Inspelning

En del har gästsängar i sin friggebod, andra har inspelningsutrustning

Idag var det dags för mig att spela in ett fiolpålägg på ett musikstycke. Det är Thomas som ska arra lite tillägg/pålägg på ett syntbands kommande produktion, och där var det behov för fiol för den slingan han har skrivit, och han undrade om jag kunde tänka mig att spela in?

Självklart, det är ju jättekul! Men det var ju ett tag sen jag spelade, så det var väl blandade känslor. Som tur var inte så komplicerade grejer, och vi spelade in totalt fyra stämmor. När man lyssnade på var och en hördes såklart att det var lite småfalskt på vissa toner och det hörs att man inte är nåt proffs precis, men när han bara för att testa körde alla fyra stämmorna samtidigt lät det jättebra! Och det var före hans digitala korrigeringar och klippningar 🙂 Viktigast för mig var att det fanns tillräckligt med material att klippa ihop av  – jag är inget proffs och kan inte räkna med att låta som ett heller…Men det blir kul att höra det färdiga resultatet så småningom!

Sen var det lunch med resten av familjen, och F fick för sig att hon skulle baka lussekatter  – något som hon så småningom engagerade alla fyra barnen i.

Så nu har barnen fått göra det obligatoriska lussebullsbaket.

Well, tekniskt sett iallafall; dom har fått baka men inte grädda eller äta för vi gick innan det hela kom så långt. Så det blir nog till att baka lite extra för oss också, men det tar vi nästa helg när det är första advent!

 

 

Fullständig knock-out

Jag har en vän som ibland har möjlighet att förmedla biljetter till Göteborgsoperan. Jag har hittills inte haft möjlighet att använda mig av detta, men när det i torsdags kom ut en möjlighet att gå på dansföreställning högg jag direkt på att få gå på fredagen.

Föreställningen var tvådelad; först Skid av konstnär/koreograf Damien Jalet. Nä jag vet, jag har aldrig hört talas om honom heller så det är helt okej. Bara namedroppar lite och avslöjar min okunnighet i samma mening…. Efter paus var det Icon av Sidi Larbi Cherkaoui. Ännu en världskändis i genren som är något helt nytt för mig.

Men iallafall…

Skid….

Dansarna rör sig hela tiden på en stor vit yta som lutar 34 grader. Dom kryper över kanten där uppe och dras nedåt av tyngdlagen (och den glatta ytan, trots att den är insmord med harts och coca cola och dom har särskilda skor på sig för att ge friktion) vilket ger en otroligt häftig rörelse när dom ”utför dans” med sina kroppar i det lutande planet, vrider sig först som maskar när dom glider, rinner, ner för ytan.

Musiken är oerhört suggestiv och monoton vilket förstärker de små ändringarna dansarna gör när de försöker resa sig från underlaget men oftast faller ihop igen, kämpar emot dragningen nedifrån. Ibland lyckas dom ta sig uppåt men förlorar alltid tillslut när dom, antingen ensamma eller i kluster om några stycken, måste ge upp och glida ner.

Så är det skifte i musiken och de har bytt kläder på överkroppen och ser mer ut som robotar, maskiner. Alla med långt hår, män som kvinnor, har det hårt flätat i inbakade flätor för att förstärka det strama intrycket, och kläderna och formerna är androgyna, alla är lika, det är omöjligt att identifiera olikheter i kropparna. Dom börjar nedifrån nu och rör sig uppåt, mekaniskt, som ett urverk, robotar, fast med en frenesi.

Det är helt fantastiskt. Jag är trollbunden och vill aldrig att det ska ta slut. Musiken ändrar sig igen och kvar på scenen är en enda person, en man, som hänger som i en kokong (som alldeles nyss var hans tröja. Tänk inte mer på det – det är en STOR kokong och en väldigt elastisk tröja…).

