European Choir Games, hur gick det egentligen?

Ja det har varit lite tyst om det, så där har ni väl svaret. Men som alltid är det mer nyanserat än så. Det gick ganska bra egentligen fast inte så bra som jag ville.

Tävlingsdagen hade vi två program som vi framförde vid varsitt tillfälle. Båda programmen bestod av 5 stycken vardera, och den första tävlingen var Chamber Choir. Tävlingsplatsen var Göteborgs Universitets aula. Vacker lokal men inte jättebra akustik och inte så många som fick plats i publiken pga att lokalen är rätt liten så kören tar upp en stor del av salen.

Nervösa korister avvaktar signalen att ställa upp oss på led.

Vårt program i aulan var inte det enklaste, och för att göra ont värre så började vi med det svåraste stycket och det gick inte jättebra. Men ju längre vi var där inne, desto bättre gick det. Jag började storstilat med att snubbla i en trappa på väg in i salen så jag höll på att göra mig riktigt illa och hade väl inte fullt fokus när vi började kanske.

Efteråt var alla lite dystra och modstulna, det kändes bara inte så jättebra, vi var inte på vårt bästa. Så nä, vi stryker den tävlingen. Kammarkör är ändå inte vårt esse, utan vi satsar allt på Sakral klass senare på dagen i Domkyrkan, jajemen.

Eftermiddagen kom, tävlingsmomentet också och här var vi först ut av alla körer. Oklart om det är bra eller dåligt, men så var det iallafall. Alla var lagom taggade och nervösa, och det var en känsla av att ”nu jäklar, det här kan vi!!”. Och IN med oss.

Foto: Emely Nilsson

Vi var så skärpta och samkörda, vi var som vi är när vi är som bäst, som en enda stor organism som rör sig där alla har full koll på vad varandra gör och känner sig trygga i vissheten om att ifall en gör ett misstag så fångar alla andra upp det och vi går vidare. Så grymt underbart!

Efteråt på kyrkbacken var vi helt höga på oss själva, och alla var överens om att om vi inte vinner så är det för att dom andra är mycket bättre körer än vi, och att vi har gjort det absolut bästa vi kunde. En otroligt skön känsla.

En hel kör hög på sig själv. Ser man inte varje dag. Foto: Emely Nilsson

Så kom prisutdelningen då, i Partille Arena av någon anledning. Och det var en prövning i sig. Vi satt framför ett gäng brudar (som senare visade sig vara Adolf Fredriks Flickkör) som skrek helt hysteriskt som om det var värsta konserten med deras idol. Jag fick hålla för öronen för att inte förlora hörseln (=sant!). Men det var ett spektakel värdigt en Melodifestival.

Och vem sa att körsång är nördigt?

En miljon kinesiska körer var med och tog priser, framför allt i barnkörsklasserna.                               Förlåt? Du menar att Kina inte ligger i Europa? Ja well nu ska vi inte vara så kinkiga. Här på festivalen var det körer från både här och där – Kina, Surinam, Kenya och andra europeiska länder. Som en enda stor familj liksom.

Men hur GICK det då? Ja i Kammarkör-klassen där vi gjorde så dåligt gick det som förväntat; dvs inte så bra. Javisst, vi fick guldmedalj, men det är lite som på dagis – alla får guldmedalj typ.

Däremot i Sakrala klassen var vi ju väldigt spända på hur det hade gått. Lång historia kort: Vi blev femma. Kasst. Tre ryska körer och en Schweizisk kom före oss, men vi var iallafall bäst i Sverige!

Guldmedalj Top Level fick vi, och en av de högsta poängen som den här kören har fått historiskt. För det funkar så att jurymedlemmarna som är på konserten har ett formulär där dom värderar vår insats på varje stycke utifrån några parametrar (intonation, framförande osv), och så får man en poäng. Den med högst poäng vinner, lätt som en plätt.

Vi hade 92,40 av 100, så det var inte så pjåkigt. Över 90 tror jag är Top Level.

Så ja det gick bra men vi vann inte. Trist. Jag vill vinna.

WestPride i Göteborg 2019

Så var det dags igen för den där paraden som inte borde finnas. Ja det borde inte finnas, för den borde inte behövas – det borde inte vara något att marschera om att man ska få vara den man är och älska den man vill. Men här är vi nu, och den är i allra högsta grad välbehövlig.

