Barnkalas. Please shoot me.

Jag har två barn. Det ena är fullständigt omedvetet om sin omvärld, har inte haft födelsedagskalas på säkert 3 år, och begreppet ”apperarance” är totalt okänt för honom. Men jag har ett till. Ett som måste ha kalas (för det HAR man ju, och då ska jag bjuda alla mina VÄNNER och vi ska ha SÅ kul) och som är oerhört medvetet om appearance och yta. Samtidigt som han är otroligt mjuk och snäll innerst inne, tuff kombo.

Idag hade det barnet kalas. Han fyller år i september men vi vuxna har försökt tiga ihjäl det här kalaset så länge som möjligt tills det inte gick att stå emot längre. Det var Harry Potter-tema, och det är ju himla bra att ha ett tema att bygga upp det runt. Och han har gjort handritade inbjudningar som han delat ut, och tillbringat många timmar med att tänka på vad dom ska göra på kalaset och han har gjort Harry Potter-quiz och verkligen lagt ner sin själ i kalaset.

Och idag var det alltså dags. Min ångestnivå har gradvis trappats upp allteftersom kalaset krupit närmare, för det är verkligen inte kul med barnkalas. Dom grälar, skriker, ska ha fokus på sig själva, ska bara ha och ha (först mat, sen tårta och sen godis) och inte vet dom hur man leker. Jag ska inte påstå att jag visste hur man lekte heller, men jag kan inte minnas att jag hade några barnkalas. Traumatisk barndom mao. Eller kanske inte.

För att göra en lång historia kort: Det blev precis som jag fruktade. Barnen är jättetaggade första 10 minuterna tills alla har kommit, sen blir det ett j*vla skrik om ”Öppna presenterna” ”Vad ska vi göra nu?” ”Får vi godis?” och tusen andra saker. H försöker överrösta dom andra (han tror nämligen att dom kommer lyssna på honom eftersom det är hans kalas), misslyckas och stämmer bara i den kör som redan ylar och det hela urartar med att han säger förolämpningar till sina gäster (!).

Japp, svävande ljus. Det är ju Harry Potter-tema.

Då har det gått 20 minuter. Bara två timmar och fyrtio minuter kvar, det här kommer att gå bra.

Mat. Dom behöver säkert mat. Och eftersom vi tillämpar barnarbete i det här hemmet ska dom göra sina pizzor själva. O har gjort pizzabottnar i vad vi tror är en passande storlek för en tioåring, tillbehören är preppade i lådor och dom ska bara få på den topping dom menar att dom vill ha.

What could possibly go wrong?

Men det går ganska bra faktiskt. Men erfarenheten från förra årets muffinspyntande (vägrar kalla det cupcakes) är färsk i minnet och jag vet att någon eller några kommer att ösa på ett berg av något som dom gillar i tron att det blir jättegott att äta i stort sett bara det med följden att andra inte får något av det tillbehöret och pizzan blir helt oätlig.

Så blev det också, fast inte så illa som jag förväntat. En hade på 90% av all uppskuren ananas på sin pizza, och en massa ost, det var typ det. Och nej hon åt inte upp den; ”Det var inte så gott som jag trodde”. En annan hade typ 3 cm tjockt med ost på, men hon åt faktiskt upp allt och tyckte det var jättegott.

Ny feature: när pizzorna kom ut på bordet åkte mobilerna fram och det hela fotograferades. Dom är 10 år.

Hogwarts-tårta

Efter maten blev humöret hos alla lite bättre, som väntat.

Jag ska inte plåga läsaren med långrandiga redogörelser av kalaset, men i korthet kan man säga att min son inte är den bästa värden än så länge, han behöver träna lite mer på att hålla masken, medla och…ja vara värd.

Vi kommer inte ha något sådant här kalas någonsin mer, det här var det sista. Jag vägrar arrangera tillställningar där folk förolämpar varandra, inte har minsta vilja att komma överens, skriker och gapar, är åpna och inte har nåt j*kla umgängeshyfs! Min son är inget undantag, tvärtom, han visade vägen rätt bra.

Efter quiz’et – som mer eller mindre var ett enda långt gräl mellan quizledaren (H) och de två lagen var det tårta, och mellan tuggorna frågade en av deltagarna ”när får vi godis?”. ”Det blir inget godis” sa jag, bara för att jag ville se reaktionen, och den lät inte vänta på sig. Kan väl sammanfattas som en viss besvikelse.

