Så var man riksskurk i hela världen

Läser på tidningarnas sidor att länder öppnar upp för turism igen – men inte för svenskar. Våra grannländer ska öppna upp sina gränser för varandra – men inte för svenskar. Vi är allmänt på tapeten i diverse talkshows (bla i de två senaste avsnitten av Bill Maher show), i utländska nyhetsmedia och lite otippat är vi poppis hos amerikanska kokosnötshögern. Föga smickrande.

Alla menar sig veta att strategin i Sverige är att vi strävar efter flockimmunitet, att vi lever loppan precis som vanligt  och att alla umgås, friserar sig, går på gymmet och kramas precis som vanligt, och då är det väl självklart att så många har dött i Covid-19 och att vi kanske får skylla oss själva?!

Men guess what – det är inte riktigt så det är. Jag vet bara två saker vi gjort annorlunda än våra grannländer, och det ena är att skolorna för barn upp till och med nionde klass varit öppna hela tiden. Det sågs först som konstigt (jag tyckte också det var jobbigt att skicka barnen till skolan, men tvingade mig själv att lita på våra läkare och vetenskapsmän), men nu börjar andra länder också mena att skolbarn inte verkar sprida smitta och att det kanske var förhastade politiska beslut att stänga dom från början. Det var ju skönt.

Det andra är att vi inte stängt ner alla företag fullständigt. Dvs restauranger, frisersalonger mm har fått hålla öppet. Det har knappt varit några kunder hos dom, men dom har iallafall haft en chans att överleva. Och det verkar dom göra också, iallafall fler än vad som hade överlevt en total nedstängning.

Och ändå har vi så många döda per capita, trots att vi håller oss hemma och tvättar händer till förbannelse. Vad f-n är det som händer?!

Om jag förstått det hela något så när så har det varit stora brister i säkerheten på våra äldreboenden, och det är där de allra flesta av alla dödsfall inträffat (källa på det? Vet inte, men jag läser bara DN och SVT.se, så någon av dom). Dom har varit dåligt förberedda, och en längre tids nedskärning i Sverige inom krisberedskap har visst fungerat som en japansk sjö här (fast på ett dåligt sätt, för när bristerna visat sig har vi inte haft någon möjlighet att åtgärda dom snabbt nog).

Det är alltså inte nödvändigtvis Sveriges val att hålla skolor och affärsverksamheter öppna som är problemet och orsaken till att vi har så många döda, utan politiska beslut bakåt i tiden som gjort oss dåligt förberedda för en sån här situation. Och jag tror att vi orkar hålla på med det här levnadssättet ett bra tag till, vilket man inte kan säga om andra länder som stängt ner totalt och där befolkningen håller på att gå bananas över att vara hemma hela familjen jämt jämt och som nu börjar öppna allt istället.

Det ska bli väldigt spännande att se om ett eller två år hur olika ekonomier återhämtat sig, hur smittspridningen i alla länder utvecklat sig, och när vi vet hur alla mäter kunna jämföra siffror och verkligen lära oss något av det här.

För jag har väldigt svårt att tro att tex Kina gick ner till noll döda bara sådär.

Det blir en spännande höst, och jag kommer inte ändra mina levnadsvanor i första taget. Nä, hemmakontor, matinköp sent på kvällen och i övrigt en mycket stillsam tillvaro hemma.

Shoppingångest i coronatider

Så. Barnen växer tydligen även fast det är coronastopp för övrigt, och nu har vi kommit till en punkt där dom faktiskt inte har några skor att ha på sig på gymnastiken. Adam växer dessutom som ett ogräs på längden, så snart är det bye-bye till alla byxor men inte än tack och lov. Har vi tur hinner han till sommaren och då är det shorts som gäller om han får bestämma, även om det är 10 grader och regnar småspik – det är ju sommar!

Men, gympaskor. Första tanken är att handla på nätet förstås. Andra tanken är att det blir et j*dra skickande fram och tillbaka innan man har hittat rätt skor så nä tack. Alla köpcentra står väl tomma nu ändå, så det borde väl funka att gå dit? Hörde mig för lite i göteborgsgrupper på facebook hur mycket folk det var ute om dom visste, och alla sa att det var väldigt tomt överallt plus att dom stänger 18 istället för 20 som dom brukar.

