För den som behöver höra något vackert och väldigt vilsamt

Om två veckor är det konsert, och då ska vi göra Requiem, av Matthew Coleridge. Ett extreeeemt skirt och vackert stycke som jag lyssnar på om och om igen på den underbara inspelningen som finns på Youtube.

Lyssna, vila, slappna av och se även på den vackra filmen som är gjord till musiken…Ja det är modern, nyskriven musik men nej det är inte spejsat, urflippat och svårbegripligt, utan ytterst harmoniskt och…ja vackert.

Äckliga kryp

Foto: 1177.se

Det var dags igen för löss. Hela hösten har det varit skyltar i skolan som varnar och säger att det är massor av löss på skolan, men vi har haft tur och klarat oss. Jag har varje dag satt upp håret på Hannes för att undvika att det fladdrar runt en massa eftersom det gör det lättare för dom att spridas, men i torsdags och fredags hann jag inte det för jag var tvungen att sticka tidigt på morgonen.

Jag vet såklart inte om det var någon av dom dagarna han fick lössen, men man kanske kan tro det iallafall med tanke på att det inte var några ägg i håret. Dom kommer visst när lössen blivit könsmogna (nähä?) och det tar några dagar. Ganska många faktiskt, så om man har lite flax kan man hoppas att lössen som kommer över i ens hår är ungdomar (nymfer, jo tjena), och då kan det dröja mer än två veckor innan dom har tillräckligt med hår på bröstet för att kunna föröka sig.

Vi hade flax. Bara några löss i Hannes hår, inga ägg, och inga löss alls hos oss andra. Men en vända med lusspray (det är det nya nu, glöm Tenutex) som gjorde håret helt oljigt, och kamning på det. Lakansbyte naturligtvis. Hurra vad det är kul med löss!

Det visade sig att det där oljeeländet inte var så lätt att få ur håret; det krävdes ansenliga mängder schampo och en 3-4 tvättvändor i håret. Något som stod klart när vi på kvällen undrade varför Adams hår såg så flottigt ut – vilket normalt inte är ett problem eftersom vi vet att det var rent egentligen. Men just imorgon ska han vara statist på en filminspelning, och har fått klara instruktioner om att ha nytvättat fluffigt hår a la Ted Gärdestad (den utspelar sig på 70-talet…).

Vi ska vara på inspelningen 7:20 imorgon bitti, så det är nog en glad speleman som kvittrar in i duschen vid sextiden kan jag tro 😀

Predika för de redan frälsta

Av förklarliga skäl tycker jag numera att det känns ganska motiverat att ge pengar till Cancerfonden. Även om jag stör mig på att Rosa Bandet-kampanjen samarbetar med Geisha som är bara socker och socker göder cancerceller, men okej då, Geisha är ju rosa iallafall.

Som månadsgivare till Cancerfonden får man då och då en tidning där dom presenterar lite överlevandehistorier, några ord om forskningen och annat cancerrelaterat i ett snyggt format. Jag irriterar mig lite på att dom gör den här tidningen och slösar med mina pengar som kunde gått till forskningen, men är lite kluven för det är samtidigt bra att få uppdateringar om vad dom håller på med.

Jag önskar dock att tidningen hade varit en pdf-tidning som kom via mail. Färre träd som huggs ner, lägre produktionskostnader och mindre skräp + mer till forskningen, och jag hoppas det kommer snart.

Värst är dock de kampanjutskick som vill att man ska ge pengar till Rosa Bandet, eller andra riktade cancerkampanjer. Varför får jag det – jag som redan ger regelbundet? Strunta i att skicka till mig och be om mer pengar – gör en kampanj för att få fler månadsgivare istället som bygger upp en stadig intäktsbas för forskningen.

Eller ännu bättre – ökade statliga anslag kanske?!

Kedjebrev

Det här dök upp i en bekants flöde på Fejan idag, och jag har sett det cirkulera flera gånger förut i lite olika formulering men med samma innebörd:

Efter behandling med kemoterapi är det sant att det kan ta flera år tills du känner dig levande igen… med biverkningar av cellgifter och strålning kommer du aldrig att vara 100 % eftersom ditt immunsystem är svagt.
I de svåraste ögonblicken vet du vilka dina riktiga vänner är eller människor som uppskattar dig. Tyvärr, som de flesta vänskap, kommer fb-vänner att lämna dig mitt i en berättelse. De vill lägga ut ett ”gilla” för historien, men de läser inte riktigt ditt meddelande när de ser att det är långt.

