SUP som en sol och ned som en pannkaka

Jag sliter lite med den där grejen med att åka SUP, eller Stand Up Paddle board som det heter. Det är en fetare typ av windsurfingbräda som man står på och tar sig fram meddelst en paddel som man krafsar i vattnet från sida till sida i lämplig hastighet.

Man glider värdigt fram i vattnet (när man väl lärt sig stå på den, that is, jag har sett några rätt ovärdiga glidanden också när jag legat på stranden och betraktat SUP’arna), paddlar i maklig takt och…ja det är väl det man gör.

Och medan jag har full förståelse för dom som väljer att hyra en SUP i några timmar nere vid Gårda Brygga för att prova något nytt eller chilla på havet en stund, så sliter jag mer med att förstå varför man vill ha sin egen. Jag menar, när man väl lyckats lära sig att hålla balansen (vilket kan vara en utmaning mer än nog för många av oss, jag säger inget mer om det), vad gör man sen?! Vad är nästa steg, nästa utmaning?

Tänk windsurfing tex. När man lärt sig manövrera brädan i vinden är nästa steg att köra fort, långt, hoppa i vågorna med den, köra utan att trilla i och en massa andra lustiga saker man kan ha en windsurfingbräda till. Men med SUP’en….ja man paddlar lite till kanske? Och blåser upp den (!)

Och ja jag är okunnig, jag vet. Men jag söker kunskap, och den är som vanligt inte mer än några klick bort.

Och för den som trodde att det bara var en SUP man skulle ha så har jag nyheter. För om du ska göra yoga med den behöver du en som är anpassad för det, och gärna en med ett yoga-aktigt namn. Namaste till exempel, finns i butik nu för ringa 8500 kr.

Den kan du naturligtvis inte använda om du ska ut och nöjespaddla, så då får du ha en annan variant, till exempel en Indiana eller Fanatic (börjar kunna det här nu) som är mer lämpade till just paddlandet.

Och här någonstans slutar min spaning på det här med de till synes meningslösa SUP-brädorna, med att jag förutspår att man om fem år hittar lika många mögliga SUP-brädor i sommarstugornas förråd som man redan nu hittar windsurfingbrädor och -segel. Där ligger dom och ruttnar ihop i en unken saltdoftande hög och ingen kan längre minnas varför i hela världen man la ut tio tusen pix på en uppblåsbar paddelbräda att glida runt på.

 

Nya perspektiv längs Norrlandsvägarna

Så har vi då åkt från södra Sverige till norra och tillbaka igen inom loppet av 7 dagar. Det finns mycket att se på längs vägen – iallafall om man gillar skog, och för mig som numera är i vägbyggarbranschen finns det annat att se på också.

Som det här till exempel:

Inte bra, eller hur? Det här då:

Illa det också, och så här ser det ut, mil efter mil…

Jag pratar förstås om viltstängslet. Det har stolpar av TRÄ och inte metall, dvs dom är inte eftergivliga och livsfarliga i en situation där en bil far ut utanför vägen. Trästolpar ger inte efter för bilen utan splittras och blir träflis på ett mycket opraktiskt sätt för de som sitter i bilen, och sånt bygger vi inte längre (hoppas jag).

Men det finns en del mil att byta ut stängsel på i norr kan man säga, så håll er på vägen folkens!

En fantastisk sommar

Allt är så perfekt den här sommaren, värmen, solen som nästan aldrig slutar skina, de fantastiska kvällarna då man nästan undviker att sitta ute för man har nästan fått nog av solen.

Baksidan är alla skogsbränder naturligtvis och alla kokosnötter som inte fattar att eldningsförbudet gäller även dom. En veckas jämnt och fint regn hade inte suttit illa i landet överlag.

Inget vägarbete…

Jag är än så länge personligen opåverkad av bränderna, men värmen orsakar problem för mig ändå. Mitt projekt med att bygga viltstängsel längs väg 27 kan inte sätta igång som planerat för vi får inte avverka skogen pga risk för gnistbildning.

Eller, vi får avverka, men det är på entreprenörens risk om det händer något och självklart vill dom inte chansa. Det hade inte jag heller gjort.

