Ett klassiskt barnkalas

Det var kalas idag. Visserligen ett halvår efter att barnet i fråga hade fyllt år, men ändå. Dom som var där trodde att han fyllde nu, och det är väl det som räknas – dom hade presenter och var finklädda (enhörningstema såklart). Vi vuxna skulle kanske ha dragit igång ”Ja må han leva”, men det känns lite knäppt när födelsedagen var i september.

Och säg den förälder som tycker att det är kul med barnkalas…Jag har då aldrig träffat någon. Det är bara ett långt lidande fullt av oro för att något ska gå galet – att födelsedagsbarnet har för höga förväntningar och tycker att allt blir fel, att gästerna tycker att det är tråkigt, att någon börjar gråta för dom har en dålig dag, att dom tycker maten är äcklig…det finns TUSEN anledningar till att inte ha barnkalas, och bara en att ha den – att barnet ifråga inte ger sig (därav halvårsförseningen)

Som den perfekta förälder jag givetvis är har jag jobbat hårt på att försöka få nioåringen att se realistiskt på dagen, och det gick nog ganska bra. Det är som vanligt han och tjejerna som är aktuella på kalaset (det är alltid ”vi bjuder alla tjejer i klassen och Hannes” och så har det jämt varit), men den här gången var dom bara fem. Födelsedagsbarnets önskan. Fint att dom redan inser att dom små festerna är dom bästa.

Och för att fira våra stolta svenska traditioner har vi bundit kransar med ängsblommor (som vi givetvis plockat själva först, slowmotionfilmen med skrattande barn över en äng rullar NU), hissat flaggan, sett lite Emil-filmer, ätit köttbullar (hemlagade av ekologiskt, närodlat kött förstås från en gård mitt här i Linnéstan, wouldn’t have no less) och sen spelar barnen ett trevligt kortspel med lagom mycket konkurrens och glada pärlande skratt. Hembakade kanelbullar till efterrätt, jajemen.

Typ.

Fast när dagens barn får bestämma blir det lite annorlunda. Spaghetti carbonara kan vi börja med, där jag inte har en aning om varifrån varken grädden, bacon’en, äggen eller osten kom ifrån. Hemköp.

Detta följt av cupcakes-pyntning. Dvs gott kladd på muffins som jag och Hannes bakade igår kväll (hembakat, yes!!). Jag har gjort röd, blå och lila frosting, vi har köpt olika strösseltyper och lite pyntgelé och minismarties att dekorera med. Och jag tänker att det är väl jättekul, här får dom ut sin pysslighet, sitta och fundera på vad man vill ha på för att det ska bli fint och gott, pynta, fixa lite.

Facit: Tre av fem barn tror att spritsen med frosting i är tänkt att det ska vara allt på en muffin typ och vräker på ett tjockt lager av den ena färgen, för att sen ta hälften av strösslet och sen toppa med ett fett lager frosting till och lite godis på toppen. Hur dom ska kunna äta det här ägnar dom inte en tanke åt. Ett av barnen frågar om hon får blanda frostingen som läckt ut med lite saft och suga i sig det med sitt sugrör (=nej), och börjar istället att hugga in på sin muffin. Och märker rätt snart 1) att den är väldigt svår att äta (får en sked), och 2) att det är rätt äckligt med 5 cm frosting, godis och strössel på en gång.

Runda nr 2 med muffins, uppmuntrande kommentarer från mamman (=jag) om att man kanske inte behöver ha allt på varje muffin möts med förståelse (!) och hyfsat efterföljande faktiskt. Kul har dom iallafall.

Sen till den nya trenden, och håll i er nu: Käpphästar. Japp, jag skojar inte, rätt in i 1930-talet bara, smack! För trenden bland nioåringarna i Göteborg just nu är att ha en käpphäst. Eller nio, som K har (Hannes har bara en men han uttrycker ingen uppenbar avund, det är väl rätt jobbigt att rykta och ta hand om alla nio kan jag tro). Det är så pass poppis att den stora lekparken här nära oss hade käpphästridbana uppställd dagen till ära. Eller det kanske var för att det är Göteborg Horse Show också, inte vet jag.

Pinkie Pie har en nära-döden-upplevelse

Ja och sen den trevliga klassiska barnaktiviteten som avslutar varje lyckat barnkalas, där man har ett gulligt djur som man slår i stycken med hjälp av något hårt.

Alla barnen får stå på kö och slå i tur och ordning (ordning i ledet, nåde den som tränger sig) . Egentligen ska man ha bindel för ögonen så själva slakten inte går så fort, men det har dom inte riktigt tid och ro med – det är ju en häst som ska slås ihjäl ju!

Sen när alla fått slå några gånger på det stackars djuret, som i det här fallet var en My Little Pony-kändis, Pinkie Pie, så går det tillslut sönder, och till folkets jubel faller godis ut. I det här fallet godispåsar för att minska slagsmålspotentialen, och för att slippa plocka godis ur golvspringorna i allt för lång tid efteråt.

När godiset fallit ur är Pinkie Pie glömd sedan länge, och kvar hänger ett stackars huvud som vajar sorgligt. Och alla tycker det var ett bra kalas. Kanske inte så många hembundna kransar och Emil-filmer, men istället italiensk Carbonara, amerikanska cupcakes och mexikansk piñata i form av en rosa häst.

Och om barnen tycker det är bra tycker väl föräldern det också och andas lättat ut för att alla överlevde den här gången också. Ja förutom Pinkie Pie då.

Rest in peace, Pinkie Pie

En reaktion till “Ett klassiskt barnkalas

  1. Kul med käpphästarna! Min brorsdotter leker med min gamla och i julas gjorde vi en ny tillsammans med hjälp av pappa/farfar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.