Lyckan att bo i stan

Bortsett från att den här dagen har varit rätt crappy med tanke på jobb och motivation, så har den ur alla andra aspekter varit underbar. Bästa brittsommarvädret med varm sol och vindstilla gjorde att jag, när nu jobbet inte gick så bra, gick ut och gick en promenad uppe i djurparkerna i Slottsskogen. Tittade på renar, älgar (som definitivt inte tittade tillbaka) gotlandsruss och ungar med föräldrar. Otroligt fridfullt och välgörande

Totalt ignorerad av älgarna.

Efter turen i Slottsskogen vandrade jag hemåt, helt obekymrad över det faktum att jag borde jobba egentligen eftersom jag har så fantastiskt mycket att göra. Men det är inte alltid som det är möjligt att bara jobba på och jobba på, ibland tar det bara stopp och jag klarar inte mer. Så var det idag.

Galette med Chévre och rödbetor på Linnéstugan

Så jag gick inte hem och jobbade vidare utan gick istället och lunchade på vårt fik uppe på Nordenskiöldsgatan, softa Linnéstugan. Där blev det en galette och en kopp kaffe, samt en lång stunds prat om behandlingshem för tonåringar som hamnat snett (där ägaren jobbat men gett upp efter alla nedskärningar och felprioriteringar från ledningen), över till politik, SD och invandringsfrågor tills jag kollade på klockan och insåg att jag hade ett möte om en kvart och rusade hem.

Kanske lika bra det.

Sen kom kaoset med att jag glömt att det var föräldrasamtal på skolan med A (fick lite snabbt boka om två möten jag skulle haft på eftermiddagen) och att det sen var föräldramöte i H’s klass bara en liten stund senare. Middag fick vänta, men det var lyckosamt att det var just idag, eftersom det är A’s matlagningsdag och han skulle göra omelett med skinka (massor av djur i), så jag behövde inte laga middag iallafall.

Man vet att man är svältfödd på sociala kontakter när man blir lycklig av att gå på föräldramöten…

Och det var nog fler än jag som blev glada av att ses igen, för efter mötet gick vi ut några stycken och åt lite middag och drack ett glas vin bara så där. Ännu en anledning att bo i stan – jag bara älskar dom där spontana ”men hörrni ska vi inte gå och ta en bit mat nu när vi ändå är här?”-mötena. Det hade inte hänt om vi bott i Åsa.

Det var födelsedagskalas

Det ena barnet vill verkligen inte ha några kalas alls, medan det andra barnet helst skulle vilja ha hela klassen på ett enhörningsparty fullt av glitter på Laserdome typ.

Kontraster.

Och nu var det det andra barnet som skulle ha kalas, men på grund av stigande ålder (hos honom alltså, inte hos oss andra) var det här med storkalas inte aktuellt. Kanske har han äntligen förstått att det inte är så kul som det verkar i teorin, eller inte, men två kompisar skulle komma över och äta pizza, se på film, äta chips och sova över.

Det är som att orken och kreativiteten kommer fram när kraven försvinner – när det inte är hundra ungar, fiskdamm och lekar som ska arras längre (guuuuuud vad jag genuint och hjärtligt hatar de där lekarna), då får jag lust att fixa helt plötsligt. Någon kaktant blir jag aldrig, men lite kul är det.

Så fram med Enhörningens kokbok, som vi lagat ur förut med mindre lyckat resultat, men nu har vi rätt ingredienser (specialbeställda på Intörnet minsann) hemma så förutsättningarna är på plats. No pressure.

Och med rätt råvaror blev det roligare och enklare, och slutresultatet bättre.

I give you Regnbågsbröd, Rice Krispies-kakor och Cupcakes:

Hashtag PerfectMom, eller hur?

Hur fn gör man egentligen i Corona-tider?

Utsikt i väntan på gäster

Det blev prat om att vi skulle få besök. Inte så långväga, men från stan iallafall, folk vi inte brukar träffa så ofta (vilka brukar man träffa ofta nu för tiden??!!) men gawd så kära vänner. Men så var det ju det här med coronan då.