Trafikverket är med i år igen, och familjen deltog till 75% (A var på musikläger, så han hade giltigt förfall).

Och vi marscherar för tredje året i rad. Bakom Friskis&Svettis den här gången, vilket gjorde att hela marschen blev som ett enda långt träningspass på ett helt annat sätt än vad man är van vid…

H skaffade sig en ny kompis på nolltid som vanligt. Dom var superbundis hela vandringen, men precis på slutet skar det sig tydligen. Jaja, det var väl i rätt tid i allafall.

Men jag funderar på om det är sista gången jag går. Kommersen är så löjligt stor att andra högtider som brukar skällas på för sin kommersialism (Halloween tex) bleknar i jämförelse. Årstiden bidrar väl förmodligen – det är inte så kul att stå på gatorna och sälja krimskrams i oktober, men ganska så najs att göra det i 25-gradig värme i juni. Vi föll såklart i fällan och det blev både hårband, paraply, fluga och strumpor innan vi var klara. Paraplyet kan jag försvara; 1) Mitt nuvarande ihopfällbara paraply har gått sönder, och 2) Jag har velat ha ett sånt där regnbågsmönstrat paraply sen förra årets Pride. Ett års väntan får väl ses som okej?

TGR var inte heller sena att haka på och hade AAAAAALLT man behöver för att fira Pride ordentligt…

En annan anledning till att jag inte är så säker på att jag vill gå en gång till är Trafikverket självt. Jag antar att vi har en skrift om likabehandling och mångfald (vi har en skrift om allt, tro mig) där vi understryker hur viktigt det är för oss. Men om det var så himla viktigt borde det vara lite större intresse högre upp i leden för att delta i Pride. Dom behöver inte gå själva, men dom kan åtminstone släppa igenom en blänkare på intranätet om att det är på gång så att vi mobiliserar alla vi kan. Men vi har någon sorts policy/guideline/regelverk som säger att vi inte får publicera den typen av nyheter innan det har hänt. Efteråt kan vi göra en ”Trafikverket deltog i ” bla bla, men det är ju så dags då…

Så det känns kanske inte riktigt som att vi har arbetsgivaren i ryggen i det här arrangemanget. Vi har dom inte emot oss, men får ingen hjälp heller.

Synd.

 

 

 

 

Azaleadalen blommar

Det är fint att ha barn som gillar att gå ut. Även om dom själva inte tar initiativet i onödan så är dom ändå med på noterna när man säger att ”Nu går vi ut och går en sväng”. Så det gjorde jag, och det gjorde vi.

Just nu blommar Azaleadalen i Slottsskogen för fullt, och det är fantastiskt vackert. Snart är det över, så har du inte varit där än så skynda skynda. Azaleadalen är inte jättestor, men den är jättefin och har måååånga olika sorters Azaleor och Rhododendron i allsköns färger.

Ett axplock:

 

Årets ljudböcker så här långt

Prenumerationstjänster på e-böcker och ljudböcker är det bästa på länge (och det var ju quite frankly rätt länge sen dom kom…) i min värld. När man inte har ro eller tid att sitta ner med en bok i handen i timtal men ändå vill läsa är det perfekt att ha det i öronen istället när man sitter på spårvagnen eller tåget, är ute och går eller kör bil.

Det kan bli ganska spretigt med valen av böcker; Året började med Ransom Riggs fantastiska värld med Miss Peregrin’s Home for Peculiar Children, som på samma sätt som Harry Potter-böckerna öppnar nya vägar att tänka. Den är en serie om än så länge fyra böcker (+ lite till) som handlar om barn med märkliga egenskaper som för att skyddas från den hårda omvärlden hålls i en egen sluten värld (time loop). Dessa time loops finns i ett stort nätverk över hela världen och man kan transportera sig mellan dom ifall man vet var dom finns.

Här lever barnen en viss dag om och om igen; i första boken kommer huvudpersonen Jacob (som från början inte vet om att han också är en Peculiar, utan bor i den vanliga världen med sina föräldrar) in i en loop som finns kvar i andra världskriget.

Låter det konstigt? Det är det också, och en fantastisk värld och nytt tankesätt att gå in i. Läs, LÄS LÄÄÄÄS!!

