Direktrapport från stranden

Barn vill som bekant bada hela tiden – även när det är 8 m/s (14 i byarna, och det här är ju en by så vi säger 14 m/s) och sval vind. För att det ena barnet lärt sig kroppssurfa av sin pappa och nu har lärt ut det till det andra barnet. Jag sitter i gräset gömd bakom nyponsnåren för att få lite lä men fortfarande så jag ser barnen i händelse att de inte skulle synas längre.

En brännmanet som hade lust att bada på samma ställe som kidsen fick upp dom rätt fort, men efter en kort stund i solvärmen och läet är det dags att kroppssurfa igen, brännmaneter eller ej.

En vecka kvar av sommarlovet…

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 2

Dagen började med lite städning i området. Städning i den meningen att vi hade några cacher i närheten som vi inte hittat än och som lyser irriterande gröna på kartan. Men även om man tar lite i närområdet på väg till något annat så betyder inte det att det är brist på upplevelser.

Bland annat gjorde vi nedslag på Variant, ett köpcenter norr om Bergvik som definitivt sett sin storhetstid passera. Från att ha varit ett köpcenter med lite butiker är det nu bara en Konsumbutik och tomma lokaler ungefär, och en auktion varje vecka som väl drar en del folk. Och två cacher då, som väl gör att några fler kör in på parkeringen.

Den ena cachen är rätt trist och den har vi hittat för länge sen, men den andra har varit för blöt eller igenväxt för att ta förut. Den här sommaren är som bekant inget för blött, och eftersom inget ont inte har något gott med sig så fick det vara dags.

Och det är en ganska sorlig miljö. Hela Variant-området känns som något som varit aktivt och fullt av liv men där tiden rusat ifrån dom och allt har förfallit. Så mitt i ingenstans i buskarna ligger en unken gammal damm, och bakom den ett trädäck där cachen är. Lagom creepy och väldigt skönt att vara där i dagsljus. Men fortfarande väldigt deprimerande.

En nästan igenväxt damm som knappt syns, och på andra sidan trädäcket som är som en miniatyrdansbana eller nåt. Det är ett utrymme i mitten av ”dansbanan” där det kanske varit en vacker plantering en gång i tiden. Way, way back.

Efter en sån upplevelse måste man gaska upp sig lite. Till exempel genom att se på en vacker stenbro!

Oerhört vacker stenbro, alldeles stilla med porlande vatten och bräkande får på sluttningen mittemot.

Jag ska inte avslöja något om var den lilla juvelen finns, för det är en glädje när man upptäcker det, och väldigt väldigt kul att ta sig fram till den lilla gömman. Och vackert.

Den lilla hejarklacken stod troget och gav sitt stöd hela tiden 🙂

Vi var också och såg det fina kraftverket vid Höljebro och gick över träbron och såg ut över en för tillfället torrlagd del av Ljusnan. En av alla fina platser som man får se när man har en märklig hobby som får en att åka till platser man inte visste fanns.

Det var en fin dag i skogen, en som slutade med en lång och onödig tur ut i en snårig vildmark bara för att titta på en visserligen väldigt gammal knotig lind med en stamdiameter på säkert två meter. Helt otroligt faktiskt och egentligen väldigt vackert och magnifikt, men det var en eländig väg dit och runtomkring var det fullt av sly så det var svårt att förstå när man egentligen var framme. Rätt meningslöst faktiskt. Men men, det blev vår avslutning på dagen.

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 1

Så är jag äntligen i Hälsingeskogen igen hos mamma och Totis. Med mig har jag det ena barnet, för det andra är i Oslo och mannen jobbar.

Och det lilla GC-teamet är samlat igen 🙂 ❤

Självklart ligger vi inte på latsidan, utan helt respektlöst med tanke på värmen kastar vi oss ut i skogarna för att lösa kluriga gåtor och besöka platser vi knappt visste fanns och bada i sjöar vi aldrig hört talas om. Livet.

