Mer snö!!

snö
Så här luddigt och fint var det när jag klev upp för att ”gå till jobbet” idag

Ja herregud, vem kunde tro det – att vi skulle få ENORMA mängder snö på Västkusten??!! Ja alltså en knapp decimeter eller så, men det är en bra början. Och förmodligen slut också, för på söndag ska det visst vara regn och plusgrader, men man får vara glad så länge det varar. För fint är det, och när temperaturen håller sig på 1-2 minusgrader är det perfekt temperatur också – inga förfrusna tår när man går ut och går till exempel, hurra!!

Han kallar den Blorglob

Det blir ganska bra liv i barnen också, även om dom är så stora. Speciellt H (som vanligt) som bara MÅSTE ut och göra en snögubbe (igen). Och den här gången fanns det ju lite mer material att jobba med än igår, om man säger så.

Var han får inspirationen ifrån är lite oklart, men det som från början var en mer traditionell figur i tre våningar urartade rätt fort. Helt plötsligt var han ute med en matsked och började karva ut ett stort gap ur huvudet, fick lite feeling och sprang in efter vattenfärger och pensel och började omsorgsfullt och mödosamt att pensla dutt för dutt i munnen, ner på bröstet och lite splatter på marken.

Kronan på verket var en liten snögubbe med ögon och allt i munnen på den stora, tandpetare runt hela gapet som sylvassa tänder och…ja, där var skapelsen färdig.

Han var naturligtvis stolt över sin kreation, och insåg att när den står där på baksidan är det inte så många som ser den, så O fick rycka ut med en snöskyffel och flytta ut den på framsidan. Så där står den nu och hälsar glatt (?) på de som går förbi.

Det ska bli spännande att se hur den ser ut när den smälter ihop om några dar…

Så det kom lite mer snö ändå

Vi hade ju vinter redan i november, vilket brukar vara mer än nog för västkusten. Förra året var det ingen vinter alls rent meteorologiskt, dvs under noll grader för en ”varaktigt”, vad nu det innebär i praktiken, och jag har tänkt att det är slut med sånt. Men så helt plötsligt var det sånt där lite vitt flir i luften en dag, och H sprang ut vild av lycka över att det äntligen var snööööö och att han ville göra SNÖGUBBAR!!!, och han lät sig inte nedslås av trista påpekanden som ”ja hoppas bara inte att det börjar blåsa, då kan det ju kanske bli lite snö i springorna på uteplatsen i allafall”

Vargavinter på västkusten
Västkustens minsta snögubbe?

Nejdå, det här är en kille som är full av positivt tänkande, så HÄR skulle det minsann göras snögubbar! På med vinterkläder och ut med sopkvasten. Ja för det var ju så lite snö så att skotta var ju inte att tänka på.

Och det blev faktiskt en snögubbe. Jag satt inne och jobbade (för att man gör sånt när man är vuxen istället för att bygga snögubbar, även om det är trettondagen), men killarna kom in och täljde en morotsnäsa efter ett tag – eftersom snögubben var så liten så det inte fanns några morötter som kunde passa.

Så….ja, det här var vad det blev av snön idag. Snögubben blev så liten så den fick stå på motorhuven för att synas.

Stegutmaning

Dom säger ju att det är så bra att gå ut och gå. Exakt vad det är bra för har jag glömt men det är säkert något viktigt, så då går vi ut och går. Det är antaget en stegutmaning på Garmin att gå 10 000 steg varje dag i 30 dagar. Första dagen var julafton, så det har redan gått en vecka.

Men det tar så lång TID att gå 10 000 steg!! Och när vädret är kasst är det extra utmanande. Tack och lov (?) springer jag redan 3 ggr i veckan, så där får man ihop några tusen steg ändå, men dom andra dagarna? Bara ut och knata.

Att stilla röra sig i hemmet gav knappa tusen steg. Ut och gå mao, ner till Näsbokrok för om man går dit ner får man ”automatiskt” några kilometer i benen pga att det är en bit dit.

Totalt blev det ca 7 km och 9000 steg, dvs ännu en dag har jag klarat 10000-stegskravet, yayyy!

Och det är ju fint när man väl är där nere…

Lapa sol medan den är framme

Det har regnat en del i det senaste, så när temperaturen plötsligt sjunker och himlen blir klarblå så skuttar man av glädje över att kunna gå ut och gå en långpromenad utan regnställ och dunmamelucker (samtidigt). Många tänkte som vi (det var kö för att komma ner med bil och parkera vid naturreservatet!), men det är ett stort område och mycket svängrum.

Hållfastheten på pölarna testades och konstaterades vara för det mesta i gott skick. Det är alltid blåsigt på Näsbokrok (för att det är en ganska flat udde ut mot väldigt öppet hav), men även den här dagen med isande vindar lyckades vi hitta en hörna med lä där varm choklad, kvarvarande lussebullar och några pepparkakor kunde inmundigas.

Knappt 8 km blev det gått, ca 1,5 timme plus fikapaus. Alla glada och nöjda.

