Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt

Vägtrumma, Foto: Esri

I december kommer det en ny person, Z, till vår grupp på jobbet. Han är väg-och vatteningenjör från Syrien och har just nu en praktikplats på Trafikverket i Halmstad där han ingår i ett nationellt projekt för att inventera vägtrummor. Trumprojektet har tagit in många nyanlända för att ge dom en fot in i svensk arbetsmarknad och förhoppningsvis (om dom har rätt bakgrund) även en plats på Trafikverket.

I botten ligger ett regeringsuppdrag som heter ”Praktik i staten”, och som är ett påbud som gäller i perioden 2016-2018 för statliga myndigheter, och innebär att vi ska erbjuda praktikplatser till nyanlända och till personer med funktionsnedsättningar. Det var några av dom som jag träffade på en kurs i slutet av mars i år, och som nu leder till att vi får in en av dom i vår grupp i Göteborg!

Enligt den vanliga devisen ”Det var ju ett bra förslag, kan inte du genomföra det?” så var det jag som fick i uppdrag att ordna det här med Z, och jag har nu genomfört den lätta delen av det – dvs ordna så han har arbetsuppgifter, kollegor, något som liknar en plan för introduktion osv. Det administrativa (=tråkiga i min värld) är det andra som sköter.

Jag är så taggad, jag tycker det här ska bli så kul! Jag fattar ju att det kommer vara jobbigt också, man är ju inte van vid att ha någon som är med en hela tiden och som man ska lära en massa, men det blir nog bra.

Det känns helt rätt att lägga en del av min arbetstid på att försöka få in en person på arbetsmarknaden, en person som tillhör en grupp som är ganska stigmatiserad, som har lämnat mycket (allt?) i sina hemländer för att komma till Sverige (eller för att det var här dom råkade hamna) och som förmodligen har det rätt tufft här. Svensk byråkrati till exempel är väl inte det lättaste att ge sig in i – ens för en som redan kan språket…

Och jag tycker också att det är helt rätt att vi som jobbar i staten tar ett ansvar och den extra kostnaden det innebär att få in nyanlända på arbetsmarknaden. Vi jobbar ju för skattebetalarnas pengar, och det är i mitt tycke ett vettigt sätt att spendera de pengarna. Det tycker tydligen vår HR-direktör också:

Jag är så himla stolt över att jobba i Trafikverket!

Något vackert

I söndags var det dags för gudstjänst igen. Inte min grej direkt. Om jag hade varit religiös hade jag väl menat att det var Guds sätt att pröva mig när Han tvingar mig att sitta igenom det där, men….om jag varit religiös hade jag ju inte sett på det på det sättet, så resonemanget faller på sin egen orimlighet.

MEN. Jag var där av en anledning; för att sjunga med den fantastiska Haga Motettkör (som jag fortfarande inte riktigt fattar att jag kom med i när jag provsjöng förra våren, för den är så himla bra). Vi gör några gudstjänster varje år, så det är bara att gilla läget.

Jag ska inte gnälla om kyrkan och vad jag tycker om den, istället vill jag dela med mig av ett stycke vi sjöng; Sainte-Chapelle av Eric Whitacre. Så fantastiskt vackert. Dra upp volymen, slappna av i 6:36 minuter, lyssna och njut av Mikael Carlssons inspelning av Haga Motettkörs framförande:

Kyrkan Sainte-Chapelle i Paris. Foto: http://www.sainte-chapelle.fr

Ont gör det

Jag är tillbaka i Staden. Stockholm förstås. MIN stad. Ränderna går aldrig ur, det blir bara mer plågsamt för varje besök.

Stockholm är något speciellt, det är en viss lukt, känsla och en fantastiskt underbar stad. Båtarna, vattnet, stadsmiljöerna…och de gigantiska spindlarna som kan ta luften ur vilken GC-tur som helst, brrr.

Efter kursdagen i Solna åkte jag till mitt hotell på Kungsholmen (i Joakim-land, bittersweet) och gick därifrån ner på stan. Skulle ha en bok på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, som i mitt tycker är landets bästa bokhandel, men dom hade den inte. Dags att omvärdera det där med landets bästa? Förmodligen. Gick vidare neråt Hamngatan, områden jag varit i så många gånger att jag bara hittar helt automatiskt, jag går bara inte fel och jag vet vart jag är på väg och var jag är hela tiden.

Det blev middag på Riche.

Nostalgifaktorn gick fullständigt i taket – trots att jag aldrig varit på Riche förut (jo det är sant!), men jag har varit mycket i områdena runt Stureplan ner till Nybroplan och gått förbi en miljon gånger, och idag var det dags att gå in. God mat men inte värd kostnaden, ska inte bitcha igen om en restaurang, men man går inte till Riche för den fantastiska maten, utan för stämningen och miljön. Och vinet. Gaawd vilket gott vin det var.

