Börjar springa (igen)

Sent omsider den här sommaren har jag kommit igång med att springa. Igen.

Precis som SOMLIGA är experter på att sluta röka (”Jag kan sluta när jag vill, jag har slutat MASSOR av gånger” är ett av mina favoritcitat <3) är jag expert på att börja motionera. Helst springa, men gym kan jag också börja gå på lite då och då. Problemet med gym är att det fort blir väldigt dyrt när man bara börjar och aldrig fortsätter, så där är springa bättre.

Garmin 405. En traktor.

Den här sommaren har jag dessutom dammat av min gamla Garmin pulsklocka som jag köpte anno dazumal cirkus 2010 eller så. Den är som en gammal traktor bland räserbilar, men jag har gett mig tusan på att den ska funka och det ska gå bra, gammal är äldst och allt sånt där. Men faktum är att den har en del avigsidor med sig.

Som att den till exempel med högst varierande liv och lust mäter hur långt man har sprungit eller i vilken fart. Två parametrar som det är rätt käckt att ha lite koll på när man springer. Ja för jag kör Runkeeper på mobilen samtidigt som jag kör pulsklockan bara för att ha lite att jämföra med.

Från början hade jag Garminklockan som säkerhet och Runkeeper som experiment för Runkeeper var så himla instabilt medan klockan var stadig och trovärdig. Men nu har det helt märkligt svängt över på nåt konstigt vis och det är Runkeeper som står för stabiliteten och pålitligheten, medan Garmin 405’an ger osäkra resultat.

Ett exempel: Idag sprang jag 3 km (i ösregnet klockan åtta på kvällen, ja ni kan applådera nu tack), en liten runda i Slottsskogen. Visserligen hade både klockan och appen ganska lik uppfattning om min genomsnittshastighet, vilket de inte brukar, men klockan hittade inte GPS förrän jag var en bra bit in i Slottis, och när jag kommit halvvägs och vände tillbaka tappade den kontakten helt. Fullständigt värdelöst.

Om man försöker hålla lite koll på hur fort (=sakta) man springer och vill se till att hålla jämn takt – eller för den delen ojämn och springa fort vissa sträckor, är det grymt bra att ha en klocka eller app. Men när appen vägrar koppla ihop sig med pulsbandet får man inte med pulsen, men bandet funkar ihop med klockan…

Lösningen kan vara att uppgradera sig på pulsklockefronten. Det kostar pengar. Eller så kan man använda en annan app som gillar pulsbandet bättre, dvs Polar. Men i Polar-appen finns inte programmet jag följer, det finns i Runkeeper, och Runkeeper gillar inte när man kör andra appar samtidigt, då vill Runkeeper stänga ner sig och det är inte heller bra.

Då kan man byta program till ett som finns i Polarappen. Eller köpa en ny pulsklocka som har träningsprogram inbyggda i sig och mäter pulsen direkt på handleden från baksidan av klockan, och från den kan man spela musik också, dvs man slipper helt ha mobilen med sig. Vilket är käckt nu i en värld där mobiltelefonerna börjar likna tablets i storleken och är lite byngliga att ha på armen, måste medges.

Eller så skiter man i allt sånt och går bara ut och springer. Men jag känner mig själv; utan teknik är det inget roligt, och jag kommer bara slöjogga.

Och jag har ju faktiskt hållit på i 6 veckor nu, så snart kommer den tiden då jag brukar börja tröttna på det där med att springa, och känna ”jag kan det där nu, jag behöver inte gå ut”. Då kanske pulsklocka känns som en onödig investering…

Då är det nära till nyår och dags att skaffa gymkort och börja gå på gym igen!

Konstigaste färdiglagda pusslet jag sett

Så, 3000-bitarspusslet med en bild som ska vara från San Fransisco (det tror jag inte det är) är färdiglagt för några veckor sedan. Beklagar blänket men det är inte lätt att ta kort i mörkret med kökslampor som ljus och pusslet har en lite glansig yta.

Ok så det är färdigt. MEN. det stämmer inte. Ungefär mitt i pusslet är det två bitar som saknas.

Det är sånt som händer, bitar försvinner, pusselmattan håller inte tätt. Om vi dessutom använde dammsugaren i det här hemmet hade man kunnat skylla på den och att man råkat dammsuga upp bitarna. Nu är inte det ett tema riktigt, så det får falla tillbaka på tidigare alternativ.

