Snö i Göteborg? Koooonstigt.

Ja så här ser det ut fortfarande. Det här måste ju vara längsta göteborgsvintern i mannaminne (ett mannaminne är ju som bekant 4 år) – vi har haft snö i flera dagar! Men nu kryper temperaturerna upp mot nollan, så det är väl bara en tidsfråga innan vi har vanlig vinter igen.

Och man märker att det finns ett behov av snö och många som minns hur det var när det var snö – för båda barnen hade inställda lektioner i skolan och påbud om att åka pulka istället. Ungefär som när Stenmark åkte slalom och lektionerna var inställda och vi satt i skåphallen i högstadiet allihop och trängdes runt den enda TVn på skolan (som vanligtvis var inlåst i lärarrummet). Fast nu har vi ingen Stenis längre och knappt någon snö, så då får det här duga istället.

 

Snabbstopp i Panama – och vår kandidatur till Årets Förälder

Från Amsterdam gick turen mot San José via Panama. Där var det transit i 5 timmar på en ganska okej tid på dygnet att ha transit – 16:30 och framåt, perfekt att äta middag där. Fast inte. Klockan i våra kroppar var vid det laget 22:30, vilket även det är en rätt okej tid – om man inte är nio år och inte har klarat av att sova på flyget.

Men jag hade ju en annan plan för den här transiten; att ta en cache i Panama förstås! I många städer finns det en cache på flygplatsen. Gör det det i Panama? Icke. Den närmaste var inne i Panama City, och vad gör man då? Säger ”äsch va jobbigt, jag hoppar över det!” eller säger man ”Då ska vi in till Panama City alltså, kul!”? Om du valde det senare valde du rätt. Eller iallafall samma som jag 🙂

Barnen kvicknade till lite när vi kom närmare stan och fick se den häftiga skylinen:

Jag satt i baksätet, så det här var den bästa vyn jag fick…

Efter att taxin släppt av oss och rippat oss på $50 kände vi att tiden kanske ändå var lite i tightaste laget (det hade tagit rätt lång tid bara att komma ut från Tocumen Airport), och när det dessutom var +29 grader och nyss hade regnat = FETT hög luftfuktighet, ja då var det bara att gå direkt på parken med cachen.

Den hade haft flera DNF’er på sig så det var ju inte säkert att vi skulle hitta något, men skam den som ger sig.

Efter en liten stund, med barn så trötta så dom höll på att svimma (vi jobbar hårt på att vinna utmärkelsen ”Årets Förälder”!) fick vi loggat cachen, se lite på parken innan det var kolmörkt, stuvat in oss i en annan taxi och åka tillbaka till flygplatsen (för bara $25 den här gången).

Usel flygplatsmiddag på Domino’s, en Adam som nästan somnade stående och en Hannes som grät av trötthet när nu klockan började närma sig 02:00 i deras små kroppar. Jag bar Hannes från gate’n till bussen (klart att det är buss ut till flyget just den gången då man bara vill att allt ska gå raskt och smidigt) och Oskar bar honom in på flyget.

Jag satt mellan barnen som någon slags kudde/stöd, och dom tuppade av direkt. Och det gjorde jag också.

Men det roliga var ju inte slut där, nej när vi väl var framme på Juan Santamaria Airport i San José skulle vi ju hämta väskor, hitta en taxi och ta oss till ett hotell också…Vi hämtade väskor medan barnen satt avsvimmade på varsin stol och sov som stockar. Och därmed avslutar vi vår ansökan till titeln Årets Förälder med en bild som summerar upp läget.

26 timmar senare

Tandfén har börjat med kreditkort

Det har egentligen bara varit en fråga om tidpunkt. Tidpunkten för NÄR man inte längre har mynt hemma för tandfén att låna och lägga i glaset på natten.

Det har varit nära många gånger, men på nåt sätt har det alltid löst sig i sista sekunden (tandfén är en påhittig typ), men nu har hon (?) gått på pumpen. Det börjar väl närma sig en vecka snart sedan Adam tappade den där tanden, och fortfarande har hon inte lyckats skaka fram en guldpeng!

Jag tror tandfén har börjat med kreditkort. Varför skulle hon ha mynt med sig hela tiden när vi andra inte har? Jag har inte sett ett mynt här hemma på evigheter, och man får väl tro att tandfén hänger med i utvecklingen?

