Inte så smart som jag vill vara

Jag är en mycket övertygad ateist som vilar trygg i min uppfattning att vi inte behöver religion till någonting över huvud taget. Själva historien som skrivs i Bibeln eller Koranen ids jag inte ens kommentera, och människor som gör goda saker i guds namn har godheten i sig och kan förhoppningsvis hitta drivkraften till de goda sakerna de gör inom sig själva istället för att hänga upp det på en fantasi.

Jag önskar att jag var bra på att argumentera om religion, men det är jag inte. Att jag tycker all religion är båg och att alla som sitter i ledande positioner i religiösa sammanhang skor sig på människors godtrogenhet och beroendeställning, är inget som kommer ändras oavsett vem jag diskuterar med. Och därför är jag inte så intresserad av att diskutera det. Men om man inte kan prata om det kan man inte försöka få andra att tänka till (jag är så naiv att jag tror att alla som är religiösa är det för att dom bara inte tänkt efter ordentligt), och oavsett sammanhang bör man kunna argumentera för sin sak. Det är bra träning.

Så jag läser lite böcker skrivna av folk som är kloka (utifrån vad jag kan bedöma, så det kanske bör tas med en nypa salt?), folk som tänkt igenom det här många gånger och som är oändligt mycket mer klartänkta, strukturerade och pålästa än jag själv.

Och som har argumenten.

Christopher Hitchens’ ”God is not great – How religion poisons everything” är en sann glädje att läsa; begripligt språk, bra resonemang (=lätt att följa), full av mörk humor och en strukturerad genomgång av varför gud förstör allt. Den kom ut 2007 men är lika aktuell idag. Jag har läst den flera gånger, både som ebok och som ljudbok men jag överväger att köpa den som översatt pappersbok så man inte missar något pga språk. Alltid hittar man något nytt.

Richard Dawkins ”The God delusion” är också bra. Han är lite mer självgod än Hitchens, men om man kan svälja det så är den en bra genomgång av bla varför inte moralen kommer från religionen (vilket många verkar tro).

Båda dom här två är kioskvältare som legat på topplistor i hela världen länge länge. Och det är troligt att folk faktiskt läst de, för de är läsbara.

Jag tänkte att jag skulle utmana mig själv lite och gå vidare till Sam Harris, också en mycket tung person i arbetet mot ett mer upplyst samhälle, och hans kioskvältare ”The End of Faith”. Ljudbok. Hinner inte sitta ner och läsa böcker. Eller, hinner gör jag väl, men har inte ro i kroppen.

Och nu har jag lyssnat igenom hela och måste väl konstatera att den var lite över mitt huvud. Iallafall som uppläst på engelska, kanske hade det varit det annorlunda om det varit på svenska. Men det var tungt material alltså….(tycker jag) Ganska långa resonemang innan man kommer fram till kärnan i ett argument, långa kringvägar med banor som fort blir tankevurpor.

Boken har tydligen legat på The New York Times bestsellerlista i 33 veckor. Jag vet inte vilka försäljningssiffror det innebär men förmodligen rätt höga, och jag har svårt att tro att merparten av de som läst den verkligen tillgodogjort sig den.

Iallafall kunde inte jag det – jag är väl inte så smart och tänkande som jag önskar att jag vore. Men jag härdade ut.

Och nu får jag luta mig tillbaka och lyssna på Asimovs ”Foundation”, en bokserie jag läst för många år sedan, Science Fiction men inte så utspejsat och konstigt, utan mer baserat i en fiktiv vetenskap – Psykohistoria, som är intressant.

Jag har uppfyllt min faktakvot tillsvidare och nu kan jag vältra mig i SF ett tag – Yayy!!

 

Omläsning av Harry Potter

7Jag läste Harry Potter-böckerna för första gången för flera år sedan och tyckte de var fantastiska. Första tanken är såklart ”Barnböcker – varför ska jag läsa dom??!!” Men så småningom tänkte jag att det måste vara något med dom ifall dom är så omåttligt populära, och dessutom hade jag fått en uppsättning av dem digitalt så inget stod i vägen egentligen.