Problemet är bara att jag har två bitar över ändå…som jag inte har någon plats för…

…och dom ser över huvud taget inte ut som det som det är hål för…

Tittar man noga på biten som ligger mellan de två hålen, så ser man att den inte riktigt stämmer i formen. Det är mao ett fel här någonstans, men ett helt pussel på 3000 bitar suddig bild (det här är det fulaste pussel jag någonsin lagt) där man ska identifiera några bitar som ligger fel någonstans är inte det lättaste.

Förmodligen är det ett större systemfel, och det hade nog synts bättre om jag kunnat vända pusslet uppochner och se ojämnheterna på baksidan. Men det kommer aldrig att hända. Jag har konstaterat mig besegrad och tänker aldrig lägga det här kassa KASSA Clementonipusslet igen.

 

 

 

Så var man riksskurk i hela världen

Läser på tidningarnas sidor att länder öppnar upp för turism igen – men inte för svenskar. Våra grannländer ska öppna upp sina gränser för varandra – men inte för svenskar. Vi är allmänt på tapeten i diverse talkshows (bla i de två senaste avsnitten av Bill Maher show), i utländska nyhetsmedia och lite otippat är vi poppis hos amerikanska kokosnötshögern. Föga smickrande.

Alla menar sig veta att strategin i Sverige är att vi strävar efter flockimmunitet, att vi lever loppan precis som vanligt  och att alla umgås, friserar sig, går på gymmet och kramas precis som vanligt, och då är det väl självklart att så många har dött i Covid-19 och att vi kanske får skylla oss själva?!

Men guess what – det är inte riktigt så det är. Jag vet bara två saker vi gjort annorlunda än våra grannländer, och det ena är att skolorna för barn upp till och med nionde klass varit öppna hela tiden. Det sågs först som konstigt (jag tyckte också det var jobbigt att skicka barnen till skolan, men tvingade mig själv att lita på våra läkare och vetenskapsmän), men nu börjar andra länder också mena att skolbarn inte verkar sprida smitta och att det kanske var förhastade politiska beslut att stänga dom från början. Det var ju skönt.

Det andra är att vi inte stängt ner alla företag fullständigt. Dvs restauranger, frisersalonger mm har fått hålla öppet. Det har knappt varit några kunder hos dom, men dom har iallafall haft en chans att överleva. Och det verkar dom göra också, iallafall fler än vad som hade överlevt en total nedstängning.

Och ändå har vi så många döda per capita, trots att vi håller oss hemma och tvättar händer till förbannelse. Vad f-n är det som händer?!

Om jag förstått det hela något så när så har det varit stora brister i säkerheten på våra äldreboenden, och det är där de allra flesta av alla dödsfall inträffat (källa på det? Vet inte, men jag läser bara DN och SVT.se, så någon av dom). Dom har varit dåligt förberedda, och en längre tids nedskärning i Sverige inom krisberedskap har visst fungerat som en japansk sjö här (fast på ett dåligt sätt, för när bristerna visat sig har vi inte haft någon möjlighet att åtgärda dom snabbt nog).

Det är alltså inte nödvändigtvis Sveriges val att hålla skolor och affärsverksamheter öppna som är problemet och orsaken till att vi har så många döda, utan politiska beslut bakåt i tiden som gjort oss dåligt förberedda för en sån här situation. Och jag tror att vi orkar hålla på med det här levnadssättet ett bra tag till, vilket man inte kan säga om andra länder som stängt ner totalt och där befolkningen håller på att gå bananas över att vara hemma hela familjen jämt jämt och som nu börjar öppna allt istället.

Det ska bli väldigt spännande att se om ett eller två år hur olika ekonomier återhämtat sig, hur smittspridningen i alla länder utvecklat sig, och när vi vet hur alla mäter kunna jämföra siffror och verkligen lära oss något av det här.

För jag har väldigt svårt att tro att tex Kina gick ner till noll döda bara sådär.

Det blir en spännande höst, och jag kommer inte ändra mina levnadsvanor i första taget. Nä, hemmakontor, matinköp sent på kvällen och i övrigt en mycket stillsam tillvaro hemma.

