Det omöjliga pusslet

Fighten med det genomskinliga pusslet har börjat. Två långa möten på jobbet där jag inte förväntades bidra särskilt gjorde att jag kunde sitta och lyssna med lite och pussla samtidigt. Eftersom pusslet saknar motiv och dessutom kan vara åt vilket håll som helst, så känns det strategiskt mer viktigt än annars att börja med ramen. Det är givet att det är 12×12, så det är ju något att börja med.

Med kantbitarna utsorterade satt jag med 8 hörnbitar. I ett kvadratiskt, tvådimensionellt pussel.

Och värre blev det när jag försökte få ihop sidor om 12, lyckades med en hörn till hörn och en bit ut på sidorna (till vänster i bild), kom inte längre och fortsatte med en annan hörnbit och började, och….det blir inte 12 bitar på någon av de långsidorna.

Bitarna är kontrollräknade, och är 144 st, så antalet stämmer. Men hur man får ihop det när det är fyra hörnbitar för mycket och alldeles för många kantbitar (12×12 borde innebära 44 kant-och hörnbitar eller hur? Det är över 50 kantbitar…) vet jag inte riktigt. Kanske ligger i namnet – Puzzle IMPOSSIBLE.

Det kom en present på posten!!

Idag när jag kom hem låg ett bubbelplastkuvert med något i, med avsändaradressen hos en kär bekant i Oslo. Märkligt, jag väntar inget från henne, vad kan det vara?

Det var ett pussel. Och inte vilket pussel som helst, utan ett pussel med helt genomskinliga bitar (dvs ingen hint om vilken sida som ska vara upp eller ner). 144 bitar, 12×12, vilket är ALL info jag har om pusslet.

Jag ringde T som stod som avsändare tillsammans med I, och hon skrattade så hon höll på att trilla omkull lät det som – hon och I såg pusslet i en annons och kom överens om att det var den perfekta presenten och något att bita i för mig så dom beställde och skickade över.

Förutom några goda skratt fick vi såklart pratat en lång stund också, välbehövligt just nu att bli påmind om att man har flera goda vänner att prata med, det är faktiskt bara att lyfta luren.

Just nu är jag i stan men åker ner till Åsa imorgon eller på onsdag, och då jägarns ska jag börja med PUSSLET. Vi får väl se hur lång tid det tar…

Depression?

Efter att en längre tid känt mig otroligt passiv, less, allmänt orkeslös och fullständigt ointresserad av ALLT, även sånt jag brukar gilla som att sjunga, skriva, laga mat mm, kom jag mig för att kolla in 1177.se för att se vad DEPRESSION egentligen är. Och gissa vad?

”Du kan ha fått en depression om du känner dig nedstämd, trött och orkeslös under en längre period, och har tappat lusten även till sådant som du brukar tycka om att göra. Då kan du behöva hjälp för att må bättre. ”

Där ser man. Men finns det ingen tydligare identifiering? Jo det gör det;

”Depression kan ge flera olika symtom. Här kommer en beskrivning av olika symtom som är vanliga när du är deprimerad. Du kan känna igen dig i ett, eller flera, av dessa:

  • låg självkänsla
  • känsla av hopplöshet
  • orkeslöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • ångest, irritation eller ilska
  • kroppsliga besvär
  • självmordstankar

Där ser man. Check på varenda en förutom självmordstankar. Självkänslan är i botten, jag tror att jag är helt kass på allt (vilket jag med förnuftet vet helt säkert att jag inte är), orkar inget, vill inget, blir jätteirriterad och arg över minsta lilla, har svårt att koncentrera mig på jobbet om dagarna och börjar få en massa konstiga smärtor i kroppen.

Jag tänker att det mesta av det här är relaterat till Covid och isoleringen man lever i och har levt i många månader nu. Ännu värre blir det väl när jag är själv i veckorna nere i Åsa och inte träffar någon mer än möjligen kassören i affären om jag ids gå dit (3 km enkel väg och jag har ju ingen bil i veckorna).