Så jag började läsa. Och blev HELT hooked. Fantastiska böcker, JK Rowling har en fantastisk fantasi, underbart sätt att formulera sig (jag läste dom på engelska), fina budskap om vänskap, pålitlighet och kärlek som hon väver in i en otroligt spännande historia. Böckerna spänner över sju år, och är lämpligen sju stycken.

Nu läser vi dom för barnen. I början gick det bra, de första böckerna är mer spännande på en gång, men nu när vi börjar komma upp i graderna lite (vi är på femte boken nu) och böckerna blir tjockare och tjockare blir det inte lika mycket direkt spänning och massor av händelser, utan det bygger upp sig över längre tid. Och det är inte nödvändigtvis det enklaste att hantera för en 7- och en 9-åring.

Men själv blir jag helt absorberad och tycker (precis som barnen) att vi går för långsamt fram. Kapitlena är långa så det blir ett halvt om dagen, så jag har läst om böckerna lite i förväg. Själv tycker jag att den sista boken är den mest spännande (kanske inte så att man undrar hur det slutar, men mer på vilket sätt det kommer hända), och jag avslutade den alldeles för ett litet tag sen.

Så hittade jag den på Storytel – med Stephen Fry som läser! Han läste Liftarens Guide till Galaxen när jag lyssnade på Storytel senast, och jag tänkte att jag skulle köra boken en gång till…Men varför i all världen då när jag precis läst den? Jo, för att jag har så dåliga nerver att jag läser slarvigt när det blir för spännande (för jag vågar inte titta – jo det är sant!) och då missar jag en massa 😀 Ja det är sant, men jag bjuder på det!

Jag började i fredags när jag satt i bilen på väg ner till Göteborg. Uppläsningen är 48 timmar, och nu har jag läst ungefär halva. Perfekt att ha i bilen eller under den där halvtimmen det tar att gå till jobbet. Problemet är bara att det är så himla spännande att jag inte kan sluta när jag väl kommer fram, utan jag måste veta HUR DET GÅR!!! fast det vet jag ju redan

Jag ska läsa alla böcker som Stephen Fry läser på Storytel, han är bara helt fantastisk. Rekommenderar storytel varmt, även om det kostar en del – 129 kr/mån just nu, men det är lätt att avsluta abonnemanget om man vet att man inte kommer ha tid under en period framöver, så väldigt flexibelt på det viset.

Det största jag har emot det är bristen på engelskspråkiga böcker – att man inte kan få tag i dom lika enkelt som de svenskspråkiga. Men jag antar att det har med upphovsrätt att göra.

 

Oceanen vid vägens slut

oceanenLjudböcker är fantastiskt, och Storytel är kanon. För en som är ganska slarvig när hen läser är det att få lyssna till en ljudbok något fantastiskt. Synd bara att Storytel har så begränsat med böcker av Neil Gaiman – var är American Gods till exempel??!! ja den finns som ebok, men inte som ljudbok.

Men en, av mig ännu oläst, vuxenbok av Gaiman finns, Oceanen vid vägens slut. Som han dessutom läser själv, precis som han gör med Norse Mythology, så den var jag tvungen att bita tag i.

En surrealistisk bok i sedvanlig Gaiman-stil, som öppnar vägar in till andra världar som vi vanliga dödliga inte visste om att dom fanns. Annorlunda, ensamma barn i huvudrollerna precis som i The Graveyard Book och Coraline, och med bedrägliga vuxna som inte är som man tror, och med kärlek och värme som hägrar där i tunnelns slut.

En bra bok tycker jag, men inte en av hans bästa. Good Omens, American Gods och Anansi Boys kommer fortfarande högst på listan. Good Omens leder för att det är en osannolik dråplig historia men fortfarande i Gaimans stil med ett spännande tema och oväntade vändningar, och för att den fick mig att skratta så mycket.

Två lediga dagar = läsa bok

Det är mycket att tänka på nu för tiden, mycket som jag inte kan skriva om än men som upptar mina tankar så mycket hela tiden att jag inte klarar av att skriva som jag hade velat – eftersom tankarna är någon helt annanstans.

