I mitt jobb som projektledare på Trafikverket är det naturligt att jag blir uppringd av privatpersoner som undrar något som dom tror att jag kan ha svar på. För närvarande har jag en vägplan ute på granskning, vilket betyder att folk som är närboende till den här vägen och som blir berörda eller bara har åsikter hör av sig mer än vanligt.
Det är en del av jobbet, och det är för det mesta ganska trevligt att byta några ord med dom, visa att även om vi är en statlig myndighet så är vi inte tjockskalliga, hårdhudade byråkrater allihop utan rätt vanliga människor som har ett uppdrag att utföra (we’re on a mission from Regeringen!!! jo vi är faktiskt det)
De flesta samtal är över på några minuter, men härom veckan ringde en markägare längs 41’an och vi pratade jättelänge. Först dom vanliga sakerna; hon undrade om och hur vi skulle ta delar av hennes mark i anspråk, lite om projektet, tidshorisonten på det hela och lite annat.
Hennes dialekt fångade mig direkt – den var ju MIN!! Hon pratade som JAG, dvs en stockholmsdialekt hos en som är uppväxt på 60-70-talet med dom ord som ”gällde” då, men som inte bott där på länge vilket innebär att språket inte utvecklats utan snarare frysts fast så som man pratade när man var 25. Vi verkade vara jämngamla också och fann tonen direkt. Jag undrade ju hur i hela världen hon hamnat som markägare längs en väg utanför Borås, och det visade sig att det varit en snirklig livsstig som genom en kärlek till Mustanger (bilarna alltså, inte hästar) lett henne till både USA och så många år i Nya Zeeland (eller om det var Australien).
Och hon hade skrivit en bok om sitt liv och publicerat den! MIN dröm – att skriva en bok, och hon hade GJORT det! Inte för att jag skulle vilja skriva en bok om mitt liv, så intressant är det inte, men jag vill skriva en bok någon gång.
Hon sa att hon hade flera av den liggande hemma och att hon gärna kunde skicka en till mig om jag ville. Och här kom Fru Statligt Anställd in och var en tråkmåns. Jag får inte ta emot några gåvor. Inga alls. Och det var jag ju tvungen att säga, men nu när vi pratat en stund om boken och hennes livshistoria så sa jag att jag ju fortfarande kunde köpa den istället för att få. Sagt och gjort, en stund senare var beställningen lagd på AdLibris.
Jag vet egentligen inte varför jag köpte den, det var mest en stundens ingivelse då jag blev lite hög på det goda samtalet, flashbacks till en svunnen tid och glädjen i att möta nya människor. Men nu är den på nattduksbordet iallafall, och jag har läst en bit.
Det är en fin berättelse, fängslande och hemsk med en ton av hopp hela tiden, även när det är dystert. Den är helt kronologisk, börjar i början av livet, tidig förlust av sin mamma som dog, uppväxten med pappa och styvmor som båda var märkligt avståndstagande och okänsliga vuxna i en liten flickas liv. Som använde henne som husslav i tidiga år, gav henne en kärlekslös uppväxt där hon i stort sett fick klara sig bäst hon ville. Vilket hon gjorde. Man kan deppa ner sig fullständigt i den berättelse hon delar, men man kan också välja att se hur någon som blir illa behandlad under många år (jag har bara läst en tredjedel ungefär än så länge) och är helt kuvad ändå har ett litet frö av trots i sig och låter det blomma ut. Yrkesstoltheten (receptionist, telefonist), stoltheten över barnen, de groende tankarna av ”förtjänar jag verkligen inte bättre än det här?”
Jag kommer definitivt läsa vidare, och jag är så otroligt glad över de underliga vägar som kommer ibland, möjligheten att få nya perspektiv, höra en människas livshistoria, och veta att hon inte är så hemskt långt bort heller. Den där INTERAKTIONEN som jag så desperat längtar efter…
24 timmar 