Cypern 2020, dag 1

Så var jag äntligen här igen, på Den Fantastiska Ön. Man ska ju inte ta ut sig fullständigt redan första dagen på semestern, så dagen spenderades i närområdet. Inte så många överraskningar här numera, jag har väl sett de flesta platser här nere i öns sydöstra hörn tror jag, men det är fint att besöka kända platser igen.

Tex skulptur-och kaktusparken i Ayia Napa där det kommit massor av nya konstverk sedan jag var här senast för två år sen. Metallskulpturer till exempel, riktigt snygga dessutom.

Spana in spindeln i sitt nät…rätt biffig och glänser gyllene. Mässing gissar jag.

Annars är det mest stenskulpturer, hundratals vågar jag påstå, och det blir fler och fler varje år. Vissa stora och intressanta, andra mest lite konstiga och känns som en bra deal för en konstnär som fått mycket pengar (?) för att göra en gigantisk näsa och mun. Men så har jag heller aldrig utgett mig för att vara någon konstkännare – och det lär väl aldrig hända heller.

Jättefina blommor i metall, som vajar i vinden. Ayia Napas hotellcirkus i bakgrunden.

Soft sportlovsstart

Efter några timmar till i bil på söndagen kom vi upp till den utkylda stugan vid 16-tiden. Tre timmar senare var det +29 grader inomhus och jag öppnade fönstret i vårt sovrum för att stå ut över huvud taget. Det var efter att vi bastat i den vedeldade bastun men strax före vi åt en god middag (spagge och fuskfärssås, lätt och snabbt, helt perfekt), tack vare fantastiska elelement och en tillika fantastisk öppen spis.

Och idag var det alltså Första Dagen På Sportlovet. Stora krav – vad SKA man ta sig till av vinteraktiviteter nu när det är MÄNGDER av snö överallt och PERFEKTA förhållanden, för SOM vi har längtat.

Eller nåt.

Jag är generellt rätt dålig på att uppfylla den där typen av krav på hur det kan bli så PERFEKT, så det blev lite som det blev. En perfekt start på sportlovet mao.

En lugn förmiddag med lite korsord (enda gången jag köper Allers är när jag ska på semester som det här så jag har korsord att grunna på), kaffe, snö utanför fönstret och allmänt chill.

De övriga i familjen hastade iväg till backen i Hemavan som öppnade kl 10.

Själv satt jag lugnt och så såg på kaoset som bredde ut sig, det potentiella grälet som hängde i luften (och som alltid hänger i luften när fler än en person ska iväg på något som kräver lite action från de inblandade)  och sjönk djupare ner i soffan tills dom åkt hemifrån.

Dagen spenderades överlag i lugn, tills jag och G (svärmor) efter lunch någon gång tänkte att vi skulle gå ut på en liten promenad.

”Våra” stugor här i Hemavan; boningshuset till vänster och bastun till höger.

Tajmingen på dagen var perfekt; det var efter att förmiddagens snöfall hade lagt sig, solen kikade nääästan fram, och det var i stort sett vindstilla innan det kom lite blåst senare. Vi gick inte jättelångt, dryga 3 km totalt, men en helt ok ansträngning när man tänker på dagens allmänt softa anslag och mängden nysnö.

Vedbastu på kvällen, god mat (gädda från den lokala sjön, mandelpotatis från svärföräldrarnas odling och svamp från svärmors turer) och gott vin, prat mellan stora och små, och nu – rätt i bingen.

En riktigt skön dag. Väntar lite mer hysteri imorgon…

På väg mot Hemavan

Så hände det plötsligt. Jag började tycka det var lite jobbigt med barnens ”Varför är du aldrig med och åker skidor mamma?”, samtidigt som sportlovet närmade sig. Sportlovet, som brukar vara min lilla retreat i vardagen eftersom de andra tre åker till Hemavan för att åka skidor och jag är kvar hemma och jobbar och softar alldeles ensam (jag tycker så himla mycket om att vara ensam).

Men den här gången hörde jag mig själv säga att jag skulle med till Hemavan. Trodde inte mina öron (och inte min mun heller) men insåg att det ju faktiskt kunde vara lite najs med snö ändå under en begränsad tid, plus att jag väl inte varit här sedan 2003-2004 någon gång. Barnen jublade och maken såg ut som att han vunnit på lotto (dvs han trodde det inte heller), och nu är vi alltså på väg.