Skjutande snögubbe

Det är skjutspel som gäller; tiden för gulliga gubbar som gör lustiga saker i TV-spelen är för länge sedan förbi. Det går inte att stoppa. Ungar har väl i alla tider lekt krig, sättet dom gör det på bara utvecklas genom nya medier. Träbössa till plastpistol till TV-spel.

Och nej jag är inte orolig för att min son kommer utveckla våldstendenser och börja skjuta folk bara för att han spelar såna spel – nä, när jag ser att han väljer sin gubbe (som kan vara hur muskulös eller sexig som helst och ha världens coolaste vapen) och han väljer att vara en liten snögubbe eller ibland en trädgårdstomte, då tänker jag att det finns lite humor hos honom ändå 🙂

Trigger-happy snögubbe

Ingen prestationsångest

I fredags var min sista dag på jobbet för det här året. Jag hade för många semesterdagar att ta ut, så jag passade på att göra en lång ledighet av det. En sanning med modifikation; på grund av rådande situation i ett projekt kommer jag jobba en del den här veckan också, men inga fler tiotimmarsdagar, det har det varit nog av de senaste två månaderna.

Ja, lussebullar utan djur i, smakar precis som dom med djur i

Men det gör att flyttlasset gått ner till Åsa, som är basen den närmaste tiden. Och med ankomsten här får jag som vanligt lite energi till annat som inte prioriterats innan. Så det blev faktiskt bakat! Både lussekatter, pepparkakor och matbröd.

Pepparkakorna kan jag inte ta åt mig äran av, de gjordes av Hannes och hans kompis som var här nere med oss i helgen. Hon hade gjort pepparkakor förut och var van att hjälpa till i köket, det märktes med all önskvärd (och icke önskvärd från somliga) tydlighet, vilket orsakade en del friktion kan man säga utan att avslöja för mycket.

Den här julen har alla möjligheter att bli precis så lugn och stilla som man behöver. Inga resor någonstans because Corona och inga besök på själva julen heller, och för några som brukar tillbringa större delen av sommarsemestern och julledigheten med att fara land och rike runt för att pussla ihop allt, så är det inte så tokigt ändå.

Det är däremot enormt tokigt och fruktansvärt tragiskt och smärtsamt att jag inte träffat min pappa och E på snart ett år (senast var julfirandet på Teneriffa 2019) och min mamma och T sen i mars nere på Cypern där vi var precis när Coronan bröt ut, och mina svärföräldrar har jag inte sett sen sportlovet. Träffa vänner är det sparsmakat med, någon enstaka här och där – mest en som redan haft Corona och kan förväntas vara immun, men i övrigt….

2020 är helt klart ett speciellt år som snart tack och lov går i graven snart, men det har också sina uppsidor som jag tror alla yrkesverksamma ändå sett som positivt – att vi har mer tid. Därmed kan jag helt utan prestationsångest fortsätta min semester med att baka knäck och kola och kanske till och med hinna misslyckas med en omgång eller två utan att det är någon kris. Ups and downs hela tiden.

Andra-adventsfika

Covid bla bla social distancing bla bla inte träffa någon bla bla

Så vi fick ha vårt glöggfika i Slottsskogen, vilket visade sig vara väldigt mysigt faktiskt. Inget vintermys precis eftersom vi lever i en del av landet där det inte finns snö, men ändå.

Skinnfällar på stockarna, alla hade med termosar med egen glögg så vi inte skulle vara nära eller röra vid varandra, samma sak med pepparkakor och lussebullar. Ungarna försvann iväg till Plikta snabbt som ögat, så kunde vi andra fika länge och prata. Sånt man inte slösat med det här året precis.

Lyckan att bo i stan

Bortsett från att den här dagen har varit rätt crappy med tanke på jobb och motivation, så har den ur alla andra aspekter varit underbar. Bästa brittsommarvädret med varm sol och vindstilla gjorde att jag, när nu jobbet inte gick så bra, gick ut och gick en promenad uppe i djurparkerna i Slottsskogen. Tittade på renar, älgar (som definitivt inte tittade tillbaka) gotlandsruss och ungar med föräldrar. Otroligt fridfullt och välgörande

Totalt ignorerad av älgarna.

Efter turen i Slottsskogen vandrade jag hemåt, helt obekymrad över det faktum att jag borde jobba egentligen eftersom jag har så fantastiskt mycket att göra. Men det är inte alltid som det är möjligt att bara jobba på och jobba på, ibland tar det bara stopp och jag klarar inte mer. Så var det idag.

Galette med Chévre och rödbetor på Linnéstugan

Så jag gick inte hem och jobbade vidare utan gick istället och lunchade på vårt fik uppe på Nordenskiöldsgatan, softa Linnéstugan. Där blev det en galette och en kopp kaffe, samt en lång stunds prat om behandlingshem för tonåringar som hamnat snett (där ägaren jobbat men gett upp efter alla nedskärningar och felprioriteringar från ledningen), över till politik, SD och invandringsfrågor tills jag kollade på klockan och insåg att jag hade ett möte om en kvart och rusade hem.

Kanske lika bra det.

