Sommaren bjöd på en del läsning. Det är ju ofta en ambition under semestern, men en som sällan blir förverkligad, men DEN HÄR GÅNGEN…och så blev det faktiskt.
I en bokbyteshylla i mitt favoritvänthus på min ö i slutet av juni lämnade jag in en bok och tog två. Den ena var den här:
Ja jag vet. GW.
Men jag har aldrig läst något av honom, och som stora delar av svenska folket tycker jag att han är rätt skön när han sitter där och pöser ut i någon fåtölj i TV och sågar folk vid fotknölarna på sitt torra, pustande vis.
Så värt ett försök.
Det är en tegelsten av det tjockare formatet, men det är ju bra för en krimroman tänker jag – då hinner det bli en bra historia med lite intressanta karaktärer.
Och det VAR en bra historia; en författare och journalist som bor tillfälligt i ett lånat studentrum ramlar(?) ut genom fönstret och slår ihjäl sig.
Fullt av inkompetenta poliser som är kul att läsa om på det där höhöhö-viset (hoppas det inte är så där på riktigt), män i hemliga positioner som har egna mörka hemligheter, en historia som nystas upp och börjar bli riktigt intrikat och full av frågetecken som man undrar hur GW ska klara ut.
Och så visar det sig en sådär knappa sex hundra sidor senare att det här är GWs version av Palmemordet.
Alltså vilket antiklimax.
Palmemordet.
I GWs värld gick det till genom en ”fixare” vid en hemlig polis i Stockholm som gick lite utanför ramarna bara för att han fick en ingivelse (och lite hjälp), reste ut ur landet dagen efter och nu lever lycklig i alla sina dar.
Det kan säkert vara sant, jag har ingen aning, men… det var inte det jag ville ha av en bra sommarhistoria.
Så vidare till nästa bok!
24 timmar 