Nytt år!

Yes, så blev det ett nytt år den här gången också. Väldigt deprimerande värld vi lever i just nu med covid som härjar och sätter begränsningar på mycket, en förestående klimatkatastrof som är illa nog i sig men också gör att alla tankar på att resa någonstans med andra färdmedel än typ till fots är skambelagda, världens stora länder och deras ledare verkar bli helt knäppa i huvudet, politikerna verkar köra sjukvården helt i botten, och…ja nä men det räcker väl?

Går inte att gå in på en nyhetssajt för att se vad som hänt i det senaste utan att man drunknar i info om vem som gjort rätt och fel i sin covidhantering, och för en sån som jag som försöker att inte se bakåt allt för mycket är det väldigt tröttsamt.

I mars skulle vi ha vårt första projektmöte i mitt forskningsprojekt. Jag bokade mars för att jag tänkte att det väl var tillräckligt långt bort så att vi skulle kunna träffas, men icke. Avbokade det strax efter nyår för att det känns oförsvarligt att samla 50-75 pers i konferenslokaler och middag i två dagar. Det där med att hamna i tidningarna för att man skapat ett superspridarevent är ett kändisskap jag kan vara utan tror jag bestämt.

Vi är också varmt rekommenderade av Firman att jobba hemifrån. Inte tvingade, men VÄLDIGT varmt rekommenderade. Och det gäller fram till 27 februari. Jag slits mellan att dels tycka att det är skönt att slippa gå till jobbet, dels sakna mina kollegor rent fysiskt; träffa dom, sitta och prata med dom, gå och äta lunch tillsammans, komma på att man behöver grunna på något ihop och sätta sig tillsammans en stund och spåna lite.

Två månader till, we can do it!!

Pussel Aker Brygge

Av en kär vän från tiden i Oslo fick jag en kasse godsaker, massor av ost tillverkad i Norge, fantastiskt goda. Och jag undrar vad jag pratar om när jag anför det bristande matutbudet som en av anledningarna till att jag flyttade därifrån?! De här ostarna var helt underbara, och med en väldigt väldigt god päronmarmelad till som passade PERFEKT.

Och så ser jag prislappen och minns. Över 200 kr för en liten tårtbit med grönmögelost, 200 till för en annan bit, och så vidare. Det är inte det att det inte FINNS goda ostar, det bara det att dom inte är tillgängliga för de flesta med tanke på de priser de betingar.

Men nog bitchat om det, nu bor jag i Sverige igen, for better or for worse. OCH, jag fick ett pussel också. Ett riktigt nostalgipussel över Aker Brygge.

Bilden på pusslet är tagen preciiiiis så att kvarteret där vi bodde är utanför bilden, likaså där jag jobbade. Förargligt men ändå kul med ett Oslopussel. 1000 bitar, så det borde vara lösbart (det var samma vän + en till som gav mig ett 144-bitars som jag fortfarande inte löst, så det är kanske för tidigt att ropa hej än :D)

Det omöjliga pusslet

Fighten med det genomskinliga pusslet har börjat. Två långa möten på jobbet där jag inte förväntades bidra särskilt gjorde att jag kunde sitta och lyssna med lite och pussla samtidigt. Eftersom pusslet saknar motiv och dessutom kan vara åt vilket håll som helst, så känns det strategiskt mer viktigt än annars att börja med ramen. Det är givet att det är 12×12, så det är ju något att börja med.

Med kantbitarna utsorterade satt jag med 8 hörnbitar. I ett kvadratiskt, tvådimensionellt pussel.

Och värre blev det när jag försökte få ihop sidor om 12, lyckades med en hörn till hörn och en bit ut på sidorna (till vänster i bild), kom inte längre och fortsatte med en annan hörnbit och började, och….det blir inte 12 bitar på någon av de långsidorna.

Bitarna är kontrollräknade, och är 144 st, så antalet stämmer. Men hur man får ihop det när det är fyra hörnbitar för mycket och alldeles för många kantbitar (12×12 borde innebära 44 kant-och hörnbitar eller hur? Det är över 50 kantbitar…) vet jag inte riktigt. Kanske ligger i namnet – Puzzle IMPOSSIBLE.

Interaktion?

Jag upplever själv en väldigt stor håglöshet just nu, vilket jag helt säkert inte är ensam om. Så här ett år in i livet med social distansering märks det på de flesta, även om alla biter ihop och kämpar på, men i en vardag kliniskt befriad från intryck börjar det bli tungt.