Så vi tog en tur till Frölunda Torg igår.

Ångest 1: Spårvagnen. Det går 3 linjer till Frölunda, en av dom går hemifrån oss. Jag sa till barnen att om det är för mycket folk på vagnen så tar vi nästa, men det var okej. Om folk hade spritt ut sig lite bättre hade det gått att hålla 2 m, men det var faktiskt inte möjligt.

Jag tryckte mig mot dörren typ för att hålla mig så långt bort från folk som jag kunde, men vad hjälper det när övriga inte alls bryr sig om att hålla avstånd, utan glatt kommer närmare.

Fruktansvärt ångestframkallande.

Foto: Göteborg Direkt

Ångest 2: Frölunda Torg. Jag tyckte att jag hade gjort research innan, och alla sa att det var väldigt lite folk där. Och det kanske det var jämfört med hur det brukar vara, men det var verkligen inte tomt eller ens i närheten. Och även här har folk inget vett när det gäller säkerhetszon – dom ställer sig tätt bakom i rulltrappan (och vad hjälper det då att jag har tagit 2 m till framförvarande?!), går nära i butiker och så vidare.

Skitläskigt. Jag är jätterädd för den här sjukdomen men ungarna måste ha nya kläder. Att beställa på nätet är väl bra, men med tanke på hur mycket folk det är i kiosken som är vårt utlämningsställe, så är det tveksamt om det är en bättre lösning.

Men. Det var nästan större trängsel (ok, trängsel är ett starkt ord här, det var verkligen ingen trängsel) på dom öppna ytorna/transportsträckorna än inne i butikerna där det var mer luft. Så vi fick köpt gympaskor, sommarskor, shorts, kalsonger och strumpor. Middag på McDonald’s, handsprit högt upp i handväskan och frekvent använt.

Så nu tänker jag sitta i karantän i 2 veckor igen för att se om jag blivit smittad. Och sen aldrig gå i ett shoppingcenter förrän det här är över, för nu klarar sig barnen över sommaren iallafall innan dom behöver nya skor igen för att dom har vuxit ur…

Det ÄR inte över än, ok?

Det är slitsamt att följa med i alla kurvor och grafer. Trots ett antal år på teknisk högskola där man får mer än sin beskärda del av grafer över allt möjligt, så har jag nog aldrig sett så många exponentiella kurvor på så kort tid som de senaste månaderna.

Känns bekant? Liggande stapeldiagram, den där kurvan som ska plattas till, och andra kurvor som skjuter i höjden, alla med olika fördröjning för att hävda olika länders duktighet eller brist på dito. Alla twittrare som ba ”Jag är ingen immunolog, men…” och som ser som sin självklara rätt att mena hur man bör hantera det här.

Och den amerikanske presidenten *tar mig för pannan* som väl slår alla rekord i dumhet, lögner och ignorans nu, värre än någonsin. Men men, det är ett helt hav mellan oss och honom, så what could POSSIBLY go wrong…

Men grejen är att vi inte vet hur vi ska hantera det här. Vi har alla hittat någon slags vardag där vi inte träffar människor (okej, låååångt från alla, det är trångt på uteserveringarna i vårsolen har jag förstått), det känns som att det är det vanliga nu, och då börjar man slappna av.

Jag skriker inte åt mina barn att tvätta händerna varje dag dom kommer hem från skolan längre (vilket jag borde, för dom är i den åldern då dom inte gör något dom inte blir tjatade på), jag har till och med varit i en affär förra lördagen med alldeles för mycket folk i, väldigt ångestfyllt, och idag tänkte jag tanken att ”Man kanske ska åka in till kontoret någon dag”.

Sen hade jag telefonmöte med några kollegor, där E berättade om sina två vänner i 50-årsåldern, båda vid mycket god fysisk hälsa, som just dött i Covid-19 efter några dagar på sjukhus. Och då kändes det inte så viktigt längre att komma in till kontoret.