Vädret skulle vara vackert så vi kunde sitta ute och äta, och planen var att grilla och innan dess vara nere på stranden och bada. Barn i åldern 3-12 år plus badsugna vuxna och 29-gradig värme gör gärna att man måste bada.

Så då kunde det väl inte vara så farligt då? Det skulle gå bra att hålla distansen, även om det är svårt, för det här är människor jag mer än gärna kramar. Men det fick bli en annan gång, nu var det umgänget som var det viktiga.

Och nere vid havet och på bryggorna går det ju rätt bra, plus att det inte var riktigt så många på bryggorna som jag trott. Perfekt. Där hände vi en bra stund och såg på när V 3 år kastade ut hink och spade i vattnet utan en tanke på hur dom skulle komma tillbaka igen, samt hade ett vakande öga på att han inte trillade i vattnet. Och jag inser att det är ljuvligt skönt att den tiden är bakom oss, att våra barn är stora nog för att simma själva utan att vi måste ha koll på dom hela tiden.

Uppe vid huset igen kommer den intressanta matlagningen. Även om vi inte var uppe i ansiktet på varandra så stod vi ju faktiskt i samma kök; jag skar grönsaker och N gjorde hamburgare av köttfärs, O och B stod med varsin öl och alla pratade. Inte riktigt Coronasäkert precis, även om det inte är en särskilt lång stund och även om vi stod vid olika bänkar, men det känns jobbigt ändå.

Så jag och B gick ut och spelade lite istället.

Lite ringrostigt kan man väl säga. Och inga 1,5 m mellan oss heller…Foto: Nicola Maniette

Vi har spelat tillsammans förut, många gånger i flera år som stråktrio tillsammans med A på viola, men det börjar bli några år sedan. Typ 15. Sedan några år tillbaka sjunger vi ihop i Haga Motettkör, men instrumenten har legat undangömda länge. Nostalgin och den underbara känslan det är att spela tillsammans var fantastisk…

De enda noterna vi hade var gamla stråkkvartettnoter från den tid då jag och A hade en stråkkvartett, innan trion med B, så det fick duga. Mendelsohns första stråkkvartett på endast två instrument är numera erövrat. Åhörarna var tårögda naturligtvis, men det är svårt att veta varför…

Middag utomhus förstås (man gör vad man kan) medan regnmolnen som skulle komma mullrade i fjärran utan att våga sig ända bort till vår lilla oas. Coronaångest, jajemen, men guuuuud vilken skön eftermiddag och kväll…

Bordet är 80 cm brett och vi sitter familjevis på var sin sida av bordet. Fan vet om det hjälper, men man måste ju leva också…

 

Högsommar i juni!

Det är underbara dagar just nu, närmare 30 grader varmt, skön sval vind och strålande sol. Och jag mår så himla bra av det. Nu i helgen har jag till och med trott att jag hade semester, men ack så fel jag har. Det är ju de andra tre som är lediga, inte jag…

Men vi passar på och cashar in på sommartecknen ett efter ett innan midsommar med tio grader och regn kommer som det brukar.

Första middagen ute då man väljer att sitta på innergården där det är skugga för att det är för varmt att sitta ute på baksidan där det är sol blev igår.

Idag var en perfekt dag för en 6-km vandring vid Äskhults by. Vi måste börja träna på lite vandringar för att komma igång och gå Hallandsleden, Bohusleden och så småningom Trondheim-Oslo och hela vägen genom Europa till Santiago de Compostela. Japp, pilgrimsvandring. Men en sak i taget, och vi börjar med en kortare runda i värmen med många stopp för att gräva fram små plastburkar, så det inte blir för jobbigt.

Det var en fin runda över stock och sten, ibland lätt som en riktig skogsbilväg, ibland ganska stenig där man måste se upp var man sätter fötterna. Två sjöar passerades och dom låg där glittrande och lockande.

