Kedjebrev

Det här dök upp i en bekants flöde på Fejan idag, och jag har sett det cirkulera flera gånger förut i lite olika formulering men med samma innebörd:

Efter behandling med kemoterapi är det sant att det kan ta flera år tills du känner dig levande igen… med biverkningar av cellgifter och strålning kommer du aldrig att vara 100 % eftersom ditt immunsystem är svagt.
I de svåraste ögonblicken vet du vilka dina riktiga vänner är eller människor som uppskattar dig. Tyvärr, som de flesta vänskap, kommer fb-vänner att lämna dig mitt i en berättelse. De vill lägga ut ett ”gilla” för historien, men de läser inte riktigt ditt meddelande när de ser att det är långt.

Mer än hälften har slutat läsa. Någon kanske redan har gått till nästa inlägg i nyhetsflödet. Jag har bestämt mig för att publicera det här inlägget till stöd för nära familj, vänner och släktingar som har kämpat mot denna hemska sjukdom. Nu fokuserar jag på de som tar sig tid att läsa detta inlägg till slutet… ett litet test, om man vill, bara för att se vem som läser och som delar utan att läsa.

Cancer är en mycket aggressiv och destruktiv fiende till våra kroppar. Även efter avslutad behandling bryts kroppen, även i ett försök att återställa de skador som orsakas av behandlingen för att bekämpa den jäveln. Det är en mycket lång process.

Snälla, för att hedra en ❤ familjemedlem eller en vän som dog i cancer, eller som fortsätter att kämpa mot cancer: kopiera och klistra in detta inlägg på din fb! Hur många gånger har vi hört de andra säga, ”om du behöver något så tveka inte att ringa mig, jag kommer finnas där för att hjälpa dig”. så jag slår vad om att de flesta som har sett och läst hela detta inlägg till slut Det, för att visa sitt stöd för familj och vänner som kämpar.

Kopiera och klistra in – dela inte det här inlägget. Jag skulle vilja veta vem jag kan räkna med och vem som tar tid och läser detta. När du är klar med detta, skriv ”gjort” i kommentarerna.
❤️

Och jag tycker så fruktansvärt illa om den här typen av inlägg. Jag har naturligtvis ingen aning om vad den som skrev det ursprungligen har gått igenom – kanske är det en person som gått igenom mängder med behandlingar mot cancer och som varit nära slutet men som tack vara alla hjärtan hen fick på Facebook orkade kämpa vidare. Någon som fått massa energi av sina vänner när dom argt skrev Fuck cancer på sin vägg för att ”hedra” offer dom känner, eller har hört talas om, eller iallafall sett på en löpsedel.

Jag stör mig som fn på tonfallet i det där inlägget – det har en så självgod underton av att ”Jag bryr mig så himla mycket men många andra orkar inte läsa till slutet, men JAG bryr mig verkligen. Ja verkligen.”

Vänta nu; Du bryr dig så mycket att du orkar dela något som någon annan skrivit i sitt flöde? Woooow, heeeelt amazing, ååååå goals asså!!! 

Låt mig bara säga att jag tror att de personer som delar sånt här gör det med stort varmt hjärta och att dom egentligen  menar väl, men när man själv varit med om cancer på riktigt så slår det lite fel. Förtvivlan när man lever under dödshot från sin egen kropp och den dödsångesten det innebär (ja på riktigt) går inte att föreställa sig, den måste upplevas inifrån för att förstås, tror jag. Och när någon då kommer med ett typ ”Kämpa, kämpa, du KAN besegra cancern” då blir jag lite pissed. JAG kan inte besegra en cancertumör – LÄKARNA kan möjligen besegra den, eller ta bort den om man har tur. Men att mitt i dödshotet få i fejan (bokstavligt talat) att någon annan lite käckt lägger ut en självgod text om hur otrooooligt mycket man bryyyyr sig…ja nä då kortsluter det sig för mig.

Jag får säkert en massa skit för att jag säger det här, men okej då, bring it on.