Norge öppnar småskolan efter att dom sett att det funkat i Sverige (tack för att vi får vara försökskaniner 🙂 ), amerikanska stater öppnar en massa igen för att dom menar att det är deras individualistiska rätt att få röra sig som dom vill och att det är kommunistiska och socialistiska terroristmetoder att beröva dom deras frihet.

Va fan säger man.

Ingenting, antar jag.

Så jag kryper ihop i mitt lilla hus igen, lämnar mitt bidrag till samhällets överlevnad genom att fortsätta att träffa de andra tre i min familj och ingen mer än det, och inser att jag trivs rätt bra med det.

Jag vet inte vad det är för fel på mig; jag tycker det är jätteskönt att sitta hemma och jobba, ha kollegorna på Skype, mail eller telefon, hålla möten nästan som vanligt, planera verksamheten som vanligt…allt är som vanligt, förutom att kontoret är i köket (noll resväg till jobbet och jättevacker utsikt – yayyy!) och jag inte får åka runt i Europa som en del av mitt jobb längre (buuu). Jag gör färre utskrifter på skrivaren (=0 eftersom vi inte har någon skrivare hemma…) vilket väl är bra och räddar några träd, och så läser jag om glada maneter i Venedig. En liten happy-story trots allt elände.

Ja åsså dom där studenterna som menar att dom är berövade det största ögonblicket i sina liv när dom inte får stå fulla på flak och sjunga….och som skickar ut budskap på skolor om att dom ska trotsa förbudet att samlas. Vaf*n har dom för pulver i skallen – tänk liiiite större än dig själv någon gång….tänk på…din farmor tex?

 

Heja Generation X, äntligen är det vår tid

För ett tag sen kom en rolig artikel ut på UpWorthy, som refererade till att vi nu skulle stanna hemma (social distancing ni vet) och inte träffa folk, och hur generationerna hanterar det här. I all korthet var deras slutsats att Boomers och Millennials över huvud taget inte kan hantera det men att Generation X är byggd för det här och nu är det vår tid att glänsa 🙂

GenX är den lite bortglömda, inklämda generationen mellan (Baby)Boomers (ungefär 1944-1964) och Millennials (ungefär 1980-1994).

GenX är nyckelbarnen, den första generationen där båda föräldrarna arbetade utanför hemmet, skilsmässogenerationen (inte många av mina jämnåriga som har gifta föräldrar) som när föräldrarna bildade nya familjer fick bonussyskon till höger och vänster och anpassa sig och gilla läget. Vi hade ingen daytime TV att underhålla oss med när vi var hemma från skolan,  utan var rätt bra på att underhålla oss själva. Vi hade inte heller internet förstås, utan det kom när vi var vuxna men fortfarande så unga att vi kunde hänga med i den nya tekniken.

Det är det någon i alla tweets’en under artikeln som påpekar också – vi är generationen som både förstår den nya tekniken och kan leva utan den. Fast fn vet om jag hade klarat mig utan mobilen… ingen regel utan undantag antar jag. Vilket jag för att undvika att få kränkta millennials att skrika Boomer åt mig, verkligen vill understryka: Ingen regel utan undantag.

Så nu är det vår tid! Vi har inget behov av att träffa folk, vi önskar redan att vi kunde jobba hemifrån jämt och vi anpassar oss när hela familjen blir instängd i samma lilla bostad. Social distancing är vår grej.

Själv njuter jag ohämmat av att äntligen få lov att jobba hemifrån jämt. Jag har inget som helst behov av att vara i samma lokal som mina kollegor – vi jobbar ju ändå inte tillsammans mer än 2, högst 3 personer, i övrigt har man hos oss sitt jobbnätverk på distans i vilket fall.

Sök på #GenX på Twitter ifall du är jämngammal med mig. Hög igenkänningsfaktor utlovas 😀

 

Det finns ändå något fint i det hela

Det är en ganska konstig tid just nu, som verkligen visar människans förmåga att anpassa sig.