Vad gör man om man har tråkigt (och bor i stan)? Man går kanske ut och tar en kopp kaffe på något av alla de cafeer som finns i närheten. Står och funderar på vilken sorts kaffe man ska ha – latte, cappucino eller bara vanligt svart? Kanske ta något till? De där bullarna ser lite torra ut, men kakorna bredvid ser goda ut, och vad är det där för något, det har jag aldrig sett förut, jag testar!

Och så håller man på, man provar nytt, upptäcker, lär sig, glömmer bort, upptäcker igen. Kanske träffar man en kompis när man är ute också, himla trevligt!

Men nu? Tja, det kaffet du får nu är det kaffet du gör hemma, och så kan du välja om du vill ha mjölk i det eller ej, mer spännande än så blir det inte. Har du riktig tur kanske det finns några halvdöda Mariekex i skafferiet. Mums. Sällskap? Javisst, de vanliga 3 som du träffar varenda dag, det är vad som bjuds.

Eller äta mat. Är man hungrig måste man fixa mat själv efter sina egna idéer och sin egen inköpslista. Man kan inte gå ut och äta, låta sig inspireras av menyn, fundera om man vill ha vin eller öl till, prova något man inte ätit förut. Nä, graden av kreativitet på matbordet är helt och hållet ens eget ansvar, inspiration och initiativ. Och alla glansiga mattidningar till trots så räcker inte det för att inspirera mig längre.

Ja eller kultur då? Vad hände med att se något på Operan (jo jag gör faktiskt det ibland i mitt vanliga liv)? Visst, GöteborgsOperan har digitala sändningar som säkert är jättebra, men det är ju inte SAMMA SAK som att gå där i foajén, höra sorlet, nästan komma försent in, förundras över alla sjukt talangfulla människor som framför fantastisk musik och dans. Nä, man får gå till sin föredragna digitala enhet, söka upp det man vill se (ingen inspiration) och sätta igång ChromeCast’en. Å andra sidan kan man spola fram när det är tråkigt och pausa när man vill gå på toaletten, även om det är mitt i en akt. Allt har väl sina fördelar gissar jag.

Det är så otroligt tomt på INSPIRATION! Allt måste komma från en själv nu, allt, ALLT. Och jag håller på att bli helt tom och därmed passiviserad. Behovet av mänsklig interaktion, FYSISK, börjar bli desperat. Inte bara träffas ute och gå en promenad, eller sitta vid ett väl avskärmat bord på en uteservering (brrr), utan KRAMAS, SITTA NÄRA, inte hålla 1,5 m, prata och flamsa obekymrat utan att hela tiden tänka lite på när man tvättade händerna senast eller varför snubben där borta hostar helt plötsligt. Desperat efter interaktion med människor på samma plats som en själv….

Dumma, dumma WordPress

För ett tag sen började WordPress (som driver den här sajten) att ändra sitt sätt hur man skriver inlägg. Istället för att själv styra över hur ens texter och bilder ska se ut när man publicerar, började dom med någon sorts blockstruktur som gör att det är mycket svårare att få det att se ut som man vill. Glesare mellan raderna, konstig rubrikliknande text när man har text vid sidan om en bild och det blir jättekonstigt. Säkert coolare om man är en hipp människa som skriver om cafébesök och sitt liv som influencer, men för oss vanliga nötter ser det bara otroligt krystat ut.

Som tur var fanns alternativet att använda ”Classic Editor” så den har varit en livlina. En livlina som inte finns längre, för WordPress har tagit bort den för att tratta ner alla längs samma väg så allt ser likadant ut.

Men det finns en lösning, en sk Plugin, som är ett litet program i WordPress som man kan installera och så kan man använda det gamla sättet. Till det facila priset om $300 om året… Det är ju en smart strategi – introducera något man inte vill ha, låta det ta över smygandes samtidigt som man har kvar en bakdörr för de som vill. Sen inser man att det kanske är många som faktiskt vill ha kvar det gamla sättet, och då låter man det vara kvar men tar hutlöst betalt för det. Det är väl inga privatpersoner som tycker det är värt så mycket pengar?

Så från och med nu kommer alla inlägg se ut som skit. Eller så får jag bli influencer.

Långresa med Tesla

Det som visas i de röda bubblorna är vilken typ av laddare det är (T för Tesla, blixt för övriga) och antal minuter dom tycker man ska stanna för att fylla på. Ibland kort ibland långt.

Det är ett himla meck att åka långt för att åka skidor. Det är ännu lite mer meck när man har en elbil, även om det är en med ganska lång räckvidd. Men det finns såklart verktyg, tex A Better Route Planner, som ska vara en hjälp att lägga upp sin rutt.

A Better Route Planner är det bästa verktyget jag hittat så här långt, men när man verkligen sätter det på prov och ska åka väldigt långt (läs: närmare 150 mil) så visar det sig att det har sina brister. Poängen med att använda det är att man ska kunna planera sina laddstopp, lunchpauser osv för att åka så tidseffektivt och energieffektivt som möjligt, och till det funkar det halvbra.

