nu nästan torrlagt och igenslammad när man har velat göra plats för mer jordbruk på 60-70-talet. Något man tydligen erkänner idag att det inte var så bra gjort.
Svarta moln och blå himmel blandat


Och jag har sett näst intill obscena mängder hallon. Trodde inte det fanns så många hallon här på jorden. Och bara här i Magnor lixom…Jag hade inget att plocka i så jag plockade i munnen – handfull efter handfull med stora, fullmogna, helt fria från odjursangrepp. Fantastiskt goda. Men jag åkte förbi ganska många löpmeter med manshöga hallonbuskar stappfulla med hallon innan jag tog ro till mig att faktiskt stanna och plocka.

Hämtpizza cykel-style

På väg tillbaka passerade jag Magnor Centrum och dess café/pizzeria igen. Nu började molnen se lite mer hotfulla ut, och jag laddade för en kväll i tältet. Och det var smart gjort visade det sig, för sen började regnet. Jag fick äta en bit ute vid mitt fina bord och sen kom regnet. Men jag proppade in mig i tältet, bullade upp med sovsäck, pizza, juice och HBO. Dvs tills wifi’et gick ner. Då kurade jag ihop mig, lyssnade på smällarna, räknade sekunder från blixtarna och lät Kent sjunga för mig istället. Några smällar var riktigt nära men ingen helt över mig tack och lov. Åska gör sig inte riktigt från tält, kan man säga.

Goda grannar


Det här är min granne och hans fru. Dom är glada pensionärer som bor här i sin husvagn (med yttertält överbyggt med plåttak och med träväggar runt, uteplats med plåttak, parkeringplats…ja du fattar) den soliga delen av året. Han har just gnällt på mig för att Jernbaneverket stänger ner Oslo centralstation efter fellesferien (typ industrisemestern) och inte i. I fellesferien är det tydligen (enligt honom) en reduktion av mängden trafikanter med 70% så det hade väl varit bättre? 

– Ja, jo, svårt att argumentera emot ifall de siffrorna är rätt.

– Men det går inte för då ska de som jobbar i Jernbaneverket ha fellesferie och jobba när alla andra jobbar, så därför får vanligt folk ändra sina planer och ta buss för tåg.

– Hmm nej det är nog inte därför, det har med planeringen av hela underhållsarbetet att göra och det är mycket som görs just i semestertider.

– Underhållsarbete? När en vajer faller ner från en mast för att den masten inte varit underhållen på femtio år, så blir det tågstopp på grund av det, så går det när man har för många direktörer som ska ha höga löner och inte satsar på underhåll!

Det gick fortare än jag trodde det skulle göra att komma in på direktörslönespåret, men Grannen var snabb.

– Eh nej det har nog mer att göra med att underhållsarbetet inte fått pengar förrän de 2-3 senaste åren och det tar tid att komma ikapp 40 års eftersläp. Nu har vi pengar för underhåll iallafall och vi arbetar för fullt för att få gjort allt som  behövs. Se på Sverige till exempel som fortfarande inte satsar på järnvägens underhåll, de har mer än 50 års eftersläp nu…

– Pengar, de går bara till direktörernas löner, nu får du sluta försvara Jernbaneverket

Och där var diskussionen slut och han fortsatte sin inspektionsrunda i grannskapet. 

Han är en trevlig man egentligen, och väldigt hjälpsam när det behövs. Igår kom han fram till mig när jag satte upp tältet och sa att det var ett par här som tältat i en vecka och lämnat efter sig (med flit) ett campingbord och tre stolar, och att jag gärna fick ta dom om jag ville. Så nu sitter jag skönt i en campingstol istället för att huka mig inne i tältet.

Det var också han som hjälpte mig få ström, genom att låna ut sin 25-meters IP44-kabel och dra den tvärs över grannarnas tomter. ”Nä han kommer inte, han e dö, och hon där är i Oslo och kommer väl imorgon tror jag” (grunden till tågdiskussionen idag). Sladden räckte ända in i mitt tält, så nu har jag full ström närhelst jag vill.

Det är bra med aktiva grannar som inte är rädda för att ta kontakt (pun intended), men det kan nog vara lite slitsamt att bo här permanent. Samtidigt vet man att allt är ok när man är borta, han ser efter och går sina rundor (tänk ”En man som heter Ove” fast 20 år äldre).

