Hur ska man resa?!

Säkert är det fler än jag som känner en spirande ångest över vart vi är på väg? Som vet att vi inte kan fortsätta leva som vi har gjort, men som inte känner helt vad man själv kan göra – egentligen? Som fattar att vi om vi ska bromsa den accelererande klimatkatastrofen måste alla vi, var och en, göra uppoffringar?

Klart man fattar. Och det är fina ord, men sen när det ska omsättas i handling är man inte lika idealistisk helt plötsligt. Själv har jag gått en bit och har nästan helt slutat äta animaliska produkter sen några år tillbaka. Jag klarar det inte helt, ibland är det bara så gott med en rejäl stek, och att ändra sin kosthållning tar tid och man orkar inte alltid vara ”duktig” och då är det enklare att laga mat man redan lagat i trettiofem år. Men jag försöker. Check på den.

Resor är nästa punkt jag tänker att det är lätt att göra något med. Ända tills jag kommer på vart jag vill resa någonstans, och då blev det genast svårare, dyrare och mer omständligt att undvika flyg. Tåg till Patagonien? Eller inte riktigt så långt, men Cypern, för att hälsa på mamma och T? Not possible.

Det här är Europas tågnät just nu, med ungefärliga restider (och för den som börjar jobba upp blodtrycket av att inte Sverige norr om Stockholm är med så är det för att spara plats. Det ÄR med på kartan egentligen)

Det går alltså att ta sig till Aten, vilket är närmast. En google-sökning ger att det skulle ta ca två och ett halvt dygn att komma ner till Aten från Göteborg; Öresundståget till Köpenhamn 14:40 söndag, sen byte för tåg till Hamburg, nytt tåg till München, ett annat till Budapest och sen diverse bussar via Sofia och Thessaloniki innan man tillslut är i Aten på tisdag 23:24 på tisdag kväll. Sista snutten ut till Pireus där man gissar att båten går är en baggis. Bortsett från att det inte går någon båt.

Det finns en godsfärja från någonstans i landet till Limassol, och den tar två dygn på sig, delad plats i hytt. Tjena, det chansar man ju gärna på.

Så ja, det går att åka Gbg-Cypern utan flyg, men det tar fyra dagar. Och jag vågar inte ens tänka på vad det kostar.

Och jag vet inte om jag kan med skammen att säga att jag tar flyget. Jag VET ju att man inte ska flyga? Samtidigt har jag medarbetare som gläder sig åt att Covid falnar av så dom äntligen kan åka på sin ”måste-resa” till Thailand, eller ner till dottern i Schweiz eller hit eller dit. Alla med goda anledningar naturligtvis, men ändå…. Då har man ju kommit till att man borde låta bli något men ändå inte kunde.

Det är inte lätt det här – jag ÄR inte nöjd om jag inte får resa. Får man kosta på sig EN flygresa om året iallafall? Eller är man bara född i fel tid för sånt? Lika bra att låta bli? (svaret där är väl ja, men lättare sagt än gjort)

Nytt år!

Yes, så blev det ett nytt år den här gången också. Väldigt deprimerande värld vi lever i just nu med covid som härjar och sätter begränsningar på mycket, en förestående klimatkatastrof som är illa nog i sig men också gör att alla tankar på att resa någonstans med andra färdmedel än typ till fots är skambelagda, världens stora länder och deras ledare verkar bli helt knäppa i huvudet, politikerna verkar köra sjukvården helt i botten, och…ja nä men det räcker väl?

Går inte att gå in på en nyhetssajt för att se vad som hänt i det senaste utan att man drunknar i info om vem som gjort rätt och fel i sin covidhantering, och för en sån som jag som försöker att inte se bakåt allt för mycket är det väldigt tröttsamt.

I mars skulle vi ha vårt första projektmöte i mitt forskningsprojekt. Jag bokade mars för att jag tänkte att det väl var tillräckligt långt bort så att vi skulle kunna träffas, men icke. Avbokade det strax efter nyår för att det känns oförsvarligt att samla 50-75 pers i konferenslokaler och middag i två dagar. Det där med att hamna i tidningarna för att man skapat ett superspridarevent är ett kändisskap jag kan vara utan tror jag bestämt.