Shoppingångest i coronatider

Så. Barnen växer tydligen även fast det är coronastopp för övrigt, och nu har vi kommit till en punkt där dom faktiskt inte har några skor att ha på sig på gymnastiken. Adam växer dessutom som ett ogräs på längden, så snart är det bye-bye till alla byxor men inte än tack och lov. Har vi tur hinner han till sommaren och då är det shorts som gäller om han får bestämma, även om det är 10 grader och regnar småspik – det är ju sommar!

Men, gympaskor. Första tanken är att handla på nätet förstås. Andra tanken är att det blir et j*dra skickande fram och tillbaka innan man har hittat rätt skor så nä tack. Alla köpcentra står väl tomma nu ändå, så det borde väl funka att gå dit? Hörde mig för lite i göteborgsgrupper på facebook hur mycket folk det var ute om dom visste, och alla sa att det var väldigt tomt överallt plus att dom stänger 18 istället för 20 som dom brukar.

Så vi tog en tur till Frölunda Torg igår.

Ångest 1: Spårvagnen. Det går 3 linjer till Frölunda, en av dom går hemifrån oss. Jag sa till barnen att om det är för mycket folk på vagnen så tar vi nästa, men det var okej. Om folk hade spritt ut sig lite bättre hade det gått att hålla 2 m, men det var faktiskt inte möjligt.

Jag tryckte mig mot dörren typ för att hålla mig så långt bort från folk som jag kunde, men vad hjälper det när övriga inte alls bryr sig om att hålla avstånd, utan glatt kommer närmare.

Fruktansvärt ångestframkallande.

Foto: Göteborg Direkt

Ångest 2: Frölunda Torg. Jag tyckte att jag hade gjort research innan, och alla sa att det var väldigt lite folk där. Och det kanske det var jämfört med hur det brukar vara, men det var verkligen inte tomt eller ens i närheten. Och även här har folk inget vett när det gäller säkerhetszon – dom ställer sig tätt bakom i rulltrappan (och vad hjälper det då att jag har tagit 2 m till framförvarande?!), går nära i butiker och så vidare.

Skitläskigt. Jag är jätterädd för den här sjukdomen men ungarna måste ha nya kläder. Att beställa på nätet är väl bra, men med tanke på hur mycket folk det är i kiosken som är vårt utlämningsställe, så är det tveksamt om det är en bättre lösning.

Men. Det var nästan större trängsel (ok, trängsel är ett starkt ord här, det var verkligen ingen trängsel) på dom öppna ytorna/transportsträckorna än inne i butikerna där det var mer luft. Så vi fick köpt gympaskor, sommarskor, shorts, kalsonger och strumpor. Middag på McDonald’s, handsprit högt upp i handväskan och frekvent använt.

Så nu tänker jag sitta i karantän i 2 veckor igen för att se om jag blivit smittad. Och sen aldrig gå i ett shoppingcenter förrän det här är över, för nu klarar sig barnen över sommaren iallafall innan dom behöver nya skor igen för att dom har vuxit ur…

Det ÄR inte över än, ok?

Det är slitsamt att följa med i alla kurvor och grafer. Trots ett antal år på teknisk högskola där man får mer än sin beskärda del av grafer över allt möjligt, så har jag nog aldrig sett så många exponentiella kurvor på så kort tid som de senaste månaderna.

Känns bekant? Liggande stapeldiagram, den där kurvan som ska plattas till, och andra kurvor som skjuter i höjden, alla med olika fördröjning för att hävda olika länders duktighet eller brist på dito. Alla twittrare som ba ”Jag är ingen immunolog, men…” och som ser som sin självklara rätt att mena hur man bör hantera det här.

Och den amerikanske presidenten *tar mig för pannan* som väl slår alla rekord i dumhet, lögner och ignorans nu, värre än någonsin. Men men, det är ett helt hav mellan oss och honom, så what could POSSIBLY go wrong…

Men grejen är att vi inte vet hur vi ska hantera det här. Vi har alla hittat någon slags vardag där vi inte träffar människor (okej, låååångt från alla, det är trångt på uteserveringarna i vårsolen har jag förstått), det känns som att det är det vanliga nu, och då börjar man slappna av.