Även om jag tycker att det tar en orimligt stor andel av dagen i anspråk att ta sig till och från kontoret (, att man måste gå upp tidigt, tänka på vad man har på sig, känna sig lite fräsch, så har jag lärt mig det här året att det är värt det. Att träffa människor ohejdat, skaka hand med folk, sitta som vanligt tvärs över ett bord och prata med någon, träffa människor på riktigt och se dom i ögonen när man blir överens om något – eller för den delen oense om något, det ger liv.

Och den största hobbyn, sjunga, som normalt tar rätt mycket av min tid (för mycket ibland) är helt inställd sen ett år tillbaka, och ger inte den energi och bekräftelse som ger en sån KICK! och när man inte kan gå ut och äta eller fika…Livet

Tror jag det att man blir deprimerad.

Så deprimerad så jag grät faktiskt. Orkade inte jobba mer, gick ut för att ta en promenad, kom inte så långt innan jag stötte på några grannar och blev ståendes och pratade med dom länge länge, och mådde faktiskt bättre bara av det. Se där vad lite social interaktion kan göra…. Sen chattande med goa vänner, After Work (digital förstås) på kvällen, familjen kom ner, jag bokade lunch med en kär vän nu på måndag på ett trevligt ställe i havsbandet….och så kändes det lite bättre.

Framför allt det som kändes så himla bra var att när jag räckte ut en hand till två personer och sa som det var, att jag håller på och bryter ihop här, så halade båda in mig fullständigt och visade på det oändliga värdet i att ha goda vänner som bara FINNS där när man piper att man behöver hjälp. Och jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har TRE såna vänner, varav jag pratade med två idag.

Och så undrar man alltid varför det tog så lång tid innan man bad om hjälp. Gick och led i ensamhet alldeles för länge, helt i onödan. När ska man lära sig att säga till tidigare?

Sista besöket på Orust?

Det blir inte så ofta mellan gångerna numera, och inte heller är besöken så kära som dom var för tre år sedan när entreprenaden var i full gång. Men….no work is done until the paper work is done, som min svärfar säger, och det är ju några riktigt irriterande saker kvar att fixa, och en av dom skulle fixas idag.

En tomt, närmare bestämt. En tomt som är vår, Trafikverkets, förmodligen en vi löst in i samband med förra bygget av väg 160 anno dazumal, och som (sannolikt) ska överlåtas på en fastighetsägare i området. Där kan man ju tycka att det bara är att överlåta och så är det klart, men icke.

Så här såg tomten ut kl 8 på morgonen…

Den ska fixas; stockarna, slyet och buskagen som är där ska bort innan. Vi har handlat upp en entreprenör och idag är Dagen det ska ske. Dagen då jag ska bli av med en sak till som hänger kvar i projektet, och bara ha en enda sak kvar att fixa.

Fem timmar senare…

En grävmaskinist som skrapade bort allt, och en annan som körde bort det. Fint blev det, och ja, jag kan bocka av det här. Nu är det bara en enda liten sak kvar som ska fixas. En enda….komigennurå….

Ett oväntat möte

I mitt jobb som projektledare på Trafikverket är det naturligt att jag blir uppringd av privatpersoner som undrar något som dom tror att jag kan ha svar på. För närvarande har jag en vägplan ute på granskning, vilket betyder att folk som är närboende till den här vägen och som blir berörda eller bara har åsikter hör av sig mer än vanligt.

Det är en del av jobbet, och det är för det mesta ganska trevligt att byta några ord med dom, visa att även om vi är en statlig myndighet så är vi inte tjockskalliga, hårdhudade byråkrater allihop utan rätt vanliga människor som har ett uppdrag att utföra (we’re on a mission from Regeringen!!! jo vi är faktiskt det)

De flesta samtal är över på några minuter, men härom veckan ringde en markägare längs 41’an och vi pratade jättelänge. Först dom vanliga sakerna; hon undrade om och hur vi skulle ta delar av hennes mark i anspråk, lite om projektet, tidshorisonten på det hela och lite annat.

