Heja Generation X, äntligen är det vår tid

För ett tag sen kom en rolig artikel ut på UpWorthy, som refererade till att vi nu skulle stanna hemma (social distancing ni vet) och inte träffa folk, och hur generationerna hanterar det här. I all korthet var deras slutsats att Boomers och Millennials över huvud taget inte kan hantera det men att Generation X är byggd för det här och nu är det vår tid att glänsa 🙂

GenX är den lite bortglömda, inklämda generationen mellan (Baby)Boomers (ungefär 1944-1964) och Millennials (ungefär 1980-1994).

GenX är nyckelbarnen, den första generationen där båda föräldrarna arbetade utanför hemmet, skilsmässogenerationen (inte många av mina jämnåriga som har gifta föräldrar) som när föräldrarna bildade nya familjer fick bonussyskon till höger och vänster och anpassa sig och gilla läget. Vi hade ingen daytime TV att underhålla oss med när vi var hemma från skolan,  utan var rätt bra på att underhålla oss själva. Vi hade inte heller internet förstås, utan det kom när vi var vuxna men fortfarande så unga att vi kunde hänga med i den nya tekniken.

Det är det någon i alla tweets’en under artikeln som påpekar också – vi är generationen som både förstår den nya tekniken och kan leva utan den. Fast fn vet om jag hade klarat mig utan mobilen… ingen regel utan undantag antar jag. Vilket jag för att undvika att få kränkta millennials att skrika Boomer åt mig, verkligen vill understryka: Ingen regel utan undantag.

Så nu är det vår tid! Vi har inget behov av att träffa folk, vi önskar redan att vi kunde jobba hemifrån jämt och vi anpassar oss när hela familjen blir instängd i samma lilla bostad. Social distancing är vår grej.

Själv njuter jag ohämmat av att äntligen få lov att jobba hemifrån jämt. Jag har inget som helst behov av att vara i samma lokal som mina kollegor – vi jobbar ju ändå inte tillsammans mer än 2, högst 3 personer, i övrigt har man hos oss sitt jobbnätverk på distans i vilket fall.

Sök på #GenX på Twitter ifall du är jämngammal med mig. Hög igenkänningsfaktor utlovas 😀

 

Det finns ändå något fint i det hela

Det är en ganska konstig tid just nu, som verkligen visar människans förmåga att anpassa sig.

Att från en vecka till en annan få miljontals människor över hela världen att ändra sin vardag och helt plötsligt jobba hemifrån (hej nätkapacitet!!), avboka alla resor, sluta träffas och istället handla toapapper som galna – det är lite av en bedrift. Många är isolerade och ensamma (alla är inte som jag som njuter av att vara ensam med mig själv), många behöver hjälp med att handla, och många bör inte gå ut ens för att dom ingår i riskgrupperna.

Ett elände med andra ord.

Men mitt i allt det deprimerande finns det många positiva saker som händer som aldrig aldrig hade hänt annars, och det gör det till en väldigt spännande tid även på den positiva sidan.

Luftföroreningarna i Wuhan-området och norra Italien (och säkert på fler ställen) har gått ner

Kolla in dom här satellitfotona över Italien och Wuhan, och se vad mycket bättre luften har blivit efter att folk inte reser till jobbet så mycket längre, och om jag förstått det rätt, att fabrikerna i Wuhan hållit stängt under en längre tid (men nu börjar tuffa igång igen, säkert till stor glädje och lättnad för alla de som får sin inkomst därifrån (foton från ESA).

Italien, januari till vänster och mars till höger
Wuhan

Nätfika och nät-AW är en grej

Vi har börjat ha nätfika kl 14 varje dag. Alla som vill vara med loggar in i mötesverktyget Zoom och så fikar vi en stund, snackar skit och umgås en stund tills folk droppar av till möten eller annat man gör på jobbet – även om jobbet är hemma i ens eget kök…

Några av deltagarna vid dagens fikastund.

Då kan man tycka att vi väl kunde ses och fika ändå? Nä det kan vi inte, för jag jobbar (i vanliga fall) i centrala Göteborg, den ena tjejen en bra bit utanför Göteborg, den andra norr om Arvika och killen i Linköping. Vi pratas aldrig vid på det här sättet, men nu gör vi det. Mycket trevligt!

