Fjortis in da house

Den här snyggingen blev fjorton år idag. Vederbörligen väckt med skönsång (?), och han låg inte vaken innan; vi fick nämligen sjunga två gånger innan han var tillräckligt vaken – eller ska man säga ”vid medvetande”?

Presenter förstås, bland annat ett presentkort på en klädaffär – ett desperat försök att få ungen att intressera sig liiiiite för kläder och ge honom möjlighet att påverka hur han ser ut. Han hade aldrig ens hört om butiken, men det hade jag å andra sidan inte väntat mig heller. Lite skillnad mot Det Andra Barnet som är oerhört medveten om kläder, butiker och vad som gäller och inte.

Så fjortis nu alltså. Mjukare, gulligare och mer omtänksam tonåring får man leta efter. Ännu inga tecken på uttråkad, dygnet-runt-sovande, ständigt ätande tonåring, men det kommer väl.

Till den dagen kommer tänker jag njuta av godingen som är.

En överraskad 50-åring

Inte så att han inte visste om att han skulle bli 50, men med tanke på att dagen började i hemmets lugna vrå med bara barnen hemma (eftersom wife of the year var på norrlandsresa) så var han nog lite överraskad över slutet.

I tron att vi hade bord på Privata Rum (finkrog i Gbg) gick vi nedåt Linnégatan, och när vi kom till Walk in the Park drog jag in honom där. Protester hördes, typ ”Men vaf…” innan vi var inne i den pyttelilla restaurangen full av de bästa av vänner som sjöng Ja må han leva 🙂

Foto: Thomas Jansson och Frida Falk

Totalt var vi 20 stycken; 12 vuxna och 8 barn, de flesta mellan 11-14 år (barnen alltså). Jag hade förbeställt mat och dryck så det skulle finnas bubbel och snacksfat på borden när vi kom, och sen hade jag förbeställt mat och dryck och….ja sen var det bara att njuta, äta och umgås.

För det var ju att umgås som var grejen. Dom som var där var våra allra närmaste vänner och deras barn, restaurangen är extremt skön och avslappnad, inga stärkta dukar så långt ögat når.

Och nu för tiden är man ju rätt svältfödd på socialt umgänge så det fanns mycket att ta igen.

Ett antal timmar, pizzor och vinflaskor senare var vi mätta och otroligt glada allihop. En helt vanlig onsdag inte alltför sent på kvällen.

Då hade vi hunnit planera både skidresa till Italien och en dammiddag, plus att ungarna hade tagit ett varv på Järntorget (!) så det var dags att bryta upp.

Ett väldigt bra 50-årsfirande och en väldigt bra 50-åring.

Foton: Thomas Jansson

Oskar 50 år

Trasträddarna

Igår på promenaden såg vi en liten fågelunge som hoppade omkring på grusvägen, klart skadad med en vinge som såg trasig ut. Jag försökte sätta min ”naturen-tar-hand-om-den”-sida till och tänka att den var dödsdömd och att det var lika bra det (gick inte så bra, jag tänkte på den lilla fågeln hela kvällen och undrade hur det gått).

Idag gick vi samma sväng och den lilla trasten hoppade fram igen. Eftersom jag berättade om den för H när vi sett den igår, gick vi och hämtade honom idag så han så han skulle få se den. Och han blev helt kär, så nu har vi ett till husdjur, en trastunge.

För det som hände var att han och kusinen O lyckades få trastungen att känna sig trygg hos dom.

Dom fångade lite bromsar och andra insekter till den (som den snappade i sig som bara det så hungrig var den nog), och den hoppade runt med sin skadade vinge från det ena barnet till det andra.

Vän av ordning undrar förstås varför vi inte lät den vara så att mamman som säkert letar efter den skulle hitta den, men 1) den låter inte över huvud taget, inga rop på en mamma och inga trastar i närheten heller som verkar hålla utkik, och 2) letar verkligen djurmammor (eller pappor?) efter skadade ungar? Den här har säkert blivit skadad när den föll ur boet och jag antar att fågelmamman inte bryr sig om den efter det.

