Nyttigt att vara ledig

Jag öste på rätt bra in i mål innan jul (känns som en evighet sen, inte en dryg vecka) med två stora avslut och två konserter den allra sista veckan innan jag släpade mig upp på flyget till Teneriffa. Inte utbränd, men jag kände oset.

Det är nog inte förrän nu som jag känner hur bra den där ledigheten har varit, och att jag gärna skulle vara ledig lite till, för vissa saker med jobbet gör att det knyter sig lite väl hårt i magen när jag tänker på att jag ska konfronteras med dom. Men jag vet vilka dom är och jag vet var jag ska börja nysta för att få upp den där knuten. Det handlar ”bara” om att jag måste ta något som varit någon annans under en lång tid och göra det till mitt, begå några misstag, lära mig av dom och ta ägarskapet till det.

Bara det. Resten fixar sig.

Men jag hade gärna varit ledig ett tag till. Och det har jag egentligen möjlighet att vara, för jag ska jobba i 2 dagar, sen är det min sista (?) bröstoperation med 3 veckors sjukskrivning igen. En sjukskrivning jag inte tänkt utnyttja till fullo, nä det ekonomiska bakslaget i höstas var lite väl stort för det, men en vecka iallafall.

Njuter vårsolen (ja optimisten i mig försöker tänka att vintern är över, att det inte kommer ett snöoväder i slutet av januari som tinar efter en dag med halka och elände till följd som försurar ända in i mars) i Slottsskogen medan andra är på jobbet.

Livet.

 

Husromantik

Det är väl så att de flesta har en liten husromantiker boende inom sig. En husromantiker som inte alltid är där, men som poppar upp ibland, kanske när det varit extra mycket Ernst på TV. Eller vad vet jag som aldrig ser på TV förresten…

Men jag menar en sån husromantiker som vurmar för det som är lite gammaldags (fast det ska vara nytt, så man inte behöver renovera), lite slitet (fast inte trasigt som måste lagas), ett som ligger långt ute på landet (fast inte helt ödsligt så man får lappsjuka, och det måste vara ganska nära till affär och Systembolag!!) och inte så uppkopplat (fast det måste finnas WiFi).

Gärna i kombination med lite ruggigt väder så man kan kura inomhus (fast inte för ruggigt så man blir blöt när man ska ströva på sin romantiska promenad) och tända en eld som sprakar hemtrevligt i öppna spisen (fast helst utan att man behöver gå ut och hugga ved) och bara ha det sådär….ja…ROMANNNNNTISKT…

Vi råkar faktiskt ha ett hus som är nästan så! Men för att vi inte ska bli alltför romantiska vågar vi inte bo i det permanent. Och inte är det nytt heller, inte på de senaste 300 åren iallafall, men på dom andra punkterna är det ganska mitt i prick. Och nu är vi alltså där och har en PERFEKT (hashtag kanske?) helg. Det är lagom ruggigt ute, regnar lite grann men inte så det stör, brasan sprakar i vedspisen (vi har bommat igen den öppna spisen, så det får duga med vedspis) och O lagar mat på den.

Utan ström. Vi är SÅ Off the Grid. Fast vi har ju WiFi såklart, vågar inte gå helt off.

Med våra egna potatisar som vi odlat själva. Of course.

Fast det är inte hela sanningen.

Faktum är att O åkte ner på förmiddagen medan vi andra var på orkester och började värma upp huset så det skulle vara över 10 grader plus när vi kom ner, annars hade det kanske inte varit riktigt SÅ mysigt. Och uppe i killarnas rum var täcken och sånt lite småfuktigt tydligen, får se vad vi kan göra åt det i längden, kan inte minnas att det brukar vara ett problem. Och dessutom springer O ut med ojämna mellanrum och hämtar mer ved eller söndersågade pallar eller vad det nu är vi eldar för tillfället. Och så åt vi halvfabrikat vegobiffar till våra egenodlade potatisar, för vi är så FETT trötta på att laga mat….

Och efter maten är man så trött efter veckan att var och en sätter sig och ser på sin film/TV-serie på Netflix/HBO/YouTube eller vad det nu är. Och alla är lyckliga efter en grymt skön kväll.

 

Dom här elsparkcyklarna…

Lite fundersam är jag allt när det kommer till elsparkcyklarna som invaderar städerna en efter en. Argumenten för att använda dom verkar vara några stycken, och jag har själv inte använt dom så jag kan inte tala av erfarenhet.

