Ett klassiskt barnkalas

Det var kalas idag. Visserligen ett halvår efter att barnet i fråga hade fyllt år, men ändå. Dom som var där trodde att han fyllde nu, och det är väl det som räknas – dom hade presenter och var finklädda (enhörningstema såklart). Vi vuxna skulle kanske ha dragit igång ”Ja må han leva”, men det känns lite knäppt när födelsedagen var i september.

Och säg den förälder som tycker att det är kul med barnkalas…Jag har då aldrig träffat någon. Det är bara ett långt lidande fullt av oro för att något ska gå galet – att födelsedagsbarnet har för höga förväntningar och tycker att allt blir fel, att gästerna tycker att det är tråkigt, att någon börjar gråta för dom har en dålig dag, att dom tycker maten är äcklig…det finns TUSEN anledningar till att inte ha barnkalas, och bara en att ha den – att barnet ifråga inte ger sig (därav halvårsförseningen)

Som den perfekta förälder jag givetvis är har jag jobbat hårt på att försöka få nioåringen att se realistiskt på dagen, och det gick nog ganska bra. Det är som vanligt han och tjejerna som är aktuella på kalaset (det är alltid ”vi bjuder alla tjejer i klassen och Hannes” och så har det jämt varit), men den här gången var dom bara fem. Födelsedagsbarnets önskan. Fint att dom redan inser att dom små festerna är dom bästa.

Och för att fira våra stolta svenska traditioner har vi bundit kransar med ängsblommor (som vi givetvis plockat själva först, slowmotionfilmen med skrattande barn över en äng rullar NU), hissat flaggan, sett lite Emil-filmer, ätit köttbullar (hemlagade av ekologiskt, närodlat kött förstås från en gård mitt här i Linnéstan, wouldn’t have no less) och sen spelar barnen ett trevligt kortspel med lagom mycket konkurrens och glada pärlande skratt. Hembakade kanelbullar till efterrätt, jajemen.

Typ.

Fast när dagens barn får bestämma blir det lite annorlunda. Spaghetti carbonara kan vi börja med, där jag inte har en aning om varifrån varken grädden, bacon’en, äggen eller osten kom ifrån. Hemköp.

Detta följt av cupcakes-pyntning. Dvs gott kladd på muffins som jag och Hannes bakade igår kväll (hembakat, yes!!). Jag har gjort röd, blå och lila frosting, vi har köpt olika strösseltyper och lite pyntgelé och minismarties att dekorera med. Och jag tänker att det är väl jättekul, här får dom ut sin pysslighet, sitta och fundera på vad man vill ha på för att det ska bli fint och gott, pynta, fixa lite.

Facit: Tre av fem barn tror att spritsen med frosting i är tänkt att det ska vara allt på en muffin typ och vräker på ett tjockt lager av den ena färgen, för att sen ta hälften av strösslet och sen toppa med ett fett lager frosting till och lite godis på toppen. Hur dom ska kunna äta det här ägnar dom inte en tanke åt. Ett av barnen frågar om hon får blanda frostingen som läckt ut med lite saft och suga i sig det med sitt sugrör (=nej), och börjar istället att hugga in på sin muffin. Och märker rätt snart 1) att den är väldigt svår att äta (får en sked), och 2) att det är rätt äckligt med 5 cm frosting, godis och strössel på en gång.

Runda nr 2 med muffins, uppmuntrande kommentarer från mamman (=jag) om att man kanske inte behöver ha allt på varje muffin möts med förståelse (!) och hyfsat efterföljande faktiskt. Kul har dom iallafall.

Sen till den nya trenden, och håll i er nu: Käpphästar. Japp, jag skojar inte, rätt in i 1930-talet bara, smack! För trenden bland nioåringarna i Göteborg just nu är att ha en käpphäst. Eller nio, som K har (Hannes har bara en men han uttrycker ingen uppenbar avund, det är väl rätt jobbigt att rykta och ta hand om alla nio kan jag tro). Det är så pass poppis att den stora lekparken här nära oss hade käpphästridbana uppställd dagen till ära. Eller det kanske var för att det är Göteborg Horse Show också, inte vet jag.

