Jag märker hur jag gradvis försvinner som människa, det är snart inget kvar av mig. Jo rent fysiskt är det det; ganska precis lika mycket som vanligt, men det där som är inuti – psyket, själen, jaget eller vad tutan det kan vara, det känns som att det håller på och ruttnar bort. Mitt vanligtvis lite bitska och alerta jag är förbytt mot en håglös typ som inge vill någonting – vare sig det gäller att göra något eller som har en åsikt. Och jag brukar vanligen ha en åsikt.

Förut ville jag skriva böcker. Nu har jag ingen aning om hur jag tänkte; jag har inga historier kvar inuti mig. Jag hade energi, nu vill jag ingenting. Jag känner mig som om jag vore hundra år, rädd för allt. Alla mina nära-döden-upplevelser har hunnit ifatt mig i och med bröstcancern, och jag var liksom lite på väg upp efter den när corona kom. Jag hade börjat klara av att ha ont i huvudet utan att tro att det var en hjärntumör, jag kunde tänka att faktiskt inte ALLA som haft bröstcancer får återfall (kanske speciellt inte de som tagit bort bröstet…), och så kom corona och tryckte in mig i mitt hörn igen och jag blev rädd.

Alldeles för många människor som rör sig ute för min smak, vågar inte gå till affären, räknar dagarna sen vi var i Frölunda (inkubationstiden är 2 veckor, räkna, räkna), står utanför affären och kollar in för att se om det ser ut som att det är mycket folk där inne, och är det det går jag inte in.

Orolig för O som blivit av med sitt uppdrag pga corona. Även om vi kommer klara oss bra så länge banken fortsätter ha amorteringsfritt så är det ett orosmoment. Jag vet att det egentligen är väldigt bra att han är ledig om dagarna, för han fixar och rustar upp vår lagård som verkligen behöver lite TLC innan den faller ihop, men ändå.

Man ska ju helst inte vara utan jobb när man är i den fasen i livet där vi är…

Och när rädslan är där finns det inte plats för mig, verkar det som.

Allt inuti mig tynar bort och jag är bara en robot som jobbar om dagarna och inte vill något i övrigt. Känns väldigt väldigt konstigt. Och nu när jag sitter och skriver så här, så är det som att en liten liten låga flämtar till inuti mig ändå. Det finns något litet kvar där inne, en liten bit av mitt gamla jag som jag saknar så väldigt och som faktiskt glimtar fram lite. Frågan är bara hur jag ska få det att flämta lite mer och kanske flamma upp lite igen…