Nyttigt att vara ledig

Jag öste på rätt bra in i mål innan jul (känns som en evighet sen, inte en dryg vecka) med två stora avslut och två konserter den allra sista veckan innan jag släpade mig upp på flyget till Teneriffa. Inte utbränd, men jag kände oset.

Det är nog inte förrän nu som jag känner hur bra den där ledigheten har varit, och att jag gärna skulle vara ledig lite till, för vissa saker med jobbet gör att det knyter sig lite väl hårt i magen när jag tänker på att jag ska konfronteras med dom. Men jag vet vilka dom är och jag vet var jag ska börja nysta för att få upp den där knuten. Det handlar ”bara” om att jag måste ta något som varit någon annans under en lång tid och göra det till mitt, begå några misstag, lära mig av dom och ta ägarskapet till det.

Bara det. Resten fixar sig.

Men jag hade gärna varit ledig ett tag till. Och det har jag egentligen möjlighet att vara, för jag ska jobba i 2 dagar, sen är det min sista (?) bröstoperation med 3 veckors sjukskrivning igen. En sjukskrivning jag inte tänkt utnyttja till fullo, nä det ekonomiska bakslaget i höstas var lite väl stort för det, men en vecka iallafall.

Njuter vårsolen (ja optimisten i mig försöker tänka att vintern är över, att det inte kommer ett snöoväder i slutet av januari som tinar efter en dag med halka och elände till följd som försurar ända in i mars) i Slottsskogen medan andra är på jobbet.

Livet.

 

Celtic Christmas som avslutning

Haga Motettkörs aktivitetsår 2019 har varit mycket intensivt. Våren känns mycket avlägsen men innehåller svaga minnen av Messias (var det väl?). På sommaren tog det av fullständigt med en ledighet som blev kanske fyra veckor lång efter att kören hade repat längre in i juni än vanligt, och började en bit in i juli igen för att värma upp inför European Choir Games. Och det gick ju bra. Eller ganska bra iallafall, femma totalt men bäst i Sverige i vår klass.

Hösten har fortsatt lite på samma tema och avslutats rätt in i väggen med tre konserter bara i december, med tre helt olika program dessutom, varav ett är utantill. Svettigt? Jajemen. Och efter en vecka där jag personligen redan haft två stora händelser (tack och hej till alla i projekt Väg 160 Säckebäck-Varekil, samt den stora samlingen i Stockholm i torsdags) börjar det bli l i i t e stressigt. Man kan ju tro att stressnivåerna går ner för varje sak man kan bocka av, och det gör dom väl också, men man känner också att man (jag iallafall) orkar mindre och mindre hela tiden.

Fler än jag som la sig ner och vilade sig i form inför konserten 😀

Så som lök på laxen var det idag två konserter med West of Eden och programmet Celtic Christmas (det är det som ska vara utantill). Lite otäckt var det mellan genrepet och första konserten, när jag låg på en schäslong i församlingshemmet och försökte vila för att få ner pulsen lite och orka igenom dagen och kvällen, men jag sov två timmar där och det gjorde nog nytta.

Turligt nog är Celtic Christmas ett program som är väldigt väldigt roligt att genomföra. West of Eden är grymt tighta och bra musiker,  det svänger nåt kopiöst emellanåt (eller mest hela tiden faktiskt), och det är riktigt kul att stå bakom och köra. Lite trixigt med insatser eftersom allt är utantill, men vänliga musiker (tack Hr Basist och Hr Violinist) vänder sig bakåt när det är dags och ger så tydliga hints att det måste få dom på bakersta raden i kyrkan att undra om det gäller dom också eller bara kören.

Lars Broman, en violinist som verkligen vet vad han gör

Så tillslut brukar det bli väldigt bra.

Haga Motettkör är kör i Celtic Christmas nästan varje år. Förra året var vi det inte, men det var mer ett undantag. Programmet är till 90% samma, mycket ooooo och aaaaa för kören, dvs inte så svårt egentligen, men det var ju det där med att det skulle vara utantill….

Som tur är har många i kören gjort programmet många gånger men det är alltid några nya – förra gången var jag en av dom som svettades rejält inför konserterna, i år var det lättare och jag kunde medlidsamt betrakta de nya körmedlemmarna och deras vånda, och självsäkert säga (som dom sa till mig) ”Allt faller på plats när vi får repa med bandet”. För det gör det.