Men ja det blev godis tillslut och sen var det över, halleluja. Två av deltagarna stannade lite längre, och då blev det en annan ton helt plötsligt. Då pratade dom sansat med varandra, lekte nästan lite grann (nästan) och umgicks! Vilket fick till följd att H var jättenöjd och tyckte det var ett otroligt bra kalas – vilket han inte hade tyckt 20 min tidigare, och han förstod inte alls min glädje över att det hela var slut.

Jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska säga det, men vi får ta diskussionen om ett år när det kommer upp igen.

Hallandsleden i höstsolen

Det är ju vandring i Patagonien på gång. Ja inte nu men om ett antal år, men när det nu blir vill jag vid det laget vara en trygg vandrare som vet vad jag klarar och inte. Just nu vet jag att jag inte klarar så mycket, men det ska det bli ändring på. Mina barn som ju tyvärr inte fick växa upp i Norge (mitt fel, jag vet) är ju inte heller i den fysiska tålighetsform* som dom behöver om det ska vara kul att vandra, så det är inte bara jag som behöver öva.

Och idag var det dags att börja. Vi har gått två korta sträckor av Hallandsleden tidigare, och nu skulle vi gå stumpen mellan dom, en sträcka på 6 km ena hållet och sen tillbaka igen. Perfekt väder, perfekta temperaturer, bra kläder (förutom Adams skor) och iväg med oss!

Efter 3 km (av 12) undslapp sig Hannes stadsungens kommentar nr 1:

-”Varför måste vi gå så långt, det är mycket skönare att ligga på soffan”. Jaha, 9 km kvar, jag tänkte att det här kommer bli en tuff tur. Många pauser med mackor, varm choklad, bullar och vila.

Fikapaus!

OCH VI HITTADE SVAMP!! Jag som inte hittar svamp annat än i disken på Hemköp hittade MÄNGDER med trattkantareller. Ja jag vet att dom finns överallt och man kan plocka hur mycket som helst, men jag har tröttnat på att leta för att jag aldrig hittar och inser att jag inte har svampögon.

Men här stod vi och beundrade några extremt vackra röda flugsvampar som stod så där fotomässigt perfekt ur den knallgröna fluffiga mossan, och DÅ får vi syn på trattisar bredvid. Och bredvid dom, och bredvid dom, precis då där som folk säger att det är när man jagar trattkantareller. Synd att vi inte hade stort mycket att plocka i, men en del blev det iallafall.

Nytt ord: Kamfingersvamp. Och jag hatar kameran på min nya mobil, den är så otroligt mycket sämre än den gamla.

Hade jag varit Donald Trump ute i svampskogen hade jag sagt att det var ”A perfekt mushroom forest” eller vad nu svampskog kan tänkas heta på engelska. Gröna tuvor i barrskog på vilka det stod oätna perfekta (de flesta oätliga men ändå) svampar på, som taget ur en Elsa Beskow-målning.

Ja lite barr också, där vi hittade Kamfingersvampen, enligt Svampguiden en mycket god matsvamp. Vit flugsvamp hittade vi också flera granna exemplar av, den plockade vi inte.

Hemvägen innebar också lite boxletning, ett välkommet avbrott och vila för fötterna för somliga. Inga särskilt minnesvärda installationer tyvärr, men bra med mål att gå mot när man är trött.

Och så mer svampplockning. Gul fingersvamp såg vi också men dom var så förtvivlat små att det inte var någon idé. Jag tycker de andra ska åka tillbaka när jag är i London nästa helg, men det insäljet får vi se hur det går med.

Svampjakt!!! För somliga. Andra är rädda för att det ska vara något äckligt djur (=insekt) när man sticker ner handen. Stadsbarn.
Skattjakt!!

Det var en jättefin tur i skogen, och det där som anades efter 3 km såg vi inte så mycket av sen. Visst var alla trötta och möra när vi kom tillbaka till bilen, men det ser jag mer som ett tecken på att det är helt rätt tänkt att vi behöver öva upp våra vandringsmuskler.

*) En av mina observationer under mina år i Norge var just att alla norrmän verkar ha en naturlig fallenhet för fysisk ansträngning, som tex att vandra och såklart åka längdskidor. Det bara är så att dom har en bättre grundkondition än vad vi har på nåt fantastiskt vis. Om du ställde upp en norrman i dålig fysisk form på startlinjen bredvid en svensk i dålig form och ber dom gå 100 m uppförsbacke så kommer norrmannen vinna alla dagar i veckan, så är det bara. Dom har något som inte vi har som dom får med sig i skolan och som aldrig går ur. Kan ju börja med att det är skidskola på dagis…En av många bra saker med Norge! Om jag är avundsjuk? YOU BET!