Sen gick jag hem till Kungsholmen, via Grand Hotell, Helgeandsholmen, Strömsborg och så över vattnet. GC-tur förstås.

Och så fruktansvärt melankoliskt hela tiden, och jag undrar om jag gjort rätt som befinner mig på den andra kusten eller om jag borde varit kvar här hela tiden och stärkt mina band till staden och vårt hus i skärgården. Och det finns inga rätta svar. Hade jag stannat hade jag väl hamnat ute i förorten precis som alla jag känner, jag hade inte haft råd att ha livet inne i stan som jag värdesätter så högt. Det hade väl bara blivit ett liv i pendlarmisär, något jag verkligen inte vill ha, och då är det väl bättre att jag är i Göteborg ändå. 

Men det känns blä just nu. Sitter på hotellrummet och lyssnar på Kent och känner mig obeslutsam och miserabel. Tur att det är borta imorgon när jag vaknar, för det är en jobbig känsla och stockholmslivet som jag vill ha hade aldrig funnits för mig.

Eller?

Det blir en Tesla

På fredag nästa vecka kommer den; den blå Teslan som är ”vår”.  Drömmen om att köra Tesla blir verklighet. För ja, alla kunde inte släppa den drömmen som jag kunde, och då händer det grejer och nu blir det en Tesla.

Så fruktansvärt kul att den bilen ska bli vår (eller ja typ, leasing genom företaget) och jag ser verkligen fram emot att få lära mig den nya tekniken som kommer med bilen. Som tex autopilot, fickparkering (yes, den fickparkerar åt dig, tack Elon!) och andra små fiffiga features.

Och snygg är den förstås. Blå.

Och vår gamla Passat känner förstås på sig att något är i faggorna. Eller så är det reparationerna för 27 000 kr som vi inte ville göra på verkstaden tidigare i somras som gör sig gällande. I vilket fall så är det diverse lampor som lyser upp som en julgran på instrumentbrädan (”motorfel, åk genast till verkstad” – det kan väl inte vara nåt farligt va? Nä kör in i en ficka och starta om. Se! Lampan slocknade!), och det är ju aningens stressande i längden.

Men på fredag börjar det nya livet. Tesla-livet, yay!!!

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 2

Dagen började med lite städning i området. Städning i den meningen att vi hade några cacher i närheten som vi inte hittat än och som lyser irriterande gröna på kartan. Men även om man tar lite i närområdet på väg till något annat så betyder inte det att det är brist på upplevelser.

Bland annat gjorde vi nedslag på Variant, ett köpcenter norr om Bergvik som definitivt sett sin storhetstid passera. Från att ha varit ett köpcenter med lite butiker är det nu bara en Konsumbutik och tomma lokaler ungefär, och en auktion varje vecka som väl drar en del folk. Och två cacher då, som väl gör att några fler kör in på parkeringen.

Den ena cachen är rätt trist och den har vi hittat för länge sen, men den andra har varit för blöt eller igenväxt för att ta förut. Den här sommaren är som bekant inget för blött, och eftersom inget ont inte har något gott med sig så fick det vara dags.

Och det är en ganska sorlig miljö. Hela Variant-området känns som något som varit aktivt och fullt av liv men där tiden rusat ifrån dom och allt har förfallit. Så mitt i ingenstans i buskarna ligger en unken gammal damm, och bakom den ett trädäck där cachen är. Lagom creepy och väldigt skönt att vara där i dagsljus. Men fortfarande väldigt deprimerande.

En nästan igenväxt damm som knappt syns, och på andra sidan trädäcket som är som en miniatyrdansbana eller nåt. Det är ett utrymme i mitten av ”dansbanan” där det kanske varit en vacker plantering en gång i tiden. Way, way back.

Efter en sån upplevelse måste man gaska upp sig lite. Till exempel genom att se på en vacker stenbro!

Oerhört vacker stenbro, alldeles stilla med porlande vatten och bräkande får på sluttningen mittemot.

Jag ska inte avslöja något om var den lilla juvelen finns, för det är en glädje när man upptäcker det, och väldigt väldigt kul att ta sig fram till den lilla gömman. Och vackert.

Den lilla hejarklacken stod troget och gav sitt stöd hela tiden 🙂

Vi var också och såg det fina kraftverket vid Höljebro och gick över träbron och såg ut över en för tillfället torrlagd del av Ljusnan. En av alla fina platser som man får se när man har en märklig hobby som får en att åka till platser man inte visste fanns.

Det var en fin dag i skogen, en som slutade med en lång och onödig tur ut i en snårig vildmark bara för att titta på en visserligen väldigt gammal knotig lind med en stamdiameter på säkert två meter. Helt otroligt faktiskt och egentligen väldigt vackert och magnifikt, men det var en eländig väg dit och runtomkring var det fullt av sly så det var svårt att förstå när man egentligen var framme. Rätt meningslöst faktiskt. Men men, det blev vår avslutning på dagen.