Vi lär oss äntligen att hantera web-baserade möten

Jag gissar att de flesta företag har pratat i åratal om att övergå mer till nätbaserade möten, så även mitt. Men det blir inte av riktigt, det är trots allt bättre att träffas och prata, och så reser vi istället. Jag ska inte säga något, jag älskar att resa, och det ÄR bättre att träffas, men det funkar ändå att inte göra det. I måndags hade jag en heldags workshop med folk från Göteborg, Luleå, London och Wien och det funkade utmärkt. Vi fick ändra upplägget lite, men det funkade.

Människor stiger fram och erbjuder matinköpstjänster i grannskapet

Privatpersoner lägger ut på fejan att dom ställer upp och handlar åt folk som är isolerade i hemmet, eller gör ärenden eller annat. Helt vanliga människor som bara vill hjälpa till.

Vissa butiker har extraöppet tidigt på morgonen för att personer i riskzonen ska kunna handla och känna sig trygga att inte bli smittade

Givmildheten är större

IKEA Kållered som helt plötsligt hittade 50 000 munskydd på lagret som legat där sen fågelinfluensan för några år sedan, företaget som gör Absolut Vodka erbjuder sprit till de som kan tillverka handsprit och en massa andra initiativ.

Viruset gör vissa till egoistiska monster (såna som länsar hyllor i butiker eller säljer munskydd för 250 kr/st), men det som rör mig mest är det goda som kommer fram i människor, en medmänsklighet som gör mig verkligt glad!

Allt har en silver lining!

Mot värmen

Two happy campers

Så var man på väg till värmen med tre godingar, och ytterligare fyra som väntar på en när man kommer ner.

En vecka på Teneriffa, med en väderprognos som utlovar ett smärre mirakel (20-25 grader, sol och vindstilla typ hela tiden) som iallafall jag verkligen längtar efter.

Allt fixat och klaffat i förväg, min kära far med hustru har köpt biljetter och bestämt allt, och min käre make hade bokat en hyrbil så vi inte skulle vara helt låsta när All Inclusive-paniken blir alltför påträngande.

Fast det var lite svårt att hitta den där hyrbilen; Sixt hade varit förutseende och skickat ett SMS när vi landade med instruktioner till var vi skulle hitta dom på utsidan av flygplatsen, så det var lugnt. Vi gick till Apollo-representanten och sa att vi skulle ha egen bil och att vi inte skulle åka med bussen som det egentligen var menat (helt ok tyckte hon och önskade oss en trevlig semester), och så började vi gå.

Vacker inflygning i klart väder med utsikt över Teide.

Det är ingen stor flygplats den här på södra sidan av ön, så vi gav oss ut med våra väskor som ett litet torn på en vagn som A manövrerade med all skicklighet man kan förvänta sig av en tolvåring. Området utanför är inte heller jättestort, men vi fick inte riktigt instruktionerna i meddelandet att stämma med verkligheten där på flygplatsen, trots att vi gick runt en bra stund och försökte olika angreppsvinklar.

Jävla dåliga instruktioner. Tur att det fanns en Google Maps-länk i SMS’et då. Klicka på den, kartan öppnar sig – men det är en KASS karta och dom har lagt in FEL länk – den pekar ju på flygplatsen på Lanzarote, och där är inte vi iallafall. Tillbaka till meddelandet. Ett av barnen noterar att det faktiskt står i meddelandet att bilen är bokad på just Lanzarote, vilket torde betyda att länken är korrekt ändå.

Fan.

Vi är på fel ö.

Eller, vi är på rätt ö men bilen är bokad på en annan ö.

Tillbaka in på flygplatsen med våra väskor på vagnen och en tapper tolvåring, och prata med Sixt om vi kan rätta till det här på nåt fiffigt sätt. Jag kastar en blick på Apollo-tjejen som väntar på folk, och hon står kvar. Bra.

Sixt ger oss ett högt pris på en liten bil, O går vidare till en annan biluthyrare (tiden går, vi ser inte Apollo-tjejen och vet inte om bussen har gått), får ett högt pris men en stor bil iallafall. Ska vi ta det? En snabb titt ger att vår buss har gått så, ja vi har inte mycket att välja på.

Den stora bilen är vår, och vi biter ihop, gillar läget och beger oss iväg till hotellet. Allt är frid och fröjd.