Hundratrettio mil från start till slut, via svågern och svägerskan i Örnsköldsvik. Det kanske inte ser så mycket ut med dryga 15 timmar, men man ska komma ihåg att vi reser med elbil, så lägg på en två timmar för lite laddstopp här och där. Lika bra att övernatta i Ö-vik då och få något trevligt ut av bilresan också.

Så ca 12 timmars bilresa idag, barmark hela vägen, inte en snöflinga förrän vi började närma oss Ö-vik. Underbart. Jag är alltid skiträdd när jag ska köra i vinterväglag, så barmark är min grej. Så många anledningar till att det är bra att jag bor i Göteborg.

Two happy campers

Imorgon sista rycket, bara några timmar till i bil (på snöväglag, mind you). Möter svärmor i Storuman och sen kör vi upp i två bilar till Hemavan, där 1,5 m snö och en utkyld stuga väntar.

Juldagen, i stillhet

Det blev avgivet ett löfte igår om att vi inte skulle någonstans idag. Sagt och gjort, det blev en dag vid poolen för somliga. Själv hade jag inte alls lust att ligga där i mulet väder ca 21 grader varmt när jag med dom temperaturerna definitivt ändå inte skulle badat.

Alla tänker inte så, men dom flesta. Vilket fick till följd att mina barn fick hela poolen för sig själva på eftermiddagen. Alla andra hade väl vett nog att hålla sig ur vattnet.

Själv satt jag och läste en bok.

Och här någonstans vill jag gärna att det skulle varit så att jag i timmar satt nedsjunken i en sk ”god bok”, utan att bry mig om världen runtomkring mig, sådär lite svensson-kulturell. Bara plöjer igenom den där jättebra boken och verkligen får LUGNET i kroppen.

Men icke. Jag läste en mening, tittade upp på killarna (som inte brydde sig ett dugg om mig), läste om meningen, kom lite till, började tänka på något annat medan jag läste vilket fick till följd att jag måste läsa om stycket jag just läst.

Inser att jag nog inte riktigt förstod det som stod där, så jag måste läsa om igen. Varpå jag givetvis tittar upp igen för att se vad killarna håller på med (och som fortfarande inte bryr sig om vad jag gör…).

Så tio sidor senare har jag kommit en bit men vet egentligen fortfarande inte så mycket om vad som står i boken. Men det ger sig väl.

Mot värmen

Two happy campers

Så var man på väg till värmen med tre godingar, och ytterligare fyra som väntar på en när man kommer ner.

En vecka på Teneriffa, med en väderprognos som utlovar ett smärre mirakel (20-25 grader, sol och vindstilla typ hela tiden) som iallafall jag verkligen längtar efter.

Allt fixat och klaffat i förväg, min kära far med hustru har köpt biljetter och bestämt allt, och min käre make hade bokat en hyrbil så vi inte skulle vara helt låsta när All Inclusive-paniken blir alltför påträngande.

Fast det var lite svårt att hitta den där hyrbilen; Sixt hade varit förutseende och skickat ett SMS när vi landade med instruktioner till var vi skulle hitta dom på utsidan av flygplatsen, så det var lugnt. Vi gick till Apollo-representanten och sa att vi skulle ha egen bil och att vi inte skulle åka med bussen som det egentligen var menat (helt ok tyckte hon och önskade oss en trevlig semester), och så började vi gå.

Vacker inflygning i klart väder med utsikt över Teide.

Det är ingen stor flygplats den här på södra sidan av ön, så vi gav oss ut med våra väskor som ett litet torn på en vagn som A manövrerade med all skicklighet man kan förvänta sig av en tolvåring. Området utanför är inte heller jättestort, men vi fick inte riktigt instruktionerna i meddelandet att stämma med verkligheten där på flygplatsen, trots att vi gick runt en bra stund och försökte olika angreppsvinklar.

Jävla dåliga instruktioner. Tur att det fanns en Google Maps-länk i SMS’et då. Klicka på den, kartan öppnar sig – men det är en KASS karta och dom har lagt in FEL länk – den pekar ju på flygplatsen på Lanzarote, och där är inte vi iallafall. Tillbaka till meddelandet. Ett av barnen noterar att det faktiskt står i meddelandet att bilen är bokad på just Lanzarote, vilket torde betyda att länken är korrekt ändå.

Fan.

Vi är på fel ö.