Så vi har en trastunge nu som H och O matar, flygtränar, förser med vatten och annat. Ska bli spännande att se hur det går – jag tänker att om den får tillbaka lite styrka och energi så kanske den trasiga vingen läker. Eller inte, men då har vi försökt iallafall.

En riktig tavla

Den som väntar på nåt gott…

Redan när flytten gick från Oslo för dryga fyra år sedan (!) sa Hannes att han ville börja med bågskytte i Sverige. Varför han inte kunde göra det i Norge är oklart, men det var kanske bara timing och ett försök från hans sida att ha något roligt att se fram emot när han skulle ryckas upp med rötterna.

Det visade sig då att han var för liten (8 år) för att få hålla på med pil och båge, åldersgränsen var 10, och det föll lite i glömska.

För ett tag sen tog han upp det igen, och med det rimliga antagandet att han nu när han är nästan 12 borde inte åldern vara något problem? Slumpen gjorde dessutom att O har en kollega som håller på med bågskytte på fritiden, rätt mycket också, tävlar och grejar, och som tyckte det var kul med en liten en som var intresserad.

Så för några veckor sedan var vi på BS Gothia (”Bågskytte för alla överallt alltid”) en kväll och skulle prova på. Nivån på oss var lite olika kan man säga – jag höll på att skjuta ner lysrören i taket medan O sköt med vänster hand och nästan mitt i prick hela tiden. Jaja, ingen tid att tjura över sånt, jag är alltid sämst när det kommer till sport och det var kul att prova.

En stund. Det var kul att prova en stund. Men efter en kvart när jag lyckats kontrollera mitt skjutande så pass att jag åtminstone träffade den svarta väggen (och ibland även ringarna på tavlan vill jag gärna poängtera) så var det liksom nog för min del. Men icke, vi höll på rätt länge.

Ta upp första pilen, lägga an, se var den hamnade, ta upp nästa pil, lägga an, se var den hamnade, ta upp den tredje pilen, lägga an, se var den hamnade, vänta tills alla gjort av med sina tre pilar, gå fram och hämta sina pilar, repetera. Och repetera.

Men det var kul att prova på, Hannes tyckte det var jättekul, och idag kom den lite mer riktiga tavlan vi köpt till honom som uppgradering från diverse kartonganordningar han haft hittills, så nu får vi se hur det här går.

Nästa grej lär väl vara att han en båge bättre än dom man köper på XXL…säkert urbilligt!

Femtonspelet i trädgården

Det var dags för nästa del i trädgårdens femtonspel. Föregående episod var när kompostlådor flyttades och keramik åkte till tippen, remember? Det lilla märkliga skjulet står där det står än så länge, men watch me, det ska SÅ bort. Men idag höll vi på så här:

Full vagn åt ena hållet, tom åt andra, fram och tillbaka, fram och tillbaka – vad är det som står på?

Jo, eftersom takpannor som inte sitter fast på ett tak måste motioneras ungefär vart femtonde år, annars dör dom av uttråkning, så var det dags för oss nu att flytta dom från ena sidan av trädgården till den andra. När vi köpte huset anno dazumal låg dom på norrsidan av kåken men där kan dom ju inte ligga mot fasaden eller hur, så vi flyttade dom till en plats borta vid hallonsnåren där dom inte skulle vara i vägen för något. Trodde vi.

Nu vet vi att vi vill ha potatisland där (Coronaisolering gör konstiga saker med folk – potatis kostar ju noll och ingenting att köpa i affären – ändå vill man ha ett eget potatisland…), och i största allmänhet vill vi domesticera trädgården mer och ha nytta av den och inte bara ha en massa meningslös gräsmatta (som ändå är full av mossa).