GC-liv i Hälsingeskogen, dag 1

Så är jag äntligen i Hälsingeskogen igen hos mamma och Totis. Med mig har jag det ena barnet, för det andra är i Oslo och mannen jobbar.

Och det lilla GC-teamet är samlat igen 🙂 ❤

Självklart ligger vi inte på latsidan, utan helt respektlöst med tanke på värmen kastar vi oss ut i skogarna för att lösa kluriga gåtor och besöka platser vi knappt visste fanns och bada i sjöar vi aldrig hört talas om. Livet.

Som Skidtjärns badplats till exempel, norr om Rengsjö. Ljuvligt vackert och hyfsat välskött med en brygga, sittplatser, till och med omklädningsrum (fascinerande hur många badplatser här uppe som har omklädningsrum – är hälsingarna pryda månne?) och en sliten men dock, beachvolleybollplan. Sandstrand of course, det är ju Hälsingland.

Skidtjärns badplats

Eller en fika hos Majas i Rengsjö och en titt in i deras gigantiska heminredningsbutik som jag inte riktigt fattar hur dom får ihop det med rent ekonomiskt – rum efter rum fyllda med porslin i alla färger och former, senaste heminredningsmodet (i den mån jag nu är rätt person att bedöma det…) och en hel del krimskrams förstås också. Men den kapitalbindningen som det där stället har i varje ögonblick måste vara enorm; jag fattar inte vad dom har för avtal med sina leverantörer riktigt, för dom kan väl inte sälja allt det där innan säsongen är slut?

Och nej jag har ingen bild på det; jag var allt för tagen av alla intryck för att komma ihåg att hala upp mobilen och dokumentera. Men det ser väldigt gulligt ut iallafall.

Majas Café och Presenter
Bojäntans ostbod. Och ost, obviously.

Och så råkar man köra fel och hamnar på en annan väg där ute i vildmarken, och vips har man snubblat på Bojäntans lilla ostbod. Utbudet just den här dagen var lite magert, men har man kommit så långväga så måste man ju köpa (JO det måste man!), så en liten hårdost av getmjölk som var lagrad i 8 månader blev det allt.

Mamman (den andra mamman alltså, inte jag) ruskar på huvudet åt köpet, men sånt måste man göra ibland.

Det gick att lägga pengar i mjölkkannan på bordet, men också Swisha såklart (tänk vad Swish har gjort för de små lokala handelsidkarna runtom i landet!!). Om det hade funnits mobiltäckning i området hade det varit en jättebra grej…Men jag kom in i mobilland tillslut och fick göra rätt för mig så småningom innan den lokala stöldroteln kom och haffade mig.

Ett enormt sandtag snubblade vi över också – och allt det här är bara i Rengsjötrakten, mind you!

Svinstort! Men nu när jag ser på bilden ser jag mest toppen som sticker upp bakom sandtaget – vad är det för ett berg?
Busshållplatsen i Vik kommer jag aldrig glömma, och aldrig tänka på utan viss irritation och bitterhet blandat med glädjens triumf i en konstig soppa. Kanske bäst att inte tänka på den alls.

Vägen hem från Rengsjö gick via Bollnäs, och på vägen söderut från Bollnäs finns den j#%@vla cachen Vik, som vållat så mycket irritation och framför allt frustration de fyrtio miljoner gångerna vi varit här förut och letat. Och letat. Och klurat. Och fattat att det är något vi inte fattat. Men idag….idag hade CaddyMum vässat brillorna ordentligt, och så var den plötsligt bara där. Så enkelt som så. Jag tänker inte avslöja något om den fina gömman, bara att åka dit och kolla lite. Eller mycket.

Åsså middag tillsammans med dom här godingarna avslutar första dagen i Hälsingeskogen!

Kvällsbad

Maken föreslog att vi skulle gå ner på kvällen och ta ett kvällsdopp. Allt inom mig skriker ”JAG VILL INTE!!!” men jag vet egentligen inte varför. Det ska ju vara så underbart och härligt med kvällsbad liksom. Men jag fryser mest och är ju inte speciellt glad i att bada egentligen.

Men det var ju det där med att bli en badtant. Badtanter tar gärna kvällsdopp (framför allt morgondopp, men kvällsdopp är väl bara inversen av morgondoppet?), och dom tycker om det. Så ska man bli en badtant så är det bara att hoppa i.

Plus att det var ju grymt skönt att bada tidigare idag och så hemskt mycket värre kan det ju inte blivit på några timmar?

Av med dunjackan, sandalerna med strumpor i (jodå!), jeansen och tröjan och ut i vattnet. Några raska kliv och ett snabbt dyk senare var det doppat. Och det var helt okej. Inte jätteskönt, men okej. Framför allt ganska svalt i luften med bara 19 grader och lite bris, men klockan var ju ändå 22 så det var väl godkänt ändå.

Och så den obligatoriska badselfien (blev ingen på dagen idag, så den här får duga).