En komikers uppväxt, filmpremiär

Adam, färdigborstad och utstyrd i tidsenliga kläder

Förra hösten var Adam med som statist vid inspelningen av En komikers uppväxt. Ikväll var det premiär, och ALLA var där! Eller ja, vi var där iallafall – inte så mycket röda mattan och sånt precis, men kul ändå att sitta i biomörkret och kika efter Adam.

Han spelade in i 3 dagar och var som väntat med några få sekunder. Den längsta sekvensen var en slagsmålsscen från skolgården på Tynneredsskolan, där inspelningarna av skolmiljöerna gjordes.

När jag lämnade Adam där på inspelningen var det som att kastas tillbaka i tiden till mitt eget högstadium i mitten av åttiotalet. Ingenting hade förändrats, helt otroligt. Samma gamla kartor hängde i taket, borden var likadana, skåpen i skåphallen var likadana, det var som om klockan hade stannat. Och det hade den också, visade det sig. Tynneredsskolan är tydligen stängd sedan några år för man vill (?) inte renovera den, så istället är den inspelningsplats för diverse filmer från den tiden, tills den väl ska rivas antar jag.

Men filmen då? Ja hela filmen var en enda lång throwback till högstadietiden…jargongen, kläderna, sminket, väskorna, karaktärerna, maten (fast inte för statisterna, för dom fick tydligen sitta och äta blomkål i skolmatsalsscenerna 😀 ) …så det var väldigt roligt.

I övrigt var det en fruktansvärt sorglig film. Nåt så otroligt. Hade det varit på Netflix hade jag spolat framåt flera gånger för jag tyckte det var så jobbigt.

Mobbing av huvudpersonens egentliga bästis men som han låtsas inte bry sig om för att dom tuffa killarna ska acceptera honom. Vi har väl alla varit där, att göra fel val och försöka vara med dom tuffa fast vi egentligen inte har där att göra.

Jag fick aldrig vara med dom tuffa och det var väl lika bra det, men det fanns en viss igenkänning i filmen ändå, och det var jobbigt.

Den borde visas i alla högstadieskolor i landet, så kidsen får se hur illa det kan gå och fatta att man inte ska hålla på och stöta ut folk.

Fan jag blir gråtfärdig bara av att skriva det här.

Over and out.

Lediga och på Bokmässa

Det föll sig så lyckligt att de sista skälvande dagarna på sjukskrivningen sammanföll med årets Bokmässa i Göteborg. Dessutom hade barnen ledigt från skolan pga studiedag (lärarna var på Bokmässa…), så jag släpade med mig A och gick dit.

En mycket liten del av bokmässan, kanske 20% av totala utställararean. Eller möjligen 25%.

Alla de stora förlagen var naturligtvis där; Bonnier hade en gigantisk monter, Norstedts, Liber och alla de andra stora också. Dels vänder dom sig till företag som köper böcker i större volymer, tex små bokhandlare, och förr om åren var Bokmässan inte för ”vanligt folk” de första två dagarna, utan vi som inte är i branschen fick bara gå på helgen. Men så är det inte längre, och man kan göra massor av bokfynd till väldigt rimliga priser de här dagarna.

Jag trodde A skulle låta sig bli runtsläpad med en lätt uttråkad min och en ständig fråga om vi kunde fika, men tack och lov (och det var anledningen till att jag tog med mig honom) har jag en son som gillar att läsa. Som alla tolvåringar, och alla vi andra också för den delen, vill han dock göra det lätt för sig och läser mest Kalle Ankas pocket. *suck* MEN när han var 10 läste han Harry Potter-böckerna på engelska och det gick utmärkt också, så han kan bara han vill. Och den där viljan ville jag puffa lite på genom att gå på bokmässa.

Och han sprätte runt bra och var entusiastisk, och vi köpte flera böcker. Bland annat första boken om Miss Peregrin’s Peculiar Children, fast på svenska. Ja den finns som film nu och det vet han, men han skulle ändå försöka läsa den. H fick en bok som författaren själv sålde och signerade åt honom, vi köpte en bok att läsa högt ur på kvällarna, några Kalle Ankas pocket blev det också när vi gick förbi Egmonts monter, och en otippad bok ”Fiser fiskar?” som redan när vi bläddrade i den fick oss att skratta högt.

Jag vet inte hur många böcker det blev tillslut, men kanske 5 skönlitterära och 3 Kalle Anka. OCH A tyckte det var jätteroligt, vilket var det viktigaste för mig. Det här blir nog repris nästa år.

