Koja 2.0

Efter att ha rivit den gamla kassa kojan vi hade i oxeln började det smidas planer på att bygga en ny. Ett förestående övernattningsbesök nästa helg av två klasskompisar blev katalysatorn som fick planerna att sättas i verket – knappt 4 m upp i vårt enorma körsbärsträd.

Det är ett gigantiskt körsbärsträd, och det ser ut som en snöstorm när blombladen faller av. Friggebod för storleksjämförelse.

Ska man bygga så högt upp och dessutom till så stora barn så är det förstås viktigt att kojan är ordentligt byggd av bra virke – inga halvruttna restbitar från något annat som varit ute i väder och vind. Så under ledning av byggnadsingenjör O Edlund, vars permittering kommer väl till pass här, har kojbygge 2.0 satt igång.

Riktiga reglar undertill, golv som snattas från insidan av stallet (dvs torrt fint virke som bott inomhus hela sitt liv) eftersom det ändå ska bort, och så kör vi!

Villkoret för bygget har varit att barnen ska vara med och bygga, annars bygger inte O något heller. Vid en tidpunkt när plattformen var klar var motivationen hos A o H av det lägre slaget. Det avhjälptes med ett enkelt konstaterande att om det inte finns väggar på kojan när kompisarna kommer ner så kan dom fetglömma att dom får vara och leka i kojan.

Tre tioåringar trängas 4 m upp i luften utan skydd? Nej tack.

Och det fick fart på dom minsann, speciellt H, vars kompisar det är som kommer ner… Idag har dom tex hållit på hela dagen ute i regnet och snickrat och grejat, och nu börjar det verkligen likna en koja.

Dom går alltså till stallet och monterar ner  innerväggarna (som ändå ska rivas), bär ut dom till körsbärsträdet, sågar till och monterar. Himla praktiskt.

Gamla innerväggarna i stallet blir nya ytterväggar i kojan. Dom ska målas och det kommer bli tak på, så det håller nog tillräckligt länge. Tidshorisonten för kojan är 2 år, sen tror vi inte att dom är intresserade längre.

Så nu börjar det verkligen se ut som en koja; hål för fönster (dom har hittat en bit plexiglas) är inlagt mha reglar, väggar är på gång och snart har dom (vi) ett drömhus uppe i ett träd till glädje för både stora och små (takhöjden blir runt 190 cm).

 

Bryter isoleringen

Det är en kille i vårt kvarter som har öppnat ett café. Javisst, ett café till i Linnéstan, hur i all världen ska han kunna konkurrera…Men det är ett väldigt skönt litet fik, och just nu är det väldigt bra (för mig) att han inte har så många gäster, även om jag hoppas att han ska ha det snart för jag vill väldigt gärna att hans fik överlever.

Och idag tröttnade jag på hemmakontoret, tog min lilla läsplatta laddad med en rapport jag skulle läsa och grubbla på och gick ner och satte mig på fiket.

Det är ett pyttelitet ställe, fyra tvåmansbord och det är det hela, plus en liten uteservering som det tyvärr var alldeles för kallt för att sitta vid idag, men ändå.

Jag tog det ena tvåmansbordet i ett hörn, och sen satt andra vid ett annat tvåmansbord så långt ifrån varandra som möjligt. 2 meters avstånd? Nä men en och en halv iallafall, kändes ändå tryggt.

Ruskigt skönt att komma ut lite och låtsas som att allt var som vanligt en timme. Även om jag hela tiden var beredd på att gå om det skulle komma fler gäster än vi som redan var där…

Tidig morgon, dubbel dag!!

Kanske det uttryck jag avskyr mest, sannolikt för att det är så extremt hurtigt och jag är rätt morgontrött av mig. Men väljer man att bo på landet (jag har varit här nere i över en månad nu, med undantag för en vecka i stan) så måste man gå upp tidigt om man har barn som går i skola i stan – även om jag själv har 1 minut till kontoret.

Och plötsligt händer det. Jag får på mig springkläderna direkt när jag går upp, och när dom andra tar bilen in till stan så ger jag mig ut på min runda.

Väldigt fridfullt här på morgonen. Eller förresten, här är det alltid fridfullt, dvs det är sällan man möter en människa…

Jag har ett program jag följer och som jag har kört ett tag. Egentligen är det 3 ggr/vecka i 12 veckor, men jag brukar köra dubbelt, dvs samma vecka 2 gånger så ökar man inte på så fort. Smart eller slött? Ja vem vet. Så länge jag gör det är det en seger, för motion är verkligen inte min grej. Men med Per-Anders Fogelström i lurarna, läst av Helge Skoog så blir det helt ok, nästan så jag glömmer bort att jag är ute och springer.

Jag sa nästan, ok?