  1. Dom är små och smidiga och tar sig fram överallt, är godkända på cykelbanan till exempel
  2. Topphastigheten är 20 km/h, dvs ganska ofta snabbare än lokaltrafiken
  3. Man behöver inte ha sin egen utan hämtar bara en där man snubblar på den och lämnar den där man är när man inte längre vill ha den (mer om det sen)
  4. Det är en variant av delningsekonomi – det finns en pool av elsparkcyklar som alla använder sig av, men behöver inte ha kapital för att köpa

Och visst är det bra att folk tar sig runt smidigt och är en del av delningsekonomin – men vad är det dom använder elsparkcyklarna istället för?

Utan att ha någon statistik på det (har sökt lite grann men inte hittat något) så känns det som att det generellt är korta resor inom stan som dom används till, dvs dom ersätter främst användandet av spårvagn, buss och ens egna fötter, inte bil. Ingen vinst på avgaserna mao.

Elsparkcykel på Nordhemsgatan kl 9 lördag morgon. Har full förståelse för att man vill ha hjälp uppför vår hemska backe när man vinglar hem från krogen en fredagkväll, men STÄLL den upp när du raglar hem… Och ja, jag reste den upp och ställde den mot väggen när jag gick förbi.

Bra för oss som åker kollektivt eftersom det blir färre människor på spårvagnen (dom åker mellan spårvagnsskenorna istället, oklart vad Västtrafik tycker om det), men det är inte särskilt många kostymnissar i rusningstid som använder dom med sin lilla matlåda hängande på styret så det är tveksamt om det är någon lättnad när det behövs som mest.

Nä, det är faktiskt helt andra tider på dygnet som jag ser dom oftast. På eftermiddagen eller kvällen när kidsen är på väg ut på krogen eller tar sig mellan krogarna eller upp till Slottsskogen för att kröka (ja det är förbjudet men vem bryr sig?). Då är dom gärna fler än en på cykeln, kör i full fart, har någon öl eller två innanför västen och har ganska lite fokus på sina medtrafikanter. Då tror dom att cykelbanan är ett säkert fält, att ingen någonsin går ut i cykelbanan med flit eller av misstag, för om man trodde det hade man inte blåst på i 20. Fascinerande att inte fler olyckor har hänt.

Hjälm? Eh nej. Och det är förståeligt – hela poängen försvinner om man måste släpa på en cykelhjälm.

Men sen då, när man är färdig med sin cykel. Fäller man ut det lilla stödet då och parkerar snyggt längs sidan av trottoaren? En del gör det, men långt ifrån alla. Det är väldigt många sparkcyklar som man bara ser ligga och skräpa på alla möjliga och omöjliga ställen.

Och då kommer jag att tänka på alla synskadade och rullstolsburna.

För mig är det lätt att runda sparkcykeln och gå vidare. För en som inte ser den kan det bli en smärtsam upptäckt när man plötsligt snubblar över den. Hur svårt kan det vara att ställa den upp? De har ju ett alldeles utmärkt litet stöd som är hur lätt som helst att fälla ut, no excuses!

Maken har ett förslag som går ut på att taxan inte slutar räkna förrän stödet är utfällt. Det är inte en så dum idé faktiskt. Att använda dom kostar 10 kr i startavgift och sen en peng per minut. Om det fortsätter att ticka och ticka för att man inte fällt ut stödet så blir det fort en del pengar. Det kräver förstås att alla befintliga elsparkcyklar får en teknologiuppdatering, men det kan det kanske vara värt? För alla synskadade, rullstolsburna och personer som har svårt att gå kan det vara helt centralt.

Vårkänslor

Efter vad som känns som veckor med varmt väder är körsbärsblommorna i Seminarieparken nästan utblommade, så jag skyndade mig dit för att få skåda skönheten.

Seminarieparken, Göteborg

Vackert va? Ja först tyckte jag det också, tills jag började titta på andra saker som tex människorna som var där. Och det var tamej tusan inte en enda som var där för att sitta ner, njuta av blommorna och ta en paus. Nä alla var där för att antingen fotografera eller bli fotograferad. Gärna ruska i en gren på ett av träden så man står i ett romantiskt snöfall av körsbärsblommor och ler naturligt och varmt mot fotografen.

De tre tjejerna vid bänken kollar in bilderna dom tagit på sig själv medan dom kammar håret med fingrarna samtidigt, hon i svarta långbyxor poserar för hon i beige, och dom vid den andra bänken vet jag inte vad dom gör just då men dom plåtar iallafall. Och så kameran som sticker in från vänster i bild.

