En överraskad 50-åring

Inte så att han inte visste om att han skulle bli 50, men med tanke på att dagen började i hemmets lugna vrå med bara barnen hemma (eftersom wife of the year var på norrlandsresa) så var han nog lite överraskad över slutet.

I tron att vi hade bord på Privata Rum (finkrog i Gbg) gick vi nedåt Linnégatan, och när vi kom till Walk in the Park drog jag in honom där. Protester hördes, typ ”Men vaf…” innan vi var inne i den pyttelilla restaurangen full av de bästa av vänner som sjöng Ja må han leva 🙂

Foto: Thomas Jansson och Frida Falk

Totalt var vi 20 stycken; 12 vuxna och 8 barn, de flesta mellan 11-14 år (barnen alltså). Jag hade förbeställt mat och dryck så det skulle finnas bubbel och snacksfat på borden när vi kom, och sen hade jag förbeställt mat och dryck och….ja sen var det bara att njuta, äta och umgås.

För det var ju att umgås som var grejen. Dom som var där var våra allra närmaste vänner och deras barn, restaurangen är extremt skön och avslappnad, inga stärkta dukar så långt ögat når.

Och nu för tiden är man ju rätt svältfödd på socialt umgänge så det fanns mycket att ta igen.

Ett antal timmar, pizzor och vinflaskor senare var vi mätta och otroligt glada allihop. En helt vanlig onsdag inte alltför sent på kvällen.

Då hade vi hunnit planera både skidresa till Italien och en dammiddag, plus att ungarna hade tagit ett varv på Järntorget (!) så det var dags att bryta upp.

Ett väldigt bra 50-årsfirande och en väldigt bra 50-åring.

Foton: Thomas Jansson

Oskar 50 år

Varje tegelpanna är unik

I våras flyttades X antal (tänk på X som en hög siffra utan att vara tusental, väldigt många iallafall) från ena änden av trädgården till den andra. En del i femtonspelet som skulle ge ett potatisland, vilket det också gjorde.

Tegelpannorna flyttades en och en, från sin hög i ena änden, över till en vagn och kördes till sitt nya hem där de lyftes upp en och en igen och lades på hög igen.

Så man hann verkligen se varje panna, och jag kunde inte låta bli att notera att varenda panna har ett kladdmärke av en hand.

I någon fas av tegelpannetillverkningsprocessen har alltså någon (en kontrollant?) satt en hand på en ännu ej torkad panna.

Om det stämmer som står på Taktegel.se så är våra takpannor handslagna och som senast från tidigt 1900-tal, men det känns inte troligt.

Tydligen kan man ofta se en klump av lera på baksidan där tegelpannemakaren (mästare?) tryckt i lera för att kompensera för klacken som gjordes genom att man tryckte ner lera i en grop i formen, och jag kan inte minnas att jag sett något sådant på våra pannor.

Över huvud taget ser våra pannor väldigt mycket ut att vara industriellt tillverkade, och jag kan inte förstå varför dom skulle vara så gamla som tidigt 1900-tal, men har ställt frågan till taktegel.se så det är bara att avvakta svar.

Det verkar dessutom på Byggnadsvårdsföreningen som att våra betongpannor (som ska ersättas av dom nyligen flyttade tegelpannorna) också är något slags kulturminne och bör bevaras – fast inte till priset av att inte ha tegelpannor. Nä, tegelpannor först, betongpannor sen, och plåttak med tegelprofil är något vi inte pratar om över huvud taget 😁.

Edit: Jag har fått svar från taktegel.se, och våra pannor är mycket riktigt maskintillverkade. Så här säger dom:

Det är precis som du anar maskintillverkat tegel, däremot var det så att fram till ca 80 talet fanns ingen maskin som kunde lasta över de nyformade, mjuka pannorna på torkhyllor, där de sen torkar i ca två veckor inför bränning. Alltså fanns det en eller flera personer i änden av maskinen vars uppgift var att hantera pannorna, därav handavtrycken. Det arbetet görs bäst utan handskar. Handslaget tegel saknar alltid strängen under klacken som dina pannor har utan är skrovliga och sandiga.

Hedenstedt AB

SMARTtelefon

Det är när man får såna här saker som begreppet smarttelefon känns mer passande än annars:

Så här ser det ut när det ringer från vissa telefonnummer, svenska, gärna som börjar med 0751-0xxxxx. Alla jag har kollat upp går till ett callcenter i Karlskoga, och jag har ingen aning om vad dom vill eftersom jag inte svarar när det står Potential Fraud (känns som en bra strategi).