Hennes dialekt fångade mig direkt – den var ju MIN!! Hon pratade som JAG, dvs en stockholmsdialekt hos en som är uppväxt på 60-70-talet med dom ord som ”gällde” då, men som inte bott där på länge vilket innebär att språket inte utvecklats utan snarare frysts fast så som man pratade när man var 25. Vi verkade vara jämngamla också och fann tonen direkt. Jag undrade ju hur i hela världen hon hamnat som markägare längs en väg utanför Borås, och det visade sig att det varit en snirklig livsstig som genom en kärlek till Mustanger (bilarna alltså, inte hästar) lett henne till både USA och så många år i Nya Zeeland (eller om det var Australien).

Och hon hade skrivit en bok om sitt liv och publicerat den! MIN dröm – att skriva en bok, och hon hade GJORT det! Inte för att jag skulle vilja skriva en bok om mitt liv, så intressant är det inte, men jag vill skriva en bok någon gång.

Hon sa att hon hade flera av den liggande hemma och att hon gärna kunde skicka en till mig om jag ville. Och här kom Fru Statligt Anställd in och var en tråkmåns. Jag får inte ta emot några gåvor. Inga alls. Och det var jag ju tvungen att säga, men nu när vi pratat en stund om boken och hennes livshistoria så sa jag att jag ju fortfarande kunde köpa den istället för att få. Sagt och gjort, en stund senare var beställningen lagd på AdLibris.

Jag vet egentligen inte varför jag köpte den, det var mest en stundens ingivelse då jag blev lite hög på det goda samtalet, flashbacks till en svunnen tid och glädjen i att möta nya människor. Men nu är den på nattduksbordet iallafall, och jag har läst en bit.

Det är en fin berättelse, fängslande och hemsk med en ton av hopp hela tiden, även när det är dystert. Den är helt kronologisk, börjar i början av livet, tidig förlust av sin mamma som dog, uppväxten med pappa och styvmor som båda var märkligt avståndstagande och okänsliga vuxna i en liten flickas liv. Som använde henne som husslav i tidiga år, gav henne en kärlekslös uppväxt där hon i stort sett fick klara sig bäst hon ville. Vilket hon gjorde. Man kan deppa ner sig fullständigt i den berättelse hon delar, men man kan också välja att se hur någon som blir illa behandlad under många år (jag har bara läst en tredjedel ungefär än så länge) och är helt kuvad ändå har ett litet frö av trots i sig och låter det blomma ut. Yrkesstoltheten (receptionist, telefonist), stoltheten över barnen, de groende tankarna av ”förtjänar jag verkligen inte bättre än det här?”

Jag kommer definitivt läsa vidare, och jag är så otroligt glad över de underliga vägar som kommer ibland, möjligheten att få nya perspektiv, höra en människas livshistoria, och veta att hon inte är så hemskt långt bort heller. Den där INTERAKTIONEN som jag så desperat längtar efter…

Interaktion?

Jag upplever själv en väldigt stor håglöshet just nu, vilket jag helt säkert inte är ensam om. Så här ett år in i livet med social distansering märks det på de flesta, även om alla biter ihop och kämpar på, men i en vardag kliniskt befriad från intryck börjar det bli tungt.

Vad gör man om man har tråkigt (och bor i stan)? Man går kanske ut och tar en kopp kaffe på något av alla de cafeer som finns i närheten. Står och funderar på vilken sorts kaffe man ska ha – latte, cappucino eller bara vanligt svart? Kanske ta något till? De där bullarna ser lite torra ut, men kakorna bredvid ser goda ut, och vad är det där för något, det har jag aldrig sett förut, jag testar!

Och så håller man på, man provar nytt, upptäcker, lär sig, glömmer bort, upptäcker igen. Kanske träffar man en kompis när man är ute också, himla trevligt!

Men nu? Tja, det kaffet du får nu är det kaffet du gör hemma, och så kan du välja om du vill ha mjölk i det eller ej, mer spännande än så blir det inte. Har du riktig tur kanske det finns några halvdöda Mariekex i skafferiet. Mums. Sällskap? Javisst, de vanliga 3 som du träffar varenda dag, det är vad som bjuds.

