Imorgon är det tidig uppstigning och incheckning på Sahlgrenska universitetssjukhuset kl 06:00. Några timmar senare är förhoppningsvis min objudna gäst i mitt bröst ett minne blott – ja hela bröstet är ju faktiskt ett minne blott vid det laget.

Dagen idag spenderades också till största delen innanför sjukhusets väggar. En liten metallbit har placerats i tumören för att markera var den sitter. Inte för att det spelar någon roll eftersom hela bröstet ska bort, men för att dom ska veta vilken del av det som ska skickas till patologen för analys. För det är ju tyvärr inte så att tumören är omgiven av pilar och blinkande lampor som pekar precis var den är, utan det är mest köttslamsor, vävnader och fettceller där som på så många andra ställen. Så då måste man markera på något sätt – till exempel med en liten metallbit.

Det är tydligen inte lätt att hitta de lymfkörtlar som också ska tas bort samtidigt; den första som visst cancern (nu sa jag Ordet igen) kommer till tar man bort så den inte har en port ut i kroppen. För att hitta den behöver man injicera radioaktivitet i kroppen så dom kan hitta den med sin geigermätare. Närå, det är nog ingen geigermätare som knattrar när den kommer närmare, men det med radioaktiviteten var sant.

Jag har också fått träffa min kirurg, den trevliga Elisabeth som ska sätta kniven i mig imorgon. En oerhört förtroendeingivande senior kvinna som reflekterade kring mina tankar på att ta bort delar av eller hela bröstet. Hon höll med mig i mina skäl till varför jag vill ta bort hela – helt enkelt för att jag har så små bröst att det blir konstigt att ta bort en del; jag kommer ju knappt att få halva bröstet kvar. Bättre då att ta bort hela och rekonstruera efteråt vid ett senare tillfälle.

Sen fick jag träffa min narkosläkare; ytterligare en förtroendeingivande, senior kvinna. Effektiv, kunde kanske uppfattas som lite kärv av somliga men inte av mig. Hon signalerade tydligt att det här är något hon är van vid att göra och att hon känner sig trygg i det. Träffen med henne var väl över på två minuter 😀

Och så en massa information från sjuksköterskan Alexandra.

Jag är rätt omtumlad nu. Det händer liksom. Det är på riktigt. Imorgon ska jag opereras, gå i narkos för första gången sen jag var liten, vakna upp en kroppsdel fattigare….Det är så många tankar i huvudet fast ändå helt tomt.

Men jag är också omtumlad av andra orsaker, rörd faktiskt. Alla snälla människor som skickat meddelanden idag med positiva tillrop, läkare med betryggande ord, vänner med kramar på distans, alla fina människor som kommer ihåg mig idag och väljer att lägga en minut eller fler av sin dag på att faktiskt skicka en hälsning.

Det betyder något ska ni veta, det är inte tomma handlingar för mig. Ni är viktiga. Tack. ❤