Jag skriker inte åt mina barn att tvätta händerna varje dag dom kommer hem från skolan längre (vilket jag borde, för dom är i den åldern då dom inte gör något dom inte blir tjatade på), jag har till och med varit i en affär förra lördagen med alldeles för mycket folk i, väldigt ångestfyllt, och idag tänkte jag tanken att ”Man kanske ska åka in till kontoret någon dag”.

Sen hade jag telefonmöte med några kollegor, där E berättade om sina två vänner i 50-årsåldern, båda vid mycket god fysisk hälsa, som just dött i Covid-19 efter några dagar på sjukhus. Och då kändes det inte så viktigt längre att komma in till kontoret.

Norge öppnar småskolan efter att dom sett att det funkat i Sverige (tack för att vi får vara försökskaniner 🙂 ), amerikanska stater öppnar en massa igen för att dom menar att det är deras individualistiska rätt att få röra sig som dom vill och att det är kommunistiska och socialistiska terroristmetoder att beröva dom deras frihet.

Va fan säger man.

Ingenting, antar jag.

Så jag kryper ihop i mitt lilla hus igen, lämnar mitt bidrag till samhällets överlevnad genom att fortsätta att träffa de andra tre i min familj och ingen mer än det, och inser att jag trivs rätt bra med det.

Jag vet inte vad det är för fel på mig; jag tycker det är jätteskönt att sitta hemma och jobba, ha kollegorna på Skype, mail eller telefon, hålla möten nästan som vanligt, planera verksamheten som vanligt…allt är som vanligt, förutom att kontoret är i köket (noll resväg till jobbet och jättevacker utsikt – yayyy!) och jag inte får åka runt i Europa som en del av mitt jobb längre (buuu). Jag gör färre utskrifter på skrivaren (=0 eftersom vi inte har någon skrivare hemma…) vilket väl är bra och räddar några träd, och så läser jag om glada maneter i Venedig. En liten happy-story trots allt elände.

Ja åsså dom där studenterna som menar att dom är berövade det största ögonblicket i sina liv när dom inte får stå fulla på flak och sjunga….och som skickar ut budskap på skolor om att dom ska trotsa förbudet att samlas. Vaf*n har dom för pulver i skallen – tänk liiiite större än dig själv någon gång….tänk på…din farmor tex?

 

Mot värmen

Two happy campers

Så var man på väg till värmen med tre godingar, och ytterligare fyra som väntar på en när man kommer ner.

En vecka på Teneriffa, med en väderprognos som utlovar ett smärre mirakel (20-25 grader, sol och vindstilla typ hela tiden) som iallafall jag verkligen längtar efter.

Allt fixat och klaffat i förväg, min kära far med hustru har köpt biljetter och bestämt allt, och min käre make hade bokat en hyrbil så vi inte skulle vara helt låsta när All Inclusive-paniken blir alltför påträngande.

Fast det var lite svårt att hitta den där hyrbilen; Sixt hade varit förutseende och skickat ett SMS när vi landade med instruktioner till var vi skulle hitta dom på utsidan av flygplatsen, så det var lugnt. Vi gick till Apollo-representanten och sa att vi skulle ha egen bil och att vi inte skulle åka med bussen som det egentligen var menat (helt ok tyckte hon och önskade oss en trevlig semester), och så började vi gå.

Vacker inflygning i klart väder med utsikt över Teide.

Det är ingen stor flygplats den här på södra sidan av ön, så vi gav oss ut med våra väskor som ett litet torn på en vagn som A manövrerade med all skicklighet man kan förvänta sig av en tolvåring. Området utanför är inte heller jättestort, men vi fick inte riktigt instruktionerna i meddelandet att stämma med verkligheten där på flygplatsen, trots att vi gick runt en bra stund och försökte olika angreppsvinklar.

Jävla dåliga instruktioner. Tur att det fanns en Google Maps-länk i SMS’et då. Klicka på den, kartan öppnar sig – men det är en KASS karta och dom har lagt in FEL länk – den pekar ju på flygplatsen på Lanzarote, och där är inte vi iallafall. Tillbaka till meddelandet. Ett av barnen noterar att det faktiskt står i meddelandet att bilen är bokad på just Lanzarote, vilket torde betyda att länken är korrekt ändå.

Fan.

Vi är på fel ö.

Eller, vi är på rätt ö men bilen är bokad på en annan ö.