Foto: AdLibris

Sen raskt över till något helt annat – En brasiliansk med svans, av Eva Rosengren. Den kan vi bara hoppa över. Orkar inte dissa den, den är säkert bra men verkligen inte min typ av bok. Också en bra grej med ljudböcker, man behöver inte kämpa för att läsa vidare utan det är någon annan som läser åt en även när det är trögt.

Något annat igen – Störst av allt, av Malin Persson Giolito som precis har blivit Netflix-serie. Rätt intressant historia om en skolskjutning i en fiktiv rikemansskola på Djursholm.

Boken börjar (förstås) med att hon står mitt i skolskjutningen som hon just (kanske) har varit bidragande till, och sen är det upprullning genom rättegång och livet i fängelse och hur-kunde-det-bli-så-här.

Kunde blivit ganska trist, segt och förutsägbart, men hon håller liv i det och det är en rätt intressant historia.

Foto: Bokus.com

Och efter den ett raskt hopp vidare till Michelle Obamas självbiografi Min historia. Inte så mycket att säga om den heller. Jag hade kanske tyckt att den varit mer intressant om hon inte gjort en sån grej av det och åker på världsturnéer för att…ja för att vad? Få medelålders kvinnor att samlas i högar på ställen som Globen och tycka att dom är ”empowered” på nåt vis?

Inte min väg att gå iallafall. Hade kunnat skriva långt och syrligt om det, men jag är på lite för gott humör för det just nu.

Men självbiografi var lite lite intressant, så jag browsade vidare till Mikael Persbrandts Som jag minns det.

Man kan såklart tycka vad man vill om hans agerande i olika situationer, men jag tillhör dom som tycker han är en grymt bra skådis och att det när han super ut sig och gör idiotiska saker är så otroligt tragiskt. I boken får man mer bakgrund till den tragiken och hur illa det faktiskt varit. Förmodligen har det varit ännu värre än han berättar, men man får iallafall ett hum om läget.

Jag hoppas att han verkligen är så stabil som han påstår. Jäkla tragisk historia på så många vis – hans livsval, pressen, vi i publiken…inte lätt att göra rätt…

I kategorin mer seriösa böcker har det också blivit Sam Harris’ gamla Letter to a Christian Nation. En bok jag tänkt läsa väldigt länge (den kom 2006) men det har aldrig blivit av dels 1) att köpa den och så har jag 2) inte haft ro att sitta ned och läsa den. Vilket ju är svårt om man inte köpt den i första hand, så därför har 1) fått styra.

Inte så mycket att säga om boken, den är en klassiker i sin genre för att den ifrågasätter kristendomen på ett sunt sätt. Sam Harris är en av de största ateistiska skribenterna, om man får kalla honom det, utan att han är demagogisk och påprackande. För mig som är uttalad ateist är boken att slå in öppna dörrar, och det är väl utmaningen – att nå dom som behöver läsa den.

Det är bokåret 2019 så här långt.

När man gör oväntat besök

Det har sina fördelar att ha vänner i kultur-Göteborg, dels i att man med jämna mellanrum får höra lite om vad som rör sig i kultursfären, och dels för att det ibland kommer biljetter till föreställningar när man minst anar det. Damien Jalets fantastiska verk Skid till exempel, som vände upp och ner på min värld i några dagar, och filmen Amadeus med live-orkester (jääääättebra) och häromsistens Carmina Burana. Och idag var det dags igen!

På förmiddagen visste jag ingenting om det, och O och H var iväg och åkte skidor (tränade inför sportlovet, utan A som var hos sin bff i Oslo). Men så trillade det in i den lilla messengergruppen att det var feber i familjen och att de som skulle gå på Ringaren i Notre Dame ikväll inte skulle kunna gå, och var det någon här som kunde ta det med kort varsel (4 timmar)?

Yes, oh YES! H har pratat om att han vill gå och se just den, men vi har sagt nej för biljetterna är så dyra (Disney…), så ett kort samtal ut i skidbacken och så var dom på väg hem.

Platserna var i loge en våning upp, jättekul för då såg vi både ner i orkesterdiket och hela scenen.

Och jag måste meddela att jag har ÄNDRAT mig. I know, inte lätt att medge i vuxen ålder, men jag är så illa tvungen. Jag har alltid avskytt musikal, jag tycker det är en otroligt tramsig form av underhållning som mest gör mig irriterad. Men nu har jag alltså ändrat mig. För det här var så FRUKTANSVÄRT bra.

