Kort vandring i Sandsjöbacka

Så att det är viktigt att träffa nära och kära har vi lärt oss nu, right? Bara att omsätta det i praktiken då och bli BÄTTRE på att ringa upp varandra och föreslå att ses, och tex gå en tur, vilket vi gjorde idag, tjo!

M är relativt nyopererad, så det var inte aktuellt med någon längre eller mer ansträngande tur. Helt okej, det är inte ansträngningen som är viktig utan att ses, få en stund tillsammans och prata. Och så gå lite dessutom. M var i stan, vi i Åsa, halvvägs ligger naturreservatet Sandsjöbacka. Vi har varit där och gått några gånger förut (jag och killarna en gång, och en gång tillsammans med mamma och T), och då det kan vara ganska ansträngande i Sandsjöbacka (kuperat, ett paradis för alla trailrunning-entusiaster) tog vi den vägen jag och barnen gick 2016.

Lite GC blev det också när vi ändå höll på, kan inte bara gå förbi ju? Eller jo, några gick vi förbi för dom var en bit in i skogen och blev lite meckigt.

Det är så underbart fint nu med böljande vitsippsbackar. Det är inte mitt foto, utan Malin Helanders.

Det gick lite upp och ner även på den här slingan, men överlag var den väldigt vandringsvänlig även för den som inte är helt läkt inne i kroppen.

5 km blev det totalt och det tog oss två timmar inkl fikapaus.

Lite fin utsikt allra överst på toppen med skogen åt ena hållet och faktiskt havsutsikt åt det andra (det är en bit från Sandsjöbacka och ut till havet men man såg det skymta långt bort).

En regnskvätt fick vi också med oss – och där fick jag som för en gångs skull INTE hade med mig regnjacka, skoteroverall och yllebyxor, utan bara en tunn dunjacka…och vad tycker dunjackor om regn? Nä just det. Tur att det inte blev mer än några droppar då.

Hannes fick provgått sina nya vandringsbyxor, och dom fick godkänt. Bådar gott för sommarens leder!

Det kom en present på posten!!

Idag när jag kom hem låg ett bubbelplastkuvert med något i, med avsändaradressen hos en kär bekant i Oslo. Märkligt, jag väntar inget från henne, vad kan det vara?

Det var ett pussel. Och inte vilket pussel som helst, utan ett pussel med helt genomskinliga bitar (dvs ingen hint om vilken sida som ska vara upp eller ner). 144 bitar, 12×12, vilket är ALL info jag har om pusslet.

Jag ringde T som stod som avsändare tillsammans med I, och hon skrattade så hon höll på att trilla omkull lät det som – hon och I såg pusslet i en annons och kom överens om att det var den perfekta presenten och något att bita i för mig så dom beställde och skickade över.

Förutom några goda skratt fick vi såklart pratat en lång stund också, välbehövligt just nu att bli påmind om att man har flera goda vänner att prata med, det är faktiskt bara att lyfta luren.

Just nu är jag i stan men åker ner till Åsa imorgon eller på onsdag, och då jägarns ska jag börja med PUSSLET. Vi får väl se hur lång tid det tar…

Depression?

Efter att en längre tid känt mig otroligt passiv, less, allmänt orkeslös och fullständigt ointresserad av ALLT, även sånt jag brukar gilla som att sjunga, skriva, laga mat mm, kom jag mig för att kolla in 1177.se för att se vad DEPRESSION egentligen är. Och gissa vad?

”Du kan ha fått en depression om du känner dig nedstämd, trött och orkeslös under en längre period, och har tappat lusten även till sådant som du brukar tycka om att göra. Då kan du behöva hjälp för att må bättre. ”

Där ser man. Men finns det ingen tydligare identifiering? Jo det gör det;

”Depression kan ge flera olika symtom. Här kommer en beskrivning av olika symtom som är vanliga när du är deprimerad. Du kan känna igen dig i ett, eller flera, av dessa:

  • låg självkänsla
  • känsla av hopplöshet
  • orkeslöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • ångest, irritation eller ilska
  • kroppsliga besvär
  • självmordstankar

Där ser man. Check på varenda en förutom självmordstankar. Självkänslan är i botten, jag tror att jag är helt kass på allt (vilket jag med förnuftet vet helt säkert att jag inte är), orkar inget, vill inget, blir jätteirriterad och arg över minsta lilla, har svårt att koncentrera mig på jobbet om dagarna och börjar få en massa konstiga smärtor i kroppen.

Jag tänker att det mesta av det här är relaterat till Covid och isoleringen man lever i och har levt i många månader nu. Ännu värre blir det väl när jag är själv i veckorna nere i Åsa och inte träffar någon mer än möjligen kassören i affären om jag ids gå dit (3 km enkel väg och jag har ju ingen bil i veckorna).

