Mot värmen

Two happy campers

Så var man på väg till värmen med tre godingar, och ytterligare fyra som väntar på en när man kommer ner.

En vecka på Teneriffa, med en väderprognos som utlovar ett smärre mirakel (20-25 grader, sol och vindstilla typ hela tiden) som iallafall jag verkligen längtar efter.

Allt fixat och klaffat i förväg, min kära far med hustru har köpt biljetter och bestämt allt, och min käre make hade bokat en hyrbil så vi inte skulle vara helt låsta när All Inclusive-paniken blir alltför påträngande.

Fast det var lite svårt att hitta den där hyrbilen; Sixt hade varit förutseende och skickat ett SMS när vi landade med instruktioner till var vi skulle hitta dom på utsidan av flygplatsen, så det var lugnt. Vi gick till Apollo-representanten och sa att vi skulle ha egen bil och att vi inte skulle åka med bussen som det egentligen var menat (helt ok tyckte hon och önskade oss en trevlig semester), och så började vi gå.

Vacker inflygning i klart väder med utsikt över Teide.

Det är ingen stor flygplats den här på södra sidan av ön, så vi gav oss ut med våra väskor som ett litet torn på en vagn som A manövrerade med all skicklighet man kan förvänta sig av en tolvåring. Området utanför är inte heller jättestort, men vi fick inte riktigt instruktionerna i meddelandet att stämma med verkligheten där på flygplatsen, trots att vi gick runt en bra stund och försökte olika angreppsvinklar.

Jävla dåliga instruktioner. Tur att det fanns en Google Maps-länk i SMS’et då. Klicka på den, kartan öppnar sig – men det är en KASS karta och dom har lagt in FEL länk – den pekar ju på flygplatsen på Lanzarote, och där är inte vi iallafall. Tillbaka till meddelandet. Ett av barnen noterar att det faktiskt står i meddelandet att bilen är bokad på just Lanzarote, vilket torde betyda att länken är korrekt ändå.

Fan.

Vi är på fel ö.

Eller, vi är på rätt ö men bilen är bokad på en annan ö.

Tillbaka in på flygplatsen med våra väskor på vagnen och en tapper tolvåring, och prata med Sixt om vi kan rätta till det här på nåt fiffigt sätt. Jag kastar en blick på Apollo-tjejen som väntar på folk, och hon står kvar. Bra.

Sixt ger oss ett högt pris på en liten bil, O går vidare till en annan biluthyrare (tiden går, vi ser inte Apollo-tjejen och vet inte om bussen har gått), får ett högt pris men en stor bil iallafall. Ska vi ta det? En snabb titt ger att vår buss har gått så, ja vi har inte mycket att välja på.

Den stora bilen är vår, och vi biter ihop, gillar läget och beger oss iväg till hotellet. Allt är frid och fröjd.

Eller hade varit iallafall om det fanns parkering till bilskrället. Men nej. Hotellet har ingen parkering, men portieren sveper med handen över området utanför och säger ”All parking is free”….vilket betyder att all parking är upptagen också. Många varv runt parkeringen senare ger vi upp och betalar dyrt för att få ha den i ett parkeringsgarage. Äktenskapet knakar i fogarna.

Incheckning, middag (utan vin för somliga som måste ut och flytta bil och jaga parkering igen = inte jag), sen ut i mörkret för att hämta bil och förbereda oss på varv efter varv igen tills bensinen tar slut.

Och vi har en sån flax att vi får en glugg precis utanför hotellet! Äktenskapet är räddat.

 

Jamen god morgon då!

Jag är i Stockholm och slår min hotellvana trogen på morgon-TV för att få lite sällskap (?) och nyheter. Fast idag önskar jag att jag låtit det vara…

Nyhet 1: SD är största parti.

Please shoot me. Jag lever nog i en bubbla för jag fattar inte vilka som röstar på SD, men var fjärde person tydligen. Tröstar mig med att det betyder att 75% inte röstar på SD, men det hjälper föga.