Drygt 4 km på 30 min enligt strukturen

Gå 5 min (uppvärmning)

Spring 5 min

Gå 3 min

Spring 8 min

Gå 3 min

Spring 5 min

Gå 5 min (nedvarvning)

Det är Vecka 6 Dag 1

 

Och så här nöjd är man efteråt

 

 

 

Allt är inte lika roligt…

….efter sol kommer som bekant regn. Både metaforiskt och arbetsmässigt. För det är inte lika kul att ta hand om det man rivit, som det är att göra själva rivningen. Men vill man ha ved så är det bara att sätta igång. Först dra ur alla spikar och sen såga i lagom långa bitar som passar vedspisen här nere i Åsa.

Den lilla högen var de bräder barnen drog ur spikar ur igår. Sen tog O ner en vägg till sent på kvällen och la på hög

Vi satte igång med urspikningen. Det tog hela förmiddagen, men gick ändå ganska effektivt, och utsikterna om ved i lager kan vara väldigt motiverande. Även om det är ved som brinner upp på typ 10 minuter, men låt oss inte tänka på det nu.

Vädret var inte lika gynnsamt idag som igår kan  man väl säga. Framåt eftermiddagen började det regna, och det var då vi skulle börja kapa upp veden var det tänkt. Men vi ändrar inte våra planer så lätt, utan sätter istället in en effektiv organisation med en som matar ved till en som kapar, en som tar emot det kapade och en som bär in och lägger på hög. Det behövs med andra ord 4 personer. Men hoppsan! det är ju precis så många som vi är i familjen, vilket sammanträffande!

Det syns inte, men det regnar och är svinkallt. Minnet av gårdagens fika utomhus är låååångt borta. Men fokus på att bli färdiga är högt!

Sagt och gjort, jag matade, Oskar kapade, Hannes tog emot och Adam sprang in och ut för att hämta ved att stapla. Blöta och eländiga, blev bara kallare och kallare – iallafall vi som stod still, så om jag får en förkylning de närmaste dagarna kommer jag inte vara orolig för att det är corona, utan vila trygg i att det är en helt vanlig förkylning…

Men alla högar är borta, veden är staplad så vackert att man blir alldeles tårögd, och alla är lyckliga. Och numera även torra.

Spirande framtid

Ja vi glömmer det är med hur världen är just nu ett tag och tänker positivt. Vi tittar istället på odlingarna och hur dom går!

Och vad har vi här? Jo, det är totalt 10 lådor med två sorters tomater, svartkål och lök. Resten skulle inte förodlas utan sättas ut direkt i landet, så nu väntar vi bara på varmare väder.

För den som inte visste att broccoli är en vårprimör så kan jag meddela att det är det. Den broccolin vi satte för ungefär ett år sedan som frö har tagit god tid på sig. Sommaren både kom och gick, utan att det ens gick att förstå att det var broccoli som stod där. Så kom vintern (den vintern där vi hade oktoberväder ända in i februari när man bestämde att det nu är vår, om ni minns) och broccolin fick stå kvar när vi tog upp allt annat. Vi stängde ner huset och var inte här på några månader, och då fick broccolin härja fritt. Well, härja kanske är ett starkt ord i sammanhanget, men dom växer fortfarande och har nu fått stora ”knoppar” (inte de blomknoppar man sen äter) som håller på och fäller ut sig till fullvärdig broccoli.

  Nope, det är inte brysselkål

Nu är det ju osannolikt att dom här kommer hinna slå ut och bli broccoli så som vi egentligen vill ha den, men visst borde man kunna äta de här hopkrullade broccolifostren? Och bladen med? Kan ju inte skada…

Nere i Åsa igen

Ja jag vet att man inte ska resa, men när det är ett ställe vi bor halvtid på under vår/sommar-halvåret så betraktar jag det som en bostad, inte ett resmål. Så jag och Hannes åkte ner i torsdags för att fortsätta hålla oss undan folk.

Och jag tror det går ganska bra för mig att hålla mig undan. Sedan 15 mars har jag träffat en handfull människor förutom min familj, och det är folk som jobbar på Apoteket, Hemköp och Repris (en second-handbutik i vårt kvarter), fler än så har jag inte träffat. De gånger jag varit på dom ställena är ytterst få, och bara på tider då det varit väldigt få människor där i övrigt. Typ 21:30 på Hemköp och liknande.

Så jag känner mig ganska trygg på att jag gör det jag kan för att hålla min del av avtalet med sjukvården – den att dom går till jobbet om jag stannar hemma. Hemma är sedan 2 april Åsa mao, och här tänker jag stanna i överskådlig framtid, iallafall juni ut om min arbetsgivare låter mig ha hemmakontor så länge.