Bild från www.neilgaiman.com
Bild från http://www.neilgaiman.com

Fint då att få i stort sett två hela dagar för mig själv i helgen och ännu finare att det finns ljudböcker.

Jag har ett abonnemang på Storytel (som efter min uppfattning är ganska dyrt om man inte typ läser varje dag), och nu var det dags att ta en paus efter andra boken i Liftarens Guide till Galaxen-serien och hitta på något annat. Neil Gaiman är rent allmänt en stor favorit och det var bara en slump att jag snubblade över hans fantastiska American Gods för ett antal år sedan och sen bara vill ha mer och mer.

Han har ett helt eget sätt att kombinera verklighet med science fiction och fantasy, gärna med gudar i på ett eller annat sätt, och han rör sig med självklarhet mellan vår bekanta värld och en annan värld som helt plötsligt bara kan uppstå. På så sätt finns vissa likheter med Harry Potter (som jag också älskar – den som tror att det är böcker bara för barn måste tänka om!) där de som är häxor och trollkarlar rör sig mellan den vanliga världen och sin egen parallella värld som bara dom kan se men som finns mitt ibland oss.

Gaimans figurer rör sig också, mer eller mindre motvilligt, mellan parallellt existerande världar, och han berättar på ett sådant sätt att man när man läser samtidigt sörjer över att man inte har tillgång på den där andra världen i verkliga livet.

Men Norse Mythology är annorlunda. Det är ju den gamla vanliga nordiska mytologin, den man tror att man kan, men som Gaiman återberättar i ett antal historier som han bygger på olika källor och sammafogar till en levande berättelse. Språket är hans eget, och man känner igen sig i hans berättarstil med små underfundigheter och eftertänksamma pauser. Särskilt tydligt blir det i ljudboken där det är han själv som läser. Det ger en extra poäng tycker jag, att det är han själv som läser. Jag inbillar mig att det väl måste vara den mest korrekta återgivningen av hur han tänkte sig när han skrev den.

Och dessutom kan man sitta och sy eller fixa med andra saker medan boken blir läst för en.

Ännu en kokbok

image

Ja så blev det loppmarknad på skolan och jag fick mig en kokbok till – Nostalgisk Kokebok av en TV-profil som har en rätt skön stil.
Han går igenom mat och trender genom gamla foton på tex såna där kort mammor samlade på i genomskinliga plastlådor, bilder ur gamla kokböcker mm. Till det skriver han om sina matminnen på ett mycket icke-högtravande sätt. Om De Fyra Stora – Pizza, Hamburgare, Lasagne och Ostmackor. Mat för ”ungdomarna”; allt med smält ost och/eller den så populära köttfärsen 🙂

image
Basen i varje tonårings matpyramid

Har inte kommit så långt ännu, men det är kul och nostalgiskt. Norska och svenska mattrender är (var iallafall) inte så olika.
Som att allt med ananas heter nåt med Hawaii…

Liv och blod

Häromdagen fick jag syn på en medicinsk studie som blivit genomförd och evaluerad, och där man kom fram till något som rörde mig. Och som dessutom verkligen berörde mig.

Det var en delstudie i en större studie, ”the REasons for Geographic And Racial Differeices in Stroke”, REGARDS, som såg lite mer på sambandet mellan blodgrupper och utvecklandet av sämre minne- och tankeförmåga när man blir äldre. Det som i sin värsta form urartar i demens. Och studien verifierade tidigare resultat som indikerat att vissa blodgrupper är klart mer förekommande än andra när det gäller minnesproblem.

image

Eller, det var rättare sagt EN blodgrupp som var överrepresenterad. Inte för att det bekymrar särskilt många personer eftersom det bara är några få personer som har AB. Men jag råkar ha det. Man vill ju alltid vara unik, men när man väl får vara det i något sammanhang är det oftast inte så kul att vara unik visar det sig. Det är ofta något tråkigt man är unik på. Som att ha en blodgrupp som är klart mer representerad bland dementa patienter än andra blodgrupper.

Det visar sig också att vi lyckliga vinnare i AB-gruppen har högre chans/risk/möjlighet för att vårt blod klumpar sig, vilket också ökar sannolikheten för demens. Detta för att vi har högre halt av ”faktor VIII”, ett protein som hjälper blodet att koagulera. Man kan ju få panik för mindre.