Pinkie Pie har en nära-döden-upplevelse

Ja och sen den trevliga klassiska barnaktiviteten som avslutar varje lyckat barnkalas, där man har ett gulligt djur som man slår i stycken med hjälp av något hårt.

Alla barnen får stå på kö och slå i tur och ordning (ordning i ledet, nåde den som tränger sig) . Egentligen ska man ha bindel för ögonen så själva slakten inte går så fort, men det har dom inte riktigt tid och ro med – det är ju en häst som ska slås ihjäl ju!

Sen när alla fått slå några gånger på det stackars djuret, som i det här fallet var en My Little Pony-kändis, Pinkie Pie, så går det tillslut sönder, och till folkets jubel faller godis ut. I det här fallet godispåsar för att minska slagsmålspotentialen, och för att slippa plocka godis ur golvspringorna i allt för lång tid efteråt.

När godiset fallit ur är Pinkie Pie glömd sedan länge, och kvar hänger ett stackars huvud som vajar sorgligt. Och alla tycker det var ett bra kalas. Kanske inte så många hembundna kransar och Emil-filmer, men istället italiensk Carbonara, amerikanska cupcakes och mexikansk piñata i form av en rosa häst.

Och om barnen tycker det är bra tycker väl föräldern det också och andas lättat ut för att alla överlevde den här gången också. Ja förutom Pinkie Pie då.

Rest in peace, Pinkie Pie

Inomhuskonst

Alla har väl drömt om att få måla på väggarna inomhus? Ja inte med tråkig målarfärg och samma färg på hela väggen, men måla vad man vill, stort och grällt och hur som helst?

Ibland blir drömmar verklighet. Som tex när vi äntligen börjar göra slag i saken och röjer bort alla möbler framför den väggen vi på lite sikt vill slå ut så vi får ett stort fint kök.

Garderoben och de två hyllorna som stod där förut är nu inknölade i ett annat hörn i huset, och även frysen har fått ett nytt hem.

Och sen är det bara att rota fram alla gamla hobbyfärger (som var helt intorkade visade det sig), ritpennor och framför allt: Tuberna med akrylfärg som inte sett dagens ljus sedan H’s 7-årskalas… Och engagemanget var på hög nivå redan från början.

Om någon undrar varför barnen har mössa och jacka inomhus, så är det vid den här tidpunkten kanske 12 grader varmt inne. Kalla nätter och inte så mycket värme på i kåken, då blir det så.

Två timmar senare hade vi en fullklottrad vägg med både palmer, skattkistor, träd och en kärleksförklaring. Och nej, M står inte för Mamma längre *snyft*

Några timmar senare var vi färdigmålade och lyckliga och kunde betrakta vårt verk.

Driftiga barn

Något jag inte berättat om här är att jag numera är svärmor. Till en nioåring. Jaja barnäktenskap och allt sånt där, men det här var två nioåringar som gifte sig i samförstånd – på skoltid. En av dom var givetvis H, vem annars? Han fixade bröllopslunchen själv (fruktsallad), ordnade med vigselförrättare (en klasskompis klädd i lucialinne), en kör som sjöng temat ur Mendelsohns bröllopsmarsch, lånade kostym av en klasskompis och så vidare och så vidare.

Dom sa ja båda två, pussades, och nu är dom alltså gifta.

Den där driftigheten och ”gjennomføringsevnen” är underbar att se, och idag fick vi prov på den igen.

För några dagar sedan låg det ett brev med tre biljetter och en inbjudan i, på köksbordet:

Notera åldersangivelsen på biljetterna; det är skillnad på entrépris för barn och vuxna serru.

Och idag var det dags. Han (=vi) hade köpt kakor och blandat saft, Juni och Ingrids föräldrar hade fixat mackor och kaffe/te. Det skulle visst varit popcorn där någonstans också men det försvann.

Den syns lite dåligt där bakom, men kiosken är där – en omkullvält utemöbel med en bräda tvärsöver. Kreativt!

Allt det här sålde dom i den lilla kiosken dom hade satt upp före själva konserten. Dom VET att man säljer snacks och dricka före och att det är en viktig del i det att tjäna pengar… Så i praktiken betalade vi alltså för kakor vi redan köpt….jaja.