Kaffe och glass i Äskhults by, sen iväg till en sjö för att bada. Vid det här laget var det eftermiddag och solen var inte så gassande, så mitt behov av att hoppa ner i en kall sjö hade gått över (badpremiär var i går, så jag HAR badat och har därmed inget att bevisa). Men de andra badade iallafall.

Inte vår grill, den nederst i bild. Den tillhörde det unga paret som låg där när vi kom (deras fötter syns bakom stenen till vänster), och vars ensamhet vid sjön vi störde. Klart vi fattar det, men va fn , det fanns ingen annanstans att ligga och vi ville vara vid en sjö. Sen kom två pappor med barn yngre än våra, och då tog paret sin lilla viffviff till hund och gick på promenad och hämtade sen sina grejer och drog. Andras barn, bästa preventivmedlet….

Sen skulle vi ha den PERFEKTA avslutningen på kvällen; grilla hamburgare i kvällssolen, posta bilder av våra vattenmelondrinkar på Instagram och riktigt viiiisa hur otroligt LYCKLIGA vi är i vår PERFEKTA villaidyll. Våra barn skulle se sådär somriga ut med lockarna fladdrande (även det på Instagram så att det verkligen räknas) och så skulle vi äta middag i gräset.

Det blev nästan så. Gasolen tog slut medan grillen höll på att värma upp, så vi fick backa bandet lite och sätta på spisen istället. Vattenmelondrinkarna blev riktigt goda men vi glömde fota dom dessvärre – vi var fullt upptagna med att läska oss med dom. Och barnet med dom fladdrande lockarna fick en sån allergisk reaktion av att gräs i luften att han nu har fått ett eget rapparnamn – MC Pollen, och han tog sin tallrik och satte sig inomhus för att han inte stod ut utomhus. Inte riktigt Insta-vänligt, men väldigt trevligt ändå.

Det är något särskilt när man kan sitta ute till nio på kvällen utan att frysa. Vi har inte många sådana kvällar i Sverige, men ikväll var en av dom. Magiskt!

Historiska fynd bland allt skräp

För ett antal år sedan lät vi en bekant bo i vårt hus. Hon hade det tufft, behövde en tillflyktsort för sig och sina två barn från en våldsam man och hade det allmänt knackigt. Vi bodde i Oslo då, så visst kunde hon bo i vårt hus. Hon behövde inte betala hyra men skulle stå för alla fasta utgifter (eftersom uppvärmningen här nere kostar FLÄSK) och ta hand om hus och trädgård så som man gör när man bor någonstans.

Det var i all välmening, men det var inte så bra gjort av oss. För huset alltså, för henne var det nog bra. Vi var nere några gånger och hälsade på, och insåg att hon gjort vårt fina gamla hus till en sopstation. Allt skräp som någon ville bli av med och la ut på typ Blocket eller olika gratisbytargrupper på Facebook räckte hon upp handen på och tog emot.

En gammal lekstuga, en trasig vattendispenser, oändligt antal trasiga maskiner, leksaker och prylar som hon väl tänkte laga och få användbara igen. Helt utan självinsikt om sina kunskaper/förmågor på området.

Inlagt en bild för att ge en aning om hur det såg ut. Ser det plottrigt ut? No shit – så här var det i varje rum. Tänk tanken att hålla rent i det här, och man inser snabbt att det är omöjligt. Barnen på bilden är mina egna, så jag hänger inte ut någon annans ungar…

Bara för skojs skull var jag tvungen att ta samma bilder igen men hur det ser ut nu. Det är ju uppenbart att vi inte är några städfreaks, men det är ändå en viss skillnad.

Ungarna är på ungefär samma ställe som dom var då, lite roligt 🙂 Det ska sägas att vi ändrat layouten där köksbordet är och tagit ner en vägg, vilket såklart gör att det ser lite mindre trångt ut bara av det

Men iallafall, en jävla massa skit samlade hon på sig under tiden hon bodde här, och fascinerande stora mängder av det lämnade hon kvar när hon flyttade. Det var flera år sen nu, men vi har kört lass efter lass av hennes skräp till tippen och sorterat och hållit på. Fy fan.

