En dag kvar

Ja idag är sista dagen för mig som boende i Oslo. Jag har ordnat med jobbet så att jag ska få ta ut mitt mobilnummer från Bane NOR, jag har flyttat ett läkarbesök på Rikshospitalet som infaller på en dålig dag och får förhoppningsvis någon bättre, jag försöker ordna med de sista fakturorna i Bane NOR-systemet så de går iväg, och så packat.

Inte så mycket kvar att packa, plus att bilen redan är full, men kylskåpsmagneterna med killarnas bilder på, min fantastiska termosmugg, mjölkvispen…ja sånt. 

Och nu är vi nere i Åsa. En av de sista gånger jag kör E6 ner, och känslan i kroppen (själen?) när jag tänker på att jag inte behöver åka upp igen om två dagar är bara välmående och lättnad. Och då måste det ändå vara rätt det man gör.

Imorgon tar processen för killarna ett nytt steg, för då ska dom få se lägenheten för första gången. Vi ska också åka och se på de tre skolorna som är aktuella och kanske träffa några kompisar med barn i samma ålder och bostadsområde. Hjälpa dom att få en relation till det som kommer.  

Det här blir bra. 

Två dagar kvar

Igår vid läggning bröt H ihop. Han var tröstlös inför flytten och frågade mig VARFÖR vi ska flytta?

Vad säger man? Hur svarar man på något sådant från en sjuåring som gråtande säger att han inte ORKAR börja om igen i skolan med att skaffa nya vänner, förklara att han är en pojke även om han är klänning, stå ut med att folk kallar honom för ”hon”, inte känna någon…

Säger man som det är; ”Mamma är trött på att vara utlänning, att inte komma in i samhället ordentligt, att allt fortfarande är okänd terräng och vad man än ska göra så måste man först ta reda på hur man gör det och var det eventuellt ligger. Allt är så mycket jobbigare.

Det låter så lamt, och man vet att inget tröstar i den stunden ändå, det bara måste igenom.

Men redan på morgonen idag var allt mycket bättre, det går ju i vågor såklart och nedturerna kommer komma tillbaka, liksom uppturerna.

En lunch med en vän på mysiga Kolonihagen, en eftermiddag med pizzabak (Peter Reinhartdts pizzadeg, rekommenderar den varmt även om det är lite mer jobb!) och så hämta barn på skolan. Och mitt i allt det där: Packa.

Även om det bara är jag, så är det mycket som ska med. Allt ska ju med så småningom… Men nu har jag det viktigaste; kläder och symaskinen. Alla tyglådor kommer inte med den här vändan, men de jag använder mest iallafall.

På kvällen ett glas vin med en annan vän.  Det går mycket i avsked nu.

Lite välkomnad iallafall

En positiv sak med flytten tillbaka till Göteborg är att folket där är så välkomnande. Jag har redan fått frågan från tre kompisar vilken kör jag ska börja i och om jag vill börja i just deras kör. Nu har jag i stort sett tappat min sångröst så vi får se hur det kan bli med den saken, men det känns välkomnande.

Andra undrar vilken skola barnen kommer att gå i och rekommenderar sina egna eller andra de vet om som är bra, och över huvudtaget är det väldigt positiv respons.

En vill ha in killarna i gosskören (en av de, jag trodde att det bara var en men det är visst två!) och folk tipsar om alla möjliga musikmöjligheter för barnen. Ja utom just Kulturskolan då eftersom det verkar vara sjukt lång kö till den, men ändå…

Det är helt klart att nätverket är på plats i Götet, på ett sätt som vi inte lyckats få till det här i stan riktigt, och då känns det ännu mer rätt att flytta tillbaka. Rätt men inte lätt.

Tre dagar kvar

Nu börjar det kännas smått ofattbart; Jag flyttar från Oslo.

Efter att ha bott här i ganska precis 9 år är det bara slut. Det känns som det gått så fort här på sluttampen. Tjoff pang från att jag tackade jag till Trafikverket i februari till att jag sa upp mig i början av mars och fick sluta redan 31 mars. Och nu håller jag på att flyttpacka mina saker….

