Vårkänslor

Efter vad som känns som veckor med varmt väder är körsbärsblommorna i Seminarieparken nästan utblommade, så jag skyndade mig dit för att få skåda skönheten.

Seminarieparken, Göteborg

Vackert va? Ja först tyckte jag det också, tills jag började titta på andra saker som tex människorna som var där. Och det var tamej tusan inte en enda som var där för att sitta ner, njuta av blommorna och ta en paus. Nä alla var där för att antingen fotografera eller bli fotograferad. Gärna ruska i en gren på ett av träden så man står i ett romantiskt snöfall av körsbärsblommor och ler naturligt och varmt mot fotografen.

De tre tjejerna vid bänken kollar in bilderna dom tagit på sig själv medan dom kammar håret med fingrarna samtidigt, hon i svarta långbyxor poserar för hon i beige, och dom vid den andra bänken vet jag inte vad dom gör just då men dom plåtar iallafall. Och så kameran som sticker in från vänster i bild.

Ja åsså jag själv då…inte bättre jag. Men jag blev lite trött på alla som var där och kråmade sig för den perfekta instabilden så jag gick hem 🙂 Surkärring 😀

Space out

Fjärde dagen ute på ön, och andra dagen helt själv med småkillarna.

Det är lite av ett experiment att släppa allt fritt och se hur dagarna utvecklar sig, vad jag gör, vad barnen gör, vad vi gör tillsammans… Dagarna är fantastiskt vackra med sol hela tiden och nästan ingen vind, och mitt på dagen är det 8-12 grader varmt. Vad mer kan man begära? En båt som är sjösatt kanske så man kan ta sig till och från affären, men det är väl mycket begärt antar jag. Jaja, det finns flera paket pasta och mathavre i skåpet, så vi svälter inte.

Så vad gör vi? Tja, killarna har hittat lite järnskrot som dom har som svärd och kastar prick med pinnar mot svärden med målet att splittra pinnen så det ryker.

Och så håller dom på i långa stunder.

Emellanåt går vi turer på ön tillsammans, upptäcker nya ställen eller gamla ställen med nya fynd som tex en vassrugge så hög, tät och stor att båda barnen försvann in och lekte i den en lång stund.

Stackars jag stod utanför i solen och kollade in svanfamiljen som guppade i närheten.

 

Vi fikar uppe i kojan – tre personer på en dryg kvadratmeter, mysigt mysigt och lite lagom dragigt, men inget som tar ner humöret direkt. Chokladkex och clementin, behöver inte vara mer komplicerat än så.

Vi lagar och äter mat (det finns mer än mathavre och pasta, jag lovar…) när vi blir hungriga, går på span runt ön och letar efter lekkamrater (noll än så länge, hoppas det ändrar sig på torsdag), ritar kartor över ön, läser Kalle Anka från 1986 och har det allmänt soft.

Så fantastiskt skönt att vara här ute och bara ta det lugnt. Jag suger på tanken att vara här länge, och för min egen del känns det välkommet. Jag vet inte hur barnen skulle klara det, speciellt Hannes som har ett ganska stort socialt behov, men det kanske finns alternativ. Det kanske inte är nödvändigt att flytta, utan att bara vara en längre period tex över sommaren, vad vet jag.

Något jag vet är iallafall att jag är nästan tom på ord. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva, jag har slut på berättelser, därav mitt lågfrekventa skrivande för tillfället. Men jag mår bra åtminstone, alltid något som går åt rätt håll…

 

Undrar du hur välgörenhet kan se ut?

Det kan till exempel se ut så här:

”Men det är ju bara en påse jord” tänker du?

Mmhmmm det kan se ut som det, men det är intet mindre än en påse innehållandes fyra liter jord inköpt till det facila priset av sjuttio kronor. That’s right, 70 bagis för en liten fjuttig påse med fyra liter i. Det ger ett literpris på 18 kronor litern.

Och vem i hela världen köper jord till det priset? Jo, jag. Men bara en gång, och det var idag, aldrig mer. Tanken var att handla hos min lokala blomsteraffär tvärs över gatan för att stödja henne istället för att gå till dom stora kedjorna, och det är klart att det kostar lite mer, men inte så här galet mycket mer.

För den som inte vet vad jord kostar, så får man 200 l för ca 125 kr på ställen som Plantagen och Blomsterlandet. Det är ett literpris på ca 63 öre, viss skillnad mot jättarna.

Visst har hon tvärs över gatan högre omkostnader per blomma för sin lilla butik än vad en Plantagen-butik har, men ett 30 ggr högre pris?! Njä, det är det inte värt.

Så det här gick på välgörenhetskontot i min ekonomiräkning. Hoppas verkligen att fröna vi ska sätta gror bra så det var någon nytta med det…

 

Nya glädjeämnen

När man har skapat får man förstöra, annars rubbas den kosmiska balansen. Jomen.

