Det blir en Tesla

På fredag nästa vecka kommer den; den blå Teslan som är ”vår”.  Drömmen om att köra Tesla blir verklighet. För ja, alla kunde inte släppa den drömmen som jag kunde, och då händer det grejer och nu blir det en Tesla.

Så fruktansvärt kul att den bilen ska bli vår (eller ja typ, leasing genom företaget) och jag ser verkligen fram emot att få lära mig den nya tekniken som kommer med bilen. Som tex autopilot, fickparkering (yes, den fickparkerar åt dig, tack Elon!) och andra små fiffiga features.

Och snygg är den förstås. Blå.

Och vår gamla Passat känner förstås på sig att något är i faggorna. Eller så är det reparationerna för 27 000 kr som vi inte ville göra på verkstaden tidigare i somras som gör sig gällande. I vilket fall så är det diverse lampor som lyser upp som en julgran på instrumentbrädan (”motorfel, åk genast till verkstad” – det kan väl inte vara nåt farligt va? Nä kör in i en ficka och starta om. Se! Lampan slocknade!), och det är ju aningens stressande i längden.

Men på fredag börjar det nya livet. Tesla-livet, yay!!!

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 2

Dagen började med lite städning i området. Städning i den meningen att vi hade några cacher i närheten som vi inte hittat än och som lyser irriterande gröna på kartan. Men även om man tar lite i närområdet på väg till något annat så betyder inte det att det är brist på upplevelser.

Bland annat gjorde vi nedslag på Variant, ett köpcenter norr om Bergvik som definitivt sett sin storhetstid passera. Från att ha varit ett köpcenter med lite butiker är det nu bara en Konsumbutik och tomma lokaler ungefär, och en auktion varje vecka som väl drar en del folk. Och två cacher då, som väl gör att några fler kör in på parkeringen.

Den ena cachen är rätt trist och den har vi hittat för länge sen, men den andra har varit för blöt eller igenväxt för att ta förut. Den här sommaren är som bekant inget för blött, och eftersom inget ont inte har något gott med sig så fick det vara dags.

Och det är en ganska sorlig miljö. Hela Variant-området känns som något som varit aktivt och fullt av liv men där tiden rusat ifrån dom och allt har förfallit. Så mitt i ingenstans i buskarna ligger en unken gammal damm, och bakom den ett trädäck där cachen är. Lagom creepy och väldigt skönt att vara där i dagsljus. Men fortfarande väldigt deprimerande.

En nästan igenväxt damm som knappt syns, och på andra sidan trädäcket som är som en miniatyrdansbana eller nåt. Det är ett utrymme i mitten av ”dansbanan” där det kanske varit en vacker plantering en gång i tiden. Way, way back.

Efter en sån upplevelse måste man gaska upp sig lite. Till exempel genom att se på en vacker stenbro!

Oerhört vacker stenbro, alldeles stilla med porlande vatten och bräkande får på sluttningen mittemot.

Jag ska inte avslöja något om var den lilla juvelen finns, för det är en glädje när man upptäcker det, och väldigt väldigt kul att ta sig fram till den lilla gömman. Och vackert.

Den lilla hejarklacken stod troget och gav sitt stöd hela tiden 🙂

Vi var också och såg det fina kraftverket vid Höljebro och gick över träbron och såg ut över en för tillfället torrlagd del av Ljusnan. En av alla fina platser som man får se när man har en märklig hobby som får en att åka till platser man inte visste fanns.

Det var en fin dag i skogen, en som slutade med en lång och onödig tur ut i en snårig vildmark bara för att titta på en visserligen väldigt gammal knotig lind med en stamdiameter på säkert två meter. Helt otroligt faktiskt och egentligen väldigt vackert och magnifikt, men det var en eländig väg dit och runtomkring var det fullt av sly så det var svårt att förstå när man egentligen var framme. Rätt meningslöst faktiskt. Men men, det blev vår avslutning på dagen.