17 år, silkesbröllop

Malins klänning på väg att färdigställas. En tveksam Andrea tittar på

Silkesbröllop. Idag. 17 år sedan vi stod där i parken vid Näckrosdammen och såg sopbilen köra förbi medan vår vigselförrättare körde den långa vigselakten (1 minut och 30 sekunder).

Mina tärnor Andrea och Malin var fina i likadana klänningar som jag sytt veckan innan för dom inte hittade några klänningar att ha som dom båda gillade, och Oskars marskalk David var lite nervös men lika stilig som alltid.

Vi höll tummarna för att det inte skulle börja regna innan vi hunnit ner till Fond på Götaplatsen där vi hade vår bröllopslunch, Anna och Faxe jobbade som illrar för att få alla foton på plats och allt var allmänt soft och skönt.

Nygifta och redo för en bättre lunch

Efter lunchen ilade vi ner till Göteborgs Konserthus och hade konsert med Göteborgs Symfoniker för vi sjöng i Göteborgs Symfoniska Kör, och vi gjorde Verdis Requiem kl 15.

Senare på kvällen hade vi fest för en större skara nere på Chalmers. Massa härliga människor, mycket sång, mat och dans. Och det eländiga bandet som såklart valde Fly me to the moon som brudvals/dans, eftersom jag alla år i spexet uttryckt hur otroligt tråkig jag tycker den låten är. Man får vad man förtjänar 😀

Vi virvlar iväg ut på dansgolvet till Fly me to the moon…

 

Udda sidospår

Man ska väl ta alla chanser man får, är det inte så? Hellre säga ja än nej, våga-vinn och allt det där?! Well, det har jag iallafall gjort, vilket gör att jag numera är på Spotify!

Det var en kompis som skulle göra påläggsmusik och arra/producera åt ett synthband, Page, och behövde en fiol att spela en slinga. Så vi träffades en lördagförmiddag för snart ett år sen i hans studio/friggebod och spelade in. Jättekul.

Och nu ligger det på Spotify!! Ja och Youtube såklart.

I samma anda har jag börjat blogga på norska! Det är maken till en gammal spexkompis som la ut en öppen fråga om det fanns någon i nätverket som kunde skriva på norska. Jag tänkte ”hellre säga ja än säga nej” och sa således Ja.

Det var ingen jätteinsats – 350 ord om ett givet ämne som jag inte kan något om, men bloggar kan ju vara vad skit som helst (vsv) så våga-vinn och jag har skrivit mitt första! Och nej jag tänker inte dela ut länken. Men ett extra tack till I som hjälpte till med språket när min glömska hjärna sviktade lite 🙂

Tiden

Jag skulle skriva ett blogginlägg om tiden men jag hann inte.

Låter det som en halvbra inledning på ett standup-nummer? Det skulle det kunna ha varit, men det var tyvärr dagens sanning.

A frågade mig igår ”varför går helgen så fort?”. Han är elva år och har redan insett att tiden går för fort på helgerna. Det är så mycket man vill hinna med och ibland mycket man inte vill men borde hinna med.

Jag hade laddat inför helgen, det var massor av saker jag skulle göra. Ett axplock:

  • Hjälpa min bästa vän flytta till ett ställe dit varken jag eller hon egentligen vill att hon ska flytta till, men ändå. Hon är lycklig nu och jag är inte bitter (nejdå)
  • Ha kortafton (=återträff) med Chalmersspexet Sköna Helena från 1998, dvs äta lunch, se på föreställning och gå på kalas med folket från 1998
  • Läsa bästa boken just nu och försöka lära mig något av den som kanske hjälper mig att slippa få fler cancerformer och kanske undvika en del andra välfärdssjukdomar
  • Börja ett nytt syprojekt; har köpt en rosalila tjock jersey på tyg.se som jag tänkt göra en tunika eller klänning av med något snyggt broderi på överdelen och syprojektet ska börja med att jag bläddrar igenom mina hundratals broderifiler på datorn och funderar vad som kan passa
  • Läsa guideböcker – vi åker till Costa Rica om inte allt för länge och alla resor blir (enligt min mening) bättre om man har lite hum om stället man ska till. Vi vuxna har ju varit där förut men då utan barn (those were the days), så det blir kanske en lite annan resa nu med nya perspektiv
  • Ut och cacha på något nytt spännande ställe i någon skog runtom stan där jag inte varit förut
  • Skriva utkast till texter som i det långa loppet kan bli något som är kul att läsa
  • Ja och så det tråkiga – jobba. Det är inte ofta jag behöver jobba på kvällar och helger, men ibland händer det att jag måste ta i lite, och nu är en sån period
  • Planera för mitt handledarskap på jobbet (jo det är något kul som jag vill göra)