Sen får jag rätt många samtal från utlandet; nu senast idag två stycken från Turkiet, en del från Albanien och Kazhakstan och då står det för det mesta varifrån samtalet kommer. Rätt bra faktiskt. Man kan tycka vad man vill om att det finns något på telefonen som scannar igenom telefonnummer som ringer en, matchar mot en databas och talar om vem det är, men när det gäller sådana här saker är det onekligen praktiskt…

Det omöjliga pusslet

Fighten med det genomskinliga pusslet har börjat. Två långa möten på jobbet där jag inte förväntades bidra särskilt gjorde att jag kunde sitta och lyssna med lite och pussla samtidigt. Eftersom pusslet saknar motiv och dessutom kan vara åt vilket håll som helst, så känns det strategiskt mer viktigt än annars att börja med ramen. Det är givet att det är 12×12, så det är ju något att börja med.

Med kantbitarna utsorterade satt jag med 8 hörnbitar. I ett kvadratiskt, tvådimensionellt pussel.

Och värre blev det när jag försökte få ihop sidor om 12, lyckades med en hörn till hörn och en bit ut på sidorna (till vänster i bild), kom inte längre och fortsatte med en annan hörnbit och började, och….det blir inte 12 bitar på någon av de långsidorna.

Bitarna är kontrollräknade, och är 144 st, så antalet stämmer. Men hur man får ihop det när det är fyra hörnbitar för mycket och alldeles för många kantbitar (12×12 borde innebära 44 kant-och hörnbitar eller hur? Det är över 50 kantbitar…) vet jag inte riktigt. Kanske ligger i namnet – Puzzle IMPOSSIBLE.

Det kom en present på posten!!

Idag när jag kom hem låg ett bubbelplastkuvert med något i, med avsändaradressen hos en kär bekant i Oslo. Märkligt, jag väntar inget från henne, vad kan det vara?

Det var ett pussel. Och inte vilket pussel som helst, utan ett pussel med helt genomskinliga bitar (dvs ingen hint om vilken sida som ska vara upp eller ner). 144 bitar, 12×12, vilket är ALL info jag har om pusslet.

Jag ringde T som stod som avsändare tillsammans med I, och hon skrattade så hon höll på att trilla omkull lät det som – hon och I såg pusslet i en annons och kom överens om att det var den perfekta presenten och något att bita i för mig så dom beställde och skickade över.

Förutom några goda skratt fick vi såklart pratat en lång stund också, välbehövligt just nu att bli påmind om att man har flera goda vänner att prata med, det är faktiskt bara att lyfta luren.

Just nu är jag i stan men åker ner till Åsa imorgon eller på onsdag, och då jägarns ska jag börja med PUSSLET. Vi får väl se hur lång tid det tar…

Ett oväntat möte

I mitt jobb som projektledare på Trafikverket är det naturligt att jag blir uppringd av privatpersoner som undrar något som dom tror att jag kan ha svar på. För närvarande har jag en vägplan ute på granskning, vilket betyder att folk som är närboende till den här vägen och som blir berörda eller bara har åsikter hör av sig mer än vanligt.

Det är en del av jobbet, och det är för det mesta ganska trevligt att byta några ord med dom, visa att även om vi är en statlig myndighet så är vi inte tjockskalliga, hårdhudade byråkrater allihop utan rätt vanliga människor som har ett uppdrag att utföra (we’re on a mission from Regeringen!!! jo vi är faktiskt det)

De flesta samtal är över på några minuter, men härom veckan ringde en markägare längs 41’an och vi pratade jättelänge. Först dom vanliga sakerna; hon undrade om och hur vi skulle ta delar av hennes mark i anspråk, lite om projektet, tidshorisonten på det hela och lite annat.

Hennes dialekt fångade mig direkt – den var ju MIN!! Hon pratade som JAG, dvs en stockholmsdialekt hos en som är uppväxt på 60-70-talet med dom ord som ”gällde” då, men som inte bott där på länge vilket innebär att språket inte utvecklats utan snarare frysts fast så som man pratade när man var 25. Vi verkade vara jämngamla också och fann tonen direkt. Jag undrade ju hur i hela världen hon hamnat som markägare längs en väg utanför Borås, och det visade sig att det varit en snirklig livsstig som genom en kärlek till Mustanger (bilarna alltså, inte hästar) lett henne till både USA och så många år i Nya Zeeland (eller om det var Australien).