Hemmakontor ja. Så här ser det ut:

Ja det blev ju ett pusselläggande också för att ha något att göra på lediga stunder. För det mesta är pusslet ihoprullat och ligger fint på ena änden av bordet, men det här är min sysselsättning den närmaste tiden på lediga stunder!

Nyttigt att vara ledig

Jag öste på rätt bra in i mål innan jul (känns som en evighet sen, inte en dryg vecka) med två stora avslut och två konserter den allra sista veckan innan jag släpade mig upp på flyget till Teneriffa. Inte utbränd, men jag kände oset.

Det är nog inte förrän nu som jag känner hur bra den där ledigheten har varit, och att jag gärna skulle vara ledig lite till, för vissa saker med jobbet gör att det knyter sig lite väl hårt i magen när jag tänker på att jag ska konfronteras med dom. Men jag vet vilka dom är och jag vet var jag ska börja nysta för att få upp den där knuten. Det handlar ”bara” om att jag måste ta något som varit någon annans under en lång tid och göra det till mitt, begå några misstag, lära mig av dom och ta ägarskapet till det.

Bara det. Resten fixar sig.

Men jag hade gärna varit ledig ett tag till. Och det har jag egentligen möjlighet att vara, för jag ska jobba i 2 dagar, sen är det min sista (?) bröstoperation med 3 veckors sjukskrivning igen. En sjukskrivning jag inte tänkt utnyttja till fullo, nä det ekonomiska bakslaget i höstas var lite väl stort för det, men en vecka iallafall.

Njuter vårsolen (ja optimisten i mig försöker tänka att vintern är över, att det inte kommer ett snöoväder i slutet av januari som tinar efter en dag med halka och elände till följd som försurar ända in i mars) i Slottsskogen medan andra är på jobbet.

Livet.

 

Husromantik

Det är väl så att de flesta har en liten husromantiker boende inom sig. En husromantiker som inte alltid är där, men som poppar upp ibland, kanske när det varit extra mycket Ernst på TV. Eller vad vet jag som aldrig ser på TV förresten…

Men jag menar en sån husromantiker som vurmar för det som är lite gammaldags (fast det ska vara nytt, så man inte behöver renovera), lite slitet (fast inte trasigt som måste lagas), ett som ligger långt ute på landet (fast inte helt ödsligt så man får lappsjuka, och det måste vara ganska nära till affär och Systembolag!!) och inte så uppkopplat (fast det måste finnas WiFi).

Gärna i kombination med lite ruggigt väder så man kan kura inomhus (fast inte för ruggigt så man blir blöt när man ska ströva på sin romantiska promenad) och tända en eld som sprakar hemtrevligt i öppna spisen (fast helst utan att man behöver gå ut och hugga ved) och bara ha det sådär….ja…ROMANNNNNTISKT…

Vi råkar faktiskt ha ett hus som är nästan så! Men för att vi inte ska bli alltför romantiska vågar vi inte bo i det permanent. Och inte är det nytt heller, inte på de senaste 300 åren iallafall, men på dom andra punkterna är det ganska mitt i prick. Och nu är vi alltså där och har en PERFEKT (hashtag kanske?) helg. Det är lagom ruggigt ute, regnar lite grann men inte så det stör, brasan sprakar i vedspisen (vi har bommat igen den öppna spisen, så det får duga med vedspis) och O lagar mat på den.

Utan ström. Vi är SÅ Off the Grid. Fast vi har ju WiFi såklart, vågar inte gå helt off.

Med våra egna potatisar som vi odlat själva. Of course.

Fast det är inte hela sanningen.

Faktum är att O åkte ner på förmiddagen medan vi andra var på orkester och började värma upp huset så det skulle vara över 10 grader plus när vi kom ner, annars hade det kanske inte varit riktigt SÅ mysigt. Och uppe i killarnas rum var täcken och sånt lite småfuktigt tydligen, får se vad vi kan göra åt det i längden, kan inte minnas att det brukar vara ett problem. Och dessutom springer O ut med ojämna mellanrum och hämtar mer ved eller söndersågade pallar eller vad det nu är vi eldar för tillfället. Och så åt vi halvfabrikat vegobiffar till våra egenodlade potatisar, för vi är så FETT trötta på att laga mat….

Och efter maten är man så trött efter veckan att var och en sätter sig och ser på sin film/TV-serie på Netflix/HBO/YouTube eller vad det nu är. Och alla är lyckliga efter en grymt skön kväll.

 

Dom här elsparkcyklarna…

Lite fundersam är jag allt när det kommer till elsparkcyklarna som invaderar städerna en efter en. Argumenten för att använda dom verkar vara några stycken, och jag har själv inte använt dom så jag kan inte tala av erfarenhet.