Foto: Damien Jalet

Man undrar vad han gör när han vrider sig i kokongen, men han tar av sig kläderna. Sakta och omständligt krånglar han av sig kläderna och är naken inne i kokongen. Så kommer det ut en fot, en fot till, och tillslut hela han.

Foto: Damien Jalet

Det kunde varit så snaskigt med en naken balettdansör mitt på scenen, men det är det inte. Det är en fantastisk bild av den nakna sårbarheten, födseln, och han är sårbar på så många sätt – är naken på scen framför ett fullsatt (nåväl, nästan fullsatt) operahus. Naken och nyfödd håller han på att dras ner mot avgrunden men han kämpar sig uppåt, uppåt, saaakta saaaakta…det går så himla sakta, musiken är så otroligt suggestiv fortfarande och han tar sig uppåt, uppåt, och lättnaden när han kommer upp och till livet (?!) är fantastisk. Och för den som tycker att det här är väldigt mycket cringe kan jag rapportera att han har magen mot det lutande golvet nästan hela tiden (OCH att dom får extratillägg i lönen när dom är nakna på scenen pga det potentiella/sannolika obehaget att visa sig naken för så mycket folk så många gånger, låt vara i konstens namn).

Också just att det är en dansares kropp, på nåt sätt bilden av den fulländande fysiska uppenbarelsen med  sin perfekt vältränade muskulatur, fullständig smidighet och kroppskontroll…ja det var fantastiskt.

I pausen var det debriefing med mitt sällskap, Thomas. Jag var helt slut, utmattad, efter första akt och han tyckte också det var bra.

Svårt att matcha den första halvan, så när andra halvan kom med det andra verket – Icon, var jag svårimponerad. Trots att dom släpat in 3500 kg lera på scenen som dansarna knådade och roade sig med så var det inte i närheten av första föreställningen. Det berörde inte annat än bitvis, det kändes inte som att en historia berättades…jag vet inte…det var för lite dans kanske…

Då har vi haft vinter i Göteborg!

Årets vinter kom tidigt – redan 19 november med ett rejält blött snöfall som kom hela förmiddagen och sen frös till hård, knottrig is hela eftermiddagen. Härligt. Då känner man att man lever.

2017-11-22 07.51.57.jpg

Men så smälte det bort de kommande 2-3 dagarna (trots att det var rätt kallt, mycket märkligt) och så igår morse var det dags igen för den andra vintern. Det var lite bättre…

Jag är väl kanske inte vargavinterns största fan precis, men det är kul att gå till jobbet när man möts av en pappa som frustande drar sina lyckligt skrattande barn uppför vår backe på en snowracer (ungar generellt gillar ju vinter).

Och så är det sådär fint och lulligt, snön faller som lapphandskar, ingen is att halka på och allt är mycket ljusare.

Och allt tar längre tid – helt plötsligt tar min väg till jobbet som vanligtvis tar 15 minuter med cykel över 30 minuter med spårvagn och gå.

Men vad gör väl det – för på eftermiddagen blev det nio grader och regn och all snön försvann. Så nu har vi haft vinter här nere.

 

I StorStan

Så har min man vänt ut och in på sig själv och lever större delen av den här veckan på en buss till eller från Oslo. Och varför då? Jo, så jag ska få åka till Stockholm på kurs i två dagar.

Han åkte Gbg-Oslo i söndags, Oslo-Gbg idag, Gbg-Oslo på fredag morgon (fakir så han ska hinna vara några timmar på jobbet IRL), Oslo-Gbg på fredag kväll och sen Gbg-Oslo upp igen söndag kväll. Det är så himla snällt att jag inte har ord för det ❤

Så nu på kvällen tog jag tåget upp; allt flöt perfekt, inga störningar, lugnt i vagnen, tomt säte bredvid, sushi till middag, några avsnitt på Netflix….vad mer behöver man ibland?