Vi vill helst bara stanna på Teslas egna Superchargers, för där laddar vi gratis och väldigt snabbt, men det gör att verktyget lägger in stopp på ALLA superchargers – även dom man kan åka förbi pga att man har tillräckligt med kräm i batteriet och låta en stanna på nästa. 

Men det ger en vink om hur lång tid det tar ändå: 22 timmar bilkörning och 5 timmar laddning ungefär. FEM timmar. Det är ett ganska bra påslag på en resa som redan innan var lång… 

Hotell med pool bokat i Hudiksvall, halvvägs, för att göra det hela lite lättare. För hur äter man en elefant? Jo, man delar upp den i mindre bitar.

 

Cafébesök anno 2020

Ni minns trevliga, fullproppade caféer där man får leta en stund innan man hittar en plats, och sen sjunker ner i en stol/soffa/fåtölj med sin kaffekopp och något gott till? Sitter där länge medan man lyssnar på sorlet runtomkring, känner värmen från alla människor och ångande koppar?

Well, glöm det, det här är 2020 och då sysslar vi inte med sånt. Men vi har det luftigt och fint och sitter en bit ifrån varandra när vi pratar. Ångande koppar finns kvar, men dom är inte riktigt lika många samtidigt bara. Fler plexiglasskivor mellan gäster och personal också, och det är väl något som kommer leva kvar länge misstänker jag. För evigt kanske?

Otidsenlig julklapp?

I mitt flöde på LinkedIn kom det konstigaste julklappstipset – en pinne med en liten kudde överst, som man kan lägga sin klocka på så den inte blir repig:

Garanterat copyright till The Watch Stand

Något vi alla behöver givetvis, det är bara jag som inte törs erkänna det.

För det är ju faktiskt så att man riskerar att repa sin klocka när man har den på sig och vilar armen på skrivbordet på jobbet, eller när man skriver på sin laptop, så pass mycket att det är lite av ett problem? Visst är det också så att det hade varit väldigt mycket mer praktiskt om man haft en liten kudde på en pinne att lägga den på för att ge den det skydd den behöver? (Reklamfilmen som jag inte kan länka till tyvärr säger inget om att det är när man är hemma på kvällen och att ha den på nattduksbordet, utan den marknadsförs som något att ha på sin arbetsplats)

Först trodde jag att det var ett skämt, men det visade sig att det inte var det. För $249 får man en ”Classic”-modell, men vem vill ha så enkla varianter? Nä ge mig en i alligatorskinn för $1495 eller åtminstone den i strutsskinn. Den finns också i Duo, dvs med pinnen i mitten så man kan ha en klocka på varje sida. Ifall man har två klockor på sig om dagarna och båda är lika stötkänsliga.

Men hur gör man när man går till skrivaren och hämtar utskrifter, eller kaffeautomaten, lämnar man klockan på sin kudde då eller tar man på den? Lunch är enkelt, då sätter man sin klocka på armen och går iväg – men man får akta sig så den inte blir repig när man sitter vid lunchbordet; det kanske finns ihopfällbara varianter som man kan ta med?

Det här är ju helt klart en produkt som ligger aningen över den vanliga Svensson-budgeten för julklappar, så de flesta får nog klara sig utan en specialkudde för klockan (funkar dessutom dåligt i kontorslandskap känns det som, för att inte tala om aktivitetsbaserat….). Men dom som har råd, är den här produkten något för dom? Jag menar att det inte är det. Är man så rik att man har en klocka som ska ha en kudde för femtontusen spänn, då har man köpt en klocka som har världens bästa, repfria glas och har inget behov av den där kudden.

Jag vill så gärna veta hur många dom har sålt, och hur mycket dom som köpt/fått en sån verkligen använder den – och om dom verkligen tycker att den har ett värde.

Apropå slöseri med jordens resurser, tagga ner på julklappsköpandet osv så känns det som att det finns ett segment som inte är så känsligt för det. Det är dom som har sin egen rymdraket och ändå tänker lämna det här stället när det blir för varmt.

Börjar springa (igen)

Sent omsider den här sommaren har jag kommit igång med att springa. Igen.

Precis som SOMLIGA är experter på att sluta röka (”Jag kan sluta när jag vill, jag har slutat MASSOR av gånger” är ett av mina favoritcitat <3) är jag expert på att börja motionera. Helst springa, men gym kan jag också börja gå på lite då och då. Problemet med gym är att det fort blir väldigt dyrt när man bara börjar och aldrig fortsätter, så där är springa bättre.