Ja åsså jag själv då…inte bättre jag. Men jag blev lite trött på alla som var där och kråmade sig för den perfekta instabilden så jag gick hem 🙂 Surkärring 😀

Space out

Fjärde dagen ute på ön, och andra dagen helt själv med småkillarna.

Det är lite av ett experiment att släppa allt fritt och se hur dagarna utvecklar sig, vad jag gör, vad barnen gör, vad vi gör tillsammans… Dagarna är fantastiskt vackra med sol hela tiden och nästan ingen vind, och mitt på dagen är det 8-12 grader varmt. Vad mer kan man begära? En båt som är sjösatt kanske så man kan ta sig till och från affären, men det är väl mycket begärt antar jag. Jaja, det finns flera paket pasta och mathavre i skåpet, så vi svälter inte.

Så vad gör vi? Tja, killarna har hittat lite järnskrot som dom har som svärd och kastar prick med pinnar mot svärden med målet att splittra pinnen så det ryker.

Och så håller dom på i långa stunder.

Emellanåt går vi turer på ön tillsammans, upptäcker nya ställen eller gamla ställen med nya fynd som tex en vassrugge så hög, tät och stor att båda barnen försvann in och lekte i den en lång stund.

Stackars jag stod utanför i solen och kollade in svanfamiljen som guppade i närheten.

 

Vi fikar uppe i kojan – tre personer på en dryg kvadratmeter, mysigt mysigt och lite lagom dragigt, men inget som tar ner humöret direkt. Chokladkex och clementin, behöver inte vara mer komplicerat än så.

Vi lagar och äter mat (det finns mer än mathavre och pasta, jag lovar…) när vi blir hungriga, går på span runt ön och letar efter lekkamrater (noll än så länge, hoppas det ändrar sig på torsdag), ritar kartor över ön, läser Kalle Anka från 1986 och har det allmänt soft.

Så fantastiskt skönt att vara här ute och bara ta det lugnt. Jag suger på tanken att vara här länge, och för min egen del känns det välkommet. Jag vet inte hur barnen skulle klara det, speciellt Hannes som har ett ganska stort socialt behov, men det kanske finns alternativ. Det kanske inte är nödvändigt att flytta, utan att bara vara en längre period tex över sommaren, vad vet jag.

Något jag vet är iallafall att jag är nästan tom på ord. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska skriva, jag har slut på berättelser, därav mitt lågfrekventa skrivande för tillfället. Men jag mår bra åtminstone, alltid något som går åt rätt håll…

 

Undrar du hur välgörenhet kan se ut?

Det kan till exempel se ut så här:

”Men det är ju bara en påse jord” tänker du?

Mmhmmm det kan se ut som det, men det är intet mindre än en påse innehållandes fyra liter jord inköpt till det facila priset av sjuttio kronor. That’s right, 70 bagis för en liten fjuttig påse med fyra liter i. Det ger ett literpris på 18 kronor litern.

Och vem i hela världen köper jord till det priset? Jo, jag. Men bara en gång, och det var idag, aldrig mer. Tanken var att handla hos min lokala blomsteraffär tvärs över gatan för att stödja henne istället för att gå till dom stora kedjorna, och det är klart att det kostar lite mer, men inte så här galet mycket mer.

För den som inte vet vad jord kostar, så får man 200 l för ca 125 kr på ställen som Plantagen och Blomsterlandet. Det är ett literpris på ca 63 öre, viss skillnad mot jättarna.

Visst har hon tvärs över gatan högre omkostnader per blomma för sin lilla butik än vad en Plantagen-butik har, men ett 30 ggr högre pris?! Njä, det är det inte värt.

Så det här gick på välgörenhetskontot i min ekonomiräkning. Hoppas verkligen att fröna vi ska sätta gror bra så det var någon nytta med det…

 

Nya glädjeämnen

När man har skapat får man förstöra, annars rubbas den kosmiska balansen. Jomen.

Demoleringen av väggen började redan på söndagen. Mycket tillfredsställande att ta bort den bit för bit, även om det var lite meckigt emellanåt. Tur man har en man som är stark som en häst och envis som en åsna så ökar chanserna att få resultat.

Utan att göra historien alltför långrandig så kan man säga att när barnen tröttnat på att banka gips blev det ett mer systematiskt destruerande, och några timmar senare hade vi konturerna av ett nytt kök – eller iallafall en ny matplats.

Looky looky – no wall!

Mycket jobb kvar innan det är färdigt, men vi kunde iallafall äta middag på den nya matplatsen innan vi åkte tillbaka hem till stan.