Jag bor på Royal Viking, underbart skönt att ha en minut att gå från tåget, och mitt rum ligger på samma våningsplan som skybaren – det måste väl vara ett omen? Och jag är inte den som går emot ödet, så en väldigt god dry martini  i skybaren innan jag nu är på väg i säng.

Vissa dagar är livet så himla bra!

Men jag märker att jag saknar så otroligt att ha ett jobb som innebär lite resor då och då…

 

Tunikor FTW

Allt är inte bara jämmer och elände tack och lov – faktum är att det mesta är lika bra som vanligt, och att jag är rätt produktiv på syfronten.

Jag köpte ett gammalt nummer av Ottobre från 2015 för ett tag sen (man kan köpa de flesta utgåvor som varit på deras hemsida http://www.ottobredesign.com, bara ett tips!), och däri är det många mönster som faller mig i smaken (anledningen till att jag köpte det såklart…).

Ett gjorde jag för några veckor sedan, och i slutet av oktober gav jag mig på det här tunikemönstret. Ett lätt mönster som synes, lite pill med fickorna men inget svårt. Jag hade tyg hemma som jag egentligen tänkt göra något till Hannes av, men man står ju som bekant sig själv närmast 😁

Det syns inte så bra på bilderna tyvärr (har inte så bra fotomöjligheter i en sparsamt upplyst lägenhet), men modellen ser ut som på den svartvita skissen ur tidningen.

Tunikorna är perfekta att ha på jobbet till svarta byxor eller jeans, jerseytyg så inget behöver strykas = en dröm.

Går snabbt att sy också när väl det första lilla pillet med fickorna är över, men man kan ju strunta i fickorna helt också.

Syprojekt nr 309 och 310 är klara.

 

Söndagstur i Änggårdsbergen

Dammen tömd på vatten inför vintern, men hey – då kan man roa sig med att kasta småsten och försöka knäcka den tunna isskorpan som ändå bildas!

En fantastisk dag; hög och klar och vigd åt några timmar i skogarna nära oss.

Ryggsäcken full av mackor, varm choklad, blåbärssoppa och skorpor (av vilket det mesta blev kvar tills vi kom hem?!) och en rask gåtur genom Slottsskogen och in i Botaniska.

Eftersom vi är så himla sega med att komma iväg så hann vi bli hungriga redan innan vi ens kommit in i Botaniska, så det blev ett snabbt stopp strax innanför entrén för lite choklad och mackor.

Det blev en GC-tur trots att det inte var planen, men vad gör man när det kryllar av härliga skogscacher? Och dessutom har vi hoppat på något som heter hittaut.nu och som är Svenska Orienteringsförbundets försök att få folk att komma ut i naturen. Poängen är egentligen densamma som när man cachar – att ha ett bestämt mål man går mot i skogen och som belöning om man hittar rätt får man signera en log någonstans. Eller som i HittaUt’s fall där det är en pinne med en kod på som man lägger in i deras app.

Same same but different.

Men några cacher blev det också och en vacker utsikt över delar av Göteborg som började färgas så smått av eftermiddagssolen.

Från kranarna i Skandiahamnen långt till vänster, sen Älvsborgsbron och så kommer stan så småningom, Guldheden och Sahlgrenska längst till höger

 

Jag läste bipacksedeln

Trots min läkares förslag om att inte göra det så gjorde jag det nu när det var dags att hämta ut min andra omgång medicin. Vilket betyder att jag gått på cancermedicin i hundra dagar snart.

Den jag fick igår var ett annat märken än den jag haft och det var kartor istället för burk, och för att få ut kartorna måste man ta ut bipacksedeln och då är det ju lätt hänt att man bara råkar läsa lite. Ni fattar.

Det visar sig att en vanlig biverkning (drabbar fler än en av tio) är livmoderhalscancer. Så jag äter alltså en medicin för att inte få tillbaka en sorts cancer och istället ökar jag min risk för en annan sorts cancer…känns ju jättebra.