Eller äta mat. Är man hungrig måste man fixa mat själv efter sina egna idéer och sin egen inköpslista. Man kan inte gå ut och äta, låta sig inspireras av menyn, fundera om man vill ha vin eller öl till, prova något man inte ätit förut. Nä, graden av kreativitet på matbordet är helt och hållet ens eget ansvar, inspiration och initiativ. Och alla glansiga mattidningar till trots så räcker inte det för att inspirera mig längre.

Ja eller kultur då? Vad hände med att se något på Operan (jo jag gör faktiskt det ibland i mitt vanliga liv)? Visst, GöteborgsOperan har digitala sändningar som säkert är jättebra, men det är ju inte SAMMA SAK som att gå där i foajén, höra sorlet, nästan komma försent in, förundras över alla sjukt talangfulla människor som framför fantastisk musik och dans. Nä, man får gå till sin föredragna digitala enhet, söka upp det man vill se (ingen inspiration) och sätta igång ChromeCast’en. Å andra sidan kan man spola fram när det är tråkigt och pausa när man vill gå på toaletten, även om det är mitt i en akt. Allt har väl sina fördelar gissar jag.

Det är så otroligt tomt på INSPIRATION! Allt måste komma från en själv nu, allt, ALLT. Och jag håller på att bli helt tom och därmed passiviserad. Behovet av mänsklig interaktion, FYSISK, börjar bli desperat. Inte bara träffas ute och gå en promenad, eller sitta vid ett väl avskärmat bord på en uteservering (brrr), utan KRAMAS, SITTA NÄRA, inte hålla 1,5 m, prata och flamsa obekymrat utan att hela tiden tänka lite på när man tvättade händerna senast eller varför snubben där borta hostar helt plötsligt. Desperat efter interaktion med människor på samma plats som en själv….

Halleluja, äntligen påsklov!

Eller ja, det var väl inte påsklov för mig riktigt så tidigt som jag avslutade min arbetsdag idag, men det är helt klart den bästa kombinationen av att ha förtroendearbetstid och arbeta hemma – att kunna sluta tidigare och vara hemma på direkten!

En sån här skärtorsdag dessutom när solen bara öser ner, det är elva grader varmt och ja…alldeles underbart, då lassar jag in ungarna i bilen (inte så mycket att lassa längre, man får fråga fint om dom har lust), packar lite kaffe, saft och bullar och åker till någon plats vi inte varit på förut.

Målet för dagen var att besöka Hunehals borg, och gå en liten utstakad Whereigo-runda och lära oss mer om borgen som stod där för 800 år sen. Ja för det var inte mycket kvar kan man säga. Den lärande texten hade formuleringar som ”om du tittar ner härifrån ser du tydliga spår av…” och så någonting. Den alltmer tynande arkeologen inom mig hade inte en chans att se tydliga spår av bopelare i svackan som nu var beväxt med vass. Inte ens ett litet otydligt spår såg jag.

Vallgrav någon? Nej inte det stora vattnet där borta, det är Kungsbackafjorden…nej nere till vänster i bild ungefär…anyone?

Det var en jättefin rundtur på den uppstickande kullen som Hunehals borg en gång låg på (det finns alltså inte ens en endaste liten sten kvar av borgen. Men det beror nog mest på att den var gjord av trä); lagom lång och lagom ansträngande. Vi gjorde en liten avstickare för att se på naturen lite där borta också eftersom vädret var så fantastiskt. Kanske var det något annat som fick oss att gå just dit, vad vet jag…

Det ser ju rätt kallt och mulet ut, men det var det inte. Märkligt ljus – det var klarblå himmel hela tiden vi var där. Och A har huvan på sig, men det är nog mest för att den växt fast där, och inte för att det är kallt.

Slutgömma så småningom, kaffe och bulle i lä nere vid havet i strålande sol…en fantastisk dag!