Det var två konserter, en kl 16 och en kl 19 för en smockfull Masthuggskyrka, och det var deras turnéavslutning på en månadslång turné som började i Tyskland och sen har krupit upp hit till vår glädje.

Konserterna ger sån energi, så efter den första konserten hade jag mer energi än jag haft före. Kanske en ny perpetuum mobile – vi skapar energi ur intet så man har mer av det efter än före!

Fullt i Masthuggskyrkan

Hursomhelst, det är rent ut sagt ett jäkla ös, och årets gästartist var Gerry O’Connor, en irländsk fiol-och banjospelare som var helt GRYM! Jag är inte särskilt pro banjo direkt, tänker bara på Den Sista Färden, men icke så längre. När han drog igång och rockade loss (kan man säga så om irländsk musik?) tillsammans med de andra, då slutade tid och rum existera och man ville bara dansa.

 

(Paus här för att de som känner mig ska hämta andan ordentligt – PERNILLA??!! vill DANSA???!! IMpossible.)

 

Här vi allihop, nöjda och glada efter konsert nr 1, och sen ännu nöjdare efter konsert nr 2!

Foto: West of Eden, Mikael Ringlander

Hoppas vi får anledning att ses igen nästa år!

Man ska ju ha husvagn

Eftersom nu killarna ska med när vi åker Panamericana om fem år behöver vi något större och lite bekvämare än vi hade behövt om bara jag och O skulle åka. En husbil. Själv har jag inte åkt husvagn sedan jag var ute med min morfar och mormor och kuskade runt mellersta Sverige, så det är lite ny mark, det måste medges.

Och det känns spontant som att man vill ha en ganska stor husbil om man ska resa med två tonåringar i ett år, eller hur?! Javisst är det ett självmorduppdrag, men jag kan tänka mig värre sätt att dö på. Och husvagn ÄR ju så roligt, inte sant?

Så nu har jag börjat botanisera bland husbilar för att öka min kunskap lite. Eller mycket. Semestern sommaren 2020 kommer att bli meddelst husbil ner i Europa för att se om vi över huvud taget kan tänka oss det här, eller om det är helt fel för oss. För om det är helt fel, då kan inte killarna följa med på vår långresa. Husbil är enda sättet och jag tänker göra den här resan, själv om så ska vara. Och då räcker det ju med en betydligt mindre bil 😀

Men det verkar vara några hundra tusen kronor som ska hostas upp, och dom är väl inget som ligger och skräpar i min plånbok direkt….Men vi har fem år på oss…Kanske får vi prioritera bort vår renovering i Åsa, det vet vi efter sommaren vad vi är beredda att göra.

Husromantik

Det är väl så att de flesta har en liten husromantiker boende inom sig. En husromantiker som inte alltid är där, men som poppar upp ibland, kanske när det varit extra mycket Ernst på TV. Eller vad vet jag som aldrig ser på TV förresten…

Men jag menar en sån husromantiker som vurmar för det som är lite gammaldags (fast det ska vara nytt, så man inte behöver renovera), lite slitet (fast inte trasigt som måste lagas), ett som ligger långt ute på landet (fast inte helt ödsligt så man får lappsjuka, och det måste vara ganska nära till affär och Systembolag!!) och inte så uppkopplat (fast det måste finnas WiFi).

Gärna i kombination med lite ruggigt väder så man kan kura inomhus (fast inte för ruggigt så man blir blöt när man ska ströva på sin romantiska promenad) och tända en eld som sprakar hemtrevligt i öppna spisen (fast helst utan att man behöver gå ut och hugga ved) och bara ha det sådär….ja…ROMANNNNNTISKT…

Vi råkar faktiskt ha ett hus som är nästan så! Men för att vi inte ska bli alltför romantiska vågar vi inte bo i det permanent. Och inte är det nytt heller, inte på de senaste 300 åren iallafall, men på dom andra punkterna är det ganska mitt i prick. Och nu är vi alltså där och har en PERFEKT (hashtag kanske?) helg. Det är lagom ruggigt ute, regnar lite grann men inte så det stör, brasan sprakar i vedspisen (vi har bommat igen den öppna spisen, så det får duga med vedspis) och O lagar mat på den.