Sen kom kaoset med att jag glömt att det var föräldrasamtal på skolan med A (fick lite snabbt boka om två möten jag skulle haft på eftermiddagen) och att det sen var föräldramöte i H’s klass bara en liten stund senare. Middag fick vänta, men det var lyckosamt att det var just idag, eftersom det är A’s matlagningsdag och han skulle göra omelett med skinka (massor av djur i), så jag behövde inte laga middag iallafall.

Man vet att man är svältfödd på sociala kontakter när man blir lycklig av att gå på föräldramöten…

Och det var nog fler än jag som blev glada av att ses igen, för efter mötet gick vi ut några stycken och åt lite middag och drack ett glas vin bara så där. Ännu en anledning att bo i stan – jag bara älskar dom där spontana ”men hörrni ska vi inte gå och ta en bit mat nu när vi ändå är här?”-mötena. Det hade inte hänt om vi bott i Åsa.

Det var födelsedagskalas

Det ena barnet vill verkligen inte ha några kalas alls, medan det andra barnet helst skulle vilja ha hela klassen på ett enhörningsparty fullt av glitter på Laserdome typ.

Kontraster.

Och nu var det det andra barnet som skulle ha kalas, men på grund av stigande ålder (hos honom alltså, inte hos oss andra) var det här med storkalas inte aktuellt. Kanske har han äntligen förstått att det inte är så kul som det verkar i teorin, eller inte, men två kompisar skulle komma över och äta pizza, se på film, äta chips och sova över.

Det är som att orken och kreativiteten kommer fram när kraven försvinner – när det inte är hundra ungar, fiskdamm och lekar som ska arras längre (guuuuuud vad jag genuint och hjärtligt hatar de där lekarna), då får jag lust att fixa helt plötsligt. Någon kaktant blir jag aldrig, men lite kul är det.

Så fram med Enhörningens kokbok, som vi lagat ur förut med mindre lyckat resultat, men nu har vi rätt ingredienser (specialbeställda på Intörnet minsann) hemma så förutsättningarna är på plats. No pressure.

Och med rätt råvaror blev det roligare och enklare, och slutresultatet bättre.

I give you Regnbågsbröd, Rice Krispies-kakor och Cupcakes:

Hashtag PerfectMom, eller hur?

Hur fn gör man egentligen i Corona-tider?

Utsikt i väntan på gäster

Det blev prat om att vi skulle få besök. Inte så långväga, men från stan iallafall, folk vi inte brukar träffa så ofta (vilka brukar man träffa ofta nu för tiden??!!) men gawd så kära vänner. Men så var det ju det här med coronan då.

Vädret skulle vara vackert så vi kunde sitta ute och äta, och planen var att grilla och innan dess vara nere på stranden och bada. Barn i åldern 3-12 år plus badsugna vuxna och 29-gradig värme gör gärna att man måste bada.

Så då kunde det väl inte vara så farligt då? Det skulle gå bra att hålla distansen, även om det är svårt, för det här är människor jag mer än gärna kramar. Men det fick bli en annan gång, nu var det umgänget som var det viktiga.

Och nere vid havet och på bryggorna går det ju rätt bra, plus att det inte var riktigt så många på bryggorna som jag trott. Perfekt. Där hände vi en bra stund och såg på när V 3 år kastade ut hink och spade i vattnet utan en tanke på hur dom skulle komma tillbaka igen, samt hade ett vakande öga på att han inte trillade i vattnet. Och jag inser att det är ljuvligt skönt att den tiden är bakom oss, att våra barn är stora nog för att simma själva utan att vi måste ha koll på dom hela tiden.

Uppe vid huset igen kommer den intressanta matlagningen. Även om vi inte var uppe i ansiktet på varandra så stod vi ju faktiskt i samma kök; jag skar grönsaker och N gjorde hamburgare av köttfärs, O och B stod med varsin öl och alla pratade. Inte riktigt Coronasäkert precis, även om det inte är en särskilt lång stund och även om vi stod vid olika bänkar, men det känns jobbigt ändå.

Så jag och B gick ut och spelade lite istället.

Lite ringrostigt kan man väl säga. Och inga 1,5 m mellan oss heller…Foto: Nicola Maniette

Vi har spelat tillsammans förut, många gånger i flera år som stråktrio tillsammans med A på viola, men det börjar bli några år sedan. Typ 15. Sedan några år tillbaka sjunger vi ihop i Haga Motettkör, men instrumenten har legat undangömda länge. Nostalgin och den underbara känslan det är att spela tillsammans var fantastisk…

De enda noterna vi hade var gamla stråkkvartettnoter från den tid då jag och A hade en stråkkvartett, innan trion med B, så det fick duga. Mendelsohns första stråkkvartett på endast två instrument är numera erövrat. Åhörarna var tårögda naturligtvis, men det är svårt att veta varför…

Middag utomhus förstås (man gör vad man kan) medan regnmolnen som skulle komma mullrade i fjärran utan att våga sig ända bort till vår lilla oas. Coronaångest, jajemen, men guuuuud vilken skön eftermiddag och kväll…

Bordet är 80 cm brett och vi sitter familjevis på var sin sida av bordet. Fan vet om det hjälper, men man måste ju leva också…