Dagens ungdom

Visst är det förtvivlat med dagens ungdom? Det har det väl alltid varit, men nu är det väl värre än någonsin (vilket det också alltid är), du vet, med sociala media och sånt där? Facebook, Instagram, WhatsApp, YouTube och gud vet allt vad det heter?

Och det enda de gör där är att skriva konstiga förkortningar, lägga ut pinsamma bilder på varandra och mobbas!

Eller?

A är elva år. I hans klass använder dom WhatsApp, där dom har en grupp för hela klassen. Eller ja, dom har flera grupper och jag fattar nog inte riktigt skillnaden på grupperna men alla som vill vara med får det (om dom går i klassen). Det är många bilder på gulliga katter i olika sammanhang och andra (i mitt tycke) poänglösa posts, men emellanåt händer det något annat.

Som häromdagen, när en person, L, i klassen la ut i gruppen att hen inte mådde bra, inte tyckte sig vara värd något och funderade på om det var värt att fortsätta leva. Den efterföljande kommentarstråden var full av positiva kommentarer, och inte av typen ”å äsch nej du är finast vännen” och annat småytligt, utan värmande på riktigt. Som att dom tyckte L var en klok och bra människa, en vän att lita på och alla möjliga på riktigt fina kommentarer om hur dom värdesatte sin klasskamrat. Inte en enda tog ”chansen” att racka ner på en som mår dåligt eller göra putslustiga kommentarer på temat, utan alla var inne och kommenterade och gjorde sitt bästa för att rycka upp L.

Några uttryckte en självinsikt som överraskade mig när dom sa att dom själva inte hade så lätt att läsa av känslor så det var lite krångligt och att dom var glada över att L hade sagt till nu för då kunde dom ju försöka hjälpa till.

L återkom längre ner i tråden och tackade för stödet och sa att det är jobbigt och inte alltid så logiskt när man har återkommande depressioner.

Några saker slår mig:

  1. För att den här personen ens ska våga uttrycka sin deppighet inför (nästan) hela klassen måste det finnas en väldigt tolerant miljö, annars hade L aldrig gjort det
  2. Ingen gjorde narr av L, alla tog det på allvar, ett allvar som jag inte riktigt sett hos våra elvaåringar än så länge
  3. Det här är sociala medier när dom är som bäst; någon slänger ut ett rop på hjälp och tjugo livbojar och händer sträcks ut inom loppet av några timmar

Det finns verkligen hopp!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.