Nästa nyheten är den orangea presidenten, och det blir en berg-och dalbana… Först uppåt – det är bestämt att han ska ställas inför riksrätt

Sen snabbt nedåt; han kommer inte fällas i senaten pga att han har republikansk majoritet där. Och så ytterligare lite nedåt, det kommer möjligen gynna hans kampanjande för det är så synd om honom.

Jag hänger upp mig på ”möjligen” och går ner och äter frukost.

 

Eskil, Eskil…

Jag får nyheten i mobilen om att gamla ministern Eskil Erlandsson frias från anklagelserna om sexuellt ofredande. Enligt DN.se säger Tingsrätten att det är bevisat att han rört vid kvinnorna på låret, men att beröringen inte haft en straffbar sexuell innebörd.

Det är möjligt att det han gjorde inte hade en sexuell innebörd, men inte fn krafsar man någon på låret under bordet om inte för att pejla läget och se om man får respons? En respons som man med största sannolikhet önskar att det ska leda till något sexuellt?!

Jag är med på att det han gjort inte är straffbart i sig, men på något sätt bör man kunna dela ut reprimander á la gamla skolfröknar för att markera att sånt beteende inte är okej. Inte från Eskil och inte från någon annan. Vill man pejla möjligheterna för en potentiell kärleksaffär så gör man det på andra sätt, inte genom att tafsa, ok?!

Och ja, det här är skrivet i affekt, för jag är så innerligt less på att folk beter sig illa och kommer undan med det. Krafs på låret är väl inte det värsta man kan tänka sig, men bara själva grejen att han tänker att det är en bra idé, att han tar sig rätten att klämma på en annan person utan att helt säkert veta att den andra personen vill det.

Gisslan på bio

Så var det ena sonens födelsedag. Bio med en klasskompis stod på önskelistan. Biljetter inköpta, Lejonkungen, 11-årsgräns och han fyller 10. Tänker inte mer på det förrän vi ska visa upp biljetterna och jag ska vinka av de lyckliga tu med sin läsk och sina popcorn.

-”Hur gamla är ni då?” Det visar sig att barn under 11 inte får gå på 11-årsfilm ens med målsmans medgivande (vilket jag trodde), utan målsman själv måste vara med. I salongen dessutom, det räcker inte att sitta utanför.

Så jag fick vackert gå och köpa en biljett till mig själv. Ett hundra fyrtio bagis för att se en film jag inte ville se. Lejonkungen, en musikal, och jag som får allergiska utslag av musikaler. Och den här var inget undantag, fyyyyy alltså… det där sjungande dravlet…men snyggt gjort med ”riktiga” djur som var otroligt snyggt animerade. Bara att inse att man inte längre kan se skillnad på vad som är fejk och verkligt ens i rörliga bilder.

För att trösta mig själv i min musikalmisär fick jag äta upp klubban jag köpt åt den andra sonen som tröst för att han inte fick gå på bio, stackars mig.

Dom här elsparkcyklarna…

Lite fundersam är jag allt när det kommer till elsparkcyklarna som invaderar städerna en efter en. Argumenten för att använda dom verkar vara några stycken, och jag har själv inte använt dom så jag kan inte tala av erfarenhet.

  1. Dom är små och smidiga och tar sig fram överallt, är godkända på cykelbanan till exempel
  2. Topphastigheten är 20 km/h, dvs ganska ofta snabbare än lokaltrafiken
  3. Man behöver inte ha sin egen utan hämtar bara en där man snubblar på den och lämnar den där man är när man inte längre vill ha den (mer om det sen)
  4. Det är en variant av delningsekonomi – det finns en pool av elsparkcyklar som alla använder sig av, men behöver inte ha kapital för att köpa

Och visst är det bra att folk tar sig runt smidigt och är en del av delningsekonomin – men vad är det dom använder elsparkcyklarna istället för?

Utan att ha någon statistik på det (har sökt lite grann men inte hittat något) så känns det som att det generellt är korta resor inom stan som dom används till, dvs dom ersätter främst användandet av spårvagn, buss och ens egna fötter, inte bil. Ingen vinst på avgaserna mao.