Fast i ett hörn av lagården har det stått några lådor väl inträngda bland vinterdäck, ved och annat. En sista pandoras ask från henne där vi inte vågat lyfta på locket av rädsla för vad som ska välla ut. Men nu kunde vi inte vänta längre – när vi rivit väggar måste vi hitta andra ställen att lägga saker på, och det var helt enkelt rätt tillfälle att riva ut det.

Och det var faktiskt inte bara skräp. Ganska mycket dock, men det räcker gott och väl med en tur till sopstationen den här gången.

Det var inte bara skräp, en hel del saker var en resa i tiden; gamla GöteborgsPosten från november 1956 om oroligheterna i Suez, svartvita fotografier i ramar, mögliga Lilla Katekesen och andra skolböcker och varukataloger från början av 1900-talet och en del gamla redskap för att spinna (tråd alltså, inte sitta på en cykel i ett svettigt rum tillsammans med 20 andra), karda och behandla ull mm.

Bland de mer solida grejerna fanns en ostpress daterad 1807 som tillhört en MN (ja jag trodde först att det var en äggostform, men lite snabb google-sökning gör att man hamnar här). Om man vill drömma lite kan man tänka på att den har varit här hela tiden (dvs inte L’s skräp som hon dragit hit) och att M står för Marje, som gården är uppkallad efter, för vårt hus heter visst Marjes Gård i rullorna, och då får ju formen ett stort värde. Men det känns inte så troligt att den tillhört Marje, eller ens att den varit här sen 1807. Den är sprucken och har inte mått så bra av att ligga oömt vårdad under (sannolikt) många år, så den går tyvärr inte att använda. Annars hade det varit extremt coolt att pressa ost i en två hundra år gammal form…Eller i mitt fall – göra egen tofu, då behöver man en ostpress!

Av det mer moderna slaget var askarna för cykelreparationsgrejer (tomma så när som på en liten gummilapp) som A snabbt googlade upp och såg att man fick 120 kr för en rostig och eländig, så vår måste ju vara värd MINST 200 kr. Fast det förutsätter ju att man vill sälja den, vilket jag inte vill.

Medicin i urgamla burkar som det knappt går att se vad det står på, fina glasburkar ”Konserveringsburk Surte” som tyvärr inte har sin klämma kvar på, så de funkar nog inte så bra för konservering, men till att förvara surdeg i är de utmärkta. Märk A’s glädje när jag sagt att vi kan ha surdeg i dom och han ser på locket att dom är för sur-te….och besvikelsen när jag säger att Surte är ett samhälle norr om Göteborg…

En hel del fina gamla grejer mao; burkar och lådor i gott skick behåller vi. Tre ljuslyktor som vi hittade pryder numera köksbordet, ostformen får vi se vad vi gör med.

Allt är inte lika roligt…

….efter sol kommer som bekant regn. Både metaforiskt och arbetsmässigt. För det är inte lika kul att ta hand om det man rivit, som det är att göra själva rivningen. Men vill man ha ved så är det bara att sätta igång. Först dra ur alla spikar och sen såga i lagom långa bitar som passar vedspisen här nere i Åsa.

Den lilla högen var de bräder barnen drog ur spikar ur igår. Sen tog O ner en vägg till sent på kvällen och la på hög

Vi satte igång med urspikningen. Det tog hela förmiddagen, men gick ändå ganska effektivt, och utsikterna om ved i lager kan vara väldigt motiverande. Även om det är ved som brinner upp på typ 10 minuter, men låt oss inte tänka på det nu.

Vädret var inte lika gynnsamt idag som igår kan  man väl säga. Framåt eftermiddagen började det regna, och det var då vi skulle börja kapa upp veden var det tänkt. Men vi ändrar inte våra planer så lätt, utan sätter istället in en effektiv organisation med en som matar ved till en som kapar, en som tar emot det kapade och en som bär in och lägger på hög. Det behövs med andra ord 4 personer. Men hoppsan! det är ju precis så många som vi är i familjen, vilket sammanträffande!

