Yes, så blev det ett nytt år den här gången också. Väldigt deprimerande värld vi lever i just nu med covid som härjar och sätter begränsningar på mycket, en förestående klimatkatastrof som är illa nog i sig men också gör att alla tankar på att resa någonstans med andra färdmedel än typ till fots är skambelagda, världens stora länder och deras ledare verkar bli helt knäppa i huvudet, politikerna verkar köra sjukvården helt i botten, och…ja nä men det räcker väl?

Går inte att gå in på en nyhetssajt för att se vad som hänt i det senaste utan att man drunknar i info om vem som gjort rätt och fel i sin covidhantering, och för en sån som jag som försöker att inte se bakåt allt för mycket är det väldigt tröttsamt.

I mars skulle vi ha vårt första projektmöte i mitt forskningsprojekt. Jag bokade mars för att jag tänkte att det väl var tillräckligt långt bort så att vi skulle kunna träffas, men icke. Avbokade det strax efter nyår för att det känns oförsvarligt att samla 50-75 pers i konferenslokaler och middag i två dagar. Det där med att hamna i tidningarna för att man skapat ett superspridarevent är ett kändisskap jag kan vara utan tror jag bestämt.

Vi är också varmt rekommenderade av Firman att jobba hemifrån. Inte tvingade, men VÄLDIGT varmt rekommenderade. Och det gäller fram till 27 februari. Jag slits mellan att dels tycka att det är skönt att slippa gå till jobbet, dels sakna mina kollegor rent fysiskt; träffa dom, sitta och prata med dom, gå och äta lunch tillsammans, komma på att man behöver grunna på något ihop och sätta sig tillsammans en stund och spåna lite.

Två månader till, we can do it!!