Om allt det där ska hinnas med måste man vara oerhört fokuserad. En snabb överblick ger att de två första punkterna är hela lördagen, och då återstår allt det andra på söndagen.

Och som väntat var det en bråkdel som hanns med – cachetur i Slottsskogen (en kompromiss, inte direkt ett nytt spännande ställe men trevligt ändå i kombo med A och Pokémon Go) och så blev det jobb. Tragiskt men sant.

Jag fattar inte hur man ska hinna med det man vill i kombination med det man måste. Fy vad jag skulle vilja ha försörjningen säkrad så jag slipper jobba på ett vanligt jobb och kan tjäna pengar på att vara kreativ istället. Men att jobba kräver så mycket tid och energi att man (=jag) inte hinner samla upp idéer som kommer farande i huvudet för det är alltid något annat som kommer emellan.

30 timmar per dygn plz?

Brukar inte dissa, men…

…men jag tror jag har kommit upp i den åldern då man bara inte orkar vara så hänsynstagande längre, så nu kommer det.

Jag var ute och åt med G för första gången på riktigt länge. Vi kom fram till att eftersom vi inte setts på ett tag var det viktigaste att det fanns mat vi kunde äta båda två (hon har stränga kostrestriktioner och jag äter knappt kött), mer än att vi orkade välja restaurang och kolla menyer i all evighet.

Så det blev en köttrestaurang högt upp på Linnégatan; dom har vegoburgare till mig och G kunde få kött med sallad, så vi körde på det.

Och det var ju tur att vi hade varit tydliga med att det var sällskapet som var det viktiga och inte restaurangen, för maten var rätt kass och servicen också. Jag tog deras vegoburgare. Frågade servitrisen om det var en sån där färdiggjord bönburgare eller om det var något roligare men fick undvikande svar och orkade inte peta, så jag tog den. Burgaren var en torr historia som kändes som en leverbiff i strukturen (fast vego då), otroligt smaklös och tråkig. Visst, jag hade valt bort jalapeñosåsen och den skivade jalapeñon eftersom jag inte gillar stark mat, men varför måste alltid restauranger dränka vegomaten i starka såser bara för att dölja det faktum att dom inte klarar att få det att smaka gott?

Jag hade också tagit en side av svarta bönor till det facila priset av 25 kr som visade sig vara ca 1 dl bönor i nån mörk gegga. Smakade ingenting, helt värdelöst, men jag åt det för det var väl det enda på tallriken med lite näring i.

Efter maten var jag lite hungrig (!), men jag hade ju inte klarat att äta hela burgaren heller för den var bara för jäkla trist, så jag tog en efterrätt. Äppelpaj med vaniljglass och kolasås. Jag åt pajen och hälften av glassen, sen fick jag sockerchock (nä det fick jag inte men sötsmaken blev bara för mycket) och lämnade resten.

– ”Lite IKEA-varning på den efterrätten” sa G, och det stämde ju så himla väl. Kaffet som vi tog till var det bästa på hela måltiden. Hade varit ännu bättre om vi fått påtår, men servitrisen var överlag rätt frånvarande (bra gjort i en så liten restaurang, men hon var vid andra bord i närheten).

G var inte lika deppad som jag över maten, men inte långt ifrån. Brrr…

Så, det var mitt bitchande om restaurangen igår, nu tillbaka till mitt soliga jag. Men det känns bara som så totalt bortkastade pengar när man får såna upplevelser.

Var ska man bo egentligen?

Fy fan vad det är svårt att ha bott i ett annat land. Även om det inte är varken särskilt långt bort eller särskilt exotiskt. Ja jag pratar såklart om Norge.

