Fullständig knock-out

Jag har en vän som ibland har möjlighet att förmedla biljetter till Göteborgsoperan. Jag har hittills inte haft möjlighet att använda mig av detta, men när det i torsdags kom ut en möjlighet att gå på dansföreställning högg jag direkt på att få gå på fredagen.

Föreställningen var tvådelad; först Skid av konstnär/koreograf Damien Jalet. Nä jag vet, jag har aldrig hört talas om honom heller så det är helt okej. Bara namedroppar lite och avslöjar min okunnighet i samma mening…. Efter paus var det Icon av Sidi Larbi Cherkaoui. Ännu en världskändis i genren som är något helt nytt för mig.

Men iallafall…

Skid….

Dansarna rör sig hela tiden på en stor vit yta som lutar 34 grader. Dom kryper över kanten där uppe och dras nedåt av tyngdlagen (och den glatta ytan, trots att den är insmord med harts och coca cola och dom har särskilda skor på sig för att ge friktion) vilket ger en otroligt häftig rörelse när dom ”utför dans” med sina kroppar i det lutande planet, vrider sig först som maskar när dom glider, rinner, ner för ytan.

Musiken är oerhört suggestiv och monoton vilket förstärker de små ändringarna dansarna gör när de försöker resa sig från underlaget men oftast faller ihop igen, kämpar emot dragningen nedifrån. Ibland lyckas dom ta sig uppåt men förlorar alltid tillslut när dom, antingen ensamma eller i kluster om några stycken, måste ge upp och glida ner.

Så är det skifte i musiken och de har bytt kläder på överkroppen och ser mer ut som robotar, maskiner. Alla med långt hår, män som kvinnor, har det hårt flätat i inbakade flätor för att förstärka det strama intrycket, och kläderna och formerna är androgyna, alla är lika, det är omöjligt att identifiera olikheter i kropparna. Dom börjar nedifrån nu och rör sig uppåt, mekaniskt, som ett urverk, robotar, fast med en frenesi.

Det är helt fantastiskt. Jag är trollbunden och vill aldrig att det ska ta slut. Musiken ändrar sig igen och kvar på scenen är en enda person, en man, som hänger som i en kokong (som alldeles nyss var hans tröja. Tänk inte mer på det – det är en STOR kokong och en väldigt elastisk tröja…).

Foto: Damien Jalet

Man undrar vad han gör när han vrider sig i kokongen, men han tar av sig kläderna. Sakta och omständligt krånglar han av sig kläderna och är naken inne i kokongen. Så kommer det ut en fot, en fot till, och tillslut hela han.

Foto: Damien Jalet

Det kunde varit så snaskigt med en naken balettdansör mitt på scenen, men det är det inte. Det är en fantastisk bild av den nakna sårbarheten, födseln, och han är sårbar på så många sätt – är naken på scen framför ett fullsatt (nåväl, nästan fullsatt) operahus. Naken och nyfödd håller han på att dras ner mot avgrunden men han kämpar sig uppåt, uppåt, saaakta saaaakta…det går så himla sakta, musiken är så otroligt suggestiv fortfarande och han tar sig uppåt, uppåt, och lättnaden när han kommer upp och till livet (?!) är fantastisk. Och för den som tycker att det här är väldigt mycket cringe kan jag rapportera att han har magen mot det lutande golvet nästan hela tiden (OCH att dom får extratillägg i lönen när dom är nakna på scenen pga det potentiella/sannolika obehaget att visa sig naken för så mycket folk så många gånger, låt vara i konstens namn).

Också just att det är en dansares kropp, på nåt sätt bilden av den fulländande fysiska uppenbarelsen med  sin perfekt vältränade muskulatur, fullständig smidighet och kroppskontroll…ja det var fantastiskt.

I pausen var det debriefing med mitt sällskap, Thomas. Jag var helt slut, utmattad, efter första akt och han tyckte också det var bra.

Svårt att matcha den första halvan, så när andra halvan kom med det andra verket – Icon, var jag svårimponerad. Trots att dom släpat in 3500 kg lera på scenen som dansarna knådade och roade sig med så var det inte i närheten av första föreställningen. Det berörde inte annat än bitvis, det kändes inte som att en historia berättades…jag vet inte…det var för lite dans kanske…

I StorStan

Så har min man vänt ut och in på sig själv och lever större delen av den här veckan på en buss till eller från Oslo. Och varför då? Jo, så jag ska få åka till Stockholm på kurs i två dagar.