Elsparkcykel på Nordhemsgatan kl 9 lördag morgon. Har full förståelse för att man vill ha hjälp uppför vår hemska backe när man vinglar hem från krogen en fredagkväll, men STÄLL den upp när du raglar hem… Och ja, jag reste den upp och ställde den mot väggen när jag gick förbi.

Bra för oss som åker kollektivt eftersom det blir färre människor på spårvagnen (dom åker mellan spårvagnsskenorna istället, oklart vad Västtrafik tycker om det), men det är inte särskilt många kostymnissar i rusningstid som använder dom med sin lilla matlåda hängande på styret så det är tveksamt om det är någon lättnad när det behövs som mest.

Nä, det är faktiskt helt andra tider på dygnet som jag ser dom oftast. På eftermiddagen eller kvällen när kidsen är på väg ut på krogen eller tar sig mellan krogarna eller upp till Slottsskogen för att kröka (ja det är förbjudet men vem bryr sig?). Då är dom gärna fler än en på cykeln, kör i full fart, har någon öl eller två innanför västen och har ganska lite fokus på sina medtrafikanter. Då tror dom att cykelbanan är ett säkert fält, att ingen någonsin går ut i cykelbanan med flit eller av misstag, för om man trodde det hade man inte blåst på i 20. Fascinerande att inte fler olyckor har hänt.

Hjälm? Eh nej. Och det är förståeligt – hela poängen försvinner om man måste släpa på en cykelhjälm.

Men sen då, när man är färdig med sin cykel. Fäller man ut det lilla stödet då och parkerar snyggt längs sidan av trottoaren? En del gör det, men långt ifrån alla. Det är väldigt många sparkcyklar som man bara ser ligga och skräpa på alla möjliga och omöjliga ställen.

Och då kommer jag att tänka på alla synskadade och rullstolsburna.

För mig är det lätt att runda sparkcykeln och gå vidare. För en som inte ser den kan det bli en smärtsam upptäckt när man plötsligt snubblar över den. Hur svårt kan det vara att ställa den upp? De har ju ett alldeles utmärkt litet stöd som är hur lätt som helst att fälla ut, no excuses!

Maken har ett förslag som går ut på att taxan inte slutar räkna förrän stödet är utfällt. Det är inte en så dum idé faktiskt. Att använda dom kostar 10 kr i startavgift och sen en peng per minut. Om det fortsätter att ticka och ticka för att man inte fällt ut stödet så blir det fort en del pengar. Det kräver förstås att alla befintliga elsparkcyklar får en teknologiuppdatering, men det kan det kanske vara värt? För alla synskadade, rullstolsburna och personer som har svårt att gå kan det vara helt centralt.

Svårt att vara snäll när man bara vill hem

Så sitter jag i ett flyg på Arlanda och väntar på att få åka hem till Göteborg. Flyget från Umeå var försenat 30 minuter men med 90 minuters transfer gör det varken från eller till. Men nu är klockan tio på kvällen, flyget skulle gå nu och vi skulle vara på Landvetter kl 23. Sent nog, men det var ju något jag valde själv när jag bokade.

Bältade och klara inne på flyget kommer kaptenen ut i kabinen och meddelar att vi ska vara lite bussiga och vänta på några anslutande flyg som är försenade. ”30, kanske 40 minuter”

Alla som har suttit i ett försenat flyg vet att det sällan blir som dom säger, utan det blir mer. Och om det är mitt på dagen är det väl en sak, men när det nu innebär att vi bara för att vara schyssta riskerar att missa sista flygbussen, då är det inte lika lätt att vara snäll längre. I praktiken kommer det här innebära att jag är hemma ungefär klockan ett i natt, vilket inte var något jag räknade med när jag bokade.

En arg passagerare säger det vi alla säkert tänker

– ”Varför ska vi vänta på dom för när ni fan aldrig väntar på oss?”

– ”Jo men det är väl fint att vi kan vara lite snälla?”