Eller hade varit iallafall om det fanns parkering till bilskrället. Men nej. Hotellet har ingen parkering, men portieren sveper med handen över området utanför och säger ”All parking is free”….vilket betyder att all parking är upptagen också. Många varv runt parkeringen senare ger vi upp och betalar dyrt för att få ha den i ett parkeringsgarage. Äktenskapet knakar i fogarna.

Incheckning, middag (utan vin för somliga som måste ut och flytta bil och jaga parkering igen = inte jag), sen ut i mörkret för att hämta bil och förbereda oss på varv efter varv igen tills bensinen tar slut.

Och vi har en sån flax att vi får en glugg precis utanför hotellet! Äktenskapet är räddat.

 

Jamen god morgon då!

Jag är i Stockholm och slår min hotellvana trogen på morgon-TV för att få lite sällskap (?) och nyheter. Fast idag önskar jag att jag låtit det vara…

Nyhet 1: SD är största parti.

Please shoot me. Jag lever nog i en bubbla för jag fattar inte vilka som röstar på SD, men var fjärde person tydligen. Tröstar mig med att det betyder att 75% inte röstar på SD, men det hjälper föga.

Nästa nyheten är den orangea presidenten, och det blir en berg-och dalbana… Först uppåt – det är bestämt att han ska ställas inför riksrätt

Sen snabbt nedåt; han kommer inte fällas i senaten pga att han har republikansk majoritet där. Och så ytterligare lite nedåt, det kommer möjligen gynna hans kampanjande för det är så synd om honom.

Jag hänger upp mig på ”möjligen” och går ner och äter frukost.

 

Comfort TV

Kan man ha comfort food måste man väl kunna ha comfort TV? Comfort TV är TV-program, alltid serier, som handlar om någonting meningslöst, förutsägbart och väldigt likt avsnitt till avsnitt. Skådespelarna säger sina repliker på samma sätt hela tiden, inget Dramatenskådespeleri direkt, och inga överraskningar, please.

För det mesta är det serier som slutade produceras för typ 10 år sedan så alla avsnitt är gamla, och dom går på kanaler som alltid bläddrar igenom när man är på hotell.

Man kommer fram, lite trött efter resan – även om det bara är Göteborg-Stockholm, får av sig skor och jacka och slänger sig på sängen. För det är ju för det mesta bara en säng i rummet eftersom det är rätt små rum. Ja förutom det pyttepyttelilla skrivbordet då, som absolut inte är stort nog att sitta och jobba vid, men som ser bra ut.

Så man slänger sig på sängen, det är för tidigt för att sova men för sent för att göra något vettigt. TVn hänger över fotändan, guvd så praktiskt! Upp med fjärren och slår på burken (som ju inte är en burk längre), och DÄR är han.

Gibbs. I ett avsnitt som jag är helt säker på att jag sett förut eftersom dom alla är likadana så det är svårt att se skillnad. Han ler sitt underfundiga leende under lugg (inte för att han har någon lugg, men ändå), skrapar på sin båt medan han pratar med någon och delar med sig av livsvisdomar, eller ropar ”GRAB YOUR GEAR, WE HAVE A DEAD MARINE!!” och Tony Di Nozzo och de andra hastar efter. Över till Abby i labbet med sin coola frisyr, kläder och musikstil, och som naturligtvis kan ALLT om alla analyser, teorier och mystiska samband som kan vara aktuella. Hon gullar med Mr Masspec (=masspektrometern som löser en hel del åt henne) och allt löser sig, precis som vi visste att det skulle göra.

Ah….comfort TV. Avsnittet är slut, vi zappar vidare. Friends….gamla trötta relationsproblem frampratade i den unkna soffan på The Central Perk Café (eller är det där Seinfeld, Elaine och George Costanza brukar träffas? Det flyter ihop litegrann mellan serierna det måste medges).

Han den rödblonda i CSI Miami drar ner sina solglasögon på näsan och kikar över dom som bara han kan och slänger ur sig en oneliner innan det klipps över till en övermättad bild över Miamis skyline….

Och man behöver inte tänka, det bara fladdrar förbi…inga överraskningar, det är aldrig spännande, det berör inte, det känns bara tryggt och välbekant, som gamla åttiotalshits ungefär. Fast bättre.

Eskil, Eskil…

Jag får nyheten i mobilen om att gamla ministern Eskil Erlandsson frias från anklagelserna om sexuellt ofredande. Enligt DN.se säger Tingsrätten att det är bevisat att han rört vid kvinnorna på låret, men att beröringen inte haft en straffbar sexuell innebörd.

