H fick hål i öronen som sjuårspresent för det var något han hade önskat sig länge. Nu var det ett tag sen sjuårsdagen var men vi har alla (inklusive han själv) glömt bort det hela tiden. Men så var det dags.

Vi fick ett tips från en kille i en glassbar som såg ut att veta vad han pratade om (han hade massor av piercingar), som verkade rimligt; han förklarade att på en piercingstudio har dom en nål som skär ett rör genom örat till skillnad från frisörer som spränger hål och ”banar väg”. Snittet inuti örat blir renare och läker bättre när det är ett snitt än när det är slamsat, rimligt nog. Dessutom står piercingstudios under all världens hygienlagar och inspektioner, något som inte frisersalonger gör.

Så vi dök in på Tribe piercingstudio på Kungsgatan.

Hannes var nervös som ett litet troll och önskade att dom inte skulle ha tid så han skulle slippa. -”Men vill du inte göra det då?” frågade jag

-”Nä jag vill inte göra det men jag vill ha det gjort!”

Så vi gick in. Där hade dom en kvart över innan dagens första bokning skulle komma, och världens gulligaste personal tog hand om oss. Hannes fick välja mellan två sorters örhängen (han valde dom turkosa) och så kom Jocke och visade oss in i ett rum.

Och den som tänker kyffiga lokaler med unken inredning, gammal öl och vad man nu kan se för sig får tänka om GRANDE. Själva butiken var som vilken smyckesbutik som helst, bara lite annat urval och en annan färgsättning (mer mörklila och svart i inredningen) och rummet där hålen skulle tas var som en mottagning på en helt vanlig vårdcentral fast med lite coolare färger även här. Istället för den ljusblå eller beige plastmattan på golvet på vårdcentralen var det mörklila här, och latexhandskarna var inte vita utan svarta 🙂

Hannes gick upp på britsen, Jocke var en mjukis som småpratade med Hannes om skolan och lite allt möjligt på ett kompis-till-kompis-sätt, inte som en vuxen som talar till ett barn, utan som lite skönt snack bara. Samtidigt som han tvättade och preppade för Nålen.

Så fick vi saltlösning att tvätta med, noggranna tryckta instruktioner på hur vi ska behandla såret, välkommen tillbaka på återbesök om några veckor för att se att det läker som det ska, och så gick vi.

Hannes var rätt spak efteråt, jag tror det vällde över honom att han faktiskt blivit stucken i örat och att han nu hade örhängen. Det gjorde ont förstås, men han ville inte ha något smärtstillande.

På hemvägen gick vi på Myrorna och kollade lite, och där gick humöret i topp igen när han hittade en klänning, en blus, tre par skor och Adam köpte ett spel.

Det var också då som killarna såg den här väskan utanför en affär och utbrast

-”Titta mamma, Harry Potter!!!” och jag höll på att tuppa av av skratt :D:D:D

De resonerade fram och tillbaka men kom fram till att det inte kunde vara Harry Potter, eftersom han inte har någon blixt i pannan. ”Så då måste det vara John Lennon” sa Adam, varpå jag höll på att tuppa av en andra gång – hur fn känner dom till John Lennon??!!

När vi kom upp längs Linnégatan var det häng i FatBoy-kuddar på Tredje Långgatan medan ett band spelade på andra sidan gatan. Livet är rätt najs ändå.