Som Skidtjärns badplats till exempel, norr om Rengsjö. Ljuvligt vackert och hyfsat välskött med en brygga, sittplatser, till och med omklädningsrum (fascinerande hur många badplatser här uppe som har omklädningsrum – är hälsingarna pryda månne?) och en sliten men dock, beachvolleybollplan. Sandstrand of course, det är ju Hälsingland.

Skidtjärns badplats

Eller en fika hos Majas i Rengsjö och en titt in i deras gigantiska heminredningsbutik som jag inte riktigt fattar hur dom får ihop det med rent ekonomiskt – rum efter rum fyllda med porslin i alla färger och former, senaste heminredningsmodet (i den mån jag nu är rätt person att bedöma det…) och en hel del krimskrams förstås också. Men den kapitalbindningen som det där stället har i varje ögonblick måste vara enorm; jag fattar inte vad dom har för avtal med sina leverantörer riktigt, för dom kan väl inte sälja allt det där innan säsongen är slut?

Och nej jag har ingen bild på det; jag var allt för tagen av alla intryck för att komma ihåg att hala upp mobilen och dokumentera. Men det ser väldigt gulligt ut iallafall.

Majas Café och Presenter
Bojäntans ostbod. Och ost, obviously.

Och så råkar man köra fel och hamnar på en annan väg där ute i vildmarken, och vips har man snubblat på Bojäntans lilla ostbod. Utbudet just den här dagen var lite magert, men har man kommit så långväga så måste man ju köpa (JO det måste man!), så en liten hårdost av getmjölk som var lagrad i 8 månader blev det allt.

Mamman (den andra mamman alltså, inte jag) ruskar på huvudet åt köpet, men sånt måste man göra ibland.

Det gick att lägga pengar i mjölkkannan på bordet, men också Swisha såklart (tänk vad Swish har gjort för de små lokala handelsidkarna runtom i landet!!). Om det hade funnits mobiltäckning i området hade det varit en jättebra grej…Men jag kom in i mobilland tillslut och fick göra rätt för mig så småningom innan den lokala stöldroteln kom och haffade mig.

Ett enormt sandtag snubblade vi över också – och allt det här är bara i Rengsjötrakten, mind you!

Svinstort! Men nu när jag ser på bilden ser jag mest toppen som sticker upp bakom sandtaget – vad är det för ett berg?
Busshållplatsen i Vik kommer jag aldrig glömma, och aldrig tänka på utan viss irritation och bitterhet blandat med glädjens triumf i en konstig soppa. Kanske bäst att inte tänka på den alls.

Vägen hem från Rengsjö gick via Bollnäs, och på vägen söderut från Bollnäs finns den j#%@vla cachen Vik, som vållat så mycket irritation och framför allt frustration de fyrtio miljoner gångerna vi varit här förut och letat. Och letat. Och klurat. Och fattat att det är något vi inte fattat. Men idag….idag hade CaddyMum vässat brillorna ordentligt, och så var den plötsligt bara där. Så enkelt som så. Jag tänker inte avslöja något om den fina gömman, bara att åka dit och kolla lite. Eller mycket.

Åsså middag tillsammans med dom här godingarna avslutar första dagen i Hälsingeskogen!

En otroligt målmedveten kille

200 m-beviset!!

Han såg årets simborgarmärke och såg att det var regnbågsmönstrat, och där var det bestämt; han SKULLE ta det. För att han älskar allt som har med regnbågar att göra. Det spelar ingen roll att det längsta han simmat i simskolan är ca 100 m och att simskolefröken (14 år gammal) tittar lite snett på honom när han säger vad han vill göra.

Nä, ut på bryggan, hitta en annan simskolefröken (Filip) som bara säger ”Hoppa i!” och så köra. Tio längder senare hoppade han upp ur vattnet, full av kraft och glad som en speleman över sin bedrift.