Det syns inte, men det regnar och är svinkallt. Minnet av gårdagens fika utomhus är låååångt borta. Men fokus på att bli färdiga är högt!

Sagt och gjort, jag matade, Oskar kapade, Hannes tog emot och Adam sprang in och ut för att hämta ved att stapla. Blöta och eländiga, blev bara kallare och kallare – iallafall vi som stod still, så om jag får en förkylning de närmaste dagarna kommer jag inte vara orolig för att det är corona, utan vila trygg i att det är en helt vanlig förkylning…

Men alla högar är borta, veden är staplad så vackert att man blir alldeles tårögd, och alla är lyckliga. Och numera även torra.

Det finns alltid ljuspunkter

Det är ju så himla dystert och dystopiskt med coronaviruset, men när man som jag stänger in mig i min bubbla och håller mig borta från folk så är det inte så farligt och känns nästan som vanligt. Fast man bjuder inte in sina grannar på fika när man står och snackar över staketet förstås, det är en stor skillnad.

Men en permitterad man som dessutom har påskledigt OCH en lagård där ena gavelns fasad ska bytas är en uppsida med corona, och idag satte vi igång. Efter det lilla förarbetet som alltid måste göras med att tömma ett utrymme (läs: bära saker hela förmiddagen) var det då äntligen dags för det roliga; att RIVA!!

Det har varit hästar i det här utrymmet innan, men nu har vi diverse maskiner och annan bråte här inne (sa jag bråte? trasiga maskiner som ska lagas, menar jag). När vi köpte fastigheten var det två boxar här inne men dom har vi tagit bort för en massa år sedan.

Som bekant är det roliga över på ganska kort tid, och bara kanske en halvtimme senare hade vi barskrapat den väggen som syns i bild.

Ja, jag var alltså inte framme med kameran på en gång och då hinner det som på nåt magiskt sätt komma ny bråte. Den liksom bara kryper fram ur väggarna.

Årets första fika utomhus avnjöts på eftermiddagen. Barnen hade skickats ner till Åsas godisaffär för att köpa påskgodis till sig själva (det blev inga påskägg för den här familjen den här påsken. Inte ens ett enda påskpynt) och kom tillbaka hem med påsar som det stod ”Västkustens bästa godis” på, vilket ju lät lovande. Och barnen delade generöst med sig.

Och om DET är Västkustens bästa godis, då är vi illa ute i den här änden av landet. Stenhårda skumgodisar som nog hade bäst-före-datum någon gång i höstas och smått intorkade gelégodisar. Blä.

Till långfredagsmiddag blev det i sorgens tecken (Jesus ”dog” ju idag som bekant); tragiska rester som redan blivit värmda en gång, berikade med lite mer fyllnadsmaterial och så pasta till det. Högtidligt värre.

 

Cypern 2020, dag 1

Så var jag äntligen här igen, på Den Fantastiska Ön. Man ska ju inte ta ut sig fullständigt redan första dagen på semestern, så dagen spenderades i närområdet. Inte så många överraskningar här numera, jag har väl sett de flesta platser här nere i öns sydöstra hörn tror jag, men det är fint att besöka kända platser igen.

Tex skulptur-och kaktusparken i Ayia Napa där det kommit massor av nya konstverk sedan jag var här senast för två år sen. Metallskulpturer till exempel, riktigt snygga dessutom.

Spana in spindeln i sitt nät…rätt biffig och glänser gyllene. Mässing gissar jag.

Annars är det mest stenskulpturer, hundratals vågar jag påstå, och det blir fler och fler varje år. Vissa stora och intressanta, andra mest lite konstiga och känns som en bra deal för en konstnär som fått mycket pengar (?) för att göra en gigantisk näsa och mun. Men så har jag heller aldrig utgett mig för att vara någon konstkännare – och det lär väl aldrig hända heller.

Jättefina blommor i metall, som vajar i vinden. Ayia Napas hotellcirkus i bakgrunden.