Ingrids pappa förstörde ändå allt när han köpte rubb och stubb för 200 kr och ställde ut kiosken till alla 😀

Välkomna in i kapitalismen, barn! Eller kanske socialismen – en som hade pengar betalade och delade ut till alla?! Eller bidragssvängen kanske?

Efter en stund var det dags för uppträdandet. Scenen var på en trapp som gick rätt in i en vägg (!) och där dom lagt ut en svart matta som dom hittade i en container på gården (hyresvärden håller tydligen på och renoverar en lägenhet). Stolarna vi satt på (eller skulle suttit på, dom var lite väl unkiga) var också fynd från samma container. Återvinning minsann.

Repertoaren var blandad; Laleh, Markus och Martinus (en svensk som sjunger på norskt nordlandsmål, inte illa!) och ett egenhändigt skrivet stycke av ett av barnen (kan inte skryta med att det var mitt barn tyvärr…).

Som avslutning uppförde dom ett litet teaterstycke också; skräddaren som skulle göra en rock men det bidde bara en tumme. Fast hos den här skräddaren bidde det ingenting. Det är tuffare nu för tiden, helt klart.

Fest efteråt med hämtpizza och läsk efter en väl genomförd föreställning, Bravo till mitt lilla projektledarbarn!

 

 

Blue planet på Scandinavium

Redan i september såg H reklamen på spårvagnen och började pratade om att han ville gå på den här föreställningen. Fantastiska undervattensbilder från BBC och en riktig symfoniorkester som spelar till dessutom, vem kan säga nej till ett barn som vill se det som alternativ till Disney on Ice och annat man inte tycker verkar så bra? Men BBC liksom??!!

Så vi köpte biljetter, och idag var det dags.

Mycket folk på Scandinavium, men goooott om biljetter kvar på läktaren. Tror inte det sålt riktigt så bra som dom tänkt, och jag har mina aningar om vad det kan bero på.

Vi fick det vi kommit för att se; fantastiska naturfilmer på storskärm, livs levande symfoniorkester (från Prag minsann) och så lite lärdomar från en konferencier.

Och ändå var vi inte nöjda – vad är det för FEL på oss? Eller, vad är det för fel på föreställningen? Tja, om vi börjar med ”storbildsskärmen”, så är den inte så stor längre när den ställs in i en lokal som Scandinavium, så det blev inte precis den där mäktiga överväldigande upplevelsen som jag hade trott. Och nej det berodde inte på att vi satt så långt bak; skärmen var alldeles för lite för att göra något vidare intryck där inne.

Vi kan fortsätta med filmerna. Som var heeeelt fantastiska – det har tagit åratal av filmning för att få ihop de där relativt korta sekvenserna vi fick se, unikt och fantastiskt foto och situationer. MEN, dom var otroligt korta, och avbröts hela tiden av den där konferencieren som gick in på scenen efter varje sekvens och berättade något. Han berättade bra, det var roligt och intressant och inte minst relevant, men det förstörde helt själva upplevelsen.

Man hann lagom komma in i filmen för stunden och sugas in i miljöerna (trots den lilla storbildsskärmen) och gripas av äventyret som utspelade sig – så slutade musiken abrupt, nästan som mitt i en fras, ljuset gick på och där var han igen, Mr Konferencier. Otroligt irriterande, istället för att göra det sådär borde dom ha haft hans speakerröst på medan filmerna gick så hade det blivit ett bättre flöde i filmerna och inte så rumphugget hela tiden.

Kvällens mest intressanta person var han som mixade ljuset, för han satt dessutom och läste partitur för musiken för att synka ljuset. Coolt.

Funderar ni på att gå på BBC Blue Planet 2? Gör inte det, sitt hemma i soffan och se naturfilmer istället, mycket mer prisvärt.

 

Snö i Göteborg? Koooonstigt.

Ja så här ser det ut fortfarande. Det här måste ju vara längsta göteborgsvintern i mannaminne (ett mannaminne är ju som bekant 4 år) – vi har haft snö i flera dagar! Men nu kryper temperaturerna upp mot nollan, så det är väl bara en tidsfråga innan vi har vanlig vinter igen.