Tillbaka in på flygplatsen med våra väskor på vagnen och en tapper tolvåring, och prata med Sixt om vi kan rätta till det här på nåt fiffigt sätt. Jag kastar en blick på Apollo-tjejen som väntar på folk, och hon står kvar. Bra.

Sixt ger oss ett högt pris på en liten bil, O går vidare till en annan biluthyrare (tiden går, vi ser inte Apollo-tjejen och vet inte om bussen har gått), får ett högt pris men en stor bil iallafall. Ska vi ta det? En snabb titt ger att vår buss har gått så, ja vi har inte mycket att välja på.

Den stora bilen är vår, och vi biter ihop, gillar läget och beger oss iväg till hotellet. Allt är frid och fröjd.

Eller hade varit iallafall om det fanns parkering till bilskrället. Men nej. Hotellet har ingen parkering, men portieren sveper med handen över området utanför och säger ”All parking is free”….vilket betyder att all parking är upptagen också. Många varv runt parkeringen senare ger vi upp och betalar dyrt för att få ha den i ett parkeringsgarage. Äktenskapet knakar i fogarna.

Incheckning, middag (utan vin för somliga som måste ut och flytta bil och jaga parkering igen = inte jag), sen ut i mörkret för att hämta bil och förbereda oss på varv efter varv igen tills bensinen tar slut.

Och vi har en sån flax att vi får en glugg precis utanför hotellet! Äktenskapet är räddat.

 

Jamen god morgon då!

Jag är i Stockholm och slår min hotellvana trogen på morgon-TV för att få lite sällskap (?) och nyheter. Fast idag önskar jag att jag låtit det vara…

Nyhet 1: SD är största parti.

Please shoot me. Jag lever nog i en bubbla för jag fattar inte vilka som röstar på SD, men var fjärde person tydligen. Tröstar mig med att det betyder att 75% inte röstar på SD, men det hjälper föga.

Nästa nyheten är den orangea presidenten, och det blir en berg-och dalbana… Först uppåt – det är bestämt att han ska ställas inför riksrätt

Sen snabbt nedåt; han kommer inte fällas i senaten pga att han har republikansk majoritet där. Och så ytterligare lite nedåt, det kommer möjligen gynna hans kampanjande för det är så synd om honom.

Jag hänger upp mig på ”möjligen” och går ner och äter frukost.

 

Eskil, Eskil…

Jag får nyheten i mobilen om att gamla ministern Eskil Erlandsson frias från anklagelserna om sexuellt ofredande. Enligt DN.se säger Tingsrätten att det är bevisat att han rört vid kvinnorna på låret, men att beröringen inte haft en straffbar sexuell innebörd.

Det är möjligt att det han gjorde inte hade en sexuell innebörd, men inte fn krafsar man någon på låret under bordet om inte för att pejla läget och se om man får respons? En respons som man med största sannolikhet önskar att det ska leda till något sexuellt?!

Jag är med på att det han gjort inte är straffbart i sig, men på något sätt bör man kunna dela ut reprimander á la gamla skolfröknar för att markera att sånt beteende inte är okej. Inte från Eskil och inte från någon annan. Vill man pejla möjligheterna för en potentiell kärleksaffär så gör man det på andra sätt, inte genom att tafsa, ok?!

Och ja, det här är skrivet i affekt, för jag är så innerligt less på att folk beter sig illa och kommer undan med det. Krafs på låret är väl inte det värsta man kan tänka sig, men bara själva grejen att han tänker att det är en bra idé, att han tar sig rätten att klämma på en annan person utan att helt säkert veta att den andra personen vill det.

Gisslan på bio

Så var det ena sonens födelsedag. Bio med en klasskompis stod på önskelistan. Biljetter inköpta, Lejonkungen, 11-årsgräns och han fyller 10. Tänker inte mer på det förrän vi ska visa upp biljetterna och jag ska vinka av de lyckliga tu med sin läsk och sina popcorn.

-”Hur gamla är ni då?” Det visar sig att barn under 11 inte får gå på 11-årsfilm ens med målsmans medgivande (vilket jag trodde), utan målsman själv måste vara med. I salongen dessutom, det räcker inte att sitta utanför.