Soft sportlovsstart

Efter några timmar till i bil på söndagen kom vi upp till den utkylda stugan vid 16-tiden. Tre timmar senare var det +29 grader inomhus och jag öppnade fönstret i vårt sovrum för att stå ut över huvud taget. Det var efter att vi bastat i den vedeldade bastun men strax före vi åt en god middag (spagge och fuskfärssås, lätt och snabbt, helt perfekt), tack vare fantastiska elelement och en tillika fantastisk öppen spis.

Och idag var det alltså Första Dagen På Sportlovet. Stora krav – vad SKA man ta sig till av vinteraktiviteter nu när det är MÄNGDER av snö överallt och PERFEKTA förhållanden, för SOM vi har längtat.

Eller nåt.

Jag är generellt rätt dålig på att uppfylla den där typen av krav på hur det kan bli så PERFEKT, så det blev lite som det blev. En perfekt start på sportlovet mao.

En lugn förmiddag med lite korsord (enda gången jag köper Allers är när jag ska på semester som det här så jag har korsord att grunna på), kaffe, snö utanför fönstret och allmänt chill.

De övriga i familjen hastade iväg till backen i Hemavan som öppnade kl 10.

Själv satt jag lugnt och så såg på kaoset som bredde ut sig, det potentiella grälet som hängde i luften (och som alltid hänger i luften när fler än en person ska iväg på något som kräver lite action från de inblandade)  och sjönk djupare ner i soffan tills dom åkt hemifrån.

Dagen spenderades överlag i lugn, tills jag och G (svärmor) efter lunch någon gång tänkte att vi skulle gå ut på en liten promenad.

”Våra” stugor här i Hemavan; boningshuset till vänster och bastun till höger.

Tajmingen på dagen var perfekt; det var efter att förmiddagens snöfall hade lagt sig, solen kikade nääästan fram, och det var i stort sett vindstilla innan det kom lite blåst senare. Vi gick inte jättelångt, dryga 3 km totalt, men en helt ok ansträngning när man tänker på dagens allmänt softa anslag och mängden nysnö.

Vedbastu på kvällen, god mat (gädda från den lokala sjön, mandelpotatis från svärföräldrarnas odling och svamp från svärmors turer) och gott vin, prat mellan stora och små, och nu – rätt i bingen.

En riktigt skön dag. Väntar lite mer hysteri imorgon…

På väg mot Hemavan

Så hände det plötsligt. Jag började tycka det var lite jobbigt med barnens ”Varför är du aldrig med och åker skidor mamma?”, samtidigt som sportlovet närmade sig. Sportlovet, som brukar vara min lilla retreat i vardagen eftersom de andra tre åker till Hemavan för att åka skidor och jag är kvar hemma och jobbar och softar alldeles ensam (jag tycker så himla mycket om att vara ensam).

Men den här gången hörde jag mig själv säga att jag skulle med till Hemavan. Trodde inte mina öron (och inte min mun heller) men insåg att det ju faktiskt kunde vara lite najs med snö ändå under en begränsad tid, plus att jag väl inte varit här sedan 2003-2004 någon gång. Barnen jublade och maken såg ut som att han vunnit på lotto (dvs han trodde det inte heller), och nu är vi alltså på väg.

Hundratrettio mil från start till slut, via svågern och svägerskan i Örnsköldsvik. Det kanske inte ser så mycket ut med dryga 15 timmar, men man ska komma ihåg att vi reser med elbil, så lägg på en två timmar för lite laddstopp här och där. Lika bra att övernatta i Ö-vik då och få något trevligt ut av bilresan också.

Så ca 12 timmars bilresa idag, barmark hela vägen, inte en snöflinga förrän vi började närma oss Ö-vik. Underbart. Jag är alltid skiträdd när jag ska köra i vinterväglag, så barmark är min grej. Så många anledningar till att det är bra att jag bor i Göteborg.

Two happy campers

Imorgon sista rycket, bara några timmar till i bil (på snöväglag, mind you). Möter svärmor i Storuman och sen kör vi upp i två bilar till Hemavan, där 1,5 m snö och en utkyld stuga väntar.