Eller, vi är på rätt ö men bilen är bokad på en annan ö.

Tillbaka in på flygplatsen med våra väskor på vagnen och en tapper tolvåring, och prata med Sixt om vi kan rätta till det här på nåt fiffigt sätt. Jag kastar en blick på Apollo-tjejen som väntar på folk, och hon står kvar. Bra.

Sixt ger oss ett högt pris på en liten bil, O går vidare till en annan biluthyrare (tiden går, vi ser inte Apollo-tjejen och vet inte om bussen har gått), får ett högt pris men en stor bil iallafall. Ska vi ta det? En snabb titt ger att vår buss har gått så, ja vi har inte mycket att välja på.

Den stora bilen är vår, och vi biter ihop, gillar läget och beger oss iväg till hotellet. Allt är frid och fröjd.

Eller hade varit iallafall om det fanns parkering till bilskrället. Men nej. Hotellet har ingen parkering, men portieren sveper med handen över området utanför och säger ”All parking is free”….vilket betyder att all parking är upptagen också. Många varv runt parkeringen senare ger vi upp och betalar dyrt för att få ha den i ett parkeringsgarage. Äktenskapet knakar i fogarna.

Incheckning, middag (utan vin för somliga som måste ut och flytta bil och jaga parkering igen = inte jag), sen ut i mörkret för att hämta bil och förbereda oss på varv efter varv igen tills bensinen tar slut.

Och vi har en sån flax att vi får en glugg precis utanför hotellet! Äktenskapet är räddat.

 

Parents of the year

Idag var det dags för orkesterrep för killarna, precis som alltid på lördag förmiddag 10:30-12:30 på Hvidtfeltdska skolan. Den ligger en bit bort så dom behöver följas dit fortfarande, och eftersom min aktie är lite låg efter 4 resdagar den här veckan var det givet att det var jag som skulle följa dom dit.

Släppte dom i sista korsningen med ett ”Då ses vi 12:30 då!!”, tog mig ner till gymmet (så fick jag det sagt också) och bytte om. Hann precis få på mig det sista och var på väg ut när H ringer. Han storgråter, och jag undrar förstås vad som står på. Tusen tankar genom huvudet – att han har kommit på att han inte vill spela tvärflöjt och vägrar gå på orkestern, att de andra barnen mobbar honom, att dirigenten kastat ut honom…men icke, det var MYCKET värre än så.

Det var visst konsert idag. Avslutning på hela terminen. Så för det första kom dom alldeles för sent för det var repetition innan, och för det andra så hade dom inte svarta kläder och julig dekoration på sig. Katastrof (oklart vilket som var värst; att vi glömt bort det eller att dom hade fel kläder…). O var visst redan vidtalad och stod hemma och rafsade desperat i klädlådorna efter svarta kläder och var på väg till konserten i ilande fart. Jag stod där ombytt och grann och skulle såklart inte hinna till konserten som skulle börja om 3 minuter. Det skulle inte O heller, men han kunde ju få med några minuter av den iallafall.

Så jag gick och gjorde min planerade motion, O tog sig till Hvidtfeldtska så fort han bara kunde och gjorde sitt bästa för att glida in obemärkt och på nåt sätt få kläderna till killarna.

Och så här fint lät det:

Eftersom det var en konsert även idag blev det en tur till affärerna på Avenyn för att kitta lite snygga svarta kläder och lunch på stan för att fira konserten. Köpa sig fri från skuld, jajemen…alla var glada.

Husromantik

Det är väl så att de flesta har en liten husromantiker boende inom sig. En husromantiker som inte alltid är där, men som poppar upp ibland, kanske när det varit extra mycket Ernst på TV. Eller vad vet jag som aldrig ser på TV förresten…

Men jag menar en sån husromantiker som vurmar för det som är lite gammaldags (fast det ska vara nytt, så man inte behöver renovera), lite slitet (fast inte trasigt som måste lagas), ett som ligger långt ute på landet (fast inte helt ödsligt så man får lappsjuka, och det måste vara ganska nära till affär och Systembolag!!) och inte så uppkopplat (fast det måste finnas WiFi).