Han är så himla tuff – struntar i att folk säger ”Det klarar du aldrig” utan tänker istället ”Det klarar jag visst” och ger sig på det iallafall. Bara genom det tankesättet är hälften vunnet, och även fast han bara är åtta år gammal är han så oerhört inspirerande genom sitt sätt att vara.

Sista metern!!

Till exempel inspirerade han sin storebror till att ge sig på att försöka ta samma märke imorgon – Yay!!

Det blev varsin guldfisk för dom också idag. Säga vad man vill om hysterin runt simmärken, men det funkar för att få barnen att sträcka sig längre än dom annars skulle gjort – att mitt i glädjen över att just ha tagit silverpingvinen redan planera för hur dom ska göra och träna för att ta guldpingvinen som är nästa.

 

Kvällssegling i Åsa

Tävlingens yngsta deltagare riggar färdigt båten

Varje tisdag är det seglingstävling nere i hamnen i Åsa. Det är Ölmanäs SegelSällskap som håller i det, och den här gången ville Hannes vara med och tävla tillsammans med den nya kompisen Amalia.

Inte lätt att segla idag; 28 grader varmt klockan sex på kvällen och nästan ingen vind. Men å andra sidan kapsejsar man ju inte så lätt då (inte för att det är något som bekymrar honom precis), fast seglingen blir ju rätt trög.

Optimistjollarna startade först, fem eller sex stycken var dom nog, och gav sig iväg runt banan. Hannes och Amalia cirklade så fint runt startbojen i väntan på startsignalen, men dom hade lite osis med timingen så dom var inte i en bra position när det väl var dags och hamnade efter.

Dom var så himla duktiga och fick efter en liten stund fart på båten och började sin resa mot den första bojen. Under tiden cirklade de stora båtarna runt startbojen och väntade på sin startsignal.

Båtarna kretsar runt i närheten av startbojen den gröna till höger i bild) i väntan på sin respektive startsignal

Dom seglade på i godan ro och tog sig från boj till boj. När det gick trögt kom gummibåten och frågade om dom ville ha hjälp, men nej det ville dom inte.

De andra optimisterna seglades av lärare från seglarskolan som chillade runt lite, och dom var så gulliga och kom runt till dom och gav lite tips när det behövdes. Så dom tog sig i mål som näst sista båt av optimisterna och var nog rätt nöjda med sig själva – med all rätt!

Under seglingen hängde blytunga moln över land vilket gjorde att det blåste upp lite emellanåt och oron för att det skulle bli åskväder låg väl där lite grann. Och sånt ger fina foton 🙂

 

 

Side by side dag 2

Om det gick bra att jobba i Scandianviums foajé igår så blev det inget sånt idag, inte en chans. Men istället fick jag följa mina telningar när dom repade där nere, sen upp till lunch på Hvidtfeldtska (nostalginivån är hög när man är i dom trakterna så bara det var kul!) och kolla in folklivet där. Det är på den skolan de som rest till Göteborg för att vara med på Side by Side bor, sådär klassrums-style sova på golvet ni vet.

Hela Side by Side är ett arrangemang av Göteborgs Symfoniker tillsammans med El Sistema och Kulturskolan, och Kulturskolans elever går gratis dessutom. Uppe på Hvidtfeldtska hade Kulturskolan prova-på-aktiviteter där man fick prova att spela trombon och fick vara med och dansa. Full fart och många barn trots den typ nollgradiga snålblåsten. Men det syns ju inte på foton – så vi kan väl låtsas att det var en sån där varm och ljuvlig sommardag?

Trombonprovapå och dansprovapå ungefär på samma plats och samtidigt. What could POSSIBLY go wrong?

Sen ner till Scandinavium och ha konsert. Tillsammans med 40 miljoner andra barn i lila tröjor. Och det var exemplariskt ordnat, verkligen (nope, ingen ironi här), kolla på det här:

Två orkestrar på golvet; Upper intermediate och Intermediate (dvs de med lite äldre elever). Bakom på läktaren sitter en annan orkester, Basic, och på en annan läktare sitter Pre-advanced (jätteduktiga).