Vi är också varmt rekommenderade av Firman att jobba hemifrån. Inte tvingade, men VÄLDIGT varmt rekommenderade. Och det gäller fram till 27 februari. Jag slits mellan att dels tycka att det är skönt att slippa gå till jobbet, dels sakna mina kollegor rent fysiskt; träffa dom, sitta och prata med dom, gå och äta lunch tillsammans, komma på att man behöver grunna på något ihop och sätta sig tillsammans en stund och spåna lite.

Två månader till, we can do it!!

Lite viral ändå

Otroligt kul att reklamfilmen barnen var med i får en massa uppmärksamhet. Ja inte för just deras insatser då kanske men mer för att fragila människors bild av jultomten fått en annan nyans. Tidningar över hela (väst?)världen har uppmärksammat och hyllat den. Folket på twitter har förstås sågat den – ”Var är Mrs Santa”, ”Varför måste man ta ifrån barn deras oskuldsfulla tro på tomten”, ”Hur kan man hylla otrohet??” (vad är det som säger att det finns en fru Jultomte över huvud taget?) och en massa annat strunt som ger folk hjärtinfarkt i förtid.

Jaja.

Jag håller mig till tidningarnas hyllningar och tänker att vi är med på ett hörn och försöker förändra världen. Jag har sagt till Hannes hela tiden att man KAN förändra världen och att vi försöker, bit för bit. Well, det här är en liten bit det också.

En otroligt fin reklamfilm

En morgon när jag vaknade hade jag ett Messengermeddelande på mobilen. Det var från Stine, mamma till en av Hannes’ kompisar i barnehagen. Hon har inte sett Hannes på 7 år sen dom slutade där och gick till olika skolor, men hon hade sett posten.no’s reklamfilm och känt igen Hannes direkt. Helt otroligt.

Så jag visste att den var ute och skyndade mig till posten.no för att titta. Och är det inte en av de vackraste reklamfilmer man har sett? Så fint gjord, så bra story, bra skådisar och otroligt viktigt budskap, ja jag blir alldeles tårögd. Vackra barn förstås också, men där kanske jag är liiiite partisk

Se den, den är värd 4 minuter av din tid. Mina barn är med vid en minut och ca 1:30, but who’s counting 😀

Ett oväntat telefonsamtal

För 12 dagar sen fick jag ett telefonsamtal. Okänt nummer, så jag neggade det och tänkte att det väl var en säljare som vanligt. Så fick jag ett SMS istället som sa

Hej! Hittade Hannes på statist.se. Just nu håller jag på och castar norstalande barn till reklamfilm för Norska posten (inspelning i Stockholm), vill du slå mig en signal?

Så det gjorde jag, och fick prata med den fullkomligt överentusiastiske Vivvi, som alltså var på jakt efter norsktalande barn i typ Hannes’ ålder. Hon jobbade med en reklamfilm för Norska Posten som ska sändas i jul och som heter ”When Harry met Santa” i arbetsmaterialet (heter säkert inte ”arbetsmaterial”, utan nåt myyyycket coolare om man är i branschen, men ni fattar), och där hon ville ha Hannes till en biroll som barn till någon i filmen. Hon blev hyfsat lycklig när jag nämnde att jag har ett barn till som kan norska och som dessutom varit statist tidigare, så vips fick vi en beställning på korta filmsnuttar där A och H pratar norska och berättar lite om sig själva och som vi skickade in samma kväll.

Det känns som en evighet sen, men det är alltså mindre än två veckor sedan.

Imorgon åker vi till Stockholm, för på onsdag och fredag är det inspelning; ena dagen i en villa i Solna och andra dagen i Engelska kyrkan. Dom fixar förstås hotell (i Solna tyvärr men förståeligt) och hämtar oss på stationen imorgon kväll skönt nog.

