Midsommar i sol och värme

Noto Emoji Oreo 1f608.svgJapp, vi hade tur med vädret den här midsommaraftonen! Känns extra bra efter att ha pratat med min far på östkusten i Stockholms skärgård där han satt mitt på dagen och eldade i brasan för att hålla värmen när det var 13 grader och regn…

Vi gick till och med bort till Österbyn och var med på Ölmevalla Hembygdsgårds firande. Och vi var inte de enda direkt.

I princip hur mycket folk som helst. Och så snubblade vi på två gamla spexare som vi väl inte sett sedan 1998 eller nåt, sånt piggar alltid upp.

Men i övrigt så är jag nog en usel mamma när det kommer till att föra traditioner i arv. Jag tycker verkligen inte att det är kul att dansa kring stången, och äta kakor kan jag göra hemma, så vad ska vi göra där egentligen? Det blir lätt lite upphaussat med midsommar; man får lite småpanik över att hitta någon som vill fira tillsammans med en (för man MÅSTE ju kunna säga att man varit tillsammans med massor av människor, kan inte vara själva), man vill att det ska vara sådär perfekt – vad nu det innebär.

Så jag gör som vanligt när det gäller sånt – kryper ihop i mental fosterställning och väntar på att det ska dra över och att allt ska vara som vanligt igen.

Idag blev det sillis med familjen hemma (barnen åt korv dom svikarna), sen en stunds ”riktigt” midsommarfirande i Österbyn, sen hem igen och så småningom lite grillade hamburgare på kvällen. That’s it.

Inga blommor i håret tyvärr, det kunde vi ju fixat lite snabbt och lätt iallafall. Det gör vi till nästa år.

GDPR

Då är det snart dags för dagen D. Eller G. Eller GDPR, då den nya personskyddslagstiftningen träder i kraft som ersätter PUL. personuppgiftslagen. Det har nog ingen missat.

Det mest intressanta i samband med  att den inträder är att alla som har mig i sitt register (alla i EU antar jag) har skickat mig mail där dom talar om att dom ska följa det här. Och jag fascineras över hur många som har mig i registret och som jag således har en relation med.

ICA, Com Hem, SJ, Spotify, Telenor, Telia och några till känns väl ganska självklara, men en del överraskar mig; CareerBuilder.se (aldrig hört talas om – eller det har jag nog eftersom jag registrerat mig hos dom men dom gjorde tydligen inget större intryck…), Truecaller (skräpprogram som inte gjorde det det skulle, ta bort mig please), Trustpilot (huh?!) och några till. Men nu kan jag iallafall kontakta dom och be snällt att dom tar bort mig. Om dom nu gör det.

100%

Ja då är det dags att ge sig på den igen. Motionen. Alla tjatar om hur bra det är att träna, och det motverkar både det ena och det andra. Jag förstår inte men gör ett försök till att dechiffrera detta som verkar så fantastiskt men som jag bara tycker är

tråkigt

TRÅKIGT

TRÅKIGT

2018-05-07 19.51.09.pngSå var det sagt och gnällandet är färdigt och jag får snällt foga mig och…ja träna helt enkelt. Springa har jag gjort förut tills knäna protesterat efter några veckor, men skam den som ger sig och allt det där och nu är det dags att aktivera min lilla app igen som sakta och metodiskt ska bygga upp min stackars kropp.

Jag tar det lugnt; Soffpotatis till 5 km på åtta veckor. Ja jag ska alltså inte ta åtta veckor på mig att springa 5 km, nä det tar väl en halvtimme kanske, men hela programmet är åtta veckor 🙂 Bäst att vara tydlig här, man vet ju aldrig vad man gett för intryck. Eller jo, det vet jag nog – Sporty Spice har aldrig varit mitt mellannamn direkt…

IALLAFALL…jag har nu hållit på en vecka, och jag känner mig som en som går på något avhållenhetsprogram fast tvärtom – istället för att säga ”IDAG ska jag vara nykter” måste jag säga ungefär varannan dag ”IDAG ska jag ut och springa”. Ja, och sen göra det också såklart. Och jag är inne på vecka 2 nu, dag 1!

 

(lämnar lite plats för spontana applåder)

 

Idag gick turen till Slottsskogen eftersom jag var i stan. Jag hörde tuff musik dundra där innifrån och tänkte att det väl var något evenemang på gång. Och det var det. Vårruset, närmare bestämt, med 10 000+ kvinnor i alla åldrar som vällde fram genom Slottis.

2018-05-07 19.17.12

 

Så jag fick tänka om lite med min runda. Nu springer jag ju så förtvivlat korta sträckor än så länge så Vårrusets utbredning i markerna är väl ett problem med relativt begränsad omfattning, men ändå. Dom hade lagt loppet precis där jag tänkt springa.

Så jag sprang med. Alltid var det några som blev förvirrade när jag helt plötsligt tog en annan väg än dom, och det bjuder jag på. Lite kul får man väl ha?

