Husmartyren

En sockerbagareMan kommer hem efter en heldag med jobb i Halmstad och han påminner om att det ska vara med tårta till skolan imorgon för dom ska ha klassfest efter lunch. Och han har tänkt ut vad det ska vara – en enhörning förstås, no pressure.

Som tur är kommer den grabben med viss flexibilitet, så enhörningen blir snabbt till en nyckelpiga (vi har röd, orange och svart fondant kvar sen halloween, inte riktigt enhörningsfärger), och vi är genast överens om att det är en god idé att köpa färdiga tårtbottnar.

Jag fick feeling och började snickra på en morotskaka att ha med till jobbet till imorgon (var kom den energin ifrån?!) medan H bredde grädde-och syltblandning på bottnarna.

Och så kom ju det roliga till sist – kavla fondant och göra pynt. För det är ju därför man gör tårtor, inte för att äta dom…

Så nu sitter jag trött men ganska nöjd med en morotskaka på svalnande och en tårta med en nyckelpiga på, egenhändigt (nåja, nästan) gjord av nioåringen.

Häpp!

Tårta med nyckelpiga på

Och om någon händelsevis tror att det ena ögat på nyckelpigan är ett litet misstag med kristyren så har ni ack så fel. Den blundar nämligen med ena ögat. Ju.

 

Min dag idag

I morse:

Madam och Cascade möts ute på Orröströmmen med Nämdö i bakgrunden

Total tystnad, lite folkliv vid bryggan eftersom det var några som skulle möta vid båten, annars tyst.

I eftermiddags:

Vegansk bulle och latte med havremjölk på ett fik på Söder i väntan på tåget

Efter en vecka med falukorv, mjölk, kyckling och annat som jag inte ätit på rätt länge satt det fint med en vegansk bulle på Sööööder. (jag var tvungen att åka dit för att mitt tåg inte gick från Centralen pga spårarbeten. Heja Trafikverket som vågar stänga av järnvägen ibland!)

Samtidigt får jag Telegram-meddelanden från familjen som sitter ute på Nämdö utanför bageriet och smaskar på bullar.

Splittrande? Ooooh yes. Då gäller det att tänka efter vad som är viktigt.

Fika

Jag älskar att vara i stan och sitta på det där fiket och få precis det jag vill ha (bullen var som en dröm!), men jag älskar också att vara ute i skärgården och inte ha dom möjligheterna för att det helt enkelt inte finns där ute. Ja förutom numera då när det är en ny driftig ägare av affären som har dragit igång bageriet och har ett fik vissa dagar. Okej, så fika-aspekten går bort, det kan jag göra på båda ställena.

Handla mat

Det är väldigt bekvämt att gå från spårvagnen och slinka in på Hemköp och köpa lite mat. DET är en större aktivitet där ute – ta båten över oavsett väder och så finns det kanske inte allt man vill ha. Icke-animaliska produkter som havre-och sojamjölk till exempel. Och så måste man släpa grejerna upp från sjön till huset, jobbigt, i stan kan man ta hissen.

Men å andra sidan handlar man kanske mer mat som man inte äter upp ifall det är för lätt att få hem den? Långsökt kanske, men min tanke var att man kanske äter lite mindre när man är där ute, och det kan väl aldrig skada. Nä, handla mat är ingen game changer.

Socialt

Ja här är väl den största stötestenen. Det finns inte så många i min ålder som bor på Orrö, och definitivt inga i mina barns ålder. Personligen skulle jag nog klara mig utan i några månader, men det samma kan inte sägas om barnen. Man hinner som vuxen mitt i familjelivet ändå inte träffa kompisar så jätteofta, så det är kanske inte ett jätteproblem. Värre för barnen som sagt.

Aktiviteter

Den här är kanske ännu större. Vad ska man GÖRA där ute hela dagarna? Well, jobba för det första. Man måste ju försörja sig var man än är. Det blir väl inte så mycket körsjungande precis, det finns mig veterligen ingen motettkör på Nämdö. Men jag såg i programmet att kyrkokören hade konsert på Påskafton, och även om den kanske inte är så utmanande för mig så kan man kanske vända på steken och känna att man bidrar lite? Kanske finns det möjligheter att lära några av barnen där att spela fiol? Eller tvärflöjt? Jag är inte jättebra på tvärflöjt, men jag kan nog hålla några sjuåringar aktiverade med det iallafall.

En gång i månaden är det pub i Hembygdsgården, det är kul!

