Ja idag är sista dagen för mig som boende i Oslo. Jag har ordnat med jobbet så att jag ska få ta ut mitt mobilnummer från Bane NOR, jag har flyttat ett läkarbesök på Rikshospitalet som infaller på en dålig dag och får förhoppningsvis någon bättre, jag försöker ordna med de sista fakturorna i Bane NOR-systemet så de går iväg, och så packat.
Inte så mycket kvar att packa, plus att bilen redan är full, men kylskåpsmagneterna med killarnas bilder på, min fantastiska termosmugg, mjölkvispen…ja sånt.
Och nu är vi nere i Åsa. En av de sista gånger jag kör E6 ner, och känslan i kroppen (själen?) när jag tänker på att jag inte behöver åka upp igen om två dagar är bara välmående och lättnad. Och då måste det ändå vara rätt det man gör.
Imorgon tar processen för killarna ett nytt steg, för då ska dom få se lägenheten för första gången. Vi ska också åka och se på de tre skolorna som är aktuella och kanske träffa några kompisar med barn i samma ålder och bostadsområde. Hjälpa dom att få en relation till det som kommer.
Igår vid läggning bröt H ihop. Han var tröstlös inför flytten och frågade mig VARFÖR vi ska flytta?
Vad säger man? Hur svarar man på något sådant från en sjuåring som gråtande säger att han inte ORKAR börja om igen i skolan med att skaffa nya vänner, förklara att han är en pojke även om han är klänning, stå ut med att folk kallar honom för ”hon”, inte känna någon…
Säger man som det är; ”Mamma är trött på att vara utlänning, att inte komma in i samhället ordentligt, att allt fortfarande är okänd terräng och vad man än ska göra så måste man först ta reda på hur man gör det och var det eventuellt ligger. Allt är så mycket jobbigare.
Det låter så lamt, och man vet att inget tröstar i den stunden ändå, det bara måste igenom.
Men redan på morgonen idag var allt mycket bättre, det går ju i vågor såklart och nedturerna kommer komma tillbaka, liksom uppturerna.
En lunch med en vän på mysiga Kolonihagen, en eftermiddag med pizzabak (Peter Reinhartdts pizzadeg, rekommenderar den varmt även om det är lite mer jobb!) och så hämta barn på skolan. Och mitt i allt det där: Packa.
Även om det bara är jag, så är det mycket som ska med. Allt ska ju med så småningom… Men nu har jag det viktigaste; kläder och symaskinen. Alla tyglådor kommer inte med den här vändan, men de jag använder mest iallafall.
På kvällen ett glas vin med en annan vän. Det går mycket i avsked nu.
En positiv sak med flytten tillbaka till Göteborg är att folket där är så välkomnande. Jag har redan fått frågan från tre kompisar vilken kör jag ska börja i och om jag vill börja i just deras kör. Nu har jag i stort sett tappat min sångröst så vi får se hur det kan bli med den saken, men det känns välkomnande.
Andra undrar vilken skola barnen kommer att gå i och rekommenderar sina egna eller andra de vet om som är bra, och över huvudtaget är det väldigt positiv respons.
En vill ha in killarna i gosskören (en av de, jag trodde att det bara var en men det är visst två!) och folk tipsar om alla möjliga musikmöjligheter för barnen. Ja utom just Kulturskolan då eftersom det verkar vara sjukt lång kö till den, men ändå…
Det är helt klart att nätverket är på plats i Götet, på ett sätt som vi inte lyckats få till det här i stan riktigt, och då känns det ännu mer rätt att flytta tillbaka. Rätt men inte lätt.
Nu börjar det kännas smått ofattbart; Jag flyttar från Oslo.
Efter att ha bott här i ganska precis 9 år är det bara slut. Det känns som det gått så fort här på sluttampen. Tjoff pang från att jag tackade jag till Trafikverket i februari till att jag sa upp mig i början av mars och fick sluta redan 31 mars. Och nu håller jag på att flyttpacka mina saker….
Adam börjar bli lite vrång. Det börjar väl gå upp för honom också att jag drar – vilket betyder att han också ska göra det så småningom, och det blir lite konfliktartat för honom. Han slits mellan sin lojalitet och kärlek till familjen och sin inre önskan om att allt ska fortsätta som det är. Å ena sidan vill han sova över hos en kompis i helgen, men å andra sidan vill han vara med till Åsa för vi ska in till Göteborg och kolla på lägenheten. Kanske han inte vill vara med och kolla på den egentligen men känner att han borde vilja, kanske för oss vuxnas skull, så som barn anpassar sig efter vuxnas vilja vad den en är.
Det känns hemskt i vilket fall.
Jag vet vad jag hade sagt till andra som flyttar med barn – ”Det ordnar sig, de kommer anpassa sig jättefort” och liknande saker, sådant som andra säger till mig, och jag vet att det stämmer, jag vet att det blir så tillslut. Men det gör det inte mindre smärtsamt att se honom må dåligt av den hägrande flytten, separationen från sin uppväxtmiljö och sina kompisar.