Även om jag tycker att det tar en orimligt stor andel av dagen i anspråk att ta sig till och från kontoret (, att man måste gå upp tidigt, tänka på vad man har på sig, känna sig lite fräsch, så har jag lärt mig det här året att det är värt det. Att träffa människor ohejdat, skaka hand med folk, sitta som vanligt tvärs över ett bord och prata med någon, träffa människor på riktigt och se dom i ögonen när man blir överens om något – eller för den delen oense om något, det ger liv.

Och den största hobbyn, sjunga, som normalt tar rätt mycket av min tid (för mycket ibland) är helt inställd sen ett år tillbaka, och ger inte den energi och bekräftelse som ger en sån KICK! och när man inte kan gå ut och äta eller fika…Livet

Tror jag det att man blir deprimerad.

Så deprimerad så jag grät faktiskt. Orkade inte jobba mer, gick ut för att ta en promenad, kom inte så långt innan jag stötte på några grannar och blev ståendes och pratade med dom länge länge, och mådde faktiskt bättre bara av det. Se där vad lite social interaktion kan göra…. Sen chattande med goa vänner, After Work (digital förstås) på kvällen, familjen kom ner, jag bokade lunch med en kär vän nu på måndag på ett trevligt ställe i havsbandet….och så kändes det lite bättre.

Framför allt det som kändes så himla bra var att när jag räckte ut en hand till två personer och sa som det var, att jag håller på och bryter ihop här, så halade båda in mig fullständigt och visade på det oändliga värdet i att ha goda vänner som bara FINNS där när man piper att man behöver hjälp. Och jag är så otroligt lyckligt lottad att jag har TRE såna vänner, varav jag pratade med två idag.

Och så undrar man alltid varför det tog så lång tid innan man bad om hjälp. Gick och led i ensamhet alldeles för länge, helt i onödan. När ska man lära sig att säga till tidigare?

Mjukstart på vandringssäsongen

Så var det äntligen helg, vilket betyder att jag får träffa familjen. Det får jag väl ändå om jag vill, men dom är 5 mil bort (eller det är snarare jag som är 5 mil bort…) i veckorna och kommer hit på helgen. Varför? Jo för att det inte går att sitta tre pers med hemmakontor i vår lilla lilla lägenhet. Precis som många andra som bor i stan bygger stadsboendet på att man kan gå ut och äta, fika, träna, röra sig bland folk och inte minst gå till jobbet. Men det gör man ju inte längre, och jag förstår varför priserna på stora bostadsrätter inne i stan går upp just nu…

Men nu var det då helg, vackert väder.

I veckan som kom skulle A ha friluftsdag i Änggårdsbergen och få betyg utifrån hur väl han kunde använda ett Trangiakök (och andra saker med bör kanske nämnas), så dagen var perfekt för att ta tillfället i akt att gå årets första tur längs Hallandsleden.

Eftersom det är den första turen för året och man inte vill skapa dåliga minnen hos kidsen så tidigt (det får vänta lite till regniga nätter i tält i sommar) så blir det en kort tur, 8 km. Det är så underbart att barnen är så stora att man kan säga ”en kort tur på 8 km” och faktiskt mena det.

Många stopp på vägen, lite burkletning i lätt terräng (men en DNF iallafall), och tillslut skogskokt blåbärssoppa på Trangiakök. Visserligen fanns det en jättefin eldstad utanför vindskyddet där vi åt lunch (jag hade alldeles för få mackor), men temat var ju Trangia, så… Den trevliga familjen som var där samtidigt med oss fick mysa vid brasan istället.

Men fint var det!

Ut på andra sidan

Det är tydligt att Covid-livet börjar tära på mig också. Så här ett år senare. Men som den ensamvarg jag kan vara ibland har jag på många sätt tyckt att det varit skönt att man är tvungen att isolera sig, att inte träffa andra. Samtidigt är ju det där att träffa andra och interagera själva meningen med livet, så det har ju fått sig en smäll.

För jag är så himla lydig. Nästan. Jag har varit i Nordstan en gång (och hade sjuk ångest efter det, men jag klarade mig nog utan smitta för jag har inte märkt något och det var över två veckor sedan), Systembolaget och Apoteket några gånger, jag har klippt mig och handlat mat. Men det är väl typ det. Slutade gå på gymmet i oktober när det drog igång igen och det kändes tveksamt att vara i den typen av lokal.

Så det är inte undra på att man blir lite hängig. När dessutom jobbet kräver 120% av en, både i tid och energi, under en längre tid och det dessutom är den mörka tiden på året, ja då är det lätt att åka ner i skorna lite.

MEN NU!!!

