Idag firar jag 8 veckor med hemmakontor!! Konfetti till alla!!
Eller kanske inte bara tjoho nä. För hur mycket jag än älskar att ha hemmakontor så börjar vissa tecken att visa sig som tyder på att det kanske inte är jättebra under så här lång tid.
Men jag lär mig mycket. Till exempel att det finns en anledning till att det är speciella kontorsstolar på ett kontor (och inte köksstolar) och att dom där stolarna gör underverk för ryggmuskler och ryggslut. Jag lär mig också hur tråkigt det är att laga mat varje dag (det visste jag redan men det blir så mycket tydligare nu) och jag inser att vi nog går ut och äter lite då och då för att lätta på det där tråkiga.
Fast inte nu då förstås, nu är det närmaste vi kommit ”att gå på restaurang” att hämta pizza på (den överfulla) pizzerian nere i Åsa… Känns inte bra att gå in där, kan inte förstå folk som står där inne och hänger och väntar på sina pizzor. Jag står utanför och kikar in tills jag ser att det står en trave där som ser ut som vår, då kastar jag mig in, betalar och rusar ut. Ser förmodligen lite stressad ut, men det bjuder jag på – jag ÄR ju stressad.
Jag tror också att man är lite smådeprimerad hela tiden; stressen över att råka få viruset, stressen över att mannen inte har något jobb, deppig över att man inte får träffa sina nära och kära – webfika och dito AW i all ära, men att träffas och kramas…
8 veckor and counting. Just nu är det påbjudet med hemmaarbete till 16 augusti, så mer konfetti lär det bli.
24 timmar 
Skriver under på allt. Drygt 8 veckor. Klättrar på väggarna. Saknar kontoret, kollegorna, kantinan. Saknar ännu mer att kunna röra mig fritt utan att hela tiden tänka på vad som är säkrast ur smittosynpunkt (gå ensam i skogen är väldigt säkert med tanke på smitta, kanske inte sä säkert med tanke på överfall) och resa. Vi har viss möjlighet att jobba på kontoret om det inte blir mer än några få som dessutom inte åker kollektivt. Väntar spänt på Ernas besked om in- och utrikes resor på fredag.
Kämpa på!
Ja man saknar de där träffarna i kafferummet, småpratet i gångarna, det sociala med sina kollegor. Och visst blir man paranoid av att röra sig ute…gå till affären halv tio på kvällen för att då är det kanske ingen annan där – inte smitta andra, inte smitta sig själv, handla allt på nätet men våndas för när man måste gå till utlämningsstället för där är det mycket folk osv osv….
Det blir skönt när det här är över.
I höst någon gång… Härda ut!!
Precis!
Har haft två bra helger med sällskap så då har jag lyckats glömma lite vad det är för tid vi lever i, sen kommer måndagen med den overkliga verkligheten och slår en i ansiktet som en sur gammal disktrasa. Försöker vara snäll mot mig själv och inte förvänta mig stordåd på jobbet eller hemma (hmmm, stor skillnad på det), men får då dåligt samvete för att jag är lat. Tillbaka till plikterna…