Bra musik, bra framförande, spännande och genomtänkt scenografi med publik på scenen också (sittandes i munkkåpor i bänkar som snurrade runt på scenen lite efter vad de skulle föreställa; kyrkobesökare, torgbesökare mm), och grymt bra ljusshow.

Och då menar jag inte att det var vackra färger som svepte över scenen, nä det var en digital kuliss som sträckte sig utanför själva scenen och en bit ut i salongen precis till höger om oss, och den här varierade sig genom scenerna. Häftigast var när det först föreställde Quasimodos kammare överst i Notre Dame och sen snabbt skulle ner i markplan i kyrkan, och man som åskådare ”rasade” genom kyrkan, som att en kamera åkte hiss ner igenom kyrkan jättefort, och ljudeffekter som gjorde att det kändes som att hela marken skakade. Hur coolt som helst (H tyckte det var läskigt, så verkligt var det).

Men den digitala kulissen var också vackra blyinfattade fönster på sidorna (bredvid oss), utsikt över Paris från toppen av katedralen, stads/torgmiljöer och annat. Otroligt snyggt gjort.

Artisterna var förstås fantastiska dom också; vilka röster, vilket bra skådespel (här sliter jag lite med hur överdrivet det är i musikaler, men det överskuggades av resten och ändrar inte det faktum att jag är frälst).

Tyvärr fick man inte ta några bilder från föreställningen, men en från innan det började måste väl ändå vara okej.

 

Längst till vänster i bild, till vänster om klockorna, är ytan där två kyrkfönster projicerades (och samma på vår sida), och på scenen står kyrkbänkarna som ännu inte har fått sin munkpublik. Det stora ”fönstret” bakom kyrkbänkarna var där hela tiden och var ibland fönster från Notre Dame och ut över staden och ibland en del av husfasader. Mycket av musiken och det alltid lika intressanta birollsspelet från de som inte har namngivna roller skedde från balkongerna, så med tanke på var vi satt så hade vi det nära oss.

En otroligt bra föreställning, se den den som kan!!

Snabbvisit i Stockholm

Det är inte bara sista dagen i januari idag, utan även min ena lillasysters födelsedag. Hon bor utanför Stockholm, och jag råkar händelsevis vara i Stockholm just idag. Men inlåst i en konferenslokal vid Centralen tyvärr, så inget firande där inte.

Bäst med resan var kvällen igår när jag träffade en gammal vän. En sån där man inte träffar så ofta men på något sätt alltid har kontakt med ändå. En som finns i ens tankar ofta trots att man sällan hörs  av. De vänskaperna är livet.

När annat är rörigt och man inte riktigt vet vad som händer eller vad man vill, så finns dom där. Dom är inte så många, men dom känner ens person innan och utan, och vad man än vill tro om att förändra människor så går inte det, dvs man är precis densamma som man var way back när man träffades ofta.

Vi åt middag ihop och satt i 2 timmar kanske och pratade om allt möjligt, och jag känner mig mer lugn och tillfreds med mig själv än jag gjort på länge. Vänskaper är det viktigaste som finns, viktigare än allt annat.

Årets bästa fest har redan varit

Jag vågar sticka ut hakan och säga att årets bästa fest redan är över. Och nej, det var inte nyårsfesten, den räknas till förra året. Nä, den bästa festen var igår när över fem hundra chalmerister som var kåraktiva under 90-talet hade reunion på Restaurang Kooperativet på Lindholmen.

För några månader sedan fick en kille som kallas Hinken för sig att det kunde vara kul med en fest med alla gamla godingar, och han skapade en grupp på Facebook för att sondera intresset lite. På sju dagar hade 1000 personer anmält sig till gruppen och tyckte att det är var en superbra idé. Med den responsen var det inte mycket annat att göra än att sätta igång och boka datum och börja fixa, och på den vägen är det. Och ikväll var det alltså dags.

Och VILKEN fest alltså. Det var helt underbart. Vart man än vände sig såg man någon man kände men inte hade sett på ett tag och hade massor att prata om med. Därmed inte sagt att jag kände alla fem hundra som var där, men rätt många iallafall. Stämningen var grym – det här är folk som har festat mycket i sina dar och som vet hur man sköter sig och känner sina gränser väl, plus att de flesta som var där har arrat många fester själva och vet vilket jättejobb det är och har därför vett att verkligen uppskatta det jobb som Hinken & co har gjort.