I mitten på en upphöjd scen står en kör, men dom stod där hela tiden. Här är det logistiken jag är ute efter.

Den ena orkestern är lite mindre, den uppe till vänster. Gränsen mellan orkestrarna går ungefär mellan det högraste och mittersta SideBySide-loggorna på golvet. Varje orkester har ett dirigentpodium framför sig, mellan vilket dirigenterna springer för att först spela med den ena orkestern, sen den andra och sen den ena igen.

När sen de som sitter på läktaren ska ner väller dom åt ena hållet (”hitåt” dvs mot kameran) och de som sitter bakom på läktarna med sina instrument i famnen väller ner på scenen och tar sina platser. Jag skrockade gott när jag förstod att det var orkesterbyte på G och tänkte att ”det där kommer ta tid…”, men gu va fel jag hade.

Det funkade så otroligt smidigt; de ena gänget vällde av och nästa vällde på och så upp med dirigenten igen.

Och om man ska vara helt ärlig så var det väl inte det vackraste det som kom från barn på våras nivå, men det var otroligt coolt att se dom sitta där nere och uppföra sig som man ska när man sitter i en orkester. Och så här lät det när dom spelade Merengue:

Inte lätt att förklara var just mina små sitter, men en spelar flöjt och en spelar cello iallafall. Let’s just leave it at that.

Klicka och njut. Ja eller bara lyssna iallafall.

Kontor på Scandinavium

På Trafikverket i Göteborg ska vi efter sommaren flytta till nya lokaler med sk Aktivitetsbaserat Arbetssätt. Det betyder att vi inte längre har några egna platser, att man ska ha ”clean desk” om man går på ett möte som varar längre än 2 timmar, att det finns olika zoner att jobba i – social, stilla osv. En ganska stor förändring med andra ord.

För mig gör det ingenting – jag blir nästan passiviserad av att sitta på samma plats i samma kontor hela tiden. Jag föredrar ibland att gå mellan möten bara för att inte sitta stilla och stirra in i en skärm. Eller vara uppe på Orust till exempel. Eller som idag – i foajén till Scandinavium…

20180618_100339664393362642285102.jpg

Det där var mitt kontor hela förmiddagen! Hur bra som helst – nätverket var snabbare än både på jobbet och hemma trots att jag körde mobile hotspot (!), det fanns kaffe i närheten och ström till dator och mobil, stolen var helt okej….vad mer kan man begära?

Samtidigt i rummet intill:

20180618_0909196974896746383982799.jpg

Fyrtio miljoner barn (minst) i lila T-shirts (syns inte så bra på bilden; tog den innan alla var på plats) med instrument – 15 tvärflöjter, 45 celli, triljarder fioler och ja alla symfoniska instrument man kan tänka sig. Ja utom harpa då kanske, men den förlusten är ju begränsad.

Men vad GÖR dom?

Jo, det är musiklägret Side by Side i Göteborg i dagarna. Och det här är PR-filmen:

Hur stort som helst, så dom kan inte repa var som helst utan det är Scandinavium som gäller. På eftermiddagen var det stämrep uppe på Artisten, lite mer personligt kanske, men imorgon är det konsert för alla nere på Scandinavium. Då ska dom spela Beethovens 9 (An die Freude), nåt lugnt stycke jag aldrig hört, och så röjiga Merengue då dom både skriker, sjunger, klappar och spelar. Ja fast inte samtidigt alltså.

Killarna var lite tveksamma till att gå på läger; Hannes rent av negativ, så det är jättekul att se hur dom ändå finner sig på lägret, går på repetitioner och får lite nya kompisar. Eller bekantskaper iallafall som dom säkert stöter på senare om dom fortsätter spela.