Inomhuskonst

Alla har väl drömt om att få måla på väggarna inomhus? Ja inte med tråkig målarfärg och samma färg på hela väggen, men måla vad man vill, stort och grällt och hur som helst?

Ibland blir drömmar verklighet. Som tex när vi äntligen börjar göra slag i saken och röjer bort alla möbler framför den väggen vi på lite sikt vill slå ut så vi får ett stort fint kök.

Garderoben och de två hyllorna som stod där förut är nu inknölade i ett annat hörn i huset, och även frysen har fått ett nytt hem.

Och sen är det bara att rota fram alla gamla hobbyfärger (som var helt intorkade visade det sig), ritpennor och framför allt: Tuberna med akrylfärg som inte sett dagens ljus sedan H’s 7-årskalas… Och engagemanget var på hög nivå redan från början.

Om någon undrar varför barnen har mössa och jacka inomhus, så är det vid den här tidpunkten kanske 12 grader varmt inne. Kalla nätter och inte så mycket värme på i kåken, då blir det så.

Två timmar senare hade vi en fullklottrad vägg med både palmer, skattkistor, träd och en kärleksförklaring. Och nej, M står inte för Mamma längre *snyft*

Några timmar senare var vi färdigmålade och lyckliga och kunde betrakta vårt verk.

Snö i Göteborg? Koooonstigt.

Ja så här ser det ut fortfarande. Det här måste ju vara längsta göteborgsvintern i mannaminne (ett mannaminne är ju som bekant 4 år) – vi har haft snö i flera dagar! Men nu kryper temperaturerna upp mot nollan, så det är väl bara en tidsfråga innan vi har vanlig vinter igen.

Och man märker att det finns ett behov av snö och många som minns hur det var när det var snö – för båda barnen hade inställda lektioner i skolan och påbud om att åka pulka istället. Ungefär som när Stenmark åkte slalom och lektionerna var inställda och vi satt i skåphallen i högstadiet allihop och trängdes runt den enda TVn på skolan (som vanligtvis var inlåst i lärarrummet). Fast nu har vi ingen Stenis längre och knappt någon snö, så då får det här duga istället.

 

Årets bästa fest har redan varit

Jag vågar sticka ut hakan och säga att årets bästa fest redan är över. Och nej, det var inte nyårsfesten, den räknas till förra året. Nä, den bästa festen var igår när över fem hundra chalmerister som var kåraktiva under 90-talet hade reunion på Restaurang Kooperativet på Lindholmen.

För några månader sedan fick en kille som kallas Hinken för sig att det kunde vara kul med en fest med alla gamla godingar, och han skapade en grupp på Facebook för att sondera intresset lite. På sju dagar hade 1000 personer anmält sig till gruppen och tyckte att det är var en superbra idé. Med den responsen var det inte mycket annat att göra än att sätta igång och boka datum och börja fixa, och på den vägen är det. Och ikväll var det alltså dags.

Och VILKEN fest alltså. Det var helt underbart. Vart man än vände sig såg man någon man kände men inte hade sett på ett tag och hade massor att prata om med. Därmed inte sagt att jag kände alla fem hundra som var där, men rätt många iallafall. Stämningen var grym – det här är folk som har festat mycket i sina dar och som vet hur man sköter sig och känner sina gränser väl, plus att de flesta som var där har arrat många fester själva och vet vilket jättejobb det är och har därför vett att verkligen uppskatta det jobb som Hinken & co har gjort.

Till skillnad från SVT’s fester, fick vi höra av en mamma i klassen som jobbar där. Journalisterna klarar inte att skilja på jobb och fritid och analyserar maten i smådelar och är jättekritiska till allt. Lite roligt iallafall tycker jag 🙂

Hela kalaset började med att Dogge Doggelito av alla människor kom upp på scenen och var kalasets Hemliga gäst. Han körde Fint Väääääädeeeer med allsång och filmade samtidigt – ligger ute i hans Facebook-feed nu, roligt.

Mat, prat, vin, bar, mer prat, för jävla hög musik efter middagen så det inte gick att prata med folk. Lite synd, med tanke på att det var rätt många där man ville prata med. Men det gjorde ju å andra sidan att man kom därifrån relativt tidigt.

Lycklig och utsjasad. Heja Chalmers!

Och jag har bestämt att jag ska bli bättre på att äta lunch med folk. Dom flesta av dom här godingarna bor ju faktiskt i Götet med omnejd och jobbar inne i stan, så det borde inte vara helt omöjligt att få till! Det får bli mitt nyårslöfte, bättre sent än aldring.