Som vanligt kom familjen ner i helgen. Nu känns det viktigare än någonsin, men jobbigt också. Barnen ska hållas utanför det här så länge saker är osäkra, och det gör att vi inte kan ventilera vår oro så mycket. Vilket är rätt skönt.

Underbart med barn som bråkar med varandra, som vill gå ut till Slottsskogen, som vill fika, prata, spela spel, gosa…får en att tänka på annat, och det är goddamnit välbehövligt. Vardagsliv.

Helt plötsligt märker jag att det gått flera minuter utan att tankarna på döden och osäkerheten kommit, att jag känner mig precis som vanligt! Och att det går så otroligt mycket lättare att slå bort tankarna när det är barn, handla mat, åka hit, åka dit på schemat. Något att fokusera på.

Dom kom tidigt också, för dom var på besök på sina skolor i fredags – den ena på Fjällskolan och den andra på Nordhemsskolan. O var med dom dit, för jag hade ju vanlig arbetsdag.

Otroligt konfliktfyllt inuti; planera för långsiktig framtid och flytt när man inte vet ens vad de närmaste tio dagarna kommer göra för att vända upp och ner på allt.

Fy fan, rent ut sagt.

Jag fick till och med sytt en T-shirt till A, SÅ lugn och balanserad kände jag mig. Som att allt var som vanligt.