Så det är bara att luta sig tillbaka och slappna av och inte hetsa upp sig över att projektet blir försenat.


Och då sitter jag här nere vid sjön och njuter av den norrländska sommaren. Ja och för att här nere vid sjön finns den bästa nätuppkopplingen 😁

Sysselsättning i bilen

Vi åker långt, från söder till norr med övernattning på mitten. Och man måste ju ha något att pyssla med när man inte kör, så man inte hela tiden sitter och lyssnar på konstiga ljud som varslar om bilens förestående haveri.

Så jag har väckt liv i flätningen. Pyssligt så man har något att tänka på, man får ut något av det (flätade band, kan man aldrig få för många av!) och det är lite kreativt och inte helt okomplicerat. Jag började i Gränna, och nu i Nyköping har det blivit nästan en decimeter!

Och bilen har bara havererat en gång under den tiden -Yayyyy!

En otroligt målmedveten kille

200 m-beviset!!

Han såg årets simborgarmärke och såg att det var regnbågsmönstrat, och där var det bestämt; han SKULLE ta det. För att han älskar allt som har med regnbågar att göra. Det spelar ingen roll att det längsta han simmat i simskolan är ca 100 m och att simskolefröken (14 år gammal) tittar lite snett på honom när han säger vad han vill göra.

Nä, ut på bryggan, hitta en annan simskolefröken (Filip) som bara säger ”Hoppa i!” och så köra. Tio längder senare hoppade han upp ur vattnet, full av kraft och glad som en speleman över sin bedrift.

Han är så himla tuff – struntar i att folk säger ”Det klarar du aldrig” utan tänker istället ”Det klarar jag visst” och ger sig på det iallafall. Bara genom det tankesättet är hälften vunnet, och även fast han bara är åtta år gammal är han så oerhört inspirerande genom sitt sätt att vara.

Sista metern!!

Till exempel inspirerade han sin storebror till att ge sig på att försöka ta samma märke imorgon – Yay!!

Det blev varsin guldfisk för dom också idag. Säga vad man vill om hysterin runt simmärken, men det funkar för att få barnen att sträcka sig längre än dom annars skulle gjort – att mitt i glädjen över att just ha tagit silverpingvinen redan planera för hur dom ska göra och träna för att ta guldpingvinen som är nästa.

 

Det regnar

Fontän på Dag Hammarsköldsleden

Jag hamnade mitt i ett skyfall på Dag Hammarsköldsleden i Göteborg, på väg ner till Åsa. På första parkett kan man säga. Trafiken gick långsammare och långsammare, och när jag var näst först i kön förstod jag varför; vattennivån på vägen var så hög att bilarna inte vågade köra förbi längre.

 

Så vi stannade där allihop på obestämd tid. Kikade på hur bilarna i mötande körfält vågade sig ut på sin sida (där det var ännu djupare) och fastnade i vattnet…

Själv tackade jag min lyckliga stjärna för att jag hade gått till Hemköp och handlat innan jag satte mig i bilen, så min lunch bestod av färskt bröd medan jag såg på spektaklet där ute och väntade på att vattnet skulle sjunka undan.

Och jag var lite nöjd över att jag hade bil iallafall och inte motorcykel som killen bredvid mig i kön.

Jag var tvungen att kolla in SMHIs regn-och blixtkarta medan jag satt där i skyfallet och väntade. Och ja, vi var väl i mitt prick kan man säga.

Blåljuspersonalen kom ganska fort, men det var inte mycket dom kunde göra. Dom gick runt och kollade vattendjupet och konstaterade väl att det sjönk undan när skyfallet övergick i vanligt regn, för efter en liten stund fick vi köra iväg med de betryggande orden

– ”Om ni kör långt ut till höger i vägrenen och kör av på avfarten här direkt så borde det gå bra men ni gör det på egen risk”

Eeehhh jaha..vad gör man då liksom? Jo, man är glad att min inte är först i kön utan att en betydligt mindre och pinnigare bil är det, och när den kör igenom och det ser ut som att det går bra så kör man efter. Easy peasy! och så blev det, tack och lov.

Lite nyfiken är jag på hur länge Mercan och BMW’n stod där i vattnet, måste jag säga.