Posten i Norge har visst teamat ihop sig med en stor HBTQ-organisation, så det sätter temat för filmen när tomten blir kär i Harry (om jag fattat det hela rätt). Hannes ska spela barn till någon och vad Adam ska göra…ja det har vi ingen aning om.

Tajmingen är helt värdelös – Oskar är i Schweiz för minnesstund för sin moster som gått bort, och jag har typ det mest obligatoriska mötet de senaste månaderna just på onsdag….och fredagen skulle jag varit i Malmö men det har jag avstyrt. Men det löser sig, allt ordnar sig, det här är en kul grej som vi fixar. Barnen får betalt och tycker det ska bli jättekul.

Eller som den överentusiastiske Vivvi säger ”ÄR dom supertaggade, ÄR dom det??!!”

Pussel Aker Brygge

Av en kär vän från tiden i Oslo fick jag en kasse godsaker, massor av ost tillverkad i Norge, fantastiskt goda. Och jag undrar vad jag pratar om när jag anför det bristande matutbudet som en av anledningarna till att jag flyttade därifrån?! De här ostarna var helt underbara, och med en väldigt väldigt god päronmarmelad till som passade PERFEKT.

Och så ser jag prislappen och minns. Över 200 kr för en liten tårtbit med grönmögelost, 200 till för en annan bit, och så vidare. Det är inte det att det inte FINNS goda ostar, det bara det att dom inte är tillgängliga för de flesta med tanke på de priser de betingar.

Men nog bitchat om det, nu bor jag i Sverige igen, for better or for worse. OCH, jag fick ett pussel också. Ett riktigt nostalgipussel över Aker Brygge.

Bilden på pusslet är tagen preciiiiis så att kvarteret där vi bodde är utanför bilden, likaså där jag jobbade. Förargligt men ändå kul med ett Oslopussel. 1000 bitar, så det borde vara lösbart (det var samma vän + en till som gav mig ett 144-bitars som jag fortfarande inte löst, så det är kanske för tidigt att ropa hej än :D)

En överraskad 50-åring

Inte så att han inte visste om att han skulle bli 50, men med tanke på att dagen började i hemmets lugna vrå med bara barnen hemma (eftersom wife of the year var på norrlandsresa) så var han nog lite överraskad över slutet.

I tron att vi hade bord på Privata Rum (finkrog i Gbg) gick vi nedåt Linnégatan, och när vi kom till Walk in the Park drog jag in honom där. Protester hördes, typ ”Men vaf…” innan vi var inne i den pyttelilla restaurangen full av de bästa av vänner som sjöng Ja må han leva 🙂

Foto: Thomas Jansson och Frida Falk

Totalt var vi 20 stycken; 12 vuxna och 8 barn, de flesta mellan 11-14 år (barnen alltså). Jag hade förbeställt mat och dryck så det skulle finnas bubbel och snacksfat på borden när vi kom, och sen hade jag förbeställt mat och dryck och….ja sen var det bara att njuta, äta och umgås.

För det var ju att umgås som var grejen. Dom som var där var våra allra närmaste vänner och deras barn, restaurangen är extremt skön och avslappnad, inga stärkta dukar så långt ögat når.

Och nu för tiden är man ju rätt svältfödd på socialt umgänge så det fanns mycket att ta igen.

Ett antal timmar, pizzor och vinflaskor senare var vi mätta och otroligt glada allihop. En helt vanlig onsdag inte alltför sent på kvällen.

Då hade vi hunnit planera både skidresa till Italien och en dammiddag, plus att ungarna hade tagit ett varv på Järntorget (!) så det var dags att bryta upp.

Ett väldigt bra 50-årsfirande och en väldigt bra 50-åring.

Foton: Thomas Jansson

Oskar 50 år

Varje tegelpanna är unik

I våras flyttades X antal (tänk på X som en hög siffra utan att vara tusental, väldigt många iallafall) från ena änden av trädgården till den andra. En del i femtonspelet som skulle ge ett potatisland, vilket det också gjorde.

Tegelpannorna flyttades en och en, från sin hög i ena änden, över till en vagn och kördes till sitt nya hem där de lyftes upp en och en igen och lades på hög igen.

