Det är märkliga tider. Från att ena dagen ha jobb och inkomst i något som verkade vara ohotat av det mesta (utveckla programvara till elbilar) så var maken uppsagd. Konsult, så det är klart att det är dom som ryker först.

Men det betyder att han är uppsagd och utan kontrakt efter april, och på 50% fram till dess. Det var väl inte helt oväntat – när företag började få coronapanik kändes det som att det bara var en tidsfråga, så vi hade redan gjort matematiken och visste att vi skulle klara oss.

Jag har varit permitterad förut och vet att det inte är roligt. 2008 när allt kraschade den gången jobbade jag på IndustriPlan i Asker och fick gå utan lön. Det var ett undantag till den vanliga arbetstryggheten som mindre företag fick göra för att reducera utgifterna i en period. Jag minns inte hur länge det var, men det var tufft för ekonomin, det minns jag.

Och nu är det dags igen, men ekonomin är bättre nu än den var då, så vi klarar oss ett tag. När bankerna kommer med amorteringsfrihet i april, maj och juni ser det ljusare ut (hoppas amorteringsfriheten varar längre), och eftersom O är anställd i vårt aktiebolag så permitterar vi honom pga att han blivit av med jobbet som följd av corona och staten stöttar upp.

Det är konstiga tider, men på nåt sätt verkar det som att det kommer bli ungefär som vanligt ett tag, förutom att han inte har något jobb att gå till. Men det kommer väl det med.