Utan ström. Vi är SÅ Off the Grid. Fast vi har ju WiFi såklart, vågar inte gå helt off.

Med våra egna potatisar som vi odlat själva. Of course.

Fast det är inte hela sanningen.

Faktum är att O åkte ner på förmiddagen medan vi andra var på orkester och började värma upp huset så det skulle vara över 10 grader plus när vi kom ner, annars hade det kanske inte varit riktigt SÅ mysigt. Och uppe i killarnas rum var täcken och sånt lite småfuktigt tydligen, får se vad vi kan göra åt det i längden, kan inte minnas att det brukar vara ett problem. Och dessutom springer O ut med ojämna mellanrum och hämtar mer ved eller söndersågade pallar eller vad det nu är vi eldar för tillfället. Och så åt vi halvfabrikat vegobiffar till våra egenodlade potatisar, för vi är så FETT trötta på att laga mat….

Och efter maten är man så trött efter veckan att var och en sätter sig och ser på sin film/TV-serie på Netflix/HBO/YouTube eller vad det nu är. Och alla är lyckliga efter en grymt skön kväll.

 

Klartecken

Vi (jag?) har ju alltid tänkt att den här långresan är något för mig och O, och att barnen är vid det laget tillräckligt gamla för att kunna sköta sig själva och komma och hälsa på oss här och där under resan, men ha sin bas i Sverige.

Men i dag fick jag en påminnelse att barnen faktiskt har en del att säga till om, och har egna, genomtänkta, åsikter. Så kanske skulle man höra vad dom vill mtp resan Alaska-EIdslandet, och om dom skulle vilja vara med?!

Jag tänker rent automatiskt att det väl inte går att ha barnen med – vad med skola tex? Samhället har säkert något att säga om att man helt plötsligt bara gör något helt annat? Går utanför normen?

Men… om man är borta efter att den yngre gått färdigt högstadiet, och den äldre gått ut tvåan på gymnasiet, dvs när de inte har skolplikt längre borde det vara ok?

Båda barnen var extremt positiva, men då vet dom väl inte vad dom sagt ja till, antar jag – ett år i en trång Mercedes-buss, med i stort sett bara varandra som sällskap.

Och klättring, och vandring, och… jag vet inte vad, men jag vet att det kommer att bli mitt livs resa!

Hösten 2025, here we come!

Soft helg i London

Det var äntligen dags för den efterlängtade helgen i London, för mig och min allra käraste vän A. Resan var optimerad för att vara borta så länge som möjligt men med så få hotellnätter som möjligt. Det där med pengar är ju som bekant inte en oändlig källa att ösa ur…

Så vi åkte ut med det spänstiga 7:00-flyget från Landvetter för att sikta på hemkomst sent, sent, söndag kväll. A tuppade av direkt (välförtjänt; det är inte en dans på rosor att vara ensamstående mamma), men jag hade Netflix-avsnitt att se på.

När kabinpersonalen kom förbi fick jag min första förvarning om vart det var vi faktiskt var på väg. När begreppet ”en kopp kaffe” betyder en mugg hetvatten och kaffepulver i tepåseformat, ja då vet man att det till Storbritannien man är på väg….Det spelar ingen roll att det heter ”Signature Blend”; jag var ändå tvungen att läsa ordentligt på påsen för att se att det faktiskt var kaffe och inte te. Ja för på färgen eller för den del smaken gick det inte att identifiera.

Planerna för helgen var fullständigt obefintliga. Ljuvligt skönt, så vi började med en lång frukost på Heathrow innan vi åkte in till hotellet vid Earl’s Court i maklig takt med tunnelbanan.

Och så fortsatte hela helgen, dvs långsamt och utan någon ordning. Planlöst vandrade vi omkring och tittade i butiker men handlade inte jättemycket eftersom vi inte är så väldigt stadda vid kassa någon av oss, och det är ju så att man redan har det mesta man behöver…

Vi drack Afternoon Tea så vi inte orkade någon middag, och vi gick till hotellrummet och la oss tidigt och låg och kollade på TV och drack vin och funderade på om vi skulle orka gå ut och ta en drink men kom varje kväll fram till att vi skulle strunta i det.

Vilket gjorde att vi den ena kvällen såg ett väldigt intressant program om Thames historia genom århundradena. Det hade vi ju inte gjort om vi varit ute på stan och ränt.