Så man hann verkligen se varje panna, och jag kunde inte låta bli att notera att varenda panna har ett kladdmärke av en hand.

I någon fas av tegelpannetillverkningsprocessen har alltså någon (en kontrollant?) satt en hand på en ännu ej torkad panna.

Om det stämmer som står på Taktegel.se så är våra takpannor handslagna och som senast från tidigt 1900-tal, men det känns inte troligt.

Tydligen kan man ofta se en klump av lera på baksidan där tegelpannemakaren (mästare?) tryckt i lera för att kompensera för klacken som gjordes genom att man tryckte ner lera i en grop i formen, och jag kan inte minnas att jag sett något sådant på våra pannor.

Över huvud taget ser våra pannor väldigt mycket ut att vara industriellt tillverkade, och jag kan inte förstå varför dom skulle vara så gamla som tidigt 1900-tal, men har ställt frågan till taktegel.se så det är bara att avvakta svar.

Det verkar dessutom på Byggnadsvårdsföreningen som att våra betongpannor (som ska ersättas av dom nyligen flyttade tegelpannorna) också är något slags kulturminne och bör bevaras – fast inte till priset av att inte ha tegelpannor. Nä, tegelpannor först, betongpannor sen, och plåttak med tegelprofil är något vi inte pratar om över huvud taget 😁.

Edit: Jag har fått svar från taktegel.se, och våra pannor är mycket riktigt maskintillverkade. Så här säger dom:

Det är precis som du anar maskintillverkat tegel, däremot var det så att fram till ca 80 talet fanns ingen maskin som kunde lasta över de nyformade, mjuka pannorna på torkhyllor, där de sen torkar i ca två veckor inför bränning. Alltså fanns det en eller flera personer i änden av maskinen vars uppgift var att hantera pannorna, därav handavtrycken. Det arbetet görs bäst utan handskar. Handslaget tegel saknar alltid strängen under klacken som dina pannor har utan är skrovliga och sandiga.

Hedenstedt AB

SMARTtelefon

Det är när man får såna här saker som begreppet smarttelefon känns mer passande än annars:

Så här ser det ut när det ringer från vissa telefonnummer, svenska, gärna som börjar med 0751-0xxxxx. Alla jag har kollat upp går till ett callcenter i Karlskoga, och jag har ingen aning om vad dom vill eftersom jag inte svarar när det står Potential Fraud (känns som en bra strategi).

Sen får jag rätt många samtal från utlandet; nu senast idag två stycken från Turkiet, en del från Albanien och Kazhakstan och då står det för det mesta varifrån samtalet kommer. Rätt bra faktiskt. Man kan tycka vad man vill om att det finns något på telefonen som scannar igenom telefonnummer som ringer en, matchar mot en databas och talar om vem det är, men när det gäller sådana här saker är det onekligen praktiskt…

Det omöjliga pusslet

Fighten med det genomskinliga pusslet har börjat. Två långa möten på jobbet där jag inte förväntades bidra särskilt gjorde att jag kunde sitta och lyssna med lite och pussla samtidigt. Eftersom pusslet saknar motiv och dessutom kan vara åt vilket håll som helst, så känns det strategiskt mer viktigt än annars att börja med ramen. Det är givet att det är 12×12, så det är ju något att börja med.

Med kantbitarna utsorterade satt jag med 8 hörnbitar. I ett kvadratiskt, tvådimensionellt pussel.

Och värre blev det när jag försökte få ihop sidor om 12, lyckades med en hörn till hörn och en bit ut på sidorna (till vänster i bild), kom inte längre och fortsatte med en annan hörnbit och började, och….det blir inte 12 bitar på någon av de långsidorna.

Bitarna är kontrollräknade, och är 144 st, så antalet stämmer. Men hur man får ihop det när det är fyra hörnbitar för mycket och alldeles för många kantbitar (12×12 borde innebära 44 kant-och hörnbitar eller hur? Det är över 50 kantbitar…) vet jag inte riktigt. Kanske ligger i namnet – Puzzle IMPOSSIBLE.