Idag var det dags för MR-scan på Sahlgrenska. Gulliga M följde med, TACK! Även om jag lämnade henne i sticket rätt utanför undersökningen när det spännande började så var det ändå väldigt skönt att ha henne där innan och prata om allt möjligt och hålla tankarna borta från Det Där Jobbiga så länge som möjligt. Och för att inte tala om en lång underbar fika efteråt ❤

Eftersom jag inte fått några resultat (får inte förrän i nästa vecka) så vet jag inget mer än för en vecka sen, och därför fortsätter jag att skjuta undan det (kör vidare på det där med chock Alex, det verkar funka bäst än så länge).

Men jag tänker på att jag är en GLAD skattebetalare, som vad som än händer framöver så ser jag bakåt med glädje på mina år som bidragsgivare till vårt skattesystem. Jag tycker vi är fantastiskt lyckligt lottade som har det system vi har, där man betalar några hundra kronor för allsköns behandling (vilket påminner mig om att jag nog smet från notan idag, avskyr när man ska betala i efterhand när man bara vill därifrån, det är som gjort för att glömma). Jag klarar inte av att tänka tanken att vara i min situation just nu och DESSUTOM ovanpå all oro behöva tänka på att man kanske måste sälja sitt hus för att kunna betala sin behandling och ha all den ekonomiska pressen förutom det andra.

Och just jag har väl ändå fått rätt bra utdelning på min skatteinvestering – eller dålig på min hälsoinvestering om man så vill…. Brutna ben i halva kroppen, hjärnhinneinflammation med flera veckor på infektionsklinik, blodsjukdom med en halv miljon i medicin, epilepsi med en massa undersökningar, behandlingar och mediciner, och så nu det här.

Nä fy tusan vilket i grunden fantastiskt system vi har, även om det har sina fel och brister det också. Men just jag tycker att jag har cashat färdigt på systemet nu och vill helst bara vara bidragsgivare framöver, kan vi enas om det?