Begrava sin egen mamma??!!

Jag vet att det rent generationsmässigt sett ska vara helt naturligt, men HUR säger man farväl till någon som funnits bokstavligt talat i hela ens liv? Någon som alltid varit där, lika säkert som att solen går upp, och som plötsligt inte finns där längre?

Idag var det begravning av min älskade mamma, 71 år ung. Jag vet att det inte är jätteungt, men det är inte heller jättegammalt, och hon dog på grund av en trasig lever och stenig galla som ger en kombination man bara inte KAN besegra, och det är så jvla orättvist!!! Hon var inte gammal på det sättet, hon var bara skadad av ett virus hon hade – och som hon inte ens visste om förrän det var försent!! Det var 8 år sen, men det är det som gjorde att hon sedan i lördags inte längre finns ibland oss.

Och idag var det begravning.

Här på Cypern är det dels väldigt kort mellan dödsfall och begravning, väldigt rimligt rent historiskt med tanke på värmen, och egentligen väldigt bra att det går lite fort istället för att dra ut på det. I mammas fall blev det längre eftersom det fanns släktingar som skulle resa ner (=jag och min ena syster, den andra var redan här), så det var hela 4 dagar, vilket ses som lite väl lång tid.

Eftersom mamma inte är grekisk ortodox utan vanlig kristen (hon var väl inte så kristen heller men det är kanske en annan historia) så fick inte ceremonin bli riktigt som den skulle ha varit. Vilket inte gjorde så mycket för mig personligen, eftersom – 1) Vi inte fick vara i en ”riktig” kyrka inne i stan (vilket innebar att vi slapp en biltransport för alla besökare mellan kyrkan och kyrkogården, som ligger en bit utanför stan) 2) ceremonin var kortare för dom måste ta bort vissa delar (vilket inte gör något när det är på ett språk man ändå inte talar). Istället för att var i en kyrka i stan var vi i det pyttelilla kapellet på kyrkogården. Vilket var väldigt mycket mer intimt och nära och kändes mycket mer passande, i mitt tycke.

När vi kom till begravningsplatsen stod likbilen där (ja det heter ju faktiskt så, hur hemskt det än låter) med kistan i. Mamma i kistan, och kistan öppen. Jag såg hennes hårfäste och panna där jag stod några meter ifrån och det var så fruktansvärt svårt. Pga sjukdom var jag beredd på att hon skulle vara väldigt gul i hyn, men det var liksom det jag var beredd på. Jag vet inte hur man skulle kunna vara beredd på något annat.

Men där var hon, i kistan, i bilen och jag såg henne genom fönstret. Jag gick närmare för att se om jag över huvud taget vågade se mer av henne (jag MÅSTE – tänk om jag inte gör det och ångrar mig??!!), den ångesten. Hur raderar man bort något från näthinnan? Några steg närmare. Där låg hon. Nacken i en alldeles för onaturligt brant vinkel – om man sover är det inte skönt att ha hakan så tätt ner mot bröstkorgen, man ligger bara inte så. Och hennes hy…jag var beredd på att den skulle vara gulaktig, men den var gul-lila??!! Det hade ingen sagt något om?! Hon såg inte ut som min mamma, hon såg ut som…något annat… och jag ångrade att jag hade sett henne.

Dom bar in henne i det lilla kapellet, och ställde henne på ett bord. Ett ganska litet bord, fullt av målarfärg, såg ut som något dom liksom hade när dom renoverade. Och så råkade det bli mammas bord. Huvudet vänt mot ikonostasen vid ”altaret”. Vi närmast anhöriga var där en stund innan för att säga farväl, skönt att få vara ifred lite med mamma. Jag gick närmare, steg för steg, de andra var framme och pussade och klappade om henne, men DET ÄR JU INTE MIN MAMMA SOM LIGGER DÄR!!! Det är någon annan som är lite lik henne – hon är inte DÄR, hon är borta!