Att från en vecka till en annan få miljontals människor över hela världen att ändra sin vardag och helt plötsligt jobba hemifrån (hej nätkapacitet!!), avboka alla resor, sluta träffas och istället handla toapapper som galna – det är lite av en bedrift. Många är isolerade och ensamma (alla är inte som jag som njuter av att vara ensam med mig själv), många behöver hjälp med att handla, och många bör inte gå ut ens för att dom ingår i riskgrupperna.

Ett elände med andra ord.

Men mitt i allt det deprimerande finns det många positiva saker som händer som aldrig aldrig hade hänt annars, och det gör det till en väldigt spännande tid även på den positiva sidan.

Luftföroreningarna i Wuhan-området och norra Italien (och säkert på fler ställen) har gått ner

Kolla in dom här satellitfotona över Italien och Wuhan, och se vad mycket bättre luften har blivit efter att folk inte reser till jobbet så mycket längre, och om jag förstått det rätt, att fabrikerna i Wuhan hållit stängt under en längre tid (men nu börjar tuffa igång igen, säkert till stor glädje och lättnad för alla de som får sin inkomst därifrån (foton från ESA).

Italien, januari till vänster och mars till höger
Wuhan

Nätfika och nät-AW är en grej

Vi har börjat ha nätfika kl 14 varje dag. Alla som vill vara med loggar in i mötesverktyget Zoom och så fikar vi en stund, snackar skit och umgås en stund tills folk droppar av till möten eller annat man gör på jobbet – även om jobbet är hemma i ens eget kök…

Några av deltagarna vid dagens fikastund.

Då kan man tycka att vi väl kunde ses och fika ändå? Nä det kan vi inte, för jag jobbar (i vanliga fall) i centrala Göteborg, den ena tjejen en bra bit utanför Göteborg, den andra norr om Arvika och killen i Linköping. Vi pratas aldrig vid på det här sättet, men nu gör vi det. Mycket trevligt!

Vi lär oss äntligen att hantera web-baserade möten

Jag gissar att de flesta företag har pratat i åratal om att övergå mer till nätbaserade möten, så även mitt. Men det blir inte av riktigt, det är trots allt bättre att träffas och prata, och så reser vi istället. Jag ska inte säga något, jag älskar att resa, och det ÄR bättre att träffas, men det funkar ändå att inte göra det. I måndags hade jag en heldags workshop med folk från Göteborg, Luleå, London och Wien och det funkade utmärkt. Vi fick ändra upplägget lite, men det funkade.

Människor stiger fram och erbjuder matinköpstjänster i grannskapet

Privatpersoner lägger ut på fejan att dom ställer upp och handlar åt folk som är isolerade i hemmet, eller gör ärenden eller annat. Helt vanliga människor som bara vill hjälpa till.

Vissa butiker har extraöppet tidigt på morgonen för att personer i riskzonen ska kunna handla och känna sig trygga att inte bli smittade

Givmildheten är större

IKEA Kållered som helt plötsligt hittade 50 000 munskydd på lagret som legat där sen fågelinfluensan för några år sedan, företaget som gör Absolut Vodka erbjuder sprit till de som kan tillverka handsprit och en massa andra initiativ.

Viruset gör vissa till egoistiska monster (såna som länsar hyllor i butiker eller säljer munskydd för 250 kr/st), men det som rör mig mest är det goda som kommer fram i människor, en medmänsklighet som gör mig verkligt glad!

Allt har en silver lining!

Mot värmen

Two happy campers

Så var man på väg till värmen med tre godingar, och ytterligare fyra som väntar på en när man kommer ner.

En vecka på Teneriffa, med en väderprognos som utlovar ett smärre mirakel (20-25 grader, sol och vindstilla typ hela tiden) som iallafall jag verkligen längtar efter.

Allt fixat och klaffat i förväg, min kära far med hustru har köpt biljetter och bestämt allt, och min käre make hade bokat en hyrbil så vi inte skulle vara helt låsta när All Inclusive-paniken blir alltför påträngande.

Fast det var lite svårt att hitta den där hyrbilen; Sixt hade varit förutseende och skickat ett SMS när vi landade med instruktioner till var vi skulle hitta dom på utsidan av flygplatsen, så det var lugnt. Vi gick till Apollo-representanten och sa att vi skulle ha egen bil och att vi inte skulle åka med bussen som det egentligen var menat (helt ok tyckte hon och önskade oss en trevlig semester), och så började vi gå.