Mer än hälften har slutat läsa. Någon kanske redan har gått till nästa inlägg i nyhetsflödet. Jag har bestämt mig för att publicera det här inlägget till stöd för nära familj, vänner och släktingar som har kämpat mot denna hemska sjukdom. Nu fokuserar jag på de som tar sig tid att läsa detta inlägg till slutet… ett litet test, om man vill, bara för att se vem som läser och som delar utan att läsa.

Cancer är en mycket aggressiv och destruktiv fiende till våra kroppar. Även efter avslutad behandling bryts kroppen, även i ett försök att återställa de skador som orsakas av behandlingen för att bekämpa den jäveln. Det är en mycket lång process.

Snälla, för att hedra en ❤ familjemedlem eller en vän som dog i cancer, eller som fortsätter att kämpa mot cancer: kopiera och klistra in detta inlägg på din fb! Hur många gånger har vi hört de andra säga, ”om du behöver något så tveka inte att ringa mig, jag kommer finnas där för att hjälpa dig”. så jag slår vad om att de flesta som har sett och läst hela detta inlägg till slut Det, för att visa sitt stöd för familj och vänner som kämpar.

Kopiera och klistra in – dela inte det här inlägget. Jag skulle vilja veta vem jag kan räkna med och vem som tar tid och läser detta. När du är klar med detta, skriv ”gjort” i kommentarerna.
❤️

Och jag tycker så fruktansvärt illa om den här typen av inlägg. Jag har naturligtvis ingen aning om vad den som skrev det ursprungligen har gått igenom – kanske är det en person som gått igenom mängder med behandlingar mot cancer och som varit nära slutet men som tack vara alla hjärtan hen fick på Facebook orkade kämpa vidare. Någon som fått massa energi av sina vänner när dom argt skrev Fuck cancer på sin vägg för att ”hedra” offer dom känner, eller har hört talas om, eller iallafall sett på en löpsedel.

Jag stör mig som fn på tonfallet i det där inlägget – det har en så självgod underton av att ”Jag bryr mig så himla mycket men många andra orkar inte läsa till slutet, men JAG bryr mig verkligen. Ja verkligen.”

Vänta nu; Du bryr dig så mycket att du orkar dela något som någon annan skrivit i sitt flöde? Woooow, heeeelt amazing, ååååå goals asså!!! 

Låt mig bara säga att jag tror att de personer som delar sånt här gör det med stort varmt hjärta och att dom egentligen  menar väl, men när man själv varit med om cancer på riktigt så slår det lite fel. Förtvivlan när man lever under dödshot från sin egen kropp och den dödsångesten det innebär (ja på riktigt) går inte att föreställa sig, den måste upplevas inifrån för att förstås, tror jag. Och när någon då kommer med ett typ ”Kämpa, kämpa, du KAN besegra cancern” då blir jag lite pissed. JAG kan inte besegra en cancertumör – LÄKARNA kan möjligen besegra den, eller ta bort den om man har tur. Men att mitt i dödshotet få i fejan (bokstavligt talat) att någon annan lite käckt lägger ut en självgod text om hur otrooooligt mycket man bryyyyr sig…ja nä då kortsluter det sig för mig.

Jag får säkert en massa skit för att jag säger det här, men okej då, bring it on.

17 år, silkesbröllop

Malins klänning på väg att färdigställas. En tveksam Andrea tittar på

Silkesbröllop. Idag. 17 år sedan vi stod där i parken vid Näckrosdammen och såg sopbilen köra förbi medan vår vigselförrättare körde den långa vigselakten (1 minut och 30 sekunder).

Mina tärnor Andrea och Malin var fina i likadana klänningar som jag sytt veckan innan för dom inte hittade några klänningar att ha som dom båda gillade, och Oskars marskalk David var lite nervös men lika stilig som alltid.

Vi höll tummarna för att det inte skulle börja regna innan vi hunnit ner till Fond på Götaplatsen där vi hade vår bröllopslunch, Anna och Faxe jobbade som illrar för att få alla foton på plats och allt var allmänt soft och skönt.

Nygifta och redo för en bättre lunch

Efter lunchen ilade vi ner till Göteborgs Konserthus och hade konsert med Göteborgs Symfoniker för vi sjöng i Göteborgs Symfoniska Kör, och vi gjorde Verdis Requiem kl 15.