Kort sagt, det blir en annan värld, en annan hastighet på livet, och det kanske inte behöver vara något negativt. Men det behöver inte vara något positivt heller.

Mitt problem är att jag slits så fruktansvärt mellan Göteborg och Orrö. Jag känner mig mer ”i mina rötter” när jag är på Orrö, det är mina domäner, jag vill inte bara vara en gäst här, men mitt hem och mitt liv är i Göteborg.

Skitjobbigt.

Ett klassiskt barnkalas

Det var kalas idag. Visserligen ett halvår efter att barnet i fråga hade fyllt år, men ändå. Dom som var där trodde att han fyllde nu, och det är väl det som räknas – dom hade presenter och var finklädda (enhörningstema såklart). Vi vuxna skulle kanske ha dragit igång ”Ja må han leva”, men det känns lite knäppt när födelsedagen var i september.

Och säg den förälder som tycker att det är kul med barnkalas…Jag har då aldrig träffat någon. Det är bara ett långt lidande fullt av oro för att något ska gå galet – att födelsedagsbarnet har för höga förväntningar och tycker att allt blir fel, att gästerna tycker att det är tråkigt, att någon börjar gråta för dom har en dålig dag, att dom tycker maten är äcklig…det finns TUSEN anledningar till att inte ha barnkalas, och bara en att ha den – att barnet ifråga inte ger sig (därav halvårsförseningen)

Som den perfekta förälder jag givetvis är har jag jobbat hårt på att försöka få nioåringen att se realistiskt på dagen, och det gick nog ganska bra. Det är som vanligt han och tjejerna som är aktuella på kalaset (det är alltid ”vi bjuder alla tjejer i klassen och Hannes” och så har det jämt varit), men den här gången var dom bara fem. Födelsedagsbarnets önskan. Fint att dom redan inser att dom små festerna är dom bästa.

Och för att fira våra stolta svenska traditioner har vi bundit kransar med ängsblommor (som vi givetvis plockat själva först, slowmotionfilmen med skrattande barn över en äng rullar NU), hissat flaggan, sett lite Emil-filmer, ätit köttbullar (hemlagade av ekologiskt, närodlat kött förstås från en gård mitt här i Linnéstan, wouldn’t have no less) och sen spelar barnen ett trevligt kortspel med lagom mycket konkurrens och glada pärlande skratt. Hembakade kanelbullar till efterrätt, jajemen.

Typ.

Fast när dagens barn får bestämma blir det lite annorlunda. Spaghetti carbonara kan vi börja med, där jag inte har en aning om varifrån varken grädden, bacon’en, äggen eller osten kom ifrån. Hemköp.

Detta följt av cupcakes-pyntning. Dvs gott kladd på muffins som jag och Hannes bakade igår kväll (hembakat, yes!!). Jag har gjort röd, blå och lila frosting, vi har köpt olika strösseltyper och lite pyntgelé och minismarties att dekorera med. Och jag tänker att det är väl jättekul, här får dom ut sin pysslighet, sitta och fundera på vad man vill ha på för att det ska bli fint och gott, pynta, fixa lite.

Facit: Tre av fem barn tror att spritsen med frosting i är tänkt att det ska vara allt på en muffin typ och vräker på ett tjockt lager av den ena färgen, för att sen ta hälften av strösslet och sen toppa med ett fett lager frosting till och lite godis på toppen. Hur dom ska kunna äta det här ägnar dom inte en tanke åt. Ett av barnen frågar om hon får blanda frostingen som läckt ut med lite saft och suga i sig det med sitt sugrör (=nej), och börjar istället att hugga in på sin muffin. Och märker rätt snart 1) att den är väldigt svår att äta (får en sked), och 2) att det är rätt äckligt med 5 cm frosting, godis och strössel på en gång.

Runda nr 2 med muffins, uppmuntrande kommentarer från mamman (=jag) om att man kanske inte behöver ha allt på varje muffin möts med förståelse (!) och hyfsat efterföljande faktiskt. Kul har dom iallafall.

Sen till den nya trenden, och håll i er nu: Käpphästar. Japp, jag skojar inte, rätt in i 1930-talet bara, smack! För trenden bland nioåringarna i Göteborg just nu är att ha en käpphäst. Eller nio, som K har (Hannes har bara en men han uttrycker ingen uppenbar avund, det är väl rätt jobbigt att rykta och ta hand om alla nio kan jag tro). Det är så pass poppis att den stora lekparken här nära oss hade käpphästridbana uppställd dagen till ära. Eller det kanske var för att det är Göteborg Horse Show också, inte vet jag.