Kvällssegling i Åsa

Tävlingens yngsta deltagare riggar färdigt båten

Varje tisdag är det seglingstävling nere i hamnen i Åsa. Det är Ölmanäs SegelSällskap som håller i det, och den här gången ville Hannes vara med och tävla tillsammans med den nya kompisen Amalia.

Inte lätt att segla idag; 28 grader varmt klockan sex på kvällen och nästan ingen vind. Men å andra sidan kapsejsar man ju inte så lätt då (inte för att det är något som bekymrar honom precis), fast seglingen blir ju rätt trög.

Optimistjollarna startade först, fem eller sex stycken var dom nog, och gav sig iväg runt banan. Hannes och Amalia cirklade så fint runt startbojen i väntan på startsignalen, men dom hade lite osis med timingen så dom var inte i en bra position när det väl var dags och hamnade efter.

Dom var så himla duktiga och fick efter en liten stund fart på båten och började sin resa mot den första bojen. Under tiden cirklade de stora båtarna runt startbojen och väntade på sin startsignal.

Båtarna kretsar runt i närheten av startbojen den gröna till höger i bild) i väntan på sin respektive startsignal

Dom seglade på i godan ro och tog sig från boj till boj. När det gick trögt kom gummibåten och frågade om dom ville ha hjälp, men nej det ville dom inte.

De andra optimisterna seglades av lärare från seglarskolan som chillade runt lite, och dom var så gulliga och kom runt till dom och gav lite tips när det behövdes. Så dom tog sig i mål som näst sista båt av optimisterna och var nog rätt nöjda med sig själva – med all rätt!

Under seglingen hängde blytunga moln över land vilket gjorde att det blåste upp lite emellanåt och oron för att det skulle bli åskväder låg väl där lite grann. Och sånt ger fina foton 🙂

 

 

Ett mycket trevligt arbetsläger

Vi har ett hus som varit i desperat behov av ommålning sedan vi köpte det 2006, men det har ju liksom blivit nedprioriterat ett par, tre, fyra gånger. Så i år tänkte vi göra så långt vi orkar, en vägg i taget. Och detta fick min pappa och hans fru nys om och insåg att om vi inte tänkte komma upp till dom så fick väl dom komma ner till oss. Och ta med målarkläder.

Och det gjorde dom.

Så, ja, det som är på bilden här är väl i princip det jag sett av dom under den här en och en halva veckan dom varit hos oss. Outtröttligen har dom tvättat, skrapat, oljat, målat första gången och målat andra gången. Vägg efter vägg.

Som målare på amfetamin eller nåt – dom sitter ner i fem minuter eller tar något kallt att dricka på stående fot, sitter ner vid lunch i säkert en halvtimme (plus lite kaffe efteråt) men sen upp och hoppa igen och tvätta, skrapa, olja, måla, repeat.

I 25-gradig värme dessutom och knappt någon vind. För det visar sig att bad inte biter på min pappa; han är inte så glad i att bada i havet, nej en svalkande dusch och en liten vila på sängen i några minuter räcker bra.

Och jo vi hjälpte till också. Speciellt Oskar. Jag skötte markservicen och försökte få jobbat lite (hade inte semester deras första vecka här).

Oskar var till och med uppe och målade i mörkret med bygglampa så det skulle torka och kunna målas en gång till dagen efter, allt för att få det så effektivt  som möjligt ❤

Lite barnarbete fick vi till också – H var väl inte till mycket nytta, men A skrapade och målade en del. Tveksamt om det kom mest färg på kroppen eller på väggen, men färg blev det. Och den sitter så bra faktiskt att en man som sa sig jobba med färg frågade Adam nere på simskolan vilket märke det var som satt så bra OpenMoji-black 1F605.svgOpenMoji-black 1F605.svg

 

Men det har varit så himla kul att ha dom här så länge. Förutom att dom gjort en helt galet stor arbetsinsats och hjälpt oss så enormt mycket med huset har det varit mycket prat och umgänge, sånt som man inte riktigt får tid med när man ses så kort varje gång. Så när dom åkte kändes det som om dom just kommit och dom hade gärna fått stanna längre.