Det är möjligt att det han gjorde inte hade en sexuell innebörd, men inte fn krafsar man någon på låret under bordet om inte för att pejla läget och se om man får respons? En respons som man med största sannolikhet önskar att det ska leda till något sexuellt?!

Jag är med på att det han gjort inte är straffbart i sig, men på något sätt bör man kunna dela ut reprimander á la gamla skolfröknar för att markera att sånt beteende inte är okej. Inte från Eskil och inte från någon annan. Vill man pejla möjligheterna för en potentiell kärleksaffär så gör man det på andra sätt, inte genom att tafsa, ok?!

Och ja, det här är skrivet i affekt, för jag är så innerligt less på att folk beter sig illa och kommer undan med det. Krafs på låret är väl inte det värsta man kan tänka sig, men bara själva grejen att han tänker att det är en bra idé, att han tar sig rätten att klämma på en annan person utan att helt säkert veta att den andra personen vill det.

Spexåterträff, AKA Kortafton

Vår affisch, ritad av Ellinor Sörlin som var arkitekt.

När man varit med i Chalmersspexet har man jobbat som ett litet as tillsammans med 35 andra i ett år, tätt, tätt. Man har repat, byggt, städat, festat, åkt buss och gjort 30-40 föreställningar runt om i Sverige, Finland och i London och kort och gott lärt känna varandra ganska bra. Man blir rätt tajta, och även om man inte ses så ofta längre (många träffar man inte alls annat än när det är återträff) så är det en sån där grymt bra vänskap som gör att det tar 5 minuter så är man up to date med alla igen.

 

Vi är ju trots allt i grund och botten samma människor som vi var för 20 år sedan…

Och igår var det dags för 20-årskortafton (=återträff) med Chalmersspexet Nostradamus som alltså hade sin spelperiod från mars 1999 till sista föreställningarna i januari 2000.

Av alla spex jag varit med i (6 stycken) är Nostradamus mitt absoluta favoritspex. Det var mitt fjärde spex och jag var Chalmersspexets första kvinnliga regissör, ganska stort för mig. Dessutom hade vi hade en helt kvinnlig detalj (ljud, ljus, scenografi) som visade alldeles förträffligt att tjejer också kan snickra rekvisita och skapa tekniska lösningar, och det vet jag inte om det varit så många innan med bara tjejer, så även det förmodligen en milstolpe.

Back in the day, Nostradamus 1999

Förutom det hade vi ett mycket bra manus som i mitt tycke blandade gammalt och nytt på ett väldigt snyggt sätt. Flera av oss som var med och påverkade manus hade varit med och gästat gamla spex och fått lite inspiration därifrån, vilket vi tog med in i det nya spexet och som resulterade i ett operettparti som utgjorde en stor del av andra akt. Snyggt arrat av Jens, väl dirigerat av Jonas och förtjänstfullt genomfört av orkestern och ensemblen. Snygg rekvisita och dekor, och snygga kläder.

Utöver det ett otroligt gôtt gäng, där jag verkligen verkligen gillar allihop så himla mycket, så det var otroligt kul att träffa alla igår. Eller ja, alla blev det inte men två tredjedelar ungefär. Några gick det inte att få tag i, några bor långt bort, men tillräckligt många kom ändå.

Och vi är lika stiliga idag som då. Lite fler grå hårstrån, lite större i kroppsvolymen (men inte mycket) men fortfarande samma otroligt goa gäng.

Och vi gick självklart och såg årets föreställning, det hör till, det SKA man göra. Fast jag ville inte. Det här är min fjärde kortafton på lika många år, och ärligt talat tycker jag att spexen är astråkiga, dåligt manus, tafflig regi, dålig ensemble, så att det sammantaget bara blir en enda lång pinsamhet. Så jag hade faktiskt inte anmält mig till föreställning, utan nöjde mig med lunchen och sen skulle jag gå hem.

Eller ja, när alla andra gick upp till Chalmers för att ta en öl innan föreställningen gick jag med. Då kunde jag ju gå när dom andra gick in på föreställningen. Men det var några till som inte hade jättelust heller, så det blev att vi satt kvar i puben och pratade under första akten, sen gick vi upp för punsch i pausen och blev kvar och såg andra akt. Och det var faktiskt riktigt bra – så pass bra att jag nog motvilligt måste medge att jag önskar att jag sett hela.