Stället där vi drac Afternoon Tea och åt kopiösa mängder snittar, scones och kakor, låg nedåt floden till, och när vi var så mätta så vi höll på att spricka tänkte vi att det kanske var en bra idé att gå en bit mot hotellet och inte ta tunnelbanan direkt. Tex gå ner till Embankment och ta den därifrån.

Det var sjukt mycket folk på stan. Lördagseftermiddag, tänkte vi och trängdes vidare. Ganska många hade EU-flaggor på ryggen och då kom vi på att det ju var parlamentets EU-omröstning just den dagen. Det var säkert därför det var mycket folk på stan, och med tanke på att det var väldigt många just runt Embankment och en hel del turistbussar med britter tänkte vi att det kanske var några som demonstrerat eller nåt.

Hem genom en sprängfull tunnelbana, dråsa ner på sängen som vanligt, se lite på nyheterna, och minsann….det var tydligen hundratusentals som samlats för att demonstrera – just precis i området runt Embankment samtidigt som omröstningarna i parlamentet var. Så medan vi satt och mumsade kakor i överflöd var det världens ståhej bara 2-300 meter ifrån oss. Härligt att vara så fullständigt omedveten om sin omvärld.

Hem sent på söndag kväll, utvilade och uppiggade av att komma bort från allt lite. Fantastiskt med weekendresor!

 

European Choir Games, hur gick det egentligen?

Ja det har varit lite tyst om det, så där har ni väl svaret. Men som alltid är det mer nyanserat än så. Det gick ganska bra egentligen fast inte så bra som jag ville.

Tävlingsdagen hade vi två program som vi framförde vid varsitt tillfälle. Båda programmen bestod av 5 stycken vardera, och den första tävlingen var Chamber Choir. Tävlingsplatsen var Göteborgs Universitets aula. Vacker lokal men inte jättebra akustik och inte så många som fick plats i publiken pga att lokalen är rätt liten så kören tar upp en stor del av salen.

Nervösa korister avvaktar signalen att ställa upp oss på led.

Vårt program i aulan var inte det enklaste, och för att göra ont värre så började vi med det svåraste stycket och det gick inte jättebra. Men ju längre vi var där inne, desto bättre gick det. Jag började storstilat med att snubbla i en trappa på väg in i salen så jag höll på att göra mig riktigt illa och hade väl inte fullt fokus när vi började kanske.

Efteråt var alla lite dystra och modstulna, det kändes bara inte så jättebra, vi var inte på vårt bästa. Så nä, vi stryker den tävlingen. Kammarkör är ändå inte vårt esse, utan vi satsar allt på Sakral klass senare på dagen i Domkyrkan, jajemen.

Eftermiddagen kom, tävlingsmomentet också och här var vi först ut av alla körer. Oklart om det är bra eller dåligt, men så var det iallafall. Alla var lagom taggade och nervösa, och det var en känsla av att ”nu jäklar, det här kan vi!!”. Och IN med oss.

Foto: Emely Nilsson

Vi var så skärpta och samkörda, vi var som vi är när vi är som bäst, som en enda stor organism som rör sig där alla har full koll på vad varandra gör och känner sig trygga i vissheten om att ifall en gör ett misstag så fångar alla andra upp det och vi går vidare. Så grymt underbart!

Efteråt på kyrkbacken var vi helt höga på oss själva, och alla var överens om att om vi inte vinner så är det för att dom andra är mycket bättre körer än vi, och att vi har gjort det absolut bästa vi kunde. En otroligt skön känsla.

En hel kör hög på sig själv. Ser man inte varje dag. Foto: Emely Nilsson

Så kom prisutdelningen då, i Partille Arena av någon anledning. Och det var en prövning i sig. Vi satt framför ett gäng brudar (som senare visade sig vara Adolf Fredriks Flickkör) som skrek helt hysteriskt som om det var värsta konserten med deras idol. Jag fick hålla för öronen för att inte förlora hörseln (=sant!). Men det var ett spektakel värdigt en Melodifestival.

Och vem sa att körsång är nördigt?

En miljon kinesiska körer var med och tog priser, framför allt i barnkörsklasserna.                               Förlåt? Du menar att Kina inte ligger i Europa? Ja well nu ska vi inte vara så kinkiga. Här på festivalen var det körer från både här och där – Kina, Surinam, Kenya och andra europeiska länder. Som en enda stor familj liksom.