NU är våren här. Alla vårtecken är på plats

✔️ Snödroppar i gräset

✔️ Lunch och fika ute i solen

✔️ Vårens frön är planterade

✔️ Tulpanbladen börjar sticka upp ur rabatterna (dvs det är bara en tidsfråga innan rådjuren kommer och gör sånt som rådjur gör)

✔️ I stan kör grusbilarna och virvlar upp damm (=vårtecken för oss som är uppvuxna i betongförorterna 🙂 )

Vad mer kan man begära?

En solig lunchpromenad ner till havet kanske? Check på den också!

Livet återvänder, och med det kanske lite mer energi också. Högst sannolikt faktiskt. Tjohoo det är vår!!

70-årsfirande i Covid-tider

Så föll det sig så att min kära mamma behagade fylla 70 år just den dag då jag susade ner från Norrland till Göteborg, lämpligt nog längs E4’an som kör förbi precis utanför Söderhamn, där min mamma bor. Då är det ju ett absolut måste att köpa med sig en tårta och svänga in, stå nere på gården och sjunga Ja må hon leva, lämna en tårta utanför porten, vinka och åka iväg. För det är väl typ så man firar sina släktningar nu för tiden?

Sagt och gjort, tårta införskaffades på morgonen innan vi lämnade Örnsköldsvik och lades på kylt ställe i bilen. Men jag kom inte riktigt ihåg om lägenheten hade fönster ut mot gården eller om det bara var ut åt andra hållet, jag har bara varit där lite snabbt. Men lillasyster V var ju där i julas, HON vet.

Det går åt många hamburgare i Hudiksvall…

Här kommer vi!!
Foto: Alexandra Westergren eller Viktoria Panayi

Så när vi pausade i Hudiksvall och satt och åt våra lunchhamburgare på Max passade jag på att ringa och fråga. Då visade det sig minsann att V och den tredje systern A var på väg UPP (dom bor i Sthlm) i samma ärende, och hade ungefär en kvart kvar.

Dom hade packat in tårta, presenter, bord och stolar och var på väg dit för att överraska. Ute på gården, precis som vi tänkt, fast lite trevligare och lite mer genomarbetat får man väl verkligen säga. Men vi bestämde att dom inte säger någonting och så dyker vi bara upp där så småningom.

Vilket vi gjorde.

Och jvlRRR vad överraskad hon blev – när hon kanske precis hämtat sig från att A och V har dykt upp, så kommer det dessutom fyra till….

Stor fröjd och gamman hos allihop – mamma och Totis har jag ju inte sett sen i mars nere på Cypern där jag lyckades komma hem med ett nödrop innan alla flyg slutade gå typ, och A och V vet jag inte när jag såg senast. Det var ett tag sen iallafall.

Mycket tårta blev det också – dom hade en bamsing och vi hade en lite mindre (den var ju bara tänkt för två personer…), och presenter. Ja slarviga vi som var ute och reste hade helt ärligt glömt bort presenter helt, men så var det bara. Presenterna från de andra var helt fantastiska, så det fick vara bra så.

Två som nog inte riktigt hämtat sig än från vad som just hänt…

Mycket kaffe, saft och A’s underbara kolasnitt med krossad dajm i – så enkelt och så grymt gott. Och en väldigt rörd, glad, chockad och överraskad mamma.

Vi stannade en stund innan vi var tvungna att åka vidare. Jag hade gärna stannat längre såklart, men dels blir man rätt kall av att sitta ute i +2 grader även om man har pälsat på sig, och dels var vi inte ens halvvägs på vår resa hem till Götet. Så det blev tack och hej och grattis – utan kramar naturligtvis, innan vi fortsatte vår färd. Tio timmar senare rullade vi in på vår gata hemma i stan, gäsp.

Så här fint blev det! En röd matta hade dom med sig till och med – den skulle visserligen slängas ändå, men ett fantastiskt sätt att hiva ut den på!

Jag och mina systrar – lika som bär va? Nähä inte det inte 🙃

Tillslut händer det

Solen strålar som en besatt, de andra är downtown Hemavan city och åker skidor, och jag sitter i stugan och jobbar och jobbar. Och jobbar. Tänkte att jag skulle komma mig ut en sväng på lunchen men det blev det inget med – telefonsamtal, ”ska-bara-göra-färdigt” och uppgifter jag inte ens hunnit börja på hopade sig och höll mig inne.

Men vid halv tre hände något, en oväntad paus i kombination med ett ”om jag ändå inte skulle passa på” – och på några minuter var jag ute i spåret!

Klädvalet var svårt, yr.no sa -20, SMHI nåt liknande men termometern utanför dörren bara -9….vem ska man tro på? Sticka ut näsan och känna efter? Tror inte det, då kommer jag väl aldrig ut igen.

Och ut kom jag!

Strax utanför huset går Umeälven, och parallellt med den går en grusväg sommartid och ett skoterspår vintertid, och där har tillräckligt många kört längd för att det ska bli ett spår. Inte så långt tyvärr – skotern svänger av ner på älven och jag är inte så tuff att jag törs ge mig ut där, men någon (maken?) har åkt ett stycke längre och börjat göra ett nytt spår.

