Trots att det är fantastiskt skönt att vara nere i Åsa ute på landet, med får som bräker i hagen bakom huset och havet 5 min gångväg bort, så är det varje gång lika underbart att komma in till stan igen och vara här. Jag är som ett barn, eller en guldfisk kanske;
Innan: ”Nej jag vill inte in till stan, det är så skönt att vara här nere i grönskan”
När jag kommit in till stan: ”Ååå det är så skönt att vara här inne i stan och inte få lappsjuka” och har helt glömt bort att jag nyss inte ville in över huvud taget.
Så nu är utsikten över uteplats, rabatt, grönt gräs (well, inte så grönt längre efter all torka, men rent principiellt är det grönt) och bräkande i fjärran utbytt mot det ljuvligt vackra röda Karlsson-på-taket-hustaken, utsikt över husen uppe på Raketgatan och den gigantiska kastanjen på Linnégatans innergård. Och jag är såååå lycklig.
Det där med caféliv får sig ju en törn i dessa dagar, men när en kollega undrade om vi inte skulle ses på en snabb kaffekopp på Bar Italia här i närheten så kunde jag inte säga nej. Så nu har jag brutit mot mina coronabegränsningar och suttit vid samma bord som två andra som jag inte träffat på ett tag. Och ja, jag är lite skraj efter det, men guuuud va trevligt det var, och vad normalt det kändes. Det ska sägas att det över huvud taget inte var trångt där inne tack och lov, men ändå…
Och sen uppför backen och hem igen. Och fasen va fint Linnéstan är ändå!!
Älskar Göteborg!