Gärna i kombination med lite ruggigt väder så man kan kura inomhus (fast inte för ruggigt så man blir blöt när man ska ströva på sin romantiska promenad) och tända en eld som sprakar hemtrevligt i öppna spisen (fast helst utan att man behöver gå ut och hugga ved) och bara ha det sådär….ja…ROMANNNNNTISKT…

Vi råkar faktiskt ha ett hus som är nästan så! Men för att vi inte ska bli alltför romantiska vågar vi inte bo i det permanent. Och inte är det nytt heller, inte på de senaste 300 åren iallafall, men på dom andra punkterna är det ganska mitt i prick. Och nu är vi alltså där och har en PERFEKT (hashtag kanske?) helg. Det är lagom ruggigt ute, regnar lite grann men inte så det stör, brasan sprakar i vedspisen (vi har bommat igen den öppna spisen, så det får duga med vedspis) och O lagar mat på den.

Utan ström. Vi är SÅ Off the Grid. Fast vi har ju WiFi såklart, vågar inte gå helt off.

Med våra egna potatisar som vi odlat själva. Of course.

Fast det är inte hela sanningen.

Faktum är att O åkte ner på förmiddagen medan vi andra var på orkester och började värma upp huset så det skulle vara över 10 grader plus när vi kom ner, annars hade det kanske inte varit riktigt SÅ mysigt. Och uppe i killarnas rum var täcken och sånt lite småfuktigt tydligen, får se vad vi kan göra åt det i längden, kan inte minnas att det brukar vara ett problem. Och dessutom springer O ut med ojämna mellanrum och hämtar mer ved eller söndersågade pallar eller vad det nu är vi eldar för tillfället. Och så åt vi halvfabrikat vegobiffar till våra egenodlade potatisar, för vi är så FETT trötta på att laga mat….

Och efter maten är man så trött efter veckan att var och en sätter sig och ser på sin film/TV-serie på Netflix/HBO/YouTube eller vad det nu är. Och alla är lyckliga efter en grymt skön kväll.

 

Barnkalas. Please shoot me.

Jag har två barn. Det ena är fullständigt omedvetet om sin omvärld, har inte haft födelsedagskalas på säkert 3 år, och begreppet ”apperarance” är totalt okänt för honom. Men jag har ett till. Ett som måste ha kalas (för det HAR man ju, och då ska jag bjuda alla mina VÄNNER och vi ska ha SÅ kul) och som är oerhört medvetet om appearance och yta. Samtidigt som han är otroligt mjuk och snäll innerst inne, tuff kombo.

Idag hade det barnet kalas. Han fyller år i september men vi vuxna har försökt tiga ihjäl det här kalaset så länge som möjligt tills det inte gick att stå emot längre. Det var Harry Potter-tema, och det är ju himla bra att ha ett tema att bygga upp det runt. Och han har gjort handritade inbjudningar som han delat ut, och tillbringat många timmar med att tänka på vad dom ska göra på kalaset och han har gjort Harry Potter-quiz och verkligen lagt ner sin själ i kalaset.

Och idag var det alltså dags. Min ångestnivå har gradvis trappats upp allteftersom kalaset krupit närmare, för det är verkligen inte kul med barnkalas. Dom grälar, skriker, ska ha fokus på sig själva, ska bara ha och ha (först mat, sen tårta och sen godis) och inte vet dom hur man leker. Jag ska inte påstå att jag visste hur man lekte heller, men jag kan inte minnas att jag hade några barnkalas. Traumatisk barndom mao. Eller kanske inte.

För att göra en lång historia kort: Det blev precis som jag fruktade. Barnen är jättetaggade första 10 minuterna tills alla har kommit, sen blir det ett j*vla skrik om ”Öppna presenterna” ”Vad ska vi göra nu?” ”Får vi godis?” och tusen andra saker. H försöker överrösta dom andra (han tror nämligen att dom kommer lyssna på honom eftersom det är hans kalas), misslyckas och stämmer bara i den kör som redan ylar och det hela urartar med att han säger förolämpningar till sina gäster (!).

Japp, svävande ljus. Det är ju Harry Potter-tema.

Då har det gått 20 minuter. Bara två timmar och fyrtio minuter kvar, det här kommer att gå bra.

Mat. Dom behöver säkert mat. Och eftersom vi tillämpar barnarbete i det här hemmet ska dom göra sina pizzor själva. O har gjort pizzabottnar i vad vi tror är en passande storlek för en tioåring, tillbehören är preppade i lådor och dom ska bara få på den topping dom menar att dom vill ha.

What could possibly go wrong?