Några steg närmare. Bortsett från hyn var hon sig rätt lik ändå. Men hur hon hade munnen i förhållande till hakan – så hade hon det inte. Som ett litet konstigt överbett. Eller var det underbett? Jag vet inte, och jag är väl petig, men hon såg inte UT SÅDÄR!!!

Prästen kom och började mässa. En väldigt konstig ritual följde, med en präst som lät som att han rabblade en sedan lång tid invand text som egentligen inte betydde något, hade blicken fäst på helt andra platser och mest såg ut som att han glömt strykjärnet på hemma eller nåt. Gick runt där i ”koret” och rabblade, tittade efter något och verkade disträ. Så hittade han det han sökte – lampknappen till mannen som var hans motsångare och som svarade på hans texter. Duetten kunde börja.

Och jag ville att det skulle vara högtidligt och fint, men jag fick inte bort känslan av att han lite var på väg någon annanstans egentligen och inte hade lust att ta just det här giget. Dom verkade inte ha förberett särskilt heller – när det var dags för rökelse fanns inte rökelsekaret, utan någon fick springa ut och leta lite medan prästan och hans duettpartner fortsatte. Vid ett tillfälle gick prästen fram till sin sidosångare och sa något, allt avstannade lite, dom bläddrade fram några sidor och så fortsatte dom – typ ”hoppa över dom är verserna, vi skippar direkt till sidan 20”. Och det gjorde dom. Efteråt fick jag höra att dom tydligen hoppade över en del som bara var för ortodoxa begravningar så det var väl ok, men det såg lite märkligt ut.

Handen på hjärtat: jag vågade mig aldrig riktigt fram till mamma. Det var liksom inte hon där. Hon är varm, mjuk, ler, suckar, pratar lite för högt, är stor och rörlig och löser korsord. Hon ligger inte bara där – förutom när hon borrat ner sig under filtarna i soffan och ligger och tittar på sin favoritserie på TV.

Men ceremonin tog slut och kistan skulle bäras ut. Oskar ställde upp som en av kistbärarna, och det var nog tur eftersom han är stark och mamma är tung. Hon var tung redan innan, men efter kopiös vätskeansamling i kroppen var det förstås ännu värre – stackars älskade mamma. Och så började trippandet med den stora tunga kistan i de trånga gravgångarna fram till hennes sista vilorum.

Väl framme la dom över den inre svepningen runt mamma, tog tag och lyfte hela henne i den yttre för att ta henne ur kistan och ner i gropen (kistan får inte följa med), kistan välte nästan för att det var svårt att synkronisera lyftet, kunde blivit hemskt, men så tillslut var hon nere i gropen, insvept i tyg.

Jag kastade ner mimosakvistarna vi plockat, mamma älskade mimosa och längtade alltid till att den skulle blomma här nere. V hade redan petat ner några sockerbitar (godis) som hon tagit ner till mamma när dom fortfarande trodde att det skulle vara en vanlig semester, dom hällde olivolja på och vatten, och sen dags för jord. Vi närmast anhöriga slängde varsin näve jord på mamma, innan dom tog de stora hinkarna fyllda med jord och täckte henne helt tills det var en hög över.

Det går inte att beskriva sorgen och smärtan i det ögonblicket man verkligen säger farväl, som för mig var där vid graven. Där är hon, alldeles ensam på sin sista färd. En färd hon visserligen påbörjade redan i lördags, och guuuuud vad jag undrar var hon är någonstans just nu. Inte lätt att vara ateist som inte tror på ett liv efter döden, i såna här stunder. Jag VILL att det ska finnas något efter, att hon är med oss, men rent rationellt kan jag inte tro det. Jag bara låter bli att tänka på det nu.

Ett provisoriskt kors tills dom har gjort ett riktigt marmorlock åt henne, och hon är för evigt nere på sitt älskade Cypern.

Älskade, älskade mamma.

Hej då mamma. Jag älskar dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.