Han åkte Gbg-Oslo i söndags, Oslo-Gbg idag, Gbg-Oslo på fredag morgon (fakir så han ska hinna vara några timmar på jobbet IRL), Oslo-Gbg på fredag kväll och sen Gbg-Oslo upp igen söndag kväll. Det är så himla snällt att jag inte har ord för det ❤

Så nu på kvällen tog jag tåget upp; allt flöt perfekt, inga störningar, lugnt i vagnen, tomt säte bredvid, sushi till middag, några avsnitt på Netflix….vad mer behöver man ibland?

Jag bor på Royal Viking, underbart skönt att ha en minut att gå från tåget, och mitt rum ligger på samma våningsplan som skybaren – det måste väl vara ett omen? Och jag är inte den som går emot ödet, så en väldigt god dry martini  i skybaren innan jag nu är på väg i säng.

Vissa dagar är livet så himla bra!

Men jag märker att jag saknar så otroligt att ha ett jobb som innebär lite resor då och då…

 

Söndagstur i Änggårdsbergen

Dammen tömd på vatten inför vintern, men hey – då kan man roa sig med att kasta småsten och försöka knäcka den tunna isskorpan som ändå bildas!

En fantastisk dag; hög och klar och vigd åt några timmar i skogarna nära oss.

Ryggsäcken full av mackor, varm choklad, blåbärssoppa och skorpor (av vilket det mesta blev kvar tills vi kom hem?!) och en rask gåtur genom Slottsskogen och in i Botaniska.

Eftersom vi är så himla sega med att komma iväg så hann vi bli hungriga redan innan vi ens kommit in i Botaniska, så det blev ett snabbt stopp strax innanför entrén för lite choklad och mackor.

Det blev en GC-tur trots att det inte var planen, men vad gör man när det kryllar av härliga skogscacher? Och dessutom har vi hoppat på något som heter hittaut.nu och som är Svenska Orienteringsförbundets försök att få folk att komma ut i naturen. Poängen är egentligen densamma som när man cachar – att ha ett bestämt mål man går mot i skogen och som belöning om man hittar rätt får man signera en log någonstans. Eller som i HittaUt’s fall där det är en pinne med en kod på som man lägger in i deras app.

Same same but different.

Men några cacher blev det också och en vacker utsikt över delar av Göteborg som började färgas så smått av eftermiddagssolen.

Från kranarna i Skandiahamnen långt till vänster, sen Älvsborgsbron och så kommer stan så småningom, Guldheden och Sahlgrenska längst till höger

 

Hemmakontor

Vad jag än tycker om att jobba så är hemmakontor något fantastiskt som kommer med den typen av kontorsjobb som jag har. Att ta en dag hemma emellanåt istället för att åka ner och sitta vid skrivbordet får mig att funka mycket bättre. Även när jag så småningom kommer tillbaka till kontoret igen. Omväxlig…

Det är fina lokaler på Trafikverket! Högt i tak också!

På ett tidigare jobb jag hade lyckades jag få ett mötesrum omvandlat till ett annat rum, ett ställe dit man kunde ta sin laptop och gå och sätta sig på när man behövde ett avbrott. Nu blev inte det rummet riktigt det jag ville ha det till – ledningen kom in och ville ha vissa typer av möbler och mer anpassat för annan verksamhet också, men det var iallafall en bra plats att sätta sig på för att få miljöombyte.

Jag menar att man inte är mindre effektiv när man har hemmakontor än annars. Lite beroende av vad man har att göra så kan det vara större effektivitet att sitta i lugn och ro i en skön soffa hemma än i givakt i ett kontorslandskap. Och när vi nästa år får nya lokaler med fri placering (dvs inga egna platser längre) lär det väl bli ännu mer hemmakontor på en själv.

Lunchen blir mycket kortare; värmer något lite snabbt som man äter upp, kanske läser något litet till (matlagningstidning för min del idag 🙂 ) men sitter inte och dricker kaffe och pratar med kollegor i långa stunder tex. Även fast jag idag har fixat mat, ätit i lugn och ro, läst lite grann om kocken Viktor Ingemarsson och nu sitter här och skriver, så har jag ännu inte haft lunch i mer än 45 minuter.

Och så kan man sitta ute och njuta höstens solstrålar, sin födelsedagsbukett och utsikten uppåt Raketgatan. (Men inte så länge, för den isande vinden gör sitt till, men det behöver man ju inte nämna kanske.) Sen en gooood kopp kaffe och en Findus kanelbulle efter maten!

Heja Trafikverket!!