Så jag fick vackert gå och köpa en biljett till mig själv. Ett hundra fyrtio bagis för att se en film jag inte ville se. Lejonkungen, en musikal, och jag som får allergiska utslag av musikaler. Och den här var inget undantag, fyyyyy alltså… det där sjungande dravlet…men snyggt gjort med ”riktiga” djur som var otroligt snyggt animerade. Bara att inse att man inte längre kan se skillnad på vad som är fejk och verkligt ens i rörliga bilder.

För att trösta mig själv i min musikalmisär fick jag äta upp klubban jag köpt åt den andra sonen som tröst för att han inte fick gå på bio, stackars mig.

Dom här elsparkcyklarna…

Lite fundersam är jag allt när det kommer till elsparkcyklarna som invaderar städerna en efter en. Argumenten för att använda dom verkar vara några stycken, och jag har själv inte använt dom så jag kan inte tala av erfarenhet.

  1. Dom är små och smidiga och tar sig fram överallt, är godkända på cykelbanan till exempel
  2. Topphastigheten är 20 km/h, dvs ganska ofta snabbare än lokaltrafiken
  3. Man behöver inte ha sin egen utan hämtar bara en där man snubblar på den och lämnar den där man är när man inte längre vill ha den (mer om det sen)
  4. Det är en variant av delningsekonomi – det finns en pool av elsparkcyklar som alla använder sig av, men behöver inte ha kapital för att köpa

Och visst är det bra att folk tar sig runt smidigt och är en del av delningsekonomin – men vad är det dom använder elsparkcyklarna istället för?

Utan att ha någon statistik på det (har sökt lite grann men inte hittat något) så känns det som att det generellt är korta resor inom stan som dom används till, dvs dom ersätter främst användandet av spårvagn, buss och ens egna fötter, inte bil. Ingen vinst på avgaserna mao.

Elsparkcykel på Nordhemsgatan kl 9 lördag morgon. Har full förståelse för att man vill ha hjälp uppför vår hemska backe när man vinglar hem från krogen en fredagkväll, men STÄLL den upp när du raglar hem… Och ja, jag reste den upp och ställde den mot väggen när jag gick förbi.

Bra för oss som åker kollektivt eftersom det blir färre människor på spårvagnen (dom åker mellan spårvagnsskenorna istället, oklart vad Västtrafik tycker om det), men det är inte särskilt många kostymnissar i rusningstid som använder dom med sin lilla matlåda hängande på styret så det är tveksamt om det är någon lättnad när det behövs som mest.

Nä, det är faktiskt helt andra tider på dygnet som jag ser dom oftast. På eftermiddagen eller kvällen när kidsen är på väg ut på krogen eller tar sig mellan krogarna eller upp till Slottsskogen för att kröka (ja det är förbjudet men vem bryr sig?). Då är dom gärna fler än en på cykeln, kör i full fart, har någon öl eller två innanför västen och har ganska lite fokus på sina medtrafikanter. Då tror dom att cykelbanan är ett säkert fält, att ingen någonsin går ut i cykelbanan med flit eller av misstag, för om man trodde det hade man inte blåst på i 20. Fascinerande att inte fler olyckor har hänt.

Hjälm? Eh nej. Och det är förståeligt – hela poängen försvinner om man måste släpa på en cykelhjälm.

Men sen då, när man är färdig med sin cykel. Fäller man ut det lilla stödet då och parkerar snyggt längs sidan av trottoaren? En del gör det, men långt ifrån alla. Det är väldigt många sparkcyklar som man bara ser ligga och skräpa på alla möjliga och omöjliga ställen.

Och då kommer jag att tänka på alla synskadade och rullstolsburna.

För mig är det lätt att runda sparkcykeln och gå vidare. För en som inte ser den kan det bli en smärtsam upptäckt när man plötsligt snubblar över den. Hur svårt kan det vara att ställa den upp? De har ju ett alldeles utmärkt litet stöd som är hur lätt som helst att fälla ut, no excuses!

Maken har ett förslag som går ut på att taxan inte slutar räkna förrän stödet är utfällt. Det är inte en så dum idé faktiskt. Att använda dom kostar 10 kr i startavgift och sen en peng per minut. Om det fortsätter att ticka och ticka för att man inte fällt ut stödet så blir det fort en del pengar. Det kräver förstås att alla befintliga elsparkcyklar får en teknologiuppdatering, men det kan det kanske vara värt? För alla synskadade, rullstolsburna och personer som har svårt att gå kan det vara helt centralt.