Gisslan på bio

Så var det ena sonens födelsedag. Bio med en klasskompis stod på önskelistan. Biljetter inköpta, Lejonkungen, 11-årsgräns och han fyller 10. Tänker inte mer på det förrän vi ska visa upp biljetterna och jag ska vinka av de lyckliga tu med sin läsk och sina popcorn.

-”Hur gamla är ni då?” Det visar sig att barn under 11 inte får gå på 11-årsfilm ens med målsmans medgivande (vilket jag trodde), utan målsman själv måste vara med. I salongen dessutom, det räcker inte att sitta utanför.

Så jag fick vackert gå och köpa en biljett till mig själv. Ett hundra fyrtio bagis för att se en film jag inte ville se. Lejonkungen, en musikal, och jag som får allergiska utslag av musikaler. Och den här var inget undantag, fyyyyy alltså… det där sjungande dravlet…men snyggt gjort med ”riktiga” djur som var otroligt snyggt animerade. Bara att inse att man inte längre kan se skillnad på vad som är fejk och verkligt ens i rörliga bilder.

För att trösta mig själv i min musikalmisär fick jag äta upp klubban jag köpt åt den andra sonen som tröst för att han inte fick gå på bio, stackars mig.

Tappert att gå i simskola den här sommaren

Ja för simskolan pågår som om ingenting. Temperaturen första dagen var 19 grader i vattnet och 15 på land, så enligt Barnets utsago var det skönare att vara i vattnet. Fair enough.

Sen har temperaturerna bara fallit och fallit, och vissa dagar har det varit 13 grader i luften, mulet och iskall vind och 15 i vattnet. Då har Barnet vägrat hoppa i. Känns bra att man har kloka barn som inte går med på vad som helst.

Men visst ser det idylliskt ut på bilden, fantastiskt badväder, eller hur? Titta en gång till, och kolla in simläraren ute på bryggan som kurar i sin vita hoodie. Det är mitt barn som står där med henne och hon har en övertalningskampanj tydligen, men den leder inte till något. Iallafall inte till att Barnet hoppar i vattnet, utan vi gick hem och tog en kopp te istället…

Vi firar på Liseberg

Igår hände det äntligen – A’s barn återlämnades till henne efter att B haft dom otillåtet bortrövade hemma hos sig i flera veckor. Dom har inte fått kontakta sin mamma, gå i skolan eller delta i andra aktiviteter som kan betraktas som normala rättigheter för ett barn. Oavsett hur det betraktas var det ett handlande som gick stick i stäv med en interimistisk tingsrättsdom, så bara rent krasst juridiskt var det illa det han gjorde.

Men nu är dom alltså tillbaka hos sin mamma. Och hur firar man det bäst? Jo genom att gå på Liseberg i det gudomligt vackra vädret! Och vi fick inbjudan till att vara med – vilket man ju inte kan säga nej till.

En fantastisk eftermiddag som inleddes med Lisebergsbanan – den enda bergochdalbanan jag åker. Har åkt Balder en gång anno dazumal, men det gör jag inte om, och både Helix, Valkyria och Mechanica får klara sig utan mig. Och mina barn, visade det sig.

Hos dom är det fortfarande Kaninlandet som gäller; Radiobilarna, Fisketuren och de andra lite mer stillsamma grejerna.

Och gripklo-automaterna….H fiskade upp 4 gosedjur (vilket var en himla tur, för vi höll ju nästan på att få slut på gosedjur hemma!!), E och M fick väl upp en 3-4 st dom också. A höll på att få upp ett stort Minecraft-gosedjur, men kranarmen knyckte till så han tappade den.

Lite glass blev det också innan hemfärd.

En skön eftermiddag/kväll på Liseberg, och ljuvligt att se A, E och M tillsammans igen.

 

Pris för Fair Play!!

Göteborg Energi hade för några veckor sedan en fotbollsturnering för femteklassare – Energikicken. Adam var med i gänget från sin klass som tävlade, och dom förlorade visst varenda match. Men dom vann ändå.

För idag kom representanter till skolan för att dela ut pris för Fair Play – 10 000 pickadoller rätt in i klasskassan! Kolla in klippet från när dom kommer och överraska klassen:

Och för den som undrar varför i all världen dom sitter så tyst och snällt (är det nåt fel på ungarna??!!) så är det för att deras lärare precis gett dom ett improviserat matteprov i väntan på den stora överraskningen.

Lärarhumor!!

Husmartyren

En sockerbagareMan kommer hem efter en heldag med jobb i Halmstad och han påminner om att det ska vara med tårta till skolan imorgon för dom ska ha klassfest efter lunch. Och han har tänkt ut vad det ska vara – en enhörning förstås, no pressure.

