En pyjamas

Fina tyger i den där sopsäcken som jag fick av F. Vissa var det riktigt mycket av dessutom så det räcker till något för stora barn också.

Som det härliga tyget med ljus-och mörkturkosa vågor på. Perfekt när A’s pyjamas är ca 15 cm för kort i benen och lite väl tight över armarna.

För första gången har jag också tagit hjälp av en syassistent, tillika min mamma – hon som fick mitt syintresse att börja gro när hon satt nätterna igenom i mitt rum på Ormingeringen och sydde. Jag älskade att somna till symaskinens surrande, eller iallafall är det så jag minns det, och det är väl det minnet som räknas och inte så som det eventuellt egentligen var.

Skönt att se på när andra jobbar 🙂
Syprojekt 297, en pyjamas

Mönstret är Ottobre Creative workshop 301 för tröjan och det vanliga leggingsmönstret för byxorna. Tyget vet jag inte var det kommer ifrån, men fint är det och jag hoppas det håller länge.

Syprojekt nr 297 är färdigt.

En repetitiv historia

Så var det urtonde kvällen som barnen är deppiga över att flytta, gör underförstådda anklagelser mot mig om att det är MITT fel alltihop (”till och med pappa gråter över att vi ska flytta”) och ser på mig med anklagande hundögon samtidigt som de emellanåt kastar sig under täcket och verkar som de börjar gråta.

Ja det var jag som började tänka på att flytta tillbaka till Sverige, men det är inte mitt beslut. Det är VÅRT beslut, tillsammans, jag och O. H frågar varför dom inte fick vara med och bestämma, en rimlig fråga med ett jobbigt svar; För att ni är barn och ser det så kortsiktigt, vi är vuxna och ser att det här är det bästa för vår familj i det långa loppet. Ingen stående ovation på det svaret, det kan jag lova.

Och det är så J*VLA jobbigt att stå där ensam i skottelden så många gånger. Jag förstår att dom är upprivna över att flytta, jag förstår att dom har svårt att se att Göteborg har något att erbjuda, jag förstår att det är tufft att lämna sina kompisar.

Men det kommer nya kompisar plus att dom gamla är kvar, Göteborg är precis som Oslo en fin och bra stad där mängder av barn har vuxit upp och trivts väldigt bra, och det kommer totalt sett att bli bättre för att vår familj kommer att må bättre i Göteborg. Dom också, i och med att vi föräldrar kommer må bättre.

Och jag känner att jag inte orkar stå där fler gånger och ta all bitterhet, upprepning av frågor som vi redan diskuterat flera flera gånger andra kvällar som den här, bara för att jag är vuxen gör inte det mig osårbar. Jag gråter också, men bara för att jag gör mina barn illa, och jag skäms över att jag är en sån egoist som låter min egen vilja gå ut över dom på det här viset, men vi är två vuxna som är överens om det här.

Jag vet att det kommer fler gånger och jag vet att dom kommer fortsätta låta allt gå ut över mig och jag vet också att det är min uppgift att ta emot det med tålamod. Men det är jobbigt – det är ju inte så att jag inte haft en del egna bekymmer att hantera de senaste månaderna och fortfarande har plus att jag numera har ett operationsärr som känns rätt ordentligt emellanåt (svullet i vänstra armhålan så ett tryck ligger på hela hela tiden och gör ont).

Men det kan jag inte lägga över på dom, så det är bara att fortsätta ta emot. Blir en fin höst det här.