Vacker inflygning i klart väder med utsikt över Teide.

Det är ingen stor flygplats den här på södra sidan av ön, så vi gav oss ut med våra väskor som ett litet torn på en vagn som A manövrerade med all skicklighet man kan förvänta sig av en tolvåring. Området utanför är inte heller jättestort, men vi fick inte riktigt instruktionerna i meddelandet att stämma med verkligheten där på flygplatsen, trots att vi gick runt en bra stund och försökte olika angreppsvinklar.

Jävla dåliga instruktioner. Tur att det fanns en Google Maps-länk i SMS’et då. Klicka på den, kartan öppnar sig – men det är en KASS karta och dom har lagt in FEL länk – den pekar ju på flygplatsen på Lanzarote, och där är inte vi iallafall. Tillbaka till meddelandet. Ett av barnen noterar att det faktiskt står i meddelandet att bilen är bokad på just Lanzarote, vilket torde betyda att länken är korrekt ändå.

Fan.

Vi är på fel ö.

Eller, vi är på rätt ö men bilen är bokad på en annan ö.

Tillbaka in på flygplatsen med våra väskor på vagnen och en tapper tolvåring, och prata med Sixt om vi kan rätta till det här på nåt fiffigt sätt. Jag kastar en blick på Apollo-tjejen som väntar på folk, och hon står kvar. Bra.

Sixt ger oss ett högt pris på en liten bil, O går vidare till en annan biluthyrare (tiden går, vi ser inte Apollo-tjejen och vet inte om bussen har gått), får ett högt pris men en stor bil iallafall. Ska vi ta det? En snabb titt ger att vår buss har gått så, ja vi har inte mycket att välja på.

Den stora bilen är vår, och vi biter ihop, gillar läget och beger oss iväg till hotellet. Allt är frid och fröjd.

Eller hade varit iallafall om det fanns parkering till bilskrället. Men nej. Hotellet har ingen parkering, men portieren sveper med handen över området utanför och säger ”All parking is free”….vilket betyder att all parking är upptagen också. Många varv runt parkeringen senare ger vi upp och betalar dyrt för att få ha den i ett parkeringsgarage. Äktenskapet knakar i fogarna.

Incheckning, middag (utan vin för somliga som måste ut och flytta bil och jaga parkering igen = inte jag), sen ut i mörkret för att hämta bil och förbereda oss på varv efter varv igen tills bensinen tar slut.

Och vi har en sån flax att vi får en glugg precis utanför hotellet! Äktenskapet är räddat.

 

Jamen god morgon då!

Jag är i Stockholm och slår min hotellvana trogen på morgon-TV för att få lite sällskap (?) och nyheter. Fast idag önskar jag att jag låtit det vara…

Nyhet 1: SD är största parti.

Please shoot me. Jag lever nog i en bubbla för jag fattar inte vilka som röstar på SD, men var fjärde person tydligen. Tröstar mig med att det betyder att 75% inte röstar på SD, men det hjälper föga.

Nästa nyheten är den orangea presidenten, och det blir en berg-och dalbana… Först uppåt – det är bestämt att han ska ställas inför riksrätt

Sen snabbt nedåt; han kommer inte fällas i senaten pga att han har republikansk majoritet där. Och så ytterligare lite nedåt, det kommer möjligen gynna hans kampanjande för det är så synd om honom.

Jag hänger upp mig på ”möjligen” och går ner och äter frukost.

 

Comfort TV

Kan man ha comfort food måste man väl kunna ha comfort TV? Comfort TV är TV-program, alltid serier, som handlar om någonting meningslöst, förutsägbart och väldigt likt avsnitt till avsnitt. Skådespelarna säger sina repliker på samma sätt hela tiden, inget Dramatenskådespeleri direkt, och inga överraskningar, please.

För det mesta är det serier som slutade produceras för typ 10 år sedan så alla avsnitt är gamla, och dom går på kanaler som alltid bläddrar igenom när man är på hotell.