Som tur är kommer den grabben med viss flexibilitet, så enhörningen blir snabbt till en nyckelpiga (vi har röd, orange och svart fondant kvar sen halloween, inte riktigt enhörningsfärger), och vi är genast överens om att det är en god idé att köpa färdiga tårtbottnar.

Jag fick feeling och började snickra på en morotskaka att ha med till jobbet till imorgon (var kom den energin ifrån?!) medan H bredde grädde-och syltblandning på bottnarna.

Och så kom ju det roliga till sist – kavla fondant och göra pynt. För det är ju därför man gör tårtor, inte för att äta dom…

Så nu sitter jag trött men ganska nöjd med en morotskaka på svalnande och en tårta med en nyckelpiga på, egenhändigt (nåja, nästan) gjord av nioåringen.

Häpp!

Tårta med nyckelpiga på

Och om någon händelsevis tror att det ena ögat på nyckelpigan är ett litet misstag med kristyren så har ni ack så fel. Den blundar nämligen med ena ögat. Ju.

 

Min dag idag

I morse:

Madam och Cascade möts ute på Orröströmmen med Nämdö i bakgrunden

Total tystnad, lite folkliv vid bryggan eftersom det var några som skulle möta vid båten, annars tyst.

I eftermiddags:

Vegansk bulle och latte med havremjölk på ett fik på Söder i väntan på tåget

Efter en vecka med falukorv, mjölk, kyckling och annat som jag inte ätit på rätt länge satt det fint med en vegansk bulle på Sööööder. (jag var tvungen att åka dit för att mitt tåg inte gick från Centralen pga spårarbeten. Heja Trafikverket som vågar stänga av järnvägen ibland!)

Samtidigt får jag Telegram-meddelanden från familjen som sitter ute på Nämdö utanför bageriet och smaskar på bullar.

Splittrande? Ooooh yes. Då gäller det att tänka efter vad som är viktigt.

Fika

Jag älskar att vara i stan och sitta på det där fiket och få precis det jag vill ha (bullen var som en dröm!), men jag älskar också att vara ute i skärgården och inte ha dom möjligheterna för att det helt enkelt inte finns där ute. Ja förutom numera då när det är en ny driftig ägare av affären som har dragit igång bageriet och har ett fik vissa dagar. Okej, så fika-aspekten går bort, det kan jag göra på båda ställena.

Handla mat

Det är väldigt bekvämt att gå från spårvagnen och slinka in på Hemköp och köpa lite mat. DET är en större aktivitet där ute – ta båten över oavsett väder och så finns det kanske inte allt man vill ha. Icke-animaliska produkter som havre-och sojamjölk till exempel. Och så måste man släpa grejerna upp från sjön till huset, jobbigt, i stan kan man ta hissen.

Men å andra sidan handlar man kanske mer mat som man inte äter upp ifall det är för lätt att få hem den? Långsökt kanske, men min tanke var att man kanske äter lite mindre när man är där ute, och det kan väl aldrig skada. Nä, handla mat är ingen game changer.

Socialt

Ja här är väl den största stötestenen. Det finns inte så många i min ålder som bor på Orrö, och definitivt inga i mina barns ålder. Personligen skulle jag nog klara mig utan i några månader, men det samma kan inte sägas om barnen. Man hinner som vuxen mitt i familjelivet ändå inte träffa kompisar så jätteofta, så det är kanske inte ett jätteproblem. Värre för barnen som sagt.

Aktiviteter

Den här är kanske ännu större. Vad ska man GÖRA där ute hela dagarna? Well, jobba för det första. Man måste ju försörja sig var man än är. Det blir väl inte så mycket körsjungande precis, det finns mig veterligen ingen motettkör på Nämdö. Men jag såg i programmet att kyrkokören hade konsert på Påskafton, och även om den kanske inte är så utmanande för mig så kan man kanske vända på steken och känna att man bidrar lite? Kanske finns det möjligheter att lära några av barnen där att spela fiol? Eller tvärflöjt? Jag är inte jättebra på tvärflöjt, men jag kan nog hålla några sjuåringar aktiverade med det iallafall.

En gång i månaden är det pub i Hembygdsgården, det är kul!

Kort sagt, det blir en annan värld, en annan hastighet på livet, och det kanske inte behöver vara något negativt. Men det behöver inte vara något positivt heller.

Mitt problem är att jag slits så fruktansvärt mellan Göteborg och Orrö. Jag känner mig mer ”i mina rötter” när jag är på Orrö, det är mina domäner, jag vill inte bara vara en gäst här, men mitt hem och mitt liv är i Göteborg.

Skitjobbigt.