Ensemblen kunde sjunga rent i stämmor och dom kunde agera på scen, redan där ett rejält uppköp mot de senare åren, orkestern var mycket bra med oboist, konsertmästare och pianör utöver det vanliga, manus var välskrivet och dom hade fått regi, bra regi dessutom. Nu låter jag som en gammal surprutt, jag vet det, men ärligt talat har det varit millimetrar från att jag rest mig upp och gått ur salongen för att det varit så gräsligt dåligt de senaste spexen, så det här var verkligen en wow-upplevelse och jag kände för första gången på länge att det kanske finns hopp för Chalmersspexet.

Tack för en bra andra akt, Marie Antoinette!

Och tack underbara Nossyspexare, jag längtar tills jag får träffa er igen.

Jag tänker att rätt många av oss ändå bor i Göteborgsregionen, och jag har en idé att man skulle starta en brunchklubb eller nåt liknande för att samla goa gubbar och gummor och ses på söndagsbrunch regelbundet, tex varannan månad eller så på nåt trevligt ställe i stan. Bara träffas, äta, sitta och snacka… Det enda som behövs är ju att folk anmäler in att dom tänker komma och så beställer någon (jag tex) bord på något ställe och så ses vi. Lavterskeltilbud, bara att slinka in.

Ska kolla om det finns intresse av det, så är det bara att dra igång!

Lediga och på Bokmässa

Det föll sig så lyckligt att de sista skälvande dagarna på sjukskrivningen sammanföll med årets Bokmässa i Göteborg. Dessutom hade barnen ledigt från skolan pga studiedag (lärarna var på Bokmässa…), så jag släpade med mig A och gick dit.

En mycket liten del av bokmässan, kanske 20% av totala utställararean. Eller möjligen 25%.

Alla de stora förlagen var naturligtvis där; Bonnier hade en gigantisk monter, Norstedts, Liber och alla de andra stora också. Dels vänder dom sig till företag som köper böcker i större volymer, tex små bokhandlare, och förr om åren var Bokmässan inte för ”vanligt folk” de första två dagarna, utan vi som inte är i branschen fick bara gå på helgen. Men så är det inte längre, och man kan göra massor av bokfynd till väldigt rimliga priser de här dagarna.

Jag trodde A skulle låta sig bli runtsläpad med en lätt uttråkad min och en ständig fråga om vi kunde fika, men tack och lov (och det var anledningen till att jag tog med mig honom) har jag en son som gillar att läsa. Som alla tolvåringar, och alla vi andra också för den delen, vill han dock göra det lätt för sig och läser mest Kalle Ankas pocket. *suck* MEN när han var 10 läste han Harry Potter-böckerna på engelska och det gick utmärkt också, så han kan bara han vill. Och den där viljan ville jag puffa lite på genom att gå på bokmässa.

Och han sprätte runt bra och var entusiastisk, och vi köpte flera böcker. Bland annat första boken om Miss Peregrin’s Peculiar Children, fast på svenska. Ja den finns som film nu och det vet han, men han skulle ändå försöka läsa den. H fick en bok som författaren själv sålde och signerade åt honom, vi köpte en bok att läsa högt ur på kvällarna, några Kalle Ankas pocket blev det också när vi gick förbi Egmonts monter, och en otippad bok ”Fiser fiskar?” som redan när vi bläddrade i den fick oss att skratta högt.

Jag vet inte hur många böcker det blev tillslut, men kanske 5 skönlitterära och 3 Kalle Anka. OCH A tyckte det var jätteroligt, vilket var det viktigaste för mig. Det här blir nog repris nästa år.

Gisslan på bio

Så var det ena sonens födelsedag. Bio med en klasskompis stod på önskelistan. Biljetter inköpta, Lejonkungen, 11-årsgräns och han fyller 10. Tänker inte mer på det förrän vi ska visa upp biljetterna och jag ska vinka av de lyckliga tu med sin läsk och sina popcorn.

-”Hur gamla är ni då?” Det visar sig att barn under 11 inte får gå på 11-årsfilm ens med målsmans medgivande (vilket jag trodde), utan målsman själv måste vara med. I salongen dessutom, det räcker inte att sitta utanför.