Full av mod tänkte jag att jag skulle spåra lite av det, men gav snart upp när man sjunker ner hela tiden, tröttsamt. Så några mil blev det inte, men väl några kilometer – och bäst av allt: jag kom ut!!!

Sen tillbaka in och nästa möte medan solen försvann bakom fjället.

Bra vinter för skridsko

När det blir plötsligt kallt under en längre tid men inte kommer någon snö, då är det guldläge för alla skridskoåkare. Och det råkar vara så att vi har en som ska träna konståkning (träningen börjar nästa vecka), och som är mer än sugen på att ge sig ut.

Här i Åsa är det första gången jag har sett att vi har is på havet, så det har utforskats, precis som en sank äng som numera är en otroligt säker sjö att släppa ut ungar på utan uppsikt, att föredra framför havet på så vis iallafall om man inte måste kunna åka långt. Men det kan man inte på den lilla havssnutten vi har heller.

Havsvik nere i Åsa ute på Ölmanäs

Det som inte syns på den här bilden är vad mannen som står på bryggan i gråbrunbeige jacka håller på med. Eller rättare sagt vad hans kvinnliga kompanjon gör. Hon är nämligen på väg ner för en stege och ett uppfriskande bad. Jag trodde inte mina ögon när jag bara slängde ett öga på paret på bryggan och helt plötsligt ser att hon resolut tar av sig in till bikini, mössa och sockar och med bestämda rörelser klättrade ner och simmade runt (!) lite innan hon klev upp och svepte en handduk om sig. Med lite god vilja och skarpa glasögon ser man hennes armar om stegen på väg ner.

Betydligt säkrare att åka på en äng. Men det blev fort uppkört tyvärr.

 

Andra-adventsfika

Covid bla bla social distancing bla bla inte träffa någon bla bla

Så vi fick ha vårt glöggfika i Slottsskogen, vilket visade sig vara väldigt mysigt faktiskt. Inget vintermys precis eftersom vi lever i en del av landet där det inte finns snö, men ändå.

Skinnfällar på stockarna, alla hade med termosar med egen glögg så vi inte skulle vara nära eller röra vid varandra, samma sak med pepparkakor och lussebullar. Ungarna försvann iväg till Plikta snabbt som ögat, så kunde vi andra fika länge och prata. Sånt man inte slösat med det här året precis.

Lyckan att bo i stan

Bortsett från att den här dagen har varit rätt crappy med tanke på jobb och motivation, så har den ur alla andra aspekter varit underbar. Bästa brittsommarvädret med varm sol och vindstilla gjorde att jag, när nu jobbet inte gick så bra, gick ut och gick en promenad uppe i djurparkerna i Slottsskogen. Tittade på renar, älgar (som definitivt inte tittade tillbaka) gotlandsruss och ungar med föräldrar. Otroligt fridfullt och välgörande

Totalt ignorerad av älgarna.

Efter turen i Slottsskogen vandrade jag hemåt, helt obekymrad över det faktum att jag borde jobba egentligen eftersom jag har så fantastiskt mycket att göra. Men det är inte alltid som det är möjligt att bara jobba på och jobba på, ibland tar det bara stopp och jag klarar inte mer. Så var det idag.

Galette med Chévre och rödbetor på Linnéstugan

Så jag gick inte hem och jobbade vidare utan gick istället och lunchade på vårt fik uppe på Nordenskiöldsgatan, softa Linnéstugan. Där blev det en galette och en kopp kaffe, samt en lång stunds prat om behandlingshem för tonåringar som hamnat snett (där ägaren jobbat men gett upp efter alla nedskärningar och felprioriteringar från ledningen), över till politik, SD och invandringsfrågor tills jag kollade på klockan och insåg att jag hade ett möte om en kvart och rusade hem.

Kanske lika bra det.

Sen kom kaoset med att jag glömt att det var föräldrasamtal på skolan med A (fick lite snabbt boka om två möten jag skulle haft på eftermiddagen) och att det sen var föräldramöte i H’s klass bara en liten stund senare. Middag fick vänta, men det var lyckosamt att det var just idag, eftersom det är A’s matlagningsdag och han skulle göra omelett med skinka (massor av djur i), så jag behövde inte laga middag iallafall.

Man vet att man är svältfödd på sociala kontakter när man blir lycklig av att gå på föräldramöten…

Och det var nog fler än jag som blev glada av att ses igen, för efter mötet gick vi ut några stycken och åt lite middag och drack ett glas vin bara så där. Ännu en anledning att bo i stan – jag bara älskar dom där spontana ”men hörrni ska vi inte gå och ta en bit mat nu när vi ändå är här?”-mötena. Det hade inte hänt om vi bott i Åsa.