2018-05-07-19-29-04-e1525724043314.jpg
Sporty Spices i alla åldrar och storlekar bara väller fram

Andra tog det mer soft och satt i den ljumma kvällen (20 grader…yum…) och satt helt sonika och tittade på när andra ansträngde sig.

2018-05-07 19.42.03.jpg

Mer mitt team, men inte längre. Eller inte just nu iallafall – får se hur länge jag orkar försöka motionera den här gången.

Men jag ska cykla, för DET tycker jag ändå är rätt kul.

Sporty Spice kan ju inte bara hålla på med en sport eller hur?

 

Let’s Dance

Jag njuter av livet i skärgården (även om det är väldigt lite skärgårdsliv när typ allt vatten är bottenfruset, men jag är ju de facto på en ö iallafall…). Dagarna går i frisk luft, strålande sol, ganska svalt men ändå skönt. Vi halkar runt på frusna kärr för att fegismorsan inte vågar släppa ut barnen på havsisen trots att vittnesmål menar att den är 2 dm tjock, och vi har det kort sagt allmänt underbart.

Och så kommer kvällen. God mat, vin, barnen går och lägger sig. Och det är dags för Let’s Dance.

Jag som aldrig ser på linjär-TV eller för den delen streamar SVT i efterhand heller (även om Let’s Dance tydligen är TV4) får en crasch course i vad jag missar. Efter en kvart är det redan outhärdligt – godisskålen är tom, vindonken nästan tom (den var nyöppnad för en timme sedan) och jag ser kändis efter kändis som jag aldrig hört talas om passera revy i glittriga kläder och breda leenden.

Men jag ljuger lite. Jag har hört talas om några av dom – Britt Ekland, Gunde Svan, Claes Malmberg (dansar till temamusiken ur Madicken WTF?!) och Therese Alshammar. Och i och med det har vi kanske ringat in rätt väl vilken generation jag tillhör?

Förlossningsbloggare och förmodligen den PERFEKTA mamman. Foto: TV4

Jag tuppar av för första gången när en bloggerska (?) som fått pris som ”Årets Influencer” 2018 (Elle-galan) presenteras.

Hennes genombrott och hittills största merit är tydligen att hon livesände en förlossning där hon själv födde. I filmningen från dansträningen beskriver dom vilken känsla hon ska ha under numret – och givetvis är det ”kvinnans urkraft när hon föder” eller något liknande som hon ska uttrycka genom sin dans. I en cha-cha typ. Alla som gått igenom en vaginalförlossning har väl tänkt cha-cha medans det pågick?

Och jag kräks lite i munnen. Efter dansen kastar hon sig ut i publiken och gullar med sin bebis medan programledaren får vänta. Hon är säkert en fantastiskt driftig och högpresterande person, men hela paketet blir bara för mycket för mig. Hon är så otroligt kåt på den bild som ges av henne själv, och allt i hela programmet spelar med i det här, och det är så himla plastigt och obehagligt. Som en nedkokt essens av det värsta med vår lättsamma tidsålder, där det enda som betyder något är hur vi uppfattas av och säljs in till andra som sen ska köpa produkter för att försöka bli som den personen de dyrkar.

Fy FAN vilken skit! Och det har ca 1,8 miljoner tittare varje år i finalen och folk bara ÄLSKAR det. Det kommer dröja åratal innan jag ser det igen hoppas jag.

Britt Ekland anno 2018 Foto: Hänt

Strax får jag annat att fokusera på när Britt Ekland gör entré. Visst, hon har en fantastisk rörlighet som man ju bara kan drömma om själv när man är 75 år, men hon ser ju helt sjukt opererad och konstgjord ut, vilket tack och lov får mig att glömma allt om YouTube-streamade förlossningar.

Nu ser vi på golf, och hur långsamt och segt det än är så är det en befrielse. Halleluja.

Mitt största problem just nu är att förstå vidden av att ”man står med chip’en i motgräs” och vilka konsekvenser det kan ha när man tävlar i Houston Open

Noto Emoji Oreo 1f3cc 1f3fd 200d 2640.svg

Mumbo Jumbo-Yoga

Namaste, käääära vänner….

Yoga är inte något man genomför, utan LIVET….oouuummmm…..oouuummmm…..oouuummmm…..

Och så andas ni i xxx-andningen i små stötar så att toxinerna i era kroppar försvinner ut genom huden!

På låtsas? Nä på riktigt, på ett stort träningscenter i en stad nära mig. Jag höll på att tuppa av.