Och hon hade skrivit en bok om sitt liv och publicerat den! MIN dröm – att skriva en bok, och hon hade GJORT det! Inte för att jag skulle vilja skriva en bok om mitt liv, så intressant är det inte, men jag vill skriva en bok någon gång.

Hon sa att hon hade flera av den liggande hemma och att hon gärna kunde skicka en till mig om jag ville. Och här kom Fru Statligt Anställd in och var en tråkmåns. Jag får inte ta emot några gåvor. Inga alls. Och det var jag ju tvungen att säga, men nu när vi pratat en stund om boken och hennes livshistoria så sa jag att jag ju fortfarande kunde köpa den istället för att få. Sagt och gjort, en stund senare var beställningen lagd på AdLibris.

Jag vet egentligen inte varför jag köpte den, det var mest en stundens ingivelse då jag blev lite hög på det goda samtalet, flashbacks till en svunnen tid och glädjen i att möta nya människor. Men nu är den på nattduksbordet iallafall, och jag har läst en bit.

Det är en fin berättelse, fängslande och hemsk med en ton av hopp hela tiden, även när det är dystert. Den är helt kronologisk, börjar i början av livet, tidig förlust av sin mamma som dog, uppväxten med pappa och styvmor som båda var märkligt avståndstagande och okänsliga vuxna i en liten flickas liv. Som använde henne som husslav i tidiga år, gav henne en kärlekslös uppväxt där hon i stort sett fick klara sig bäst hon ville. Vilket hon gjorde. Man kan deppa ner sig fullständigt i den berättelse hon delar, men man kan också välja att se hur någon som blir illa behandlad under många år (jag har bara läst en tredjedel ungefär än så länge) och är helt kuvad ändå har ett litet frö av trots i sig och låter det blomma ut. Yrkesstoltheten (receptionist, telefonist), stoltheten över barnen, de groende tankarna av ”förtjänar jag verkligen inte bättre än det här?”

Jag kommer definitivt läsa vidare, och jag är så otroligt glad över de underliga vägar som kommer ibland, möjligheten att få nya perspektiv, höra en människas livshistoria, och veta att hon inte är så hemskt långt bort heller. Den där INTERAKTIONEN som jag så desperat längtar efter…

Interaktion?

Jag upplever själv en väldigt stor håglöshet just nu, vilket jag helt säkert inte är ensam om. Så här ett år in i livet med social distansering märks det på de flesta, även om alla biter ihop och kämpar på, men i en vardag kliniskt befriad från intryck börjar det bli tungt.

Vad gör man om man har tråkigt (och bor i stan)? Man går kanske ut och tar en kopp kaffe på något av alla de cafeer som finns i närheten. Står och funderar på vilken sorts kaffe man ska ha – latte, cappucino eller bara vanligt svart? Kanske ta något till? De där bullarna ser lite torra ut, men kakorna bredvid ser goda ut, och vad är det där för något, det har jag aldrig sett förut, jag testar!

Och så håller man på, man provar nytt, upptäcker, lär sig, glömmer bort, upptäcker igen. Kanske träffar man en kompis när man är ute också, himla trevligt!

Men nu? Tja, det kaffet du får nu är det kaffet du gör hemma, och så kan du välja om du vill ha mjölk i det eller ej, mer spännande än så blir det inte. Har du riktig tur kanske det finns några halvdöda Mariekex i skafferiet. Mums. Sällskap? Javisst, de vanliga 3 som du träffar varenda dag, det är vad som bjuds.

Eller äta mat. Är man hungrig måste man fixa mat själv efter sina egna idéer och sin egen inköpslista. Man kan inte gå ut och äta, låta sig inspireras av menyn, fundera om man vill ha vin eller öl till, prova något man inte ätit förut. Nä, graden av kreativitet på matbordet är helt och hållet ens eget ansvar, inspiration och initiativ. Och alla glansiga mattidningar till trots så räcker inte det för att inspirera mig längre.

Ja eller kultur då? Vad hände med att se något på Operan (jo jag gör faktiskt det ibland i mitt vanliga liv)? Visst, GöteborgsOperan har digitala sändningar som säkert är jättebra, men det är ju inte SAMMA SAK som att gå där i foajén, höra sorlet, nästan komma försent in, förundras över alla sjukt talangfulla människor som framför fantastisk musik och dans. Nä, man får gå till sin föredragna digitala enhet, söka upp det man vill se (ingen inspiration) och sätta igång ChromeCast’en. Å andra sidan kan man spola fram när det är tråkigt och pausa när man vill gå på toaletten, även om det är mitt i en akt. Allt har väl sina fördelar gissar jag.