Till skillnad från SVT’s fester, fick vi höra av en mamma i klassen som jobbar där. Journalisterna klarar inte att skilja på jobb och fritid och analyserar maten i smådelar och är jättekritiska till allt. Lite roligt iallafall tycker jag 🙂

Hela kalaset började med att Dogge Doggelito av alla människor kom upp på scenen och var kalasets Hemliga gäst. Han körde Fint Väääääädeeeer med allsång och filmade samtidigt – ligger ute i hans Facebook-feed nu, roligt.

Mat, prat, vin, bar, mer prat, för jävla hög musik efter middagen så det inte gick att prata med folk. Lite synd, med tanke på att det var rätt många där man ville prata med. Men det gjorde ju å andra sidan att man kom därifrån relativt tidigt.

Lycklig och utsjasad. Heja Chalmers!

Och jag har bestämt att jag ska bli bättre på att äta lunch med folk. Dom flesta av dom här godingarna bor ju faktiskt i Götet med omnejd och jobbar inne i stan, så det borde inte vara helt omöjligt att få till! Det får bli mitt nyårslöfte, bättre sent än aldring.

Jag är inte den som deppar för länge

Visst är det tråkigt att åka hem från Costa Rica, men ärligt talat börjar jag tröttna på att allt kostar så sjukt mycket hela tiden – minst lika mycket som hemma.

Men jag hinner liksom inte komma hem ens innan jag börjar planera för nästa resa. Fast den här gången var det inte jag som tände gnistan, det var Oskar. Han släppte idén om att köra bil från Alaska till Eldslandet i sydligaste Argentina (well, han föreslog Chile, men åker man så långt söderut så nog bör man ta sig så långt man kan menar jag) och jag nappade som en utsvulten fisk.

Det blir en resa utan barn och över ett antal månader. Planen är att barnen ska vara hemma själva och ta hand om sig själva när det här blir av – kanske åka och möta oss någonstans längs vägen till och med. Så med tanke på deras ålder nu dröjer det väl en ca 8 år innan det kan bli av. Men det gör inget, då hinner vi lära oss spanska också, och det är nog käckt om man ska igenom länder och platser där det inte nödvändigtvis är så turistigt. El Salvador, Guatemala och Panama till exempel. Portugisiska är ju poppis i större delen av Sydamerika, men det kanske är för ambitiöst att tro att man ska kunna lära sig det?

Det får tiden utvisa.

Just nu glädjer jag mig åt att ha en ny dröm att planera inför. Det är drömmar och deras förverkliganden som driver världen framåt folkens, glöm inte det!!

 

Dag 17, Ett kärt återseende

Efter bufféfrukost till låt efter låt med covers på panflöjt (bland annat Hotel California slaktades rätt framför våra öron) blev det självklart lite mer bad innan vi var tvungna att ge oss iväg. Dagens mål var en country club norr om San José där min kompis Hector bjudit in oss på fest. Han är costarican men bor i Torino sedan många år, och nu ska han flytta till Shanghai. Han jobbar för SKF och vi träffades när jag sommarjobbade och så småningom exjobbade på Chicaco Rawhide, där han jobbade. Och våran vänskap och tillgivenhet har bestått sen dess, även om vi inte ses så ofta.

Och inte lär det bli oftare nu när han flyttar till Kina….

Drygt tre timmars körning för att komma ner till San José, där Hectors mamma trugade i oss en massa mat och efterrätt och vi stod och tjôtade glatt med Hectors kompisar (bland med annat en som varit i Västerås i ett utbytesprogram inom fångvården och varit i Stockholm och Västerås för att studera hur vi i Sverige behandlar fångar. Där ser man.)

Så otroligt kul att träffa Hector igen, även om vi faktiskt sågs i augusti när han var i Göteborg på kurs med SKF. Jag inser hur mycket jag saknar honom, även om jag inte tänker på det i vanliga fall.

Det var såklart många som slet och drog i honom på den där festen; släktingar och kompisar, och alla vill få en bit av honom nu när han är i landet i två veckor innan han flyttar till Kina, så vi var kvar några timmar innan vi sa tack och hej och drog vidare.

Nu är vi på väg mot vår sista anhalt, Santa Teresa på Nicoyas sydspets, för några dagars sol, bad och snorkling innan vi drar hemåt så småningom.