Man kommer fram, lite trött efter resan – även om det bara är Göteborg-Stockholm, får av sig skor och jacka och slänger sig på sängen. För det är ju för det mesta bara en säng i rummet eftersom det är rätt små rum. Ja förutom det pyttepyttelilla skrivbordet då, som absolut inte är stort nog att sitta och jobba vid, men som ser bra ut.

Så man slänger sig på sängen, det är för tidigt för att sova men för sent för att göra något vettigt. TVn hänger över fotändan, guvd så praktiskt! Upp med fjärren och slår på burken (som ju inte är en burk längre), och DÄR är han.

Gibbs. I ett avsnitt som jag är helt säker på att jag sett förut eftersom dom alla är likadana så det är svårt att se skillnad. Han ler sitt underfundiga leende under lugg (inte för att han har någon lugg, men ändå), skrapar på sin båt medan han pratar med någon och delar med sig av livsvisdomar, eller ropar ”GRAB YOUR GEAR, WE HAVE A DEAD MARINE!!” och Tony Di Nozzo och de andra hastar efter. Över till Abby i labbet med sin coola frisyr, kläder och musikstil, och som naturligtvis kan ALLT om alla analyser, teorier och mystiska samband som kan vara aktuella. Hon gullar med Mr Masspec (=masspektrometern som löser en hel del åt henne) och allt löser sig, precis som vi visste att det skulle göra.

Ah….comfort TV. Avsnittet är slut, vi zappar vidare. Friends….gamla trötta relationsproblem frampratade i den unkna soffan på The Central Perk Café (eller är det där Seinfeld, Elaine och George Costanza brukar träffas? Det flyter ihop litegrann mellan serierna det måste medges).

Han den rödblonda i CSI Miami drar ner sina solglasögon på näsan och kikar över dom som bara han kan och slänger ur sig en oneliner innan det klipps över till en övermättad bild över Miamis skyline….

Och man behöver inte tänka, det bara fladdrar förbi…inga överraskningar, det är aldrig spännande, det berör inte, det känns bara tryggt och välbekant, som gamla åttiotalshits ungefär. Fast bättre.

Eskil, Eskil…

Jag får nyheten i mobilen om att gamla ministern Eskil Erlandsson frias från anklagelserna om sexuellt ofredande. Enligt DN.se säger Tingsrätten att det är bevisat att han rört vid kvinnorna på låret, men att beröringen inte haft en straffbar sexuell innebörd.

Det är möjligt att det han gjorde inte hade en sexuell innebörd, men inte fn krafsar man någon på låret under bordet om inte för att pejla läget och se om man får respons? En respons som man med största sannolikhet önskar att det ska leda till något sexuellt?!

Jag är med på att det han gjort inte är straffbart i sig, men på något sätt bör man kunna dela ut reprimander á la gamla skolfröknar för att markera att sånt beteende inte är okej. Inte från Eskil och inte från någon annan. Vill man pejla möjligheterna för en potentiell kärleksaffär så gör man det på andra sätt, inte genom att tafsa, ok?!

Och ja, det här är skrivet i affekt, för jag är så innerligt less på att folk beter sig illa och kommer undan med det. Krafs på låret är väl inte det värsta man kan tänka sig, men bara själva grejen att han tänker att det är en bra idé, att han tar sig rätten att klämma på en annan person utan att helt säkert veta att den andra personen vill det.

Spexåterträff, AKA Kortafton

Vår affisch, ritad av Ellinor Sörlin som var arkitekt.

När man varit med i Chalmersspexet har man jobbat som ett litet as tillsammans med 35 andra i ett år, tätt, tätt. Man har repat, byggt, städat, festat, åkt buss och gjort 30-40 föreställningar runt om i Sverige, Finland och i London och kort och gott lärt känna varandra ganska bra. Man blir rätt tajta, och även om man inte ses så ofta längre (många träffar man inte alls annat än när det är återträff) så är det en sån där grymt bra vänskap som gör att det tar 5 minuter så är man up to date med alla igen.