Jag har inte så många släktingar, varken på pappas eller mammas sida, men jag är så himla glad i dom jag har och att dom alla är underbara människor på så många och olika sätt.

Ni är bara bäst!

 

 

 

Jubileum

Idag är det ett år sedan jag kom ut ur operationssalen på Sahlgrenska, ett bröst och en cancertumör fattigare. Det har varit ett ganska jobbigt år måste man väl få säga utan att få en drama queen-stämpel på sig. Inte så att det egentligen påverkat något, men hela mitt liv har ändrats (fast allt ser ut som vanligt) och jag är inte samma person som jag var för ett drygt år sedan.

Det är svårt att säga vad som är skillnaden, men det mest tydliga är väl att jag inte räknar med att få bli gammal längre, att jag inte vågar tro att jag ska klara mig från fler typer av cancer, den gamla klyschan om att inte ta livet för givet (vilket man ju gör, erkänn! Man tar livet för givet tills det helt plötsligt inte är självklart längre att man ska få leva vidare).

Att ta steget fullt ut till något Carpe Diem-aktigt med yoga på stranden i solnedgången är väl inte riktigt min grej, men jag har två mål:

  1. Jag vill trivas och stå för mig själv och det jag gör (unikt va?….)
  2. Jag tänker göra vad jag kan för att reducera de hälsomässiga risker jag kan; bröstcancer kan man väl inte motverka när väl amningsperioden är över, men det finns andra saker som är riktigt dåliga och som man faktiskt KAN förebygga

Undantaget till 2 är chips. Men man måste väl få ha någon last?

Mina nya vänner

Jag dricker ju knappt någon alkohol, jag äter väldigt lite kött och inte heller så mycket fisk och skaldjur och har helt slutat med komjölk och komjölksbaserade produkter. Nej jag har inte gått så långt att jag vägrar äta om jag blir serverad, eller att jag ber värdparet att få något annat, men så långt jag kan styra det själv undviker jag det. Vårt kylskåp fylls av Oatly och Alpros produkter, jag lär mig tycka om tofu (trodde jag aldrig, men jag trodde å andra sidan aldrig jag skulle gilla mozzarella heller…) och att äta mer grönsaker.

Har mitt liv blivit matmässigt tråkigare? Kanske, men saken är att jag inte bryr mig så mycket om mat längre. Bara jag blir mätt och det är vettig mat. Svårt när man är småbarnsmorsa, men mina kids börjar komma in i den åldern då dom lever på mackor iallafall, och det fixar dom själva.

Livet, folkens! Det ändrar sig hela tiden!

Carpe Diem för böfvelen!

Blocket

Nu äntligen har jag fått fart och börjat sälja grejer på Blocket som vi tänkt bli av med jättelänge. För några dagar sedan lade jag ut en bilbarnstol för barn upp till ca 5 år och som vi köpte begagnad när Adam var liten, två resesängar för barn som man fäller ihop till en kompakt liten låda, en bärstol för barn som man har och bär barnen på ryggen i, och en cykelsadel för barn inkl regnskydd och hjälm till den lille.

Tänkte att det väl inte är någon som orkar komma hit ner till Åsa för dom här sakerna, men ack så fel jag hade. Inom ett dygn hade jag blivit av med allt utom bärselen/ryggsäcken, den har jag fortfarande kvar.

Visst, vi har väl inte satt de högsta priserna på grejerna direkt, men poängen är ju inte att bli rik för att man säljer begagnade barnprylar på Blocket, utan poängen är ju att man blir kvitt saker man inte längre behöver och någon kommer och hämtar det och dessutom betalar några kronor för det. Plus att vi återvinner saker istället för att köpa nytt (cykelsadeln var ny, annars var alla sakerna begagnade när vi köpte dom).

Det är så himla bra med återanvändningsekonomi, det måste väl bara bli framtidens melodi för att reducera resursslöseriet?

BTW så läser jag Hans Roslings Factfulness nu som ljudbok. Mer om det sen, men LÄS den!! (ja eller lyssna på den då) Funderar allvarligt på att köpa den som pappersbok; det här är en bok jag tror jag behöver återkomma till många gånger.