Just nu har vi besök därifrån, A’s BFF och dennes kära mor är här, och det påminner mig om de 9 år som jag bodde i Oslo och hur bra jag/vi hade det. Jag försöker komma på varför jag ville flytta därifrån också, men det trycks märkligt nog längre bak just nu 🙂 , och jag ser bara allt som var positivt.

Och så ser jag hur glada mina barn är när BFF+mor är här. Dels att dom får tala sitt modersmål igen (lite rostigt, men det kommer sig efter någon dag) men också att det är som att tiden skruvas tillbaka ett och ett halvt år och att vi aldrig flyttat, och alla barnen är så himla glada och lyckliga.

 

Och just nu är två av de tre barnen inte särskilt lyckliga (skolan of course, eller snarare skol”kamraterna”), så när man ser dom glada, avslappnade och som sig själva, sina vanliga jag, är det lätt att ifrågasätta valet att slita upp dom från varandra.

Jag tänker på hur mycket pengar vi tjänade (inte hur mycket allt kostade och att det inte var kul att äta ute för att det var så svindyrt – pizza 250 kr nej tack), jag tänker på hur mycket barnen lärde sig i skolan (inte på att dom hade sjuuuukt mycket läxor vissa dagar), jag tänker på vilket spännande jobb jag hade då jag fick resa en del också (inte på att det jobbet slutade i katastrof och sjukskrivning 2013 och över huvud taget inte är aktuellt iallafall), och jag tänker på vår stora fina lägenhet som vi hade (och inte på att…well, den lägenheten fanns det inget negativt att säga om med sin storlek och sitt perfekta läge).

Och jag tänker att om SD går framåt mycket i det här valet har jag svårt att se mig i spegeln som svensk och säga att jag står för det här landet, så då vete fåglarna vad jag vill göra egentligen…Bli invandrare igen kanske? (Det jag ogillade mest kanske inte är så illa längre?)

Hjälp till synshämmade?

Idag var det dags för affärsresa. Man kan säga så för att få det att låta lite mer flashigt, men man kan också säga ”Idag tog jag tåget till Halmstad”. Båda är lika rätt men det ena låter mer spännande än det andra.

Om jag säger att jag var på affärsresa låter det internationellt; första klass på flyget, främmande språk, god mat….Om jag säger att jag tog tåget till Halmstad så låter det som, tja… kaffe från Pressbyrån inköpt i all hast innan man slänger sig på tåget i regnet. Inte lika spännande.

Så vi säger att jag var på affärsresa. Viktigt möte med interna och externa parter för att säkra den vidare framdriften i projektet. (= skype-möte med Hallandstrafiken och vår interna planerare och markförhandlare för att se vilka busshållplatser vi ska prioritera att tillgänglighetsanpassa)

För vi ska uppgradera en mängd busshållplatser i Halland som per idag inte är särskilt lätta att använda för de som har någon form av funktionshämning; tex genom att sätta guppiga plattor i marken (sinusplattor, även kallat taktila stråk), breda vita plattor längs plattformens kant (visuella stråk), asfalterad anslutningsväg från området bakom till hållplatsen så det blir lättare att ta sig fram med rullstol mm.

Och det fokuset gör att man (=jag iallafall) ser lite extra uppmärksamt på busshållplatser och andra transportmedels utformning.

Som till exempel stationen i Halmstad. Och många andra stationer, det här hade kunnat vara var som helst.

Den gula lådan i bilden är en talsynteslåda, så om man trycker på knapparna så får man uppläst Avgående, Ankommande eller Information, beroende på vad man väljer. Allt väl så långt.

Det är braille-skrift under den vanliga skriften så att den som kan sånt kan läsa vad det står, mycket bra.

Men hur kommer de synshämmade dit? Hur hittar dom den gula lådan och förstår att det där är till för dom att trycka på knappar på för att få meddelanden upplästa? För det finns inga plattor i marken att följa med sin käpp, inga markeringar över huvud taget, så hur vet dom att det finns något där?

För det kan väl inte vara så att de taktila stråken i marken bara glömts bort? Väl?