En ofrivillig vegetarian

Kött. Jag kan inte äta det. Helt plötsligt går det inte. Inte fisk heller. Och det är inte för att jag försökt dra ner på köttkonsumtionen – nä dom försöken har varje gång mynnat ut i trötthet och uppgivenhet och så småningom korv stroganoff och så var vi tillbaka där vi började.

Nä just nu känner jag bara motvilja att äta det, jag får det inte i mig. Jag äter mig mätt på ris, tillbehör och bönor.

En jättebra maträtt till vardags när man har barn är att ta laxbitar och steka i ugnen, sen ta tortillas och lite grönsaker och kanske någon god sås och göra laxburritos av det. Det tar ca 15 minuter, är nyttigt, kul att mecka med och barnen älskar det. Vi gjorde det häromdagen och jag var fullt inställt på att äta lax jag också. Men så låg den där i formen, nystekt och grann, och jag kunde bara inte förmå mig äta av den. Istället tog jag och hackade en lök, tog fram stora vita bönor på burk och sköljde av, fräste löken, värmde sen bönorna i lökfräset, och så på med lite salt och peppar och hackad persilja. Och så åt jag det i min burrito istället och tyckte det var fantastiskt gott.

Jag som knappt gillar baljväxter. Tycker mest det är mjöligt och tråkigt (eller gjorde iallafall, nu har det visst ändrat sig…), vilket är en anledning till att jag aldrig kommer bli vegetarian – den gamla visdomen (?) säger ju att är man vegetarian bör man gilla baljväxter eftersom proteiner är good shit. (Men tack och lov finns det många andra icke-animaliska proteinkällor förutom bönor, puh.)

Jag lagar falafel, gör hamburgare på svarta bönor istället för kött, köper Oumph (barnen älskar det) och har till och med ätit tofu och gillat det. Fast bara en gång. Tofu är läskiga grejer; funkar bara med den rökta fasta än så länge.

Och svamp. Jag blir utfattig på kantareller från Hemköp men det är det värt för det är så gott. Allt blir gott med kantareller!

Men faktum kvarstår – jag äter inte kött. Men jag är inte vegetarian, nä det skulle jag aldrig klara av. För att inte tala om vegan. Jag antar att jag en dag bara vaknar upp ur min bubbla och sätter tänderna i en biff, det är väl det mest logiska.

En bekant som jobbar som sjuksköterska sa att sånt kan hända när tillvaron plötsligt förändras – tex vid en flytt till ett annat land. Så tänker han, och jag tror han kan ha något i det. Men själv tror jag i så fall att det är bröstcancern som är den stora förändringen och inte flytten tillbaka till Sverige.

För det surrar ju en del information i luften om vad som är nyttigt och inte, och den där informationen ändrar sig från en månad till en annan och det som var jättefarligt först är jättenyttigt sen och tvärtom så att spara på källor där känns knappt meningsfullt. Men det jag hör mycket (kan ju vara mitt confirmation bias som slår till, hade väl inte varit helt osannolikt) är att rött kött och processat kött är dåligt (cancer), växtbaserade fetter är bra, animaliska dåliga (kolesterolhöjande). Men såklart också att lax är jättenyttigt, jodå jag hör det också.

Men då slår djurvårdartarmen till. Jag som väl aldrig i hela mitt liv brytt mig om ett djur – iallafall inte sen min hamster Hampus dog någon gång på 1980-talet…

Alla kycklingar som borras upp i slakterierna, alla får och lamm som fraktas, stressas och så får en elstöt i pannan, alla kor och grisar som får gå igenom en fruktansvärd process innan dom tillslut är döda. Jag har börjat se några filmer om djurhanteringen men jag klarar inte av det, Point taken och så stänger jag av och har mardrömmar i några veckor efteråt. Fy fan. Är deras lidande värt det? Bara för att få äta kött?

Allt det där ligger och rumlar när jag tittar på den där lilla laxbiten, eller kycklingbiten eller vad det nu är, och det vänder sig i magen på mig.

Jag har inget mål att bli vegetarian men jag kan inte äta kött just nu iallafall. Men lyckliga kor som fått beta ute på den lilla kärleksfulla lantliga gården med vajande gula sädesfält? Som dött i tron att de bara väldigt fort blivit för gamla? Mja, kanske det. Sen. Vi får väl se, det kanske försvinner lika fort som det kommit och så sitter jag där med mina vanliga blodiga stekar (brrrr….)

Körläger på Rörtången

En av alla bra saker med att vara tillbaka i Göteborg är att jag har börjat i en kör igen, Haga Motettkör. Jag har efter några månader börjat få tillbaka min notläsningsförmåga, och i och med att den här kören gör så harmoniskt utmanande (läs: konstig) musik måste jag jobba med örat och träna mig i intervaller. Sånt jag brukade vara jättebra på förut men numera har slappat bort.