På Hannes syns det inte lika tydligt men det finns där, det vet jag.
Visst är inte Göteborg långt bort från Oslo – knappa tre timmar med bil, och vår dörr kommer alltid vara öppen för besök, men man vet ju hur det blir. Det blir inte så ofta som man hoppas eller skulle vilja. Tiden sliter i oss alla.
Tre dagar kvar, det mesta av kläderna är packade så nu går jag på det näst viktigaste; sygrejerna.
Jag tillbringar mina sista dagar i Oslo i ett underbart väder – ibland har man tur när man är ledig!
Dagen idag började med en liten GC-tur i Lommedalen. Det finns en serie Letterboxes som heter Brevtur, där en del är lätta och andra svåra, men jag har koordinaterna på 27 av de (totalt 81). Och eftersom tiden rinner iväg (vart tar all tiden vägen?) så tänkte jag ta en runda i det vackra vädret.
Det blev inte så många som jag hoppats, för att cacha tar alltid mycket längre tid än man tror, men det blev några iallafall.
Och som alltid får man se nya platser, här: Lommedalens kyrka.
Från 21 grader på Cypern är det inte så illa att komma hem till 18 grader i Oslo. Snön är stort sett borta så när som på snöhögar med isolerande grus på, och det var en glädje att vara ute med killarna på kombinerad Pokemon Go-tur och tur till Frognerparken.
Min eftermiddag såg i stort sett ut så här:
Belöning till den som lyckas hitta mina barn. Eller sina egna för den delen…
Tusen miljoner barn i Frognerborgen och ungefär lika många vuxna vid sidan av i den gassande solen.
Jag som aldrig vågar tro på att det är så varmt som termometern säger hade klätt på mig ordentligt. Polotröja, cardigan och tunn dunjacka. Halsduk och handskar såklart. Det gick jag och bar under armen större delen av turen 😆
Efter en del sol och (för somliga) bad var det dags för kulturtimmen. Mammas kompis Birgit målar tavlor och hade vernissage på Skandinaviska kyrkan i Ayia Napa. Hon målar i en i mitt tycke härligt naivistisk stil med klara, enkla färger och ett i mina fullständigt okunniga ögon positivt formspråk. Man blir glad av tavlorna helt enkelt. Eller jag blir det iallafall.
Motiven är för det mesta härifrån Paralimni; kyrkor, hus, kvarteren dom bor i, hamnar….
Birgit Lindberg framför några av tavlorna som var på utställning.
Tre tavlor fick hon sålt, den första hade gått redan när vi kom ca 10 minuter efter öppning, kul, välförtjänt och GRATTIS!!!
Jag som trodde att det gick dåligt rent ekonomiskt här i landet, men så verkar det inte vara. Det formligen boomar i byggandet av nya hotell i tex Ayia Napa, något som bara för några år sen var lite på nedgång. Cypern vinner på krigen och oroligheterna runtom i östra Medelhavet; turisterna är mindre villiga att åka till tex Egypten och Turkiet, och då är Cypern det närmaste alternativet. Den enes död…
Och häromdagen var vi på jakt efter en cache. Vi vuxna hade tagit den redan för några år sen, men killarna har det inte och eftersom vi visste precis var den var så skulle det vara snabbt och enkelt. Den heter Minty Marina, och här var det förut ett kuststråk med den typiska taggiga stenen som är så vanlig och helt vedervärdig att gå på. Man skulle bygga en marina här, men så verkar det inte riktigt ha blivit, kan man säga:
Istället för en liten (eller stor) marina har det blivit pirelementsgjutningsplats (nytt ord i ordlistan, kom ihåg var du hörde det först!). Inte så vackert som en pittoresk marina med färgglada båtar, men jklgt coolt! Gigantiska plastformar för att gjuta tetraederna som man har när man bygger vågbrytare och/eller pirar. Tyvärr har jag ingen människa med på bild som tändsticksask, men det gula som sticker upp i bakgrunden är kranen från en cementbil som pumpar ner cement i en plastform i bakgrunden. En människa når väl kanske upp till vecket på en tetraeder.
Dom är asstora, men tillverkas alltså med vanlig hederlig cementgjutning ute på en plätt på Cypern. Coolt.
Efter två dagar på stranden skulle vi ta en liten tur idag, till Famagusta. Dels för att det inte är så långt, dels för att jag vill visa fler sidor av det här landet än bara strand och lägenhet, och dels för att det här med krig och folk som flyr hals över huvud borde vara av visst intresse för barnen som ju har många mer eller mindre nyanlända flyktingbarn i sin skola. Och så finns det ju en strand i Famagusta också, och en kakbutik som tydligen är värd sin egen resa.
Jag hade lite ont i magen på morgonen men det har jag ibland, är lite kramper och sen går det över efter några timmar, så det var inget att bry sig om.
Första stopp var gamla stan, den som var stängd för de flesta förut men som öppnats för alla för några få år sedan. Har skrivit om den för ett år sen när jag var där sist, men Det Obligatoriska Kortet på Kyrkan Som Blev Moské kan jag ju inte undanhålla.