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 1

Så är jag äntligen i Hälsingeskogen igen hos mamma och Totis. Med mig har jag det ena barnet, för det andra är i Oslo och mannen jobbar.

Och det lilla GC-teamet är samlat igen 🙂 ❤

Självklart ligger vi inte på latsidan, utan helt respektlöst med tanke på värmen kastar vi oss ut i skogarna för att lösa kluriga gåtor och besöka platser vi knappt visste fanns och bada i sjöar vi aldrig hört talas om. Livet.

Som Skidtjärns badplats till exempel, norr om Rengsjö. Ljuvligt vackert och hyfsat välskött med en brygga, sittplatser, till och med omklädningsrum (fascinerande hur många badplatser här uppe som har omklädningsrum – är hälsingarna pryda månne?) och en sliten men dock, beachvolleybollplan. Sandstrand of course, det är ju Hälsingland.

Skidtjärns badplats

Eller en fika hos Majas i Rengsjö och en titt in i deras gigantiska heminredningsbutik som jag inte riktigt fattar hur dom får ihop det med rent ekonomiskt – rum efter rum fyllda med porslin i alla färger och former, senaste heminredningsmodet (i den mån jag nu är rätt person att bedöma det…) och en hel del krimskrams förstås också. Men den kapitalbindningen som det där stället har i varje ögonblick måste vara enorm; jag fattar inte vad dom har för avtal med sina leverantörer riktigt, för dom kan väl inte sälja allt det där innan säsongen är slut?

Och nej jag har ingen bild på det; jag var allt för tagen av alla intryck för att komma ihåg att hala upp mobilen och dokumentera. Men det ser väldigt gulligt ut iallafall.

Majas Café och Presenter
Bojäntans ostbod. Och ost, obviously.

Och så råkar man köra fel och hamnar på en annan väg där ute i vildmarken, och vips har man snubblat på Bojäntans lilla ostbod. Utbudet just den här dagen var lite magert, men har man kommit så långväga så måste man ju köpa (JO det måste man!), så en liten hårdost av getmjölk som var lagrad i 8 månader blev det allt.

Mamman (den andra mamman alltså, inte jag) ruskar på huvudet åt köpet, men sånt måste man göra ibland.

Det gick att lägga pengar i mjölkkannan på bordet, men också Swisha såklart (tänk vad Swish har gjort för de små lokala handelsidkarna runtom i landet!!). Om det hade funnits mobiltäckning i området hade det varit en jättebra grej…Men jag kom in i mobilland tillslut och fick göra rätt för mig så småningom innan den lokala stöldroteln kom och haffade mig.

Ett enormt sandtag snubblade vi över också – och allt det här är bara i Rengsjötrakten, mind you!

Svinstort! Men nu när jag ser på bilden ser jag mest toppen som sticker upp bakom sandtaget – vad är det för ett berg?
Busshållplatsen i Vik kommer jag aldrig glömma, och aldrig tänka på utan viss irritation och bitterhet blandat med glädjens triumf i en konstig soppa. Kanske bäst att inte tänka på den alls.

Vägen hem från Rengsjö gick via Bollnäs, och på vägen söderut från Bollnäs finns den j#%@vla cachen Vik, som vållat så mycket irritation och framför allt frustration de fyrtio miljoner gångerna vi varit här förut och letat. Och letat. Och klurat. Och fattat att det är något vi inte fattat. Men idag….idag hade CaddyMum vässat brillorna ordentligt, och så var den plötsligt bara där. Så enkelt som så. Jag tänker inte avslöja något om den fina gömman, bara att åka dit och kolla lite. Eller mycket.

Åsså middag tillsammans med dom här godingarna avslutar första dagen i Hälsingeskogen!

Kvällsbad

Maken föreslog att vi skulle gå ner på kvällen och ta ett kvällsdopp. Allt inom mig skriker ”JAG VILL INTE!!!” men jag vet egentligen inte varför. Det ska ju vara så underbart och härligt med kvällsbad liksom. Men jag fryser mest och är ju inte speciellt glad i att bada egentligen.