Men hur GICK det då? Ja i Kammarkör-klassen där vi gjorde så dåligt gick det som förväntat; dvs inte så bra. Javisst, vi fick guldmedalj, men det är lite som på dagis – alla får guldmedalj typ.

Däremot i Sakrala klassen var vi ju väldigt spända på hur det hade gått. Lång historia kort: Vi blev femma. Kasst. Tre ryska körer och en Schweizisk kom före oss, men vi var iallafall bäst i Sverige!

Guldmedalj Top Level fick vi, och en av de högsta poängen som den här kören har fått historiskt. För det funkar så att jurymedlemmarna som är på konserten har ett formulär där dom värderar vår insats på varje stycke utifrån några parametrar (intonation, framförande osv), och så får man en poäng. Den med högst poäng vinner, lätt som en plätt.

Vi hade 92,40 av 100, så det var inte så pjåkigt. Över 90 tror jag är Top Level.

Så ja det gick bra men vi vann inte. Trist. Jag vill vinna.

WestPride i Göteborg 2019

Så var det dags igen för den där paraden som inte borde finnas. Ja det borde inte finnas, för den borde inte behövas – det borde inte vara något att marschera om att man ska få vara den man är och älska den man vill. Men här är vi nu, och den är i allra högsta grad välbehövlig.

Trafikverket är med i år igen, och familjen deltog till 75% (A var på musikläger, så han hade giltigt förfall).

Och vi marscherar för tredje året i rad. Bakom Friskis&Svettis den här gången, vilket gjorde att hela marschen blev som ett enda långt träningspass på ett helt annat sätt än vad man är van vid…

H skaffade sig en ny kompis på nolltid som vanligt. Dom var superbundis hela vandringen, men precis på slutet skar det sig tydligen. Jaja, det var väl i rätt tid i allafall.

Men jag funderar på om det är sista gången jag går. Kommersen är så löjligt stor att andra högtider som brukar skällas på för sin kommersialism (Halloween tex) bleknar i jämförelse. Årstiden bidrar väl förmodligen – det är inte så kul att stå på gatorna och sälja krimskrams i oktober, men ganska så najs att göra det i 25-gradig värme i juni. Vi föll såklart i fällan och det blev både hårband, paraply, fluga och strumpor innan vi var klara. Paraplyet kan jag försvara; 1) Mitt nuvarande ihopfällbara paraply har gått sönder, och 2) Jag har velat ha ett sånt där regnbågsmönstrat paraply sen förra årets Pride. Ett års väntan får väl ses som okej?

TGR var inte heller sena att haka på och hade AAAAAALLT man behöver för att fira Pride ordentligt…

En annan anledning till att jag inte är så säker på att jag vill gå en gång till är Trafikverket självt. Jag antar att vi har en skrift om likabehandling och mångfald (vi har en skrift om allt, tro mig) där vi understryker hur viktigt det är för oss. Men om det var så himla viktigt borde det vara lite större intresse högre upp i leden för att delta i Pride. Dom behöver inte gå själva, men dom kan åtminstone släppa igenom en blänkare på intranätet om att det är på gång så att vi mobiliserar alla vi kan. Men vi har någon sorts policy/guideline/regelverk som säger att vi inte får publicera den typen av nyheter innan det har hänt. Efteråt kan vi göra en ”Trafikverket deltog i ” bla bla, men det är ju så dags då…

Så det känns kanske inte riktigt som att vi har arbetsgivaren i ryggen i det här arrangemanget. Vi har dom inte emot oss, men får ingen hjälp heller.

Synd.

 

 

 

 

Azaleadalen blommar

Det är fint att ha barn som gillar att gå ut. Även om dom själva inte tar initiativet i onödan så är dom ändå med på noterna när man säger att ”Nu går vi ut och går en sväng”. Så det gjorde jag, och det gjorde vi.

Just nu blommar Azaleadalen i Slottsskogen för fullt, och det är fantastiskt vackert. Snart är det över, så har du inte varit där än så skynda skynda. Azaleadalen är inte jättestor, men den är jättefin och har måååånga olika sorters Azaleor och Rhododendron i allsköns färger.