Så jag fick vackert gå och köpa en biljett till mig själv. Ett hundra fyrtio bagis för att se en film jag inte ville se. Lejonkungen, en musikal, och jag som får allergiska utslag av musikaler. Och den här var inget undantag, fyyyyy alltså… det där sjungande dravlet…men snyggt gjort med ”riktiga” djur som var otroligt snyggt animerade. Bara att inse att man inte längre kan se skillnad på vad som är fejk och verkligt ens i rörliga bilder.

För att trösta mig själv i min musikalmisär fick jag äta upp klubban jag köpt åt den andra sonen som tröst för att han inte fick gå på bio, stackars mig.

Dom här elsparkcyklarna…

Lite fundersam är jag allt när det kommer till elsparkcyklarna som invaderar städerna en efter en. Argumenten för att använda dom verkar vara några stycken, och jag har själv inte använt dom så jag kan inte tala av erfarenhet.

  1. Dom är små och smidiga och tar sig fram överallt, är godkända på cykelbanan till exempel
  2. Topphastigheten är 20 km/h, dvs ganska ofta snabbare än lokaltrafiken
  3. Man behöver inte ha sin egen utan hämtar bara en där man snubblar på den och lämnar den där man är när man inte längre vill ha den (mer om det sen)
  4. Det är en variant av delningsekonomi – det finns en pool av elsparkcyklar som alla använder sig av, men behöver inte ha kapital för att köpa

Och visst är det bra att folk tar sig runt smidigt och är en del av delningsekonomin – men vad är det dom använder elsparkcyklarna istället för?

Utan att ha någon statistik på det (har sökt lite grann men inte hittat något) så känns det som att det generellt är korta resor inom stan som dom används till, dvs dom ersätter främst användandet av spårvagn, buss och ens egna fötter, inte bil. Ingen vinst på avgaserna mao.

Elsparkcykel på Nordhemsgatan kl 9 lördag morgon. Har full förståelse för att man vill ha hjälp uppför vår hemska backe när man vinglar hem från krogen en fredagkväll, men STÄLL den upp när du raglar hem… Och ja, jag reste den upp och ställde den mot väggen när jag gick förbi.

Bra för oss som åker kollektivt eftersom det blir färre människor på spårvagnen (dom åker mellan spårvagnsskenorna istället, oklart vad Västtrafik tycker om det), men det är inte särskilt många kostymnissar i rusningstid som använder dom med sin lilla matlåda hängande på styret så det är tveksamt om det är någon lättnad när det behövs som mest.

Nä, det är faktiskt helt andra tider på dygnet som jag ser dom oftast. På eftermiddagen eller kvällen när kidsen är på väg ut på krogen eller tar sig mellan krogarna eller upp till Slottsskogen för att kröka (ja det är förbjudet men vem bryr sig?). Då är dom gärna fler än en på cykeln, kör i full fart, har någon öl eller två innanför västen och har ganska lite fokus på sina medtrafikanter. Då tror dom att cykelbanan är ett säkert fält, att ingen någonsin går ut i cykelbanan med flit eller av misstag, för om man trodde det hade man inte blåst på i 20. Fascinerande att inte fler olyckor har hänt.

Hjälm? Eh nej. Och det är förståeligt – hela poängen försvinner om man måste släpa på en cykelhjälm.

Men sen då, när man är färdig med sin cykel. Fäller man ut det lilla stödet då och parkerar snyggt längs sidan av trottoaren? En del gör det, men långt ifrån alla. Det är väldigt många sparkcyklar som man bara ser ligga och skräpa på alla möjliga och omöjliga ställen.

Och då kommer jag att tänka på alla synskadade och rullstolsburna.

För mig är det lätt att runda sparkcykeln och gå vidare. För en som inte ser den kan det bli en smärtsam upptäckt när man plötsligt snubblar över den. Hur svårt kan det vara att ställa den upp? De har ju ett alldeles utmärkt litet stöd som är hur lätt som helst att fälla ut, no excuses!

Maken har ett förslag som går ut på att taxan inte slutar räkna förrän stödet är utfällt. Det är inte en så dum idé faktiskt. Att använda dom kostar 10 kr i startavgift och sen en peng per minut. Om det fortsätter att ticka och ticka för att man inte fällt ut stödet så blir det fort en del pengar. Det kräver förstås att alla befintliga elsparkcyklar får en teknologiuppdatering, men det kan det kanske vara värt? För alla synskadade, rullstolsburna och personer som har svårt att gå kan det vara helt centralt.