Pinkie Pie har en nära-döden-upplevelse

Ja och sen den trevliga klassiska barnaktiviteten som avslutar varje lyckat barnkalas, där man har ett gulligt djur som man slår i stycken med hjälp av något hårt.

Alla barnen får stå på kö och slå i tur och ordning (ordning i ledet, nåde den som tränger sig) . Egentligen ska man ha bindel för ögonen så själva slakten inte går så fort, men det har dom inte riktigt tid och ro med – det är ju en häst som ska slås ihjäl ju!

Sen när alla fått slå några gånger på det stackars djuret, som i det här fallet var en My Little Pony-kändis, Pinkie Pie, så går det tillslut sönder, och till folkets jubel faller godis ut. I det här fallet godispåsar för att minska slagsmålspotentialen, och för att slippa plocka godis ur golvspringorna i allt för lång tid efteråt.

När godiset fallit ur är Pinkie Pie glömd sedan länge, och kvar hänger ett stackars huvud som vajar sorgligt. Och alla tycker det var ett bra kalas. Kanske inte så många hembundna kransar och Emil-filmer, men istället italiensk Carbonara, amerikanska cupcakes och mexikansk piñata i form av en rosa häst.

Och om barnen tycker det är bra tycker väl föräldern det också och andas lättat ut för att alla överlevde den här gången också. Ja förutom Pinkie Pie då.

Rest in peace, Pinkie Pie

Inomhuskonst

Alla har väl drömt om att få måla på väggarna inomhus? Ja inte med tråkig målarfärg och samma färg på hela väggen, men måla vad man vill, stort och grällt och hur som helst?

Ibland blir drömmar verklighet. Som tex när vi äntligen börjar göra slag i saken och röjer bort alla möbler framför den väggen vi på lite sikt vill slå ut så vi får ett stort fint kök.

Garderoben och de två hyllorna som stod där förut är nu inknölade i ett annat hörn i huset, och även frysen har fått ett nytt hem.

Och sen är det bara att rota fram alla gamla hobbyfärger (som var helt intorkade visade det sig), ritpennor och framför allt: Tuberna med akrylfärg som inte sett dagens ljus sedan H’s 7-årskalas… Och engagemanget var på hög nivå redan från början.

Om någon undrar varför barnen har mössa och jacka inomhus, så är det vid den här tidpunkten kanske 12 grader varmt inne. Kalla nätter och inte så mycket värme på i kåken, då blir det så.

Två timmar senare hade vi en fullklottrad vägg med både palmer, skattkistor, träd och en kärleksförklaring. Och nej, M står inte för Mamma längre *snyft*

Några timmar senare var vi färdigmålade och lyckliga och kunde betrakta vårt verk.

Driftiga barn

Något jag inte berättat om här är att jag numera är svärmor. Till en nioåring. Jaja barnäktenskap och allt sånt där, men det här var två nioåringar som gifte sig i samförstånd – på skoltid. En av dom var givetvis H, vem annars? Han fixade bröllopslunchen själv (fruktsallad), ordnade med vigselförrättare (en klasskompis klädd i lucialinne), en kör som sjöng temat ur Mendelsohns bröllopsmarsch, lånade kostym av en klasskompis och så vidare och så vidare.

Dom sa ja båda två, pussades, och nu är dom alltså gifta.

Den där driftigheten och ”gjennomføringsevnen” är underbar att se, och idag fick vi prov på den igen.

För några dagar sedan låg det ett brev med tre biljetter och en inbjudan i, på köksbordet:

Notera åldersangivelsen på biljetterna; det är skillnad på entrépris för barn och vuxna serru.

Och idag var det dags. Han (=vi) hade köpt kakor och blandat saft, Juni och Ingrids föräldrar hade fixat mackor och kaffe/te. Det skulle visst varit popcorn där någonstans också men det försvann.

Den syns lite dåligt där bakom, men kiosken är där – en omkullvält utemöbel med en bräda tvärsöver. Kreativt!

Allt det här sålde dom i den lilla kiosken dom hade satt upp före själva konserten. Dom VET att man säljer snacks och dricka före och att det är en viktig del i det att tjäna pengar… Så i praktiken betalade vi alltså för kakor vi redan köpt….jaja.

Ingrids pappa förstörde ändå allt när han köpte rubb och stubb för 200 kr och ställde ut kiosken till alla 😀

Välkomna in i kapitalismen, barn! Eller kanske socialismen – en som hade pengar betalade och delade ut till alla?! Eller bidragssvängen kanske?