Demoleringen av väggen började redan på söndagen. Mycket tillfredsställande att ta bort den bit för bit, även om det var lite meckigt emellanåt. Tur man har en man som är stark som en häst och envis som en åsna så ökar chanserna att få resultat.

Utan att göra historien alltför långrandig så kan man säga att när barnen tröttnat på att banka gips blev det ett mer systematiskt destruerande, och några timmar senare hade vi konturerna av ett nytt kök – eller iallafall en ny matplats.

Looky looky – no wall!

Mycket jobb kvar innan det är färdigt, men vi kunde iallafall äta middag på den nya matplatsen innan vi åkte tillbaka hem till stan.

Inomhuskonst

Alla har väl drömt om att få måla på väggarna inomhus? Ja inte med tråkig målarfärg och samma färg på hela väggen, men måla vad man vill, stort och grällt och hur som helst?

Ibland blir drömmar verklighet. Som tex när vi äntligen börjar göra slag i saken och röjer bort alla möbler framför den väggen vi på lite sikt vill slå ut så vi får ett stort fint kök.

Garderoben och de två hyllorna som stod där förut är nu inknölade i ett annat hörn i huset, och även frysen har fått ett nytt hem.

Och sen är det bara att rota fram alla gamla hobbyfärger (som var helt intorkade visade det sig), ritpennor och framför allt: Tuberna med akrylfärg som inte sett dagens ljus sedan H’s 7-årskalas… Och engagemanget var på hög nivå redan från början.

Om någon undrar varför barnen har mössa och jacka inomhus, så är det vid den här tidpunkten kanske 12 grader varmt inne. Kalla nätter och inte så mycket värme på i kåken, då blir det så.

Två timmar senare hade vi en fullklottrad vägg med både palmer, skattkistor, träd och en kärleksförklaring. Och nej, M står inte för Mamma längre *snyft*

Några timmar senare var vi färdigmålade och lyckliga och kunde betrakta vårt verk.

Snö i Göteborg? Koooonstigt.

Ja så här ser det ut fortfarande. Det här måste ju vara längsta göteborgsvintern i mannaminne (ett mannaminne är ju som bekant 4 år) – vi har haft snö i flera dagar! Men nu kryper temperaturerna upp mot nollan, så det är väl bara en tidsfråga innan vi har vanlig vinter igen.

Och man märker att det finns ett behov av snö och många som minns hur det var när det var snö – för båda barnen hade inställda lektioner i skolan och påbud om att åka pulka istället. Ungefär som när Stenmark åkte slalom och lektionerna var inställda och vi satt i skåphallen i högstadiet allihop och trängdes runt den enda TVn på skolan (som vanligtvis var inlåst i lärarrummet). Fast nu har vi ingen Stenis längre och knappt någon snö, så då får det här duga istället.

 

Årets bästa fest har redan varit

Jag vågar sticka ut hakan och säga att årets bästa fest redan är över. Och nej, det var inte nyårsfesten, den räknas till förra året. Nä, den bästa festen var igår när över fem hundra chalmerister som var kåraktiva under 90-talet hade reunion på Restaurang Kooperativet på Lindholmen.

För några månader sedan fick en kille som kallas Hinken för sig att det kunde vara kul med en fest med alla gamla godingar, och han skapade en grupp på Facebook för att sondera intresset lite. På sju dagar hade 1000 personer anmält sig till gruppen och tyckte att det är var en superbra idé. Med den responsen var det inte mycket annat att göra än att sätta igång och boka datum och börja fixa, och på den vägen är det. Och ikväll var det alltså dags.

Och VILKEN fest alltså. Det var helt underbart. Vart man än vände sig såg man någon man kände men inte hade sett på ett tag och hade massor att prata om med. Därmed inte sagt att jag kände alla fem hundra som var där, men rätt många iallafall. Stämningen var grym – det här är folk som har festat mycket i sina dar och som vet hur man sköter sig och känner sina gränser väl, plus att de flesta som var där har arrat många fester själva och vet vilket jättejobb det är och har därför vett att verkligen uppskatta det jobb som Hinken & co har gjort.

Till skillnad från SVT’s fester, fick vi höra av en mamma i klassen som jobbar där. Journalisterna klarar inte att skilja på jobb och fritid och analyserar maten i smådelar och är jättekritiska till allt. Lite roligt iallafall tycker jag 🙂

Hela kalaset började med att Dogge Doggelito av alla människor kom upp på scenen och var kalasets Hemliga gäst. Han körde Fint Väääääädeeeer med allsång och filmade samtidigt – ligger ute i hans Facebook-feed nu, roligt.

Mat, prat, vin, bar, mer prat, för jävla hög musik efter middagen så det inte gick att prata med folk. Lite synd, med tanke på att det var rätt många där man ville prata med. Men det gjorde ju å andra sidan att man kom därifrån relativt tidigt.

Lycklig och utsjasad. Heja Chalmers!