En annan kul sak är att den här kören åker på körläger, så nu är jag i Rörtången (Marstrand) på internat i två dagar. Det är en kursgård som ägs av Annedalskyrkans församling tror jag, och den används i huvudsak till konfirmationsläger. Det kan ju vara fostrande på många sätt, som att det i matsalen till exempel sitter stora plakat där det står ”Gud har välsignat maten” och annat. Men dom har också lite humor, oklart om även självdistans, men det här sitter på en dörr:

På kvällen är det gemensam middag förstås, och där kommer det socialt jobbiga; att börja lära känna ett gäng på 40 personer som till stora delar redan känner varandra och har sina klickar och umgängen. Som så många (de flesta) avskyr jag den här fasen och bara längtar tills man kommer vidare och faktiskt känner folk lite grann, och jag tänker mycket på vilket ansvar man har själv den gången när man är trygg i ett sammanhang och det kommer en ny. Men det är ett inlägg för sig.

Innan middagen gick jag iallafall på en liten promenad och såg solen gå ner bakom ett berg. Vackert och fridfullt att sitta där, ensamvargen i en vaknar och jag tänker att ”här skulle man bo!” men känner mig själv tillräckligt väl för att inse att det ska jag inte. Men besöka det (och liknande) oftare, det borde jag definitivt.

Rörtången by night, no filter

 

Äntligen segla!

Den högra av de två har jag seglat ikväll

En och en halv vecka efter operation firas med att först ta bort stripsen över ärret (de tvärgående ränderna som är en så viktig del i ”Frankensteins monster”-looken) och senare på dagen gå på seglarkurs.

Det här har jag inte vågat berätta för min mamma att jag skulle göra för då skulle hon bli relativt bekymrad tror jag, men läkarna sa ju att jag skulle leva livet som vanligt förutom att bära back och träna kickboxning. Och segla innehåller inte något av de två så det bör väl gå bra?

Skämt åsido så är jag inte så bekymmerslös; jag känner efter och jag har koll på hur mycket ont jag får av olika saker. Och sanningen att säga har jag inte ont alls pga lyft och annat, utan det som gör ont är i huden på sidan av det numera före detta bröstet och inte mitt i ärret.

Vi samlades iallafall kl 17 nere vid Gårda Brygga, 5 vuxna hade anmält sig till kursen som skulle hållas av tre ledare. Hög lärartäthet mao. Senioren i lärargänget var 18 år, han var ansvarig bla för att han var den äldsta 😀 Samma lärare som Adam hade på sin seglarkurs för 2 veckor sen btw…

Jag var väldigt bestämd på att inte segla med O. Jag känner mig så mindervärdig dum och betydelselös när jag ska lära mig något nytt och han är med, och då lär jag mig inget -> jag kan inget tillslut -> jag blir dum och betydelselös. Men havet ser lite jag som min hemmabana och där vägrar jag känna mig sån, alltså vill jag köra mitt eget race så jag lär mig något och alltså bör vi vara i olika båtar. Och det var vi.

Det var jag och en annan tjej + en ledare i vår Omega (den vita på bilden som ser i princip ut som den ljusblå). Och det gick skitbra, rent ut sagt. Först körde vi med en ledare som visade och pratade lite, vi slog och jippade (=slog fast i medvind) och turades om att styra focken hon och jag. Efter en stund satt hon som rorsman, ledaren skotade (=kontrollerade storseglet) och jag fortsatte vara gast/general fock manager/sandsäck. Och när hon var rorsman och det gick jättebra så tänkte jag att vafan. Och så seglade jag också med både skot och roder medan hon körde fock och vår ledare satt i mitten och var sandsäck.

Och det var så himla underbart!

Det var länge sen jag körde optimistjolle ute på Orrö anno dazumal kan man säga, men känslan för vind och vissa reflexer för ”hur man gör” sitter där inne någonstans, och det var helt fantastiskt att få utlopp för det. Vi var så bra hon och jag (tyckte vi alltså) och det var så roligt!!!

Imorgon ska vi köra tre båtar så vi är färre i varje båt, och det ser jag fram emot. Ska bli så himla kul.

Och såret/ärret? Jag ska tala om att jag var mer mobil och rörlig i armen än jag varit på hela tiden. Segla var grymt mycket bättre än att göra sjukgymnastikövningarna – jag var nästan lika vig som vanligt. Vilket i och för sig inte säger så mycket, men ändå.