Efter en stund var det dags för uppträdandet. Scenen var på en trapp som gick rätt in i en vägg (!) och där dom lagt ut en svart matta som dom hittade i en container på gården (hyresvärden håller tydligen på och renoverar en lägenhet). Stolarna vi satt på (eller skulle suttit på, dom var lite väl unkiga) var också fynd från samma container. Återvinning minsann.

Repertoaren var blandad; Laleh, Markus och Martinus (en svensk som sjunger på norskt nordlandsmål, inte illa!) och ett egenhändigt skrivet stycke av ett av barnen (kan inte skryta med att det var mitt barn tyvärr…).

Som avslutning uppförde dom ett litet teaterstycke också; skräddaren som skulle göra en rock men det bidde bara en tumme. Fast hos den här skräddaren bidde det ingenting. Det är tuffare nu för tiden, helt klart.

Fest efteråt med hämtpizza och läsk efter en väl genomförd föreställning, Bravo till mitt lilla projektledarbarn!

 

 

Blue planet på Scandinavium

Redan i september såg H reklamen på spårvagnen och började pratade om att han ville gå på den här föreställningen. Fantastiska undervattensbilder från BBC och en riktig symfoniorkester som spelar till dessutom, vem kan säga nej till ett barn som vill se det som alternativ till Disney on Ice och annat man inte tycker verkar så bra? Men BBC liksom??!!

Så vi köpte biljetter, och idag var det dags.

Mycket folk på Scandinavium, men goooott om biljetter kvar på läktaren. Tror inte det sålt riktigt så bra som dom tänkt, och jag har mina aningar om vad det kan bero på.

Vi fick det vi kommit för att se; fantastiska naturfilmer på storskärm, livs levande symfoniorkester (från Prag minsann) och så lite lärdomar från en konferencier.

Och ändå var vi inte nöjda – vad är det för FEL på oss? Eller, vad är det för fel på föreställningen? Tja, om vi börjar med ”storbildsskärmen”, så är den inte så stor längre när den ställs in i en lokal som Scandinavium, så det blev inte precis den där mäktiga överväldigande upplevelsen som jag hade trott. Och nej det berodde inte på att vi satt så långt bak; skärmen var alldeles för lite för att göra något vidare intryck där inne.

Vi kan fortsätta med filmerna. Som var heeeelt fantastiska – det har tagit åratal av filmning för att få ihop de där relativt korta sekvenserna vi fick se, unikt och fantastiskt foto och situationer. MEN, dom var otroligt korta, och avbröts hela tiden av den där konferencieren som gick in på scenen efter varje sekvens och berättade något. Han berättade bra, det var roligt och intressant och inte minst relevant, men det förstörde helt själva upplevelsen.

Man hann lagom komma in i filmen för stunden och sugas in i miljöerna (trots den lilla storbildsskärmen) och gripas av äventyret som utspelade sig – så slutade musiken abrupt, nästan som mitt i en fras, ljuset gick på och där var han igen, Mr Konferencier. Otroligt irriterande, istället för att göra det sådär borde dom ha haft hans speakerröst på medan filmerna gick så hade det blivit ett bättre flöde i filmerna och inte så rumphugget hela tiden.

Kvällens mest intressanta person var han som mixade ljuset, för han satt dessutom och läste partitur för musiken för att synka ljuset. Coolt.

Funderar ni på att gå på BBC Blue Planet 2? Gör inte det, sitt hemma i soffan och se naturfilmer istället, mycket mer prisvärt.

 

Snö i Göteborg? Koooonstigt.

Ja så här ser det ut fortfarande. Det här måste ju vara längsta göteborgsvintern i mannaminne (ett mannaminne är ju som bekant 4 år) – vi har haft snö i flera dagar! Men nu kryper temperaturerna upp mot nollan, så det är väl bara en tidsfråga innan vi har vanlig vinter igen.

Och man märker att det finns ett behov av snö och många som minns hur det var när det var snö – för båda barnen hade inställda lektioner i skolan och påbud om att åka pulka istället. Ungefär som när Stenmark åkte slalom och lektionerna var inställda och vi satt i skåphallen i högstadiet allihop och trängdes runt den enda TVn på skolan (som vanligtvis var inlåst i lärarrummet). Fast nu har vi ingen Stenis längre och knappt någon snö, så då får det här duga istället.