Men det var ju det där med att bli en badtant. Badtanter tar gärna kvällsdopp (framför allt morgondopp, men kvällsdopp är väl bara inversen av morgondoppet?), och dom tycker om det. Så ska man bli en badtant så är det bara att hoppa i.

Plus att det var ju grymt skönt att bada tidigare idag och så hemskt mycket värre kan det ju inte blivit på några timmar?

Av med dunjackan, sandalerna med strumpor i (jodå!), jeansen och tröjan och ut i vattnet. Några raska kliv och ett snabbt dyk senare var det doppat. Och det var helt okej. Inte jätteskönt, men okej. Framför allt ganska svalt i luften med bara 19 grader och lite bris, men klockan var ju ändå 22 så det var väl godkänt ändå.

Och så den obligatoriska badselfien (blev ingen på dagen idag, så den här får duga).

 

Kontor på Scandinavium

På Trafikverket i Göteborg ska vi efter sommaren flytta till nya lokaler med sk Aktivitetsbaserat Arbetssätt. Det betyder att vi inte längre har några egna platser, att man ska ha ”clean desk” om man går på ett möte som varar längre än 2 timmar, att det finns olika zoner att jobba i – social, stilla osv. En ganska stor förändring med andra ord.

För mig gör det ingenting – jag blir nästan passiviserad av att sitta på samma plats i samma kontor hela tiden. Jag föredrar ibland att gå mellan möten bara för att inte sitta stilla och stirra in i en skärm. Eller vara uppe på Orust till exempel. Eller som idag – i foajén till Scandinavium…

20180618_100339664393362642285102.jpg

Det där var mitt kontor hela förmiddagen! Hur bra som helst – nätverket var snabbare än både på jobbet och hemma trots att jag körde mobile hotspot (!), det fanns kaffe i närheten och ström till dator och mobil, stolen var helt okej….vad mer kan man begära?

Samtidigt i rummet intill:

20180618_0909196974896746383982799.jpg

Fyrtio miljoner barn (minst) i lila T-shirts (syns inte så bra på bilden; tog den innan alla var på plats) med instrument – 15 tvärflöjter, 45 celli, triljarder fioler och ja alla symfoniska instrument man kan tänka sig. Ja utom harpa då kanske, men den förlusten är ju begränsad.

Men vad GÖR dom?

Jo, det är musiklägret Side by Side i Göteborg i dagarna. Och det här är PR-filmen:

Hur stort som helst, så dom kan inte repa var som helst utan det är Scandinavium som gäller. På eftermiddagen var det stämrep uppe på Artisten, lite mer personligt kanske, men imorgon är det konsert för alla nere på Scandinavium. Då ska dom spela Beethovens 9 (An die Freude), nåt lugnt stycke jag aldrig hört, och så röjiga Merengue då dom både skriker, sjunger, klappar och spelar. Ja fast inte samtidigt alltså.

Killarna var lite tveksamma till att gå på läger; Hannes rent av negativ, så det är jättekul att se hur dom ändå finner sig på lägret, går på repetitioner och får lite nya kompisar. Eller bekantskaper iallafall som dom säkert stöter på senare om dom fortsätter spela.

 

 

Filmen Amadeus – Live!

Jag har en vän som ibland får biljetter över från sitt jobb på Operan, och ibland finns det lediga platser tex när hennes man inte vill eller kan gå. Ett sånt tillfälle var i höstas när jag var och såg Damien Jalets Skid, och idag var det dags igen men något helt annat.

Minns ni Milos Formans film Amadeus från 1984 (ja, SÅ länge sen var det faktiskt!)? Den med Tom Hulce i titelrollen, han som skrattade så roligt. Filmen visades på storskärm på Operans scen och orkestern och kören satt nedanför och framförde filmmusiken parallellt som den gick (det var alltså ingen musik från filmduken, utan bara från scenen).