Men det går ganska bra faktiskt. Men erfarenheten från förra årets muffinspyntande (vägrar kalla det cupcakes) är färsk i minnet och jag vet att någon eller några kommer att ösa på ett berg av något som dom gillar i tron att det blir jättegott att äta i stort sett bara det med följden att andra inte får något av det tillbehöret och pizzan blir helt oätlig.

Så blev det också, fast inte så illa som jag förväntat. En hade på 90% av all uppskuren ananas på sin pizza, och en massa ost, det var typ det. Och nej hon åt inte upp den; ”Det var inte så gott som jag trodde”. En annan hade typ 3 cm tjockt med ost på, men hon åt faktiskt upp allt och tyckte det var jättegott.

Ny feature: när pizzorna kom ut på bordet åkte mobilerna fram och det hela fotograferades. Dom är 10 år.

Hogwarts-tårta

Efter maten blev humöret hos alla lite bättre, som väntat.

Jag ska inte plåga läsaren med långrandiga redogörelser av kalaset, men i korthet kan man säga att min son inte är den bästa värden än så länge, han behöver träna lite mer på att hålla masken, medla och…ja vara värd.

Vi kommer inte ha något sådant här kalas någonsin mer, det här var det sista. Jag vägrar arrangera tillställningar där folk förolämpar varandra, inte har minsta vilja att komma överens, skriker och gapar, är åpna och inte har nåt j*kla umgängeshyfs! Min son är inget undantag, tvärtom, han visade vägen rätt bra.

Efter quiz’et – som mer eller mindre var ett enda långt gräl mellan quizledaren (H) och de två lagen var det tårta, och mellan tuggorna frågade en av deltagarna ”när får vi godis?”. ”Det blir inget godis” sa jag, bara för att jag ville se reaktionen, och den lät inte vänta på sig. Kan väl sammanfattas som en viss besvikelse.

Men ja det blev godis tillslut och sen var det över, halleluja. Två av deltagarna stannade lite längre, och då blev det en annan ton helt plötsligt. Då pratade dom sansat med varandra, lekte nästan lite grann (nästan) och umgicks! Vilket fick till följd att H var jättenöjd och tyckte det var ett otroligt bra kalas – vilket han inte hade tyckt 20 min tidigare, och han förstod inte alls min glädje över att det hela var slut.

Jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska säga det, men vi får ta diskussionen om ett år när det kommer upp igen.

Hallandsleden i höstsolen

Det är ju vandring i Patagonien på gång. Ja inte nu men om ett antal år, men när det nu blir vill jag vid det laget vara en trygg vandrare som vet vad jag klarar och inte. Just nu vet jag att jag inte klarar så mycket, men det ska det bli ändring på. Mina barn som ju tyvärr inte fick växa upp i Norge (mitt fel, jag vet) är ju inte heller i den fysiska tålighetsform* som dom behöver om det ska vara kul att vandra, så det är inte bara jag som behöver öva.

Och idag var det dags att börja. Vi har gått två korta sträckor av Hallandsleden tidigare, och nu skulle vi gå stumpen mellan dom, en sträcka på 6 km ena hållet och sen tillbaka igen. Perfekt väder, perfekta temperaturer, bra kläder (förutom Adams skor) och iväg med oss!

Efter 3 km (av 12) undslapp sig Hannes stadsungens kommentar nr 1:

-”Varför måste vi gå så långt, det är mycket skönare att ligga på soffan”. Jaha, 9 km kvar, jag tänkte att det här kommer bli en tuff tur. Många pauser med mackor, varm choklad, bullar och vila.

Fikapaus!

OCH VI HITTADE SVAMP!! Jag som inte hittar svamp annat än i disken på Hemköp hittade MÄNGDER med trattkantareller. Ja jag vet att dom finns överallt och man kan plocka hur mycket som helst, men jag har tröttnat på att leta för att jag aldrig hittar och inser att jag inte har svampögon.

Men här stod vi och beundrade några extremt vackra röda flugsvampar som stod så där fotomässigt perfekt ur den knallgröna fluffiga mossan, och DÅ får vi syn på trattisar bredvid. Och bredvid dom, och bredvid dom, precis då där som folk säger att det är när man jagar trattkantareller. Synd att vi inte hade stort mycket att plocka i, men en del blev det iallafall.

Nytt ord: Kamfingersvamp. Och jag hatar kameran på min nya mobil, den är så otroligt mycket sämre än den gamla.