Tegelpannor i det blivande potatislandet, trasiga tegelpannor till höger om eldningstunnan, det lilla märkliga skjulet bakom. Och ja, som den observante noterar; det finns ännu fler takpannor bakom det lilla märkliga skjulet. Men låt oss inte haka upp oss på det nu.

Således har vi alltså lyft upp alla pannor en och en, lagt dom i den lilla vagnen, kört dom till norrsidan av huset där vi staplat dom.

Vi har tagit 40% av pannorna tidigare, men idag blev det ett tretimmarsrace för att ta de sista 60. Belöningen kom efteråt med årets första besök på Åsa Glasscafé med fritt val av glass och tillbehör. En bra lön för mödan. Nu är det bara kvar att gräva potatisland…

Mjukstart på vandringssäsongen

Så var det äntligen helg, vilket betyder att jag får träffa familjen. Det får jag väl ändå om jag vill, men dom är 5 mil bort (eller det är snarare jag som är 5 mil bort…) i veckorna och kommer hit på helgen. Varför? Jo för att det inte går att sitta tre pers med hemmakontor i vår lilla lilla lägenhet. Precis som många andra som bor i stan bygger stadsboendet på att man kan gå ut och äta, fika, träna, röra sig bland folk och inte minst gå till jobbet. Men det gör man ju inte längre, och jag förstår varför priserna på stora bostadsrätter inne i stan går upp just nu…

Men nu var det då helg, vackert väder.

I veckan som kom skulle A ha friluftsdag i Änggårdsbergen och få betyg utifrån hur väl han kunde använda ett Trangiakök (och andra saker med bör kanske nämnas), så dagen var perfekt för att ta tillfället i akt att gå årets första tur längs Hallandsleden.

Eftersom det är den första turen för året och man inte vill skapa dåliga minnen hos kidsen så tidigt (det får vänta lite till regniga nätter i tält i sommar) så blir det en kort tur, 8 km. Det är så underbart att barnen är så stora att man kan säga ”en kort tur på 8 km” och faktiskt mena det.

Många stopp på vägen, lite burkletning i lätt terräng (men en DNF iallafall), och tillslut skogskokt blåbärssoppa på Trangiakök. Visserligen fanns det en jättefin eldstad utanför vindskyddet där vi åt lunch (jag hade alldeles för få mackor), men temat var ju Trangia, så… Den trevliga familjen som var där samtidigt med oss fick mysa vid brasan istället.

Men fint var det!

Tonåringens mardröm

Åka skidor är väl kul och så, off-pist i synnerhet, tycker somliga. Inklusive familjens tonåring. Trädkramning verkar ingå emellanåt när man åker off-pist, vilket gör hjälm till en väldigt bra sak att ha (och något man således har).

Kanske borde man ha mobilen i hjälmen, vad vet jag, för det här var resultatet av dagens trädkramning:

Inget mer WhatsApp, inget Reddit, inget Snapchat, inget Youtube….är livet slut då?

Den är numera böjd och spräckt, och historia. Vilken OSIS att man inte kan köpa nya mobiler i Hemavan, nu måste han ju vara utan en hel vecka. Det blir spännande att se hur det funkar…

Bra vinter för skridsko

När det blir plötsligt kallt under en längre tid men inte kommer någon snö, då är det guldläge för alla skridskoåkare. Och det råkar vara så att vi har en som ska träna konståkning (träningen börjar nästa vecka), och som är mer än sugen på att ge sig ut.

Här i Åsa är det första gången jag har sett att vi har is på havet, så det har utforskats, precis som en sank äng som numera är en otroligt säker sjö att släppa ut ungar på utan uppsikt, att föredra framför havet på så vis iallafall om man inte måste kunna åka långt. Men det kan man inte på den lilla havssnutten vi har heller.