Det Obligatoriska Fotot. Så, då var det klart.
Adam hade klart sagt ifrån att han ville se ruiner. Och då har han ju kommit till rätt ställe.
Vi gick runt i de gamla palatsruinerna i gamla stan en stund, kyrkan, kyrkoruiner och mer eller mindre övergivna och därmed igenväxta ansamlingar av pelarrester och gamla nedfallna kapitäler. As in Cyprus.
När vi gick förbi turistshopparna ville de köpa allt som vanligt. Vissa har en mer nykter hållning till fina saker än andra helt klart.
Efter den typen av historiska ruiner var det dags för en annan typ. Den som bör kännas lite mer aktuell. Barnen hade en blandning av vördnad för det de såg innanför staketet av döda hus och överväxta ruiner, och allmän brist på respekt genom att kasta sten på plåtar och föra ett jvla liv. Jag fattar att dom inte fattar, det gör jag knappt själv heller, men man kan fortfarande uppföra sig för det.
Men något gick in i huvudet hos dom iallafall, för Hannes grät i bilen när vi åkte därifrån. Han grät för att krig gör saker så hemskt och skadar så många människor och förstör deras saker. Senare på kvällen grät han också för att han var rädd att bli 18 år och behöva gå ut i krig om Sverige skulle hamna i krig. Problemet på kvällen verkade inte vara primärt en rädsla för att dö, utan för att inte återfödas som den han är utan kanske bli någon/något annat, eller i värsta fall inte återfödas alls utan allt skulle vara slut.
Sen var det dags för lunch. Min mage gjorde ont och jag började känna mig lite illamående, vilket jag inte brukar göra när jag har det här obehaget. Kanske behovet av mat som talade, så vi åkte till stranden. Lunch med gott, segt, färskt surdegsbröd (heja Lidl!) och sen skulle folket bada. Folket är alltså inte jag.
Alla badade. Totis har simmat ur bild men är där borta vid den lilla ön i fjärran.
Dom påstår att det var 19 grader. Jag vet inte, för jag låg i en patetisk hög på stranden och halvsov för att försöka bli av med mitt illamående. Det gick inte så bra, så jag kröp in i skuggan och la mig och där var det bättre. Kort efteråt åkte vi hem, för mamma var orolig att vakterna skulle lägga märke till mig där jag låg i skuggan och tycka att det inte var normalt.
Jag var så dålig, så kakbutiken hoppade vi över och åkte direkt hem. Väl hemma kravlade jag mig in i sovrummet och kröp ner i sängen. Sen sov jag tre timmar! Vaknade av att vi hade besök, himla trevligt, och sen har jag varit uppe hela kvällen. Så det blir ju livat att försöka sova ikväll, men vad gör man? Fortfarande ont i magen men åtminstone inte illamående. Små glädjeämnen!
Om det var mörkt och kallt när vi landade igår kväll så var det ljust och varmt när vi vaknade i morse. När vi väl kvicknade till vid halv nio var mamma och Totis uppe för länge sen och solen stod högt på himlen.
Således blev det frukost ute på altanen (något jag inte riktigt vågat hoppas på måste jag medge – härligt att ha fel ibland!), och efter frukosten var det dags för pomeloplockning på det lokala trädet. Lokalt i den bemärkelsen att det står rätt på uteplatsen – närodlat så det räcker 🙂
1. Kolla in alla från insidan. 2. Kolla in alla från utsidan. 3. Välja ut varsin och få Papous att plocka ner en 4. Lycka
Frukterna blev dagens efterrätt lite senare på kvällen och fick betyget ”lite bittrare men mycket smakrikare än dom vi äter hemma” och det tycker jag stämmer rätt bra. Helt klart var det iallafall häftigt att få plocka dom så nära.
Jag vet inte hur många gånger idag som Hannes sagt ”det är så många plantor här på Cypern” och alla ooohhs och aaahhs över fruktträd (mandelträd i blom, pomeranser, citroner, karober och säkert nåt mer), och det var otroligt kul att gå ner till havet med dem på förmiddagen.
Dom var förvarnade om att vattnet inte kommer att vara på sitt varmaste, men det verkade inte spela någon roll. Solen var skön och man kan ju iallafall leka lite med vågorna. Först med kläder på men sen kom tråkiga mamman (=jag alltså) och erbjöd badoutfit i utbyte mot kläder, eftersom man ser ju vartåt det bär lixom…
Papous har redan guppat ut och tagit med sig termometern.
Enligt utsago sa termometern 17 grader i vattnet men ”det kändes mer som 16!”. That does it – då gör det inget att jag glömde badkläderna hemma, då behövs ingen extratur till Agia Napa för min skull iallafall…
Fint med en värmande famn efter ett kallt bad
Och det var fler som var tuffa; och två bad blev det dessutom – långa bad också. Men så var dom ju som hysteriskt skakande glasspinnar när dom kom upp också.
Härligt att få sol på sig efter en lång kall vinter i snöns mörker. Eller ja, snö har det väl inte varit så mycket av direkt men ändå…