Garmin 405. En traktor.

Den här sommaren har jag dessutom dammat av min gamla Garmin pulsklocka som jag köpte anno dazumal cirkus 2010 eller så. Den är som en gammal traktor bland räserbilar, men jag har gett mig tusan på att den ska funka och det ska gå bra, gammal är äldst och allt sånt där. Men faktum är att den har en del avigsidor med sig.

Som att den till exempel med högst varierande liv och lust mäter hur långt man har sprungit eller i vilken fart. Två parametrar som det är rätt käckt att ha lite koll på när man springer. Ja för jag kör Runkeeper på mobilen samtidigt som jag kör pulsklockan bara för att ha lite att jämföra med.

Från början hade jag Garminklockan som säkerhet och Runkeeper som experiment för Runkeeper var så himla instabilt medan klockan var stadig och trovärdig. Men nu har det helt märkligt svängt över på nåt konstigt vis och det är Runkeeper som står för stabiliteten och pålitligheten, medan Garmin 405’an ger osäkra resultat.

Ett exempel: Idag sprang jag 3 km (i ösregnet klockan åtta på kvällen, ja ni kan applådera nu tack), en liten runda i Slottsskogen. Visserligen hade både klockan och appen ganska lik uppfattning om min genomsnittshastighet, vilket de inte brukar, men klockan hittade inte GPS förrän jag var en bra bit in i Slottis, och när jag kommit halvvägs och vände tillbaka tappade den kontakten helt. Fullständigt värdelöst.

Om man försöker hålla lite koll på hur fort (=sakta) man springer och vill se till att hålla jämn takt – eller för den delen ojämn och springa fort vissa sträckor, är det grymt bra att ha en klocka eller app. Men när appen vägrar koppla ihop sig med pulsbandet får man inte med pulsen, men bandet funkar ihop med klockan…

Lösningen kan vara att uppgradera sig på pulsklockefronten. Det kostar pengar. Eller så kan man använda en annan app som gillar pulsbandet bättre, dvs Polar. Men i Polar-appen finns inte programmet jag följer, det finns i Runkeeper, och Runkeeper gillar inte när man kör andra appar samtidigt, då vill Runkeeper stänga ner sig och det är inte heller bra.

Då kan man byta program till ett som finns i Polarappen. Eller köpa en ny pulsklocka som har träningsprogram inbyggda i sig och mäter pulsen direkt på handleden från baksidan av klockan, och från den kan man spela musik också, dvs man slipper helt ha mobilen med sig. Vilket är käckt nu i en värld där mobiltelefonerna börjar likna tablets i storleken och är lite byngliga att ha på armen, måste medges.

Eller så skiter man i allt sånt och går bara ut och springer. Men jag känner mig själv; utan teknik är det inget roligt, och jag kommer bara slöjogga.

Och jag har ju faktiskt hållit på i 6 veckor nu, så snart kommer den tiden då jag brukar börja tröttna på det där med att springa, och känna ”jag kan det där nu, jag behöver inte gå ut”. Då kanske pulsklocka känns som en onödig investering…

Då är det nära till nyår och dags att skaffa gymkort och börja gå på gym igen!

Konstigaste färdiglagda pusslet jag sett

Så, 3000-bitarspusslet med en bild som ska vara från San Fransisco (det tror jag inte det är) är färdiglagt för några veckor sedan. Beklagar blänket men det är inte lätt att ta kort i mörkret med kökslampor som ljus och pusslet har en lite glansig yta.

Ok så det är färdigt. MEN. det stämmer inte. Ungefär mitt i pusslet är det två bitar som saknas.

Det är sånt som händer, bitar försvinner, pusselmattan håller inte tätt. Om vi dessutom använde dammsugaren i det här hemmet hade man kunnat skylla på den och att man råkat dammsuga upp bitarna. Nu är inte det ett tema riktigt, så det får falla tillbaka på tidigare alternativ.

Problemet är bara att jag har två bitar över ändå…som jag inte har någon plats för…

…och dom ser över huvud taget inte ut som det som det är hål för…

Tittar man noga på biten som ligger mellan de två hålen, så ser man att den inte riktigt stämmer i formen. Det är mao ett fel här någonstans, men ett helt pussel på 3000 bitar suddig bild (det här är det fulaste pussel jag någonsin lagt) där man ska identifiera några bitar som ligger fel någonstans är inte det lättaste.

Förmodligen är det ett större systemfel, och det hade nog synts bättre om jag kunnat vända pusslet uppochner och se ojämnheterna på baksidan. Men det kommer aldrig att hända. Jag har konstaterat mig besegrad och tänker aldrig lägga det här kassa KASSA Clementonipusslet igen.