Havsvik nere i Åsa ute på Ölmanäs

Det som inte syns på den här bilden är vad mannen som står på bryggan i gråbrunbeige jacka håller på med. Eller rättare sagt vad hans kvinnliga kompanjon gör. Hon är nämligen på väg ner för en stege och ett uppfriskande bad. Jag trodde inte mina ögon när jag bara slängde ett öga på paret på bryggan och helt plötsligt ser att hon resolut tar av sig in till bikini, mössa och sockar och med bestämda rörelser klättrade ner och simmade runt (!) lite innan hon klev upp och svepte en handduk om sig. Med lite god vilja och skarpa glasögon ser man hennes armar om stegen på väg ner.

Betydligt säkrare att åka på en äng. Men det blev fort uppkört tyvärr.

 

Mer snö!!

snö
Så här luddigt och fint var det när jag klev upp för att ”gå till jobbet” idag

Ja herregud, vem kunde tro det – att vi skulle få ENORMA mängder snö på Västkusten??!! Ja alltså en knapp decimeter eller så, men det är en bra början. Och förmodligen slut också, för på söndag ska det visst vara regn och plusgrader, men man får vara glad så länge det varar. För fint är det, och när temperaturen håller sig på 1-2 minusgrader är det perfekt temperatur också – inga förfrusna tår när man går ut och går till exempel, hurra!!

Han kallar den Blorglob

Det blir ganska bra liv i barnen också, även om dom är så stora. Speciellt H (som vanligt) som bara MÅSTE ut och göra en snögubbe (igen). Och den här gången fanns det ju lite mer material att jobba med än igår, om man säger så.

Var han får inspirationen ifrån är lite oklart, men det som från början var en mer traditionell figur i tre våningar urartade rätt fort. Helt plötsligt var han ute med en matsked och började karva ut ett stort gap ur huvudet, fick lite feeling och sprang in efter vattenfärger och pensel och började omsorgsfullt och mödosamt att pensla dutt för dutt i munnen, ner på bröstet och lite splatter på marken.

Kronan på verket var en liten snögubbe med ögon och allt i munnen på den stora, tandpetare runt hela gapet som sylvassa tänder och…ja, där var skapelsen färdig.

Han var naturligtvis stolt över sin kreation, och insåg att när den står där på baksidan är det inte så många som ser den, så O fick rycka ut med en snöskyffel och flytta ut den på framsidan. Så där står den nu och hälsar glatt (?) på de som går förbi.

Det ska bli spännande att se hur den ser ut när den smälter ihop om några dar…

Så det kom lite mer snö ändå

Vi hade ju vinter redan i november, vilket brukar vara mer än nog för västkusten. Förra året var det ingen vinter alls rent meteorologiskt, dvs under noll grader för en ”varaktigt”, vad nu det innebär i praktiken, och jag har tänkt att det är slut med sånt. Men så helt plötsligt var det sånt där lite vitt flir i luften en dag, och H sprang ut vild av lycka över att det äntligen var snööööö och att han ville göra SNÖGUBBAR!!!, och han lät sig inte nedslås av trista påpekanden som ”ja hoppas bara inte att det börjar blåsa, då kan det ju kanske bli lite snö i springorna på uteplatsen i allafall”

Vargavinter på västkusten
Västkustens minsta snögubbe?

Nejdå, det här är en kille som är full av positivt tänkande, så HÄR skulle det minsann göras snögubbar! På med vinterkläder och ut med sopkvasten. Ja för det var ju så lite snö så att skotta var ju inte att tänka på.

Och det blev faktiskt en snögubbe. Jag satt inne och jobbade (för att man gör sånt när man är vuxen istället för att bygga snögubbar, även om det är trettondagen), men killarna kom in och täljde en morotsnäsa efter ett tag – eftersom snögubben var så liten så det inte fanns några morötter som kunde passa.

Så….ja, det här var vad det blev av snön idag. Snögubben blev så liten så den fick stå på motorhuven för att synas.