Ett axplock:

 

Årets ljudböcker så här långt

Prenumerationstjänster på e-böcker och ljudböcker är det bästa på länge (och det var ju quite frankly rätt länge sen dom kom…) i min värld. När man inte har ro eller tid att sitta ner med en bok i handen i timtal men ändå vill läsa är det perfekt att ha det i öronen istället när man sitter på spårvagnen eller tåget, är ute och går eller kör bil.

Det kan bli ganska spretigt med valen av böcker; Året började med Ransom Riggs fantastiska värld med Miss Peregrin’s Home for Peculiar Children, som på samma sätt som Harry Potter-böckerna öppnar nya vägar att tänka. Den är en serie om än så länge fyra böcker (+ lite till) som handlar om barn med märkliga egenskaper som för att skyddas från den hårda omvärlden hålls i en egen sluten värld (time loop). Dessa time loops finns i ett stort nätverk över hela världen och man kan transportera sig mellan dom ifall man vet var dom finns.

Här lever barnen en viss dag om och om igen; i första boken kommer huvudpersonen Jacob (som från början inte vet om att han också är en Peculiar, utan bor i den vanliga världen med sina föräldrar) in i en loop som finns kvar i andra världskriget.

Låter det konstigt? Det är det också, och en fantastisk värld och nytt tankesätt att gå in i. Läs, LÄS LÄÄÄÄS!!

Foto: AdLibris

Sen raskt över till något helt annat – En brasiliansk med svans, av Eva Rosengren. Den kan vi bara hoppa över. Orkar inte dissa den, den är säkert bra men verkligen inte min typ av bok. Också en bra grej med ljudböcker, man behöver inte kämpa för att läsa vidare utan det är någon annan som läser åt en även när det är trögt.

Något annat igen – Störst av allt, av Malin Persson Giolito som precis har blivit Netflix-serie. Rätt intressant historia om en skolskjutning i en fiktiv rikemansskola på Djursholm.

Boken börjar (förstås) med att hon står mitt i skolskjutningen som hon just (kanske) har varit bidragande till, och sen är det upprullning genom rättegång och livet i fängelse och hur-kunde-det-bli-så-här.

Kunde blivit ganska trist, segt och förutsägbart, men hon håller liv i det och det är en rätt intressant historia.

Foto: Bokus.com

Och efter den ett raskt hopp vidare till Michelle Obamas självbiografi Min historia. Inte så mycket att säga om den heller. Jag hade kanske tyckt att den varit mer intressant om hon inte gjort en sån grej av det och åker på världsturnéer för att…ja för att vad? Få medelålders kvinnor att samlas i högar på ställen som Globen och tycka att dom är ”empowered” på nåt vis?

Inte min väg att gå iallafall. Hade kunnat skriva långt och syrligt om det, men jag är på lite för gott humör för det just nu.

Men självbiografi var lite lite intressant, så jag browsade vidare till Mikael Persbrandts Som jag minns det.

Man kan såklart tycka vad man vill om hans agerande i olika situationer, men jag tillhör dom som tycker han är en grymt bra skådis och att det när han super ut sig och gör idiotiska saker är så otroligt tragiskt. I boken får man mer bakgrund till den tragiken och hur illa det faktiskt varit. Förmodligen har det varit ännu värre än han berättar, men man får iallafall ett hum om läget.

Jag hoppas att han verkligen är så stabil som han påstår. Jäkla tragisk historia på så många vis – hans livsval, pressen, vi i publiken…inte lätt att göra rätt…

I kategorin mer seriösa böcker har det också blivit Sam Harris’ gamla Letter to a Christian Nation. En bok jag tänkt läsa väldigt länge (den kom 2006) men det har aldrig blivit av dels 1) att köpa den och så har jag 2) inte haft ro att sitta ned och läsa den. Vilket ju är svårt om man inte köpt den i första hand, så därför har 1) fått styra.

Inte så mycket att säga om boken, den är en klassiker i sin genre för att den ifrågasätter kristendomen på ett sunt sätt. Sam Harris är en av de största ateistiska skribenterna, om man får kalla honom det, utan att han är demagogisk och påprackande. För mig som är uttalad ateist är boken att slå in öppna dörrar, och det är väl utmaningen – att nå dom som behöver läsa den.

Det är bokåret 2019 så här långt.