Men det är lite problematiskt, för hur förklarar man för barnet som ivrigt väntar på myntet i glaset att tandfén inte har cash längre? Barnet är iofs elva år nu och undrar väl inte så där jätteoroligt direkt, men en guldpeng vill man väl ha ändå, tandfé eller ej.

Dags att koppla upp barnen mot Swish kanske!

Första cellokonserten

Efter ett års spelande var det dags för en första cellokonsert. Och då menar jag verkligen CELLO-konsert. Inga andra instrument, bara ett gäng ungar som spelade cello.

Väldigt avslappnat och low-key; lärarna hojtar i emellanåt EN-TVÅ-TRE-FYRA-NUUUUU när det spretar lite i tempo mellan barnen, ungarna kämpar tappert och tycker det är rätt kul att göra musik tillsammans.

Det visade sig att det var första gången Adam var i en modern kyrka – han visste inte att kyrkor kunde vara så hemtrevliga och mysiga OpenMoji-black 1F602.svg – antar att vi inte varit i tillräckligt många kyrkor med honom, eller bara i omysiga.

Nästa handväska

Efter besvikelsen med den förra handväskan och att den inte blev riktigt som den mentala bilden av en handväska, lovade jag att hjälpa till att göra en ny, en där vi hade tex ett mönster (bra idé va?). Jag valde tyger som är lite bättre, läs: stadigare, och fäste pärlorna ordentligt på. Men han har sytt själv och har väl lärt sig något om att använda en symaskin, även om jag satte på spännet och axelbanden.

Han tyckte det var kul iallafall och känner sig stolt över att han har gjort en väska, mästring!!

Barn 💘 bibliotek

Det här är mina barn som hänger med mig på biblioteket. Jag är så lyckligt lottad att jag har barn som gillar att läsa böcker, och även att få böcker lästa för sig – fortfarande.

Man får en påminnelse då och då från skolan om hur viktigt det är att läsa högt för sina barn, hur många procent större ordförråd dom får  (eftersom man ofta läser lite mer komplicerade böcker när man läser högt än när dom läser själva) och hur avståndet i ordförråd växer nästan exponentiellt mellan de som får läst för sig högt upp i åldrarna jämfört med dom som inte fått det.

Så ibland åker vi ner till Stadsbiblioteket på Götaplatsen och hänger och läser böcker.

Ja det är en seriebok dom hänger över just där, för den som nu menar att det inte är bra litteratur, men jag vill bara vidga vyerna lite genom att tala om att boken ifråga är Superdövis och handlar om en tjej som har hörapparat men som går i en vanlig skolklass. Mina ungar älskar den, vi har lånat den förut och dom pratar ofta om den, hur tuff Superdövis är. Gissar att en eller kanske båda barnen identifierar sig lite med henne och att hon är annorlunda.

Hur som helst, jag är så otroligt glad över att dom gillar att läsa. Efter att vi läst högt varje kväll ligger dom själva en halvtimme och läser böcker, ett perfekt sätt att varva ner efter en dag!

 

En passande present?

Det första man får syn på när man går in i ett museum är ofta museishopen. Så även på Världskulturmuseet igår.  En bok lyste med ett särskilt skimmer, rätt i ögonen både på mig och H.

Allvarligt talat, han fick syn på den, fixerade den fullständigt med blicken och gick som hypnotiserad fram till den och tog upp den som om han aldrig sett något så intressant i hela sitt liv och började bläddra.

När vi gick därifrån hade vi två exemplar med oss i påsen – ett till oss själva och ett i present till skolan. Och när vi kom hem kastade han sig över den och började läsa.

Jag sa det jag tänkte; att jag hoppas att boken innehåller några berättelser som får honom att känna lite hopp när det är tungt (för det är alltid tungt att vara annorlunda och sticka ut från mängden), att han kan hitta några personer där i som han kan identifiera sig lite med och fortsätta våga vara den han är och att det är något positivt.

För jäkligt att man ens ska behöva köpa en bok med den baktanken, men han var iallafall helt trollbunden hela resten av kvällen och berättade om de olika öden som han läst om.

Det finns visst en för flickor som vågar vara annorlunda också, bra det.