Hade jag varit Donald Trump ute i svampskogen hade jag sagt att det var ”A perfekt mushroom forest” eller vad nu svampskog kan tänkas heta på engelska. Gröna tuvor i barrskog på vilka det stod oätna perfekta (de flesta oätliga men ändå) svampar på, som taget ur en Elsa Beskow-målning.

Ja lite barr också, där vi hittade Kamfingersvampen, enligt Svampguiden en mycket god matsvamp. Vit flugsvamp hittade vi också flera granna exemplar av, den plockade vi inte.

Hemvägen innebar också lite boxletning, ett välkommet avbrott och vila för fötterna för somliga. Inga särskilt minnesvärda installationer tyvärr, men bra med mål att gå mot när man är trött.

Och så mer svampplockning. Gul fingersvamp såg vi också men dom var så förtvivlat små att det inte var någon idé. Jag tycker de andra ska åka tillbaka när jag är i London nästa helg, men det insäljet får vi se hur det går med.

Svampjakt!!! För somliga. Andra är rädda för att det ska vara något äckligt djur (=insekt) när man sticker ner handen. Stadsbarn.
Skattjakt!!

Det var en jättefin tur i skogen, och det där som anades efter 3 km såg vi inte så mycket av sen. Visst var alla trötta och möra när vi kom tillbaka till bilen, men det ser jag mer som ett tecken på att det är helt rätt tänkt att vi behöver öva upp våra vandringsmuskler.

*) En av mina observationer under mina år i Norge var just att alla norrmän verkar ha en naturlig fallenhet för fysisk ansträngning, som tex att vandra och såklart åka längdskidor. Det bara är så att dom har en bättre grundkondition än vad vi har på nåt fantastiskt vis. Om du ställde upp en norrman i dålig fysisk form på startlinjen bredvid en svensk i dålig form och ber dom gå 100 m uppförsbacke så kommer norrmannen vinna alla dagar i veckan, så är det bara. Dom har något som inte vi har som dom får med sig i skolan och som aldrig går ur. Kan ju börja med att det är skidskola på dagis…En av många bra saker med Norge! Om jag är avundsjuk? YOU BET!

En komikers uppväxt, filmpremiär

Adam, färdigborstad och utstyrd i tidsenliga kläder

Förra hösten var Adam med som statist vid inspelningen av En komikers uppväxt. Ikväll var det premiär, och ALLA var där! Eller ja, vi var där iallafall – inte så mycket röda mattan och sånt precis, men kul ändå att sitta i biomörkret och kika efter Adam.

Han spelade in i 3 dagar och var som väntat med några få sekunder. Den längsta sekvensen var en slagsmålsscen från skolgården på Tynneredsskolan, där inspelningarna av skolmiljöerna gjordes.

När jag lämnade Adam där på inspelningen var det som att kastas tillbaka i tiden till mitt eget högstadium i mitten av åttiotalet. Ingenting hade förändrats, helt otroligt. Samma gamla kartor hängde i taket, borden var likadana, skåpen i skåphallen var likadana, det var som om klockan hade stannat. Och det hade den också, visade det sig. Tynneredsskolan är tydligen stängd sedan några år för man vill (?) inte renovera den, så istället är den inspelningsplats för diverse filmer från den tiden, tills den väl ska rivas antar jag.

Men filmen då? Ja hela filmen var en enda lång throwback till högstadietiden…jargongen, kläderna, sminket, väskorna, karaktärerna, maten (fast inte för statisterna, för dom fick tydligen sitta och äta blomkål i skolmatsalsscenerna 😀 ) …så det var väldigt roligt.

I övrigt var det en fruktansvärt sorglig film. Nåt så otroligt. Hade det varit på Netflix hade jag spolat framåt flera gånger för jag tyckte det var så jobbigt.

Mobbing av huvudpersonens egentliga bästis men som han låtsas inte bry sig om för att dom tuffa killarna ska acceptera honom. Vi har väl alla varit där, att göra fel val och försöka vara med dom tuffa fast vi egentligen inte har där att göra.

Jag fick aldrig vara med dom tuffa och det var väl lika bra det, men det fanns en viss igenkänning i filmen ändå, och det var jobbigt.

Den borde visas i alla högstadieskolor i landet, så kidsen får se hur illa det kan gå och fatta att man inte ska hålla på och stöta ut folk.

Fan jag blir gråtfärdig bara av att skriva det här.

Over and out.