Det är så otroligt tomt på INSPIRATION! Allt måste komma från en själv nu, allt, ALLT. Och jag håller på att bli helt tom och därmed passiviserad. Behovet av mänsklig interaktion, FYSISK, börjar bli desperat. Inte bara träffas ute och gå en promenad, eller sitta vid ett väl avskärmat bord på en uteservering (brrr), utan KRAMAS, SITTA NÄRA, inte hålla 1,5 m, prata och flamsa obekymrat utan att hela tiden tänka lite på när man tvättade händerna senast eller varför snubben där borta hostar helt plötsligt. Desperat efter interaktion med människor på samma plats som en själv….

Dumma, dumma WordPress

För ett tag sen började WordPress (som driver den här sajten) att ändra sitt sätt hur man skriver inlägg. Istället för att själv styra över hur ens texter och bilder ska se ut när man publicerar, började dom med någon sorts blockstruktur som gör att det är mycket svårare att få det att se ut som man vill. Glesare mellan raderna, konstig rubrikliknande text när man har text vid sidan om en bild och det blir jättekonstigt. Säkert coolare om man är en hipp människa som skriver om cafébesök och sitt liv som influencer, men för oss vanliga nötter ser det bara otroligt krystat ut.

Som tur var fanns alternativet att använda ”Classic Editor” så den har varit en livlina. En livlina som inte finns längre, för WordPress har tagit bort den för att tratta ner alla längs samma väg så allt ser likadant ut.

Men det finns en lösning, en sk Plugin, som är ett litet program i WordPress som man kan installera och så kan man använda det gamla sättet. Till det facila priset om $300 om året… Det är ju en smart strategi – introducera något man inte vill ha, låta det ta över smygandes samtidigt som man har kvar en bakdörr för de som vill. Sen inser man att det kanske är många som faktiskt vill ha kvar det gamla sättet, och då låter man det vara kvar men tar hutlöst betalt för det. Det är väl inga privatpersoner som tycker det är värt så mycket pengar?

Så från och med nu kommer alla inlägg se ut som skit. Eller så får jag bli influencer.

Tonåringens mardröm

Åka skidor är väl kul och så, off-pist i synnerhet, tycker somliga. Inklusive familjens tonåring. Trädkramning verkar ingå emellanåt när man åker off-pist, vilket gör hjälm till en väldigt bra sak att ha (och något man således har).

Kanske borde man ha mobilen i hjälmen, vad vet jag, för det här var resultatet av dagens trädkramning:

Inget mer WhatsApp, inget Reddit, inget Snapchat, inget Youtube….är livet slut då?

Den är numera böjd och spräckt, och historia. Vilken OSIS att man inte kan köpa nya mobiler i Hemavan, nu måste han ju vara utan en hel vecka. Det blir spännande att se hur det funkar…

Långresa med Tesla

Det som visas i de röda bubblorna är vilken typ av laddare det är (T för Tesla, blixt för övriga) och antal minuter dom tycker man ska stanna för att fylla på. Ibland kort ibland långt.

Det är ett himla meck att åka långt för att åka skidor. Det är ännu lite mer meck när man har en elbil, även om det är en med ganska lång räckvidd. Men det finns såklart verktyg, tex A Better Route Planner, som ska vara en hjälp att lägga upp sin rutt.

A Better Route Planner är det bästa verktyget jag hittat så här långt, men när man verkligen sätter det på prov och ska åka väldigt långt (läs: närmare 150 mil) så visar det sig att det har sina brister. Poängen med att använda det är att man ska kunna planera sina laddstopp, lunchpauser osv för att åka så tidseffektivt och energieffektivt som möjligt, och till det funkar det halvbra.

Vi vill helst bara stanna på Teslas egna Superchargers, för där laddar vi gratis och väldigt snabbt, men det gör att verktyget lägger in stopp på ALLA superchargers – även dom man kan åka förbi pga att man har tillräckligt med kräm i batteriet och låta en stanna på nästa. 

Men det ger en vink om hur lång tid det tar ändå: 22 timmar bilkörning och 5 timmar laddning ungefär. FEM timmar. Det är ett ganska bra påslag på en resa som redan innan var lång… 

Hotell med pool bokat i Hudiksvall, halvvägs, för att göra det hela lite lättare. För hur äter man en elefant? Jo, man delar upp den i mindre bitar.