Senare på kvällen hade vi fest för en större skara nere på Chalmers. Massa härliga människor, mycket sång, mat och dans. Och det eländiga bandet som såklart valde Fly me to the moon som brudvals/dans, eftersom jag alla år i spexet uttryckt hur otroligt tråkig jag tycker den låten är. Man får vad man förtjänar 😀

Vi virvlar iväg ut på dansgolvet till Fly me to the moon…

 

Udda sidospår

Man ska väl ta alla chanser man får, är det inte så? Hellre säga ja än nej, våga-vinn och allt det där?! Well, det har jag iallafall gjort, vilket gör att jag numera är på Spotify!

Det var en kompis som skulle göra påläggsmusik och arra/producera åt ett synthband, Page, och behövde en fiol att spela en slinga. Så vi träffades en lördagförmiddag för snart ett år sen i hans studio/friggebod och spelade in. Jättekul.

Och nu ligger det på Spotify!! Ja och Youtube såklart.

I samma anda har jag börjat blogga på norska! Det är maken till en gammal spexkompis som la ut en öppen fråga om det fanns någon i nätverket som kunde skriva på norska. Jag tänkte ”hellre säga ja än säga nej” och sa således Ja.

Det var ingen jätteinsats – 350 ord om ett givet ämne som jag inte kan något om, men bloggar kan ju vara vad skit som helst (vsv) så våga-vinn och jag har skrivit mitt första! Och nej jag tänker inte dela ut länken. Men ett extra tack till I som hjälpte till med språket när min glömska hjärna sviktade lite 🙂

Tiden

Jag skulle skriva ett blogginlägg om tiden men jag hann inte.

Låter det som en halvbra inledning på ett standup-nummer? Det skulle det kunna ha varit, men det var tyvärr dagens sanning.

A frågade mig igår ”varför går helgen så fort?”. Han är elva år och har redan insett att tiden går för fort på helgerna. Det är så mycket man vill hinna med och ibland mycket man inte vill men borde hinna med.

Jag hade laddat inför helgen, det var massor av saker jag skulle göra. Ett axplock:

  • Hjälpa min bästa vän flytta till ett ställe dit varken jag eller hon egentligen vill att hon ska flytta till, men ändå. Hon är lycklig nu och jag är inte bitter (nejdå)
  • Ha kortafton (=återträff) med Chalmersspexet Sköna Helena från 1998, dvs äta lunch, se på föreställning och gå på kalas med folket från 1998
  • Läsa bästa boken just nu och försöka lära mig något av den som kanske hjälper mig att slippa få fler cancerformer och kanske undvika en del andra välfärdssjukdomar
  • Börja ett nytt syprojekt; har köpt en rosalila tjock jersey på tyg.se som jag tänkt göra en tunika eller klänning av med något snyggt broderi på överdelen och syprojektet ska börja med att jag bläddrar igenom mina hundratals broderifiler på datorn och funderar vad som kan passa
  • Läsa guideböcker – vi åker till Costa Rica om inte allt för länge och alla resor blir (enligt min mening) bättre om man har lite hum om stället man ska till. Vi vuxna har ju varit där förut men då utan barn (those were the days), så det blir kanske en lite annan resa nu med nya perspektiv
  • Ut och cacha på något nytt spännande ställe i någon skog runtom stan där jag inte varit förut
  • Skriva utkast till texter som i det långa loppet kan bli något som är kul att läsa
  • Ja och så det tråkiga – jobba. Det är inte ofta jag behöver jobba på kvällar och helger, men ibland händer det att jag måste ta i lite, och nu är en sån period
  • Planera för mitt handledarskap på jobbet (jo det är något kul som jag vill göra)

Om allt det där ska hinnas med måste man vara oerhört fokuserad. En snabb överblick ger att de två första punkterna är hela lördagen, och då återstår allt det andra på söndagen.

Och som väntat var det en bråkdel som hanns med – cachetur i Slottsskogen (en kompromiss, inte direkt ett nytt spännande ställe men trevligt ändå i kombo med A och Pokémon Go) och så blev det jobb. Tragiskt men sant.

Jag fattar inte hur man ska hinna med det man vill i kombination med det man måste. Fy vad jag skulle vilja ha försörjningen säkrad så jag slipper jobba på ett vanligt jobb och kan tjäna pengar på att vara kreativ istället. Men att jobba kräver så mycket tid och energi att man (=jag) inte hinner samla upp idéer som kommer farande i huvudet för det är alltid något annat som kommer emellan.

30 timmar per dygn plz?