Dag 2 Tangen-Magnor

Fräsch och utvilad som en nyponros (är dom utvilade?) vaknade jag på Tangen Camping. Himla tur eftersom det var där jag gått och lagt mig. 

Ingen pardon, ihop med tält och iväg. Det började med en uppförsbacke, men sen skulle det vara i stort sett nedför hela resten av vägen. Och det var det.

6 km in på resan såg jag min spegelbild i mobiltelefonen som jag har som navigatör på styret. Jag tänkte ”Oj va rufsigt mitt hår är”  (la mig med håret blött igår), och nästa tanke var ”men det gör ju inget eftersom jag har cykelhjälm på, så det syns inte” och två sekunder senare med en nästan överjordisk evig visdom ”men om jag kan se det har jag ingen cykelhjälm på, hmmm….det betyder…ATT JAG INTE HAR NÅGON CYKELHJÄLM!”. Och så var det. Jag hade på något vis glömt hjälmen på campingen. Jag vet exakt hur, den låg på marken till höger om cykeln när allt annat låg till vänster, och jag var så fokuserad på att komma iväg att jag fixade allt till vänster (det var tält och liggunderlag som skulle upp på cykeln, så jag lassade upp allt och åkte.

Och inte tänkte jag åka tillbaka när jag besegrat den där eländes uppförsbacken? Ja mamma det borde jag ha gjort, jag vet det, men nej.

Efter den eländes uppförsbacken var det ganske okej faktiskt, det var en mycket bra andra dag – bara det faktum att det endast var 45 km var ju en vinst redan från början…

Jag lyssnade på podcasts, gamla Sommar-program och även Vinter-program som jag laddat ner till min lilla mp3-spelare. Jag hörde på Loa Falkman från 2014 som pratade om cancersjuka, döende barn, så nu har jag cyklat och gråtit samtidigt. Jag hörde också på Mustafa Cans sommarprogram från förra året (?) som jag redan hört där han berättar om fyra personers liv, fyra personer i Bjurholm i Västerbotten som i samtal med honom sett tillbaka på sina liv. Liven har varit väldigt olika, men en av dom har varit av sorten som inte klagar men biter ihop och ser det som den lott han fått. Han jobbade i skogen, och att få det berättat om skogsarbetaren och timmerflottarens liv i det tidiga 1900-talets Sverige samtidigt som man cyklar genom mil efter mil med tall efter gran efter tall, det blir lite speciellt.

Särskilt när man bakom en krök helt plötsligt får syn på en staty mitt i busken (tallen)
Jag blev så överraskad över att det stod en staty mitt i skogen så jag var tvungen att stanna.

Och som för att falla in i skogstemat var det en staty till minnet om folket på skogen. Just när jag lyssnar på ett radioprogram om det hårda arbetet i skogen. Mycket passande.

Det var så småningom dags för lunch, och det blev i bygden Vestmarka. Själva bygden var inte så koncentrerad, men en jättefin grillplats nere vid en sjö var perfekt för lunchpaus. Hade vi varit flera och om vi haft en volleyboll så hade vi kunnat nyttja den fina beachvolleybollplanen som fanns där. Lite längre bort var det en skateboardramp, och på själva grillplatsen fanns det en fin gasolgrill, bord/bänkar, badplats, en raststuga om det var sämre väder…ja det mesta man kan begära av en grillplats. Bravo Vestmarka!!

Med undantag för några stopp på väl valda platser körde jag ganska rätt på. Vid tvåtiden var jag framme på campingplatsen MonteBello.

Och javisst, jag har min dunjacka på mig, men det är för att jag tog bilden nu ikväll. Annars har det varit ljuvligt väder och mycket bra cykelväder. Himlen har varit gladblå med passande molntussar här och där, men vi får väl se hur det blir ikväll, så här ser min prognos ut:

Inte alltför upplyftande kanske, men bara det är fint imorgon bitti så är jag nöjd.

Jag är också väldigt nöjd med att stanna en dag till här i Magnor; skönt att inte behöva packa ihop allt imorgon bitti, och skönt att inte behöva cykla långt under dagen. Men cykla ska jag, Vekterveien PT ska bli min guide till gränstrakterna imorgon!

Första vettiga måltiden fick jag här i Morokulien/Magnor också; elgkarbonade med bisarra mängder potatis och ett glas rött vin! Synd att dom har stängt imorgon.