Adam börjar bli lite vrång. Det börjar väl gå upp för honom också att jag drar – vilket betyder att han också ska göra det så småningom, och det blir lite konfliktartat för honom. Han slits mellan sin lojalitet och kärlek till familjen och sin inre önskan om att allt ska fortsätta som det är. Å ena sidan vill han sova över hos en kompis i helgen, men å andra sidan vill han vara med till Åsa för vi ska in till Göteborg och kolla på lägenheten. Kanske han inte vill vara med och kolla på den egentligen men känner att han borde vilja, kanske för oss vuxnas skull, så som barn anpassar sig efter vuxnas vilja vad den en är.

Det känns hemskt i vilket fall.

Jag vet vad jag hade sagt till andra som flyttar med barn – ”Det ordnar sig, de kommer anpassa sig jättefort” och liknande saker, sådant som andra säger till mig, och jag vet att det stämmer, jag vet att det blir så tillslut. Men det gör det inte mindre smärtsamt att se honom må dåligt av den hägrande flytten, separationen från sin uppväxtmiljö och sina kompisar.

På Hannes syns det inte lika tydligt men det finns där, det vet jag.

Visst är inte Göteborg långt bort från Oslo – knappa tre timmar med bil, och vår dörr kommer alltid vara öppen för besök, men man vet ju hur det blir. Det blir inte så ofta som man hoppas eller skulle vilja. Tiden sliter i oss alla.

Tre dagar kvar, det mesta av kläderna är packade så nu går jag på det näst viktigaste; sygrejerna.

Ut på tur en kortis

Jag tillbringar mina sista dagar i Oslo i ett underbart väder – ibland har man tur när man är ledig! 

Dagen idag började med en liten GC-tur i Lommedalen. Det finns en serie Letterboxes som heter Brevtur, där en del är lätta och andra svåra, men jag har koordinaterna på 27 av de (totalt 81). Och eftersom tiden rinner iväg (vart tar all tiden vägen?) så tänkte jag ta en runda i det vackra vädret.

Det blev inte så många som jag hoppats, för att cacha tar alltid mycket längre tid än man tror, men det blev några iallafall.

Och som alltid får man se nya platser, här: Lommedalens kyrka.

Men större delen av förmiddagen såg ut så här:

Inte det sämsta i vårvädret!

Nästan lika varmt hemma

Från 21 grader på Cypern är det inte så illa att komma hem till 18 grader i Oslo. Snön är stort sett borta så när som på snöhögar med isolerande grus på, och det var en glädje att vara ute med killarna på kombinerad Pokemon Go-tur och tur till Frognerparken.

Min eftermiddag såg i stort sett ut så här:

Belöning till den som lyckas hitta mina barn. Eller sina egna för den delen…

Tusen miljoner barn i Frognerborgen och ungefär lika många vuxna vid sidan av i den gassande solen.

Jag som aldrig vågar tro på att det är så varmt som termometern säger hade klätt på mig ordentligt. Polotröja, cardigan och tunn dunjacka. Halsduk och handskar såklart. Det gick jag och bar under armen större delen av turen 😆

Kultur mitt i semestern

Efter en del sol och (för somliga) bad var det dags för kulturtimmen. Mammas kompis Birgit målar tavlor och hade vernissage på Skandinaviska kyrkan i Ayia Napa. Hon målar i en i mitt tycke härligt naivistisk stil med klara, enkla färger och ett i mina fullständigt okunniga ögon positivt formspråk. Man blir glad av tavlorna helt enkelt. Eller jag blir det iallafall. 

Motiven är för det mesta härifrån Paralimni; kyrkor, hus, kvarteren dom bor i, hamnar….

Birgit Lindberg framför några av tavlorna som var på utställning.

Tre tavlor fick hon sålt, den första hade gått redan när vi kom ca 10 minuter efter öppning, kul, välförtjänt och GRATTIS!!!