Och man märker att det finns ett behov av snö och många som minns hur det var när det var snö – för båda barnen hade inställda lektioner i skolan och påbud om att åka pulka istället. Ungefär som när Stenmark åkte slalom och lektionerna var inställda och vi satt i skåphallen i högstadiet allihop och trängdes runt den enda TVn på skolan (som vanligtvis var inlåst i lärarrummet). Fast nu har vi ingen Stenis längre och knappt någon snö, så då får det här duga istället.

 

Snabbstopp i Panama – och vår kandidatur till Årets Förälder

Från Amsterdam gick turen mot San José via Panama. Där var det transit i 5 timmar på en ganska okej tid på dygnet att ha transit – 16:30 och framåt, perfekt att äta middag där. Fast inte. Klockan i våra kroppar var vid det laget 22:30, vilket även det är en rätt okej tid – om man inte är nio år och inte har klarat av att sova på flyget.

Men jag hade ju en annan plan för den här transiten; att ta en cache i Panama förstås! I många städer finns det en cache på flygplatsen. Gör det det i Panama? Icke. Den närmaste var inne i Panama City, och vad gör man då? Säger ”äsch va jobbigt, jag hoppar över det!” eller säger man ”Då ska vi in till Panama City alltså, kul!”? Om du valde det senare valde du rätt. Eller iallafall samma som jag 🙂

Barnen kvicknade till lite när vi kom närmare stan och fick se den häftiga skylinen:

Jag satt i baksätet, så det här var den bästa vyn jag fick…

Efter att taxin släppt av oss och rippat oss på $50 kände vi att tiden kanske ändå var lite i tightaste laget (det hade tagit rätt lång tid bara att komma ut från Tocumen Airport), och när det dessutom var +29 grader och nyss hade regnat = FETT hög luftfuktighet, ja då var det bara att gå direkt på parken med cachen.

Den hade haft flera DNF’er på sig så det var ju inte säkert att vi skulle hitta något, men skam den som ger sig.

Efter en liten stund, med barn så trötta så dom höll på att svimma (vi jobbar hårt på att vinna utmärkelsen ”Årets Förälder”!) fick vi loggat cachen, se lite på parken innan det var kolmörkt, stuvat in oss i en annan taxi och åka tillbaka till flygplatsen (för bara $25 den här gången).

Usel flygplatsmiddag på Domino’s, en Adam som nästan somnade stående och en Hannes som grät av trötthet när nu klockan började närma sig 02:00 i deras små kroppar. Jag bar Hannes från gate’n till bussen (klart att det är buss ut till flyget just den gången då man bara vill att allt ska gå raskt och smidigt) och Oskar bar honom in på flyget.

Jag satt mellan barnen som någon slags kudde/stöd, och dom tuppade av direkt. Och det gjorde jag också.

Men det roliga var ju inte slut där, nej när vi väl var framme på Juan Santamaria Airport i San José skulle vi ju hämta väskor, hitta en taxi och ta oss till ett hotell också…Vi hämtade väskor medan barnen satt avsvimmade på varsin stol och sov som stockar. Och därmed avslutar vi vår ansökan till titeln Årets Förälder med en bild som summerar upp läget.

26 timmar senare

Tandfén har börjat med kreditkort

Det har egentligen bara varit en fråga om tidpunkt. Tidpunkten för NÄR man inte längre har mynt hemma för tandfén att låna och lägga i glaset på natten.

Det har varit nära många gånger, men på nåt sätt har det alltid löst sig i sista sekunden (tandfén är en påhittig typ), men nu har hon (?) gått på pumpen. Det börjar väl närma sig en vecka snart sedan Adam tappade den där tanden, och fortfarande har hon inte lyckats skaka fram en guldpeng!

Jag tror tandfén har börjat med kreditkort. Varför skulle hon ha mynt med sig hela tiden när vi andra inte har? Jag har inte sett ett mynt här hemma på evigheter, och man får väl tro att tandfén hänger med i utvecklingen?

Men det är lite problematiskt, för hur förklarar man för barnet som ivrigt väntar på myntet i glaset att tandfén inte har cash längre? Barnet är iofs elva år nu och undrar väl inte så där jätteoroligt direkt, men en guldpeng vill man väl ha ändå, tandfé eller ej.

Dags att koppla upp barnen mot Swish kanske!