Anledningen till att jag går på yoga (vilket jag gör minst vartannat år om det är fint väder) är för att jag vill sträcka ut mina leder, böja på kroppen, få lite styrketräning (ja yoga är för mig styrketräning, så klen är jag) och göra gott för kroppen. Jag har väldigt lite till övers för det där blaj-blajet med yoga. Och inte blir det bättre när dom kommer med rena felaktigheter – hur i all världen ska toxiner i kroppen kunna försvinna ut genom huden bara för att man andas på ett visst sätt? Jag är helt med på att andningen är viktig och att man gott kan lägga någon minut på yogan för att tänka igenom och känna efter hur man andas, men 10 minuter? Då börjar det bli lite mycket.

Och så sitta där och oumma i grupp?! No please no….

Jaja, ett gott skratt förlänger livet, och skratt var det gott om på timmen idag (det räknas väl även om man bara skrattar högt inombords?). Nu två år till nästa yogapass om traditionen ska hålla i sig!

Då har vi haft vinter i Göteborg!

Årets vinter kom tidigt – redan 19 november med ett rejält blött snöfall som kom hela förmiddagen och sen frös till hård, knottrig is hela eftermiddagen. Härligt. Då känner man att man lever.

2017-11-22 07.51.57.jpg

Men så smälte det bort de kommande 2-3 dagarna (trots att det var rätt kallt, mycket märkligt) och så igår morse var det dags igen för den andra vintern. Det var lite bättre…

Jag är väl kanske inte vargavinterns största fan precis, men det är kul att gå till jobbet när man möts av en pappa som frustande drar sina lyckligt skrattande barn uppför vår backe på en snowracer (ungar generellt gillar ju vinter).

Och så är det sådär fint och lulligt, snön faller som lapphandskar, ingen is att halka på och allt är mycket ljusare.

Och allt tar längre tid – helt plötsligt tar min väg till jobbet som vanligtvis tar 15 minuter med cykel över 30 minuter med spårvagn och gå.

Men vad gör väl det – för på eftermiddagen blev det nio grader och regn och all snön försvann. Så nu har vi haft vinter här nere.

 

Det är verkligen inte meningen att jag ska lämna hemmet

För två veckor sedan hade vi en tvådagarssamling med vår enhet på jobbet, en grupp på 25 pers som typ jobbar tillsammans. Vi jobbar med ungefär samma saker i samma geografiska del av västsverige i Trafikverket iallafall. Och för att lära känna varandra lite bättre skulle vi åka till Varberg inklusive övernattning.

Jättemysigt! Jag försökte fixa barnvakt men det gick inget vidare, så när de andra gick för dagen för att piffa inför middagen på kvällen så körde jag hem för att fixa mat och vardag till mig och kidsen. Och så ner till Varberg igen morgonen efter. Det gick ju himla bra och var väldigt trevligt ändå, men lite av poängen var ju att träffa kolleger i en annan miljö än den vanliga.

Men men, den här veckan var det dags igen – Regionala Investeringsdagar i Väst; två dagar på konferens i Uddevalla inkl övernattning, 190 kolleger som jobbar med ungefär samma saker i Västsverige. Den här gången var jag bättre förberedd – hade fått min far att komma ner och vara barnvakt och sen dessutom stanna över helgen efteråt eftersom det var min födelsedag.

En jättebra plan ända till för 3 veckor sen när han ringer och säger att han tänkt lite fel och dubbelbokat sig och visst skulle vara på golfresa vid Gardasjön just den veckan och att det var bokat för länge sen. WTF??!! Men jaha inte mycket att göra åt det.

Men upp med humöret igen när maken glädjer mig med att tala om att han kan komma ner mitt i veckan bara för min skull. Så fick det bli och jag åkte till Uddevalla, hade en bra konferens, trevlig kväll med god mat och härligt umgänge, en smarrig hotellfrukost dagen efter och sen mer konfa.

Eller inte. För han fick punktering på vägen ner och ringer mig efter lunch den första dagen och meddelar att han har ringt bärgare och att jag måste åka hem för han kommer inte hinna hem i tid för att laga mat till barnen. Jaha. Så halv tre sätter jag mig på en buss mot Ljungskile och så småningom Göteborg, för att så småningom komma hem till mina lätt överraskade barn som tycker att pappa är intill förväxling lik mamma….för dom hade ju laddat som tusan för att han skulle komma på kvällen.

Det nästan mest irriterande i allt det här var att hans runda med bärgning och däckbyte i Strömstad gick så himla fort, så han kom ner till Göteborg en halvtimme efter mig. Dvs jag hade inte behövt åka ner till Göteborg alls utan hade kunnat fortsätta och gona mig med godis-och glassbuffén på hotellet i timtal…men det kunde man ju inte veta när han står med smällt däck längs E6 och väntar på bärgare.

Hyfsat antiklimax iallafall. Tänker tanken att åka upp – klockan var ju bara halv sex och middagen börjar sju, men ringer upp och får veta att dom gett bort mitt rum till någon annan så då ger jag upp och förlikar mig med att jag får stanna i Gbg på kvällen.

Så upp dagen efter med bil, en timmes körväg, jippi! Men vacker utsikt!