Och jag har bestämt att jag ska bli bättre på att äta lunch med folk. Dom flesta av dom här godingarna bor ju faktiskt i Götet med omnejd och jobbar inne i stan, så det borde inte vara helt omöjligt att få till! Det får bli mitt nyårslöfte, bättre sent än aldring.

På mitt Happy Place

Jag har ett Happy Place inne i stan som jag alltid återvänder till. Det är inte gratis, så det blir inte speciellt ofta, men varje gång jag går dit tänker jag att det var för länge sen ändå.

Helt otippat är det en restaurang på Avenyn, Tvåkanten. För mig är den som ett stort vardagsrum; personalen är proffsig och vänlig på ett väldigt avslappnat sätt (ungefär som på Riche när jag var där för ett tag sedan), det är sorligt och lite rörigt men på ett väldigt skönt sätt.

Och maten är jättegod!

Men lite svår att hitta….

Här under någonstans är en råbiff (ja jag frångick mina veganska principer i några timmar men ångrade mig redan senare på kvällen). Inte helt uppenbart, eller hur?

Min mor föreslog via Instagram att jag skulle leta under lövhögen, och där var den ju! Väldigt god förstås. Lövhögen är för övrigt syltade trattisar, mjukstekt rödlök och rotfruktschips, smaskens.

Men det var inte för att gå på Tvåkanten som vi hade fixat barnvakt (just det är ju så galet mycket enklare nu när makens brorson har börjat på Chalmers – för han vill väl inget hellre på helgerna än att passa våra barn?! Studieteknolog FTW!), nä vi skulle ju egentligen gå på Göteborgs Symfoniska Körs 100-årsjubileum!

Det finns några verk som alla som sjungit i kör i Sverige jobbar med. I Seraillets Have är en av dom, och den sjöng vi tillsammans allihop, gammal som ung. Så himla fint.

Kören som vi var med i åtta år och som alltid sjunger i Konserthuset har alltså blivit hundra år, och för att fira det bjöd man in alla gamla korister till ett hejdundrande kalas.

Många kära återseenden och fantastisk dans till storband. Skulle kunna hållit på hela natten kändes det som, en nostalgitripp utan dess like. Förflyttad 15 år tillbaka i tiden i ett nafs, som om inget hade hänt däremellan.

Ja förutom att jag halkat ner från sopran till alt, vilket kändes när vi sjöng Beethovens An der Freude…brrr. Rätt skönt att inte ligga där på toppen faktiskt.

Throwback på det sämsta sättet

❤ ❤ ❤

Så satt jag där igen med ett gråtande barn i mina armar. Förtvivlad gråt över omänsklig behandling på skoltid med sparkar i magen, provokationer och spydiga kommentarer. Allt på grund av att han klär sig som han vill.

Jag har inte hört ett ljud om det här förrän ikväll när allt brast. Kanske brast det på grund av trötthet och kanske är det lite överdrivet på grund av det, men händelserna är verkliga och killen som förut älskade att gå på fritids vill inte tillbaka dit. Att vi inte hört något om det beror bland annat på att de här händelserna kommer från en ny kille som börjat på skolan. En som enligt H säger sig själv ha blivit mobbad på sin förra skola.

Hannes får flashbacks till tiden på skolan i Oslo, som också innehöll alltför många dåliga situationer med fysiskt våld och mobbing, och det behövs inte mycket för att allt ska bubbla upp och rinna över. Han hade enligt egen utsago gett den här nya killen en smäll när provokationerna blev för mycket vid ett tillfälle. Jag kan inte förebrå honom för det.

Så nu kör vi på igen med mail till lärare och rektor (vet inte om man har begreppet Sociallärare i Sverige som man hade i Norge) och att försöka bygga upp Hannes till att fortsätta vara sig själv. Inte för att han vill ändra sig – När jag frågade om han nu känner att han vill vara mer som alla andra och klä sig mer likt dom var svaret ett blankt nej. DET ville han inte, men det han hellre ville var att slå den andra killen på truten för att han inte låter folk vara i fred.

Rätt snabb respons från skolan iallafall men det är ju höstlov nu så det dröjer lite innan något konkret kan göras tror jag; folk är ju faktiskt inte på jobbet nästa vecka och det får man väl bara acceptera. Hannes är inte heller på skolan för den delen; han är på gymnastikläger. Lika bra det.

Vetenskapsindoktrinering

Vi var på Universeum, och en av dom roliga avdelningarna där är museishopen. Massor av kul experiment, perfekta presenter när ungarna ska på kalas hos varandra, skojiga gosedjur som man inte ser någon annanstans.

Och duschdraperier med Periodiska Systemet på!! 

Det är inte snyggt, men det sitter som en smäck och ungarna börjar redan kunna en del grundämnen (dom måste ju ha lite vetenskap i botten att gå på till nästa gång min mamma är barnvakt och försöker lura i dom att jorden är platt 😀 )