Men som alltid hjälper det lite (?) om man försöker bryta ner siffrorna och förstå vad dom innebär. Så låt mig göra det, för min egen sinnesfrid. Personerna i studien som hade högre nivåer av VIII (AB-gänget) hade 24% större sannolikhet att de utvecklade tanke-och minnessvårigheter än de andra. Låter mycket, men det är ändå en liten risk. Det är inte SÅ många som blir dementa ändå (riiiight???), så det är väl inte så farligt att ha liiiite högre risk än andra va? Eller hur?

Och av de som var med i studien (som alla hade minnes- och tankesvårigheter) var blodgrupp AB representerad bland 6% av personerna, när bara 4% har AB. Så det är ingen jättedramatisk ökning.

Och hur det nu är så kan jag inte göra något åt det. Eller kan jag det? Nä, min blodgrupp är svår att göra något åt, men det står också att demens och minnesproblem beror på andra faktorer, såsom högt blodtryck, högt kolesterol och diabetes. Och man kan ju iallafall försöka hålla sig borta från de tre så häller man inte ytterligare bensin på den lilla elden.

Men fy fan vilken ångest det är ändå. Det går inte att helt bortse ifrån.

Goda nyheter för folk som inte gillar nyheter

Jag är vanligtvis bekymrad över att jag ser för lite på TV och aldrig ser nyheter. Jag hänger inte med på vad som händer i världen över huvud taget, och det är inget jag är stolt över. Allmänbildning och samhällsorientering är viktigt för mig och något som jag värdesätter högt hos andra, men det är ingen kunskap som finns automatiskt – den måste man förvärva och förvalta.

Så då försöker jag se på nyheter då och då för bättra mig, men jag tycker att det är så ointressant. Jag hör vad de säger om ekonomi si och så men saknar perspektiv och kunskap tillräcklingt för att verkligen inse konsekvenserna i det långa loppet (som ju är det som betyder något) och i tillägg vad lilla jag eventuellt kan göra åt det. Eller så är det härvor av idioter som förgriper sig på barn och då sitter jag och gråter istället. Kort sagt, de gånger jag försöker se på nyheter blir det bara dåligt och jag tycker att jag kastat bort en halvtimme eller en timme.

http://www.theguardian.com/media/2013/apr/12/news-is-bad-rolf-dobelli
http://www.theguardian.com/media/2013/apr/12/news-is-bad-rolf-dobelli

Och det här har jag haft dåligt samvete för. Tills nu. En person postade idag en länk till en artikel på The Guardian, som är som ljuv musik i mina öron;

News is bad for you – and giving up reading it will make you happier

Visst, ibland står det att man får cancer av broccoli och att man blir smal av att bara äta bananer, vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant, men precis som alla andra väljer jag att ta till mig det jag tycker passar och så tror jag att jag gjort en objektiv bedömning.

Kärnan i den här artikeln (för mig) är att författaren menar att nyheter generellt fokuserar på fel del av en nyhet, tex personen i bilen som föll på den trasiga bron och hens (och bilens) öde, istället för vad det var för fel på bron, varför kollapsade den, finns det risk att det här händer andra broar och vad kan vi i så fall göra åt det?

Att man blir mer stressad av att höra om saker som man ändå inte kan göra något åt än man glädjer sig åt att ha blivit upplyst om att detta något inträffat. Och viktigt: att nyheter bidrar till Confirmation bias, dvs att man hör det som stödjer en uppfattning man redan har och så använder man det felaktigt för att trumma ut sin egen åsikt ”Ja det stod till och med så i tidningen!” har det väl hänt att man sagt någon gång?! Fast det man minns just i den stunden är bara det i artikeln som gav stöd åt det man redan tyckte, inte allt det andra som gav det bredare perspektivet.

Som jag gör just nu. Jag orkar/klarar/hinner inte ta till mig nyheterna om vad som sker i världen – alltså läser jag den här artikeln som att den säger att man ska låta bli nyheter så blir man lyckligare.

Vilket inte nödvändigtvis är sant.