Och ja, visst är det fint att vi kan vara snälla, men han har ju en poäng – jag har aldrig varit med om att ett flyg väntat på mig?! Tvärtom blev jag frånåkt med några sketna minuter när jag var på väg från Luleå till Göteborg och mellanlandade i Stockholm.

Men ja, någon måste börja vara snäll. Fast jag gissar att det inte har så mycket med snällhet att göra som att vårt missnöje här på flyget inte kostar lika mycket ekonomiskt som 40 försenade passagerare från andra håll gör. Hotellnätter och allt, eftersom det här är sista flighten ARN – GOT för idag.

Segt är det i alla fall, det är helt odiskutabelt.

I brevlådan

Så var det valdags igen. Och vad dyker upp (ner?) i brevlådan? Jo Jimmy förstås. Förra valet skickade han en broschyr till min svenske kollega med asiatiskt namn med ett förslag i all vänlighet om att han (kollegan) skulle ta flyget tillbaka till där han kommer ifrån.

Vilket i hans fall råkar vara Borås. En stad som han över huvud taget inte har några som helst planer på att flytta tillbaka till, och det går för övrigt inga flyg mellan norra Göteborg och Borås, och det lär nog dröja också så Jimmy får vänta på den flytten.

Just nu vill Jimmy få in sina partikamrater i Europaparlamentet, så dom inifrån kan jobba för att EU ska få mindre makt.

YYYYYEEEEAHHH right….som om dom som sen sitter i maktens korridorer i Bryssel, berusade över hur bra det gått för dom (från lastbilschaffis till EU-politiker, ingen dålig karriärvändning) vill minska sin makt??!! Det har väl aldrig hänt förr, och lär väl inte hända med Jimmys representanter heller.

Men intressant att deras material är det enda som kommit i lådan hittills.

Snart är det val.

Vi var på IKEA

Det var första gången på riktigt länge, och målet var stolar. Det blev inte bara stolar, utan det blev dessutom ett nytt matbord, som visade sig väga 97 kg. Visserligen fördelat på tre platta paket som var och ett för sig var riktigt hanterbara, men ändå.

Hela bordet monterades upp och ner för att sedan svängas runt på det sätt som ett bord ska stå. Ja, i den mån man kan ”svänga runt” något som väger nästan hundra kilo, men jag har en mycket envis och stark man och han löste det hela med bravur såklart.

Skitsnyggt. Tills man tittar lite närmare och ser att de två parallella skivorna inte är lika långa.

Eller, ja dom är lika långa, men dom börjar och slutar inte parallellt med varandra, dom är förskjutna i förhållande till varandra. Och inte så lite heller; en halv centimeter. Visst, inget som förstör bordets funktion på något vis, men det syns ju…

Inte heller är man så sugen på att montera ner hundrakilosklumpen, stuva in den i bilen och åka tillbaka med den precis…Vi hoppas på att felanmälan vi gjorde samma dag och att dom kommer och hämtar det och byter ut det mot ett bord som är jämnlångt.

Och det är inte felmonterat, bara så det är ur världen. Monteringsanvisningarna från IKEA är ju ofelbara, så det är stört omöjligt att misslyckas.

Till och med toaborsten vi köpte hade en monteringsanvisning. Failsafe!

Och vi behövde inte ens ringa kundtjänst.

 

Vårkänslor

Efter vad som känns som veckor med varmt väder är körsbärsblommorna i Seminarieparken nästan utblommade, så jag skyndade mig dit för att få skåda skönheten.

Seminarieparken, Göteborg

Vackert va? Ja först tyckte jag det också, tills jag började titta på andra saker som tex människorna som var där. Och det var tamej tusan inte en enda som var där för att sitta ner, njuta av blommorna och ta en paus. Nä alla var där för att antingen fotografera eller bli fotograferad. Gärna ruska i en gren på ett av träden så man står i ett romantiskt snöfall av körsbärsblommor och ler naturligt och varmt mot fotografen.