Balettisdag!

Min flaxiga dag idag började med en tidig morgon ut till Orust, jobba i underbart vackra, vintriga miljöer (jo vinter på Orust, -6 grader och rimfrost minsann), ner till Göteborg på eftermiddagen, in till kontoret kl 17 för julbord och quizkväll, lämna 18:30 (precis när quizzet började 😦 ) för att hasta iväg till Lorensbergsteatern, sjunka ner i en stol och bli serverad det här.

Den Ryska Nationalbaletten framförde Svansjön. Och jag inser att jag faktiskt aldrig sett den, bara lyssnat på sviten (en reducerad version av musiken), så det var väl på tiden. Jag insåg också att jag faktiskt inte visste vad storyn var egentligen, mer än den vita svanen och den svarta svanen och att en scen/dans heter Den Döende Svanen och att det förmodligen är av en anledning.

Men det var intressant att se den förutsättningslöst och se om jag kunde förstå vad storyn var utifrån vad dom visade upp. Det kunde jag delvis. Det här är min Svansjön:

Jag förstod att mannen i vitt som uppträdde med sån självsäkerhet var en central person (yay, jag har verkligen slutledningsförmåga…), och att han var på jakt efter en fru bland stadens flickor men ingen passade honom. Jag fick också med mig att det fanns en mor med i bilden som inte riktigt var nöjd, att mannen blev kär i en vit svan (!) som han på något sätt inte kunde få. Istället var det en svart svan som kom in i balsalen på kvällen och var förförisk. Ja, så förförisk man nu kan vara i en svart tyllkjol och strikta gracila rörelser att följa, men med de ramar hon hade att tillgå var hon riktigt dirty.

Det är kväll, så prinsen har tagit på sig en svart jacka. Drottningen till höger, men i dunklet i teatern går det tyvärr inte att återge hur vacker hennes utstyrsel var. Den flaxande mannen bakom den svarta svanen som är lite svår att se. Sorry.

Och på nåt sätt fanns den vita svanen kvar ute i sjön och var olycklig och kunde inte komma in i balsalen och vara dirty hon också pga en man i flaxande kappa. Mamman/Drottningen (i en FANTASTISK klänning och krona!!) blev lite irriterad över att han velade så, men helt plötsligt var dom ute vid sjön igen och den vita svanen dog fast ändå inte, och mannen i den flaxande kappan var på något sätt inblandad. Mannen i vitt (prinsen?) jagade bort honom, den vita svanen levde igen och alla var lyckliga. Iallafall alla i vitt och prinsen.

Den döende svanen. Fast hon dog inte.

Nu låter det kanske som att jag raljerar här, men det gör jag inte, jag var helt trollbunden av hur vackert det var! Dräkterna, danserna och dansarna var underbara, och jag blev överraskad över att jag faktiskt skrattade flera gånger – helt på grund av narren som liksom var en sidekick till historien och lättade upp allt lite.

Men jag var ju tvungen att kolla hur storyn var egentligen. Så här står det på Lorensbergsteaterns hemsida:

Historien om den förhäxade svanprinsessan som bara kan befrias från den ondskefulle Trollkarlens trolldom genom äkta kärlek. Siegfried förväntas gifta sig med en passande flicka för att föra sin dynasti vidare. Han förälskar sig inte i någon av de flickor som skulle vara ett bra parti, utan i en främmande flicka, Odette, som förtrollar honom med sin skönhet. Siegfried svär Odette evig kärlek.

Den förbannelse som vilar över Odette, gör att hon bara kan ta mänsklig form under några timmar varje natt. Den ondskefulle trollkarlen ser sin chans, han låter sin egen dotter gå på fest på slottet i Odettes skepnad för att lura prinsen.

Planen lyckas och den förblindade prinsen bryter, utan att veta det, sitt trohetslöfte. När det går upp för Siegfried att han blivit lurad, bönfaller han Odette att förlåta honom, och det gör hon.

Så den flaxande mannen i svart var en ondskefull trollkarl, mannen i vitt är Prins Siegfried, den vita svanen är den förhäxade prinsessan Odette. Men ändå, i stora drag inte helt tokigt. Så då antar jag att hon inte längre är förhäxad på slutet eftersom hon fick äkta kärlek till slut.

En fantastisk föreställning, se den om du har chansen!