Den gamle Salieri berättar för prästen om hans livs bittra fejd med Mozart. Kören och orkestern sitter på scenen nedanför.Det syns inte så bra på bilden, men dirigenten har förutom sitt notställ med partituret även en skärm framför som dels visar filmen och dels anger pulsslag och när han ska slå av för att tajma filmen, hur coolt som helst! Det är tydligen lite av en resande cirkus det här – dirigent, ljudtekniker och film reser runt och gör den här uppsättningen med olika operahus. I Göteborg är det två föreställningar till, båda slutsålda.

I pausen var det utgång på baksidan, eller det som snarare borde kallas framsidan för det är så vackert ut mot vattnet; kranarna, båtarna, Älvsborgsbron…Göteborg är så himla fint på sina ställen.

 

Så nu sitter jag här och kollar vad Tom Hulce har hållit på med egentligen sen filmen gjordes (en hel del visar det sig), konstaterar att Salieri har en av rollerna i Homeland, och det jag redan visste – att den skrämda husan är en av de fyra kompisarna i Sex and the City. Och jag imponeras av att det tydligen är Hulce själv som spelar alla pianoinsatser i filmen och att han innan inspelningarna började bara kunde spela gitarr. (vilket ju inte är så bara, men jämfört med att spela piano upp och ner är det viss skillnad)

Och så lyssnar jag på Mozarts Requiem förstås. Ett av de vackraste verk som skrivits, så enkelt är det.

Jag har sjungit det flera gånger, och det var svårt att inte sjunga med i filmen bitvis 😀

Tydligen gick försäljningen av Mozarts musik upp 30% året närmast efter att filmen kom, och Salieris musik kom fram ur dammhögarna och fick en liten återupplivning.

Årets första dopp!!

Yes, idag kom årets första dopp. Det var ganska kallt; en kille på stranden sa att det var 14 för två dagar sedan och nu har solen gassat i två dagar så det kanske är 16. Varför hoppa i havet när det bara är 16 grader kan man undra? För att det är 27 grader i luften kanske (även om det bara var 22 när jag var nere vid 17:30)? Skulle kunna vara, men lite värme i luften räcker inte för att få ner mig bland isflaken.

Nä, jag hade helt enkelt bestämt mig för det, och orsakerna är flera:

  1. Jag har tröttnat på att jag undviker allt som är obehagligt (tex hoppa i iskallt vatten) om jag kan och därmed missar en del saker som jag tror jag skulle gilla (känslan när det första obehaget gått över)
  2. Om jag får bli gammal (det är ju inget jag tar för givet längre) vill jag bli en sån där tant som går ner till stranden i badrocken på morgonen med kaffekoppen i handen och tar mig ett dopp. Då måste man klara av att bada i kallt vatten.
  3. Jag har tre kompisar som, oberoende av varandra, har börjat vinterbada. Innerst inne vill jag också göra det för det verkar så skönt, speciellt om man har en bastu i närheten eller har tränat eller något liknande. Men jag törs inte för det är så kallt.

Tre goda anledningar, eller hur?

Det finns en fjärde också, och det är att jag ibland säger till mina barn när det är något dom inte vill göra ”- Men bara gör det, det är inget farligt och du dör inte av det, och när du gjort det kommer det kännas så himla bra”. Tex hoppa i vattnet i simskolan, spela på konsert eller något annat man drar sig för som egentligen är kul. Och om jag är så hurtig gentemot dom så borde jag väl föregå med gott exempel själv, eller hur?

Eftersom jag satsar på att jag får bli en tant så småningom så tänkte jag att jag skulle prova det där sättet som tanter badar på och som jag aldrig förstått. Det där när dom står och skvätter upp vatten på överkroppen och så smått går utåt. Själv går jag utåt och försöker hålla mig så torr och varm jag kan så länge som möjligt, men jag tänker att dom har en poäng. Om man skvätter på sig själv kanske man svalnar så smått och kommer ner till vattentemperaturen blir det skönt fortare?

Jag provade, och oh yes, det fungerade. Som en dröm. Jag är härmed en tant när jag badar. Men jag badar!!