  1. Dom är små och smidiga och tar sig fram överallt, är godkända på cykelbanan till exempel
  2. Topphastigheten är 20 km/h, dvs ganska ofta snabbare än lokaltrafiken
  3. Man behöver inte ha sin egen utan hämtar bara en där man snubblar på den och lämnar den där man är när man inte längre vill ha den (mer om det sen)
  4. Det är en variant av delningsekonomi – det finns en pool av elsparkcyklar som alla använder sig av, men behöver inte ha kapital för att köpa

Och visst är det bra att folk tar sig runt smidigt och är en del av delningsekonomin – men vad är det dom använder elsparkcyklarna istället för?

Utan att ha någon statistik på det (har sökt lite grann men inte hittat något) så känns det som att det generellt är korta resor inom stan som dom används till, dvs dom ersätter främst användandet av spårvagn, buss och ens egna fötter, inte bil. Ingen vinst på avgaserna mao.

Elsparkcykel på Nordhemsgatan kl 9 lördag morgon. Har full förståelse för att man vill ha hjälp uppför vår hemska backe när man vinglar hem från krogen en fredagkväll, men STÄLL den upp när du raglar hem… Och ja, jag reste den upp och ställde den mot väggen när jag gick förbi.

Bra för oss som åker kollektivt eftersom det blir färre människor på spårvagnen (dom åker mellan spårvagnsskenorna istället, oklart vad Västtrafik tycker om det), men det är inte särskilt många kostymnissar i rusningstid som använder dom med sin lilla matlåda hängande på styret så det är tveksamt om det är någon lättnad när det behövs som mest.

Nä, det är faktiskt helt andra tider på dygnet som jag ser dom oftast. På eftermiddagen eller kvällen när kidsen är på väg ut på krogen eller tar sig mellan krogarna eller upp till Slottsskogen för att kröka (ja det är förbjudet men vem bryr sig?). Då är dom gärna fler än en på cykeln, kör i full fart, har någon öl eller två innanför västen och har ganska lite fokus på sina medtrafikanter. Då tror dom att cykelbanan är ett säkert fält, att ingen någonsin går ut i cykelbanan med flit eller av misstag, för om man trodde det hade man inte blåst på i 20. Fascinerande att inte fler olyckor har hänt.

Hjälm? Eh nej. Och det är förståeligt – hela poängen försvinner om man måste släpa på en cykelhjälm.

Men sen då, när man är färdig med sin cykel. Fäller man ut det lilla stödet då och parkerar snyggt längs sidan av trottoaren? En del gör det, men långt ifrån alla. Det är väldigt många sparkcyklar som man bara ser ligga och skräpa på alla möjliga och omöjliga ställen.

Och då kommer jag att tänka på alla synskadade och rullstolsburna.

För mig är det lätt att runda sparkcykeln och gå vidare. För en som inte ser den kan det bli en smärtsam upptäckt när man plötsligt snubblar över den. Hur svårt kan det vara att ställa den upp? De har ju ett alldeles utmärkt litet stöd som är hur lätt som helst att fälla ut, no excuses!

Maken har ett förslag som går ut på att taxan inte slutar räkna förrän stödet är utfällt. Det är inte en så dum idé faktiskt. Att använda dom kostar 10 kr i startavgift och sen en peng per minut. Om det fortsätter att ticka och ticka för att man inte fällt ut stödet så blir det fort en del pengar. Det kräver förstås att alla befintliga elsparkcyklar får en teknologiuppdatering, men det kan det kanske vara värt? För alla synskadade, rullstolsburna och personer som har svårt att gå kan det vara helt centralt.

Vårkänslor

Efter vad som känns som veckor med varmt väder är körsbärsblommorna i Seminarieparken nästan utblommade, så jag skyndade mig dit för att få skåda skönheten.

Seminarieparken, Göteborg

Vackert va? Ja först tyckte jag det också, tills jag började titta på andra saker som tex människorna som var där. Och det var tamej tusan inte en enda som var där för att sitta ner, njuta av blommorna och ta en paus. Nä alla var där för att antingen fotografera eller bli fotograferad. Gärna ruska i en gren på ett av träden så man står i ett romantiskt snöfall av körsbärsblommor och ler naturligt och varmt mot fotografen.

De tre tjejerna vid bänken kollar in bilderna dom tagit på sig själv medan dom kammar håret med fingrarna samtidigt, hon i svarta långbyxor poserar för hon i beige, och dom vid den andra bänken vet jag inte vad dom gör just då men dom plåtar iallafall. Och så kameran som sticker in från vänster i bild.

Ja åsså jag själv då…inte bättre jag. Men jag blev lite trött på alla som var där och kråmade sig för den perfekta instabilden så jag gick hem 🙂 Surkärring 😀