De tre tjejerna vid bänken kollar in bilderna dom tagit på sig själv medan dom kammar håret med fingrarna samtidigt, hon i svarta långbyxor poserar för hon i beige, och dom vid den andra bänken vet jag inte vad dom gör just då men dom plåtar iallafall. Och så kameran som sticker in från vänster i bild.

Ja åsså jag själv då…inte bättre jag. Men jag blev lite trött på alla som var där och kråmade sig för den perfekta instabilden så jag gick hem 🙂 Surkärring 😀

Min dag idag

I morse:

Madam och Cascade möts ute på Orröströmmen med Nämdö i bakgrunden

Total tystnad, lite folkliv vid bryggan eftersom det var några som skulle möta vid båten, annars tyst.

I eftermiddags:

Vegansk bulle och latte med havremjölk på ett fik på Söder i väntan på tåget

Efter en vecka med falukorv, mjölk, kyckling och annat som jag inte ätit på rätt länge satt det fint med en vegansk bulle på Sööööder. (jag var tvungen att åka dit för att mitt tåg inte gick från Centralen pga spårarbeten. Heja Trafikverket som vågar stänga av järnvägen ibland!)

Samtidigt får jag Telegram-meddelanden från familjen som sitter ute på Nämdö utanför bageriet och smaskar på bullar.

Splittrande? Ooooh yes. Då gäller det att tänka efter vad som är viktigt.

Fika

Jag älskar att vara i stan och sitta på det där fiket och få precis det jag vill ha (bullen var som en dröm!), men jag älskar också att vara ute i skärgården och inte ha dom möjligheterna för att det helt enkelt inte finns där ute. Ja förutom numera då när det är en ny driftig ägare av affären som har dragit igång bageriet och har ett fik vissa dagar. Okej, så fika-aspekten går bort, det kan jag göra på båda ställena.

Handla mat

Det är väldigt bekvämt att gå från spårvagnen och slinka in på Hemköp och köpa lite mat. DET är en större aktivitet där ute – ta båten över oavsett väder och så finns det kanske inte allt man vill ha. Icke-animaliska produkter som havre-och sojamjölk till exempel. Och så måste man släpa grejerna upp från sjön till huset, jobbigt, i stan kan man ta hissen.

Men å andra sidan handlar man kanske mer mat som man inte äter upp ifall det är för lätt att få hem den? Långsökt kanske, men min tanke var att man kanske äter lite mindre när man är där ute, och det kan väl aldrig skada. Nä, handla mat är ingen game changer.

Socialt

Ja här är väl den största stötestenen. Det finns inte så många i min ålder som bor på Orrö, och definitivt inga i mina barns ålder. Personligen skulle jag nog klara mig utan i några månader, men det samma kan inte sägas om barnen. Man hinner som vuxen mitt i familjelivet ändå inte träffa kompisar så jätteofta, så det är kanske inte ett jätteproblem. Värre för barnen som sagt.

Aktiviteter

Den här är kanske ännu större. Vad ska man GÖRA där ute hela dagarna? Well, jobba för det första. Man måste ju försörja sig var man än är. Det blir väl inte så mycket körsjungande precis, det finns mig veterligen ingen motettkör på Nämdö. Men jag såg i programmet att kyrkokören hade konsert på Påskafton, och även om den kanske inte är så utmanande för mig så kan man kanske vända på steken och känna att man bidrar lite? Kanske finns det möjligheter att lära några av barnen där att spela fiol? Eller tvärflöjt? Jag är inte jättebra på tvärflöjt, men jag kan nog hålla några sjuåringar aktiverade med det iallafall.

En gång i månaden är det pub i Hembygdsgården, det är kul!

Kort sagt, det blir en annan värld, en annan hastighet på livet, och det kanske inte behöver vara något negativt. Men det behöver inte vara något positivt heller.

Mitt problem är att jag slits så fruktansvärt mellan Göteborg och Orrö. Jag känner mig mer ”i mina rötter” när jag är på Orrö, det är mina domäner, jag vill inte bara vara en gäst här, men mitt hem och mitt liv är i Göteborg.

Skitjobbigt.