 

Vi är ju trots allt i grund och botten samma människor som vi var för 20 år sedan…

Och igår var det dags för 20-årskortafton (=återträff) med Chalmersspexet Nostradamus som alltså hade sin spelperiod från mars 1999 till sista föreställningarna i januari 2000.

Av alla spex jag varit med i (6 stycken) är Nostradamus mitt absoluta favoritspex. Det var mitt fjärde spex och jag var Chalmersspexets första kvinnliga regissör, ganska stort för mig. Dessutom hade vi hade en helt kvinnlig detalj (ljud, ljus, scenografi) som visade alldeles förträffligt att tjejer också kan snickra rekvisita och skapa tekniska lösningar, och det vet jag inte om det varit så många innan med bara tjejer, så även det förmodligen en milstolpe.

Back in the day, Nostradamus 1999

Förutom det hade vi ett mycket bra manus som i mitt tycke blandade gammalt och nytt på ett väldigt snyggt sätt. Flera av oss som var med och påverkade manus hade varit med och gästat gamla spex och fått lite inspiration därifrån, vilket vi tog med in i det nya spexet och som resulterade i ett operettparti som utgjorde en stor del av andra akt. Snyggt arrat av Jens, väl dirigerat av Jonas och förtjänstfullt genomfört av orkestern och ensemblen. Snygg rekvisita och dekor, och snygga kläder.

Utöver det ett otroligt gôtt gäng, där jag verkligen verkligen gillar allihop så himla mycket, så det var otroligt kul att träffa alla igår. Eller ja, alla blev det inte men två tredjedelar ungefär. Några gick det inte att få tag i, några bor långt bort, men tillräckligt många kom ändå.

Och vi är lika stiliga idag som då. Lite fler grå hårstrån, lite större i kroppsvolymen (men inte mycket) men fortfarande samma otroligt goa gäng.

Och vi gick självklart och såg årets föreställning, det hör till, det SKA man göra. Fast jag ville inte. Det här är min fjärde kortafton på lika många år, och ärligt talat tycker jag att spexen är astråkiga, dåligt manus, tafflig regi, dålig ensemble, så att det sammantaget bara blir en enda lång pinsamhet. Så jag hade faktiskt inte anmält mig till föreställning, utan nöjde mig med lunchen och sen skulle jag gå hem.

Eller ja, när alla andra gick upp till Chalmers för att ta en öl innan föreställningen gick jag med. Då kunde jag ju gå när dom andra gick in på föreställningen. Men det var några till som inte hade jättelust heller, så det blev att vi satt kvar i puben och pratade under första akten, sen gick vi upp för punsch i pausen och blev kvar och såg andra akt. Och det var faktiskt riktigt bra – så pass bra att jag nog motvilligt måste medge att jag önskar att jag sett hela.

Ensemblen kunde sjunga rent i stämmor och dom kunde agera på scen, redan där ett rejält uppköp mot de senare åren, orkestern var mycket bra med oboist, konsertmästare och pianör utöver det vanliga, manus var välskrivet och dom hade fått regi, bra regi dessutom. Nu låter jag som en gammal surprutt, jag vet det, men ärligt talat har det varit millimetrar från att jag rest mig upp och gått ur salongen för att det varit så gräsligt dåligt de senaste spexen, så det här var verkligen en wow-upplevelse och jag kände för första gången på länge att det kanske finns hopp för Chalmersspexet.

Tack för en bra andra akt, Marie Antoinette!

Och tack underbara Nossyspexare, jag längtar tills jag får träffa er igen.

Jag tänker att rätt många av oss ändå bor i Göteborgsregionen, och jag har en idé att man skulle starta en brunchklubb eller nåt liknande för att samla goa gubbar och gummor och ses på söndagsbrunch regelbundet, tex varannan månad eller så på nåt trevligt ställe i stan. Bara träffas, äta, sitta och snacka… Det enda som behövs är ju att folk anmäler in att dom tänker komma och så beställer någon (jag tex) bord på något ställe och så ses vi. Lavterskeltilbud, bara att slinka in.

Ska kolla om det finns intresse av det, så är det bara att dra igång!